DS9: Broken Link. Det där Odo blir sjuk och döms till att bli människa.

ds9 broken link 2

Efter förra avsnittets feldiagnosticering av Quark så fortsätter Deep Space Nine på det medicinska spåret i den här säsongsavslutningen. Den här gången är det Odos hälsa som svajar. Efter att ha undersökt Odo observerar Bashir att hans densitet flukturerar, och killgissar att det skulle kunna röra sig om antingen en changelings motsvarighet till pubertet. Eller eventuellt klimakteriet. Odo is not amused över de alternativen, om man säger så.

ds9 broken link 4Problemet är ju att Bashir inte har så mycket koll på det här med changelings fysik. Och att Odos tillstånd försämras hela tiden. Problemen yttrar sig som att han får det allt svårare att hålla ihop sig själv, och börjar alltså bokstavligen falla isär. Läget blir så pass akut att  Sisko och de andra tvingas åka till gammakvadranten för att söka hjälp hos Grundarna. Det är visar sig vara det enda möjliga beslutet, eftersom Grundarna på något sätt förorsakat Odos sjukdom. Det var ett sätt för dem att få hem Odo till sin värld för att där kunna döma honom för brottet att som första changeling någonsin dödat en annan av samma art (det som hände i förra säsongens avslutande avsnitt, The Adversary). Det märks att Grundarna har ett lite annorlunda tidsbegrepp än människor, för deras rättsystem tar verkligen god tid på sig.

Någon rättegång får vi däremot inte se. Odo försvinner bara  ner i det där stora vattendraget av energi, och kommer upp igen en tid senare, helt naken. Grundarna har helt enkelt dömt honom till mänsklighet som straff för att han tog ställning mot sina egna. Allt är förändrat förutom hans ansikte, som fortfarande är en changelings.

BASHIR: Physiologically, you’re completely human.
ODO: Except for my face.
BASHIR: Yes, I was wondering about that. Why they left it unchanged.
ODO: They left it this way on purpose. To make sure I’d never forget what I was. And what I’ve lost.

Någon som däremot är en changeling, får vi reda på i avsnittets sista sekunder, är  klingonernas ledare Gowron. Vilket eventuellt också förklarar den märkliga storpolitiska upprustning som klingonerna står för, bland annat genom att återuppväcka 400 år gamla krav på territorium i den archaniska sektorn. Det är Odo som identifierar Gowron som Grundarnas agent, ett fragment av information han snappat upp när han var nere i den där grundarsjön av kollektivt medvetande.

I övrigt innehåller avsnittet följande muntrationer: Kira nyser en massa eftersom hon är gravid, en väldigt bajoransk följd av det där surrogatmödraskapet som introducerades i förra avsnittet. Och sedan envisas man fortsatt med det här att Dax ska vara en jätterolig rollfigur. Kvaliteten på de punchlines hon får är dock inget vidare.

O’BRIEN: It’s funny. I’ve served on a half a dozen ships, and none of them’ve had cloaking devices except the Defiant. Now that we’re not using it, I feel naked.
WORF: It is disconcerting, to say the least.
SISKO: Gentlemen, I feel the same breeze you do.
O’BRIEN: What’re you smiling at?
DAX: I don’t know. I guess it’s just being in the same room with so many naked men.

Den cardassiske spionen/skräddaren Garak lämnar förresten även han det här avsnittet med ett straff. Sex månader i finkan för att han försökt ta kontroll över vapnen ombord på The Defiant för att försöka utplåna hela Grundarnas hemplanet och deras ras. Att han i samma slag skulle ta livet av bland annat Sisko och Odo bekymrade honom inte särskilt mycket. Ett halvårs fängelse för ett sådan brott, och lagom till seriens sommaruppehåll också. De lindriga straffsatserna på Deep Space 9 upphör aldrig att förvåna mig.

ds9 broken link 5Jag antar att det är tänkt att Broken Link ska vara lite ödesmättad i tonen, men för mig kändes det mer som ett extremt långdraget avsnitt. Blev väldigt rastlös när jag såg på det. Tyckte också att vägen till Odos förvandling till människa förmedlades på ett väldigt odramatiskt sätt. Antar att det var budgetskäl som gjorde att man sumpade chansen att kunna ha ytterligare ett göttigt rättegångsdrama i serien med pläderingar och domslut och allt.  Den stora frågan nu är väl om den här förvandlingen kommer att påverka Odos kärleksliv positivt, det verkar ju i varje fall som om det finns en extremt påflugen flickvänskandidat i hans närhet.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 435 tv-avsnitt. 

DS9: Body Parts. Det där Quark tror att han är döende och Kira blir surrogatmamma.

ds9 body parts 3

Alltså, ryckigheten i den här serien. Från det yttersta mörkret, Bashirs självupptagenhet och en obotlig farsot i The Quickening, så går vi nu till ett avsnitt om surrogatmödraskap och opålitliga läkardiagnoser.

Det är den extremt komplicerade intrigen kring Quarks hälsa som upptar större delen av det här avsnittet. Ja, när jag skrev ner alla turer så insåg jag att det här var väldigt likt en förvecklingskomedi, bara lite gles på skratt. Eller så var jag på ett extremt dåligt humör. Jag raderade i alla fall den där uppräkningen. Det här är ju en blogg, inte en innehållsförteckning.

ds9 body parts 4Handlingen kretsar i varje fall kring det här med att ferengierna säljer frystorkade delar av lik efter att någon av dem dött. Ett slags minnesplaketter, vars pris på marknaden förstås också reflekterar hur lyckade de varit i ferengi-communityn. Efter att Quark fått besked om att han lider av en ytterst sällsynt sjukdom och ska dö inom en vecka så försöker hans bror Rom pigga upp honom. “Varför inte auktionera ut ditt frystorkade lik i förväg”, föreslår han. Och, faktiskt. Quark blir på riktigt gott humör mitt i dödsångesten när priset efter en stund drar iväg. Men, sanningen att säga, så blir han på ännu bättre humör när han får reda på att han blivit feldiagnosticerad och egentligen inte har några problem med hälsan alls. Problemet är bara att vinnaren i auktionen inte bryr sig om det där. Han vill ha sin frystorkade Quark. Köparen visar sig vara Brunt, indrivaren från den ferengiska handelskammaren, en gammal fiende till Quark sedan avsnitt som Family Business och Bar Association. Han kräver att Quark ska leverera sin döda kropp inom några dagar. Ja, om han inte vill bryta avtalet istället. Och att bryta ett avtal inom Ferengikulturen, det är typ det värsta man kan göra:

QUARK: Look, I understand your anger. You’re absolutely right about me, but there must be some accommodation we can make? Something other than me killing myself.
BRUNT: Of course there is. You can break the contract.
QUARK: Me, break a Ferengi contract? Never.
BRUNT: Never? I wonder if there’s enough Ferengi left in you to stick to that. Part of me hopes you will break it because then everything you and your family own on Ferenginar will be confiscated and sold to the lowest bidder. Your mother will be forced to live in the streets, begging for scraps of food and of course no Ferengi will do business with you, or even talk to you. You’ll be cut off from all contact with your own people.
QUARK: I like Ferengi. I feel comfortable around them.
BRUNT: Well, we don’t feel comfortable around you. You’re a disease, Quark. A festering tumour on the lobes of Ferengi society. And it’s my job to cut you off.

Brunts ulitmatum drar igång en febril aktivitet hos Quark. Eftersom han inte vill ta sitt eget liv så försöker han till exempel leja Garak för att lönnmörda sig själv. Men när de kör lite repetitioner med en holokopia så att Quark vet att han får valuta för pengarna, så är han inte nöjd med någon variant av mordplanerna. Kanske för att han innerst inne egentligen inte är så sugen på att dö.

ds9 body partsDet krävs en bisarr dröm där Quark kommer till the Divine Treasury och möter den förste stornagusen Gint (som ser ut ungefär som Rom fast med fler rynkor och enormt mycket äckligt ludd i öronen) för att få honom att ta sitt förnuft till fånga. Jag var ganska så övertygad om att den där drömmen var någon form av holodäckstrick som Rom fixat med för att rädda sin brors liv, men tydligen ska det ha varit en riktig dröm. Quark inser efter det där att det trots allt kanske är bättre att bryta avtalet än att dö, och Brunt konfiskerar glatt allt Quark äger och har. Trots den totala förnedringen för Quark så blir det ett riktigt gulligt slut på den här historien. Alltså urgulligt. Lite för gulligt för att Quark ska vara riktigt värd det, tycker jag. För alla på Deep Space 9 samlar ihop bord, stolar, sprit och glas åt Quark så att han kan börja driva sin bar igen. Även om det officiellt handlar om att Sisko behöver någonstans att lagra en massa möbler. Quark känner sig förstås också tvingad att upprätthålla illusionen av att det här inte är fråga om välgörenhet från någon annans sida än hans egen:

SISKO: We’re doing some structural repair work on level two of the Habitat ring. We need a place to store some extra furniture for the next few months and it looks like you have the room.
(Crew walk in with assorted chairs etc.)
ODO: Captain, where do you want me to put all this furniture?
SISKO: We have three levels, Constable. Use them all.
ODO: Understood.
QUARK: Captain, you can’t do this! Not without paying a storage fee. A minimum storage fee. Practically nothing.
SISKO: Send me the bill.

ds9 body parts 2När det gäller Kira, så blir hon liksom i stort sett tvångsinkorporerad i familjen O’Brien i det här avsnittets b-handling. Efter en incident på en roundabout så transporterar Bashir in Keikos ofödda barn i Kiras mage för att rädda barnets liv. Vilket gör ju att det uppstår ett slags ofrivilligt surrogatmödraskap här som ingen av de inblandade riktigt varit med och bestämt om. Keiko är så frustrerad över att inte få vara i närheten av sitt foster att Kira helt enkelt får flytta in hos familjen O’Brien. Vilket hon gör med ett leende. Själv tycker jag att Keiko och Miles bär sig åt som bortskämda psykopater när de börjar styra och ställa med Kiras liv. De kanske skulle ha nöjt sig med att vara tacksamma över att hon ville vara med och rädda deras barn och gå runt och bära på det i en massa månader.

Väldigt kluven till det här avsnittet. Trots alla upptåg så tycker jag inte att Quark-intrigen flyger riktigt. Kanske för att jag uppriktigt sagt inte bryr mig så mycket. Att Quark mister sin förmögenhet, verkar som ett ganska rimligt straff efter allt djävulskap han ställt till med tidigare i serien. Och Kiras graviditet skrevs visst in i handlingen eftersom skådisen Nana Visitor blev med barn. Body Parts är inget dåligt avsnitt. Men en smula ljummet och urvattnat känns det som.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 434 tv-avsnitt. 

 

DS9: The Quickening. Det där Bashir försöker utplåna en dödlig farsot. På egen hand.

ds9 quickening 4

Så är vi tillbaka i mörkret igen. Inte för att det var så muntert i förra avsnittet av Deep Space Nine, men The Quickening är ännu värre. Ett avsnitt som visserligen börjar med ett skämt och sedan tar oss med ner i en djup jävla håla av hopplöshet.

ds9 quickening 3Men först det skojiga. Quark har hackat Deep Space 9:s datorsystem för att sprida reklamfilmer om sin bar runtom på skeppet. Så effektivt är hans virala (i ordets ursprungliga betydelse) reklamkampanj att när Worf beställer plommonjuice från en replikator ombord på Defiant, så levereras den i en Quark-mugg som spelar reklamfilmsjingeln. Aja baja fick Quark för det, och med det var avsnittets comic relief över.

Resten av The Quickening ägnas åt Bashirs, Dax och Kiras resa till gammakvadranten. Där snappar man upp ett nödrop från en planet i nöd just utanför Dominions territorium. När man kommer dit visar det sig vara ett 200 år gammalt meddelande, och på planeten i fråga har man vid det här laget vant sig vid att allt är vidrigt och fruktansvärt. Den en gång så tekniskt högstående civilisationen har gått tillbaka i utvecklingen efter att hela befolkningen smittats av ett dödligt virus. Smittan visar sig genom tydliga blodkärlsliknande utslag som är blålila när sjukdomen är vilande, och röda när den bryter ut och döden närmar sig. Sjukdomen är skapad och planterad på planeten av Dominionimperiets soldatfolk Jem’Hadar, ett straff efter att man gjort motstånd mot imperiet. Nu är man ett avskräckande exempel för andra planeter som funderar på att göra samma sak. Ett slags skyltfönster för Dominions terror.

ds9 quickeningEftersom man inte kunnat hitta något botemedel mot farsoten så verkar traditionell läkekonst vara avskaffad på den här planeten. I stället har man gjort om sjukhusen till ett slags dödskliniker där man i lugn och ro kan ta farväl av vänner och familj innan man får dricka en giftig blandning örter. Mellan Trevean, som är föreståndare för en sådan här klinik, och Bashir uppstår snabbt ett slags rivalitet. Bashir vill hitta ett botemedel, medan Trevean anser att det är lönlöst. Han tycker att det bästa man kan göra är att försöka lindra smärtan för de döende, och inte inge folk falska förhoppningar.

ds9 quickening 2Allt det här får Bashir att freaka. Först reagerar han med indignation, förmedlat genom ett makalöst överspel. Sedan genom att han helt går upp i uppgiften att hitta ett botemedel. Först med Dax som hjälp, men sedan på egen hand. Bashirs forskning möter nämligen en rad bakslag. Först är folk ovilliga att hjälpa honom, eftersom de luttrat inte tror att någon hjälp är möjlig. Ja, det har till och med uppstått någon form av dödskult på planeten, där man längtar efter att väntan på döden ska ta slut. När Bashir väl lyckats övertala några att ställa upp som försökskaniner så inträffar det stora misslyckandet. Hans mediciner verkar till en början vara helt verkningslösa, kanske till och med snabba på förloppet. I en av Star Treks mest obehagliga scener genom tiderna ligger folk och krampar och skriker i dödsångest i hans provisoriska sjukstuga. Till sist inser Bashir att viruset reagerar på Bashirs maskiner. Ett rätt så djävulskt sätt att konstruera ett virus på, eftersom varje tecken på högstående läkarvård gör viruset mer aggressivt.

ds9 quickening 5Det här avsnittet har en rätt så egenartad dramaturgi. Det börjar med lite humor och blir sedan successivt allt mer deppigt. Ja, faktiskt rentav hopplös, på ett sätt som inte Star Trek-serierna brukar vara. Bashir blir också allt mer ensam i sin kamp ju längre avsnittet varar. Till sist är det bara han kvar från Federationen på planeten, och bara en enda kvinna som vill att han ska fortsätta att vårda henne. Hon är gravid, och när hon fött sin son visar det sig att han inte bär på den där smittan. På något vis har Bashirs behandling gett resultat, problemet är bara att han inte riktigt vet hur. I slutscenerna står han i sitt labb på Deep Space 9 och misslyckas gång på gång med att hitta ett botemedel mot viruset. Han må ha räddat en pojke, men på planeten dör fortfarande folk.

Ytterligare ett lite lurigt avsnitt. Jag är lite dramaturgiskadad vid det här laget, och blev mycket förvånad när handlingen fortsatte med Bashir ensam på planeten med sin patient. Avsnittet fortsatte liksom en, två svängar till när jag redan satt och förväntade mig en upplösning. En sak i handlingen som jag verkligen gillade var att Bashir verkligen tappar det och blir rätt så galen sådär tre fjärdedelar in på avsnittet. När resultatet av experimenten går emot honom så tappar han fullständigt koncepterna. Plötsligt handlar det här om en envig mellan Bashir och sjukdomen, inte om en strävsam, logisk väg mot en verksam medicin. När han ägnar sig åt en stunds överdramatiskt självhat och självömkan biter till slut Dax ifrån.

BASHIR: These people believed in me and look where it got them. Trevean was right. There is no cure. The Dominion made sure of that. But I was so arrogant I thought I could find one in a week.
DAX: Maybe it was arrogant to think that. But it’s even more arrogant to think there isn’t a cure just because you couldn’t find it.

Överhuvudtaget är jag mycket skeptisk till sättet som Dax och Bashir bär sig åt när de kommer till den där planeten. Bara transporterar sig ner, hoppar rakt in och börjar ge folk medicinsk behandling. Dessutom kostar Bashir på sig att bli moraliskt indignerad några gånger över sättet som folket på planeten försöker hantera sin hopplösa situation. Kanske borde man börja med att snacka med folk och informera sig innan man börjar domdera. The Quickening har en lite udda ton, är lite ovanligt skral på både heroisk och optimism. Ja, den blir nästan en smula realistisk mot slutet. Men ett av de där avsnitten som nästan var lite roligare att skriva om än vad det var att kolla på det. Deep Space Nines regissörer och skådespelare mäktar ibland inte riktigt med, och gör inte riktigt manusen och tematiken i dem rättvisa. Det märks här och där. Men ambitionerna med det här avsnittet är höga, och det väljer jag att belöna den här gången.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 432 tv-avsnitt. 

DS9: To the Death. Det med Jem’Hadar-rebellerna och rymdportalen.

ds9 to the death 4

Alltså, hur långa är inte Star Trek-säsongerna? 26 avsnitt! Så gammalmodigt det känns,  på något vis. När jag researchar lite på nätet så verkar det också som om trenden de senaste åren stadigt rört sig mot allt färre antal avsnitt per säsong. Här finns till exempel några grafer och siffror på hur medianlängden för tv-serier har förändrats. Jag delar dock inte den där länkade artikelns gnälliga ton. Jag tycker att Star Trek är ett exempel på hur det ofta var svårt att upprätthålla kvaliteten under de där evighetslånga säsongerna, även om det generösa antalet avsnitt förstås då och då ledde till nyskapande experiment och lyckade lågbudgetavsnitt. Det känns också som om det är mer komprimerat och avancerat berättande i dagens tv-serier. Streamingtjänsterna har definitivt påverkat dramaturgin, och vissa serier idag känns ju som en extremt lång långfilm i sina upplägg. Att dra ut på ett skeende i dagens tv-klimat brukar också straffa sig med dagens rastlösa publik. Det är väl egentligen bara Game of Thrones som kan komma undan med att vänta på den där jävla vinterns ankomst genom säsong efter säsong. Å andra sidan händer det ju en hel del på vägen.

ds9 to the death 3Att kalla To the Death för ett utfyllnadsavsnitt är väl lite väl elakt, men det lämnar mig faktiskt märkligt oberörd. Jag har ju väntat ganska länge på att konflikten mellan The Dominion, imperiet på andra sidan maskhålet, och Federationen äntligen ska ta fart på allvar.  skarpt läge. När det nu äntligen händer något på den fronten, så hamnar inte Sisko och de andra i konflikt med själva imperiet, utan ett gäng Jam’hadar-rebeller som brutit sig fria från sitt förslavade soldatliv i Dominions tjänst. Utbrytarna har också upptäckt en portal som på ett ögonblick kan förflytta deras trupper tvärs över galaxen, och blotta tanken på den förstörelse de skulle kunna ställa till med får Sisko att gå med på den oheligaste av allianser. Att samarbeta med Dominion-trupper för att med gemensamma krafter oskadliggöra rebellerna och spränga portalen i bitar.

Den här typen av portal har förekommit tidigare i Star Trek-universumet, något som också påpekas i en replik från Worf i To the Death. I Contagion förstör Picard och hans mannar en annan uråldrig portal som också härrör från planeten Iconias imperium. Då handlade det om att förhindra att Romulanerna skulle få tillgång till tekniken. Några större dubier kring att upprepa beteendet och på nytt utplåna resterna av Iconias tekniska landvinningar verkar inte finnas hos Sisko och hans kompanjoner. Men så är ju också Deep Space Nine den mest cyniska och realpolitiska av Star Trek-serierna. Det viktiga i det här läget är att terrorbalansen mellan Dominion och Federationen inte kommer i obalans på grund av en tredje part.

ds9 to the deathDet finns något olustig med hela den här kompromissen. Det påtvingade samarbetet med fienden blir inte direkt lättare att acceptera när Jem’Hadar-soldaterna inte ens försöker dölja sitt förakt för Federationen och dess personal. Jem’jadar är ungefär som en ännu mer humorlös och stridskåt variant av klingonerna. Det intrycket förstärks av de insikter vi får i deras brutala kultur i To the death.  Bland annat sättet de ser på Grundarna, och därmed också Odo, som gudar.

Det är som att det omoraliska och sjaskiga i samarbetet mellan Dominion och Federationen gör det lite extra svårt för mig att engagera mig i det här avsnittet. Framför allt eftersom det inte problematiseras nämnvärt av våra “hjältar”. Ja, förutom av Worf då som, inte helt oväntat, hamnar i slagsmål med en soldat från Jem’Hadar. Soldaten straffas med döden för sitt regelbrott. Worf får kvarsittning på rummet. Olikheterna i personalpolitiken kunde väl inte bli tydligare. Siskos kommentar om att döda män inte kan lära sig av sina misstag känns ändå som ett rimligt försvar för den lite mjukare Federationslinjen när det gäller HR-frågor.

Jobbighetsnivåin i avsnittet hjälps inte direkt upp av actionscenerna, som vanligt lite fånigare än vad det var tänkt. Tycker också att det är extremt störande att Dax i det här avsnittet förvandlats till en sorts comic relief-narr som ska komma med dräpande kommentarer vid de mest opassande tidpunkter. Av någon anledning läggs också stor energi på att göra sig lustig över att Jem’Hadar-soldaterna inte har sex (de reproduceras i någon form av konstgjorda kammare).

ds9 to the death 2Och, på tal om obehag, i det här avsnittet introduceras Weyoun. Han är en Vorta, vilket alltså är den ras vars uppgift inom Dominion-imperiet är att hantera Jem’Hadar. Och Weyoun, i sin tur, försöker inte heller dölja sitt förakt för Jem’Hadar. Så hela det här avsnittet är som en enda rundgång av olika folk och raser som verkligen inte gillar varandra. Att Weyoun däremot även behärskar lismandets konst får vi bevis på när han på olika sätt försöker vinna över såväl Odo som Sisko till Dominions sida under det här avsnittet. Han misslyckas givetvis fatalt med bägge personerna.

To the Death är helt enkelt en enda fest av motbjudande figurer och moraliskt betänkliga handlingar. Samtidigt som avsnittet undviker att på riktigt fördjupa sig i de mörka teman som skulle göra det här avsnittet intressant. Intrigen är också, i mitt tycke, ytterligare ett sätt att dra ut på och skjuta upp den attack från Dominion-imperiet som väl måste komma förr eller senare. Sen var det faktiskt också lite komplicerat för mig med actionscener där Jem’Hadar slåss mot Jem’Hadar-rebeller. Fanns det något sätt att skilja   rebellerna från den regimtrogna truppen  som jag missade?

Läser igenom det här blogginlägget och inser att det är nästan tusen ord av gnäll. Långsamt, utdraget och lite illa skrivet. Jag lyckades alltså exakt gestalta känslan som det här avsnittet gav mig. En långsam och lågfrekvent irritation.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 430 tv-avsnitt. 

DS9: For the cause. Det där Siskos flickvän hamnar i finkan.

Ny dag, ny rapport om det överhängande klimathotet. Alltså dags att lägga på ett kol (ursäkta uttrycket) på den här bloggen så att jag hinner klart innan apokalypsen och samhällskollapsen. Lite extra komplicerat när de nya Discovery-kortfilmerna inte fått internationell distribution. Ja, ja. Har ju lite gammalt att ta se klart, så länge.

ds9 for the cause 2Och lämpligt nog är For the cause också ett ganska deppigt avsnitt. I alla fall om man hoppats på att Sisko ska få ett lyckligt okomplicerat privatliv i framtiden. Precis som jag misstänkt ett tag så var det nämligen något skumt med flickvännen Kasidy Yates. Jag hade ju gissat på något spektakulärt, som att hon egentligen var en shapeshifter, men det visar sig att hennes stora hemlighet är att hon smugglar grejor till rebellrörelsen The Maquis.

Det avslöjas i en intrig som främst verkar gå ut på att berätta om vilken enormt dålig kapten Benjamin Sisko är. Alltså, han försöker inte ens dölja att han inte kan skilja på sin yrkesroll och sitt privatliv. Han låter sina personliga besvikelser gå ut över sin personal. Och genom att sitta som en äggsjuk höna och spionera på sin flickväns fraktskepp så möjliggör han också en betydligt större kupp från The Maquis. Yates var bara en lockfågel medan Maquis var fullt sysselsatta med att sno ett gäng replikatorer från Deep Space 9. Maskiner som egentligen skulle gått till att återuppbygga olika planeter i det cardassiska riket, sargade som de är av attacken från klingonerna.

Stölden orkestreras av en man på insidan, Michael Eddington, som faktiskt gör sitt sjunde framträdande i serien i det här avsnittet. Han hoppar av till Maquis i det här avsnittet, och när han pratar via länk med Sisko efter att stölden upptäckts så får han ett mindre utbrott över Federationens självgodhet och tyranni. Det kanske argaste utfallet på Federationen hittills i Star Trek?

ds9 for the cause 3EDDINGTON [on monitor]: Why is the Federation so obsessed about the Maquis? We’ve never harmed you, and yet we’re constantly arrested and charged with terrorism.

Starships chase us through the Badlands and our supporters are harassed and ridiculed. Why? Because we’ve left the Federation, and that’s the one thing you can’t accept.

Nobody leaves paradise. Everyone should want to be in the Federation. Hell, you even want the Cardassians to join. You’re only sending them replicators because one day they can take their rightful place on the Federation Council. You know, in some ways you’re worse than the Borg. At least they tell you about their plans for assimilation. You’re more insidious. You assimilate people and they don’t even know it.

Siskos svar är inte direkt pragmatiskt:

SISKO: You know what, Mister Eddington? I don’t give a damn what you think of the Federation, the Maquis, or anything else. All I know is that you betrayed your oath, your duty, and me. And if it takes me the rest of my life, I will see you standing before a court-martial that’ll break you and send you to a penal colony, where you will spend the rest of your days growing old and wondering whether a ship full of replicators was really worth it.

Kanske handlade den här utskällningen en del om att Sisko kände sig sviken av sin girlfriend? Hon slapp däremot någon verbal attack, utan fick bara en “hård och sårad blick” när hon återvände till rymdstationen för att ta sitt straff. Och när hon säger “jag kommer tillbaka”, så svarar Sisko “jag är här”. Hoppas de bokar in lite familjeterapi någonstans på vägen.

Jag är ledsen, men inte ett öga var vått över att den där relationen gick åt helvete. Jag blir faktiskt riktigt irriterad på Siskos uppenbara inkompetens och känslostyrda ledarstil, och tycker att han ska ersättas av en artificiell intelligens framöver. Kanske Data eller någon annan i den stilen. Så, då var det sagt.

ds9 for the causeDet finns ett försök till b-handling även i For the Cause. I den blir Garak bästis med Gul Dukats dotter Ziyal, och vi får reda på att cardassier tydligen bastar med kläderna på. Jag hoppas att det här var en plantering inför kommande händelser, för annars var det eventuellt den lamaste b-handlingen på länge. En liten ljusglimt innehöll den dock, avsnittets kanske roligaste scen är när Kira spelar Spring ball. Det var kul. Här är förresten en lista på alla spel och sporter som förekommer i Star Trek.

For the cause var ett lite märkligt avsnitt, på det sättet att det inte innehöll några överraskningar. Jag satt liksom och väntade på att det skulle komma en helt oväntad twist som förklarade Kasidys smuggelaffärer. Men, nej, allt var precis som det hintades om i början av avsnittet. Kanske var det överraskningen. Att man faktiskt skrev in en fängelsevistelse för hennes del i handlingen. Får se om hennes straff är avtjänat innan serien läggs ner! Och var kommer mitt enorma hat till Sisko ifrån? På slutet så njuter jag faktiskt av att se honom må dåligt. Tydligen finns det så mycket uppdämd ilska hos mig över hur trist han är i serien. Men det är en lite smutsig njutning, förstås.

Betyg: 5/10.  

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 428 tv-avsnitt. 

DS9: The Muse. Det med asmr-musan och Odos bröllop.

ds9 the muse

Det här är ett unikt avsnitt. Inte bara för att det är det allra sista där med rollfiguren Lwaxana Troi, utan också för att hennes storyline för en gångs skull inte är den mest campiga i ett avsnitt. Den här lite nedtonade Lwaxana överträffas definitivt av den överspelande och kulturkåta rymdmusan Onaya. En varelse som i och för sig inspirerar Jake Sisko att i stort sett färdigställa en roman på några dagar, dessvärre suger hon samtidigt ur honom livskraften. Art by murder, liksom.

ds9 the muse 6Jag har verkligen mina dubier kring säkerhetstänket på Deep Space 9. Som befälhavarens son borde väl Jake vara lite mer på sin vakt när främlingar på rymdstationen visar ett extremt, och lite omotiverat,  stort intresse för honom. Och har verkligen aldrig pappa Benjamin förklarat för Jake att det inte är lämpligt att följa med främmande äldre damer upp på deras rum? Inte ens när de säger att de är intresserade av litteratur? För det är verkligen en lite väl lätt match för Onaya att få tillgång till både Jakes kropp och hjärna. Hon lockar honom till sitt rum och när han skriver sina texter så kan hon liksom duscha i hans kreativa energi, som hon på något vis masserar fram ur hans hårbotten. En ytterst bisarr och rätt fånig scen, men på ett bra sätt. Jag har ju till sist lärt mig att älska Star Trek-camp. Man kan i och för sig se den här och de andra liknande scenerna med Onaya som tidigt asmr-exploitation. Onaya halvviskar ju fram sina inspirerande tillrop på ett sätt som är rätt så likt det sättet som folk pratar på i asmr-videor. Som en liten bonus kan jag ju dela med mig av en länk till en asmr-youtubefilm med rymdtema.

Onaya är ju dock helt gränslös och håller nästan på att ta livet av Jake i jakten på att suga ut mer av hans kreativa energi. Pappa Benjamin lyckas till sist rädda honom, men det går inte att fånga Onaya. Hon bara löses upp inför hans ögon, och ger sig ut på jakt i galaxen efter en ny yngling med kreativa ambitioner (man undrar ju mycket över här om det också finns manliga musor, för jag har för mig att Onaya inte nämner några kvinnliga genier från sitt cv).  I eftersnacket tvekar Jake på om den där romanen verkligen är hans, men Benjamin peppar honom. Jake döper den i varje fall till Anslem, vilket tydligen betyder far på bajoranska. Det är också den roman som nämndes redan i The Visitor.

ds9 the muse 3Lwaxana har också problem. Hon har, lite överraskande med tanke på hennes ålder, blivit gravid. Barnet är en pojke, och nu är hon orolig eftersom hennes make från Tavnia hävdar att barnet ska uppfostras enligt hans kulturs strikt könsseparerade sedvänjor. Det vill säga, hon skulle inte få träffa sin son förrän han är sexton år gammal. Lwaxana söker hjälp hos Odo, och trots att han tidigare bara tyckt att Lwaxana varit jobbig och påträngande så utvecklas en varm relation mellan de två. Det är som att Odo för första gången vågar slappna av med en annan person. Scenen där han förvandlar sina armar till en filt och en kudde åt henne att sova med är kanske det gulligaste han varit inblandad i, någonsin.

ds9 the muse 5Odo hjälper Lwaxana att få till en skilsmässa, vilket kräver en viss insats från hans sida. Han måste gifta sig med Lwaxana, och dessutom övertyga hennes exman om att han verkligen älskar henne. Han lyckas med bådadera, och när Lwaxana lämnar rymdstationen vill Odo att hon ska stanna. Medan Lwaxana menar att hennes känslor för Odo är för starka för att hon ska kunna ingå i något som hon innerst inne vet är ett resonemangsäktenskap.

LWAXANA: You’ve gotten used to having me around, haven’t you? Oh, you dear, sweet man. Don’t you see? What you want is company, someone to take care of.
ODO: Is that so wrong?
LWAXANA: No, of course not. The problem is I want much more than that from you. You see, I can’t help it. I’m still in love with you. And as much as I wish that you were in love with me, I know you’re not. I could stay, I try to make you fall in love with me, but we both know that won’t happen. Then I’d end up resenting you, and our friendship is far too important for me to let that happen. That’s why it’s better for both of us if I leave now.
(Lwaxana kisses Odo.)
LWAXANA: Goodbye, husband.
ODO: Goodbye, wife.

ds9 the muse 4The Muse är ett unikt avsnitt, skrev jag tidigare. Och det stämmer på flera sätt. För en gångs skull lyckas man blanda camp och allvar utan att det skär sig. Det till och med bjuds på ovanligt mycket av känslomässigt djup här och var. Jag tycker också att det är fint att Lwaxana fick säga adjö med ett avsnitt där hon inte framstår som en karltokig tosa. Extra guldstjärna för det! Sen kanske den där energitjuven till musa är lite för tramsig för att det ska bli full pott i betygsskalan.

Betyg: 8/10. 

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 426 tv-avsnitt. 

DS9: Shattered Mirror. Det där Siskos fru dör igen. I spegeluniversumet, alltså!

ds9 shattered mirror

Tillbaka i Deep Space Nines spegeluniversum tar det en stund innan jag lyckas orientera mig. Just det, det här är universumet där Alliansen består av klingoner, cardassier och bajoraner som förslavat mänskligheten. Den lite oväntade följden när Terranerna beslöt sig för att reformera sitt imperium efter Kirk gjort sitt spegeluniversumsbesök. När människornas förtryck av de andra folken lättade slog de tillbaka, hårt. Och så är människorna organiserade som rebeller – som slåss för sin självständighet.

ds9 shattered mirror 3Att fara mellan olika parallella universum i Star Trek brukar ju vara lite komplicerat, men i Deep Space Nine verkar det successivt bli allt enklare. Shattered mirror är ju en ganska direkt fortsättning på Through the looking glass – avsnittet där Sisko kidnappades för att låtsas vara sin egen spegelversion, och leda den mänskliga rebellarmén. I det här avsnittet kommer spegeluniversumsupplagan av Jennifer Sisko, kapten Siskos döda fru, över på besök i primäruniversumet för att typ hänga lite.

Spegel-Jennifer har egentligen rätt så skumma avsikter, men någonstans på vägen blir det oväntat innerligt och äkta. Spegel-Jennifer får träffa Jake, sonen hon aldrig fick i sitt äktenskap. För Jake är Jennifer en exakt kopia av hans döda mamma, och känslostorm följer förstås på detta. Men allt känslojunk är egentligen en förevändning för att först locka Jake till spegeluniversumet, och sedan få kapten Sisko att följa efter. Den här gången behöver rebellerna på spegelsidan hjälp med att trimma in en nybyggd version av Defiant – som i sin tur ska användas för att möta en attack från en alliansstyrka – ledd av spegel-Worf. Mycket speglingar här, så pass många att jag förväxlade Gul Dukat och Garak med varandra när jag kollade på det här. Men tack vare redigt ingripande från AH kan jag nu rätta till det i alla fall.

ds9 shattered mirror 2Under tiden jag såg på Shattered Mirror så fick jag flera gånger en känsla av Star Wars-ifiering. Eller är det bara jag som gör sådana associationer när jag ser spegel-Garak sitta med en halsboja vid spegel-Worfs fötter, som en Star Trek-version av prinsessan Leia och Jabba the Hut. Blir förresten också lite förvirrad när manusförfattarna lyckas göra spegel-Worf en smula homosexuell. Eller är det Garak som frivilligt bjuder ut sig till alla män som håller honom fången i en halsboja? (Vilket i och för sig är mycket mer logiskt än när jag trodde det var Spegel-Gul Dukat. Garak har ju alltid verkat lite hbtq. Å andra sidan är det här spegeluniversumet, så supertraighta Gul Dukat skulle ju kunna ha en bögspegling. Noterar i alla fall att Worf inte verkar vara helt ointresserad) Allt framgår inte av replikerna här nedan, jag tyckte nog att det pågick något mellan raderna…

GARAK: I thought we had agreed that it was the Intendant who was incompetent. I was merely following her orders.
WORF: And for following those orders you deserve to die.
GARAK: Then why don’t you kill me? The Intendant was bad enough. She was irrational, accusatory, unappreciative. But at least
WORF: At least what?
GARAK: At least I was able to please her now and then.
WORF: You are not my type.
GARAK: I never said I was.
WORF: Increase speed to warp nine.

Och med Star Wars-ifiering tänker jag också på den ovanligt rörliga och nästan moderna eldstriden mellan klingonerna och Defiance i det här avsnittet. Skeppen far runt mellan rymdstationens ringar på ett betydligt friare sätt än man brukar göra i den här (mer taffliga) serien.

ds9 shattered mirror 4Action i all ära, det är ju egentligen triangeldramat mellan Jennifer, Benjamin och Jake som är avsnittets hjärta. Kanske är jag en förhärdad tittare vid det här laget, men det dröjer till den absolut sista scenen innan det ens rycker i tårkanalsmusklerna hos mig. Det känns liksom som om man vet redan på förväg att det här ska gå åt helvete. Jag tycker också mest att Jake är lite korkad när han inte förstår att spegel- Nog är en skitstövel (även om jag gillar att han här på Ferengi-vis är tacksam mot spegel-Kira för att hon röjt både hans pappa och hans farbror ur vägen). I den dramatiska upplösningen så offrar Jennifer sig när Spegel-Kira är på väg att skjuta Jake. Hon tar hans skott, och det är vid .hennes dödsbädd som avsnittet avslutas.

SISKO: How is she?
(Jake shakes his head. Sisko goes over to Jennifer’s bed.)
JENNIFER: Ben.
SISKO: Easy.
(He holds her hand.)
JENNIFER: I knew we were still connected.
SISKO: Always.
(Jennifer dies.)
JAKE: Dad.
(Father and son hold each other in grief.)
SISKO: Let’s go home.

De här lite allvarligare stråken kontrasteras då mot den mer campiga sidan av Deep Space Nines spegeluniversum. Kombinationen känns lite svårsmält. Överhuvudtaget känns ju spegeluniversumen ofta som ett sätt för de hårt hållna manusförfattarna och producenterna att få leva ut fantasier om allt det som normalt inte ryms inom seriens förutsättningar. I Deep Space Nine betyder det att alla är mycket kåtare än normalt, och i familjen Visitor/Siddig är det nu han som får grönt ljus för överspel, när Spegel-Bashir är en hypermacho Han Solo-typ. Och Dax ska hålla på att dra upp att hon hade sex med Benjamin Sisko när hon trodde att han var Spegel-Benjamin. Då blir det lite svårt att ta till sig de allvarliga delarna av historien.

Ett annat skäl kan ju vara att Spegeluniversumen i den här serien framstår som direkt klumpiga och primitiva jämfört med det vi sett i Star Trek: Discovery. På sina ställen är det här snarare en lite taffligt skriven fars. Om än en mörk och tragisk sådan.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 425 tv-avsnitt.