Så var det dags för slutet på den här serien. Efter sju säsonger ska jag äntligen få svaret på om och hur Voyager tar sig hem till Jorden. Lite extra spänd är jag eftersom skeppet fortfarande inte kommit särskilt långt på sin resa mot Jorden i seriens förra avsnitt. Så även om avslutningsavsnittet är 90 minuter långt verkar det som en omöjlig ekvation att få ihop ett avslut på så kort tid. Lösningen på problemet är, som alltid när man hamnat i omöjliga situationer i Star Trek, en tidsresa.
Men det är i alla fall en tidsresa med en twist. Eller två (eller kanske till och med minst tre). För Endgame är ett generöst avsnitt. Genom att utspelas i två olika tidsplan så får vi som tittare faktiskt uppleva två olika versioner av slutet. Två för priset av en! Alla blir nöjda!
En del av avsnittet utspelas år 2404. Grånade versioner av våra vänner från Voyager firar tioårsjubileet av återkomsten till Jorden. Det tog dem 23 år att ta sig till dit, och inte alla lyckades ta sig hela vägen hem. Och en del av dem som kom hem blev aldrig sig själv igen. 2404 har Chakotay till exempel precis gått bort, han kunde tydligen aldrig komma över att Seven of Nine dött under ett uppdrag i Deltakvadranten Och Tuvoks psyke brakade samman på grund av bristen på adekvat vård under färden mot Jorden Men det finns förstås även positiva saker som hänt under åren. Kim har gjort karriär och äntligen fått en kaptenstitel. Och Hololäkaren lever livets glada dagar. Tydligen har hologrammen fått de där mänskliga rättigheterna han alltid önskat sig, så han har gift sig med en “organisk” kvinna och bestämt sig för ett namn. Joe!
Men snart inser vi att den åldrade Janeway är precis lika envis som förr. Hon varken kan eller tänker acceptera att resan genom Deltakvadranten inte fick ett helt igenom lyckligt slut, så hon reser tillbaka i tiden för att hjälpa sin yngre upplaga att hitta en genväg hem till alfakvadranten.
Mötet mellan de två upplagorna av Janeway går givetvis inte särskilt smooth. Den äldre är cynisk och hämndlysten. Den yngre principfast och en smula misstänksam. Det är tydligt att de prioriterar lite olika kring det här med hemresan. Janeway d.y. står nämligen inför valet att antingen åka hem till Jorden på ett kick genom en av borgernas hypersnabba transwarpgenvägar, eller att ta vara på den unika chansen hon har att spränga hela borgdrottningens högkvarter i luften. På det sättet kan hon rädda miljoner liv, istället för att bara rädda besättningens framtid. Inte ens när Janeway d.ä. berättar om alla olyckor som kommer att drabba skeppet på vägen hem så ger den yngre upplagan sig (hon får dessutom eldunderstöd av dem som eventuellt kommer att dö eller skadas på vägen hem). Till sist inser Janeway d.ä. att det enda sättet att lösa problemet på är genom en kompromiss. Janeway d.y. och resten av besättningen åker hem, medan Janeway d.ä. infekterar borgerna med ett datorvirus och tar med sig hela deras högkvarter in i evigheten.
Som vanligt när det handlar om tidsresor så blir jag ändå en smula förvirrad. Måste till exempel Janeway d.ä. hinna sabba allt för borgerna innan Janeway d.y. har hunnit komma tillbaka till alfakvadranten. Jag menar, Janeway den äldres. tidslinje tar väl slut där och då? För jag antar att det inte blir dubbla upplagor av Enterprise som kommer hem till Jorden? Inga scener där Janeway d.y. och hennes manskap står och vänta på Janeway d.ä. när dom anländer Jorden en massa år senare? Och om alla de tidslinjer som vi ser resultatet av år 2404 suddas ut, är inte det ett enormt ingrepp på människors liv? Ingen kan väl garantera att allt slutar lyckligt bara för att man kommer till Jorden tidigare.
Det här med tidsproblematiken diskuteras inte jättemycket i det här avsnittet. Det är väl borgdrottningen som på slutet fått ihop pusslet så pass mycket att hon inser att om hon dödar den yngre upplagan av Janeway så blir hon också av med den äldre. Sen tappar hon dessvärre alla sina kroppsdelar och kan inte riktigt utnyttja den insikten. Tycker nog att kroppsdelstappandet utgör den kanske allra mest legendariska scenen i hela det här avsnittet. Star Trek med en skvätt Monty Python, ungefär.
QUEEN: Voyager will be destroyed.
ADMIRAL: They’re ahead of the shock wave. They’ll survive. Captain Janeway and I made sure of that. It’s you who underestimated us.
(The Borg Queen pulls off a malfunctioning arm.)
QUEEN: Sphere six three four. They can still hear my thoughts.
(The Sphere changes course inside the transwarp hub.)
QUEEN: I may have assimilated your pathogen, but I also assimilated your armour technology.
(Her left leg falls off. The Queen tries to stand, and fails.)
QUEEN: Captain Janeway is about to die. If she has no future, you will never exist, and nothing that you’ve done here today will happen.
(The Borg Queen dies, and the Central Complex explodes
End Game tar slut när Voyager kommit fram till alfakvadranten och satt kurs på Jorden, och jag kan väl erkänna att jag inte direkt stod och hoppade av lycka efter den här avslutningen. Jag tycker nog att det är fusk att använda tidsresor som man gör här. En sju år lång intrig som bara fixar sig på ett lite för enkelt sätt (för manusförfattarna i alla fall, Janeway d.äl gick ju upp i rök). Men när jag väl kommit över den initiala besvikelsen så tycker jag att avsnittet växer ju mer jag tänker på det. Janeway vs Janeway är en fin matchning, precis som mötet mellan Borgdrottningen och Janeway d.ä känns som titanernas kamp. Och, som jag nämnde tidigare, det är ju förstås rätt lyxigt att få se bägge sluten på serien i ett och samma avsnitt. Men helt perfekt är det inte. Visst kan man väl tycka att producentteamet kunde kommit på något lite bättre efter sju års grunnande?
Det här avsnittet till trots, Voyager är nog ändå min favorit bland de Star Trek-koncept som jag sett hittills (vid sidan av originalseriens charmiga mix av kitsch och camp).Voyager har en bra mix av rollfigurer, och en bra blandning av möten med främmande aliens och personliga dramer. Att bygga in en konflikt i manskapet mellan Stjärnflottan och Maquis var också ett genialiskt grepp. Liksom att de mer “konstgjorda” livsformerna, Seven of Nine och hololäkaren, allt mer utkristalliserats som seriens egentliga huvudpersoner. De är dessutom roligare och bättre skrivna än sin motsvarighet i The Next Generation, Data. Janeway, däremot, blev allt mer skum ju längre resan höll på. Henne fick vi faktiskt aldrig riktigt lära känna. Det saknades både en tydlig utvecklingskurva hos hennes karaktär och en kontinuitet i hennes personlighet. Ändå är hon min favoritkapten. Både den yngre och äldre versionen.
Med det tackar jag Voyager för en kul resa, härnäst tar jag mig an Enterprise. Önska mig lycka till!
Betyg: 7/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 25 & 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 662 tv-avsnitt.
Ojdå, det var stora ord! Ja, jag gillade väl också Voyager, och speciellt Doktorn och Seven, och det är väl en betydligt jämnare serie än TNG, men jag håller nog ändå TNG högre. Och inget ont ord om Data! 😉 TNG har betydligt högre toppar. Dessutom tycker jag att det var en väldigt bra ide at ha Maquis ombord på Voyager, men de gjorde ju egentligen ingenting med den konflikten. Chakotay och Torres var ju mönsterbesättningsmedlemmar mest hela tiden. Och så avskyr jag hela Borgdrottningskonceptet, även om First Contact införde det… Borgerna är så mycket bättre utan drottning. Drönarrevolution!
Jag tycker nog att det i längden blev lite jobbigt att alla på tng var sådana supermänniskor som aldrig var mänskliga. Chakotay höll ju i varje fall på att dra ihop ett myteri en gång, och sa öppet emot kaptenen etc. Sen är det bara så att janeway på en dålig dag likväl är mer fascinerande än picard. Ja, jag är måhunda en smula modersbunden, men jag får väl stå för det.
🙂
Och jag får väl stå för att vara en smula kär i Patrick Stewart…
Det är okej. Det har jag inga invändningar mot. 🙂
Till att börja med insåg jag att jag hade fel. När de klingonska tidskristallerna dök upp i Discovery tänkte jag direkt att “ah, snyggt! Återkoppling till Voyagerfinalen” men nu ser jag att det ju inte var några kristaller alls, bara jag som hittade på den kopplingen. Men den där mojängen Janeway d.ä snodde från klingonerna var säkert en tidskristallsbaserad framtidsapparat för att öppna tids- och rumsluckor med…
Jo, lite rumphugget det här. Bara slutscenen liksom, det är visserligen sällan jag sällan uppskattar sentimentalitet, men kunde man inte fått lite mer från själva hemkomsten? Och snabbfixen med ett dubbelavsnitt så där på slutet, och dessutom med en tidsresa, nä, känns inte jättebra.
Antar att de först tänkte sig att serien skulle fortsätta och sen fick hasta ihop ett slut.
Velar fortfarande mellan DS9 och Voyager som favoritserie, DS9 hade nog högre toppar, tror ingenting slår deras säsong fyra (var det väl?), innan tänkte jag också att DS9 var bättre och mer “avancerat” och “modernt” med sina längre och såpaaktiga intriger, men när jag nu sett om Voyager tycker jag det funkar anmärkningsvärt bra med avslutande avsnitt ändå.
Det blir liksom en annan slags serie då, en som man kan hoppa in i var som helst och som ofta följer det klassiska Star Trek-temat med ett moraliskt dilemma som ska lösas. Det gör också att den blir svår att jämföra rättvist med DS9.
Visst hade man kunnat önska mer av karaktärsutvecklingen och lite så där (Harry liksom, herregud) men jag tycker det är synd att serien inte bara fortsatte. Just i sista säsongen tyckte jag de lyckades få ihop lite av båda världar då man ofta kopplade till tidigare intriger och utvecklade relationer utan att rucka på normen för avslutande avsnitt.
Men hatade förstås att Seven och Chakotay fixades ihop så där hastigt…