



Ytterligare ett riktigt bra Deep Space Nine-avsnitt. Även här en form av genremix: Det som börjar som en mysigt far-och-son-upptäcksresa till gammakvadranten slutar med att Federationen får en helt ny dödsfiende. Nu tänker jag mig som vanligt att det sitter någon sur bloggläsare (eller i varje fall kritiskt tänkande sådan) och muttrar för sig själv. “Genremix? Det där att man börjar lugnt för att sedan överraska tittaren med något superdramatiskt är väl ett av de äldsta tricken i dramaturgitrollerilådan!”. Och visst är det så, men precis som i förra avsnittet så behåller man en hel del komiska inslag lite längre in i handlingen än man vanligen brukar. Ja, bitvis är kanske även det här avsnittet lite för kul för sitt eget bästa, precis som Tribunal.
Saker och ting börjar i och för sig gå fel med den där utflykten till gammakvadranten redan från början. Den godhjärtade sonen Jake övertalar pappa Sisko att få ta med sin bästis Nog på utflykten. Och när Quark får reda på att hans brorson ska följa med så tvingar han sig också på sällskapet. Inte för att han är så intresserad av naturupplevelser på en obebodd planet (Quark hatar naturen), eller för att han på allvar är orolig över att något ska hända med Nog. Nej, han har mest av allt tänkt sig att tjata ett hål i huvudet på Sisko om sina planer på att sälja varor genom rymdstationens informationsskärmar. När Sisko på sitt vanliga, lite äcklade sätt sagt nej till Quarks idéer kommer det första av två små utbrott om människor v/s ferengier. Antagligen förorsakade av lika delar kränkhet och manipulation. Själv sitter jag och tänker på hur det skulle gå till om Jake gifter sig med en kvinnlig ferengier, då de ju inte ens får ha kläder på sig enligt den ferengiska kulturen.
QUARK: You don’t like Ferengis, do you?
SISKO: That is not true.
QUARK: All right, name me one Ferengi you do like. Ah ha. You see? I was right. You Federation types are all alike. You talk about tolerance and understanding but you only practice it toward people who remind you of yourselves. Because you disapprove of Ferengi values, you scorn us, distrust us, insult us every chance you get.
SISKO: Quark, I don’t have to stand here and defend myself.
QUARK: Tell me, Commander, would you allow your son to marry a Ferengi female?
SISKO: I never thought about it.
QUARK: Exactly my point.
Utbrott två kommer när Sisko och Quark sitter fångna tillsammans med en kvinna, Eris:
QUARK: Sure, Quark, be quiet. Quark, stand watch. Quark, pick a lock. All you ever do is order me around. You know, Commander, I think I’ve figured out why humans don’t like Ferengis.
SISKO: Not now, Quark.
QUARK: The way I see it, humans used to be a lot like Ferengi. Greedy, acquisitive, interested only in profit. We’re a constant reminder of a part of your past you’d like to forget.
SISKO: Quark, we don’t have time for this.
QUARK: But you’re overlooking something. Humans used to be a lot worse than the Ferengi. Slavery, concentration camps, interstellar wars. We have nothing in our past that approaches that kind of barbarism. You see? We’re nothing like you. We’re better. Now, if you’ll excuse me, I have a lock to pick.
Även om Quark har kört argument i den här stilen förr, så ser jag det här som ytterligare ett avgörande steg i bygget av Quark som en hel och komplett rollfigur i serien. Det hade säkert varit ännu mera effektivt om man inte låtit honom springa runt i den där elektroniska cellen och skrika som en stucken gris av rädsla. Men man kan inte få allt, antar jag.
Eris, som sitter inspärrad tillsammans med de två, stöter de på av misstag. Hon springer bokstavligen på Quark och Sisko i skogen, och hennes förföljare slänger alla tre i fängelse. Eris förklarar att de nu är fångar hos Jem’Hadar, Dominion-imperiets egna stormtruppsliknande gäng. De står för den militära råstyrkan i imperiet. Ett folkslag som tydligen drömt om att få slåss mot klingoner eller cardassier, men lite besvikna får finna sig i att kasta människor i finkan. I alla fall den här gången.
Att Quark fått utrymme för två utläggningar om människor v/s ferengier ger lite extra tyng till honom i en intrig där han faktiskt är ovanligt viktig och värdefull. Det är han som lirkar upp låset på det halsband som ska håller Eris telekinetiska krafter under kontroll, utan halsbandet kan hon hjälpa dem alla att fly. Men det är också han som upptäcker att halsbandet är fejk, och inser att Eris bara är utsänd som en spion från Dominion-imperiet för att infiltrera Deep Space 9. Avsnittets stående komiska inslag kommer främst från Jake och Nog och kretsar kring hur de försöker köra en runabout utan att kunna köra en runabout, en bihandling som bitvis är lite väl uppsluppen med tanke på att Sisko och Quark faktiskt hålls som fångar av en okänd fiende. Men kanske vill man skapa en ordentlig kontrast till avsnittets stund av riktigt allvar: När Jem’Hadar spränger hela rymdskeppet Odyssey i bitar genom en attack från en kamikazepilot.
Egentligen är det ju väldigt naivt av Federationen att tro att man bara kan ta första bästa maskhål in i en främmande kvadrant och börja kolonisera. Att utgå från att den var helt tom, liksom? Den läxan fick man lära sig snabbt nu. Kolonin New Bajor, som man aldrig visat i serien men etablerat i dialogen under de senaste avsnitten, är utplånad. Och Dominion vill inte se fler skepp från alfakvadranten överhuvudtaget. Men kommer Dominionimperiet att använda maskhålet för en attack på Federationen istället? Har det förvandlats från en livskraftig handelsväg till ett hot?
Det ska bli intressant att se om man lyckas härbärgera alla de här storylinesen i följande säsong, för nu är det konflikter på gång överallt. Det räckte liksom inte med Maquis-rebeller och sluga cardassier, nu fick Deep Space Nine sin alldeles egna originalfiende. Det kändes helt perfekt tajmat. Det känns verkligen som om det var hög tid att satsa på lite historier om gammakvadranten. För visst började cardassierna att bli lite enformiga. Att introducera Jem’Hadar i en säsongsavslutning känns också som en bra cliffhanger inför nästa säsong. Och visst känns väl Jem’Hadar mycket häftigare än romulanerna, klingonerna och cardassierna tillsammans?
Ja, vad ska jag säga. Förtjust igen! Och med den känslan avslutar jag en sökande och ojämn andra säsong av Deep Space Nine, och hoppas på mer fokus i de kommande avsnitten. Då kommer ju Deep Space Nine dessutom att vara Star Trek-imperiets flaggskepp, när nu The Next Generation nått vägs ände.
Betyg: 9/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 326 tv-avsnitt.
En av de mest minnesvärda replikerna i andra delen av The Maquis lyder: “On Cardassia, the verdict is always known before the trial begins”. Om någon nu legat sömnlös och undrat hur det där skulle gå till i praktiken, så kommer här ett helt avsnitt som förklarar denna högst originella variant av rättssystem. VI får följa en rättegång där den stackars trevlige och mysige och hjälpsamme och trevlige och händige O’Brien står anklagad. För vad får han inte reda på förrän rättegången är igång, men däremot upplyses han lite snabbare om att han är dömd till döden. Stackars O’Brien som bara skulle ta lite semester när cardassierna bordade hans skepp och förde honom till Cardassia Prime (som hemplaneten nu hetat i några avsnitt).
Det märks att man nästan hade lite för kul när man gjorde det Tribunal. För även om det här till en början är ett rätt ruskigt avsnitt (scenerna där O’Brien blir tillfångatagen, blir utsatt för försök att tvinga fram en bekännelse och sedan får en tand utdragen skulle väl platsa i vilken nazirulle som helst), så tar handlingen successivt en allt mer farsartad riktning.
Ett rättsväsende där domen fastställs innan förhandlingarna tagit sin början, och själva rättegången mest går ut på att försöka hitta orsaken till det begångna brottet (hur var din relation med dina föräldrar?) skulle absolut kunna ha skildrats på ett betydligt mer obehagligt sätt än här. Men det är inte den vägen man väljer. Istället låter man Caroline Lagerfelts domare Makbar och Fritz Weavers advokat Kovak få rätt så fria tyglar att göra komedi av det hela. Extremt bra gör de det, dessutom. Inte så illa, med tanke på att de har en hel del latex och mask i ansiktet.
Som vanligt i Star Treks kriminalintriger så tycker jag att en del av idéerna är för kackiga. Som att någon kan spela in O’Briens röst och sedan klippa ihop ett kommando som tar hen in i Deep Space 9:s lastrum. Har länge tvivlat på det där med röstkommandon som ju används så flitigt i alla upplagor av serien. Hur säkert är det egentligen? Är det inte för lätt att kopiera? Och när man anger sin säkerhetskod, med hög röst inför andra, får man då tillsänt sig en ny via mailen eller något?
För första gången får också federationen smaka på sin egen medicin när det gäller kosmetisk kirurgi. På Enterprise opererar ju personalen om sig hela tiden för att kunna röra sig undercover på andra planeter, men det här är mig veterligen första gången som det omvända har uppdagats (även om ju Darvin i The Trouble with Tribbles är en förklädd klingon). Och den här cardassiske agenten lär ju inte ha varit den första och enda som är förklädd till människa. Det kan ju förklara hur deras underrättelsetjänst kan veta precis allt som försiggår inom Federationen. Men det var fler första gånger i det här avsnittet: . Första gången Deep Space Nine far till Cardassien. Första gången Sisko-skådespelaren Avery Brooks regisserar ett avsnitt. Och första gången som O’Brien tvingas näcka framför kameran. Allt enligt The Star Trek Deep Space Nine Companion.
Hur roligt får man ha i Star Trek, egentligen? Ja, det är nog den frågan som jag tar med mig från det här avsnittet. Jag tror gränsen går alldeles precis här. Det där med humorn (som den här gången dessutom fungerar) mitt i ett rätt allvarligt drama gör att ett avsnitt som Tribunal osar självsäkerhet från producenternas sida. Man vågar ta risker och man vågar ta sig an ämnen på oväntade sätt. Samtidigt går det inte att komma ifrån att en del av cardassiernas stenhärda image går förlorat i och med det här avsnittet. Inte bara är deras rättsväsende ruttet och orättvist, det är också lite fånigt och korkat. Som detaljen att hela rättegången sänds i cardassisk tv, vilket innebär att domaren verkar sitta och tänka på underhållningsvärdet samtidigt som hon håller i rättegången. Plötsligt framstår cardassiernas domare mer som en nervös mellanchef i tv-branschen än en blodtörstig fiende.
Kanske är jag avtrubbad efter att ha sett så många mediokra avsnitt på sistone, men det här tyckte jag faktiskt var riktigt, riktigt bra! Jag tror inte jag satt och stönade förläget av sekundärskam en enda gång, faktiskt. Jo, kanske lite i scenerna mellan herr och fru O’Brien. Familjedrama kanske inte är den genre som Star Trek-producenter är bäst på.
Betyg: 9/10
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 325 tv-avsnitt.
Jag vet inte riktigt hur det är ställt med integritet och rättssäkerhet och sånt där på Deep Space 9, för det verkar bara vara jag som reagerar på att Kira i det här avsnittet håller i en undersökning om snubben hon ligger med? Borde hon inte ha lämnat över ärendet till någon annan? Tycker hon inte själv att en replik som:
All right, I’ll keep looking. But one way or another, I am going to prove to Winn that you are innocent.
är en smula problematisk?
Winn är alltså den där småtokiga religiösa ledaren som låg bakom planerna för ett attentat i förra säsongen. Och Kiras älskare, vars eventuella inblandning i en cardassisk massaker hon ska utreda, är alltså Vedek Bareil. Han som förväntas bli vald till ny kai, det vill säga bajors högsta religiösa ledare. Ja, det här är alltså ett avsnitt som mest kretsar kring Barjoransk politik, framför allt då intrigerna och maktkampen inom de religiösa ledarna.
Det är imponerande vilken tro man ändå har på de som följer den här serien, det här avsnittet kretsar ju kring hur Vedek Bareil försöker skydda hedern för en person som senast syntes i serien i slutet av förra säsongen. Fast kanske är det bara en av sakerna som gör att The Collaborator främst känns som ett rekapitulationsavsnitt. Minns ni den tossiga religionen på Bajor? Kommer ni ihåg den där märkliga lådan, Orben, som man kan kolla på knarkiga visioner i. Men framför allt är ju syftet med det här avsnittet att se till att den skitjobbiga Vedek Winn vinner valet och blir ny Kai. På det sättet skapas förutsättningarna för en uppsjö av möjliga intriger kring motsättningarna mellan Bajor och Federationen. Att man inte kom på det förrän i arbetet med det här avsnittet – från början var planen var att Bareil skulle vinna valet –är nästan på gränsen till tjänstefel.
Det kvittar hur många mystiska visioner från Orben man kastar in, eller sexiga hångelscener mellan Kira och Bareil – det maskerar inte att den här deckarhistorien bitvis går på tomgång. Winn är så säker på vad som ska hända att hon till och med låter Kira undersöka saken – och det gör förtar en del av spänningsbygget. Men man kan också se det här avsnittet som ytterligare ett bevis på hur Deep Space Nine inte längre ens låtsas vara en serie med fristående avsnitt. Det här är ju helt uppenbart en del av en längre och sammanhängande intrig, både framåt och bakåt.
Betyg: 5/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 322 tv-avsnitt.
Ja, men det här var ju gulligt. Ett avsnitt av Deep Space Nine som är en fristående fortsättning på originalseriens Mirror, mirror. Ytterligare en gång får vi alltså följa med till det parallella universum där allt, typ, gått åt helvete. Alla som lever där är onda och vidriga (deras version av Spock bar till och med bockskägg ). Den här gången är det dock Kiras skuggsida som vi får lära känna mest. Eller, som Kira själv får lära känna bäst.
Det är när Kira och Bashir far genom maskhålet som något går fel och de förflyttas till det här spegeluniversumet. Nu, hundra år sedan Kirks besök på “andra sidan”, är det en allians mellan klingoner, cardassier och bajoraner som styr över kvadranten. Och det är Kirks fel. Hans besök i spegelvärlden gjorde ett sånt intryck på spegel-Spock att han blev pacifist på kuppen. När han fått gehör för sina tankar inom det terranska imperiet (den lite ondare versionen av Federationen) så ledde det egentligen bara till att Jorden invaderades av dess fiender och mänskligheten förslavades (ja, det här är nog det närmaste ett “kalla kriget var bra”-avsnitt som någonsin producerats inom Star Trek-franchisen).
Men trots att att världen förändrats så mycket de senaste hundra åren så har ändå överraskande många av våra gamla polare från serien hamnat på exakt samma plats i bägge de parallella världarna, om än på nya positioner. Kira bossar över hela Deep Space Nine i spegeluniversumet, med hjälp av en ond Odo (även om han inte heter Odo här) och en intrigerande Garak. En underdånig version av O’Brien hjälper till med lite tekniska saker, medan Sisko både får tjänstgöra som frifräsande rymdpirat och Kiras sexslav (okej, kanske inte så mycket slav som återkommande älskare). När spegel-Kira får träffa sin tvilling från en annan dimension blir hon hennes ego så pass boostat att hon frångår alla säkerhetsbestämmelser och förordningar. Hon är så ensam, har ingen hon kan lita på på den ogästvänliga rymdstationen hon är chef över – hur perfekt skulle det inte vara att hänga med sig själv hela tiden, istället!
Det är inte bara intrigen som följt med från 60-talet, utan också en del av estetiken. Som att man gärna klär sig lite sexigare när man är ond, ja onda Kira har till och med lagt sig till med ett extra vickande på rumpan när hon struttar omkring på rymdbasen. Samtidigt är det här ju Deep Space Nine, så spegelvärlden är lite mer socialrealistisk än vi kanske förstått tidigare. Inte bara genom ett flitigt användande av rök och blåljus, gång på gång förklarar man också hur lite ett människoliv är värt. Att Kira utdömer dödsstraff är inte så konstigt -– den stora frågan är hur mycket den dödsdömde måste lida innan hen dör.
Att plocka upp ett mer än 25 år gammalt avsnitt och göra en spinoff är ju en otrolig fan service. Och i det som för mig känts som en allt tröttare säsongsavslutning så är det också tydligt att man haft lite roligare än vanligt när man gjorde det här avsnittet. Ja, men nästan lite för kul. Det klickar inte riktigt för mig. Kanske handlar det om Nana Visitors enorma överspel som ond härskarinna (tycker att hon precis börjat ta ner spelet till uthärdliga nivåer i sin vanliga roll). Kanske hade hon varit ännu mer skräckinjagande och läskig om hon inte varit så fokuserad på att var en sex-kitten, liksom. Samtidigt är en av de saker jag gillar med avsnittet när Kira liksom funderar ut hur hon ska manipulera sitt spegel-jag, får en ju att tänka på hur man själv hade tagit sig an den uppgiften.
Betyg: 8/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 320 tv-avsnitt.
Vi fortsätter på det Cardassiska spåret i Deep Space Nine. Den här gången får vi reda på en massa saker om det cardassiska samhället genom en liten inopererad smärtlindrare som finns i huvudet på Garak, rymdstationens skräddare/cardassiske spion. Och med en massa saker så menar jag till exempel introducerandet av den obsidiska orden – det cardassiska imperiets säkerhetstjänst, som verkar fruktas av alla. Det är de enda i Cardassien som har tillgång till den avancerade biotekniken bakom implantatet, framställt för ordens agenter för att blocka ut smärtan från eventuell tortyr och misshandel. Men Garak har missbrukat sin lilla maskin, och använt den varenda dag för att kunna härda ut i vardagen på Deep Space 9 – uppenbarligen en tortyrliknande situation på ett känslomässigt plan eftersom alla han möter ungefär hatar honom (så fick vi äntligen en förklaring till Garaks stoiska, nästan drogade lugn i alla situationer).
Men nu har maskinen flippat ut, och plågar Garak istället för att hjälpa honom. Men all den där smärtan får honom plötsligt att börja öppna sitt hjärta, och berätta om sin bakgrund. Men eftersom det här trots allt är Garak så är det en massa olika historier, som inte alltid överensstämmer med varandra. I en berättelse ligger han bakom massor av bajoraners död, i en annan har han räddat bajoranska liv. Det som åtminstone verkar vara klart är att Garak tidigare tillhört den obsidiska orden, men sedan dess tvingats i exil från det cardassiska riket.
Enda chansen för doktor Bashir att snabbt få tag i en ny sån där smärtlindrarmackapär är att söka upp Enabran Tain, som brukade leda den obsidiska orden. Men trots att Tain numera är pensionerad så visar det sig att han vet ungefär allt som händer på Deep Space 9. Till sist går han med på att hjälpa till med ett nytt implantat åt Garak, men mest för att kunna njuta av Garaks lidande på tymdstationen. Säger han, i varje fall. Och avslutar samtalet med Bashir med att sticka hål på Garaks senaste berättelse om varför han är utkastad från Cardassien. Det där att Garak yrat om att en person som hette Elim förrådde honom är mest lite komiskt – Elim är Garaks eget förnamn.
Så vi fick alltså samtidigt reda på väldigt mycket och väldigt lite om Garak, vilket också betonas i ett av de bättre replikskiftena i avsnittet. Det allra sista:
BASHIR: You know, I still have a lot of questions to ask you about your past.
GARAK: I’ve given you all the answers I’m capable of.
BASHIR: You gave me answers, all right, but they were all different. What I want to know is of all the stories you told me, which ones were true and which ones weren’t?
GARAK: My dear Doctor, they’re all true.
BASHIR: Even the lies?
GARAK: Especially the lies.
Garak och Cardassierna, ständiga mysterier,
Tyckte att det här var ett väl berättat avsnitt, med många olika vändpunkter och överraskningar (dessuom det första DS9-avsnittet regisserat av en kvinnlig regissör: Kim Friedman, som efter det här snabbt fick kontrakt på fler regijobb inom DS9). Tycker att det är snyggt att använda implantatet som motor för berättelsen, och på det sättet berätta ny information om Cardassien. Det enda jag eventuellt skulle kunna ifrågasätta är det enorma intresset från Bashir att hjälpa en person som är extremt opålitlig. Fast andra sidan har ju de två byggt upp någon slags vänskap under tidigare avsnitt, så helt ologiskt är det ju inte.
I den första pitchen till det här avsnittet var det däremot Kira som var huvudperson, och då handlade det mer om ett rättframt drogmissbruk som hon haft sen sin tid som stridande för rebellerna– men det var en alldeles för avancerad idé för seriens producenter. Man fick göra Garak till junkie istället – och göra om drogen till ett implantat.
En bottle-episode som höjer sig över mängden, mot slutet av en ganska trött andra säsong.
Betyg: 7/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 318 tv-avsnitt.
En sak som Star Trek aldrig varit särskilt bra på är flashiga och intensiva rymdskeppsdueller med riktiga eldstrider, explosioner och våghalsiga ess till piloter ochallt det där. Jag vet att det är lite orättvist att jämföra en tv-serie med spelfilmer, men tänk på hur Star Wars är en stolt arvtagare till en tradition med gamla krigs- och flygfilmer. Man varvar de där mastiga striderna mellan rebell- och imperieskepp med dueller mellan små stridskepp där det krävs kunskap i prickskytte, instinkt (och lite hjälp av Kraften, förstås) för att lyckas. I Star Trek är istället allt extremt datoriserat – när ett skepp kommer i strid kretsar det mesta kring ordergivning och koordinater. Ja, man kan till och med läsa med sina sensorer av när motståndaren förbereder sig för att fyra av en salva, och hålla koll på hur starka fiendens sköldar är medan man är i strid. Det hela förvandlas mer eller mindre till en matematisk räkneuppgift.
Star Trek-versionen är säkert en mer realistisk bild av hur ett framtida rymdkrig kan utkämpas, men också en väldigt osexig sådan. Kanske är det därför som de också blivit allt mer sällsynta. Det känns som om serierna sysselsatt sig med fredsfördrag och diplomatiska förhandlngar än att iscensätta de där gamla hederliga skak-scenerna när alla i besättningen sitter och låtsashoppar i stolarna för att simulera hur skeppet blir beskjutet.
Men i The Maquis andra del görs det faktiskt ett försök att hotta upp saker en smula. Det är äntligen dags för lite Runabout-action – ett uttryck som väl tyvärr är en motsägelse i sig själv. För det är väldigft svårt att uppbåda någon som helst actionkänsla inför åsynen av Deep Space 9:s Runabouts . De påminner mest om bestyckade minibussar i designen – ni vet sådana där familjebussar för barnrika familjer. Den trista designen av fåmansrymdskeppen verkar vara ett arv som går ända tillbaka till originalseriens fyrkantiga skyttlar. Ingen tie-jagare så långt ögat kan se, alltså.
Den där rymdstriden är i varje fall avsnittets höjdpunkt. Det där allt ställs på sin spets. In i det sista försöker Sisko övertala sin gamla polare Cal Hudson att inte bli en upprorisk rebell utan gå tillbaka till Federationen – till sist sitter de i varsitt beväpnat rymdskepp. Hudson undkommer, vilket jag trodde innebar att han skulle återkomma i ett senare avsnitt…sen råkade jag visst kolla på Memory Alpha-sidan.
Siskos försök att omvända sin gamle vän kanske hade fungerat bättre om vi hade fått reda på något mer om deras gemensamma bakgrund, eller om det funnits någon tillstymmelse till kemi mellan de två skådespelarna. Nu blir det bara mer, “jaha, där är hans gamle vän. De verkar verkligen inte ha något gemensamt, eller ens bry sig om varandra”.
Då är cardassiern Gul Dukat, den förre bossen på rymdbasen Deep space 9, betydligt mer intressant som figur. Att vara motsägelsefull och mystisk verkar vara något slags ideal inom Cardassien, så riktigt var man har Dukat förstår man förstås aldrig. I det här avsnittet blir han själv lite förvånad när den cardassiska militärregeringen lägger skulden på honom för smugglingen av vapen till cardassiska kolonier på Federationens område. Man offrar helt enkelt honom för att själva gå fria från misstankar. Exakt hur han lyckades ta sig ur den där knipan när han väl kom hem förtäljer inte historien. Inte lär det ha varit genom en rättegång i varje fall. Han berättar själv att man i Cardassien alltid vet hur domen lyder redan innan rättegången har börjat.
Jag måste nog ändå säga att alla de frågor som ställdes i del 1 av The Maquis kändes mycket mer intressanta än de svar som kom fram i del 2. Det var mycket prat, tyckte jag. Men grunden är förstås lagd för en ny konflikthärd som man kan bygga massor av intriger kring i fortsättningen, om man så vill. Det finns dock två personliga favoritögonblick i det här avsnittet. Det ena är när Quark lyckas överbevisa en vulcan om det ologiska att starta ett rebelluppror. Och sen gillar jag också avsnittets slutreplik, där Sisko ifrågasätter sig själv efter att ha låtit sin gamla polare Hudson undkomma:
SISKO: I just got a communiqué from Starfleet congratulating me on my good work, and thanking me for preserving the peace with the Cardassians.
KIRA: You deserve it. You prevented a war.
SISKO: Did I? Or did I just delay the inevitable?
Så härligt ödesmättat!
Betyg: 5/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 316 tv-avsnitt.
Ibland blir jag lite chockad över vilka höga krav den här serien ställer på sina tittare. Jag menar, hade jag inte sett det förra avsnittet av The Next Generation, Journey’s End, så hade jag nog inte förstått särskilt mycket av vad The Maquis handlar om. Det cardassiska fredsavtalet, den demilitariserade zonen, planeter som hamnat på fel sida gränsen – allt nämns som om det var självklarheter som man självklart borde känna till. Fast de introducerats i ett enda avsnitt, i en annan serie.
Journey’s End handlade ju om en specifik federationskoloni (med amerikanska urbefolkningsmedlemmar som emigrerat från jorden) som hamnade på cardassiskt område när ett nytt fredsavtal slöts mellan Cardassia och Federationen. Men i det här avsnittet breddas bilden. Det finns tydligen fler fedarationskolonister som inte velat lämna sina planeter, och som antingen hamnat i den demilitariserade zonen eller inne i fiendeterritorium – och samma sak hos cardassierna förstås. Den ovissa framtiden har lett till att folk börjat beväpna sig – även inom den demilitariserade zonen. Det är helt enkelt en enda röra av gerillarörelser, vapensmuggling och allmän misstänksamhet och paranoia. Hela avsnittet börjar dessutom med ett terrordåd – ett cardassiskt skepp som sprängs just efter att det lämnat Deep Space 9.
Nu är det här ju ett tudelat avsnitt, så jag kanske inte ska vara förvånad över att jag inte riktigt förstår allt som händer efter det första. Men, ska jag verkligen vara så här förvirrad? Å andra sidan är jag inte ensam om att vara lite tappad bakom en vagn här, Sisko och hans Cardassiske motpart Gul Dukat har inte heller en aning om vad som egentligen händer när de två är ute och åker i en skyttel tillsammans och på avstånd ser en strid mellan skepp från Cardassie och Federationen. Det hela blir inte lättare att greppa när den som har ansvar för den här frågan å Federationens vägnar själv verkar vara en av motståndsmännen.
Ett avsnitt som handlar om ett kaotiskt läge i förhållandet mellan Federationen och Cardassia kanske måste vara rörigt och kaosartat. Men inte så här vagt och icke-informativt. Medan hela gränsdragningsfrågan mellan Cardassia och Federationen gicks igenom lugnt, sansat och pedagogiskt i Journey’s End så är det här avsnittet nästan helt utan information. Hur stort är konfliktområdet? Hur många kolonier omfattas? Hur kan den typen av väpnade konflikter som vi ser i det här avsnittet ens kunna pågå utan att det uppmärksammats av Federationen tidigare? Hur dålig är säkerheten på Deep Space 9 når Gal Dukat kan kidnappas där? Vem ljuger för vem? Vi får väl se om det klarnar i nästa avsnitt. För en gångs skull känns det ju åtminstone som om man har kastat ut tillräckligt mycket intrigtrådar och mysterium för att det ska vara motiverat med ett dubbelavsnitt – så har ju inte alltid varit fallet.
Betyg: 6/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 314 tv-avsnitt.
Det här var nog tänkt att vara ett Deep Space Nine-avsnitt av det lite maffigare slaget. Jag menar, man har kostat på sig exteriörscener, slagsmål och stuntmän. För att inte tala om hur stor lösskäggsbudgeten måste ha varit för de tre krigiska klingonerna som dyker upp här. Själv blir jag mest förvirrad. Om man nu ska satsa på ett actionavsnitt, måste då fyra femtedelar av huvudpersonerna vara gamla gubbar? Som dessutom alla undervärderar Jadzia Dax (den obligatoriska kommentaren om hur snygg hon är måste tydligen fällas av exakt varenda äldre man som kommer i hennes väg)?.
Men så missar jag förstås den egentliga poängen, fandomflirtandet. För alla de tre klingonerna är hämtade från Star Treks orginalserie. Kor från avsnittet Errand of Mercy, spelad på ett mästerligt sätt av John Colicos, Kang från Day of the Dove spelad av Michael Ansara och Koloth från The Trouble with Tribbles, spelad av William Campbell. Att jag inte kände igen dem OMEDELBART kan ju bero på att klingonernas utseende varierat mellan de olika upplagorna av Star Trek, så rollfigurerna har liksom muterats till det klingonlook som var inne 1994. Till skådespelarna förklarade man den nya sminkningen med något i stil med att “ja, men ni är ju mycket äldre nu”.
Man kan säga att det här avsnittet kretsar kring samma grundproblematik som i Dax, fast tvärtom. På nytt handlar det om vilket ansvar som den nuvarande inkarnationen av Dax, Jadzia, har för saker som andra värdkroppar gjort eller lovat. I det här fallet ett heligt löfte från Curzon Dax att utkräva en dödlig hämnd på mannen känd som Albinon. En man som i sin tur hämnats på Kang, Kor och Koloths genom att mörda deras förstfödda barn. Det är helt enkelt mycket ära och hämnd och löften i luften när Jadzia nu sammanstrålar med de tre klingongubbarna på Deep Space 9. De har kommit albinon på spåret och är redo för en sista strid. Så vad ska Jadzia göra? Smita från löftet som Dax gav, eller bryta mot allt som Federationen står för och ge sig av för att utkräva blodshämnd?
Ibland tänker jag att Star Trek kanske inte ens ska bry sig om att försöka göra avsnitt med actioninslag. I alla fall inte när de är så här dåliga. Kanske ska man inte ens försöka sig på moment som “vi planerar att bryta oss in i ett hus”. Inte när de är så här dåliga. Det är rena rama dagisnivån när de äldre herrarna och Jadzia ska överlägga attacken mot albinons palats. Och under fajtingscenerna satt jag och skämdes i soffan. Maken till långsamma, utdragna och amatörmässiga stridsscener har jag inte sett på länge. Avsnittet kändes också utdraget och märkligt upplagt. Ett tag tänkte jag att det kanske var ett dubbelavsnitt eftersom det skulle pratas så himla mycket om allting innan man ens gav sig iväg till den planet där albinon skulle finnas.
Och förresten, ALBINON? Vad är det för jävla smeknamn? Här är en tv-serie där man reser runt i galaxen och träffar på de diverse bisarra livsformer, men en albino är tydligen en transgalaktisk anomali värd ett särskilt smeknamn.
För första gången känner jag också faktiskt sympati med Deep Space 9-befälhavaren Sisko. Jag menar, det kan inte vara så lätt att vara arbetsledare för ett gäng där folk plötsligt begär tjänstledigt för att uppfylla ett löfte som den förra värdkroppen för masken som lever i ens mage gav. Att Dax inte fick några som helst repressalier när hon kom hem från sin hämndresa, inte ens en liten åthutning, kändes också som ett slags antiklimax.
Blood Oath ska man nog se som ett rent tributeavsnitt, utifrån alla andra perspektiv är det undermåligt, tycker jag. Kan ändå inte ge det här tramset ett högt betyg med gott samvete. Så nördig har jag inte blivit ännu.
Betyg: 4/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 312 tv-avsnitt.
I det här avsnittet introduceras vi för en ny, lite oväntad sida hos ferengin Quark. Det visar sig att det under den hårda, beräknande, svekfulla, giriga, själviska och pengakåta ytan döljer sig en person som kan vara öm, förälskad, kärleksfull – ja, till och med i bland rentav…generös! Det som utlöser blottandet av dessa okända sidor hos honom är ett oväntat besök av hans ex – cardassiern Natima. Hon och två av hennes elever tillhör en hemlig rebellorganisation som slåss mot imperiets militärvälde och nu befinner de sig på flykt.
Från början var Profit and loss tänkt som ett slags hyllningsavsnitt till filmen Casablanca. Även om det nu inte blev så till slut så är Quarks ovanligt timida framtoning en rest från den idén. Hans uppförande är faktiskt så pass avvikande från hans normala jag att producenten Ira Steven Behr gnäller om det i boken “Star Trek Deep Space Nine Companion” och tycker att det här avsnittet är på tok för såpigt i sin karaktär. Själv tyckte jag nog bara att det kändes lite skönt med en ny sida av Quark – en rollfigur som överhuvudtaget aldrig varit särskilt konsekvent. Tvärtom, det är väl Quarks oförutsägbarhet som är hela grejen med honom.
Samma sak kan man säga om avsnittets andra egentliga huvudperson, min favorit Garak. Cardassiern som blev kvar på rymdstationen efter att bajoranerna tagit över den, och som nu arbetar som skräddare – även om “alla” vet att hans huvudsysselsättning är att spionera för cardassierna. Som i det här avsnittets kanske mest minnesvärda scen, där Garak försöker förklara för Quark att hans ex-flickvän kommer att förföljas av cardassierna när de två pratar om en klänning. I Profit and loss får vi i alla fall äntligen lite mer backstory kring Garak. Tydligen får han inte återvända till Cardassia, och spionerandet är ett sätt för honom att försöka få det beslutet upphävt. Men, som vi ser i det här avsnittet, så är även han kluven till det cardassiska militärstyret – som förresten här första gången verkar definieras som ett sådant.
Det är helt enkelt som backstory-leverantör som det här avsnittet har sitt största värde. Ett dussinavsnitt som annars glider förbi utan att göra större väsen av sig. Även om jag förstås undrar hur Quark lyckats få tag i en “osynlighetsmantel” den här gången – men kanske finns sådana i massor på svarta marknaden?
Betyg: 5/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 310 tv-avsnitt.