VOY: Gravity. Det där Tuvok crushar i ett gravitationsslukhål.

Det verkar vara kärlekssäsong på gång i Voyager. Efter att ha sett Janeway hångla med Kashyk och sedan nästan gifta sig med Chaotica, så är det den här gången dags för Tuvok att kära ner sig i “veckans alien”. Spoiler: det blir inte supermycket action när en vulcan crushar på någon. Framför allt inte när denne vulcan är gift och gått på emotionellt boot camp som ung man.

Att olika stark gravitation påverkar förloppet av tid har vi lärt oss av bland annat filmer som Interstellar. Här är då Star Treks egna version av denna problematik. En av Voyagers skyttlar far ner i ett slags gravitationsslukhål och kraschlandar på en planet där ett gäng andra farkoster strandat genom åren (dessvärre finns också de här skeppens desperata besättningar kvar, så det gäller att hålla sig undan). Givetvis hoppas skyttelns besättning, Tuvok, Paris och hololäkaren, på undsättning, men eftersom det är något tjall på gravitationen i det här hörnet av galaxen så motsvarar några timmar på Voyager flera månader på planeten i slukhålet. Så medan Janeway precis börjat förstå att skytteln kanske har störtat så har besättningsmedlemmarna nere på planeten nästan gett upp hoppet om att bli räddade.

Tuvok och Paris hade varit rätt illa ute om de inte blivit räddade av en kvinnlig alien, Noss, som bland annat visar sig vara en fena på att fånga ett slags krabbliknande spindlar som verkar vara det enda man kan äta på planeten. Okej, den första kommunikationen med henne gick kanske inte sådär superbra, men efter lite fixande med översättningsprogrammet så lyckas hololäkaren gå in och tolka (han är dock avstängd det mesta av tiden i det här avsnittet så att gänget på slukhålsplaneten ska kunna spara energi).

Sedan händer något konstigt. Paris blir väldigt snabbt besatt av att Tuvok ska acceptera sina känslor för alienkvinnan Noss. Alltså, det är ett jävla tjat från Paris sida. Och kanske är det här resultat av de olika tidsuppfattningarna innanför och utanför slukhålet, men det känns som om Paris gnatande börjar när att han och Tuvok tillbringat cirka fem minuter på planeten (känslan av forcerat känsloprat kan ju i och för sig också bero på sloppy manusskrivande). Det är inte heller som att Paris nöjer sig med några subtila hintar om detta ämne. Nä, han blir nästan förbannad över att Tuvok inte tar chansen och ligger med Noss.

 PARIS: Well, maybe you’re able to fetter your emotions, but the rest of us don’t have that luxury. She is a living, breathing woman who for reasons that I can’t begin to fathom, has fallen in love with you. Now, if you’re incapable of returning her feelings, at least show her some compassion. Try to let her down easy. 

TUVOK: There is no easy way to recover from infatuation. 

PARIS: Oh, really? And what do you know about infatuation? 

TUVOK: More than you might imagine. 

Ganska ofta i den här serien så undrar jag om det helt saknas en grundutbildning i kulturell förståelse på den där Stjärnflotteakademin, för det är väldigt ofta som det dras taskiga skämt, görs klumpiga insinuationer och bjuds på allmänt trist attityd när vulcaner hamnar på skepp där majoriteten av besättningen är människor. Hur som helst så är det här just ett lite fyrkantigt “förstå Vulcaner bättre”-avsnitt. Händelserna kring slukhålsplaneten kortklipps med flashbacks till Tuvoks uppväxt, där han är en jättearg tonåring som får gå i självdisciplinskola för att lära sig att hantera sina destruktiva känslostormar. Vi förstår alltså det som eventuellt går upp för Paris efter några månader: du vill inte tillbringa tid i samma rum som en hals över huvud förälskad vulcan.

När vi börjar närma oss upplösningen på det här avsnittet så använder man sig (som vanligt) av lite olika nedräkningar för att förtäta stämningen. Ett rymdskepp med en annan typ av aliens än Noss ska till exempel täta ihop det där slukhålet eftersom man mist så många skepp i det. Så Voyager måste skynda sig på för att få hem sina män. Och som ett extra lager i avsnittets sista spänningsmoment så sker nedräkningen för själva uttransporteringen av Voyagerbesättningen ur slukhålet i två olika delar av galaxen, med helt olika hastighet när det gäller tiden. Ändå imponerande att man fick till det där utan en evighetslång technobabblemonolog som förklaring.

Det är också utmärkt att man inte ger efter för konventionerna och låter Tuvok kyssa den där Noss i slutscenen. I stället blir det en mind meld mellan de två, ett försök från Tuvoks sida att förklara vilket jävla kaos som skulle ha brutit ut om han på riktigt hade gett efter för alla sina impulser och låtit sig falla för Noss. Hennes svar efter att deras medvetande mixats ihop är bara ett kort: “jag förstår”. Sedan vart det inget mer av den där kärlekshistorien, utan Noss hoppar av Voyager som anlänt hennes hemplanet.

Det där antiklimaxet blir också ganska representativt för hela avsnittet. Gravity innehåller en hel del intressanta ingredienser och några helt okej action- och suspense-moment, men som helhet är det en rätt platt och lite långtråkig historia. Som det ju gärna blir när man låter en person med hyperkontrollerat känsloliv…inte blir förälskad. De där flashbackscenerna räcker inte till för att höja insatserna i dramat. Tvärtom, att det här skulle bli ett logiskt fulländat, men också ganska tradigt avsnitt borde man ha kunnat fatta redan när någon pitchade den här storyn.

Betyg: 4/10 .

Voyager. Säsong 5, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 582 tv-avsnitt.

VOY: Hunters. Det med relästationen, breven hemifrån och de läskiga prisjägarna.

Storyn om det där nätet av relästationer tog inte slut i och med förra avsnittet. I Hunters får gänget ombord Voyager svar hemifrån, via samma nät som man skickade hololäkaren fram och tillbaka med. Ett helt juklappspaket strömmar genom de främmande rymdstationerna, fyllt med brev hemifrån från nära och kära såväl som ett krypterat meddelande från Stjärnflottan. Allt är dock en enda digital röra, och att utvinna meddelandena från stationens minne är ett krångligt och omständligt arbete.

Men varje personligt brev som man lyckas överföra är förstås en stor sak ombord på Voyager. Den första kontakten hemifrån på nästan fyra år, och bland delar av besättningen väcks drömmen på nytt om att snabbt få återvända hem. Lite kaxigt, tänker jag som ju vet att det här avsnittet faktiskt är den punkt då vi kommit exakt halvvägs i serien. De stackarna har alltså lika långt kvar hem som de varit på vift i deltakvadranten.

Mest eager efter att få höra något hemifrån är Kim, så hans brev kommer såklart sist fram. Minst eager är Paris, så hans brev fastnar i sajberrymden just efter att Torres tjatat ihjäl honom om att han faktiskt ska tycka att det ska bli kul att höra av sin sura farsa. Å andra sidan är Torres och Chakotay de som blir mest knäckta över nyheterna hemifrån, för nu får de ju reda på att hela deras motståndrörelse, the maquis, är utplånad. Och med den alla deras vänner.

Men det går inte att brevväxla utan att betala porto, inte ens i framtiden. Hirogen-snubbarna är fortfarande extremt oförtjusta över att någon använder deras 100 000 år gamla stationer för sina egna kommunikationsbehov. Därför tar de Tuvok och Seven of Nine tillfånga när de två är ute med en skyttel på uppdrag. De två inser snart en annan jobbig grej med hirogenerna, förutom deras ovilja mot fritt wifi. De är prisjägare och lever för att samla in sällsynta kroppsdelar från främmande arter de möter – till exempel är de förundrade över Sevens långa tarm och börjar genast tänka på snygg den kommer att se ut i vitrinskåpet i finrummet.

Så långt går det dock inte. Seven of Nine får behålla sin tarm, tack vare avsnittets dramatiska avslutning. Janeway lyckas förvandla den där relästationen till ett svart hål som förintar alla hirogen-skepp som hotar Voyager – och givetvis lyckas man transportera bort Tuvok och Seven från fiendeskeppet i absolut sista minuten. Sådär som det alltid är. Men en del av meddelandena hemifrån försvann förstås också ner i det där svarta hålet – som dessutom startade en kedjereaktion som utplånade hela reläsystemet. Så ingen mer brevväxling i framtiden, men Janeway och de andra kan förvänta sig en och annan påhälsning från några riktigt sura hirogener.

Men nu höll jag på att glömma det viktigaste av allt, att Janeway fick reda på att hon är dumpad nu. Ett av breven som kom fram var nämligen från hennes fästman, som tydligen gått vidare i livet och gift sig med en annan kvinna. Och det öppnar ju äntligen upp för lite omoraliskt beteende framöver från kaptenens sida. Chakotay var i varje fall genast där med sina hundögon, troget väntande vid hennes sida. Nu vill jag se lite action här, så den här romansen inte bara rinner ut i sanden som den gjorde för Picard och doktor Crusher i The Next Generation.

För övrigt kan väl Deep Space Nine ta sitt pretentiösa “vi skriver sex avsnitt som hänger ihop”-projekt och arkivera det under icke-imponerande misslyckanden. Det känns som om två sammanhängande avsnitt av Voyager får mer gjort när det gäller karaktärsutveckling än en handfull av de som utspelas i och kring den där rymdstationen vid Bajor. Och då var ändå det ena av de två i Voyagersäsongen fokuserat på att vara lite tokroligt. Mycket nöjd också med att Janeway och Voyager lyckats skaffa sig en ny dödsfiende i och med det här avsnittet. Hoppas hon hittar fram till en långvarig relation där, om det nu inte blir något med Chakotay.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 529 tv-avsnitt.

VOY: Waking Moments. Det med attacken från drömfolket.

Det känns som om bägge de gamla Star Trek-serierna jag kollar på just nu har ballat ur på sistone, så jag fick nästan lite glädjehicka av ett avsnitt som både kändes originellt, oväntat och elegant utfört.

Veckans alien är av en typ som attackerar sina offer i sömnen, i deras drömmar. Och detta på ett sätt som gör att dröm och verklighet flyter samman. Besättningen ombord på Voyager förstår alltså till en början inte att attacken på deras skepp bara sker inuti deras huvuden i en gemensam, kollektiv dröm. Och oavsett om de förstått vad det är som pågår eller inte, så är det i stort sett omöjligt att väcka sig själv ur drömmen, precis som de som är vakna inte kan väcka en person som gått djupt in i utomjordingarnas drömfälla. Den ende som kan hålla sig utanför det som sker är Chakotay som tidigare lärt sig en teknik för att drömma klardrömmar, och alltså vet hur man ska göra för att att väcka sig själv ur en dröm. Men även han börjar så småningom bli lite sömnig.

Waking moments är alltså ett avsnitt där även vi som tittar får svårt att förstå vad som är verklighet och dröm, framför allt eftersom vissa av drömmarna innehåller moment där man vaknar upp från sin sömn. En dröm i en dröm i en dröm, alltså. Hela avsnittet inleds därför med en rad dramatiska fejkstarter (bland annat en där Tuvok glömt ta på sig kläderna när han går till bryggan, och en annan där Janeway hittar hela besättningen döda i mässen). Och som om inte det var tillräckligt med lurendrejande så ljuger också den här främmande livsformen ihop en historia för Chakotay om att de enbart existerar i drömform, och att de ser vakenvarelsers drömmar som intrång på deras territorium.

En extra twist på handlingen är att Janeway och några andra ur besättningen till sist inser att de är inne i en dröm, och därför inte kan skadas fysiskt av rymdvarelserna. Men inte till någon större nytta, konstaterar rymdvarelserna retsamt, Voyager-crewen kan ju inte väcka sig själva så till sist kommer de att dö av näringsbrist. Deras fysiska kroppar är ju på väg att förtvina när de alla ligger där på sitt rymdskepp, försjunkna i djup dvala. Och det är väl det som rymdvarelserna å andra sidan väntar på. Det drömmande folket ligger ju också sovande på sin planet där de producerar drömmarna där Voyagers besättning är tillfångatagen.

Utan den drömimmune hololäkaren hade det nog varit helt kört för Voyager. Det är han som håller Chakotay vaken tillräckligt länge för att han ska kunna transportera sig över till planeten och hota drömfolket med deras utplåning. Just genom att låta hololäkaren avfyra en torped mot deras drömläger om de inte låter Voyagers besättning vakna.

Intrigen i Waking Moments blev lite extra intressant eftersom jag bara några dagar innan jag såg avsnittet lyssnade på ett Vetenskapsradion om just klardrömmar och narkolepsi. Hade aldrig hört talas om begreppet klardrömmar tidigare, men var nu fullständigt i fas med i vad Chakotay pysslade med när han väckte sig själv ur drömmen.

Hur som helst, jag är riktigt nöjd med den här storyn. Även om det kanske inte var så svårt att imponera på mig efter den ordentliga kvalitetssvacka som det kronologiska Star Trek-flödet tydligen var inne i runt årsskiftet 1997/98.

Betyg: 9/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 526 tv-avsnitt.

VOY: Random Thoughts. Det där B’Elanna åker i finkan för aggressiva tankar.

Det här är ytterligare en variant på tropen “besättningsman hamnar i knipa på främmande planet”. I det här fallet är det B’Elanna som hamnar i trubbel när hon och de andra besöker Mariernas hemvärld. Någon springer in i henne när hon shoppar på torget, och B’Elannas första impuls är att slå honom på käften. Det gör hon förstås inte, men den där tanken räcker för att utlösa ett misshandelsfall på andra sidan torget. Maris befolkning är nämligen telepater, och att tänka något för sig själv är typ samma sak som att säga det rakt ut. Ja, nästan lika illa som att göra något våldsamt.

På Mari tar man den här typen av incidenter extremt allvarligt. Man har så gott som utplånat all brottslighet på planeten genom att sanera och rengöra hjärnan på alla som tänkt något våldsamt. Så efter några snabba förhör döms B’Elanna till en neurologisk rensning. En rätt så komplicerad process, som i vissa fall rensar bort mer än de våldsamma tankarna.

Tuvok fortsätter dock att undersöka fallet, och kommer snart i kontakt med representanter för en svart marknad för våldsamma tankar. En illegal handel där folk träffas på mörka bakgator och överför våldsamma minnen och tankar till varandra (eftersom alla på planeten är telepater så behöver man ju inte fästa saker på film eller skriva ner dem i böcker). Det här öppnar upp för avsnittets kanske mest töntiga scener. En av bossarna på den svarta marknaden tvingar Tuvok att släppa fram sina allra mest förbjudna och våldsamma tankar, och det resulterar i ett rätt tramsigt kollage som ska gestalta det där mörkret. Det blev inte så farligt som seriens regissör hade velat, tror jag (främst har man återvunnit “läskiga” saker ur den egna serien, men också en del ur Paramount-filmen Dark Horizon).

Givetvis är det de skumma våldsnarkomanerna som planerat och utnyttjat B’Elannas ojämna humör för sina egna syften, men sedan tappat kontrollen över känslostyrkan i hennes reaktion. Jag menar, en återvunnen version av B’Elannas ilska utlöser ett mord dagen därpå. I sista minuten lyckas Tuvok och Janeway förhindra att B’Elannas hjärna rensas av Mariernas scary mind control-maskin, och man kan lyckligt resa vidare. Medan Mari-hemvärlden har lite självrannsakan att göra kring hur man ska tampas med sina invånares destruktiva sidor. Att man kanske ska upplysa besökare om sina stränga tankelagar är ju också en bra idé, tänker jag.

Jag bara antar att Random Thoughts är Star Treks sätt att ge sig in i 90-talets livliga censurdebatt. Med det här, inte särskilt subtilt utformade avsnittet driver man tesen att det inte går att förbjuda och censurera bort saker, då öppnar man bara upp för en svart marknad. Eller något i stil med att det är bättre att öppet tala om saker, än att försöka styra människors sätt att tänka. Det här var ju liksom innan näthatet började frodas på sociala medier.

Bland det här lite töntiga avsnittets ljuspunkter finns Nimira, en av de få poliserna på Mariernas hemvärld. En sympatisk men lite lättstött person som inte alls förstår varför Tuvok och Janeway inte godtar hennes snabbundersökning av det som hänt. Och som, trots sin vänliga uppsyn, är hon ytterst trigger happy när det gäller att använda den där neurologiska rensningen. Det är också lite gulligt i scenen där Neelix försöker stöta på en av Marierna, bara för att sedan inse att hon kan läsa av hur han fantiserar om att hon ska dra honom i polisongerna. Kinky!.

Sedan gillar jag verkligen avsnittets avslutande scen, där Seven of Nine faktiskt ifrågasätter hela premissen för tv-serien Voyager. Och visst har man själv tänkt någon gång då och då att Janeway och de andra kanske inte borde engagera sig så mycket i alla varelser som de stöter på under sin resa. Att det vore lite mer effektivt att bara gasa på och fokusera på att klara av hemresan.

SEVEN: Your philosophy of exploration exposes Voyager to constant risk. If you maintain a direct course to Earth and avoid all extraneous contact with alien species, it will increase your chances of survival. 
JANEWAY: Well, that would make a dull ride home. 
SEVEN: Captain? 
JANEWAY: We seek out new races because we want to, not because we’re following protocols. We have an insatiable curiosity about the universe. 
SEVEN: Your Chief Engineer and Security Officer were nearly lost today. That is unacceptable. 
JANEWAY: To you, maybe, but not to me or my crew. Our experience with the Mari gave us an insight into a culture we’ve never encountered. 
SEVEN: But that is irrelevant. 
JANEWAY: No. It’s how we gain knowledge. 
SEVEN: Then we are in disagreement. 
JANEWAY: Good. I dread the day when everyone on this ship agrees with me.  


Ett typiskt medelavsnitt, tycker jag. Det finns mycket intressant att säga om censur och människors inneboende destruktivitet, men Random Thoughts lyckas inte riktigt göra det. Däremot börjar jag ytterligare en gång inse hur extremt jobbigt det skulle vara att ha telepatiska förmågor. Tänk att få bilden av Neelix och hans polisongkink fastetsad i hjärnbarken. Otroligt obehagligt. Och betydligt läskigare än Tuvoks våldsminnen.

Betyg: 6/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 518 tv-avsnitt.

VOY: Worst Case Scenario. Det med myteriholorollspelet som flippar ut.

Det känns verkligen som om författarna och producenterna haft “roligt på jobbet” när de skapade den här äventyret. Berättelsen om ett holodäckäventyr som blir lite för verkligt för sitt eget bästa känns ganska ofta som en lite skruvad kommentar till deras egen verklighet. Worst Case Scenario är ytterligare ett av de avsnitt som på sistone visat att serien har förutsättningar att förflytta sig bort från det förutsägbara och repetitiva.

Lite komiskt blir det i och för sig att man i Voyager väljer att återuppliva sin Maquis-intrig ungefär samtidigt som hela den storylinen avslutas i Deep Space Nine. Här i form av ett holodäcksäventyr som B’Elanna upptäcker gömt långt ner i någon databas. Det visar sig vara ett spel som utspelas precis i början av Voyagers resa genom Deltakvadranten, där Chakotay leder ett myteri mot kapten Janeway. Hela avsnittet börjar inne i holodäcksäventyret, som en förlängd fejkstart ungefär, men där vana tittare ganska snart förstår att handlingen snarare är förlagd till Voyagers första säsong, än den nuvarande tredje.

Ryktet om det här lite vågade holodäcksäventyret sprider sig snabbt på Voyager, men Janeway tar dess existens och den fiktiva komplotten mot hennes ledarskap på ett ovanligt lättsamt sätt. Till sist kommer det fram att det hela från början faktiskt var tänkt som ett träningsprogram för säkerhetsavdelningen, författat av Tuvok. Han valde dock att aldrig slutföra det eftersom samarbetet mellan Maquis- och Federationsbesättningarna gick så bra. Men då den underhållningstörstande besättningen på Voyager kräver ett slut på historien så försöker Tuvok och Paris samarbeta om att skriva en upplösning på dramat. En rad rätt komiska situationer uppstår, där deras gemensamma skrivprojekt utsätts för en rad slitningar – allt från andra personers goda råd och idéer till en allmänt grälsjuk stämning mellan de två författarna om karaktären på upplösningen. Men när de två öppnar upp holodäcksprogrammet för att komplettera storyn så triggar man också igång ett helt nytt slut på historien – författat av förrädaren och ärkefienden Seska och dolt i Voyagers databaser innan hon valde att hoppa av.

Borta är nu det här avsnittets lättsamma komiska stämning. I stället är Tuvok och Paris fångna i ett holodäcksäventyr där upplösningen redan är färdigskriven som en tragedi. De ska dö. Inget de gör verkar kunna ändra intrigen och Seskas program blockerar också transportörerna, så de kan inte strålas ut från holodäcket. Och när Janeway tar sig in i dramat för att skriva om handlingen utifrån så kompenserar bara Seskas program det med en ny variant av den tragiska ändpunkten. Inte förrän Tuvok lyckas rigga ett phasergevär till en bomb så ändras slutet på historien.

Att holoäventyr löper amok och blir betydligt mer på allvar än vad det var tänkt, det har vi sett en rad varianter på tidigare. Det roliga här är avsnittets oväntade kast från komedi till dödligt allvar, och så förstås metaperspektivet. Det är svårt att inte se Worst Case Scenario som i åtminstone till viss mån en liknelse kring manusförfattare och producenters situation när klåfingriga tv-bossar och mellanchefer ska ge sig in och “förbättra” manus och intriger.

Kul är det i varje fall, en av de absoluta höjdarna i denna tredje säsong.

Betyg: 9/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 483 tv-avsnitt.

VOY: Rise. Det med de konstgjorda asteroiderna och tjuderhissen.

Det finns en sak som är bra med det här avsnittet (ja, dessvärre rör det sig nog bara om en grej i Rise). Det är att Neelix äntligen säger ifrån. Jag har varit inne på det här tidigare, att Neelix liksom fortfarande är Voyagers clown som alla tillåter sig att behandla nedlåtande och tarvligt – detta trots att han faktiskt räddat Voyager flera gånger. Nåväl, den här gången får han nog och skäller till sist ut Tuvok för hans dissiga attityd. Ett ord i rättan tid. Inte en dag för tidigt. Och så vidare. I övrigt känns det här avsnittet märkligt obalanserat. Som att någon form av stringens och stadga nästan helt saknas. Trots, eller kanske på grund av, att det innehåller så många olika saker och personer så känns Rise repetitivt och ospännande på ett nästan våldsamt sätt.

Allt börjar med att Janeway tagit på sig att hjälpa Nezurerna med att skydda sina kolonier från ett asteroidregn. Det går sådär, Voyagers torpeder lyckas inte förinta den första asteroiden man stöter på helt och hållet, utan fragment av den når ändå planeten och ställer till med stor skada. En forskare som befinner sig i en av kolonierna, doktor Vatm, hävdar att det beror på att asteroiderna är…konstgjorda. Mer vill han inte säga över en comlink, utan Neelix och Tuvok skickas till planetens yta för att hämta upp honom till Voyager där han ska berätta allt han vet. Men det där går förstås också åt helvete.

Skyttelkrashlandningar har verkligen blivit det nya transportörtrubbel i de nyare Star Trek-serierna och -filmerna, så jag blir inte jätteförvånad när jobbiga atmosfäriska fenomen gör så att Neelix och Tuvoks skepp landar väldigt hårt på planeten. Samma väderfenomen som sänkte skytteln gör det också omöjligt för dem nere på planeten att kommunicera med moderskeppet.

Det är då som Neelix kläcker idén att man ska använda ett omloppstjuder för att ta sig till transportöravstånd från Voyager. Omloppstjuder, är det inte ett fantastiskt ord? Det är i varje fall namnet på en skitlång pinne som går rakt upp i himlen, försedd med en hisskabin, som man kan använda för om- och avlastningar. Att hissen är sönder, Neelix ljuger om sin erfarenhet av att reparera den typen av maskiner och att en i gruppen som ska åka med i himlahissen är mullvad för en främmande makt är några av komplikationerna som uppstår på vägen upp. Det är verkligen ingen brist på annan dramatik heller – doktor Vatm lönnmördas och både Tuvok och förrädaren/mördaren trillar av den där hissen högt uppe i luften. Trots det är det här det tristaste avsnittet jag sett på länge.

När bifigurer som Neelix och Tuvok ensamma ska bära ett helt avsnitt så tycker jag att det krävs att de tidigare kanske lite grovt skissade rollfigurerna får visa nya sidor av sin personlighet. Någon form av fördjupning som gör att vi lär känna nya sidor av rollfigurerna. Här är avsnittet utformat precis tvärtom – konflikten mellan den känslosamme och intuitive Neelix och den behärskade och logiske Tuvok utvecklas exakt som man kan tänka sig. Inklusive ett påklistrat lyckligt slut. Det är bara den där utskällningen som sticker ut, tycker jag.

Men det är ju inte bara Tuvok och Neelix i den där hissen. Manusförfattaren har också slängt in tre Nezurer, som inte heller får så mycket karaktärsutveckling. Vi får reda på att en är paranoid, en feg och att den tredje förlorat kontakten med sin syster. När en av dem mördas är jag verkligen helt nollställd, ointresserad av både mördaren och offret eftersom jag inte har någon aning om vem någon är eller vad som egentligen står på spel. Förklaringen till allt det här? Tja, kanske att handlingen är extremt inspirerad av sextiotalsfilmen Flight of the Phoenix. Men något verkar ha gått förlorat i adaptionen.

Hade det här avsnittet åtminstone haft en ordentlig b-handling att klippa till då och då, så kanske man lyckats få till lite mer flyt. Nu är vi istället fast där i hissen, och får höra Tuvok och Neelix tjata, tjata och tjata på varandra. Till sist höll jag nästan på att bli galen på Tuvoks monotona replikföring. Det kändes som om de där två hade hakat upp sig och hade kunnat hålla på med sitt gnabbande för evigt. Att hissens syreförsörjning såg ut att fallera verkade till och med nästan hoppfullt på något vis, då kanske åtminstone den ene skulle svimma av. Men det räckte tydligen med en spruta med något medel som fick blodet att ta upp mer syre för att samtliga ombord på hissen några minuter senare skulle studsa runt som sockerstinna barn. Orimligt. Och när jag ändå håller på och klagar – den där tjuderhissen! Sämsta specialeffekten hittills i Voyager.

Etonian order kallar i varje fall de som skickat iväg de där asteroiderna sig, men som jagas bort av Voyager när de kommer till planeten för att göra anspråk på den. Etonian ordens taktik för att invasion är nämligen att först få folk att lämna sina planeter på grund av att det ramlar en massa asteroider på dem. När alla dragit är det ju sedan fritt fram för dem att gå in och ockupera. Det här sista får jag förklarat för mig i avsnittets avslutning, när alla är tillbaka på Voyager igen. Så pass illa konstruerat är manuset till Rise att det krävs en lång utläggning efteråt för att samla ihop alla lösa trådar. Varför Nezurernas koloni är så viktig för Janeway får jag dock inte ens reda på då. Eller vad som gör att hon så tvärsäkert tar Nezurernas sida. De där taktiska besluten i kontakt med andra folk i deltakvadranten blir verkligen bara mer och mer godtyckliga ju längre den här serien pågår. Det känns som att Janeway bara minns bara reglementet när det passar henne.

Ja, men det var väl ett riktigt surt blogginlägg, det här. Det var faktiskt länge sedan jag blev så irriterad på ett avsnitt. Åtminstone en reaktion som Rise visar sig vara fenomenalt bra på att framkalla.

Betyg: 3/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 470 tv-avsnitt.

VOY: Blood Fever. Det där B’Elanna blir ett kåtmonster.

Äntligen släpper Voyager-författarna till lite och låter ett avsnitt handla väldigt mycket om sex. Fast, eftersom det här faktiskt fortfarande är Star Trek, så styrs sexdriften förstås av något som mest är att likna vid ett livsfarligt sjukdomstillstånd. Sjukdomar är ju ett stående inslag i den här tv-serien, sexualitet känner man sig oftast lite mer obekväm inför. 

Det är den annars så behärskade (ja, nästan beskedlige) Vorik som lyckas smitta B’Elanna med sin Pon Farr-kättja. Det är något i stil med att han skapar ett telepatiskt band till henne när han redan är, hur ska vi kalla det….uppspelt. Eller kanske är “galen av brunst” rätt sätt att beskriva det som händer. Eller faktiskt bara kvinnomisshandlare, rakt av. Den där mentala kopplingen uppstår ju när han faktiskt överfaller B’Elanna efter att hon tackat nej till hans frieri. Pon Farr- överföringen drar sedan igång hennes klingonska gener som skapar en egen, och högst labil, version av det vulcanska parningstillståndet.  

Det här är ett ganska bra exempel på hur Star Treks manusförfattare ofta handskas med sexuella inviter och knullande (förutom när det gäller Kapten Kirk). Man gör det till en avvikelse, en anomali, hos de annars så behärskade och perfekta Starfleetmedlemmarna. Gärna förknippat med sjukdom eller sinnesförvirring. Ta till exempel när stackars Kes hamnade i sin parningsperiod för någon säsong sedan, få i den här serien har sett mer dödssjuka ut än hon gjorde då. Eller här, där både Vorik och B’Elanna blir personlighetsförändrade när åtrån får dominera och bestämma.  

En fascinerande sak här är att pon farr tydligen är något som man inte talar högt om, ens vulcaner emellan. Det anses som oerhört pinsamt och skamfullt att en vulcans logik och mentala kontroll ersätts av enbart instinkt och drifter. Bäst att inte låtsas om att det blir sådär vart sjunde år, tydligen. Inget ämne lämpligt att avhandla runt fikaborden på Vulcan, alltså. Eller med utomstående. Eller med någon alls. #pratainteomdet. 

Hade Vorik kunnat prata om att han var på väg in i sin brunstperiod hade troligtvis det mesta av det här avsnittets händelser kunnat undvikas. Tystnadskulturen  ställer också till det för Voyagers hololäkare när han försöker behandla Pon Farr-utbrottet. Det kan tydligen utvecklas till ett livshotande tillstånd. Ja, man kan åtminstone få allvarliga hjärnskador om man varken får ligga eller slåss medan man är i “tillståndet”. Därav B’Elannas desperation när Tom Paris, antagligen för första gången i sitt liv, tackar nej till sex. Nu, när hon faktiskt behöver ligga för att inte bli hjärnskadad, så bestämmer han sig för att vilja vänta med sexandet tills han vet att det är vad B’Elanna verkligen vill, och att det inte bara är hennes drifter som talar. Äntligen, en man som inte bär sig åt som ett as utan helgar samtyckesprincipen. Eller är det bara den gamla vanliga moraliserande skillnaden mellan kärlek och se som han hänger upp sig på?

Å andra sidan, det här är en nödsituation. Så ganska snart är de två trots allt på väg att ge sig på lite “hårda tag”-sex tillsammans, men blir avbrutna av en vansinnigt svartsjuk Vorik. Det blir inget sex, i stället slåss B’Elanna och Vorik med varandra, vilket kanske är den bästa lösningen för alla inblandade.

I en epilog så inser vi däremot att relationen mellan B’Elanna och Tom Paris fortfarande är stel efter det som har hänt. Hon som hävdade att hon inte vågade besvara hans känslor, har på nytt krupit in i sitt skal. 

I serien av iakttagelser kring sex och holodäcket noterar jag att hololäkaren praktiskt taget tvingar Vorik att ha sex med en hologramtjej i det här avsnittet. En företeelse som, lite motsägelsefullt, både verkar vara en självklarhet och ändå något som hololäkaren måste föreslå på ett menande sätt. Fortfarande ytterst oklart om det är socialt accepterat att använda holodäckets personer som någon form av digitala sexdockor inom Stjärnflottan. Och är detta i så fall officiellt sanktionerat från Federationens sida? Kan sexet till och med vara själva syftet med holodäcket från början? Jakten på ledtrådar går vidare. 

Jag kanske ska nämna den rätt så menlösa b-handlingen också (eller om det kanske är a-handlingen, svårt att avgöra). Voyagercrewen letar i varje fall efter “gallicite”, och hittar en planet med övergivna gruvor. Som sedan visar sig inte alls vara övergivna, utan i dem finns resterna av planetens befolkning. De gömmer sig för en övermäktig fiende som en gång i tiden attackerade dem och höll på att utrota hela folket. Vem det var får vi veta i avsnittets sista scen då man hittar liket av en….borg!

Jag tyckte att det här var ett rätt kul avsnitt. Men komplicerat. Även om det här är gjort före #metoo så har man verkligen varit tvungna att balansera hit och dit för att inte sluta i något som är väldigt likt sexuella övergrepp eller sexuellt utnyttjande. Det är liksom inte avslappnad hippiestämning och fri kärlek som kännetecknar Pon Farr. Tvärtom, det är mer tvångsmässigt, våldsamt och plågat. Märkligt blir det också när Tuvok typ nästan ger order till Paris om att ligga med B’Elanna. Bonusfakta: från början var det meningen att Tuvok var den som skulle gå in i Pon Farr, men det ansågs som för vågat, eftersom han ju är gift och har barn i en annan del av galaxen. Kåtslag kan man eventuellt hantera i en sån här tv-serie, men inte otrohet. 

Oavsett är det faktiskt alltid lite skönt att se avsnitt där huvudpersonerna för en gångs skull agerar lite mänskligt (skrev den uppenbart inkonsekventa person som blev jätteupprörd när Sisko agerade utanför protokollet i förra avsnittet, men det jag menar med mänskligt här är väl mer drifter, sex och andra mer privata grejor).  

Lite extra bonuspoäng för en bra “mjuk” cliffhanger. Det är annars nästan bara i dubbelavsnitten som man använder sig av cliffhangers i Star Trek–serierna, men här kom det! Att hitta ett borglik indikerar ju att dessa kramgoa figurer snart kommer att dyka upp i Voyager, även om det kanske inte måste hända i nästa avsnitt (vilket det i och för sig gör, men å andra sidan var det här och förra Voyageravsnittet producerade i omvänd ordning, något som gör att den lite speciella stämning som finns mellan B’Elanna och Vorik i det avsnittet egentligen beror på det som hände här). Sedan är det ju svårt att inte bli nostalgisk och börjar längta till att börja om från början och se alla avsnitt igen, bland annat originalseriens lätt homoerotiska Pon Farr-avsnitt. 

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 464 tv-avsnitt.