DIS: Choose your pain. Tortyr, djurrättsaktivism och bögtandborstning.

dis pain 3

Så var Star Trek: Discovery tillbaka i toppklass igen. Och det här avsnittet innehöll väldigt mycket av det jag tycker om: tortyr, bögar och björndjur!

Klingonterror, “välj din smärta” och tortyrinslag

Det känns ändå bra att serien nu fortsätter att trappa upp Klingonterrorn på flera fronter. När kapten Lorca blir tillfångatagen av klingonerna i det här avsnittet så är det långt ifrån någon slump. Klingonernas underrättelsetjänst (eller eventuellt deras tortyrdivision) har tagit fram så pass mycket information att de vet allt om vem han. TIll och med att det är han som bossar över det mystiska Federationsskepp som förorsakat klingonerna stora förluster, när det överraskande dyker upp och sedan försvinner spårlöst.

För att ta reda på lite mer så kör de lite specialdesignad tortyr, väl anpassad efter kapten Lorcas svagheter. De riktar helt enkelt några strålkastare mot hans ljuskänsliga ögon, en skada som vi här får reda på förorsakades när han sprängt hela sitt förra skepp i luften i en desperat åtgärd för att besättningen inte skulle behöva ta till fångas och sedan utsättas för klingonsk tortyr och misshandel. Och för att aldrig glömma bort den vidrigheten så vägrar han att operera sina ögon friska, det blir en ständig påminnelse om det han gjort. Det här ÄR  en mörk serie! På riktigt! Däremot tycker jag att han verkade märkligt pigg efter all den där ögontortyren. Lite skumt.

Harry Mudd är tillbaka. Eller förbaka. Eller, Harry gör debut, så här femtio år efter sin debut. 

dis painHarry Mudd är en ganska unik figur i Star Trek-universumet, på en gång jovial och ondskefull. Han är också en av de få rollfigurerna från originalserien som återkommer flera gånger, till och med i den animerade serien. Mudd dök först upp (om man går efter den ordning som avsnitten visats) i kosmetikkritiska Mudd’s Women, gjorde sedan ett återbesök som Lilla Fridolf-liknande figur i  I, Mudd och sedan slutligen i tecknad  form. (äntligen får jag lite nytta av alla dessa bloginlägg jag skrivit de senaste åren). Men om vi istället går efter seriens kronologi är det här förstås Mudds allra första framträdande i Star Trek-universumet (det blir ju så när man gör en prequel). Och, inte helt oväntat är den här inkarnationen av Mudd betydligt mörkare och ännu mer beräknande än tidigare.

I det här avsnittet dyker Mudd upp som cellkamrat till Lorca och den nya förmågan Tyler på ett klingonskepp. Tyler är alltså en helt ny federationsman, som introduceras i serien här efter att ha tagits till fånga på ett annat Federationsskepp). Givetvis förråder Mudd båda sina nya vänner och lämnar information om dem till klingonerna. Än än gång känns det som att man lyckats uppdatera Mudd på ett mycket bra sätt. Extra pluspoäng för den här “välj din smärta”-grejen, att en person i fångenskap hos Klingonerna kan låta någon annan misshandlas i sitt ställe.

Veckans Tribble-teori.

dis painTribble-spottingen i Star Trek: Discovery har skapat visst uppståndelse inom Star Trek-communityn. Det kan inte vara så enkelt att det bara är en tribute till de gamla avsnitten, det måste betyda något mer, tycker man. Nu har olika teorier börjat dra igång på nätet. kring förekomsten av tribblar på Discovery, framför allt då kring deras förmåga att känna igen och varna för klingoner. Framför allt är det den nya rollfiguren, Tyler, som väcker viss misstänksamhet. Som jag skrev ovan så är han alltså är den tredje fången i cellen, tillsammans med Lorca och Mudd, och har tydligen dessutom varit den klingonska kvinnliga kaptenens sexslav under sin fångeskap. Men samtidigt som Tyler gjorde entré i serien så har också federationens ärkefiende, klingonen Voq, varit helt osynlig i hela det här avsnittet. Kan det finnas ett samband?

Så nu undrar folk om Tyler och Vuq kanske kan vara samma person. Eller är Voqs frånvaro i serien en tillfällighet? Ett villospår? I vilket fall, känner ens Federationen till att tribblarna är galaxens bästa klingondetektorer?

Djurens rätt-aktivism

I en serie där befälen gång på gång upprepar att det är krig, där fienden torterar och misshandlar samtidigt som Federationens principer börjar naggas i kanten, då känns det i varje fall skönt att man ombord på Discovery till slut inser att man måste vara snäll mot björndjur. Som att till exempel låta en människa ta dess plats i navigationssystemet, och sen släppa fri krypet i galaxen. Hoppas hen kommer tillbaka snart igen!

Bögar borstar tänder ihop

dis pain 2Och så outades då äntligen Stamets och Culbers förhållande ombord på Discovery. Ja, för oss tittare alltså, på skeppet verkar det där var ett non-issue. Och vad kan man säga, det verkar finnas en hel del tough love mellan forskningschefen och läkarend ombord, men de är ändå så fina tillsammans. Exakt vad symbolanalysen blir av att de två står och borstar tänderna ihop under den där scenen är jag inte helt säker på. Ibland är kanske en tandborste bara en tandborste? Men att man inte ens har eltandborstar i framtiden är förstås lite av en besvikelse, även om jag förstår att man eventuellt valt bort den tekniken av ljudtekniska skäl… Däremot vill jag gärna köpa på mig en Star Fleet-pyjamas ganska snart!

I övrigt: Michaels roll som sanningssägare förstärktes ytterligare, när det visade sig att hon hade rätt om björndjuret, neurotisske Saru kommer undan som vikarierande chef för Discovery med blotta förskräckelsen (men nu börjar jag i varje fall vänja mig vid att det kommer ut saker från huvudet på honom när han vädrar fara) och så ska det förstås bli spännande att se vem som tar björndjurets plats nästa gång det är dags för ett hopp genom rymden.

Som helhet: Ett riktigt bra avsnitt, tycker jag. Det lyckas med att blanda ultravåld med omsorg om djur. Här fanns både det känsokalla och varma representerat, säväl ultravåld som humanism. Fortfarande lite förbluffad varje gång jag inser att den här serien så här långt faktiskt inte är en besvikelse, utan levererar på en riktigt hög nivå.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 5 /15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 358 tv-avsnitt.

DIS: The Butcher’s Knife Cares Not for the Lamb’s Cry. Det om björndjuret som rymdskeppsnavigator.

Okej. Det här känns som det första “normala” avsnittet av Star Trek: Discovery. Som jag skrivit tidigare så känns det som om den här serien har haft två piloter (både det första dubbelavsnittet och avsnitt tre), men nu, till sist, är vi inne i vardagen. Slitet och gnetandet med att få den här serien att flyta hela säsongen. Ett avsnitt i mängden. Och visst var det en hel del transportsträcka i det här avsnittet? Händelser i intrigen som funkar för den långa handlingsbågen, men som inte är sådär superspännande just nu? Här är i varje fall några saker jag tänkte påt:

Mysteriet med björndjuret. 

trögkrypareMen alltså, finns det något gulligare än björndjur? Eller trögkrypare, som de också kallas. Vem har inte suttit och tjusats av bilderna av de där små, mikroskopiska krypen som liksom ser ut som levande dammsugarpåsar. Fast med klor. Det är förstås inget mindre än genialiskt att låta det här oerhört tåliga och uthålliga millimeterstora djuret förstoras några miljoner gånger och sedan introduceras som en livsfarlig mördarmaskin i förra avsnittet. Sedan dess har ju djuret hållits i fångenskap på Discovery, där det förstås bara är vår hjälte Michael som lyckas förstå sig på arten. Ja, trots att björndjuret skriker och plågas när det används som spornavigatör på Discovery (det här avsnittets egentliga höjdpunkt) så är Michael den enda som inser att den jättestora trögkryparen verkar må dåligt. Hennes roll som den enda som ser saker som de faktiskt är börjar redan kännas en smula förutsägbar.

Klingonernas maktkamp

klingonfestOch på tal om förutsägbart. Jag är inte helt fascinerad av intrigspåret om Klingonernas interna maktkamp. Det är redan från början ganska svårt att identifiera sig med figurerna med de där jättestora groteska latexmaskerna, men dessutom så förstår jag inte riktigt varför jag ska bry mig om exakt vilken av falangerna inom klingonväldet som hotar att utplåna hela Federationen. Kriget är ju åndå igång. O

Och tycker kanske inte heller att klingonhandlingen är sådär jätteoriginell. Såklart att det skulle bli intern maktkamp, liksom. Såklart att det ska smidas en massa ränker bland de olika klanerna. Tanken är antagligen att även klingonerna ska få vara huvudpersoner i den här serien, men för att det ska funka krävs det att något nytt händer med dem. Eller, vänta. Snacket om att käka upp sina fiender var faktiskt ganska makabert. Och så har vi väl inte riktigt koll på vem det egentligen är som leder attacken mot Federationens Dilitiumgruvor? Kanske ska jag bara ha lite tålamod…

Fajten vid dilithiumgruvorna

Det här avsnittets rymdskeppsfajt känns förstås lite tam jämfört med pilotavsnittets rymdslag, den imponerande öppningen av serien ligger tyvärr den här serien i fatet ett slag framöver. Man toppar i varje fall inte den upplevelsen med det här avsnittets rymdstrid. Inte ens gråtande barn i gruvorna som attackerades av klingonerna gjorde det här riktigt spännande eller gripande. Igen, den genomgående känslan i det här avsnittet är att det är en urvattnad version av vad vi sett tidigare.

Bögromansen

dis butcherJag har ju väntat GANSKA spänt på att åtminstone få se en glimt av det redan omskrivna bögförhållandet ombord på Discovery. I det här avsnittet fanns det åtmionstone en scen där både svampexperten Stamets och läkaren Hugh Culber bägge fanns med. Men om man ska dra några slutsatser från den så är deras förhållande inte särskilt…varmt. Hade jag inte vetat om att de två ska vara ett par i serien, så hade jag nog trott att det var två dödsfiender som möttes där på läkarmottagningen. Men det här med bögandet är uppenbarligen något man tänker dra ut på liiiiite längre. Och en liten varningslampa börjar blinka för att det kanske är ett sånt där bitchigt och elakt bögpar som vi får lära känna ombord på Discovery.

Tribblesförekomsten

star trek discovery tribbleEn av de saker som gjorde mig allra gladast med förra avnittet (men som jag glömde skriva om) var förstås det faktum att det fanns en tribble i kaptenens rum. Och som alla vet, en tribble kommer sällan ensam. Det här avsnittet var dessvärre helt husdjursfritt. Hoppas på fler tribblar snart. Massor av tribblar, faktiskt.

I övrigt

Ett hyfsat avsnitt som känns lite sämre än det är, på grund av att säsongen verkligen började på en hög nivå. Och av det där utanförskapet som Michael upplevde, och som var så spännande i förra avsnittet, återstår nu mycket lite. Nu är hon plötsligt något av en hjälte igen. Otroligt nyfiken på vilken väg man väljer i de kommande avsnitten för stämningen och maktbalansen ombord.

Betyg: 7/10. 

PS: Till nästa gång ska jag försöka hinna kolla på After Trek-avsnitten, som Kalle Kovács tipsade mig om. Hade helt missat att de också finns på Netflix. Vad har deras algoritm för issues med mig, egentligen?

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 4 /15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 356 tv-avsnitt.

 

DIS: Context is for kings. En blandning mellan Alien och Uzumaki. Och så lite Federationsmörker på det.

dis context 3Alltså, satt på helspänn genom hela det här avsnittet. Inte bara på grund av intrigen, utan lika mycket för att jag hela tiden satt och väntade på att det hela skulle spåra ur och bli kasst. Men…det blev faktiskt aldrig så.

På många sätt kan man se Context is for kings som den egentliga starten för Star Trek: Discovery. För nu befinner vi ju oss på rätt rymdskepp, med en ny kapten och ny besättning. Och för Michael Burnham är det bara att anpassa sig till en helt annan roll och position än i det första dubbelavsnittet. Hon är nu ökänd som Starfleets enda myterist någonsin. Hatad och föraktad till och med av sina medfångar på den fångtransport där det här avsnittet tar sin början. Och samma sak är det förstås ombord på Discovery.

dis contextDen här inkarnationen av Stjärnflottan är ingen trevlig plats för de som är outsiders, fångar eller myterister. På samma sätt förstår vi också att det finns en begynnande konflikt mellan vetenskapsmännen ombord och den Federationsflotta som befinner sig mitt uppe i ett rasande krig. I linje med det är också kapten Gabriel Lorca en väldigt dubbel figur. I slutet av det här avsnittet mer än antyds det att han inte är någon att lita på. Så långt från andra kaptener vi fått följa under en längre tid i Star Trek. Men så är ju också perspektivet ett annat i den här serien. Michael är hjälten, inte kaptenen. Discovery verkar vara ett skepp fyllt av hemligheter, dolda agendor och en verksamhet som antagligen inte håller sig innanför Federationens regelverk. Så mycket bättre så.

Ett annat orostecken är förstås introducerandet av en helt ny teknik för att färdas i rymden i det här avsnittet. Det kan ju inte vara något annat än olycksbådande i en prequel som den här, eftersom jag inte hört talas om någon liknande teknik i något annat avsnitt av Star Trek. Alltså måste det vara någon extremt allvarlig brist eller fara med den. Eller så är det bara en bluff.

I och med det här avsnittet så tar Star Trek: Discovery steget fullt ut för att bli en modernare, brutalare och betydligt mindre präktigt upplaga än tidigare i Star Trek-franchisen. Det som antyds i de första dubbelavsnitten förstärks här. Mer gråskala och mindre svartvitt. Eller, kanske bara gråskala och inget helgonlikt alls. Å andra sidan verkar ju vår hjälte Michael (om än dömd till livstidsstraff) vara en person som kan överlista allt från ett andedräktslås till ett genetiskt framavlat megamonster – gärna samtidigt som hon citerar Alice i underlandet från minnet.

dis context 2Och när vi ändå är inne på det monstruösa, scenerna ombord rymdskeppet USS Glenn är som en blandning av den japanska mangan Uzumaki och det gamla Alien-konceptet (alltså den del som består av ett fasansfullt monster som jagar folk i trånga, klaustrofobiska rymdskeppskorridorer). Det dumdristiga i att sätta en patrull på ett skepp där hela besättningen verkar ha omkommit är väl en av de mer irriterande bristerna med det här avsnittets manus. Väl där ser man att besättningen på skeppet är dödade genom att de vridits runt i någon form av organisk spiral, medan klingonerna som bordat det döda skeppet slaktats av ett mystiskt fyrfota monster.

Ett litet sidospår bara. Jämt när ett rymdskepp mist sin kraft i den här serien så hänger det liksom snett i rymden. Men kan man verkligen veta vad som är upp och ner i rymden? Kan ett skepp hänga snett när det driver i rymden? Beror det inte på vilken vinkel man ser det från. Hälsningar “Frågande”.

Men bortsett från den där typen av invändningar så utgör faktiskt allt det här tillsammans ett näst intill perfekt avsnitt. Jag är ganska generös med betygen för den här säsongen, märker jag. Men är otroligt förtjust i den här prequelen/rebooten. Den är så mycket av det jag saknat under min färd i Star Trek-universumet så här långt.

Betyg: 10/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 3 /15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 354 tv-avsnitt.

DIS: The Vulcan Hello & Battle at the binary stars. En prequel till en prequel.

dis klingon hello

Efter noga övervägande har jag bestämt mig för att inte vänta tre år innan jag bloggar om den nya Star Trek-serien (det är antagligen så lång tid det kommer att ta för mig att komma dit i den takt jag betar av serien just nu). Jag kan helt enkelt inte hålla mig så länge. Så trots att jag inte hunnit med att se ett enda avsnitt av Star Trek: Enterprise-serien så kastar jag mig oförväget in i Star Trek: Discovery.

dis klingon hello 2Och visst är det så många saker som är fina här. Att man kan välja att se avsnitten textade på klingonska. Introt där den klingonske fanatikern och isolationisten T’Kuvma spottar ur sig Federationens käcka “We come in peace” som en förebådan om död och förstörelse. Att Roddenberrys mångfaldstänk är alive and kicking, med ett dubbelavsnitt där två icke-vita kvinnor har huvudrollerna. Och så effekterna. Star Trek på tv har väl aldrig varit snyggare än så här.  Det är väl bara signaturmelodin och öppningsvinjetten som känns lite lam, även om jag förstår att man vill använda den för att skapa någon form av bro mellan Star Trek-historien och den nya upplagan.

Efter att ha sett de första två avsnitten två gånger så kan jag inget annat än imponeras av hur snyggt man bygger vidare på Star Trek-arvet, samtidigt som man moderniserar och fräschar upp. Att serien kickstartar mellan en konflikt mellan klingoner och Federationen skulle kunna kännas unket och gammalt, men istället är känslan snarare episk. Man får verkligen intrycket av att det handlar om en större konflikt, mellan en Federation som försöker verka för fred och mångkultur och en fiende där man hyllar heder, ära och våld. Att klingonernas ledare dessutom lånar drag av både fanatiska terrorister, fascister och en isolationistisk Trump känns väl som en tidsenlig uppdatering, om än kanske också till viss del förväntad. Eller vad tycker ni om repliker som “de kommer för att förstöra vår särprägel” om Federationen, eller slagropet “förbli en klingon”.

dis klingon hello 3Att seriens huvudperson Michael Burnham inte bara är adoptivbror till Spock, utan också tampas med samma problematik kring konflikten mellan logik och känslor är också en snygg vidareutveckling av ett gammalt fint Star Trek-tema. Liksom det blir lite extra kul att vetenskapsofficeren ombord på USS Shenzhou är harig, neurotisk och nervös, det vill säga raka motsatsen till vår gamle Spock. Jag tycker också att man gjort en snygg teknikuppdatering av utseendet på skepp, brygga och uniformer, modernt med en touch av retro. Bland de mer märkbara innovationerna finns till exempel att samtalen via skärm i stor utsträckning bytts ut mot samtal med hologram, och det visar sig dessutom finnas ett sätt för vulcaner som Sarek att föra telepatiska direktsamtal med sina skyddslingar tvärs över hela galaxen. Tydligen är det här första gången som klingonerna låter ett skepp döljas av en osynlighetsmantel.

dis klingon hello 4Annars är just klingonerna den del av universumet som uppdaterats mest brutalt. Kanske en nödvändighet för att kunna sudda bort minnet av en hel del tramsigare inkarnationer genom Star Trek-historien. De är verkligen farliga nu, precis som deras design av till exempel rymdfyren är imponerande brutalsnygg. Att klingonerna nu också verkar visa på en form av mångfald när det gäller utseenden är också intressant. Men i stor utsträckning känns det lite för mycket “stor plastmask” för att helt fungera för mig.

dis battle 1Att klingonerna nu för gott verkar ha lämnat buskisgenren passar också in med resten av den här upplagan av Star Trek, som känns betydligt mörkare och våldsammare än det jag sett tidigare. Mindre komedi och mer svärta. Och för en gångs skulle får vi faktiskt vara med om ett slag i rymden, också. Och följa en federationsbefälhavare som tycker att det är en fantastisk idé att smuggla in en bomb i fiendens skepp genom att teleportera in den i en död klingons kropp.

Det kanske säger något om vilken typ av Star Trek-nörd jag håller på att bli när jag faktiskt tyckte att det andra, mer actionbetonade avsnittet, var det trögaste av de två. Det kändes lite som om det fanns något förutsägbart i handlingen som gjorde att jag inte var helt fast i avsnittet. Något som i och för sig är lätt hänt när någon i ett avsnitt tänker agera utifrån en profetia. Men det var något i själva utförandet som heller inte heller riktigt klaffade. Som om saker och ting inte bottnade.

Var det till exempel inte lite för lugnt på bryggan när delar av Federationens flotta höll på att utraderas? På andra ställen i avsnitten kände jag att jag ville att infon som skrivits in i en dialog liksom bara kunde ha förmedlats lite snabbare. Men mest korrekt är kanske bara känslan av att jag ibland försvann bort när det fanns något slentrianmässigt i utförandet, som om jag kollade på vilken annan serie som helst och inte en avkomma från den helt unika Star Trek-familjen.

dis hello 5Men, som helhet, en imponerande start där det känns som om Discovery är första Star Trek-produkten på mycket länge som liksom står för sig själv. Man måste inte vara ett Trek-fan för att följa med in i den här serien. Och det finns inte hundra miljoner klumpiga blinkningar och referenser till andra delar av universumet (att Sarek säger “live long and prosper” känns mer som en självklarhet). Jag är förtjust och väldigt lättad.

Men hur det ska bli sen, det vet man ju inte riktigt baserat på de här två avsnitten. Vi har ju inte hamnat på Discovery ännu, och vår huvudperson befinner sig så långt bort man kan komma från en karriär inom rymdflottan efter den här piloten.

PS. Namnet på premiäravsnittet blir lite extra roligt när man precis läst den här artikeln:

“One does not say ‘hello’ in Klingon,” she said. “One simply gets to the point. If I were to answer the phone in Klingon, I would probably say–” she barked out a guttural string of words “–which means roughly, ‘What do you want?’ And then you’d launch into the interview. It’s a Klingon thing, that you don’t say, ‘Hi, how are you, how’s your mother?’ The Klingon is getting enraged in that conversation. He’s like, ‘Are they setting me up?’”

Betyg: Del 1: 9/10 Del 2: 8/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 1&2 /15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 352 tv-avsnitt.