DS9: What You Leave Behind. Det grå slutet på Deep Space Nine.

Den stora finalen. Slutet. Och där satt jag framför tv:n och tyckte att det här dubbelavsnittet mest var lite långtråkigt. Något som i och för sig skulle kunna vara ett slags överslagshandling från min sida, en reaktion skapad av min tendens till grov separationsångest. Att ta farväl är så jobbigt att jag kanske måste hata det, liksom.

För medan jag såg What you leave behind så funderade jag på hur många finalavsnitt av tv-serier jag egentligen minns, eller ens har sett. Game of Thrones? Jo, men så tråkigt det var. Amerikanska Queer as Folk? Nej, orkade nog aldrig dit. Eller började jag aldrig se sista säsongen när en kompis sagt att den handlade om att ta farväl på olika sätt. Vänner? Gav upp när huvudpersonerna började kännas lite för gamla för sin whimsical lifestyle. Eller var det för att behålla känslan av att serien höll på. Om jag aldrig såg sista avsnittet så hade väl serien heller aldrig tagit slut? This Life? Jorå, såg framför allt det genomvidriga återföreningsavsnittet som var som en medelålderskrismardröm. Ett slags reunion-isbad. En påminnelse om att inget någonsin kan bli som förut. (Har en känsla av att jag eventuellt skulle gilla det bättre idag, är nog mer lämpad för cyniska porträtt av livslögner nu när jag närmar mig femtioårsstrecket).

Det är faktiskt rätt vanlig att jag slutar se serier precis inför den sista säsongen. Kanske har det att göra med traumatiserande serieavslutningar från min barndom. Till exempel det nästan hysteriska tillstånd av sorg som jag hamnade i när sista avsnittet av Vi på Saltkråkan hade visats på tv en sommar. Jag var otröstlig i flera dagar, kanske veckor. Kanske fortfarande. Har kanske sett en scen från ett Saltkråkan-avsnitt sen dess.

När det gäller Star Trek har man ju ofta dragit ut på det där sista farvälet genom att addera långfilmer som fortsättning på tv-seriernas tidslinjer. Men Deep Space Nine var ett av de få Star Trek-koncept som faktiskt tog slut när det tog slut (om man nu inte räknar böcker och sånt). Jag var dock inte särskilt uppriven inför det här avsnittet. Deep Space Nine är är en serie som jag ofta irriterat mig på, även om den också innehåller några stycken avsnitt som jag ser som rena mästerverk. Förhoppningsvis framgår det nedan varför min besvikelse över What you leave behind trots allt är mer en rent känslomässig reaktion.

Jag kan väl börja med berömmet. Genom att ge de sista avsnitten en sammanhängande storyline har producenterna bakom Deep Space Nine verkligen skapat möjligheter för att ordna bra avslut och en hint om framtiden för nästan alla de stora rollfigurerna. Det är rätt ovanligt i tv-världen att det görs så genomarbetat och omsorgsfullt som här. Men samtidigt har man inte lyckats fullt ut med intrigbågarna under The Last Chapter. En del storylines har fått sättas på paus fram till det här slutavsnittet, och vissa centrala personer har förvisats till periferin av historien, till exempel Siskos son Jake. Och det sista stora slaget, som utgör ryggraden i What You Leave Behind, har i viss mån fått sitt värde devalverat av en lite svajig upptakt. Om friheten och livet i alfakvadranten verkligen stått på spel, så hade väl inte serieskaparna kunnat ägna ett helt avsnitt åt vem som ska bli Stornagus i framtiden?

Faktum är att hela starten på What you leave behind känns lite loj. Folk vaknar och gör sig i ordning för den sista striden, men det där gravallvaret som borde vara närvarande saknas. Eller så var det bara jag som tappade all feeling efter scenen där Bashir och Ezri morgonnojsar i sängen. TMI-mätaren gick liksom i botten här för mig. I horistonellt läge låter Alexander Siddig, som spelar Bashir, väldigt mycket som en sliskig dirty talker. Nästan oavsett vad han säger. Isch!

Förutom det där inledande hånglet så tonas ändå Bashirs nya förhållande med Ezri ned i det här avsnittet. Det är tydligt att manusförfattarna i stället ännu en gång vill ägna sig åt den intensiva vänskapsrelationen mellan Bashir och O’Brien. För nu dyker det helt plötsligt upp ett hinder för de tvås framtida vänskap. O’Brien har tackat ja till ett jobb på Jorden, och han drar sig in i det längsta för att berätta om det för Bashir. Han är ju fullt medveten om att bästa kompisen ska ta det som ett svek. Denna icke-fråga ägnas ett oproportionerligt stort utrymme i detta avslutningsavsnitt, framför allt eftersom det redan avhandlats, för bara två avsnitt sedan. Trots det får deras relation till och med ett eget montage i slutet av avsnittet, med highlights från deras vänskap till smäktande musik. Om Deep Space Nine ska ha en eloge för något så är det för att man tagit bromance-kulten till helt nya höjder.

Det stora slaget, till sist då. Det är faktiskt oväntat dramatiskt med flera olika vändpunkter. Bland annat för att Dominion tvingas att utkämpa ett tvåfrontskrig. I rymden slåss mot Federationsalliansen, medan man på hemmaplan måste tampas med den cardassiska frihetsfronten som ställer till med jävelskap. Till exempel ett sabotage som gör att Dominion mitt under slaget i rymden tappar kontakten med sina skepp.

Den kvinnliga befälhavargrundaren bestämmer sig för att slå tillbaka hårt och skoningslös. Som en kollektiv bestraffning för gerillakrigföringen utplånar Dominion en hel cardassisk stad med miljoner invånare. Ett beslut som straffar sig, då det får den cardassiska flottan att vända sig emot Dominion mitt under pågående slag. Grundaren, allt sjukare av den där sönderfallandepesten, ger då order om att man ska påbörja en systematisk utrotning av det cardassiska folket på hemplaneten. Extremt brutalt, framför allt när kriget ändå i stort sett förlorat.

Den seger Federationsalliansen till sist vinner över Dominion är inte direkt något som man kommer att sjunga sånger om i framtiden. Man intar ett Cardassia som är skövlat och nedbränt. En planet och civilisation i ruiner. Den kombinerade skräddaren/hemlige agenten Garak är modstulen när han återser spillrorna av sin hemplanet. Å andra sidan fick han, helt utan repressalier, skjuta ihjäl changelingmedhjälparen Weyoun. En ovanligt brutal avrättning för att vara Deep Space Nine, men som knappt ens noteras som något avvikande i det här avsnittet.

Skövlingen av Cardassien är ändå lite mindre blodig än vad den kunde ha blivit. I slagets slutskede länkar Odo samman sig med den kvinnliga grundaren och botar henne från den där upplösningssjukan. Det får henne att blåsa av striden och senare även skriva under ett fredsavtal. Men trots den segern är Odos värv inte slutfört med det. Han måste lämna Deep Space 9 för att gå upp i den Stora Länken med de andra grundarna. En Odo i på plats i grundarsörjan blir en garanti för att det är slut på attackerna mot alfakvadranten.

What you leave behind har en lite speciell dramaturgisk uppbyggnad. Den stora avslutningsscenen kommer när det är drygt 20 minuter kvar av avsnittet. Lite fest och jubel när alla huvudrollsinnehavarna (och en del andra personer som gör cameos) hänger på holosvitsklubben och lyssnar till Vic Fontaine som sjunger The way you look tonight.

Men efter den feel good-upplevelsen är det hög tid för det sista kapitlet av det sista kapitlet. Det var ju det här med Pah-vålnaderna, Dukat och Kain Winn som också måste avhandlas. Det hela visar sig vara mycket lättare än jag trodde. Tydligen räckte det med att Sisko puttade en farlig bok och Dukat in i en stor magisk eld för att sätta stopp för de onda demonerna. Sisko faller också ner i elden, men han hamnar bland Profeterna efter det (eller som jag föredrar att kalla dem: varelserna i maskhålet). Men särskilt mycket om vad han skulle göra där förstod jag inte. Hamnade han där eftersom han dog i elden? Eller har han fortfarande kvar en fysisk kropp?

Tydligen var det från början tänkt att Sisko skulle stanna bland profeterna i all framtid. Ett slut på historien som Sisko-skådespelaren Avery Brooks kände sig extremt obekväm med efter att scenen spelats in. Så pass obekväm att man fick göra om hela scenen där Sisko möter Kasidy i en vision. Brooks tyckte att det kändes fel att serien skulle sluta med en svart man som övergav sin gravida hustru. Så en ny version där han säger att han kommer tillbaka “kanske redan i går” fick spelas in.

Jag kan förstå Brooks synpunkter. Men den här mjukare versionen förstör verkligen en hel del av dramatiken i upplösningen, tycker jag. Profetiorna om den stora sorgen, som vi hört tidigare, verkar nu vara lite överdramatiska och onödiga. Det hände ju inget farligt, på riktigt.

Det nya slutet för Sisko känns precis som den kompromiss det är, lite mesigt i stället för episkt. Själv hade jag däremot hoppats på att den bajoranska religiösa ledaren Kai Opaka skulle dyka upp på ett hörn här i slutet. Hon var ju inblandad precis i inledningen av Siskos bana som budbärare, så jag trodde att hon skulle få vara med och avsluta den historien.

Bara några sista ord om de ganska ostiga minneskollagen som alltså visas när huvudpersonerna lämnar Deep Space 9 för sista gången. Rätt smetiga sekvenser, men visst grät jag en tår eller två. Av kontraktsskäl fick dock inte Jadzia Dax vara med i Worfs minnesfilm. Gissa om det blev JÄTTEKONSTIGT! Den stora tragedin i hans liv syns inte ens när han tänker tillbaka på sin tid på rymdstationen. Så märkligt att det inte gick att lösa.

Sammanfattningsvis. Jag tror att min trötthet inför det här avsnittet har sin grund i två saker. 1: Den stora segern blev inte ens stor seger. Det blev aldrig någon vifta med flaggorna och fest- och jubelscen på slutet. Att besegra Dominion blev mer bittert än ljuvt. Det är ju helt i linje med Deep Space Nines grundton, men ändå ett så otroligt deppigt avslut på en storyline som pågått i flera år. Jaha, allt blev skit ändå, ungefär.

Det var också 2: ganska lätt att bli underväldigad av andra delar av det här avsnittet. De flesta av de personliga avsluten var egentligen rätt sorgliga, men på ett lite urvattnat sätt. Sisko kommer antagligen tillbaka. Men ingen vet varför han måste vara borta. Odo lämnar Kira, men det verkar som om hon hanterar det rätt bra. O’Brien väljer fru och barn framför lekarna med Bashir. Men visst ska de två polarna åka på semester tillsammans i framtiden (så himla Brokeback Mountain). Helt rimliga avslut, men ingen riktig chock (Odos hemresa blev tyvärr spoilad för mig i ett av inläggen på Memory Alpha, det är väl annars det som hade potential att vara en skräll).

Skulle jag likna det här avsnittet vid en färg så skulle det bli mörkgrått med inslag av ljusgrått. Det sorgliga var helt enkelt inte tillräckligt sorgligt, medan lyckan och ljuset också var frånvarande. Och på sätt och vis är det en ganska rättvisande sammanfattning av en serie som aldrig riktigt bestämde sig för vad den ville vara. Och som blev lite av allt möjligt i stället.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 25 & 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 610 tv-avsnitt.

DS9: The Dogs of War. Det där Quark tror att han ska bli stornagus.

Det känns som om Deep Space Nine-skaparna verkligen förbereder sig på avslutet nu. Och så här på upploppet verkar man sikta på ett ordnat closure, där man säger farväl till sina favoritfigurer under ordnade former. Sist var det alltså bromancen mellan Bashir och O’Brien som skulle avhandlas, medan man nu – i det sista avsnittet innan den stora finalen – väljer att satsa allt krut på ett…ferengiavsnitt.

Usch! Var min första reaktion. Men när jag sedan insåg att The Dogs of War också är det sista steget i reformationen av ferengikulturen blev jag betydligt mer road. Successivt har ju Deep Space Nines skapare både gjort ferengierna som art mer sympatiska och deras samhälle mindre vidrigt. Ingen kan väl glömma kampen för att kvinnor skulle få ha rätt att bära kläder? Eller att de sedan också fick möjlighet att göra affärer och tjäna pengar? Aktivisten bakom den här utvecklingen är till stor del Roms och Quarks mamma, och hon är också inblandad i det här avsnittets händelseutveckling. Som stornagusens fru har hon en del inflytande, tydligen.

I början av Dogs of War får Quark reda på att stornagusen tänker abdikera, och att han själv kommer att bli utsedd till ersättare. Men när Quark börjar researcha sitt blivande ämbete så inser han hur mycket det politiska livet på hemplaneten förändrats. Stornagusen är till exempel inte längre envåldshärskare, utan måste samsas med ett parlament om de politiska besluten. Monopol är numera förbjudna, trots att de ger stora inkomster och alltså borde vara den råa kapitalismens ideal. Ja, man har till och med börjat driva in skatter från sin befolkning (även om mutor tydligen är avdragsgilla).

Ingenting är längre som förut, alla gamla sanningar är slut, verkar Quark tänka. Och bestämmer sig för att vägra bli stornagus om inte han får makten att återställa ferengi-imperiet till det gamla systemet. “Make Ferenginar Great Again”, liksom. Men hans ultimatum faller platt när det står klart att det aldrig var meningen att Quark skulle bli stornagus. Det var hela tiden hans bror Rom som skulle få titeln (lite aldrig på en stornagus på en dålig Skype-uppkoppling – störningarna kan göra att han tror att han pratar med fel bror) I och med rekryteringen av Rom så verkar den progressiva utvecklingen av ferengi-imperiet fortsätta. Hans politiska åsikter framgick tydligt när han tidigare i avsnittet försökte få Quark att sälja sin bar till honom.

QUARK: Did you know this Congress of Economic Meddlers actually passed legislation making monopolies illegal? What’s the point of being in business if you can’t corner the market and gouge your customers? 

ROM: There’s something to be said for keeping prices down by ensuring healthy competition. So what are you going to do with the bar? 

QUARK: You can’t even dump industrial waste anymore because it might harm the natural habitat. I’m supposed to start worrying about animals now? Look how they live, wallowing in dirt, sleeping in trees. That’s not natural. 

ROM: I suppose you could argue that Ferenginar’s biodiversity is a precious resource that belongs to everyone. So, what are you going to do with the bar? 

QUARK: And don’t even get me started about this whole labour rights thing. What have we come to if you can’t demand sexual favors from people in your employ? 

ROM: Unharassed workers are productive workers. So, what are you going to do with the bar?

Rom köper Quarks bar i den här scenen, men när han senare blir stornagus låter han brorsan få den tillbaka. Gratis! Så långt har alltså förskingringen av de ferengiska idealen gått! Men i sin bar tänker Quark fortsätta att vara en old school-ferengi. Här, i hans privata lilla kungadöme, ska de gamla idealen leva vidare. Med trix, fix, mygel och fusk kommer Quark alltid att kunna maximera sina vinster.

Även om ferengistoryn får mycket utrymme, så sker det även annat i det här avsnittet. Som att den Cardassiska Frihetsfronten nästan går under innan den ens kommit igång på allvar. Kira, Damar och Garak undviker med en hårsmån ett bakhåll när de försöker värva fler revoltörer. Samtidigt attackerar och utplånar Dominon alla de baser som Frihetsfronten byggt upp. Men när Dominion hävdar i nyhetssändningar att Damar är död, så har myten om honom redan börjat leva sitt eget liv. Ingen tror på riktigt att Damar har dött, utan att det bara är propaganda. Så för den lätt desperata trion, strandade i Cardassien, återstår nu bara hederligt gammalt gerillakrig. Som att spränga en militärbas i luften och tala uppviglande till massorna.

I övrigt: Sisko får reda på att han ska bli pappa (tydligen har han glömt att ta sin p-spruta), men Kasidy är orolig över maskhålsvarelsernas mörka profetior. Vilken framtid kommer deras barn att få? I andra änden av parförhållandespektrat kommer Bashir och Ezri äntligen kommer till skott och börjar hångla. Och så bestämmer sig Federationsalliansen för att attackera Dominion. Motståndarna har i och för sig dragit sig tillbaka till cardassiskt område, men alla inser ju att det bara är för att kunna bygga upp sina styrkor på nytt. Så varför vänta på att de blir övermäktiga? Bättre att slå till nu, tycker Sisko. Och de andra håller med honom. Så jag antar att det är det slaget vi får följa i nästa dubbelavsnitt. Den allra sista striden för Deep Space Nines del. Då lär vi få se Sisko i ett nytt rymdskepp som heter Defiant, som ser precis likadant ut som det förra han hade. Och visst såg han mycket mer lycklig över det än att han skulle bli pappa igen?

Jag blev ändå en smula förvånad över att man väljer att göra det näst sista avsnittet av Deep Space Nine som en komedi. Jag var faktiskt helt övertygad om att man skulle vara koknsekventa i att låta The Last Chapter vara genommörkt och deppigt rakt igenom. I stället fick vi alltså ett typiskt ferengiavsnitt med vissa inslag av allvar. Visst, det var fint att få reda på vad som kommer att hända på Ferenginar i framtiden. Rart att se Rom få sin slutliga revansch på brorsan Quark. Men jag hoppas verkligen på att det där sista avsnittet är helt och hållet humorbefriad. Vi är värda det!

Betyg: 6/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 607 tv-avsnitt.

DS9: Extreme Measures. Det där Bashir och O’Brien tar sig in i en Sektion 31-agents hjärna.

Bashirs och O’Briens plan fungerade! Det räckte med att Bashir lät det bli känt inom Federationen att han hade hittat ett botemedel till den dödliga sjukdom som Odo och Grundarna lider av, så dök det upp en agent från Sektion 31 på Deep Space 9. Sloan, närmare bestämt. Han som tidigare gjort livet surt för Bashir (och som var en så pass cool figur att han fick mycket mer repliker i det här avsnittet än någonsin tidigare). Nu ska han försöka förstöra Bashirs påhittade medicin- Men Bashir och O’Brien har helt andra planer.

Tanken är, som jag nämnde i förra Deep Space Nineinlägget, att eftersom det är Sektion 31 som konstruerat sjukdomen som drabbar alla changelings, så borde de också ha ett botemedel. Så Bashir tar Sloan till fånga, och kopplar upp honom mot en romulansk tankeläsarutrustning för att kunna tanka ner receptet på medicinen. Vad Bashir inte räknat med var att Sloan hellre skulle bita av en giftkapsel gömd i en tand än att berätta om Sektion 31:s hemligheter. Bashir lyckas dock skjuta upp Sektion 31-agentens död en stund, men nu måste han och O’Brien själva ta sig in i Sloans borttynande hjärna för att leta upp botemedlet till changelingpesten.

Det här med att springa runt i någon annans hjärna har testats förr i Star Trek, närmare bestämt i Dark Page där tankeläsaren Deanna Troi tog sig in sin mammas huvud för att bota en depression. Här sköts själva penetrationen av medvetandet genom maskiner i stället. Insidan av Sloans skalle visar sig vara en plats som är väldigt lik Deep Space 9 (tydligen var det här ett budgetavsnitt så man fick använda lätt förändrade versioner av standardkulisserna).

På plats i Sloans medvetande möter man två olika upplagor av honom: en som vill hjälpa och ser upp till Bashir, samt en betydligt mer lömsk version som försöker lura kvar Bashir och O’Brien kvar i Sloans hjärna så de ska dö med honom. Den mörka sidan tar efter ett tag helt och hållet kontroll över Sloans medvetande, och använder sig bland annat av “fejkuppvaknande”-tricket för att lura Bashir och O’Brien. Alltså att de två besättningsmännen från Deep Space 9 tror att Sisko väckt dem ur deras resa genom Sloans hjärna, medan de i själva verket fortfarande är kvar i hans medvetande.

Sättet de upptäcker bluffen på är i varje fall ändå en smula fyndigt. Bashir tror att han är tillbaka i sitt rum och att Sloan har dött innan det gått att hitta något botemedel mot sjukdomen i hans hjärnbark. Han tar upp sitt ex av Dickens A Tale of Two Cities för att fortsätta läsa i den. Men där, på sidan 295, så börjar boken om igen. Bashir inser att det inte bara är frågan om ett feltryck, utan snarare att Sloans hjärna bara kan återskapa saker i den fejkade verkligheten som Bashir har upplevt eller minns.

BASHIR: Sloan is drawing on our memories, making us think we’re back on the station. That’s why the book’s incomplete, because I haven’t finished reading it. 

O’BRIEN: And because you don’t know what happens after page two ninety four? 

BASHIR: He couldn’t fill in the rest of the story. 

O’BRIEN: He’s trying to stop us finding the cure. 

BASHIR: We must have been close to finding it. 

O’BRIEN: That door we were about to open when we woke up. The cure must be in there. 

(Rumble) 

O’BRIEN: What’s going on? 

BASHIR: Sloan’s dying. His mind’s shutting down. We haven’t got much time.

Man lyckas ta sig tillbaka in i Sloans huvud, och hittar till sist en text med botemedlets recept på. Men inte förrän Sloan frestat Bashir med en massa annan information om Sektion 31 som bara finns i agentens döende hjärna. De lyckas i alla fall ta sig ut i sista minuten. Efter all dramatik inne i Sloans huvud så blir det faktiskt lite av en antiklimax när Odos får sin medicine och botas från sin sjukdom på bara några sekunder. Ett dramatiskt ögonblick som man helt och hållet tappade bort. Ett något mer förhöjt spänningsmoment hade väl ändå varit på sin plats när Bashir här ju faktiskt löst ett av de svåraste (och dödligaste) problemen i hela Deep Space Nine. Då var det betydligt mer dramatiskt i avsnittets början, där Odo ber Kira lämna stationen medan han ligger på dödsbädden (inklusive den sista kyssen och så).

All action till trots, så vill jag också nämna ett lite märkligt bromance-tillfälle i det här avsnittet. En scen inne i Sloans hjärna där Bashir försöker tvinga O’Brien att erkänna att han är mer fäst vid honom än sin fru.

O’BRIEN: I should’ve left a note for Keiko to let her what we were planning. 
BASHIR: Why worry her? 
O’BRIEN: No, I want her and the kids to understand why I had to do this. 
BASHIR: She’ll understand. She’ll know you did it for me. 
O’BRIEN: That’s what’ll upset her the most. She always said I liked you more than I liked her. 
BASHIR: That’s ridiculous. 
O’BRIEN: Right. Yeah. 
BASHIR: Well maybe you do, a bit more. 
O’BRIEN: What? Are you crazy? She’s my wife. I love her. 
BASHIR: Of course you love her. She’s your wife. 
O’BRIEN: Yeah. 
BASHIR: I’m just saying maybe you like me a bit more, that’s all. 
O’BRIEN: I do not. 
BASHIR: You spend more time with me. 
O’BRIEN: We work together. 
BASHIR: We have more in common. 
O’BRIEN: Julian, you are starting to annoy me. 
BASHIR: Darts, racquetball, Vic’s lounge, the Alamo. Need I go on? 
O’BRIEN: I love my wife. 
BASHIR: And I love Ezri. Passionately. 
O’BRIEN: You do? 
BASHIR: Yes. 
O’BRIEN: Have you told her? 
BASHIR: Not yet. But I will. 
O’BRIEN: Oh, yeah? When? 
BASHIR: When I’m ready. It’s just that I like you a bit more. See? There, I’ve admitted it. 
O’BRIEN: Yeah, well, I love my wife. 

Jättekonstig scen. Hade eventuellt kunnat bli intressant om de hånglat lite. De befinner sig ju trots allt inne i en projektion, skapad av Sloans hjärna. Då har man väl fripass?

Tydligen var den här scenen någon form av rest från en tidigare tanke kring det här avsnittet. Att man ville göra någon form av avslut och summering av O’Briens och Bashirs vänskapskärlekshistoria. Men det blev nog bara en halvmesyr av det där. En klumpig och obekväm sådan. Visst bjuder O’Brien hem Bashir på middag hos sig och Keiko i sista scenen i det här avsnittet, som för att visa att han trivs bäst om han får hänga med bägge sina favoritpersoner i världen. Jättemysigt. Men också jättemesigt bromance-statement.

Extreme Measures är det första avsnittet i The Last Chapter (de avslutande nio sammanhängande avsnitten i serien) där man väljer att inte hoppa mellan de olika parallellintrigerna under avsnittet. Hela handlingen i Extreme Measures kretsar alltså kring Bashir och O’Brien, precis som i ett vanligt Deep Space Nine-avsnitt. Ett bra val, rent dramaturgiskt, tycker jag. Det kan vara bra med lite omväxling, även om det i det här fallet betyder att man bjuder på lite mindre omväxling.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 606 tv-avsnitt.

DS9: Tacking Into the Wind. Odo blir sjukare, Worf utmanar Gowron och Frihetsfronten självsanerar.

Den där fördjupningen hos rollfigurerna som jag efterlyste när jag skrev om förra avsnittet av Deep Space Nine, den finns faktiskt här. I Tacking into the wind är det Odos tragiska öde tillåts ta lite tid och utrymme. Till en början försöker han hålla sin accelererande sjukdom hemlig för alla, framför allt Kira. Han är ju drabbad av samma upplösningssjukdom som Grundarna som leder Dominion, men till sist kan han inte längre hålla ihop sig. Mitt under ett uppdrag så faller han samman och ser riktigt ruggig ut när hans kropp börjar lösas upp. Ungefär som en docka som håller på att gå upp i sömmarna och där stoppningen nästan försöker kämpa sig ut. Men med Odo får vi äntligen lite själ och känsla i det här “sista kapitlet”-sjoket av avsnitt, där manusförfattarna annars verkar vara så förtjusta över sina många parallellspår att de inte riktigt ger tid åt eftertanke och känslor.

Odos kollaps sker efter att han gjort en av sitt livs bästa och viktigaste förvandlingar. Han har låtsats vara den kvinnliga changelingbossen för Dominion, i Odos version även hon allt mer märkt av sin sjukdom. Odos insats är en del av den nystartade cardassiska motståndsrörelsens mest vågade aktion hittills. Man stjäl ett Dominionskepp som utrustats med de nya breenvapnen – de som slog ut nästan alla Federationsalliansens skepp i det senaste stora slaget. Förhoppningen är att Stjärnflottans experter ska kunna konstruera ett skydd mot det här nya vapnet när man kan se hur det är konstruerat.

Det tuffa uppdraget blev inte lättare av att Kira och Odo är djupt hatade av delar av Frihetsfronten. När Odo faller samman i sin sjukdomsattack är cardassiern Rusot inte sen att försöka få till stånd en kupp mot både honom och Kira. Han vill döda dem och avbryta samarbetet med Federationsalliansen. Det slutar med att han blir skjuten i stället, av motståndsrörelsens ledare Damar. Rusot drömde om det gamla Cardassia, förklarar Damar, som uppenbarligen vill något annat. Eller kanske bara är lite mer av en realpolitiker. Eller så har han blivit lite mer ödmjuk, bara.

För det finns en fin scen i det här avsnittet, när Damar får reda på att hans fru och barn dödats av Dominion. En liten påminnelse om hur lätt en förtryckare kan glömma bort sina brott när den i sin tur blir förtryckt:

GARAK: One of our listening posts picked up a message. The Dominion has succeeded in locating Damar’s family. 

DAMAR: They’re dead. They weren’t a part of this rebellion. The Dominion knew that, the Founder knew that. Weyoun knew that. To kill her and my son. The casual brutality of it. A waste of life. What kind of state tolerates the murder of innocent women and children? What kind of people give those orders? 

KIRA: Yeah, Damar, what kind of people give those orders? 

Planen är alltså att ta dominionskeppet, med Kira, Garak, Odo och Damar ombord, till Deep Space 9. Där försöker Bashir i sin tur förgäves få till ett botemedel mot Odos (och grundarnas) sjukdom. När han kört fast kommer O’Brien med ett nytt förslag: Varför inte låtsas att man har hittat ett botemedel? Då kommer Sektion 31 att försöka förstöra Bashirs forskning, och kanske kan man ta tillfället i akt och fånga en agent från den hemliga organisationen. Sektion 31 har ju framställt den här smittan, då vet de väl också antagligen hur man utplånar den.

Den andra, och lite tristare, huvudintrigen i det här avsnittet handlar om maktkampen inom det klingonska imperiet. Det visar sig att Gowrons debila krigstaktik gentemot Dominion inte handlar om att han, personligen, vill göra sig känd som en stor krigsherre. Det är snarare ett sätt att försöka smutsa ner Martoks rykte. Martok har varit alldeles för framgångsrik och under sina duster med Dominion. Hans popularitet hos soldaterna har gjort honom till ett potentiellt politiskt hot, som Gowron nu vill neutralisera genom en rad fiaskon.

I stället tvingar han fram ett tronskifte. Worf griper in och möter till sist Gowron i en duell. När han dödat klingonernas ledare överlåter han tronen åt en motvillig Martok. Kanske kan han förändra en del av det som Ezri påpekat är fel i det klingonska riket:

EZRI: Don’t get me wrong, I’m very touched that you still consider me to be a member of the House of Martok, but I tend to look at the Empire with a little more scepticism than Curzon or Jadzia did. I see a society that is in deep denial about itself. We’re talking about a warrior culture that prides itself on maintaining centuries old traditions of honour and integrity, but in reality it’s willing to accept corruption at the highest levels. 

WORF: You are overstating your case. 

EZRI: Am I? Who was the last leader of the High Council that you respected? Has there even been one? And how many times have you had to cover up the crimes of Klingon leaders because you were told it was for the good of the Empire? I know this sounds harsh, but the truth is, you have been willing to accept a government that you know is corrupt. Gowron’s just the latest example. Worf, you are the most honourable and decent man I’ve ever met, and if you’re willing to tolerate men like Gowron, then what hope is there for the Empire?

Här är jag å andra sidan tacksam över att manusförfattarna stressat igenom historien, utdragna maktspel hos klingonerna är bland det värsta jag vet.

Eventuellt står alltså såväl klingonerna och cardassierna inför stora förändringar om och när kriget mot Dominion tar slut. Lite som när första världskrigets upplösning ledde till stora demokratiska reformer runt om i Europa. Men för att det ska ske måste man ju också besegra Dominion. Den kvinnliga Grundaren är tydlig med att hon inte är på väg att ge upp. Tvärtom. Hon ger order om att placera ut civila cardassier på alla viktiga militära mål, så att den nya Frihetsfronten måste döda sina egna för att kunna vinna över Dominion. Hon är också väldigt tydlig med att vortan Weyoun kommer att ersättas med en nyklonad kopia så fort Dominion får igång sin klonverkstad igen. Hon försöker inte längre ens dölja sitt förakt för sin närmaste vorta.

Ett ovanligt spännande avsnitt, det här. En bra kombination mellan snabbare berättade intriger, óch en viss fördjupning kring Odo och hans öde. Ett slags topp i det här “Last Chapter”-segmentet. Nu är det bara några avsnitt kvar av den här sagan, och jag tycker att det är lite fint att man i sina storylines även också pekar framåt om framtiden för såväl klingoner, cardassier och (i viss mån) bajoraner.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 604 tv-avsnitt.

DS9: The Changing Face of Evil. Det med rymdslaget och Breenernas hemliga vapen.

Del 4 av Det Sista Kapitlet bjuder på ett stort rymdslag. Och en attack mot Stjärnflottans högkvarter i San Francisco. Och en Cardassisk revolt. Och ett rått knivmord. Ja, faktum är att The Changing Face of Evil nästan kändes som en säsongsfinal med sitt actionspäckade innehåll. Och då har vi ändå en bra bit kvar till mål! Vi är ju inte ens halvvägs in på Deep Space Nines slutkapitel.

Breens allians med Dominion är alltså officiellt up and running, och de nya bundisarna går ut hårt redan från början. En överraskningsattack mot Stjärnflottans högkvarter på Jorden är väl en helt okej markering om att det finns en ny boss i kvadranten. Så pass kränkande att Federationen och deras allierade genast skickar en massa skepp till Chin’Toka för att försvara sin enda bas i närheten av Dominions rymd. Utan att tänka sig för och fråga sig om vad man egentligen vet om Breen och deras vapen

Men innan det är dags att äntra Defiant för hennes sista strid, så hinner O’Brien och Bashir bygga en skalenlig modell över Fort Alamo. Så mycket fritid de har där på rymdstationen! Och vilken fantastiskt osubtil poäng manusförfattarna ville göra kring ett krigs olika vändpunkter. Ezri trånar i alla fall på distans efter Bashir medan han leker med sina modellsoldater, medan Worf svartsjukt observerar det som händer.

På Bajor börjar Kai Winns plotline nästan kännas lite Harry Potter när hon ska försöka komma på hur man frigör Pah-vålnaderna från deras fångenskap. När hon väl får fram den bok där instruktionerna ska stå så är texten OSYNLIG. Fatta så jobbigt! Sedan kommer hennes trogne uppassare Solbor till hennes rum och berättar att han gjort ett DNA-test på hennes nya kille. SER HON INTE ATT DET ÄR GUL DUKAT, FAST MED EN BAJORANSK NÄSA???!!!

Solbor hade inte vunnit något strategipris med sin taktik att peka ut en farlig fiende när han finns i samma rum. När Solbor höjer insatserna ytterligare genom att hota med att avslöja både Dukat och Winn som förrädare så försvinner genast alla möjligheter till förnyat kontrakt för James Otis (som alltså spelar Solbor). Winn är inte beredd att mista sin position oavsett vem hon hamnar i säng med, så hon dödar Solbor med ett knivhugg i ryggen. Och efter ett litet tag verkar hon rätt bekväm med att Dukat är Dukat också, det viktiga för Winn är ju makten. Texten dyker också upp i den där gamla magiska boken när blodet från Winns kniv droppar ner på den (först brinner sidorna sedan kan man läsa!). Allt verkar alltså avlöpa enligt Pah-vålnadernas planering – Winn har en bajoransk armageddon i sikte.

För Federationen och dess allierade blir slaget mot Breen och Dominions gemensamma trupper ett enormt fiasko. Inte ens Sisko och hans kära Defiant har någon som helst chans mot Breenskeppens strömsugande elektrochocksvapen som får rymdskepp att förlora all kraft och styrförmåga. Men Dominiontriumfen smolkas något av att deras allians börjar knaka i fogarna. Cardassiern Damar har bestämt sig för att dra igång sin frihetsrörelse, och han börjar med att förstöra Dominions klonfabrik. Nu vill Sisko hjälpa Damar, så att man kan vinna lite tid och kanske hinna komma på ett bra sätt att blockera Breens mystiska vapen innan det är dags för fajt igen.

Priset för “avsnittets mest irriterande person” går nog ändå till Sisko. Här går hela Federationens allians mot en av sina största förluster någonsin och han kan inte riktigt sluta tjata om att hans skepp gått under. Ett sånt jävla tjat om den där asfula Defiantplåtbiten.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 599 tv-avsnitt.

DS9: Strange Bedfellows. Ezri och Worf flyr, Damar nyktrar till och Kai Winn väljer mörkret.

Ytterligare ett avsnitt där det känns som om Kai Winn och Dukats ondskefulla romans/koalition/satanistkult får lite väl mycket utrymme. I det här avsnittet så får Winn i alla fall ett nytt meddelande från gudavärlden och inser till sist att det inte är Profeterna som kontaktat henne utan Pah-vålnaderna. Hon blir förtvivlad och hoppas förgäves på ett meddelande från Profeterna genom en av de där orberna, något som kan rädda henne och säga vad hon ska ta sig till. I vanlig ordning så snackar inte profeterna med henne, och i samma veva berättar Dukat att han egentligen är ett sändebud från Pah-vålnaderna. Ett ögonblick verkar Winn vackla lite, men till sist lackar hon ur på att Profeterna aldrig vill tala med henne och bestämmer sig för att gå över till den mörka sidan med Dukat. Att göra som Kira rådde henne, att helt hoppa av politiken och religionen är tydligen otänkbart. Hon ville liksom ha gudarnas förlåtelse utan att egentligen offra något särskilt.

Att Kai Winn till sist skulle välja mörkret var väl inte direkt någon överraskning, men samtidigt börjar jag också bli lite trött på Profeterna i maskhålet och deras förmåga att vara tysta när de verkligen borde kommunicera. Nu ligger det väl i hela rollen som Gud att man hör av sig lite när man själv vill, men just de här verkar så nyckfulla och otydliga i sin kommunikation att jag börjar tvivla på om de ens är goda? Vad har de egentligen uträttat, förutom att öppna ett maskhål som en livsfarlig fiende som hotar hela alfakvadranten lyckats ta sig igenom? Det hade varit en hyfsat rolig twist i slutet av den här säsongen om alla till sist tvingades inse att Pah-vålnaderna är de goda gudarna, och de där krypen i maskhålet ett slags debila tossor.

Och på tal om kommunicerande gudar. Sisko har inte ännu fått möta den stora prövningen som Profeterna varnat för, i stället är han fullt upptagen med någon fjantig intrig som handlar om att äktenskapet är ett krig och att männen alltid förlorar det mot sina fruar. Znark.

På Dominionsidan inser cardassiern Damar att alliansen med Breen innebär att han och hans imperium åker ner ett snäpp i hackordningen. Det är tydligt att det är Breenernas befälhavare Thot Gor som är det stora hoppet för Dominion. Hen verkar också vara en smula mer handlingskraftig än sin cardassiska motsvarighet. Och super mindre.

Jag är egentligen ganska förtjust i Breenerna som figurer i den här serien. De mystiska varelserna som ingen egentligen vet något säkert om, och som bara störtar in så här i slutet av ett krig och sätter all balans ur spel. Tycker också om att man valt att inte översätta det mekaniskt distade läte som kommer ut genom deras hjälmar. Det blir lite R2-D2-effekt av det hela, när alla förstår deras språk utom vi som sitter och tittar på serien.

Damar däremot är så irriterad över alla förändringar att han till och med slutar att supa, ett första steg emot att ta sig samman och kunna revoltera mot Dominion.

Han börjar genom att hjälpa Ezri och Worf att rymma från sin avrättning. Kanske är det ett slags tack till Worf för att han i sin cell vred nacken av Damars främsta hatobjekt, vortan Weidun. Men främst är det nog en symbolisk gest för att kanske kunna be Federationen om hjälp när han så småningom ska sätta sig upp emot Dominion. Worf och Ezri är i vilket fall tacksamma för all hjälp de kan få, och resan hem blir förhoppningsvis lugn. De två har ju faktiskt hunnit tala ut när de varit inspärrade tillsammans, och kommit överens om att det där sexet var ett misstag och att de inte ska vara ihop i framtiden. Ezri är däremot en smula förvirrad över det där med att hon pratar om Bashir i sömnen. Hon hade ingen riktig aning om att hon var kär i honom.

Avsnitten i det sista kapitlet flyter på, som gjorda för att bingetitta på. Stämningen är mestadels mörk och olycksbådande, medan tempot däremot börjat sakta av lite för varje avsnitt i slutkapitlet Nu måste det nog hända något riktigt spännande och spektakulärt för att jag inte ska krokna helt så här på slutspurten på Deep Space Nine.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 597 tv-avsnitt.

DS9: ’Til Death Do Us Part. Sisko gifter sig och Kai Winn får (äntligen) en profetisk vision.

Det blir en smula annorlunda blogginlägg nu, när Deep Space Nine byter karaktär och blir en sammanhängande historia för återstoden av säsongen. Mycket är ju sig likt från avsnitt till avsnitt numera. Från och med förra avsnittet är vi ju inne i The Last Chapter, en enda sammanhängande berättelse fram till slutet på hela serien. Men en del av de intriger som drog igång i förra avsnittet förändras en del redan här.

Profeterna hör av sig, även till Kai Winn

Bajors religiösa ledare Kai Winn slår sig in i handlingen i det här avsnittet. En av seriens mest osympatiska rollfigurer ges här ännu en chans att blanda samman sina personliga ambitioner och drömmar med den religion hon är en ledargestalt för. Winn är på Deep Space Nine när hon plötsligt får sitt livs första vision från Profeterna i maskhålet. De verkar inte nöjda med hur saker och ting utvecklas utan säger att Sisko har veknat och att de nu behöver just Winns hjälp. Men de här profeterna är lite… konstiga, känns det som. Även om de kommunicerar på samma fragmentariska och kollektivt framförda sätt som vanligt så känns det som att något inte är helt som det ska. Misstankarna besannas när Dukat, med sitt nya bajoranska fejs och kropp, söker upp Winn. Han låtsas vara en enkel bonde, men stämmer förstås också exakt in på den beskrivning som profeterna i Winns vision gett henne om vilken bakgrund en blivande vägvisare skulle ha. Så det var förstås de onda Pah-vålnaderna som kommunicerade med Kai Winn i den där visionen. Winn själv däremot anar ingen som helt oråd, hon tror ju att hon äntligen fått sitt stora erkännande från profeterna. Så till sig är hon över det här att hon tillåter sig själv att släppa ut håret, berätta för Dukat vad hon heter i förnamn och avsluta det hela med lite myzkramande med den som hon tror är en profetclearad bajoransk bonde.

Sisko gifter sig

Winn var egentligen på Deep Space 9 i ett helt annat ärende. Hon hade hört att någon annan präst blivit bokad för att viga Sisko och Kasidy, och ville nu se till att manövrera ut alla medtävlare för att själv få ta över det prestigefyllda bröllopsuppdraget. När hon träffade Sisko för att diskutera frågan var hon så uppe i sitt eget maktspel att hon inte ens märkte att han var helt deprimerad och konstig. Definitivt inte en glad, blivande brudgum. Sisko var nämligen just då i valet och kvalet kring hur han skulle göra med bröllopet. Profeterna i maskhålet har ju avrått honom å det bestämdaste, men när Sisko försökte förklara situationen för Kasidy blev hon tvärarg och gjorde typ slut.

Till sist bestämmer Sisko för att skita i profeterna och välja lyckan i stället. Man rafsar ihop en enkel, snabb bröllopsceremoni för de allra närmaste. Men in i det sista blir Sisko hemsökt av profeten som ser ut som Siskos morsa. Precis när Sisko ska trä ringen på Kasidys finger så får han en ny avskräckande vision. Sisko driver dock tesen att profeterna inte fattar hur kärlek funkar, och att allt kommer att gå jättebra med det här äktenskapet. Vi får väl se hur det går med det.

Worf och Ezri får en fnurra på tråden, medan Dominion och Breen gillar varandra jättemycket

Det är också fortsatt romantiska förvecklingar mellan Worf och Ezri. De låg ju med varandra lite oplanerat i förra avsnittet, men när de två nu är fångar hos Breen-folket så är det fortfarande lite otajt stämning. Att Ezri drömmer och yrar om doktor Bashir flera gånger är till exempel något som Worf inte direkt uppskattar. Inte när han precis har förklarat Ezri sin kärlek. De två utsätts för brutal behandling och olika minnesskanningar, men ett redan dåligt läge blir extremt uselt när Ezri och Worf inser att de ska ges bort som presenter till Dominion. Breen och Dominion är nämligen i full färd med att bilda en gemensam front mot Federationen och deras allierade, och de två utgör tydligen bröllopspresenten.

Men hur mår grundaren?

Dominion ligger dock lite risigt till på vissa sätt. Den kvinnliga Grundaren som leder Dominionstyrkorna i alfakvadranten börjar nämligen se riktigt risig ut. Hon flagnar liksom.

Bra tempo på allt i det här avsnittet, utom en del av scenerna med Dukat och Kai Winn. Dukat håller fortfarande på att locka Winn i sin fälla, och det tar en massa tid och ombesörjer såväl fjäsk som hångel. Den segaste bihandlingen, som tyvärr också får ta mest plats. Som jag har nämnt tidigare så är ju inte Dukat en av mina favoritkaraktärer i serien, så det är lite som tv-dramatikens motsvarighet till naglar mot svarta tavlan att behöva se de här två bli nojsiga med varandra.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 596 tv-avsnitt.