DIS: Saints of imperfection. Det där Hugh äntligen kommer tillbaka från svampiversumet.

Min första reaktion när jag sett Saints of imperfection var egentligen rätt sur. Jo, det är väl klart att det var superroligt att bögparet Stamets och Culber fick återförenas, men samtidigt är jag irriterad över att det tagit en sån jävla tid för oss att komma fram hit. Och själva sättet som man skrivit ihop Culbers återkomst i serien kändes också onödigt omständligt. Så mycket besvär för något som vi väl alla var tämligen övertygade om skulle hända? Jag menar, när Culber dog i förra säsongen så satt ju producenten i det officiella eftersnackprogrammet After Trek och mer eller mindre lovade att det här inte var slutet på bögparets förhållande i serien. En spoiler han troligtvis var tvungen att släppa till för att undvika att Discovery skulle råka ut för en hbtq-aktivistisk backlash liknande den som serien The 100 råkade ut för när en lesbisk plotline fick ett dödligt slut.

Så det var alltså bögparets återförening som hela plotlinen kring Tillys låtsas/blobkompis utmynnade i. Det som bloppens manifestering som “May” var förbannad över verkar alltså inte vara själva spordriften ombord på Discovery, som jag trodde efter förra avsnittet, utan att Culber hamnat där och tydligen förvandlats till något slags monster sett ur svampiversumets invånares synvinkel (ja, jag tycker att mycelnätverket känns lite för futtigt som begrepp och tänker använda nyordet svampiversumet i stället). Det här upptäcker Burnham och Stamets när de riskerar hela Discoverys existens när de drar till svampiversumet för att hitta den försvunna Tilly som ju transporterades dit från en blobbkokong i slutet av förra avsnittet. Culber blir helt enkelt ett slags bonusfynd i jakten på Tilly. Och det är ju onekligen en lite bättre utdelning på en räddningsaktion som utförs medan svampar äter sig igenom Discoverys skrov och hela rymdskeppet håller på att sjunka ner i svampsporer (visualiserat på ett rätt mysigt old school sätt som om Discovery var en båt och svampiversumet ett hav).

Men två räddade för samma pris som en är förstås en lite förenklad version av vads om händer. Tilly är verkligen instrumentell i Culbers återkomst till serien. Det är hon som till sist måste välja mellan vem som ska få följa med till Discovery från svampiversumet, och valet står mellan May eller Culber (det är något kring dna och portalkokonger som var rätt ointressant att lyssna på som gör att valet måste göras). Tilly väljer Culber, men lovar samtidigt May att de två (som nu verkar ha någon form av väldigt starkt beyond bff-band mellan sig) ska ses igen på något sätt i framtiden. Mitt problem med hela den här historien är väl snarare att det alltså var enklare för blobben att ta sig in i Tillys hjärna än hitta på ett sätt att kommunicera med Culber i svampiversumdimensionen.

När jag väl surat klart över den krångliga vägen fram till att Discoverys två bögar äntligen ska få börja ligga med varandra igen, så kunde jag börja ta in sättet som det här avsnittet faktiskt utgör tv-historia på. Tropen att bög- och flatpar antingen skrivs ut ur serier ganska snabbt, alternativt att någon i parkonstellationen dör, har pågått sedan de första flatorna och bögarna dök upp i amerikansk tv (minns Stephen Carrington i Dynastin till exempel). Manusförfattarna och producenterna gillar ofta att slänga in hbt som en samtidsmarkerande krydda i intrigen, men vet ofta inte riktigt vad de ska göra med homosexuella rollfigurer i det långa loppet.

När Star Trek på det här hyperdramatiska sättet låter Stamets och Culber bli ett par igen i serien så kan man välja att se det som ett slags revansch för alla dessa hbt-storylines som slutat med döden. En skildring av en kärlek som faktiskt övervinner allt — såväl svampiversumets begränsningar som tv-bolagens feghet genom åren. Det är den romantiska läsningen av det som händer. Men, rent krasst, om man bara ser till vad som inträffar i avsnittet, så är det ju faktiskt Tilly som är den som fattar beslutet om Culbers återkomst och övertalar May om att låta det hända. Bögarna kan älska och hålla på, men det är ändå till sist en straightidentifierad person som bestämmer i slutändan.

Jag är för övrigt väldigt road av att man på ett så retsamt sätt drar ut på att introducera Spock i serien. Alltså, att man faktiskt får se honom. Vad tror ni, hur länge kan de hålla på att retas på det här sättet? Den här gången var det Georgiou som klev ut ur Spocks rymdskepp, eftersom även Section 31 är på jakt efter den förrymda vulcanen. Det här leder till en del konkreta förändringar och omflyttningar av personer i serien. Viktigast är väl att Ash Tyler nu hamnar på Discovery som 31:ornas kontaktperson där. Mycket hundögon och rufsigt hår när Ash och Burnham kollar in varandra, och kapten Pike blir allt mer förvirrad av alla konstiga vibbar som finns mellan alla ombord och i section 31. Han är den ende som inte vet hur allt hänger ihop.

Michael Burnham har ju förvandlats till en ganska tråkig figur i den här säsongen, så det känns extremt välgörande att Spegel-Georgiou börjar få lite mer utrymme i serien. Hon är oförutsägbar, drastisk, opålitlig och har redan snokat rätt på dirt om sin nya chef för att använda i utpressningssituationer. Det känns som att serien har sin nya stjärna här. En gullig, men lite förvirrad blinkning till Voyager när Burnham dissar Georgious uträckta hand med repliken “Said the scorpion to the frog” . I Scorpion har Chakotay ju bytt ut grodan mot en räv, av någon anledning. Så är nu förvirrad över om man visste om att man gjorde en referens eller inte?

Ytterligare ett högoktanigt avsnitt med mycket som händer inom ramhandlingen, samtidigt som det innehåller ett avslutat äventyr och äntligen syr ihop historien om doktor Culbers försvinnande. Själv blev jag OERHÖRT stressad av att det skulle pratas så mycket under hela den där räddningsaktionen. Discovery höll gång på gång att glida ner i det där svamphavet för gott, och ändå höll alla de som befann sig i svampiversumet på att diskutera, lägga fram teorier, väga olika beslut mot varandra. Hur stresståliga kan man vara innan man begår tjänstefel) Undrar en stressad själ.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 5/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 501 tv-avsnitt.

DIS: An Obol for Charon. Det med den döende sfären och den arga svampblobben.

Lägesrapport: Med det här blogginlägget så korsar jag alltså 500-strecket, och om ytterligare sisådär tio avsnitt så har jag klarat av 2/3 av min Star Trek-resa – vilket plötsligt inte alls känns lika imponerande. Bara att fortsätta att kämpa på!

Efter det lite jobbiga förra avsnittet så blev det här en gladare upplevelse (även om den innehöll både livshotande influensa och trepanering). Kanske beror mitt lite gladare humör på en 100% klingonfri Star Trek-upplevelse? Hela An Obol for Charon (titeln refererar alltså till karons mynt, traditionen att lägga ett mynt i en död persons mun) kändes hur som helst väldigt old school – nästan som ett recyklande av gamla Star Trek-tropes, framför allt jämfört med förra avsnittets mer stressade och informationstäta avsnitt. Oj! Vänta! Betyder det här att jag nu alltså har bytt åsikt, och numera tycker bäst om avsnitt som har fristående och självständiga intriger? Inte riktigt, men det är balansen mellan de två som måste vara absolut rätt.

I An Obol for Charon är Discovery på jakt efter Spock, men hejdas på sin färd av en jättestor sfär. Ett döende energiklot som man först tror är ett hot, men som man sedan inser bara behöver någon att prata med. Eller i varje fall någon att dumpa sina 100 000 år av minnen hos (lite som i Voyager-avsnittet Twisted). Men vägen till insikten om sfärens syfte är dramatisk och fyller nästan hela programtiden. Bland annat blir Saru jättesjuk och tror att han ska dö, detta genom någon form av empatisk överföring av känslor mellan sfären och honom. Men det visar sig att han snarare genomgår ett slags metamorfos. De där ganglierna som åker ut ur hans skalle när han blir orolig trillar liksom av, av sig själv! Och med det hans överdrivna oro och ångest. Det verkar alltså som om skälet till att rovdjursrasen på hans hemplanet plockar ut de sjuka ur kelpien-flocken är att de efter sin transformation inte längre är rädda, ängsliga och oroliga. Ett sätt att hålla sitt boskap förtryckta och undfallande, helt enkelt. Blir dock direkt lite orolig. betyder det här att den Saru vi lärde känna och tyckte om under förra säsongen nu är borta. Är det bara den inbilska och irriterande delen av personligheten kvar? Saru själv, däremot, funderar mer på om han kan åka hem och berätta sanningen för sitt folk – trots generalorder ett. Däremot så är jag så pass otrygg med Discovery vid det här laget att jag faktiskt för ett ögonblick på riktigt trodde att man skulle ta livet av Saru i det här avsnittet.

Parallellt med det här går kommunikationen med Tillys svampblobinfektion vidare. Bland annat genom att man borrar ett litet hål i huvudet på henne för att kunna trycka in ett implantat som gör det lättare kunna snacka med blobben. Det visar sig att Discoverys navigerande med hjälp av myceliumnätverket inte är utan konsekvenser. Lite som när man upptäckte att warpdriften satte spår i universums struktur, så visar det sig nu att svampdriften skadar de som lever i nätverket. Eller kanske rentav är nätverket. I varje fall är det slutsatserna som jag kan dra från samtalet. Blobben lyckas nämligen sluka Tilly och transporterat henne till en annan del av universum. Att den här plotlinjen fungerar så bra handlar förresten till stor del på Tig Notaros insats som Jett Reno. Hon visar sig på nytt vara ett av de bättre tillskotten till serien.

Annars är det ju intressant att man kommenterar jordens miljökris – som man tydligen löste med att sätta upp solfångare exakt överallt. Och att den där varelsen vars snor gjorde jobbiga saker i en hiss för något avsnitt sedan fick förklara att saurier har sex näskanaler. Ett intressant och kort inhopp görs också av Enterprises “nummer ett”. Hon verkar feisty! Och så uppskattar jag varje gång som universalöversättaren har problem – så ni kan liksom bara tänka er hur mycket jag gillar scenen där alla plötsligt börjar prata en massa olika språk.

Ett mycket underhållande avsnitt, lite nära döden-upplevelser piggar tydligen bara upp mig. Även om Michael Burnham är om möjligt ännu mer insmickrande och sympatisk i det här avsnittet än någonsin tidigare. Det måste verkligen vara en hemsk grej hon gjort mot Spock, eftersom hon är i stort sett flawless genom hela den här säsongen. Men extra plus för Major Tom sjungandet under skallborrandet och at Tilly hamnar inuti svampblobben två gånger. För att inte tala om Stamets och Renos svamptripp. Hurra!

Betyg: 9/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 4/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 500 tv-avsnitt.

DIS: Point of Light. Psykoser, spöksvampar, Georgiou och fantasyvibbar.

Nu blir jag sådär orolig igen. Jätteorolig. för vart är den här serien egentligen på väg? Så här nervös var jag förra säsongen också, men förstod sen att det nog hade varit bättre att luta sig tillbaka och bara njuta av åkturen. Men nu. Jag vet inte. Hela det här avsnittet var bara så märkligt, underligt, konstigt…och dåligt.

Kanske är allt klingonernas fel? Inte för att de har börjat ha hår på huvudet i den här säsongen (vilket, av någon anledning, inte får dem att se mindre groteska ut. Alls. ) Utan för att det känns som om någon i producentteamet blivit besatt av att det rätta sättet att göra klingoner på är ungefär som Game of Thrones i rymden. Det är ju inte en jättelångsökt tanke, egentligen. Men utförandet här känns klumpigt medeltida och lite fjantigt. Lik som hängs upp i taket, blod som skvätter. Okej, den där tvillingparalyserande staven kanske inte hade platsat i GoT – men den långa svärdfajten just före den introduceras hade definitivt kunnat göra det.

Eller beror min ångest på att jag faktiskt var tvungen att använda mig av en kudde i soffan när L’Rell försöker stöta på Ash Tyler. Voq/Tyler kräver ömsom att få bli behandlad som Voq, ömsom som Tyler (det är där sexet kommer in). Seriens försök att adressera sexuella övergrepp på det här sättet känns verkligen inte särskilt lyckat. Men kanske var det egentligen det plötsliga avslöjandet om att L’Rell genom en separat livmoder fött fram deras gemensamma barn som fick bägaren att rinna över. Den exakta punkten då det här avsnittet blev för mycket?

Och vad är förresten dealen med att Spock och Burnhams morsa Amanda dyker upp på Discovery? Dessutom klädd i något som faktiskt liknar en fantasymantel? Star Wars-vibbarna kändes nästan fysiskt hos mig när Amanda och Burnham började prata om den röda ängeln, och hur Spock hade ritat den som barn. Än värre blev det med historien om hur Spock – på ett nästan magiskt sätt – vetat var Burnham befann sig efter att hon rymt hemifrån som barn. Så mycket hokus pokus här.

Min SF-guru Jerry Määttä hasplade ur sig något i en chatt, där vi diskuterade Discovery, att Star Trek mer och mer börjar likna Star Wars när  galaxen krymper till en familj. Den känslan blev inte direkt svagare i det här avsnittet. Men kanske borde man snarare kalla resultatet för en rymdsåpa än en rymdopera: “Hej, jag heter Michael Burnham. Min plastbror förutsåg ett interstellärt fenomen och ritade redan som barn samma röda ängel som jag såg häromveckan – bägge fenomen som eventuellt kan ha med hela galaxens framtid att göra och som jag också råkar undersöka i mitt jobb. Min adoptivmorsa stal förresten precis min brorsas sjukjournal och kom körande i sitt privata rymdskepp för att prata med mig om honom eftersom han tydligen dödat några personer när han flydde från mentalsjukhuset. Jag måste kanske diskutera det med min nya kapten, som förresten brukade vara hans kapten. Och, just det, min ex-kille (som jag fortfarande är kär i och ibland pratar med via hologramtelefonen) har barn med klingonernas ledare och räddades precis från en säker död av min före detta kaptens spegeluniversums-tvilling.” Star Trek: Discovery får just nu Days of our lives att kännas som en serie som arbetar med subtila underdrifter och sparsmakade och händelselösa intrigbågar.

Allt det där dravlet om den där ängeln håller faktiskt på att göra mig galen. Ännu mer fantasyvibbar, som om game of the klingon-thrones inte räckte. Det är egentligen bara Tillys spökblobb som får en tillfredsställande vetenskaplig förklaring i det här avsnittet. Alltså, det här spöket av en gammal kompis som dyker upp och försöker prata med henne. Det visar sig vara en multidimensionell svampparasit, om än en väldigt smart en. Stamets lyckas dra ur den ur Tillys kropp och fånga in den i ett kraftfält. Ett övernaturligt fenomen mindre, i varje fall.

Rent generellt skulle jag säga att det här är ett lite för späckat avsnitt. Det känns stressigt, ytligt och lämnar mig märkligt oengagerad (förutom när det gäller min oro för var den här serien är på väg). Minns inte att jag tyckte att klingonerna var så irriterande i förra säsongen som de var i det här avsnittet. Och tycker att hela Spockintrigen känns allt mer utflippad och, faktiskt, ologisk. Och det är ju illa när det är en plot som handlar om en vulcan.

Det är förstås högst troligt att L’Rells och Ash/Voqs barn kommer tillbaka i framtiden, men jag är annars lite allergisk mot saker som skrivs ut och in ur handlingen i ett och samma avsnitt. Det är för mig stressat berättande, man hinner som tittare inte riktigt ta in konsekvenserna av det där barnet, eller vilka följder dess existens kan få innan det är ivägskickat till ett kloster. Känner mig lite som en gammal gubbe som klagar på mtv-klippning, men tycker att Discovery även tidigare har speedat på sitt berättande lite i onödan. Som om man är så ängsliga över att någon ska bli uttråkad att man kompenserar det med tre avsnitts storyline komprimerat till ett avsnitts speltid.

Sedan tycker jag också att Michael är lite orimligt käck så här långt i säsongen. Glad, positiv, supportive. Jag gillade henne lite mer när hon var kaxig, nonchalant och utstött. Det är tur att Georgiou kom in i handlingen igen, och tvingade fram lite obehaglig action. Som att L’Rell fick låtsas att hennes man och barn var döda genom offentligt uppvisade av deras avhuggna huvuden (hej GoT). Det är också tydligt att Georgiou är den som får bäst och bitchigast repliker i den här säsongen. Men det här att hon försöker gulla med Ashs bebis bakom ryggen på honom. Håller spegel-Georgiou på att bli lite soft.

Jag har sett om avsnittet, och då föll allting lite mer på plats i min lite tröga hjärna. Men det är det initiala intrycket som gäller, tycker jag. Och då blir det ett rätt surt betyg.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 3/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 499 tv-avsnitt.

DIS: Lägesrapport från en sjuksäng.

Först var det filmfestival i Göteborg, och sen var det visst influensa. Eller om de två eventuellt överlappade varandra. Är i varje fall sängliggande och febrig och så pass utmattad att jag tycker att säsong två av Vänner är en alldeles för mörk och deprimerande serie att kolla på (Rachels olyckliga förälskelse i Ross, en död granne och en misslyckad frisyr på Monica – jobbigt!)

Men när jag tänker tillbaka på det senaste avsnittet av Discovery så känns det också ganska mycket som en feberdröm. Det var så…inte Star Trek på något vis. Väldigt rörigt och väldigt underligt. Bitvis interstellär Game of Thrones, och bitvis…något annat märkligt. Typ Star Wars. Ville bara ge den korta hinten, tills jag fått ner kroppstemperaturen till en nivå där det är lämpligt att blogga igen.

DIS: New Eden. Det med jordborna i betakvadranten som tillber en röd ängel.

Mmmm, ett sånt där riktigt hederligt gammaldags Star Trek avsnitt av typen “vi besöker den främmande planeten klädda i plagg som motsvarar deras sinne för mode och textilier replikerade efter att ha kollat in invånarnas stil med våra spionkameror”-avsnitt. I Discovery! Så old school! Den nya taken den här gången är att invånarna inte bara ser ut som människor från Jorden, utan faktiskt också kommer därifrån. De skickades till den avlägsna planeten Terralysium, som är belägen långt bort i betakvadranten, under mystiska omständigheter mitt under kriget på Jorden för 200 år sedan. Här har de levt sedan dess, isolerade och med primitiv teknik men med en fantastisk story om hur de räddades från en säker död av ett märkligt väsen, en ängel med röda vingar.

Discovery drar till den där planeten eftersom det dyker upp ett nytt rött energiutbrott där. För att ta sig dit måste man använda spordriften på nytt, men Stamets berättar för Tilly om hur han träffat sin döde pojkvän Hugh inne i svampuniversumet, och hur det gör det extra känsloladdat att återvända dit för att på nytt styra Discovery rätt i mycelnätverket. Jag får känslan att Stamets inte är säker på hur han skulle reagera om han fick träffa Hugh där igen. Att han kanske inte skulle vilja återvända till sin vanliga dimension igen. Och då skulle även Discovery och dess besättning vara fångade där.

Stamets är inte den ende som ser spöken. Tilly bondar med en ny besättningsmedlem några gånger, tills hon inser att det är hennes gamla barndomsvän som hon inte sett på länge. Det blir lite märkligt bara, för när Tilly försöker spåra henne genom skeppsdatorn får hon reda på att barndomskompisen varken jobbar ombord på Discovery, eller ens är kvar i livet. Spöke eller låtsaskompis, eller någon konstig bieffekt av svampnätverket som man nu börjat åka runt i igen?

Hela den där röda energiutbrottsgrejen verkar den här gången gå ut på att Tilly och Discovery ska kunna rädda civilisationen på Terralysium från radioaktivt skräp som hotar att dimpa ner på planeten och utplåna allt liv. Tilly kommer på att man ska använda den där stenbiten som man bärgade i förra avsnittet, när man ju besökte en annan röd fyr. Hennes plan fungerar, så nu känns det som om de röda energiutbrotten förvandlats till ett slags hinderbana för Discovery. Någon form av test som man går igenom. Alternativt att man bara genomför någon annans upplägg och plan på olika ställen i galaxen.

Kanske är det den röda ängelns upplägg? När Burnham och de andra besöker New Eden ser Burnham en röd ängel avbildad i ett kyrkfönster och får reda på sägnen om hur hen räddat kolonisterna till det som sedan blev New Eden. Det får henne att till sist, efter viss tvekan, berätta för kapten Pike om den vision som hon hade av en röd ängel just innan han räddade henne i förra avsnittet. När Pike sedan lyckas komma över en film som spelats in av en soldats hjälmkamera under den stora “transporten” av människor till Terralysium så finns det även där en röd “ängel” fångad på bild. Mystiken tätnar.

Den finaste scenen i New Eden är väl ändå när kapten Pike berättar sanningen för New Eden-kolonisten Jacob om Discovery, hur livet på Jorden fortsatt efter att New Eden-gänget transporterades därifrån, och varför Stjärnflottan inte kan hjälpa den här lilla spillran av mänsklig civilisation (de räknas som en pre-warp-civilisation). Jacob är nöjd med att få reda på fakta i fallet om frågan om Jordens fortsatta liv, ett grubbleri han verkar ha fått ärva från sina förfäder. Nu kan han gå vidare i sitt liv. Dessutom får han ett skitbra batteri av Pike som gör att man kan tända alla ljus igen, och på det sättet också locka asmycket folk till deras alla religioner i en-kyrka.

New Eden är, som jag skrev i början av det här inlägget, ett avsnitt som känns som byggt av klassiskt Star Trek-material: besök på främmande planet i förklädnad, avslutad handling i avsnittet även om det finns en sammanhängande större historia, en kapten som pratar väldigt mycket om generalorder ett och sedan bryter emot den, samt en del technobabble som leder till en lösning på ett superkomplicerat problem (dock levererat av Tilly , vilket betyder charmigt, och en lösning som ändå verkar ganska enkel att förstå grunderna i). Däremot har jag lite svårare för den här röda ängeln. Hoppas de inte tänker dra ut på svaret på den gåtan under hela säsongen.

Saker jag ska tänka på lite innan jag somnar i natt: Hur många avsnitt till dröjer det innan vi får se den nye Spock? Varför känns det då och då som om det är något skumt med Pike? Han känns liksom lite fishy och ond då och då. Varför är Michael Burnham så himla käck, samarbetsinriktad och harmonisk i den här säsongen? Jag gillade henne lite bättre när hon var mer grumpy. Nu har jag lite svårare att relatera…

Betyg: 7/10

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 2/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 495 tv-avsnitt.

DIS: Brother. Det med de mystiska röda prickarna och en Spock på rymmen.

Uppdaterat. Snyggt. Mystiskt. Obegripligt. Lite så kändes det efter starten på Discoverys andra säsong.

En afrikansk myt om en flicka som skapar vintergatan när hon kastar aska upp i skyn. Signaler bland stjärnorna som är som en flaskpost för den som är redo att uppfatta dem. Sju mystiska energiutbrott som Spock tydligen haft visioner av sedan han var liten. En röd “ängel” som uppenbarar sig för Burnham när hon är groggy efter att ha blivit skadad. Det är några av de ledtrådar som ges inför vad som verkar bli den övergripande handlingen i den här säsongen. Lite mer mystik, ödesmättad handling och eventuellt en gnutta mer av religion/symbolik/fantasy än vi kanske haft i Discovery tidigare? Men som vanligt kan förstås något väldigt konkret dölja sig bakom de mest mystiska dimridåer. Den här säsongen av Discovery verkar i varje fall inte handla om så basala saker som att upprätthålla säkra handelsförbindelser eller hjälpa kolonister i fara, utifrån vad jag sett av det här första avsnittet och trailers så är det snarare en strid på liv och död som väntar oss.

Spock själv, som ju är en av säsongens nya spelare, lyser med sin frånvaro i Brother – avsnittet vars namn trots allt syftar på honom. Eller, vi får ju se honom som litet Spockbarn med våldsamt överdrivna ögonbryn (lite som en vulcanversion av Groucho Marx) i några scener från när Burnham för första gången kommer hem till sina nya adoptivfamilj på Vulcan. Spock är inte särskilt vänligt inställd, och vad som hände efter det med deras relation är okänt.

Något skumt finns det i varje fall, som Burnham inte vill berätta om för styvfarsan Sarek, men vi antar väl att det kommer fram så småningom. I den första Discovery-boken, Desperate Hours, gör faktiskt Burnham och Spock en mind meld tillsammans. Den där boken räknas väl eventuellt inte som kanon, direkt. Men ändå konstigt om man redan kastat idéerna från den på skräphögen. Fast inte heller Pike ger någon form av bekräftelse kring att han också var inblandad i den där segdragna romanens intrig, där en av huvudsysselsättningarna för honom var att sitta och vänta på att Spock och Burnham skulle komma ut från ett alienskepp.

Pike, ja. Enterprisekaptenen som ju är med i pilotavsnittet av originalserien också, och som nu har tagit över på Discovery. Gillar jag honom ens? Mitt första intryck är att han är sjukt dryg. Då tycker jag (förstås) bättre om ståupparen Tig Notaros inhopp, som en tekniker som öppnat sjukstuga på den krashade Hiawatha. Tror att hon kan liva upp saker och ting lite på Discovery, även om hon verkade lite forcerad i det här avsnittet. Men så kändes ju hennes sjuksal också som något hämtat från doktor Frankensteins laboratorium, ungefär. Läskigt.

Spock har hur som helst dragit iväg på egen hand för att lösa gåtan med de där signalerna. Frågan är om han inte samtidigt saboterade Enterprise så de inte kunde följa efter honom, för varenda gång man försökte jobba med de där energipunkterna på Enterprise så flippade ju deras dator ur – ja, till sist hela skeppet.

Vi kanske ska prata om att det här avsnittet är lite av en repris, också. Det är ju ingen avancerad spaning, det sägs ju till och med i en av Pikes repliker.

I don’t have to remind you that the last time we investigated a previously unknown energy distortion, it resulted in the Klingon war. These mysterious signals are unlike anything we’ve encountered. The energy needed to create them is beyond anything we understand. Is it a greeting? A declaration of malice? That’s why they put me on the Discovery when the Enterprise went down; nobody wanted to wait to find out.


Och det är inte bara uppdraget som känns bekant, även scenerna där man åker rakt in i en grushög i rymden påminner om första avsnittet – även om man förstås hottat upp allting extremt mycket med små irriterande snabba speedracersbubblor som man kryssar mellan stenblocken med. För övrigt så bisarrt snygga scener. Helt sjukt snyggt.

Full fart framåt, så kan man väl beskriva den här säsongsstarten. Massor av lösa trådar, ett mysterium, nya rollfigurer och en hel meteorit ombord på Discoverys lastbrygga. Men ibland blir jag så överstimulerad av Discoverys höga tempo, myller av detaljer och mängder av information att jag nästan blir lite distanserad. Det är som att de verkligen vill imponera på mig precis hela tiden, bevisa att man inte är ett gammalt femtioårigt koncept som tiden sprungit ifrån utan HYPERMODERNA OCH JÄTTEJUSTNU. Det blir ju som att man längtar efter en sån där bottle show där budgeten tagit slut och de bara sitter och snackar med varandra om livet i ett helt avsnitt. I stort är jag väldigt nöjd med den här starten. Full fart framåt, som sagt, men jag har ingen aning om vart vi är på väg.

Saker som i varje fall jag måste tänka på i lugn och ro efter det här avsnittet:

Var det roligt med det där gröna snoret som Linus råkade nysa rakt i ansiktet på Enterprises vetenskapsofficer? Hur tvångsmässigt kändes det när Pike var tvungen att kommentera att man på Enterprise fått nya uniformer – för att förklara att man ju travar runt i Enterprise klassiska blå, gul eller röda tröjor? Att kasseeliska operasångerskor tar livet av sig efter sin enda föreställning – det låter verkligen jättekonstigt! Och otäckt. Och kommer Hugh att komma tillbaka snart, jag tror inte riktigt på att han är borta för alltid. Det känns så när jag ser sådana där meddelanden från lyckokakor i det här avsnittet. Och de här Alice i Underlandet-referenserna…hmmm. Däremot längtar jag tills när man kan inreda sin lägenhet med hologramljus. Kommer de som doftljus också?

Betyg: 8/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 1/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 492 tv-avsnitt.