Det har ju även varit säsongsavslutning här på bloggen för Deep Space Nines andra säsong. Även här har bloggens toppkommentator LDL gjort en analys av trender och tendenser. Han får siffernörda loss lite även i det här inlägget/R
Ännu en säsongsavslutning, ännu mer statistik.
Medelbetyg för S02: 6,65 (S01:5,95)
Median för S02: 7 (S01:6)
Grafer för DS9: http://imgur.com/a/A58sG
Jämförelse av medelbetyg mellan säsonger och serier: http://imgur.com/a/vAVIw
Precis som för TNG så anses ju DS9 första säsonger vara bland de sämsta. Det här är fallet för en hel del Star Trek, där ju TNG och DS9 tar upp en hel del plats. Förmodligen har detta att göra med sättet som Star Trek traditionellt har producerats, på ett improviserat sätt snarare än baserat på någon bok eller något annat färdigskrivet dokument. Det här lägger större ansvar på författarna och skådespelarnas egna axlar och leder till en större andel bottennapp i början på serierna, tror jag. Trots det så anses de tidiga DS9-säsongerna oftast vara helt okej, utan alltför många bottennapp, och för varje säsong som går i början så tenderar serien att bli bättre och bättre.
Med S02 avklarad börjar vi nu, precis som i TNG, att komma in i DS9s kärna. Det som de flesta fansen tänker på när man säger DS9.
Men det är lite ironiskt hur mycket paralleller det finns mellan TNG och DS9s utveckling av sina tidiga säsonger. För trots att DS9 aldrig var så dåligt som tidigt-TNG, så vill jag påstå att utvecklingen följde väldigt liknande steg. Säsong 1 var en säsong då allt verkade vara lite på måfå, utan att det verkade som om det fanns någon långsiktig tanke bakom det. Serien påbörjades mer eller mindre baserat på vad den senaste Star Trek-serien hade lämnat oss vid. Med väldigt mycket samma upplägg, samma typer av handlingar och samma struktur på avsnitten. Trots DS9s väldigt unika premiss så blev det alltså så här. Inför Säsong 2 började DS9, precis som TNG, växa in i sina egna skor och börja fundera på vad man ville göra av serien, hur man skulle sätta något eget avtryck på Star Trek. Med det sagt så fanns det fortfarande kvar väldigt mycket från första säsongen och väldigt bra avsnitt där de hittade en egen identitet och något man kunde bygga vidare på varvades med sämre avsnitt eller medelmåttiga generiska SciFi-handlingar som lika gärna kunde ha kommit från S01 eller TNG. Förhoppningsvis är det inte bara jag som ser de parallellerna, för jag tänker ta upp det igen till S03.
När det kommer till DS9 S02, så verkar Rogers betyg faktiskt motsvara ungefär sättet som fansen tittar på DS9s tidiga säsonger. Om något så verkar Roger faktiskt ha varit lite oväntat positiv till vissa mindre omtyckta avsnitt, avsnitt som oftast ses som riktiga bottennapp. Det är faktiskt så att Roger som lägst delat ut en enda 3a i DS9s första två säsonger och det är ju inte alls illa. Därav har medelbetygen och medianerna från första säsongen varit helt okej, om än att S01 ändå inte vara allt för bra och endast var bättre än TNGs två första säsonger.
S02 var, precis som förväntat, ett klart steg uppåt. Med en förbättring av medianbetyget och framför allt en stor förbättring av medelbetyget i jämförelse med S01. Det berodde framför allt på en bibehållen jämnhet i kvalitet och att fler betyg kröp lite högre upp på skalan. I S01 låg väldigt många avsnitt på medelmåttiga eller okej betyg (5-6), medan betyget som gavs ut flest gånger i S02 faktiskt var så högt som en 8a. Trots att det fanns en viss tendens till ojämnhet från avsnitt till avsnitt så gjorde det inte så mycket skada, då de sämre betygen sällan gick under en 4a eller en 5a. Detta och bristen på riktigt dåliga avsnitt lyfter ju givetvis medelbetyget ganska mycket.
I jämförelse med säsongerna i TNG så är det faktiskt så att det bara var TNG S04 och S06 som fick ett högre medelbetyg av Roger, om än att just de säsongerna var flera tiondelar högre. Baserat på betygsmönstren från DS9 S02 så liknar den faktiskt de säsongerna en hel del. Skillnaden är anledningen till att medianen ändå bara är 7, trots ett stort antal 8or i betyg och inga betyg under 4or. Det är nämligen så att alla de väldigt bra avsnitten balanseras upp till viss del av en hel del avsnitt som var medelmåttiga eller lite smått dåliga rent av (4-5). Det säger ändå en del hel del om DS9 och dess potential att en säsong som rent allmänt fortfarande ses som ganska svag och osäker angående vart den är på väg kan vara så pass jämn och bra relativt till de vi sett tidigare.
Under säsongens gång, och med vetskapen att TNG var i sin sista säsong samtidigt, så kunde författarna bakom DS9 tänka efter vad de ville göra och experimentera lite och se vad som fungerade. Redan mot slutet av S02 började vi därför se resultatet av det med bl.a. vissa val och handlingar som resulterade i väldigt bra betyg.
Personligen gav jag S02 6,54 i medelbetyg och 7 i median. Jag noterar att det alltså är tredje gången i rad som Roger tycker bättre om en säsong än jag. Jag börjar bli något orolig.
Skillnaden i betygsättning mellan oss var faktiskt på många sätt minimal här. Det var kort och gott så att jag höll lite hårdare i de väldigt bra betygen (8-10) och delade ut mer 7or än något annat. Därmed en liten tiondels skillnad i slutet på säsongen.
Bästa avsnitten i DS9 S02:
9/10 – The Circle (2×02)
9/10 – Tribunal (2×25)
9/10 – The Jem’Hadar (2×26)
Sämsta avsnitten i DS9 S02:
4/10 – Second Sight (2×09)
4/10 – Rivals (2×11)
4/10 – Blood Oath (2×19)
Saker och ting börjar i och för sig gå fel med den där utflykten till gammakvadranten redan från början. Den godhjärtade sonen Jake övertalar pappa Sisko att få ta med sin bästis Nog på utflykten. Och när Quark får reda på att hans brorson ska följa med så tvingar han sig också på sällskapet. Inte för att han är så intresserad av naturupplevelser på en obebodd planet (Quark hatar naturen), eller för att han på allvar är orolig över att något ska hända med Nog. Nej, han har mest av allt tänkt sig att tjata ett hål i huvudet på Sisko om sina planer på att sälja varor genom rymdstationens informationsskärmar. När Sisko på sitt vanliga, lite äcklade sätt sagt nej till Quarks idéer kommer det första av två små utbrott om människor v/s ferengier. Antagligen förorsakade av lika delar kränkhet och manipulation. Själv sitter jag och tänker på hur det skulle gå till om Jake gifter sig med en kvinnlig ferengier, då de ju inte ens får ha kläder på sig enligt den ferengiska kulturen.
Eris, som sitter inspärrad tillsammans med de två, stöter de på av misstag. Hon springer bokstavligen på Quark och Sisko i skogen, och hennes förföljare slänger alla tre i fängelse. Eris förklarar att de nu är fångar hos Jem’Hadar, Dominion-imperiets egna stormtruppsliknande gäng. De står för den militära råstyrkan i imperiet. Ett folkslag som tydligen drömt om att få slåss mot klingoner eller cardassier, men lite besvikna får finna sig i att kasta människor i finkan. I alla fall den här gången.
Att Quark fått utrymme för två utläggningar om människor v/s ferengier ger lite extra tyng till honom i en intrig där han faktiskt är ovanligt viktig och värdefull. Det är han som lirkar upp låset på det halsband som ska håller Eris telekinetiska krafter under kontroll, utan halsbandet kan hon hjälpa dem alla att fly. Men det är också han som upptäcker att halsbandet är fejk, och inser att Eris bara är utsänd som en spion från Dominion-imperiet för att infiltrera Deep Space 9. Avsnittets stående komiska inslag kommer främst från Jake och Nog och kretsar kring hur de försöker köra en runabout utan att kunna köra en runabout, en bihandling som bitvis är lite väl uppsluppen med tanke på att Sisko och Quark faktiskt hålls som fångar av en okänd fiende. Men kanske vill man skapa en ordentlig kontrast till avsnittets stund av riktigt allvar: När Jem’Hadar spränger hela rymdskeppet Odyssey i bitar genom en attack från en kamikazepilot.
Det ska bli intressant att se om man lyckas härbärgera alla de här storylinesen i följande säsong, för nu är det konflikter på gång överallt. Det räckte liksom inte med Maquis-rebeller och sluga cardassier, nu fick Deep Space Nine sin alldeles egna originalfiende. Det kändes helt perfekt tajmat. Det känns verkligen som om det var hög tid att satsa på lite historier om gammakvadranten. För visst började cardassierna att bli lite enformiga. Att introducera Jem’Hadar i en säsongsavslutning känns också som en bra cliffhanger inför nästa säsong. Och visst känns väl Jem’Hadar mycket häftigare än romulanerna, klingonerna och cardassierna tillsammans?
Det märks att man nästan hade lite för kul när man gjorde det Tribunal. För även om det här till en början är ett rätt ruskigt avsnitt (scenerna där O’Brien blir tillfångatagen, blir utsatt för försök att tvinga fram en bekännelse och sedan får en tand utdragen skulle väl platsa i vilken nazirulle som helst), så tar handlingen successivt en allt mer farsartad riktning.
Hur roligt får man ha i Star Trek, egentligen? Ja, det är nog den frågan som jag tar med mig från det här avsnittet. Jag tror gränsen går alldeles precis här. Det där med humorn (som den här gången dessutom fungerar) mitt i ett rätt allvarligt drama gör att ett avsnitt som Tribunal osar självsäkerhet från producenternas sida. Man vågar ta risker och man vågar ta sig an ämnen på oväntade sätt. Samtidigt går det inte att komma ifrån att en del av cardassiernas stenhärda image går förlorat i och med det här avsnittet. Inte bara är deras rättsväsende ruttet och orättvist, det är också lite fånigt och korkat. Som detaljen att hela rättegången sänds i cardassisk tv, vilket innebär att domaren verkar sitta och tänka på underhållningsvärdet samtidigt som hon håller i rättegången. Plötsligt framstår cardassiernas domare mer som en nervös mellanchef i tv-branschen än en blodtörstig fiende.
Winn är alltså den där småtokiga religiösa ledaren som låg bakom planerna för ett attentat i förra säsongen. Och Kiras älskare, vars eventuella inblandning i en cardassisk massaker hon ska utreda, är alltså Vedek Bareil. Han som förväntas bli vald till ny kai, det vill säga bajors högsta religiösa ledare. Ja, det här är alltså ett avsnitt som mest kretsar kring Barjoransk politik, framför allt då intrigerna och maktkampen inom de religiösa ledarna.
Det är imponerande vilken tro man ändå har på de som följer den här serien, det här avsnittet kretsar ju kring hur Vedek Bareil försöker skydda hedern för en person som senast syntes i serien i slutet av förra säsongen. Fast kanske är det bara en av sakerna som gör att The Collaborator främst känns som ett rekapitulationsavsnitt. Minns ni den tossiga religionen på Bajor? Kommer ni ihåg den där märkliga lådan, Orben, som man kan kolla på knarkiga visioner i. Men framför allt är ju syftet med det här avsnittet att se till att den skitjobbiga Vedek Winn vinner valet och blir ny Kai. På det sättet skapas förutsättningarna för en uppsjö av möjliga intriger kring motsättningarna mellan Bajor och Federationen. Att man inte kom på det förrän i arbetet med det här avsnittet – från början var planen var att Bareil skulle vinna valet –är nästan på gränsen till tjänstefel.
Det kvittar hur många mystiska visioner från Orben man kastar in, eller sexiga hångelscener mellan Kira och Bareil – det maskerar inte att den här deckarhistorien bitvis går på tomgång. Winn är så säker på vad som ska hända att hon till och med låter Kira undersöka saken – och det gör förtar en del av spänningsbygget. Men man kan också se det här avsnittet som ytterligare ett bevis på hur Deep Space Nine inte längre ens låtsas vara en serie med fristående avsnitt. Det här är ju helt uppenbart en del av en längre och sammanhängande intrig, både framåt och bakåt.
Men trots att att världen förändrats så mycket de senaste hundra åren så har ändå överraskande många av våra gamla polare från serien hamnat på exakt samma plats i bägge de parallella världarna, om än på nya positioner. Kira bossar över hela Deep Space Nine i spegeluniversumet, med hjälp av en ond Odo (även om han inte heter Odo här) och en intrigerande Garak. En underdånig version av O’Brien hjälper till med lite tekniska saker, medan Sisko både får tjänstgöra som frifräsande rymdpirat och Kiras sexslav (okej, kanske inte så mycket slav som återkommande älskare). När spegel-Kira får träffa sin tvilling från en annan dimension blir hon hennes ego så pass boostat att hon frångår alla säkerhetsbestämmelser och förordningar. Hon är så ensam, har ingen hon kan lita på på den ogästvänliga rymdstationen hon är chef över – hur perfekt skulle det inte vara att hänga med sig själv hela tiden, istället!
Det är inte bara intrigen som följt med från 60-talet, utan också en del av estetiken. Som att man gärna klär sig lite sexigare när man är ond, ja onda Kira har till och med lagt sig till med ett extra vickande på rumpan när hon struttar omkring på rymdbasen. Samtidigt är det här ju Deep Space Nine, så spegelvärlden är lite mer socialrealistisk än vi kanske förstått tidigare. Inte bara genom ett flitigt användande av rök och blåljus, gång på gång förklarar man också hur lite ett människoliv är värt. Att Kira utdömer dödsstraff är inte så konstigt -– den stora frågan är hur mycket den dödsdömde måste lida innan hen dör.
Att plocka upp ett mer än 25 år gammalt avsnitt och göra en spinoff är ju en otrolig fan service. Och i det som för mig känts som en allt tröttare säsongsavslutning så är det också tydligt att man haft lite roligare än vanligt när man gjorde det här avsnittet. Ja, men nästan lite för kul. Det klickar inte riktigt för mig. Kanske handlar det om Nana Visitors enorma överspel som ond härskarinna (tycker att hon precis börjat ta ner spelet till uthärdliga nivåer i sin vanliga roll). Kanske hade hon varit ännu mer skräckinjagande och läskig om hon inte varit så fokuserad på att var en sex-kitten, liksom. Samtidigt är en av de saker jag gillar med avsnittet när Kira liksom funderar ut hur hon ska manipulera sitt spegel-jag, får en ju att tänka på hur man själv hade tagit sig an den uppgiften.
Enda chansen för doktor Bashir att snabbt få tag i en ny sån där smärtlindrarmackapär är att söka upp Enabran Tain, som brukade leda den obsidiska orden. Men trots att Tain numera är pensionerad så visar det sig att han vet ungefär allt som händer på Deep Space 9. Till sist går han med på att hjälpa till med ett nytt implantat åt Garak, men mest för att kunna njuta av Garaks lidande på tymdstationen. Säger han, i varje fall. Och avslutar samtalet med Bashir med att sticka hål på Garaks senaste berättelse om varför han är utkastad från Cardassien. Det där att Garak yrat om att en person som hette Elim förrådde honom är mest lite komiskt – Elim är Garaks eget förnamn.
Tyckte att det här var ett väl berättat avsnitt, med många olika vändpunkter och överraskningar (dessuom det första DS9-avsnittet regisserat av en kvinnlig regissör: Kim Friedman, som efter det här snabbt fick kontrakt på fler regijobb inom DS9). Tycker att det är snyggt att använda implantatet som motor för berättelsen, och på det sättet berätta ny information om Cardassien. Det enda jag eventuellt skulle kunna ifrågasätta är det enorma intresset från Bashir att hjälpa en person som är extremt opålitlig. Fast andra sidan har ju de två byggt upp någon slags vänskap under tidigare avsnitt, så helt ologiskt är det ju inte.
En sak som Star Trek aldrig varit särskilt bra på är flashiga och intensiva rymdskeppsdueller med riktiga eldstrider, explosioner och våghalsiga ess till piloter ochallt det där. Jag vet att det är lite orättvist att jämföra en tv-serie med spelfilmer, men tänk på hur Star Wars är en stolt arvtagare till en tradition med gamla krigs- och flygfilmer. Man varvar de där mastiga striderna mellan rebell- och imperieskepp med dueller mellan små stridskepp där det krävs kunskap i prickskytte, instinkt (och lite hjälp av Kraften, förstås) för att lyckas. I Star Trek är istället allt extremt datoriserat – när ett skepp kommer i strid kretsar det mesta kring ordergivning och koordinater. Ja, man kan till och med läsa med sina sensorer av när motståndaren förbereder sig för att fyra av en salva, och hålla koll på hur starka fiendens sköldar är medan man är i strid. Det hela förvandlas mer eller mindre till en matematisk räkneuppgift.
Men i The Maquis andra del görs det faktiskt ett försök att hotta upp saker en smula. Det är äntligen dags för lite Runabout-action – ett uttryck som väl tyvärr är en motsägelse i sig själv. För det är väldigft svårt att uppbåda någon som helst actionkänsla inför åsynen av Deep Space 9:s 
Siskos försök att omvända sin gamle vän kanske hade fungerat bättre om vi hade fått reda på något mer om deras gemensamma bakgrund, eller om det funnits någon tillstymmelse till kemi mellan de två skådespelarna. Nu blir det bara mer, “jaha, där är hans gamle vän. De verkar verkligen inte ha något gemensamt, eller ens bry sig om varandra”.
Jag måste nog ändå säga att alla de frågor som ställdes i del 1 av The Maquis kändes mycket mer intressanta än de svar som kom fram i del 2. Det var mycket prat, tyckte jag. Men grunden är förstås lagd för en ny konflikthärd som man kan bygga massor av intriger kring i fortsättningen, om man så vill. Det finns dock två personliga favoritögonblick i det här avsnittet. Det ena är när Quark lyckas överbevisa en vulcan om det ologiska att starta ett rebelluppror. Och sen gillar jag också avsnittets slutreplik, där Sisko ifrågasätter sig själv efter att ha låtit sin gamla polare Hudson undkomma:
Ett avsnitt som handlar om ett kaotiskt läge i förhållandet mellan Federationen och Cardassia kanske måste vara rörigt och kaosartat. Men inte så här vagt och icke-informativt. Medan hela gränsdragningsfrågan mellan Cardassia och Federationen gicks igenom lugnt, sansat och pedagogiskt i Journey’s End så är det här avsnittet nästan helt utan information. Hur stort är konfliktområdet? Hur många kolonier omfattas? Hur kan den typen av väpnade konflikter som vi ser i det här avsnittet ens kunna pågå utan att det uppmärksammats av Federationen tidigare? Hur dålig är säkerheten på Deep Space 9 når Gal Dukat kan kidnappas där? Vem ljuger för vem? Vi får väl se om det klarnar i nästa avsnitt. För en gångs skull känns det ju åtminstone som om man har kastat ut tillräckligt mycket intrigtrådar och mysterium för att det ska vara motiverat med ett dubbelavsnitt – så har ju inte alltid varit fallet.
Men så missar jag förstås den egentliga poängen, fandomflirtandet. För alla de tre klingonerna är hämtade från Star Treks orginalserie. Kor från avsnittet 
Man kan säga att det här avsnittet kretsar kring samma grundproblematik som i 
Ibland tänker jag att Star Trek kanske inte ens ska bry sig om att försöka göra avsnitt med actioninslag. I alla fall inte när de är så här dåliga. Kanske ska man inte ens försöka sig på moment som “vi planerar att bryta oss in i ett hus”. Inte när de är så här dåliga. Det är rena rama dagisnivån när de äldre herrarna och Jadzia ska överlägga attacken mot albinons palats. Och under fajtingscenerna satt jag och skämdes i soffan. Maken till långsamma, utdragna och amatörmässiga stridsscener har jag inte sett på länge. Avsnittet kändes också utdraget och märkligt upplagt. Ett tag tänkte jag att det kanske var ett dubbelavsnitt eftersom det skulle pratas så himla mycket om allting innan man ens gav sig iväg till den planet där albinon skulle finnas.
Från början var Profit and loss tänkt som ett slags hyllningsavsnitt till filmen Casablanca. Även om det nu inte blev så till slut så är Quarks ovanligt timida framtoning en rest från den idén. Hans uppförande är faktiskt så pass avvikande från hans normala jag att producenten Ira Steven Behr gnäller om det i boken “Star Trek Deep Space Nine Companion” och tycker att det här avsnittet är på tok för såpigt i sin karaktär. Själv tyckte jag nog bara att det kändes lite skönt med en ny sida av Quark – en rollfigur som överhuvudtaget aldrig varit särskilt konsekvent. Tvärtom, det är väl Quarks oförutsägbarhet som är hela grejen med honom.
Samma sak kan man säga om avsnittets andra egentliga huvudperson, min favorit