Tag: Tuvok

VOY: Endgame. Slutet och början på slutet av Voyager.

~ rogerwilson ~ 5 Comments

Så var det dags för slutet på den här serien. Efter sju säsonger ska jag äntligen få svaret på om och hur Voyager tar sig hem till Jorden. Lite extra spänd är jag eftersom skeppet fortfarande inte kommit särskilt långt på sin resa mot Jorden i seriens förra avsnitt. Så även om avslutningsavsnittet är 90 minuter långt verkar det som en omöjlig ekvation att få ihop ett avslut på så kort tid. Lösningen på problemet är, som alltid när man hamnat i omöjliga situationer i Star Trek, en tidsresa.

Men det är i alla fall en tidsresa med en twist. Eller två (eller kanske till och med minst tre). För Endgame är ett generöst avsnitt. Genom att utspelas i två olika tidsplan så får vi som tittare faktiskt uppleva två olika versioner av slutet. Två för priset av en! Alla blir nöjda!

En del av avsnittet utspelas år 2404. Grånade versioner av våra vänner från Voyager firar tioårsjubileet av återkomsten till Jorden. Det tog dem 23 år att ta sig till dit, och inte alla lyckades ta sig hela vägen hem. Och en del av dem som kom hem blev aldrig sig själv igen. 2404 har Chakotay till exempel precis gått bort, han kunde tydligen aldrig komma över att Seven of Nine dött under ett uppdrag i Deltakvadranten Och Tuvoks psyke brakade samman på grund av bristen på adekvat vård under färden mot Jorden Men det finns förstås även positiva saker som hänt under åren. Kim har gjort karriär och äntligen fått en kaptenstitel. Och Hololäkaren lever livets glada dagar. Tydligen har hologrammen fått de där mänskliga rättigheterna han alltid önskat sig, så han har gift sig med en “organisk” kvinna och bestämt sig för ett namn. Joe!

Men snart inser vi att den åldrade Janeway är precis lika envis som förr. Hon varken kan eller tänker acceptera att resan genom Deltakvadranten inte fick ett helt igenom lyckligt slut, så hon reser tillbaka i tiden för att hjälpa sin yngre upplaga att hitta en genväg hem till alfakvadranten.

Mötet mellan de två upplagorna av Janeway går givetvis inte särskilt smooth. Den äldre är cynisk och hämndlysten. Den yngre principfast och en smula misstänksam. Det är tydligt att de prioriterar lite olika kring det här med hemresan. Janeway d.y. står nämligen inför valet att antingen åka hem till Jorden på ett kick genom en av borgernas hypersnabba transwarpgenvägar, eller att ta vara på den unika chansen hon har att spränga hela borgdrottningens högkvarter i luften. På det sättet kan hon rädda miljoner liv, istället för att bara rädda besättningens framtid. Inte ens när Janeway d.ä. berättar om alla olyckor som kommer att drabba skeppet på vägen hem så ger den yngre upplagan sig (hon får dessutom eldunderstöd av dem som eventuellt kommer att dö eller skadas på vägen hem). Till sist inser Janeway d.ä. att det enda sättet att lösa problemet på är genom en kompromiss. Janeway d.y. och resten av besättningen åker hem, medan Janeway d.ä. infekterar borgerna med ett datorvirus och tar med sig hela deras högkvarter in i evigheten.

Som vanligt när det handlar om tidsresor så blir jag ändå en smula förvirrad. Måste till exempel Janeway d.ä. hinna sabba allt för borgerna innan Janeway d.y. har hunnit komma tillbaka till alfakvadranten. Jag menar, Janeway den äldres. tidslinje tar väl slut där och då? För jag antar att det inte blir dubbla upplagor av Enterprise som kommer hem till Jorden? Inga scener där Janeway d.y. och hennes manskap står och vänta på Janeway d.ä. när dom anländer Jorden en massa år senare? Och om alla de tidslinjer som vi ser resultatet av år 2404 suddas ut, är inte det ett enormt ingrepp på människors liv? Ingen kan väl garantera att allt slutar lyckligt bara för att man kommer till Jorden tidigare.

Det här med tidsproblematiken diskuteras inte jättemycket i det här avsnittet. Det är väl borgdrottningen som på slutet fått ihop pusslet så pass mycket att hon inser att om hon dödar den yngre upplagan av Janeway så blir hon också av med den äldre. Sen tappar hon dessvärre alla sina kroppsdelar och kan inte riktigt utnyttja den insikten. Tycker nog att kroppsdelstappandet utgör den kanske allra mest legendariska scenen i hela det här avsnittet. Star Trek med en skvätt Monty Python, ungefär.

QUEEN: Voyager will be destroyed.

ADMIRAL: They’re ahead of the shock wave. They’ll survive. Captain Janeway and I made sure of that. It’s you who underestimated us.

(The Borg Queen pulls off a malfunctioning arm.)

QUEEN: Sphere six three four. They can still hear my thoughts.

(The Sphere changes course inside the transwarp hub.)

QUEEN: I may have assimilated your pathogen, but I also assimilated your armour technology.

(Her left leg falls off. The Queen tries to stand, and fails.)

QUEEN: Captain Janeway is about to die. If she has no future, you will never exist, and nothing that you’ve done here today will happen.

(The Borg Queen dies, and the Central Complex explodes

End Game tar slut när Voyager kommit fram till alfakvadranten och satt kurs på Jorden, och jag kan väl erkänna att jag inte direkt stod och hoppade av lycka efter den här avslutningen. Jag tycker nog att det är fusk att använda tidsresor som man gör här. En sju år lång intrig som bara fixar sig på ett lite för enkelt sätt (för manusförfattarna i alla fall, Janeway d.äl gick ju upp i rök). Men när jag väl kommit över den initiala besvikelsen så tycker jag att avsnittet växer ju mer jag tänker på det. Janeway vs Janeway är en fin matchning, precis som mötet mellan Borgdrottningen och Janeway d.ä känns som titanernas kamp. Och, som jag nämnde tidigare, det är ju förstås rätt lyxigt att få se bägge sluten på serien i ett och samma avsnitt. Men helt perfekt är det inte. Visst kan man väl tycka att producentteamet kunde kommit på något lite bättre efter sju års grunnande?

Det här avsnittet till trots, Voyager är nog ändå min favorit bland de Star Trek-koncept som jag sett hittills (vid sidan av originalseriens charmiga mix av kitsch och camp).Voyager har en bra mix av rollfigurer, och en bra blandning av möten med främmande aliens och personliga dramer. Att bygga in en konflikt i manskapet mellan Stjärnflottan och Maquis var också ett genialiskt grepp. Liksom att de mer “konstgjorda” livsformerna, Seven of Nine och hololäkaren, allt mer utkristalliserats som seriens egentliga huvudpersoner. De är dessutom roligare och bättre skrivna än sin motsvarighet i The Next Generation, Data. Janeway, däremot, blev allt mer skum ju längre resan höll på. Henne fick vi faktiskt aldrig riktigt lära känna. Det saknades både en tydlig utvecklingskurva hos hennes karaktär och en kontinuitet i hennes personlighet. Ändå är hon min favoritkapten. Både den yngre och äldre versionen.

Med det tackar jag Voyager för en kul resa, härnäst tar jag mig an Enterprise. Önska mig lycka till!

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 25 & 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 662 tv-avsnitt.

VOY: Homestead. Det där Neelix hittar hem. Och en ny familj.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Så kom det då äntligen ett avsnitt med en aning “slutet på Voyager“-känsla. För i och med det här avsnittet är Neelix intrig i serien i stort sett slut. Därav en handling som innehåller något så enormt osannolikt som att Voyager liksom snubblar över en talaxisk koloni inuti en asteroid på vägen hem. Och inte nog med det, i denna talaxiska koloni råkar det finnas en änka (med en son i behov av en manlig förebild) som vi så småningom inser har kommit till ett läge där hon skulle kunna tänka sig att dejta på nytt.

Men först ska Neelix visa sig vara en riktig actionhjälte, utöver sina vanliga sysslor som ambassadör, festfixare (de har ett riktigt fint First Contact-party i det här avsnittet) och kock. Den talaxiska kolonin är nämligen hotad av ett gäng mineralutvinnare som hävdar att de äger den här delen av rymden. Neelix lyckas, med benäget bistånd från några av sina kollegor på Voyager, skapa en sköld som gruvgubbarnas vapen inte rår på.

Neelix tänker först att den där flirten i den talaxiska kolonin kanske inte är så viktig, men ångrar sig efter ett tag. Arbetsuppgifterna på Voyager är helt enkelt inte lika spännande som förr (till exempel behöver Naomi Wildman inte längre få någon saga läst för sig när hon ska nattas). Men Neelix tvekar trots det inför att avsäga sig sina uppdrag på Voyager. Han har alltså fortfarande inte riktigt insett att de flesta av hans arbetsuppgifter är påhittade för att hålla honom nöjd och lugn, och att han i sin post som moralansvarig oftare irriterar än stöttar folk. Så för att Neelix ska kunna följa sitt hjärtas röst så måste liksom Janeway låtsas att det är jätteviktigt för Stjärnflottan att ha kvar Neelix i Deltakvadranten. På det viset kan han dra sig tillbaka med gott samvete.

Det här tycker jag är väldigt irriterande. Hur många gånger ska Neelix behöver bevisa sitt värde innan han blir behandlad som en vuxen person? Vi är faktiskt uppe i rätt så många avsnitt nu där Neelix haft en central roll i att äventyren slutat lyckligt. Och när han inte spelat hjälte så har han visat sig vara en jävel på smooth interndiplomati, som när han med bara några inställsamma ord fick hololäkaren att förstå att det skulle vara en bra idé att arbeta om holoäventyret som fick hans kollegor att framstå som empatilösa råskinn. Nog hade man väl kunnat låta Neelix försvinna ur serien med lite värdighet, i stället för att än en gång beskrivas och behandlas som en vuxenbaby.

Väldigt blandade känslor inför det här avsnittet. Tycker att konflikten mellan talaxierna och de där gruvgubbarna med rutiga ansikten känns helt okej, men att hela det där orimligt lyckliga slutet får hela avsnittet att kännas som något ur ett barnprogram. Och det kanske är helt följdriktigt. Ibland känns det ju som om Neelix hela uppgift i serien är att vara barnens favorit. Star Treks egna version av Barney the dinosaur, ungefär. Sen kanske även jag fällde en tår eller två (eller eventuellt tre) när det blev dags för Neelix att ta farväl av sina före detta kollegor, som alla stod uppradade längs Voyagers korridorer för att hedra honom.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 659 tv-avsnitt.

VOY: Workforce 1 & 2. Det där Voyagers besättning tvångsrekryteras in i arbetslinjen. Och Janeway får ligga.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Den där intensiva “sista säsongen”-känslan har fortfarande lyst med sin frånvaro så här långt in på år sju med Voyager. Hade förväntat mig att upphovspersonerna skulle våga flippa ut lite mer och försökt förverkliga de där allra knäppaste drömidéerna, nu när det bara återstår en handfull avsnitt av serien. Men så tyckte jag att det hände något i och med The Void. Och den positiva känslan trappades upp ytterligare i de här två sammanhängande avsnitten av Workforce. Det här är avsnitt med en lite lyxigare känsla och fler gästskådespelare. I det här fallet också ovanligt många främmande miljöer (det vill säga, avsnitt som utspelas på en ny planet, men som ändå inte innehåller en enda scen som är inspelad i en grotta). Dessutom får Janeway ligga igen i Workforce, och det är ju alltid något som är värt att fira. Även om det krävdes att hon skulle bli hjärntvättad för att det skulle hända.

Men nu går jag saker och ting i förväg, för det tar ett bra tag innan man som titttare ens förstår var och när det här avsnittet utspelas. Den första vi möter är en ovanligt (nästan hysteriskt) glad kapten Janeway, klädd i någon form av illasittande blå overall. Hon är på en främmande planet, i en storstad vi inte sett tidigare. Ganska snart förstår vi att hon ska börja på ett nytt jobb, men hennes uppträdande är långt ifrån vad vi förväntar oss från en kapten i Stjärnflottan. Snarare är hon lite nervös, stirrig och en aning för angelägen om att göra ett bra intryck. Är det här ett avsnitt som utspelas innan Janeways karriär i Stjärnflottan, tro? Eller är hon undercover agent? Det senare verkar ju som det troligaste alternativet när Seven of Nine plötsligt dyker upp som sträng effektivitetsansvarig på det energiverk som Janeway jobbar (fast Seven heter Annika här). Tuvok är också på plats, förresten. Och Tom Paris söker jobb på en bar. Men ingen i den gamla Voyager-besättningen verkar känna igen varandra. Eller, jo, Tuvok gör det. Men han förstår inte varför.

Handlingen rullas sakta upp, och sakta men säkert inser vi att avsnittens tema är hjärntvättning på bred front. Det här hörnet av Deltakvadranten lider av en enorm arbetskraftsbrist, så det finns en lönsam nisch för att tvångsrekrytera folk till anställningar. Man attackerar skepp med farlig strålning, och när man sedan erbjuder sig att vårda skadorna så passar man på att radera och bygga om minnesfunktionerna. Räddningen för Voyager-crewen blir Kim, Neelix och Chakotay som varit borta på ett uppdrag, samt hololäkaren, som på nytt får aktivera sin befälsfunktion och styra och ställa på skeppet. De gör sitt bästa för att infiltrera planeten där deras hjärntvättade kollegor jobbar. Men det är svårt och komplicerat att ta sig ner på planeten, och lika svårt att ta sig ut därifrån. Chakotay måste till exempel operera om hela fejset för att kunna smälta in på den nya planeten.

För skådespelarna blir det här i varje fall en kul utmaning. Roxann Dawson gör B’Elanna Torres på ett mjukare och mildare sätt än normalt. Och Kate Mulgrew, som spelat Janeway på ett allt mer grovt och slängigt sätt den senaste tiden, får här visa upp en annan sida av personligheten. Glad, optimistisk, lättflirtad och spontan. Något som kommer ganska väl till pass när Janeway ganska omgående blir raggad på av Jaffen (spelad av drömbåten James Read). Det här må vara ett torftigare liv än det i kaptensstolen på Voyager, men vi har aldrig tidigare sett Janeway så här avslappnad och lycklig.

En annan fin intrig i det här avsnittet är den där Paris uppvaktar en gravid B’Elanna, genast dragen till henne även om han inte minns att det är hans barn som hon väntar. När Neelix och Chakotay sedan lyckas föra tillbaka B’Elanna till Voyager så resulterar det också i några fina scener (när hon väl kommit över chocken över att bli kidnappad av två för henne främmande män). Sakta läser hon igenom Paris personliga loggar, och vad han skrivit om henne.

Det hela utvecklas till en två ovanligt rafflande avsnitt. Göttigt obehagliga scener från sjukhuset där någon form av maskiner rensar hjärnor på minnen, en galen och skoningslös professor en kosmetiskt omopererad Chakotay som jagas och slåss med vakter, Janeway och Jaffen som ska få stadens energiverk att stänga ner verksamheten så att Voyager kan transportera upp sin gamla besättning. Till sist visar det sig att den brutala arbetskraftsinvandringen är inte helt sanktionerad från Quarras myndigheters sida, och med hjälp av en envis polis så lyckas man till sist frige Voyagerpersonalen. Exakt hur det känns att jobba på ett skepp där alla blivit hjärntvättade och inte riktigt minns vem de är struntar däremot manusförfattarna i att skildra. Synd, det hade kunnat bli några fina gestaltningar av begreppet alienering där.

Den stackars hololäkaren hävdar envist att hans befälsvariant borde vara ständigt aktiverad, men ingen lyssnar på honom. Ett stackars hologram har verkligen få, om inga, sätt att stiga i graderna på ett federationsskepp. Och för Janeway finns det inte längre någon plats för kärlek eller romantik när hon nu insett vem hon egentligen är.

JANEWAY: I’d offer you a position. I could always use another skilled Engineer. But as the captain, it wouldn’t really be appropriate for me to
JAFFEN: Fraternise with a member of your crew. Well, at least my memories weren’t tampered with. According to the medical reports, I really did come to Quarra looking for a better life. And now that I’ve been promoted, I guess I’ve succeeded.
JANEWAY: Promotion?
JAFFEN: They had to replace our shift supervisor. Something about acquiring workers illegally.
JANEWAY: Congratulations. You deserve it.
JAFFEN: I thought you might like these back, to remind you of our time together.
JANEWAY: I won’t need souvenirs to remember you.

Denna snyftiga scen följs sedan av en där Chakotay frågar Janeway om hon tycker att det är synd att han dök upp, varpå hon svarar “not for a second”. Men visst finns det en liten spricka i den där tuffa fasaden.

Jag är förtjust i de här två avsnitten. Tycker att de innehåller en riktigt bra mix av action, utveckling av rollfigurer, oväntade vändningar och nya inslag. Och för en gångs skull kändes inte heller det tudelade avsnittet som någon konstruerad eller utdragen historia.

Betyg: 9 & 9

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 16 & 17 /26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 653 tv-avsnitt.

VOY: Body and soul. Det där hololäkaren tar över Sevens kroppsfunktioner.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Alltså. Det här avsnittet. Så mycket som är på gång här att det kändes som en sån där dubbelepisodgrej.

Men tematiken kändes å andra sidan en smula bekant. Efter att i två på varandra följande avsnitt se först hololäkaren rövas bort och sedan Seven of Nine utsättas för ett kidnappningsförsök ,så hamnar den här gången BÄGGE TVÅ i finkan hos ett främmande folk. Hos Lokirrerna har nämligen hologrammen revolterat, och nu tillåts inga fotonvarelser att passera genom deras territorium. För att rädda hololäkaren undan hologramhatarna så laddar Seven of Nine ner hans program till sin egen matris innan hon sätts i finkan. Det kanske hon inte skulle ha gjort, för hans program får tydligen högre prioritet än hennes eget medvetande. Stackars Seven kan alltså bara stumt se på medan hololäkaren styr och ställer med hennes kropp. Som när han upptäcker hur kul det är att äta. Och dricka.

Body and soul är ett slags avancerad och högteknologisk kombination av bodyswap/förväxlingskomedin, och ett ypperligt tillfälle för Jeri Ryan att få släppa loss lite och göra sin bästa parodi på Robert Picardo. Imitationen är kanske inte perfekt men ganska underhållande, och under avsnittets gång så vinner den här historien verkligen över mig – jag går från djupt skeptisk till entusiastisk på 40 minuter. Det här är ju faktiskt kul på riktigt.

För säkerhets skull så trycker serieskaparna även in en bihandling i avsnittet, och låter man Tuvok ramla rakt in i den brutala och ofta våldsamma vulcanska brunstperioden, Pon Farr. Det här är extremt skamligt, tydligen, för in i det längsta insisterar Tuvok på att han egentligen har influens, och inte alls permanent kåtslag. Den medicin som hololäkaren konstruerat för att lindra Tuvoks symptom fungerar dessvärre inte optimalt, och då läkaren är tillfångatagen på ett skepp långt borta så får man nöja sig med vikarien Paris take på problemet. Att Tuvok kanske kan lätta på trycket genom att ligga lite på holodäcket?

PARIS: I do have one area of expertise that might help. The holodeck. 
TUVOK: I am a married man. 
PARIS: It’s the holodeck, Tuvok. It doesn’t count. 
TUVOK: Is that what you tell your wife? 
PARIS: No, of course not. My days of rescuing slave girls from Planet Ten are history. Look, you have photographs of your wife, right? The computer can use them to create a replica. You wouldn’t be breaking your vows if it’s a hologram of your wife.

För att ytterligare komplicera saker så är även holodäcksverksamhet förbjuden inom Lokirrernas område, så när Voyager passerar där så erbjuds inte ens den avlastningen för Tuvok. Men lyckligtvis går han inte amok i Voyagers korridorer, utan man nöjer sig mest med att skoja lite om hela grejen.

Ett återkommande motiv i bodyswap-komedier är ju det här med sex och romantik, så givetvis blir Ranek, en av de manliga lokirriska befälen, mycket intresserad av Seven – utan att veta att hennes medvetande just nu är en manlig hololäkare. Medan Jaryn, enav de kvinnliga besättningsmedlemmarna som hololäkaren däremot blir lite intresserad av, tjatar om att hon vill presentera Seven för sin bror. Först kändes det här ganska unket. Sättet som hololäkaren blir förfärad på när Seven blir utsatt för närmanden från Ranek, till exempel. Men sen på slutet händer det något med tonen. Kanske är det en brasklapp man slängt in för att inte få kritik från hbtq-rörelsen, men det känns ändå rätt så uppriktigt när hololäkaren senare i avsnittet bara ignorerar alla hänvisningar till kön och heterosexualitet, utan snarare vill prata om det holofobiska inslaget hos lokirrerna.

RANEK: What happened was between me and Seven of Nine, not you. 
EMH: I’m sorry you feel that way. The truth is, aside from a few awkward moments, I enjoyed our time together. 
(He looks towards Jaryn and back again.) 
EMH: There are many women who’d appreciate an attractive man like you. I’m just not one of them. 
JARYN: More of our vessels are on the way. You should leave while you can. 
RANEK: Thank you. 
(Ranek leaves.) 
EMH: I guess you won’t be introducing me to your brother. 
JARYN: I’m not sure you’re the kind of person he’s interested in. 
EMH: You mean because I’m a hologram. I don’t imagine this experience is going to change your feelings about photonics, but I wanted you to know I’m grateful for the time we’ve spent together. 
JARYN: You’re a talented doctor. We’re the ones who should be grateful. 
EMH: I’m glad I could help. Doctor to Voyager. One to beam out.

Det här var kul, med oväntade vändningar och en hel del humor. Lite befriande självdistans kändes dessutom vältajmat just nu.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 643 tv-avsnitt.

VOY: Repression. Det där Tuvok hypnotiserar fram en maquiskupp.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Äntligen får filmarvet sin rättmätiga plats i Star Trek-universumet. Precis som när det gällde tv-nostalgin, bilnostalgin och Blixt Gordon-nostalgin så är det Tom Paris som är den drivande i frågan. Den här gången har han konstruerat ett holodäcksscenario som återskapar en gammal mysig biograf. Och som grädden på moset bjuder han in B’Elanna till en riktig kultfilmskväll – uppföljaren till Monstret i svarta lagunen: Revenge of the Creature! I 3D!!

Det där utgör höjdpunkten i Repression för min del, förutom några scener där man lånat in b-skräckisens stilgrepp och som därför blir extra mysrysiga. Handlingen går nämligen ut på att Voyager plågas av en mystisk farsot. En efter en hittas besättningsmän försatta i koma, och alla tillhör den gamla maquisbesättningen. Successivt hamnar mer och mer av fokuset i berättelsen på Tuvok, som är den som försöker lösa gåtan. Under en meditation får han korta minnesfragment från olika överfall på folk i besättningen. När dettas sedan följs av märkliga hallucinationer så inser han att det nog är han själv är den som är orsaken till epidemin av medvetslöshetssjukan. Inte förrän Janeway börjar leda honom genom en andra meditation kommer det fram vem som egentligen ligger bakom.

Visst är det kul med genrehyllningar, men det blir då och då lite problematiskt att storyn i avsnittet på sina ställen är lika krystad som i en b-film. Tuvok har alltså fått ett slags mentala instruktioner av en galen bajoransk frihetskämpe långt innan han hamnade på Voyager. När det nu verkar ha blivit känt att Federationen och Voyager har kontakt så har denne fantatiker, Teero, smugit in en mental trigger i ett av de videobrev som Tuvok fått. Denna order överför Tuvok nu telepatiskt via mindmelds till den gamla maquisbesättningen så att de i sin tur, efter en viss order, lydigt genomför ett myteri ombord.

Det här är ju en väldigt långsiktig plan, eftersom man vid den här tidpunkten uppskattar att det kommer att ta flera år innan Voyager anländer till alfakadranten. Det är också väldigt oklart hur Tuvok till sist lyckas häva Teeros hypnos (räckte det med att Janeway röt till några gånger?). Visst är scenen där Tuvok nästan avrättar Janeway något av en klassiker (det är Chakotay som vill testa Tuvoks lojalitet, men med ett vapen som inte fungerar), men trots det så tappar jag intresset mot slutet av avsnittet. Det känns som om de harvar runt några varv för mycket innan upplösningen äntligen kommer. Det är också alltid lite svårt för mig att engagera mig när skurken är någon som jag inte vet något om och vars motiv jag egentligen inte heller riktigt förstår.

Repression lånar kanske in några drag från b-filmsgenren, men det är ingen helt och hållet utförd homage. Däremot är det tydligt att manusförfattarna och producenterna nu börjat rota runt lite maquisintriglådan en hel del. I och med den nya kontakten med Starfleet så har Maquismedlemmarnas framtida öde på nytt aktualiserats och här finns det lite ny dramatik och nygamla konflikter att ösa ur. Men här blir det, förstås, mest en inbillad konflikt. Hade jag varit Janeway så skulle jag nog ändå bli en smula misstänksam över hur lätt det ändå var att väcka Chakotays Federationshatande sida till liv.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 640 tv-avsnitt.

VOY: Unimatrix Zero, del 2. Upplösningen på kampen om drönarnas paradis.

~ rogerwilson ~ 1 Comment

Ni vet väl att det är något mycket speciellt i görningen i och med det här blogginlägget, va? Att det här är början på slutet, i varje fall när det gäller Voyager. Eller för att tala klarspråk, efter 636 blogginlägg är det nu dags för mig att ge mig in på den ALLRA SISTA SÄSONGEN AV VOYAGER. Den sista av de tre “stora” serierna– de som höll på i sju år vardera. På något sätt känns de knappt hundra avsnitten av Enterprise som återstår efter det här som rena rama barnleken. Men, jag säger till mig själv som så många gånger förr under det här projektet, jag är förstås inte riktigt där än. Först ska jag skriva mig igenom säsong sju .

Så hur står sig då det första avsnittet av den sista säsongen – den rafflande upplösningen på historien om Unimatrix Zero, drönarnas paradis. Och hur ska det gå för våra tvångsassimilerade vänner ombord på borgkuben? Kommer rentav Janeway, B’Elanna och Tuvok att få tillbringa resten av den här sista säsongen som borgdrönare om ingen lyckas rädda dem?

Nej, fullt så dramatiskt, eller utdraget, blir det förstås inte. Den andra delen av Unimatrix Zero är framför allt betydligt luftigare än den extremt späckade säsongsfinalen som föregick den. Så pass gles rent actionmässigt att jag hinner inse att jag inte riktigt förstått vad Unimatrix Zero är. Eller hur den fungerar. Utöver massor av frågor kring gemensamma icke-fysiska mötesplatser (vem designade den, hur drivs den, finns det en support att ta kontakt med om någon bär sig illa åt?) så undrar jag också över lite praktiska frågor. Som till exempel hur personer som befinner sig i olika delar av två olika kvadranter kan mötas och prata med varandra i realtid – om än i en virtuell verklighet. Jo, jag har ju förstått att borgerna verkar ha någon fantastisk teknik för att knyta samman alla sina drönare i galaxen – men varför har i så fall inte Voyager-crewen försökt kopiera den delen av tekniken. Då hade man sluppit att nöja sig med ett datapaket varje månad från Stjärnflottan. Det känns ju trots allt orimligt att Unimatrix Zero ska kunna kommunicera snabbare än alla andra kommunikationsmedel i hela galaxen.

Janeway lyckas i varje fall till sist sprida sitt nykonstruerade virus hos borgkollektivet, även om Tuvok under processens gång råkar bli assimilerad på riktigt. Viruset har dock oväntade effekter. Inte bara minns Unimatrix Zero-personerna vad de varit med om i den virtuella världen – de blir också frånkopplade från hela det gemensamma borgnätverket. Borgdrottningen märker alltså att det är röster som tystnar, och hennes högst radikala sätt att lösa det här på är att låta skepp med tysta drönare på självdestrueras. Hellre mista en hel kub än riskera att motståndarna tar över den. På det här sättet tänker hon sig att utpressa Janeway till samarbete, för inte vill väl Janeway att ens drönarliv ska gå till spillo (lite väl mycket glädjetänk kring den här lösningen, det var väl bara några avsnitt sedan Janeway själv gick till attack mot drönare utan några som helst betänkligheter – på det här sättet skulle ju Borgdrottningen rent teoretiskt kunna tvingas att förstöra hela sin flotta för att hitta alla avvikare).

När den första utpressningsmetoden inte fungerar så konstruerar Bordrottningen i stället ett virus som ska döda alla drönare som är uppkopplade till Unimatrixen, som viruset ska spridas genom. Så då får Janeway ta till samma metod som Borgdrottningen, fast tvärtom: utplåna Unimatrix Zero. Då finns det ingen plats att sprida viruset på – de andra unimatrixarna är ju inte ens uppkopplade till borgkollektivet längre så hon kan inte nå dem på det sättet. Janeway ger order om det här genom ett kryptiskt och ganska vagt formulerat holomeddelande till sin crew, som genast skrider till verk

Sedan hjälps Voyager och ett av de befriade borgskeppen åt så att Stjärnflottans tre assimilerade medlemmar kan transporteras därifrån – i sista minuten innan den kuben också självdestrueras. De räddas med samma mikroskopiska marginal som när de tre transporterades dit några millisekunder innan Delta Flyern sprängdes i bitar i förra avsnittet. Lite fattigt allt att köra greppet att vi ser ett skepp explodera innan vi vet att personerna ombord det har transporterats över till säker mark.

Seven of Nines kärlekshistoria med Axum är förresten på igen under det här avsnittet. Hon hånglar med honom, även om hon är skitledsen över att han befinner sig i andra änden av någon annan jävla kvadrant och chansen för att de ska få träffas på riktigt är minimal. De står och håller på och kysser varandra till Unimatrix bokstavligen håller på att falla i bitar, avsnittets kanske snyggaste bild.

Som vanligt är den avslutande delen av ett dubbelavsnitt inte lika spännande som det första, här tappar man framför allt en hel del av tempot från del 1. Man tar heller inte handlingen vidare så mycket, utan verkar liksom ha fullt upp med att lösa de problem och hot som uppkom under det förra avsnittet. Slutresultatet av hela det här upproret/virusspridningen/revolten blir i varje fall att ett antal drönare nu fungerar som rebellsoldater inom borgarmadan. Men hur många och hur framgångsrika de är vet ingen. Det verkar i varje fall definitivt inte vara den stora seger som både unimatrix-zero-borgerna och Janeway hoppats på.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 637 tv-avsnitt.

VOY: Fury. Det där Kes kommer tillbaka. Och är skitförbannad.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Jag hade hört talas om det här avsnittet tidigare. Att Kes faktiskt skulle göra comeback i serien, om än bara för ett avsnitt. Ni har väl inte glömt henne? Den där väna lilla varelsen som följde med Voyager bort från sin hämmande hemplanet. En tid senare lämnade hon ju även Voyager för att fara i väg på egna äventyr i något upplöst läge, mer som en kraftfull telepatisk energi än en person.

Eftersom hennes folk bara lever i några år så har hon åldrats ordentligt nu när hon återvänder till Voyager nästan tre år senare. Dessvärre är hennes ärende inte att arrangera någon slags mysig reunion. Tvärtom, hon är där för att se till att Voyager och dess besättning går under, och för att radera deras gemensamma historia. Och hon dessutom ännu mäktigare än när hon lämnade Voyager.

Så här långt är jag absolut med på noterna. Makt gör ju dessvärre sällan folk trevligare, så jag tycker att det är ganska förväntat att Kes kraschar sitt skepp rakt in i Voyager samtidigt som hon transporterar sig själv ombord.Jag har till och med viss acceptans för att hon travar skitförbannad genom Voyagers korridorer som hon samtidigt sabbar och sliter i stycken med sina mentala krafter. Det är när hon dödar B’Elanna som jag kanske tycker att hon går en smula för långt. Men Kes stoppar inte ens där. Nej, den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes är inte nöjd förrän hon sabbat det här avsnittet helt och hållet, och gjort det till ett TIDSRESEAVSNITT.

Med hjälp av energin från Voyagers warphärd så far den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som- Kes tillbaka i tiden. Tanken är att kidnappa sig själv som lite yngre, och dra iväg med den yngre upplagan till deras gamla hemplanet. Livet som mäktigt telepatiskt väsen i rymden var tydligen inte lika kul som det verkade till en början, och nu vill Kes bara spola tillbaka bandet. Se till att hennes yngre jag aldrig får några idéer om att fara ut i rymden, utan nöjer sig med att hänga med familj och vänner. Den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes drar sig inte heller för att skylla allt jobbigt som hänt på Janeway. Att det var hon som uppmuntrade Kes att utveckla sina telepatiska krafter, HUR KUNDE HON GÖRA EN SÅN SAK??? Så inte nog med att hon tänker kidnappa sig själv, den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes tänker också ge Vidiierna information så att de kan ta kontroll Voyager. Janeway och de andra kommer helt enkelt att bli reservdelslager för den sjukdomsdrabbade rasen, så även om den yngre versionen av Kes inte vill stanna på sin gamla hemplanet så finns det ingen att få hjälp av.

Men där borta, på Voyager från det förgångna, får Tuvok märkliga déjà vu-upplevelser, eller ska man kanske kalla dem för föraningar. Visioner om framtiden, vilket i sin tur får Janeway att inse att någon form av tidsresor skett på skeppet. Vidden av eländet går dock inte upp för henne förrän vidiierna anfaller och hon konfronteras med den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes. En duell som slutar med att Janeway tvingas döda Kes från framtiden.

Tuvoks föraningar gör dock att Janeway och Tuvok kan förändra det som händer i framtiden. Avsnittet hoppar framåt i tiden igen, så att vi är tillbaka i början av avsnittet, då den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes är på väg mot Voyager. Men den här gången vet Tuvok och Janeway vad som väntar dem. Man har till och med spelat in ett holo-meddelande från den unga Kes som säger att allt måste ha varit ett missförstånd, någonstans.

HOLO-KES: Remember me? The innocent child you’re here to save? You blame Captain Janeway, but the choice was yours. You made the decision to leave Ocampa, and you made the decision to leave Voyager. If you’re watching me now, you’ve come back to take revenge on the people who cared about you. That’s not who you are, and that’s not who I am. Don’t do this. Find another way home. Captain Janeway will help you if you give her a chance. Try to remember who you were. Try to remember me. 

Och precis så töntigt är det här avsnittet att det där räcker med det där meddelandet för att förvandla den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes till bara en åldrad upplaga av henne. Tre minuters terapi, det var allt som behövdes för att hon skulle bli normal igen, och dra iväg till Ocampafolket på egen hand.

Jag är enormt splittrad efter att ha sett det här avsnittet, som både känns actionfyllt och råtöntigt.

Om vi bara börjar med det här med tidsresan, så känns den lite extra wobbly den här gången. Tuvoks föraningar, var kom det där ifrån? Och hur kan det komma sig att den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes död där borta i det förgångna inte har några som helst konsekvenser för tidslinjen? Jag är inte heller nöjd med att det där holomeddelandet genast får Kes att minnas vem hon brukade vara. På ett ögonblick är hon därmed förlöst från all gammal ilska och ångest.

Två roliga saker finns det ändå i det här avsnittet. Dels att den den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes väljer att hålla sin drogade yngre upplaga gömd i en låda. Jag vet inte, det såg bara så absurt ut. Hon drar ut en låda och där ligger det en kropp. Hennes egen kropp! Det andra är det där med att Tuvok springer på Naomi Wildman i en av sina visioner från framtiden. Ändå lite fnissigt att hennes mors graviditet blir beviset för att Tuvok inte bara hallucinerar (fast i ett annat avsnitt hade man säkert lika gärna kunnat komma till slutsatsen att Tuvok på ett undermedvetet plan snappat upp att Samantha Wildman var gravid).

Men de där två (ganska små) roligheterna hjälper inte upp ett avsnitt som känns hemskt rörigt. Jag tror inte att det bara är en arbetstopp som gjort att det tagit flera dagar för mig att skriva klart det här blogginlägget. Snarare så har det här avsnittet trilskats med mig när jag försökt sammanfatta det. En ovanlig kombination av en ytterst komplicerad, delvis ologisk och (på sina ställen) rätt tunn handling. Samtidigt är den fylld av så pass mycket action och parallella skeenden och tidslinjer att man verkligen aldrig har det tråkigt (jag har ju inte ens nämnt Tuvoks födelsedagstårta eller Vidiianernas hemska krokarmar som de fångar Voyager med).

Kan ändå inte låta bli att surna till över att man grävt upp Kes från seriens elefantkyrkogård för ett sådant här luftslott. Och för att man nu lät rollfiguren gå till historien som en smått galen figur som misslyckats i sitt värv att bli en varelse med kosmiska krafter. De kunde väl ha låtit henne sluta, som det heter, på topp.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 633 tv-avsnitt

VOY: Live Fast and Prosper. Det med skurkarna som är Voyager-imitatörer.

~ rogerwilson ~ 1 Comment

Ytterligare ett avsnitt som bygger på en väldigt rolig grundidé. I Live fast and prosper snor ett gäng bedragare Janeways, Tuvoks och Chakotays identiteter och drar runt och stjäl pengar och varor i deras namn. Men med en jättefiffig plan lyckas Janeway fånga skurkarna.

Redan teasern gör det här avsnittet värt att kolla på. Det blir en lätt surrealistisk känsla när några som kallar sig Tuvok och Janeway, men inte riktigt ser ut som dem, förhandlar med två gruvarbetare om byteshandel. Gruvpersonalen är i akut behov av Dilithium, och de två fejk-federationsrepresentanterna ger dem en jätteförmånlig deal i utbyte mot en massa bolomit. Men när varan är levererad och det är dags för betalning så blir det tyvärr jättesnabbt jättemycket störningar på linan mellan rymdskepp och gruvplanet. Janeway-kopian skyller på en storm och drar iväg utan att betala för sig. Det är först när den ilskne gruvägaren spårat upp det riktiga Voyagerskeppet som den verkliga Janeway blir medveten om att hon har en dubbelgångare som lovar guld och gröna skogar runt om i deltakvadranten. Det kan hon förstås inte acceptera. Jakten är påbörjad, om så bara för att bli av med den där jobbige gruvägaren.

Men det är som att man inte riktigt vet vad man ska göra av den här roliga intrigen. Visst, det är kul att se hur mannen som låtsas vara Tuvok går in i sin rolltolkning lite för serieöst och börjar strula till olika förhandlingar genom att säga saker som den verklige Tuvok skulle säga. Men storyn om hur bedragarna fick all sin information om Voyager och Federationen är dessvärre rätt kackig. Det är Tom Paris och Neelix som går på en helt uppenbar lögn om något samfund som samlar in mat till svältande barn och bjuder in två skenheliga skurkar invirade i vita tyger till Delta Flyern. Medan besättningsmännen blundar under en bön så laddas all information ner från deras databas (är den inte ens lösenordsskyddad?).

Äventyret slutar med en hyfsat komplicerad upplösning. Efter att man kastat en av bedragarna – Janeway-imitatören Dala – i finkan så når man också något av en återvändsgränd i fallet. Hon vägrar att berätta någonting om sina kumpaner eller var deras byte är gömt. Men Janeway vet att det enda sättet man kan överlista en sofistikerad bedragare på är genom att själv luras.. Planen omfattar bland annat att Neelix ska spela extra godtrogen och bli övermannad i en av cellerna, varpå man sedan följer efter Dala när hon flyr från Voyager. På hennes skepp gömmer sig Tom Paris och hololäkaren, och den sistnämnde antar Dalas fysiska utseende för att lura hennes kumpaner att säga var bytet befinner sig. Ett trick som hade kunnat läsa så många besvärliga och komplicerade intriger tidigare i serien – varför fick vi se det först nu?

Det här är ett avsnitt med en otroligt bra grundidé, som sedan tar sig i mål på ett ytterst svajigt och ojämnt sätt. Vi får trösta oss med en minnesvärd scen där Janeway får huvudvärk av en alltför högljudd ljuddusch. Eller “den soniska skuren” som den urusle Netflix-översättaren till det här avsnittet kallar den.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 631 tv-avsnitt

VOY: Riddles. Det där Tuvok tappar minnet. Och sin personlighet.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Två intriger här, om än tätt sammanflätade. På väg hem från ett uppdrag tillsammans med Neelix blir Tuvok attackerad av en främmande varelse. En märklig figur som liksom bara syns sådär halvt om halvt, semitransparent ungefär. Efter överfallet tappar Tuvok minnet, och hela hans personlighet verkar också fullkomligt rebootad. Neelix, som ju var med på skytteln när attacken inträffade, känner enorm skuld över det som hänt, och bestämmer sig för att på sig ansvaret för Tuvoks rehabilitering. Och upptäcker att den “nye” Tuvok i längden är betydligt roligare att hänga med än originalupplagan. Glad, pigg och sugen på att testa nya grejor – som att baka kakor. Och, framför allt, han beter sig hyfsat mot Neelix, snarare än det tysta förakt som Tuvok brukar visa.

Samtidigt ger Janeway sig ut på jakt efter de som attackerat Tuvok, tanken är att på det sättet hitta ett sätt att återställa hans minnen och personlighet. Till sin hjälp får hon en kesat som Neelix kontaktat efter att haft lite business med den planeten. Hjälparen i nöden är en detektiv vid namn Naroq, en man med helt egna teorier och arbetsmetoder. Han är typ säker på att Tuvok råkat på en Ba’Neth. Ett folk som hatar främlingar så mycket att ingen ens är riktigt säker på att de finns. Men om de finns så är de antagligen väldigt förtjusta i att hacka främlingars databaser, för det var det de gjorde på Delta Flyern.

Genom spår från främlingarna på Delta Flyern så kommer man på ett sätt att scanna efter främlingarnas skepp. Det visar sig att de ligger precis intill Voyager, men fram tills nu varit helt osynliga för skeppets sensorer. Och genom lite dekorationer på en tårta lyckas även den nye Tuvok få till ett diagram som motsvarar frekvensen på deras osynlighetsmantel. Och så bidrar den där Naroq med lite maskinvara för att spåra upp Ba’Netherna. Och efter lite förhandling (vi kan ge er vår forskning, men om ni inte går med på affären så tänker vi berätta för alla var ni finns) så får man informationen som behövs för att “återställa” Tuvok. Alla är glada, utom Tuvok. Han är inte direkt supersugen på att bli sitt gamla jag.

NEELIX: You’re having pre-operative jitters, that’s all. Don’t worry, everyone gets them. Just think about it. In a few hours, you’ll be yourself again. 
TUVOK: I am myself. 
NEELIX: But you’ll be able to do all the things that you used to do. Work on the bridge, advise the Captain. 
TUVOK: I want to be able to have fun. With you. I won’t be able to, will I? 
NEELIX: Well, you won’t call it fun. You’ll call it deriving satisfaction. But it’s basically the same thing. You’ll still experience emotions. 
TUVOK: But I won’t express them. 
NEELIX: Probably not. 
TUVOK: Then how will you know how much I enjoy being with you? 
NEELIX: You’ve just told me. 
TUVOK: We’ll still be friends? 
NEELIX: Of course. 
TUVOK: Even if I merely tolerate you? 
NEELIX: I’d be lying if I told you that things between us will stay the same. 
TUVOK: Well, why? Why do you want me to go back to the way I was? 
NEELIX: Because this crew needs its tactical officer on the bridge. And I wouldn’t be a very good friend if I ignored that just so that you’d be nicer to me.

Det känns ju extra viktigt här att påminna om Tuvix. Att de här två personerna under en period blandades samman i transportören till en och samma person. Det kan ju vara ett skäl till varför Tuvok blir så himla irriterad på Neelix i vanliga fall. Ja, man kan eventuellt till och med se det här som en fristående fortsättning på Tuvix-avsnittet. Man laborerar ju lite med samma ingredienser, om en på ett mesigare sätt. Det här är något av en utspädd sequel, inget i hela Voyager-serien går ju egentligen upp mot Tuvix.

Det går samtidigt att sortera in det här avsnittet i en lite längre intoleranstråd av avsnitt som jämt handlar om hur tråkig, stel och asocial Tuvok är. Att acceptera andra för vad och hur de är verkar inte helt okomplicerat, ens i en utopisk framtid som Star Treks.

Att skriva in Naroq i den här storyn känns som ett mjukt sätt att försöka lätta upp klaustrofobin ombord på Voyager. Om alien of the week är semitransparent och jättehemlig, så måste man kanske slänga in en ny alien i grytan för att pigga upp saker och ting en smula. Å andra sidan kan det ju också ses som ett tecken på Voyagers allt mer avslappnade förhållande till de planeter och civilisationer man möter i den här delen av Deltakvadranten. Här behöver man tydligen inte gå i väpnad konflikt hela tiden.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 616 tv-avsnitt.

VOY: Gravity. Det där Tuvok crushar i ett gravitationsslukhål.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Det verkar vara kärlekssäsong på gång i Voyager. Efter att ha sett Janeway hångla med Kashyk och sedan nästan gifta sig med Chaotica, så är det den här gången dags för Tuvok att kära ner sig i “veckans alien”. Spoiler: det blir inte supermycket action när en vulcan crushar på någon. Framför allt inte när denne vulcan är gift och gått på emotionellt boot camp som ung man.

Att olika stark gravitation påverkar förloppet av tid har vi lärt oss av bland annat filmer som Interstellar. Här är då Star Treks egna version av denna problematik. En av Voyagers skyttlar far ner i ett slags gravitationsslukhål och kraschlandar på en planet där ett gäng andra farkoster strandat genom åren (dessvärre finns också de här skeppens desperata besättningar kvar, så det gäller att hålla sig undan). Givetvis hoppas skyttelns besättning, Tuvok, Paris och hololäkaren, på undsättning, men eftersom det är något tjall på gravitationen i det här hörnet av galaxen så motsvarar några timmar på Voyager flera månader på planeten i slukhålet. Så medan Janeway precis börjat förstå att skytteln kanske har störtat så har besättningsmedlemmarna nere på planeten nästan gett upp hoppet om att bli räddade.

Tuvok och Paris hade varit rätt illa ute om de inte blivit räddade av en kvinnlig alien, Noss, som bland annat visar sig vara en fena på att fånga ett slags krabbliknande spindlar som verkar vara det enda man kan äta på planeten. Okej, den första kommunikationen med henne gick kanske inte sådär superbra, men efter lite fixande med översättningsprogrammet så lyckas hololäkaren gå in och tolka (han är dock avstängd det mesta av tiden i det här avsnittet så att gänget på slukhålsplaneten ska kunna spara energi).

Sedan händer något konstigt. Paris blir väldigt snabbt besatt av att Tuvok ska acceptera sina känslor för alienkvinnan Noss. Alltså, det är ett jävla tjat från Paris sida. Och kanske är det här resultat av de olika tidsuppfattningarna innanför och utanför slukhålet, men det känns som om Paris gnatande börjar när att han och Tuvok tillbringat cirka fem minuter på planeten (känslan av forcerat känsloprat kan ju i och för sig också bero på sloppy manusskrivande). Det är inte heller som att Paris nöjer sig med några subtila hintar om detta ämne. Nä, han blir nästan förbannad över att Tuvok inte tar chansen och ligger med Noss.

 PARIS: Well, maybe you’re able to fetter your emotions, but the rest of us don’t have that luxury. She is a living, breathing woman who for reasons that I can’t begin to fathom, has fallen in love with you. Now, if you’re incapable of returning her feelings, at least show her some compassion. Try to let her down easy. 

TUVOK: There is no easy way to recover from infatuation. 

PARIS: Oh, really? And what do you know about infatuation? 

TUVOK: More than you might imagine. 

Ganska ofta i den här serien så undrar jag om det helt saknas en grundutbildning i kulturell förståelse på den där Stjärnflotteakademin, för det är väldigt ofta som det dras taskiga skämt, görs klumpiga insinuationer och bjuds på allmänt trist attityd när vulcaner hamnar på skepp där majoriteten av besättningen är människor. Hur som helst så är det här just ett lite fyrkantigt “förstå Vulcaner bättre”-avsnitt. Händelserna kring slukhålsplaneten kortklipps med flashbacks till Tuvoks uppväxt, där han är en jättearg tonåring som får gå i självdisciplinskola för att lära sig att hantera sina destruktiva känslostormar. Vi förstår alltså det som eventuellt går upp för Paris efter några månader: du vill inte tillbringa tid i samma rum som en hals över huvud förälskad vulcan.

När vi börjar närma oss upplösningen på det här avsnittet så använder man sig (som vanligt) av lite olika nedräkningar för att förtäta stämningen. Ett rymdskepp med en annan typ av aliens än Noss ska till exempel täta ihop det där slukhålet eftersom man mist så många skepp i det. Så Voyager måste skynda sig på för att få hem sina män. Och som ett extra lager i avsnittets sista spänningsmoment så sker nedräkningen för själva uttransporteringen av Voyagerbesättningen ur slukhålet i två olika delar av galaxen, med helt olika hastighet när det gäller tiden. Ändå imponerande att man fick till det där utan en evighetslång technobabblemonolog som förklaring.

Det är också utmärkt att man inte ger efter för konventionerna och låter Tuvok kyssa den där Noss i slutscenen. I stället blir det en mind meld mellan de två, ett försök från Tuvoks sida att förklara vilket jävla kaos som skulle ha brutit ut om han på riktigt hade gett efter för alla sina impulser och låtit sig falla för Noss. Hennes svar efter att deras medvetande mixats ihop är bara ett kort: “jag förstår”. Sedan vart det inget mer av den där kärlekshistorien, utan Noss hoppar av Voyager som anlänt hennes hemplanet.

Det där antiklimaxet blir också ganska representativt för hela avsnittet. Gravity innehåller en hel del intressanta ingredienser och några helt okej action- och suspense-moment, men som helhet är det en rätt platt och lite långtråkig historia. Som det ju gärna blir när man låter en person med hyperkontrollerat känsloliv…inte blir förälskad. De där flashbackscenerna räcker inte till för att höja insatserna i dramat. Tvärtom, att det här skulle bli ett logiskt fulländat, men också ganska tradigt avsnitt borde man ha kunnat fatta redan när någon pitchade den här storyn.

Betyg: 4/10 .

Voyager. Säsong 5, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 582 tv-avsnitt.