Efter att ha sett de två första avsnitten av den här (sista) säsongen av Deep Space Nine så kändes det lite fånigt att inte behandla dem som ett dubbelavsnitt. De är uppenbarligen skrivna så, även om de ursprungligen sändes med en veckas mellanrum. Första avsnittet ägnas i stort sett enbart åt att bygga upp flera plotlines som sedan får pay-offs i den efterföljande episoden. Ja, avsnitten hänger till och med ihop sömlöst när man ser serien på Netflix, den sista scenen i Image in the Sand fortsätter i Images och Shadows inledning utan många sekunders glapp i skeendet. Så modern och bingetittningsvänlig brukar verkligen inte Deep Space Nine vara.
Huvudintrigen i bägge avsnitten handlar om Benjamin Sisko, och utgör ett slags ramhandling i avsnitten. När Image in the Sand börjar så har hans time-out från jobbet på jorden pågått i tre månader, och han har fortfarande inte hört något från profeterna/maskhålsvarelserna. Men en dag när Sisko sitter och spelar piano på pappans etablissemang så får han äntligen en syn. Sisko ser sig själv gräva i sanden i Tyree, där han hittar ett stenansikte som sedan förvandlas till en levande kvinnas fejs. Efter lite detektivarbete på hemmaplan från Jakes sida så står det efter några turer klart att kvinnan i visionen är Benjamin Siskos biologiska mamma – en person som Benjamin inte ens visste fanns. Pappan ger honom ett halsband som tillhört modern, där det på gammalbajoranska står “The orb of the emissary”. Det finns alltså en till sfär! Efter att Benjamin med en hårsmån undgått att blivit knivmördad av en medlem av den ondskefulla Pah-kulten så beger han till Tyree för att hitta orben. Kanske har den inte slocknat som de andra! Kanske är det här räddningen för profeterna! Men när han står med väskan packad, redo att dra iväg så knackar en ung kvinna på dörren. Det visar sig vara Ezri Dax. Hon är första avsnittets cliffhanger.
I Shadows and Symbols får vi lära känna denna nya värdperson åt Dax. Ezri råkade vara den enda trillen inom räckhåll när man akut behövde placera symbionten Dax i en värdkropp efter att Jadzia blivit överfallen av en ond ande. Ezri är alltså helt oförberedd på att plötsligt dela medvetande med en annan varelse, och har svårt att hantera och sortera alla intryck och minnen som Dax gett henne tillgång till. Hon är rolig och charmig – men framstår som något av ett våp jämfört med Jadzia.
Ezri hänger med till Tyree, där Benjamin blir allt tossigare ju längre in i öknen man kommer. Till sist lyckas han gräva fram sfären – men just när han ska öppna den så sammanlänkas han med någon form av fantasier om science fiction-författaren Benny Russell från profetvisionen i avsnittet Far Beyond the Stars. Siskos handlingar bestäms nu på något knepigt sätt av Russells, så Sisko blir handlingsförlamad när Russell hindras från att fortsätta berättelsen han skriver på om Jake Sisko. Väldigt meta, det här. Russell skriver sin berättelse på väggarna i sitt rum på psyket, så det är hans läkare som försöker stoppa honom från att gå i ni en Deep Space Nine-psykos (det här får en eventuellt också att undra över hur producenterna och manusförfattarna som jobbar på den här serien egentligen mår). Till sist övervinner Sisko även den där surrealistiska prövningen, och öppnar sfären som frigör en energi som i sin tur öppnar maskhålet på nytt. Sisko får också en vision med en av maskhålsvarelserna och inser hur även hans mammas äktenskap med pappan var iscensatt av profeterna. Allt för att The Sisko skulle bli till. Predestination så det skriker om det, alltså. Avsnittet avslutas med att Sisko i triumf återvänder till Deep Space 9.
Där har Kira varit boss under Siskos frånvaro. Bland annat har hon skött kontakterna med den romulanska senatorn Cretak som flyttat in på rymdstationen som en del av allianssamarbetet mot Dominion. Och man kan väl säga att det uppstår en ganska så grov lesbisk vibb mellan de två. Den är dock som bortblåst när Kira får reda på att det finns en massa vapen på den bajoranska måne där romulanerna fått anlägga ett tillfälligt sjukhus. Är de ute efter att invadera Bajor när kriget är slut, misstänker alla. Kira iscensätter då ett slags chickenrace där hela den bräckliga alliansen mot Dominion står på spel. Hon samlar några bajoranska skepp för en blockad runt månen med sjukhuset, och viker inte undan ens vid hot om en väpnad attack från romulanernas sida. Till sist är det det Cretak som måste ge sig.
Worf är å sin sida desperat efter att kunna utföra ett stordåd som ska ta Jadzias själ in i Sto-Vo-Kor, den klingonska motsvarigheten till himmelriket. Han får hjälp, eventuellt oönskad sådan, av Bashir, Quark och O’Brien som följer med på Martoks skepp för att utplåna Dominions stora rymdskeppsvarv. Man lyckas utlösa en explosion på en närliggande sol som snabbt förvandlar varvet till aska. Därmed är en av de viktigaste kuggarna i Dominions krigsmaskin förstörd.
Parallellt med allt annat som händer så får vi också några insikter i läget på Cardassia Prime där stämningen blir allt mer ansträngd mellan den cardassiske befälhavaren Damar och Dominionbossen Weyoun. Cardassiern super rätt mycket och Weyoun tycker hela tiden att Cardassierna är slappa och oorganiserade. Deras sidohandling är mest av ett slags löpande kommentar till allt annat som händer i avsnitten, ett slags förstärkning av hur risigt alliansen egentligen ligger till. Men vid avsnittets slut ser det ovanligt muntert ut. Bajoranerna har fått tillbaka sina gudar, budbäraren är tillbaka på Deep Space 9 och Kira är bossigare och tuffare än någonsin.
Seriens skapare har själv tyckt att det var extremt vågat att göra ett så pass stillsamt inledningsavsnitt på en säsong som Image in the Sand. Själv tyckte jag att känslan nästan var precis tvärtom. Visst fanns det en deppig vibb över avsnittet, men berättandet var ovanligt vitalt och rappt. Fyra parallellhandlingar är man inte riktigt bortskämd med. Tempot blir högre, även om det inte är förrän i det andra avsnittet som det blir mer åka av med action och upplösning. Kan man hålla uppe det här tempot och flytet i berättandet så kan det här bli den bästa säsongen av Deep Space Nine någonsin.
För mig känns det verkligen som en lättnad att gå in på sista varvet på en Star Trek-franchise. Det gör känslan att känslan av oändlighet kring det här projektet börjar avta något. De mer såpaliknande tendenserna tilltar dock något i det här avsnittet. Att det dyker upp en ny biologisk morsa till Sisko är till exempel ett typiskt “vi hittar på under tiden”-grepp för långa såpaliknande historier. Ett slags lönndörr i ett allt för tajt dramaturgiskt bygge.
Betyg: 7 & 8/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 1 & 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 560 tv-avsnitt.
Med detta sagt så är det ett rätt stiligt manusbygge man fått ihop till det avslutande dubbelsavsnittet. I All good things lyckas man skapa den där verkliga kinderäggseffekten. Man knyter samman seriens första avsnitt med säsong sju och får samtidigt till en återträff 25 år in i framtiden. Och det är stackars Picard som kastas mellan de tre tidsplanen, och försöker få rätsida på om han bara blivit senil där han hoppar mellan olika tidsperioder, eller om hans faktiskt är indragen i något där hans beslut slutligen kommer att påverka hela mänsklighetens chans till överlevnad.
Det här var också ett avsnitt som producenten Michael Piller var inne och styrde och ställde i, till mångas missnöje. Mer technobabble och mindre utforskande av rollfigurerna var en av konsekvenserna, men också förändringar som gav en starkare intrig och mer action. Själv tycker jag nog att själva grundidéerna i avsnittet räcker långt, och börjar tappa intresset när man fastnar i långa förklaringar kring antitid, och parallella skeenden involverande tachyonpulser i de tre olika tidsplanen som samverkar på ett katastrofalt sätt.
Det är när jag inser att hela handlingen i de här två avsnitten är ett test för att ta reda på om Picard och mänskligheten har en utvecklingspotential tillräckligt stor för att låta dem existera som art som jag faktiskt tröttnar lite. Ytterligare en intrig kring något som egentligen inte utspelar sig i verkligheten, utan bara i Q:s testbubbla? Ännu ett slut där i stort sett hela handlingen nollställs och vi befinner oss ungefär där vi började (de scener vi sett av framtiden är ju bara en av många möjiga framtider)? Så blir det allra sista avsnittet av The Next Generation en näst intill perfekt illustration av hela seriens problem, att hyfsat djärvt faktiskt ta sig någonstans. Antingen det, eller ett bevis på att jag inte är tillräckligt utvecklad mentalt för att ta till mig det här avsnittet, och i och med det eventuellt ett bevis för att Q och hans överordnade borde utrota mänskligheten?
Men visst finns det en hel del underbara saker här: Patrick Stewart som den gamle, nästintill senile, Picard är urbra. Att han och doktor Crusher faktiskt verkar ha fått till det och till och med hunnit gifta och skilja sig känns som en lättnad. Precis som att det känns schysst hon numera är kapten över ett eget skepp (om än med en väldigt dåligt ålderssminkad Gates McFadden på bryggan. Tydligen hade hon väldigt känslig hy, så hennes smink gled liksom av ansiktet under dagen, vilket ledde till en total omsminkning någonstans vid halvtid på varje arbetsdag).
Men det är i scenerna efter det som det här avsnittet blir så töntigt att jag faktiskt var tvungen att ta en liten paus för att orka igenom det. Tror jag sett hundra scener i olika kriminal- och spionserier där någon ska infiltrera en organisation – men vete fan om det här inte är det sämsta genomförandet av den situationen jag ens stött på. Så här: Ro Laren går in på en bar, gömmer sig när Worf och Data kommer in genom att hångla med en vilt främmande person. När Worf och Data frågar om en mörkhårig kvinna – eftersökt för att ha dödat en cardassier – har synts i baren så svarar en man som sitter och dricker där att hon redan har gått därifrån. Federationsdelegationen (som uppenbarligen aldrig söker igenom baren och som inte kan upptäcka en mörkhårig kvinna om hon råkar hångla med någon) lämnar stället utan att ha löst sitt fejkade uppdrag. Ro Laren mannen vid baren för hjälpen, och mindre än fem minuter senare är hon nedsövd och på väg för att träffa celledare i Maquis. Lite väl enkelt, va? (För att inte tala om att man sedan använder den SKITSMARTA hångelundercovergrejen EN GÅNG TILL när Ro Laren ska ha ett hemligt möte med Picard i typ samma bar – hon ska tydligen låtsas vara prostituerad eller något?)
Men sen, i andra halvan av avsnittet, så händer det något. Det visar sig att intrigen utvecklar sig och egentligen handlar om Ro Laren val mellan två olika fadersfigurer: den stränge och korrekte Picard samt den älskvärde och varme Maquis-ledaren Macias (som dessutom kryddar allt han säger med detajer om maträtter och musikinstrument som hela tiden påminner Ro Laren om hennes riktiga pappa). När Picard sedan presenterar en ovanligt avancerad plan, där Enterprise och Federationen ska lägga sig i bakhåll och utplåna hela Maquis – ja, då fungerar det inte längre för Ro Laren. Hon hoppar av mitt under hela operationen, och Picard och de andra får stå där med lång näsa. Allt sammanfattas i sista scenen
Han möts av tystnad och lämnar rummet. Och det är då vi får se Picard, med den mest sammanbitna min jag någonsin sett tror jag. Alltså rös av hans ansiktsuttryck. Det var liksom värt hela avsnittet för att få se.
För att vi ens hamnar på holodäck känns lite krystat, Av någon anledning så väljer nämligen skeppsdatorn att inte kommunicera med besättningen via sitt vanliga röstprogram, utan istället genom drömliknande scener på holodäck – i en kupé på Orientexpressen till och med (scener som för övrigt i tonen påminner om Datas drömmar i 
Så småningom går det upp för alla inblandade att Enterprise liksom inte vill ta kommandot bara för sakens skull. Nej, skeppets dator håller på att konstruera något – en ny intelligent livsform som man tydligen inte orkar berätta och förklara om för besättningen. När den här neonrörsliknande/sugrörsknippeformade varelsen väl är klar flyger den ut i rymden, och på Enterprise återgår plötsligt allt till hur det var tidigare. Skeppsdatorn går tillbaka till att ta emot order istället för att själv hitta på saker, och ingen ombord verkar på något sätt oroad över det här märkliga utbrottet av fortplantningshysteri.
Det här är alltså en fortsättning på avsnittet 
Nej, jag är inget fan av det här avsnittet. Förutom ekon från 
Worf kämpar på som singelpappa, och försöker förgäves intressera sin son Alexander för klingonsk kultur, krigaridealet och en stundande vuxenritual. När han tar med sig Alexander till en klingonsk kulturfestival (en koncept som förvånansvärt nog genomförs med viss värdighet) så blir de överfallna av några främmande män. De räddas av en person som Worf identifierar som K’Mtar – en av hans brorsas närmaste män. Vad varken Worf eller vi tittare vet, är att det här egentligen är en vuxenversion av Alexander, som rest genom tiden för att undvika ett mord på Worf som inträffar i framtiden.
Man skulle kunna dra några växlar kring integration, mångkultur och kulturell identitet kring det är avsnittet – men manuset är lite för korkat för det. Den unge Alexander är nämligen ganska så obekymrad kring att han är det enda barnet ombord på Enterprise som ser ut som en klingon. Han tycker att det är vem man är på insidan som räknas, och känner sig varken utstött eller förtryckt, verkar det som. Det mest skrämmande är när någon försöker tvinga in honom i den klingonska krigartraditionen och dess olika stridtekniker – vilket förstås är exakt vad den vuxne Alexander försöker göra. På ett rätt opsykologiskt sätt, dessutom. Att inte ens kunna lägga fram en idé för sig själv på ett smart sätt, det är ett tecken på en ganska grav social inkompetens.
Istället för att fördjupa oss i självslivet hos Alexander d.y. och Alexander d.ä. så drar handlingen iväg på en jakt efter de fabulösa klingonska krigarkvinnorna Lursa och B’Etor. Systrarna som var inblandade i matkampen på den klingonska hemvärlden i dubbelavsnittet 
Jag är inte särskilt förtjust i tidsreseintriger, och framför allt inte när de utformas så här som en twist precis mot slutet av avsnittet. Känner mig mest lurad och sur. Hade överhuvudtaget lite svårt att engagera mig i den här historien. Det kanske är talande att det jag minns starkast av hela avsnittet är 
Det här kanske låter som ett plot-embryo som lika gärna hade kunnat passa i ett av de där verkligt politiska 60-talavsnitten ur Star Treks barndom. Men även om ansatsen finns där, så fullföljs den aldrig. Grundkonflikten hamnar i skuggan av den andra idén med det här avsnittet: manusförfattarnas vilja att knyta ihop en av seriens löst hängande intrigtrådar. Det är nämligen hög tid att ta reda på vad som egentligen hände med 
Hur ska jag sammanfatta den här sörjan, då? The Next Generation-författarna fortsätter att muddra i new age-vattnen med The Traveler och den märkliga uppenbarelsesession som han tvingar in stackars sökande Wesley Crusher på. Crusher, som förresten kombinerar sin nya dubbelhaka med ett äkta trotsåldersbeteende. Medan kapten Picard bjuder sin chef på bullar för att ställa sig in. Uppriktigt sagt, det här är en jävla röra av storylines som inte svänger tillsammans.
påminner det väldigt länge om en typisk spökhistoria (som om vi inte fick nog av det 
Allt börjar ju i och för sig väldigt dramatiskt med något så sällsynt som ett självmord ombord. När Deanna Troi ska undersöka vad som hänt så får hon plötsligt erfara starka känslominnen i kontrollrummet till plasmainjektorn: Röster, bilder, en man och en kvinna som hånskrattar, ett hotfullt ansikte. Efter det flyter avsnittet på lite som en deckarhistoria där Troi kommer en mordgåta på spåret. Som en liten bonus lyckas hon också hamna i säng med Worf. När hon på nytt återvänder till platsen för självmordet blir hon nästan överväldigad av minnesbilderna som på nytt tränger sig på. Antagligen hade hon hoppat och tagit sitt liv, om inte Worf tagit tag i henne. Vilket ju är skitkonstigt eftersom hon precis sköt Worf i ett svartsjukedrama.
Det visar sig att allt som hänt från första gången Troi stod i det där kontrollrummet varit ett slags vakendröm. Trois hjärna har konstruerat en egen, alternativ berättelse om henne själv som bygger på känslor och minnen från en empatisk person, Walter Pierce. Han arbetade med konstruktionen av Enterprise, men tog sitt liv ombord efter att han dödat sin flickvän och hennes älskare. Det visar sig finnas organiska rester från Pierce (gamla klickar hjärnsubstans?) som liksom legat och läckt minnen och känslor till de empatiska personer som kommit i närheten av Nacielle-tuben.
Själva grundidén, att Enterprise upptäcker ett främmande föremål i rymden som visar sig vara någon form av arkiv från en främmande civilisation, känns däremot ockå lite bekant. Man skulle kunna se Masks som en extra allt-version av det kritikerhyllade avsnittet The Inner Light. Precis som i det avsnittet så väljs en i besättningen ut för att vara länken mellan Enterprise och det främmande objektet även här. Data är den utvalde den här gången, hans intellekt invaderas av en rad olika personer som finns lagrade i det mystiska rymdarkivet – exakt vad det är som man stött på där i rymden förstår jag faktiskt aldrig.
För skådespelaren Brent Spiner måste det här ha varit ett av de absolut svettigaste avsnitten att göra. Han ska gestalta ett slags påtvingad personlighetsklyvning och på bara ett ögonblick växla mellan att spela olika personer från det där arkivet, utan att kunna använda mask eller annan rekvisita som hjälp – det är bara ett märke i pannan och ett på bröstet som berättar för oss att personen som Data kanaliserar har bytts ut. Uppgiften blir ju inte mindre trixig av att Spiner tydligen gavs i stort sett noll förberedelsetid inför inspelningen av det här avsnittet.
Av en ren händelse lyssnade jag förresten för bara några dagar sedan på ett 
Men, tillbaka till det här avsnittet igen. Efter att Data blivit fjärrstyrd från Det Mystiska Arkivet Som Fanns Inuti En Komet så börjar också Enterprise förändras. Steg för steg förvandlas skeppet, stenväggar byggs upp, växter och träd frodas. Avsnittets klimax är när Data intas av en solgudinna och Picard låtsas var en mångud i en del av Enterprise som förvandlats till ett tempel. Picard använder sin manliga list och mytologiska know how för att få solgudinnan att förstå att det är jakten och kampen mellan de två som är själva kärnan i deras existens. När den rysliga solgudinnan väl distraherats och gett sig ut på jakt efter månguden igen så förvandlas Enterprise tillbaka till ett rymdskepp – helt utan stenväggar.
Det finns en uppenbar förtjusning över att få leka med mytologiska och religiösa symboler i Masks. En ton som rimmar rätt illa med den vetenskapliga korrekthet som åtminstone The Next Generation brukar hålla sig till (Deep Space Nine är ju däremot sedan länge förlorat i någon form av religiöst mumbo-jumbo). Det blir ju inte bättre av att det som faktiskt händer i avsnittet heller aldrig riktigt förklaras. Försökte Det Mystiska Arkivet Som Fanns Inuti En Komet att iscensätta en förlorad civilisation? Var det en litterär skildring av den därna solgudinnan som intog Data, eller fanns hon på riktigt? Jag menar, som om inte avsnittet är helt sjukt i sig, så lämnas jag dessutom helt utan någon förklaring. Gud, jag hatade verkligen det här. Det var nog det ostigaste jag sett hittills i Star Trek-väg.