TNG: Lower decks. Det med the next next generation på Enterprise.

tng lower decks 3Äntligen! Äntligen!! Nytt blod! Enterprise i The Next Generation har börjat kännas så himla klaustrofobisk på sistone. Som om hela skeppet bara bemannades av en handfull människor. Visst, vår lilla grupp av kompisar på skeppet har i och för sig träffat en del släktingar och lite aliens, men ibland får man känslan av att ingen annan ombord ens spelar någon roll. Men så kommer det här avsnittet (äntligen!)  där ett gäng unga i besättningen får stå i fokus. De är i början av karriären och väntar nervöst på att nästa omgång befordringar ska bli officiella (mycket proffsigt av Troi och Riker att sitta och göra sin utvärdering i en bar, bara några bord från personerna som de diskuterar).

Men ännu viktigare än att vi får lära känna några nya ansikten ombord tycker jag inblicken i hur resten av Enterprises besättning ser på kapten Picard, doktor Crusher, Riker och de andra är. (it ain’t pretty).

tng lower decks 2På ett sånt där typiskt nördigt Star Trek vis (jag minns vad du gjorde förförra säsongen) så knyts det här avsnittet samman med The First Duty. Det där Wesley Crusher och hans kompisar ljuger om en olycka där en av deras klasskompisar har omkommit. Sito Jaxa har lyckats klara sig igenom utbildningen trots sitt felsteg, och har nu hamnat ombord på Enterprise. Hon väcker ledargarnityrets intresse eftersom de behöver en bajoran för ett ytterst hemligt (och farligt) uppdrag som går ut på att transportera en cardassisk spion tillbaka in på fiendens område. Och det är här som Lower decks börjar bli lite obehagligt. För när avsnittet är slut känns det som att de seniora befälen manipulerat Sito att säga ja till vad som i praktiken är ett självmordsuppdrag. Visst, man kan läsa deras olika “tester”, “råd” och tuffa ton som ett omtänksamt sätt att kolla om Sito är av rätta virket, men för mig ser det mest ut som ett avancerat sätt att styra Sito dit man vill. När hon väl fick frågan om uppdraget fanns det i praktiken inget annat alternativ än att säga ja, både för att visa kapten Picard vad hon kunde prestera och för att leva upp till Worfs förväntningar på henne.

tng lower decks 4För första gången framstår våra hjältar som rätt taskiga människor. Och nu får de leva med följderna. Tyckte att det kändes som ett konsekvent beslut i manus att också låta Sito dö, men under min research läser jag sedan att det var tänkt att Sito skulle dyka upp i Deep Space Nine framöver. Jo, jag är ett fan av intriger som fortsätter genom serien, men om det aldrig får bli lite sorgligt på riktigt i en serie så blir det lite för mycket barnprogramkänsla över den. Så det var kanske tur att det där aldrig hände.

I övrigt är det här också ett avsnitt där vi får träffa en person från Vulcan igen (alltid trevligt) och så får vi sitta med på pokerkvällar hos både det vanliga gänget och hos juniorerna.Vi får också för första gången reda på de ombord som inte är befäl måste dela rum ombord. Plötsligt inser man varför folk så gärna vill göra karriär inom Stjärnflottan.

tng lower decksMen det största frågetecknet i det här avsnittet för mig är Ben. Han arbetar i baren, och berättar att han därigenom inte omfattas av det vanliga reglementet ombord eftersom han är civil (hade ingen riktig aning om att sådana undantag fanns). Men det märkliga är att han får spela en så stor roll i det här avsnittet, utan att egentligen vara viktig för hur intrigen utvecklas. Det känns som en plantering inför något kommande avsnitt, eller spinoff-serie. Men tydligen återvänder han aldrig. Jag tycker att det är skitkonstigt, hur som helst.

Däremot gick det tydligen vilda rykten om att just det här avsnittet skulle vara ett sätt att etablera besättningen för den kommande Voyager-serien. Men det ska det tydligen inte vara.

Ett välskrivet avsnitt som vågar berätta historien om Enterprise ur ett nytt perspektiv, och även visa mindre sympatiska sidor hos seriens huvudpersoner. Skitbra, om du frågar mig.

Betyg: 9/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 303 tv-avsnitt. 

 

 

TNG: Sub Rosa. Den där doktor Crusher ligger med sin mormors älskare. Som kanske är ett spöke. Men som nog egentligen är mer av en anafasisk livsform.

tng sub rosaa

Det här var faktiskt det lökigaste jag sett under de drygt 300 avsnitt jag hittills kollat igenom ur Star Trek-serien. Det hjälper inte hur många flares som regissören Jonathan Frakes (alltså Riker i serien) lagt in i, eller hur mycket gotisk spökhistorieestetik han vräker på med. Inget kan rädda Sub Rosa.

tng sub rosa 4Förutom några utflykter till Enterprise så utspelas det här avsnittet på en terraformad planet som är en kopia av en de skotska högländerna från förr. Där blir doktor Crusher förförd av en främmande livsform från 1600-talet som lever i en ljuslykta och tidigare varit hennes mormors älskare. Ja, hennes mormorsmors också, för den delen. Kanske några till, minns inte riktigt. Bland den mystiske älskarens förförelsemetoder märks bland annat att han fyller hela  huset som Crusher bor i med kamelior (hon blir yr av doften, jätteyr). Plus ASHÄRLIGT sex där spökälskaren – som förresten heter Ronin– upplöses och liksom försvinner in i henne. Men det finns förstås en baksida, Ronin är något av en parasit som lever på ett värddjur – för att kunna överleva så måste han dela kropp med en människa. Då helst rödhåriga snygga kvinnor. Åh, allt är så pinsamt!

tng sub rosa 3Men. Riktigt lika pinsamt som det där Robin Hood-avsnittet Qpid är nog ändå inte det här. Sub Rosa är mer kitschigt på ett Harlequin/camp sätt, som i sig är ganska underhållande. Förbluffande osmakligt. Mer tramsigt än vedervärdigt. Mitt leende är liksom lite mer roat än förskräckt när jag sitter och ser på avsnittet. Jag menar, dimma på bryggan på Enterprise? En scen där doktor Crusher i praktiken sitter och onanerar? Men i och med att man vågar leka med genren så kommer man undan med blotta förskräckelsen. Men lite besviken är jag över att man inte tar med det här att Beverlys son Wesley skulle kunna få ett spöka som plastfarsa. Det hade varit intressant på riktigt. Hehe.

Betyg: 2/10 (hur fan jag kunde ge Qpid en trea förstår jag inte så här i efterhand)

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 301 tv-avsnitt. 

 

TNG: Homeward. Det med Worfs upproriska brorsa och flyktingarna från Boraal II.

tng homeward storbild

Hej, Generalorder Ett. Det var ett tag sen sist, men jag har inte saknat dig särskilt mycket. Men nu var det dags igen. I Homeward utforskas på nytt de moraliska dilemman som denna klassiska regel kan innebära när atmosfären på planeten Baraal II håller på att lösa upp. Fast den här gången klarar man av diskussionen kring det svåra valet ganska snabbt. Picard väljer en strikt tolkning av regeln och besättningen ombord på Enterprise sitter tigande och ser på när planeten dör, utan att försöka rädda dess befolkning. Det ingen räknat med är Worfs fosterbror Nikolai, som varit Federationens undercover-observatör på planeten. I hemlighet smugglar han ombord invånarna från sin Boraalska hemby på skeppets holodäck. Genom att återskapa deras hemmiljö där hoppas han kunna transportera dem till en ny planet utan att de ens märker att de är ombord på ett rymdskepp – en teknik de överhuvudtaget inte känner till.

Vi verkar vara inne i ett minitema i The Next Generation: precis som i förra avsnittet handlar det om när man ska följa regler och order, och när det är okej  att bryta mot dem. Homeward är också ytterligare ett av de så ofta återkommande “familjeavsnitten” i den här säsongen, här får vi för första gången träffa Worfs fosterbror. Han verkar vara en riktig strulpelle, med en helt annan livsfilosofi än Worfs strikt klingonska syn på heder och plikt. Ta bara det faktum att han, som hemligFederationsagent, blir ihop med och planerar att skaffar barn med en kvinna från Boraal II – vilket väl egentligen är det avgörande skälet till att han inte respekterar Generalorder ett.

tng homeward 8Nikoais plan hade säkert fungerat om inte tekniken på Enterprise hade varit så svajig just vid den här tidpunkten. Holodäcket fungerar inte som det ska, och Worf som tidigare transporterats ner till planeten för att möta sin bror, får nu hitta på olika ansträngda förklaringar till varför holodäcksrummets golv och väggar plötsligt skymtar genom hologrammet. En av Boraalerna, Vorin, hittar till och med utgången på däcket, och stapplar förvirrad och chockad runt i korridorerna på Enterprise innan Troi och Riker tar hand om honom. Att Vorin tar livet av sig snarare än att återvända till sina bybor, eller skapa ett nytt liv på Enterprise är en högst tragisk intrigvändning som man inte riktigt tar hand om. Precis som Picards sista replik i avsnittet antyder att han (på ett lite krystat sätt) helt bytt åsikt i hela Generalorder ett-frågan:

But I wish that Vorin could have bridged the gap between our two cultures. I would have liked the chance to have known him better.

tng homewardEtt rätt fascinerande avsnitt, trots att jag är lite trött på Generalorder ett-plottar. Kul att se Paul Sorvino spela Worfs brorsa, men mest tror jag att jag gillade att se Worf-skådespelaren Michael Dorn utan hela hans Klingonmask och med lite snyggare skägg. När Worf ska besöka Boraal så får han nämligen genomgå en plastikoperation för att kunna smälta in. Sen opereras han tillbaka igen när han är ombord på holodäck, och sen till boraalan igen när han ska hänga på holodäck med byborna. Verkar lite omständligt. Och varför gör ingen ombord på Enterprise lite roligare plastikoperationer när det verkar gå så snabbt och enkelt? Eller är jag bara för påverkad av att nyss ha läst Samuel R. Delanys Babel-17.

Betyg:7/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 299 tv-avsnitt. 

 

TNG: The Pegasus. Det om Rikers gamla chef, det superhemliga olagliga forskningsprojektet och Kapten Picard-dagen.

tng pegasus 4Då och då försöker jag introducera Star Trek för nya personer. Det går inte alltid så bra. tng pegasus 5The Pegasus var till exempel inte något särskilt bra avsnitt för en Star Trek-oskuld. Mycket prat, prat, prat. Och väldigt mycket av pratet handlade dessutom om ledarskapfilosofier inom stjärnflottan. Kanske längtade också en nytillkommen tittare mer efter lite pangpang i rymden än ett rymdskepp som materialiserats inne i ett berg på en meteorit. Precis som det roliga med avsnittets egentliga höjdpunkt, skämtet om Captain Picard Day (som dessutom genomfördes helt utan att man såg några barn – lite snålt!) också kräver lite bakgrundshistoria för att fungera.

tng pegasus 2Men när jag såg om avsnittet på egen hand hittade jag fler intressanta bottnar. För alla dem som ibland tycker att Star Trek är för militäriskt, handlar om att lyda order blint och alltid lyda sin kapten så är The Pegasus åtminstone ett sätt att nyansera seriens ideologi. Här möts två ledarskapsskolor. Picard står inte helt oväntat för en lite mer humanistiskt orienterad linje, där han gärna skryter om att han rekryterade Riker för att få en försteofficer som vågade säga emot honom. Medan veckans gästrollfigur, amiral Pressman, vill ha lojala och lydiga under sig – så som Riker var när de två arbetade tillsammans för tolv år sedan.

För det här avsnittet har två olika spår. Det ena handlar just om Rikers utveckling. För tolv år sedan var han nyutexaminerad och följde Pressmans order blint när ett myteri höll på att inträffa på rymdskeppet Pegasus. Nu följer han däremot sin inre kompass i en helt annan utsträckning och står upp för det han tycker är rätt, även om det kan få konsekvenser för hans fortsatta karriär i Stjärnflottan.

tng pegasus 6Det andra spåret handlar om läget inom Stjärnflottan. Hur det finns hökar och fredsduvor inom organisationen, där Pressman är en av dem som inte vill acceptera de förhållanden som fredsfördraget med Romulanerna dikterar. I överenskommelsen ingick tydligen att Federationen inte fick forska fram en egen version av Romulanernas kanske allra mest effektiva vapen – deras osynlighetskamouflage. Men trots förbudet var det en experimentell version av just en sådan teknik som testades ombord på Pegasus. Alla trodde att skeppet exploderade i en olycka för tolv år sedan, men nu visar det sig att Pegasus egentligen bara gick in i sitt osynlighetsläge. Nu vill både Romulanerna och Pressman vill hitta vraket, och kamouflagegeneratorn, först.

tng pegasus 3Terry O’Quinn (surgubben i Lost) är skitbra i rollen som den koleriske, obehaglige och lite lätt galne Pressman, men avsnittet i sig håller ett märkligt lågt tempo, trots all potentiell dramatik. Lite indirekt berättande, på något vis. Men som en fördjupning av läget inom Stjärnflottan och Federationen är det förstås högintressant, även om det är lite komiskt att det är Enterprisebesättningens lojalitet till Picard som gör att de vägrar att följa en överordnad amirals order. Det här med lojalitet, ordergång och strikta regler är lite omväxlande bra och dåligt i den här serien, ibland i ett och samma avsnitt. Jag minns till exempel att Riker inte alls gillade när underordnade ifrågasatte honom i tidigare avsnitt. Intressant också att den där hastighetsgränsen i rymden, som det ägnades ett helt avsnitt åt tidigare i serien, åtminstone nämns i det här avsnittet.

Betyg:5/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 298 tv-avsnitt. 

TNG: Parallels. Det där Worf kastas runt i parallella universum.

tng-parallells

En enda väl genomförd idé räcker riktigt långt, tänkte jag när jag såg det här avsnittet. Så när Worf i Parallells kastas runt bland ett parallellt universum efter det andra. så har jag riktigt kul. Bryr mig inte ens om de rätt så uppenbara likheterna med Remember me , eller för den delen Frame of mind (typ att en ensam person ombord på Enterprise upplever något oförklarligt och försöker få sina kollegor att lyssna på henom). Sen läste jag lite om avsnittets uppkomst, och det visade förstås sig att det behövs rätt så mycket tweakande och fixande för att få ett avsnitt att framstå som rakt, enkelt och konsekvent.
tng-parallells-5Särskilt enkelt eller lättfattligt är förstås inte intrigen för rollfigurerna i det. Det tar ett bra tag innan Worf själv förstår vad det är som händer. För ibland är det bara små detaljer som skiljer de olika världarna som hann besöker åt, ibland är det mer avgörande skillnader, som att Picard dött eller konflikter och krig lösts på helt annorlunda sätt än det vi varit med om i The Next Generation. Men den smaskigaste möjligheten i Worfs liv som det här öppnas upp inför är att han och Deanna Troi i vissa universum är ett par.

tng-parallells-4Som vanligt är Enterprisebesättningen åtminstone hyfsat öppen för osannolika och vansinniga berättelser från deras kollegors sida. Så när Worf kastats runt i tillräckligt många olika scenarion så hittar man faktiskt den plats i galaxen där gränsen mellan olika parallella universum är som svagast. Ja, så svag alltså att Worf börjat läcka mellan de olika verkligheterna. Det hela når sitt crescendo när stjärnhimlen i en scen fylls av olika versioner av Enteprise från olika alternativa universum som nu samlas i en enda dimension. Först vackert, sen extremt kaotiskt när alla de olika skeppen försöker anropa varandra samtidigt, och en Enterprise absolut inte vill bli skickade tillbaka till den nästan helt säkra död som väntar dem i deras universum. Och så UNDERLIGT att inga skepp kolliderar eller råkar vara på samma plats i världsrymden när de nu samlas i ett och samma universum.

tng-parallells-2Lite skulle jag vilja se det här som ett slags sista säsongen-farväl från manusförfattarna och producenterna. För den får ju åtminstone mig att tänka på så många olika sätt som den här serien hade kunnat utveckla sig. Och kanske kändes en del av de där parallella världarna faktiskt också lite roligare och intressantare än den serie som The Next Generation faktiskt blev. Här får vi till exempel besöka ett universum där kapten Picard är död och ett annat där Worf och Troi skaffat barn tillsammans. Det vill säga, alla de där spännande möjligheterna som den där avslutade avsnitts-dramaturgin satte stopp för. Men en liten smak av i vilka riktningar som diskussionerna kan ha förts på manusmötena fick jag ändå här. Eller så inbillar jag mig bara det…

tng-parallells-3Roligast bland trivian till det här avsnittet tyckte jag var att man övervägde en comeback av Tasha Yar i ett parallellt universum, men eftersom det skulle bli för likt Yesterdays Enterprise så valde man istället ett litet framträdande av Wesley Crush. Rätt beslut, är lite trött på att Tasha kommer tillbaka hela tiden, för att inte tala om hennes elaka och ondskefulla barn. Men Wesley har jag ju till och med hunnit sakna lite.

Betyg: 8/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 295 tv-avsnitt. 

TNG: Inheritance. Det där Data träffar sin mamma (som egentligen är hans lillasyster).

tng-inheritance

Det här är en riktig maffig trestegsintrigsraket till avsnitt.

tng-inheritance-2Steg 1. Enterprise har blivit kallade till en planet vars kärna håller på att svalna vilket leder till katastrofala konsekvenser för befolkningen där. Den sympatiska kvinnliga forskaren som har bett om Federationens hjälp visar sig vara Datas “mamma”. Hon heter Juliana Tainer och är ex-fru till Datas skapare Noonian Song. Fast nu visar det sig att även Juliana var involverad i utvecklingen av Datas funktioner och personlighet. Hon berättar små historier och anekdoter, men Data verkar vara ovanligt ointresserad, nästan distanserad. Kanske för att hon påminner honom om att han är en programmerad maskin, snarare än en egen, unik individ.

tng-inheritance-4Steg 2. Chocken! Datas mamma är också en android!! Hon röjer sig för Data genom att lösa komplicerade beräkningar i huvudet och spela fiol exakt lika från gång till gång. Dessutom upptäcker han att hon blinkar enligt samma slumpartade system som styr Datas ögonfunktioner. En uträkning som ska få dem att verka mänskliga avslöjar alltså hennes hemligheter. Små och exakta detaljer som bara en androidson kan upptäcka hos en mor. När Tainer är med om en olycka öppnas höljet på hennes skalle och avslöjar hennes mekaniska inre. Och när Data analyserar de tekniska lösningarna inuti Tainer-boten så inser han att hon är tillverkad efter honom. Rent tekniskt betyder det att hon är hans lillasyster, tänker jag, men det kanske är en oviktig detalj i sammanhanget.
Steg 3. I Tainers huvud finns ett chip med en simulering där Data kan snacka med en virtuell version av sin skapare, alltså Noonian Song. Hans viktigaste avslöjande är att Tainer inte vet om att hon är en android, och att Data inte ska avslöja hemligheten för henne. Här ställs alltså Data inför avsnittets stora moraliska dilemma: ska Data berätta för morsan att hon är en robot, eller ska han hålla det hemligt för att inte göra henne ledsen? Och här kommer avsnittets kärnrepliker:

DATA: I find I am having difficulty separating what would be best for her from what would be best for me.
TROI: What do you mean?
DATA: If she knew she were an android, we would have something to share. I would no longer be alone in the universe.
TROI: I know how much that means to you, Data, but at the same time, by telling her you’re robbing her of the one thing you’ve wanted all your life. To be human.

tng-inheritance-3Jag tycker nog att Troi är lite hård mot Data, hans morsa har i alla fall fått pröva på att vara människa innan hon blev en android. Och för min del hade det där moraliska dilemmat gärna fått ta lite mer tid i avsnittet. Det är så pass intressant. Å andra sidan är jag positivt överraskad av den här trestegsraketen i stort. Det är  ett ovanligt piggt manus för att vara den här säsongen av The Next Generation. Förresten, älskar fortfarande skådespelerskan Fionnula Flanagan som spelar Datas mamma, men att låta henne göra två olika gästroller under samma år – om än i två olika Star Trek-serier –är trots allt lite märkligt. Hon är dock perfekt i den här rollen.

Betyg: 7/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 293 tv-avsnitt. 

TNG: Force of Nature. Det miljömedvetna avsnittet (med inslag av katthumor).

tng-force-of-nature

Jag har ju tidigare klagat på de nästan tvångsmässigt fristående avsnitten i The Next Generation. Att manusförfattarna och producenterna helst inte ville göra några stora, dramatiska förändringar som skulle få konsekvenser som man var tvungna att ta hänsyn till i kommande avsnitt. Nu senast var det till exempel den pågående flirten mellan Picard och Crusher som aldrig kom till något köttsligt avslut, eftersom man inte ville begränsa till exempel Picards handlingsfrihet genom att behöva förhålla sig till en relation med doktor Crusher. Och, visst.

tng-force-of-nature-3Men så kommer nästa avsnitt, Force of Nature som avslutas med att Federationen av miljöskäl lägger en hastighetsbegränsning på alla sina skepp. Från och med nu får de bara köra i warp 5, om det inte är ett extremt nödläge, eller någonting annat skitviktigt. Med en enda replik i avsnittets sista scen ändrar man alltså förutsättningarna och spelreglerna för hela Star Trek-universumets kommunikationer. Ja, alltså om manusförfattarna nu hade brytt sig om den där regeln även i fortsättningen. Efter vad jag förstått av de artiklar jag läst i ämnet på nätet så ignorerades den där hastighetsbegränsningen ganska omgående, lite som vår tids löften på klimatkonferenser, typ. Eller, det finns en efterkonstruktion som är något i stil med att man snabbt lyckades hitta på ett sätt att köra sina warpmotorer utan att sabba galaxen och därför kunde sätta plattan i mattan som vanligt igen.

tng-force-of-nature-2Det som tvingar fram de interstellära fartbegränsningarna är upptäckten att ett allt för flitigt användande av warpmotorer så småningom skapar revor i underrymden, subspace rifts. Det är doktor Serova, en forskare från Hekara som upptäcker början till revorna när mängder av rymdskepp passerar hennes hemplanet Den ligger nämligen mitt i en smal passage mellan områden med farlig tetryonstrålning och utsätts därmed av ovanligt mycket strålning (att till exempel Jorden eller andra hubbar i Stjärnflottan inte upplevt liknande saker sägs det ingenting om). När doktor Serova inte lyckas få besättningen ombord på Enterprise att ta hennes teorier på allvar så spränger hon avsiktligt sitt skepp – med sig själv i! Och mycket riktigt, explosionen öppnar upp en reva som läcker farlig tetryonstrålning. Det må ha kostat doktor Serova livet, men till sist fick hon Federationsmännen att lyssna.

tng-force-of-nature-4Tanken att försöka kommentera miljöförstöringen genom en intrig i Star Trek-universumet hade flutit omkring under arbetet med den sjätte säsongen, men idén hade inte riktigt passat in någonstans. Så här i efterhand kan man nog slå fast att det fanns ett skäl till det. Ibland är sådana där omöjliga historier ett tecken på att man bra ska lägga mer. Dessutom blev avsnittet för kort när man väl gjorde manus av idén. Därför var tvungen att spä ut det med andra, inte särskilt nödvändiga, intrigtrådar.

Det här avsnittet trashas ordentligt av upphovspersonerna själva i boken Captains’ Logs- “I think this is the worst that I collaborated on this season” säger till exempel manusförfattaren och producenten Michael Piller. Och visst är det ovanligt amatörmässigt. Det innehåller till exempel alldeles för mycket technobabble. När man ska försöka låta Enterprise surfa på någon sorts vågor som orsakas av tetryonstrålningen så tar mitt tålamod slut. Dessutom är det enda som liknar en b-handling i avsnittet är några scener som kretsar kring att Data bör uppfostra sin katt bättre. Till det kommer att det miljövänliga budskapet är klumpigt och pekpinneartat. Och nämnde jag de dåliga kattskämten?

Betyg: 4/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 291 tv-avsnitt.