VOY: Random Thoughts. Det där B’Elanna åker i finkan för aggressiva tankar.

Det här är ytterligare en variant på tropen “besättningsman hamnar i knipa på främmande planet”. I det här fallet är det B’Elanna som hamnar i trubbel när hon och de andra besöker Mariernas hemvärld. Någon springer in i henne när hon shoppar på torget, och B’Elannas första impuls är att slå honom på käften. Det gör hon förstås inte, men den där tanken räcker för att utlösa ett misshandelsfall på andra sidan torget. Maris befolkning är nämligen telepater, och att tänka något för sig själv är typ samma sak som att säga det rakt ut. Ja, nästan lika illa som att göra något våldsamt.

På Mari tar man den här typen av incidenter extremt allvarligt. Man har så gott som utplånat all brottslighet på planeten genom att sanera och rengöra hjärnan på alla som tänkt något våldsamt. Så efter några snabba förhör döms B’Elanna till en neurologisk rensning. En rätt så komplicerad process, som i vissa fall rensar bort mer än de våldsamma tankarna.

Tuvok fortsätter dock att undersöka fallet, och kommer snart i kontakt med representanter för en svart marknad för våldsamma tankar. En illegal handel där folk träffas på mörka bakgator och överför våldsamma minnen och tankar till varandra (eftersom alla på planeten är telepater så behöver man ju inte fästa saker på film eller skriva ner dem i böcker). Det här öppnar upp för avsnittets kanske mest töntiga scener. En av bossarna på den svarta marknaden tvingar Tuvok att släppa fram sina allra mest förbjudna och våldsamma tankar, och det resulterar i ett rätt tramsigt kollage som ska gestalta det där mörkret. Det blev inte så farligt som seriens regissör hade velat, tror jag (främst har man återvunnit “läskiga” saker ur den egna serien, men också en del ur Paramount-filmen Dark Horizon).

Givetvis är det de skumma våldsnarkomanerna som planerat och utnyttjat B’Elannas ojämna humör för sina egna syften, men sedan tappat kontrollen över känslostyrkan i hennes reaktion. Jag menar, en återvunnen version av B’Elannas ilska utlöser ett mord dagen därpå. I sista minuten lyckas Tuvok och Janeway förhindra att B’Elannas hjärna rensas av Mariernas scary mind control-maskin, och man kan lyckligt resa vidare. Medan Mari-hemvärlden har lite självrannsakan att göra kring hur man ska tampas med sina invånares destruktiva sidor. Att man kanske ska upplysa besökare om sina stränga tankelagar är ju också en bra idé, tänker jag.

Jag bara antar att Random Thoughts är Star Treks sätt att ge sig in i 90-talets livliga censurdebatt. Med det här, inte särskilt subtilt utformade avsnittet driver man tesen att det inte går att förbjuda och censurera bort saker, då öppnar man bara upp för en svart marknad. Eller något i stil med att det är bättre att öppet tala om saker, än att försöka styra människors sätt att tänka. Det här var ju liksom innan näthatet började frodas på sociala medier.

Bland det här lite töntiga avsnittets ljuspunkter finns Nimira, en av de få poliserna på Mariernas hemvärld. En sympatisk men lite lättstött person som inte alls förstår varför Tuvok och Janeway inte godtar hennes snabbundersökning av det som hänt. Och som, trots sin vänliga uppsyn, är hon ytterst trigger happy när det gäller att använda den där neurologiska rensningen. Det är också lite gulligt i scenen där Neelix försöker stöta på en av Marierna, bara för att sedan inse att hon kan läsa av hur han fantiserar om att hon ska dra honom i polisongerna. Kinky!.

Sedan gillar jag verkligen avsnittets avslutande scen, där Seven of Nine faktiskt ifrågasätter hela premissen för tv-serien Voyager. Och visst har man själv tänkt någon gång då och då att Janeway och de andra kanske inte borde engagera sig så mycket i alla varelser som de stöter på under sin resa. Att det vore lite mer effektivt att bara gasa på och fokusera på att klara av hemresan.

SEVEN: Your philosophy of exploration exposes Voyager to constant risk. If you maintain a direct course to Earth and avoid all extraneous contact with alien species, it will increase your chances of survival. 
JANEWAY: Well, that would make a dull ride home. 
SEVEN: Captain? 
JANEWAY: We seek out new races because we want to, not because we’re following protocols. We have an insatiable curiosity about the universe. 
SEVEN: Your Chief Engineer and Security Officer were nearly lost today. That is unacceptable. 
JANEWAY: To you, maybe, but not to me or my crew. Our experience with the Mari gave us an insight into a culture we’ve never encountered. 
SEVEN: But that is irrelevant. 
JANEWAY: No. It’s how we gain knowledge. 
SEVEN: Then we are in disagreement. 
JANEWAY: Good. I dread the day when everyone on this ship agrees with me.  


Ett typiskt medelavsnitt, tycker jag. Det finns mycket intressant att säga om censur och människors inneboende destruktivitet, men Random Thoughts lyckas inte riktigt göra det. Däremot börjar jag ytterligare en gång inse hur extremt jobbigt det skulle vara att ha telepatiska förmågor. Tänk att få bilden av Neelix och hans polisongkink fastetsad i hjärnbarken. Otroligt obehagligt. Och betydligt läskigare än Tuvoks våldsminnen.

Betyg: 6/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 518 tv-avsnitt.

VOY: Worst Case Scenario. Det med myteriholorollspelet som flippar ut.

Det känns verkligen som om författarna och producenterna haft “roligt på jobbet” när de skapade den här äventyret. Berättelsen om ett holodäckäventyr som blir lite för verkligt för sitt eget bästa känns ganska ofta som en lite skruvad kommentar till deras egen verklighet. Worst Case Scenario är ytterligare ett av de avsnitt som på sistone visat att serien har förutsättningar att förflytta sig bort från det förutsägbara och repetitiva.

Lite komiskt blir det i och för sig att man i Voyager väljer att återuppliva sin Maquis-intrig ungefär samtidigt som hela den storylinen avslutas i Deep Space Nine. Här i form av ett holodäcksäventyr som B’Elanna upptäcker gömt långt ner i någon databas. Det visar sig vara ett spel som utspelas precis i början av Voyagers resa genom Deltakvadranten, där Chakotay leder ett myteri mot kapten Janeway. Hela avsnittet börjar inne i holodäcksäventyret, som en förlängd fejkstart ungefär, men där vana tittare ganska snart förstår att handlingen snarare är förlagd till Voyagers första säsong, än den nuvarande tredje.

Ryktet om det här lite vågade holodäcksäventyret sprider sig snabbt på Voyager, men Janeway tar dess existens och den fiktiva komplotten mot hennes ledarskap på ett ovanligt lättsamt sätt. Till sist kommer det fram att det hela från början faktiskt var tänkt som ett träningsprogram för säkerhetsavdelningen, författat av Tuvok. Han valde dock att aldrig slutföra det eftersom samarbetet mellan Maquis- och Federationsbesättningarna gick så bra. Men då den underhållningstörstande besättningen på Voyager kräver ett slut på historien så försöker Tuvok och Paris samarbeta om att skriva en upplösning på dramat. En rad rätt komiska situationer uppstår, där deras gemensamma skrivprojekt utsätts för en rad slitningar – allt från andra personers goda råd och idéer till en allmänt grälsjuk stämning mellan de två författarna om karaktären på upplösningen. Men när de två öppnar upp holodäcksprogrammet för att komplettera storyn så triggar man också igång ett helt nytt slut på historien – författat av förrädaren och ärkefienden Seska och dolt i Voyagers databaser innan hon valde att hoppa av.

Borta är nu det här avsnittets lättsamma komiska stämning. I stället är Tuvok och Paris fångna i ett holodäcksäventyr där upplösningen redan är färdigskriven som en tragedi. De ska dö. Inget de gör verkar kunna ändra intrigen och Seskas program blockerar också transportörerna, så de kan inte strålas ut från holodäcket. Och när Janeway tar sig in i dramat för att skriva om handlingen utifrån så kompenserar bara Seskas program det med en ny variant av den tragiska ändpunkten. Inte förrän Tuvok lyckas rigga ett phasergevär till en bomb så ändras slutet på historien.

Att holoäventyr löper amok och blir betydligt mer på allvar än vad det var tänkt, det har vi sett en rad varianter på tidigare. Det roliga här är avsnittets oväntade kast från komedi till dödligt allvar, och så förstås metaperspektivet. Det är svårt att inte se Worst Case Scenario som i åtminstone till viss mån en liknelse kring manusförfattare och producenters situation när klåfingriga tv-bossar och mellanchefer ska ge sig in och “förbättra” manus och intriger.

Kul är det i varje fall, en av de absoluta höjdarna i denna tredje säsong.

Betyg: 9/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 483 tv-avsnitt.

VOY: Rise. Det med de konstgjorda asteroiderna och tjuderhissen.

Det finns en sak som är bra med det här avsnittet (ja, dessvärre rör det sig nog bara om en grej i Rise). Det är att Neelix äntligen säger ifrån. Jag har varit inne på det här tidigare, att Neelix liksom fortfarande är Voyagers clown som alla tillåter sig att behandla nedlåtande och tarvligt – detta trots att han faktiskt räddat Voyager flera gånger. Nåväl, den här gången får han nog och skäller till sist ut Tuvok för hans dissiga attityd. Ett ord i rättan tid. Inte en dag för tidigt. Och så vidare. I övrigt känns det här avsnittet märkligt obalanserat. Som att någon form av stringens och stadga nästan helt saknas. Trots, eller kanske på grund av, att det innehåller så många olika saker och personer så känns Rise repetitivt och ospännande på ett nästan våldsamt sätt.

Allt börjar med att Janeway tagit på sig att hjälpa Nezurerna med att skydda sina kolonier från ett asteroidregn. Det går sådär, Voyagers torpeder lyckas inte förinta den första asteroiden man stöter på helt och hållet, utan fragment av den når ändå planeten och ställer till med stor skada. En forskare som befinner sig i en av kolonierna, doktor Vatm, hävdar att det beror på att asteroiderna är…konstgjorda. Mer vill han inte säga över en comlink, utan Neelix och Tuvok skickas till planetens yta för att hämta upp honom till Voyager där han ska berätta allt han vet. Men det där går förstås också åt helvete.

Skyttelkrashlandningar har verkligen blivit det nya transportörtrubbel i de nyare Star Trek-serierna och -filmerna, så jag blir inte jätteförvånad när jobbiga atmosfäriska fenomen gör så att Neelix och Tuvoks skepp landar väldigt hårt på planeten. Samma väderfenomen som sänkte skytteln gör det också omöjligt för dem nere på planeten att kommunicera med moderskeppet.

Det är då som Neelix kläcker idén att man ska använda ett omloppstjuder för att ta sig till transportöravstånd från Voyager. Omloppstjuder, är det inte ett fantastiskt ord? Det är i varje fall namnet på en skitlång pinne som går rakt upp i himlen, försedd med en hisskabin, som man kan använda för om- och avlastningar. Att hissen är sönder, Neelix ljuger om sin erfarenhet av att reparera den typen av maskiner och att en i gruppen som ska åka med i himlahissen är mullvad för en främmande makt är några av komplikationerna som uppstår på vägen upp. Det är verkligen ingen brist på annan dramatik heller – doktor Vatm lönnmördas och både Tuvok och förrädaren/mördaren trillar av den där hissen högt uppe i luften. Trots det är det här det tristaste avsnittet jag sett på länge.

När bifigurer som Neelix och Tuvok ensamma ska bära ett helt avsnitt så tycker jag att det krävs att de tidigare kanske lite grovt skissade rollfigurerna får visa nya sidor av sin personlighet. Någon form av fördjupning som gör att vi lär känna nya sidor av rollfigurerna. Här är avsnittet utformat precis tvärtom – konflikten mellan den känslosamme och intuitive Neelix och den behärskade och logiske Tuvok utvecklas exakt som man kan tänka sig. Inklusive ett påklistrat lyckligt slut. Det är bara den där utskällningen som sticker ut, tycker jag.

Men det är ju inte bara Tuvok och Neelix i den där hissen. Manusförfattaren har också slängt in tre Nezurer, som inte heller får så mycket karaktärsutveckling. Vi får reda på att en är paranoid, en feg och att den tredje förlorat kontakten med sin syster. När en av dem mördas är jag verkligen helt nollställd, ointresserad av både mördaren och offret eftersom jag inte har någon aning om vem någon är eller vad som egentligen står på spel. Förklaringen till allt det här? Tja, kanske att handlingen är extremt inspirerad av sextiotalsfilmen Flight of the Phoenix. Men något verkar ha gått förlorat i adaptionen.

Hade det här avsnittet åtminstone haft en ordentlig b-handling att klippa till då och då, så kanske man lyckats få till lite mer flyt. Nu är vi istället fast där i hissen, och får höra Tuvok och Neelix tjata, tjata och tjata på varandra. Till sist höll jag nästan på att bli galen på Tuvoks monotona replikföring. Det kändes som om de där två hade hakat upp sig och hade kunnat hålla på med sitt gnabbande för evigt. Att hissens syreförsörjning såg ut att fallera verkade till och med nästan hoppfullt på något vis, då kanske åtminstone den ene skulle svimma av. Men det räckte tydligen med en spruta med något medel som fick blodet att ta upp mer syre för att samtliga ombord på hissen några minuter senare skulle studsa runt som sockerstinna barn. Orimligt. Och när jag ändå håller på och klagar – den där tjuderhissen! Sämsta specialeffekten hittills i Voyager.

Etonian order kallar i varje fall de som skickat iväg de där asteroiderna sig, men som jagas bort av Voyager när de kommer till planeten för att göra anspråk på den. Etonian ordens taktik för att invasion är nämligen att först få folk att lämna sina planeter på grund av att det ramlar en massa asteroider på dem. När alla dragit är det ju sedan fritt fram för dem att gå in och ockupera. Det här sista får jag förklarat för mig i avsnittets avslutning, när alla är tillbaka på Voyager igen. Så pass illa konstruerat är manuset till Rise att det krävs en lång utläggning efteråt för att samla ihop alla lösa trådar. Varför Nezurernas koloni är så viktig för Janeway får jag dock inte ens reda på då. Eller vad som gör att hon så tvärsäkert tar Nezurernas sida. De där taktiska besluten i kontakt med andra folk i deltakvadranten blir verkligen bara mer och mer godtyckliga ju längre den här serien pågår. Det känns som att Janeway bara minns bara reglementet när det passar henne.

Ja, men det var väl ett riktigt surt blogginlägg, det här. Det var faktiskt länge sedan jag blev så irriterad på ett avsnitt. Åtminstone en reaktion som Rise visar sig vara fenomenalt bra på att framkalla.

Betyg: 3/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 470 tv-avsnitt.

VOY: Blood Fever. Det där B’Elanna blir ett kåtmonster.

Äntligen släpper Voyager-författarna till lite och låter ett avsnitt handla väldigt mycket om sex. Fast, eftersom det här faktiskt fortfarande är Star Trek, så styrs sexdriften förstås av något som mest är att likna vid ett livsfarligt sjukdomstillstånd. Sjukdomar är ju ett stående inslag i den här tv-serien, sexualitet känner man sig oftast lite mer obekväm inför. 

Det är den annars så behärskade (ja, nästan beskedlige) Vorik som lyckas smitta B’Elanna med sin Pon Farr-kättja. Det är något i stil med att han skapar ett telepatiskt band till henne när han redan är, hur ska vi kalla det….uppspelt. Eller kanske är “galen av brunst” rätt sätt att beskriva det som händer. Eller faktiskt bara kvinnomisshandlare, rakt av. Den där mentala kopplingen uppstår ju när han faktiskt överfaller B’Elanna efter att hon tackat nej till hans frieri. Pon Farr- överföringen drar sedan igång hennes klingonska gener som skapar en egen, och högst labil, version av det vulcanska parningstillståndet.  

Det här är ett ganska bra exempel på hur Star Treks manusförfattare ofta handskas med sexuella inviter och knullande (förutom när det gäller Kapten Kirk). Man gör det till en avvikelse, en anomali, hos de annars så behärskade och perfekta Starfleetmedlemmarna. Gärna förknippat med sjukdom eller sinnesförvirring. Ta till exempel när stackars Kes hamnade i sin parningsperiod för någon säsong sedan, få i den här serien har sett mer dödssjuka ut än hon gjorde då. Eller här, där både Vorik och B’Elanna blir personlighetsförändrade när åtrån får dominera och bestämma.  

En fascinerande sak här är att pon farr tydligen är något som man inte talar högt om, ens vulcaner emellan. Det anses som oerhört pinsamt och skamfullt att en vulcans logik och mentala kontroll ersätts av enbart instinkt och drifter. Bäst att inte låtsas om att det blir sådär vart sjunde år, tydligen. Inget ämne lämpligt att avhandla runt fikaborden på Vulcan, alltså. Eller med utomstående. Eller med någon alls. #pratainteomdet. 

Hade Vorik kunnat prata om att han var på väg in i sin brunstperiod hade troligtvis det mesta av det här avsnittets händelser kunnat undvikas. Tystnadskulturen  ställer också till det för Voyagers hololäkare när han försöker behandla Pon Farr-utbrottet. Det kan tydligen utvecklas till ett livshotande tillstånd. Ja, man kan åtminstone få allvarliga hjärnskador om man varken får ligga eller slåss medan man är i “tillståndet”. Därav B’Elannas desperation när Tom Paris, antagligen för första gången i sitt liv, tackar nej till sex. Nu, när hon faktiskt behöver ligga för att inte bli hjärnskadad, så bestämmer han sig för att vilja vänta med sexandet tills han vet att det är vad B’Elanna verkligen vill, och att det inte bara är hennes drifter som talar. Äntligen, en man som inte bär sig åt som ett as utan helgar samtyckesprincipen. Eller är det bara den gamla vanliga moraliserande skillnaden mellan kärlek och se som han hänger upp sig på?

Å andra sidan, det här är en nödsituation. Så ganska snart är de två trots allt på väg att ge sig på lite “hårda tag”-sex tillsammans, men blir avbrutna av en vansinnigt svartsjuk Vorik. Det blir inget sex, i stället slåss B’Elanna och Vorik med varandra, vilket kanske är den bästa lösningen för alla inblandade.

I en epilog så inser vi däremot att relationen mellan B’Elanna och Tom Paris fortfarande är stel efter det som har hänt. Hon som hävdade att hon inte vågade besvara hans känslor, har på nytt krupit in i sitt skal. 

I serien av iakttagelser kring sex och holodäcket noterar jag att hololäkaren praktiskt taget tvingar Vorik att ha sex med en hologramtjej i det här avsnittet. En företeelse som, lite motsägelsefullt, både verkar vara en självklarhet och ändå något som hololäkaren måste föreslå på ett menande sätt. Fortfarande ytterst oklart om det är socialt accepterat att använda holodäckets personer som någon form av digitala sexdockor inom Stjärnflottan. Och är detta i så fall officiellt sanktionerat från Federationens sida? Kan sexet till och med vara själva syftet med holodäcket från början? Jakten på ledtrådar går vidare. 

Jag kanske ska nämna den rätt så menlösa b-handlingen också (eller om det kanske är a-handlingen, svårt att avgöra). Voyagercrewen letar i varje fall efter “gallicite”, och hittar en planet med övergivna gruvor. Som sedan visar sig inte alls vara övergivna, utan i dem finns resterna av planetens befolkning. De gömmer sig för en övermäktig fiende som en gång i tiden attackerade dem och höll på att utrota hela folket. Vem det var får vi veta i avsnittets sista scen då man hittar liket av en….borg!

Jag tyckte att det här var ett rätt kul avsnitt. Men komplicerat. Även om det här är gjort före #metoo så har man verkligen varit tvungna att balansera hit och dit för att inte sluta i något som är väldigt likt sexuella övergrepp eller sexuellt utnyttjande. Det är liksom inte avslappnad hippiestämning och fri kärlek som kännetecknar Pon Farr. Tvärtom, det är mer tvångsmässigt, våldsamt och plågat. Märkligt blir det också när Tuvok typ nästan ger order till Paris om att ligga med B’Elanna. Bonusfakta: från början var det meningen att Tuvok var den som skulle gå in i Pon Farr, men det ansågs som för vågat, eftersom han ju är gift och har barn i en annan del av galaxen. Kåtslag kan man eventuellt hantera i en sån här tv-serie, men inte otrohet. 

Oavsett är det faktiskt alltid lite skönt att se avsnitt där huvudpersonerna för en gångs skull agerar lite mänskligt (skrev den uppenbart inkonsekventa person som blev jätteupprörd när Sisko agerade utanför protokollet i förra avsnittet, men det jag menar med mänskligt här är väl mer drifter, sex och andra mer privata grejor).  

Lite extra bonuspoäng för en bra “mjuk” cliffhanger. Det är annars nästan bara i dubbelavsnitten som man använder sig av cliffhangers i Star Trek–serierna, men här kom det! Att hitta ett borglik indikerar ju att dessa kramgoa figurer snart kommer att dyka upp i Voyager, även om det kanske inte måste hända i nästa avsnitt (vilket det i och för sig gör, men å andra sidan var det här och förra Voyageravsnittet producerade i omvänd ordning, något som gör att den lite speciella stämning som finns mellan B’Elanna och Vorik i det avsnittet egentligen beror på det som hände här). Sedan är det ju svårt att inte bli nostalgisk och börjar längta till att börja om från början och se alla avsnitt igen, bland annat originalseriens lätt homoerotiska Pon Farr-avsnitt. 

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 464 tv-avsnitt.

VOY: Alter Ego. Det där ett alienhologram blir besatt av Tuvok.

Det uppstår dålig stämning när Tuvok börjar spela sällskapsspel med hologramtjejen som Harry Kim har en crush på. Fun fact: Sandra Nelsons baddräktslinne fick akutfodras on set för att undvika styva bröstvårtor i bild (det var tydligen rätt kallt i studion).

Okej, det här avsnittet hade jag nog stängt av halvvägs om jag inte hållit på med det här projektet. Så pass ointresserad är jag av avsnittets inledande drama, det där Harry Kim är kär i Marayna, en tjej på holodäcket. Jo, det förekommer en sällsynt nebulosa också, som man står och beundrar på bryggan. Starten på Alter Ego är nästan orimligt svag. 

I alla fall, Harry är så knäckt av sin crush att han överväger att gå all in vulcan för att få lite koll på sina känslor. Han söker sig till Tuvok som bemöter honom med en blandning av förakt och överlägsenhet. Men gissa vad som händer när Tuvok träffar holodäcksromansen (i rent studiesyfte förstås)? Han trillar förstås också dit – helt oförberedd på att en holodäcksbaddräktsbrud kan vara smart och intellektuell. Och vilja spela vulcanskt plockepinn, kal-toh.

Så här långt in i avsnittet sitter jag och tänker på hur avancerat det där holodäcksprogrammet måste vara om det kan konstruera exakt rätt typ av samtalspartner till alla som kommer in för att uppleva ett äventyr. Och så funderar jag på om det räknas som otrohet om man ligger med en holodäcksperson – de finns ju egentligen inte på riktigt utan bara i ett datorprogram. I Deep Space Nine har det väl mer än antytts flera gånger vad man kan ha för sig i Quarks holosviter, men här är man en aning mer kyska – trots att behovet av nära relationer måste vara akut hos många ombord, isolerade som man är från sin omvärld. 

B’Elanna hinner både med att brottas med onda hologram och bli uppvaktad av vulcanen Vorik i det här avsnittet. 

Nu visar det ju sig förstås att Marayna inte är en vanlig holodäcksindivid, utan faktiskt en alien som lyckats ta sig in i Voyagers datorprogram från en närliggande rymdstation där hon i all ensamhet håller den där nebulosan i schack. När det där upptäcks leder det faktiskt till ganska kul action. Holodäckets polynesiska paradis förvandlas på ett ögonblick till en mardröm, där B’Elanna håller på att bli strypt av en blomster-lei. 

Till sist får Tuvok träffa den verkliga Marayna, som sitter där på sin rymdstation och med ett kommando kan utplåna hela Voyager. Hon förklarar honom sin kärlek, och berättar att hon sett hur ensam och isolerad Tuvok är ombord på sitt skepp. Borde det inte vara bättre att leva med henne på stationen i stället? Tuvoks fantastiska svar på tal, som till fick den kärlekstörstande alienkvinnan att släppa honom fri? Jodå, han kom dragandes med sin vigselring. 

MARAYNA: But you are more like me than you are like them. I’ve seen the way you isolate yourself. Even in a crowd of people, you’re alone. We should be together. 
TUVOK: I must admit, I have found our conversations stimulating. Your insight and intelligence, fresh and unexpected. In other circumstances, I would be willing to spend time in your company, to continue to share knowledge and ideas. But I have a home and a spouse on Vulcan. I have a mission, and colleagues who depend on me. I do not have a complete understanding of emotions, but I believe that if you truly care for me, you will not pursue this course of action. 

Ja, men ni fattar. Man sitter i deltakvadranten och känner sig unik men osynliggjord. En stilig man med spetsiga öron anländer, och man förstår att det där är ens tvillingssjäl. Och när man sedan uppvaktar honom (om än på ett lite aggressivt “du är min gisslan och om du drar dödar jag alla dina kompisar”-sätt –  ja, då börjar han prata om sin fru.

Parförhållandet, monogamin och äktenskapet är institutioner som verkar vara universella. Eller åtminstone galax-normativa. För det är när Tuvoks  fruga börjar komma på tal som luften går ur Marayna. Eller så var det det där gamla vanliga tricket som han kör: “om du verkligen bryr dig om mig så skulle du inte göra så här mot mig”. Det där är inte bara en väldigt lam upplösning på ett halvintressant avsnitt, utan också ytterligare ett bevis på bristen på fantasifullhet och normöverskridande tankeexperiment hos Star Trek-författarna. Inte bara ser alla varelser ut som människor med  roliga masker, de verkar också ha organiserat sina liv på sätt som påminner extremt mycket om människans, åtminstone om sättet som hon levde på under 90-talet. 

Den trista upplösningen kombineras förresten med en rätt så tradig epilog också, där Tuvok och Harry spelar ett parti kal-toh tillsammans. Male bonding kan ju faktiskt Tuvok ägna sig åt, även om han är gift.

Alter Ego har kopplingar till två av de avsnitt jag kanske är mest skeptiskt till i hela The Next Generation-produktionen: Elemantary, Dear Data och Ship in a Bottle (som fick 4 respektive 3 i betyg av mig). Det kanske förklarar en viss skepsis hos mig i början av det här avsnittet. Trånande efter holodäckskaraktärer är en sak, men när de tar över hela skeppets dator och börjar materialisera sig både här och där så blir jag lite trött. Det verkar liksom lite för enkelt att ta över Voyagers (och de andra Federationsskeppens) dator- och styrsystem, det händer gång på gång utan att någon installerar ett ordentligt virusprogram. Sen är det något med en fiende som har lite för mycket makt, som blir lite trist. I det här fallet har Marayna kontroll över skeppets styrsystem, kan transportera sig överallt ombord i hologramform och i hotfulla situationer ladda ner sig själv i datorn. Nog för att jag gillar visioner kring artificiella intelligenser, men det där gör mig bara förbannad. Fast när jag sedan får reda på att det är en alien som tagit kontroll över Voyager, så blir jag på lite bättre humör och lite mer förlåtande. 

Men inte ens det kan dölja det mediokra hos Alter Ego – även som mellanavsnitt sett. Actioninslagen (om än lite valhänt genomförda) piggar dock upp. Den instabila nebulosan måste dock vara en av de allra tristaste b-handlingar jag varit med om. Som att stå och se på färg som torkar, även om den knyts ihop med huvudhandlingen i avsnittets upplösning.

Lider lite extra med det här misslyckandet, eftersom jag verkligen skulle vilja se fler storylines med Tuvok. Tycker för övrigt att resten av besättningen utsätter honom för rena rama vuxenmobbningen ibland, med sina ironiska skämt över hans brist på känslor och det logiska i hans tänkande. Men ett intressant Tuvok-avsnitt  måste nog innehålla större utmaningar än ett parti kal-toh med en attraktiv lady. 

Betyg: 5/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 460 tv-avsnitt.

VOY: Flashback. Det där Tuvok får ett minnesvirus och hamnar hos kapten Sulu.

voy flashback 4

Dags för Voyager att återkoppla till Star Trek-konceptets historia. In med lite mind meld, och George Takei så får vi genast en lyxig nostalgifest. Även om allt egentligen handlar om något så deppigt som ett aggressivt hjärnvirus.

voy flashbackTajmingen av det här retrodoftande avsnittet handlade främst om firandet av Star Treks 30-årsjubileum, vilket alltså föranledde producenterna att stoppa in några av originalseriens skådespelare i avsnittet. Man hade den goda smaken att den här gången skippa Shatner/Kirk den här gången och i stället låta George Takeis Sulu och Grace Lee Whitneys Janice Rand få lite välförtjänt tid i rampljuset (tydligen skulle Uhura också ha dykt upp i en pytteliten roll, men Nichelle Nichols tackade nej till att vara med i en så pass bagatellartad cameo). Förutom jubileet så var det väl heller ingen dålig idé att få in lite mer av Star Treks förflutna och kontinuitet i Voyager. De är ju lite ensamma där borta i Deltakvadranten, och att stärka banden till sitt moderfranschise är ju ganska smart rent kommersiellt. Det blir dessutom ett win/win-läge när man gör det samma höst som ytterligare en Star Trek-film ska ha biopremiär (First Contact har biopremiär lite drygt två månader efter att det här avsnittet visades på amerikansk tv första gången).

voy flashback 2Sättet man gestaltar det här på är däremot en smula komplicerat. En tidsresa utan en tidsresa, beskriver någon avsnittet på sajten Memory Alpha. Man väljer att återskapa Tuvoks minnesbilder från förr genom en mind meld tillsammans med Janeway där de bägge får uppleva hans tid på rymdskeppet Excelsior sisådär åttio år innan han hamnade på Voyager. Ett skepp där alltså Sulu var kapten. Men allt handlar inte om nostalgivärde här, Flashback är framför allt ett avsnitt där vi får en massa ny information om Tuvok. Till exempel att tjänstgöringen ombord på Voyager är  en del av hans andra karriäromgång inom stjärnflottan. För alla referensonanister där ute är det dessutom så fiffigt ordnat att händelserna på Excelsior i det här avsnittet inträffar samtidigt som filmen  Star Trek VI: The Undiscovered Country.

Fast. Egentligen är det inte till det där minnet från Excelsior som mind melden var tänkte att förflytta Janeway och Tuvok. Det var till en annan minnesbild, där Tuvok som barn håller en människoflicka i handen, så hon inte skulle falla ner för ett stup. Vilket hon gör. För det är när det här undanträngda minnet med flickan dyker upp som hela Tuvoks hjärna håller på att skadas., och undanträngda minnen visar sig vara en helt annan grej för en Vulcan än en människa, förklarar hololäkaren.

EMH: I think we may be dealing with a repressed memory. The memory engrams in the dorsal region of the hippocampus are being disrupted. It’s causing physical damage to the surrounding tissue. In Vulcan medicine, this is known as t’lokan schism. It means that the subject is inhibiting a traumatic memory, which is beginning to resurface.
JANEWAY: And that’s causing brain damage?
EMH: Strange, I know. In human subjects, repressed memories are nothing more than psychological traumas which can be dealt with, with standard therapeutic techniques. But in Vulcans, there is a physical reaction to the battle between the conscious and the unconscious. In extreme cases, the mind of the patient can literally lobotomise itself.

Det enda sättet att hjälpa Tuvok på är alltså att Janeway gör en mind meld med honom och följer med in i hans minnen för att försöka lösa gåtan med flickan och stupet. Men i stället för att komma till scenen med den lilla flickan och stupet så hamnar de på bryggan på Excelsior. Flera gånger. Och får bland annat vara med om när Tuvok fjäskar för Sulu genom att bjuda honom på vulcanskt te. Men trots allt besvär, flera medicinska krislägen och ytterst dramatiska scener från Excelsiors brygga, så slutar allt med att Tuvoks minnesfragment bara är ett slags skenmanöver som förorsakas av ett hjärnvirus. Och det var ju lite snopet.

voy flashback 3Även om den (ska vi vara helt ärliga, ganska tunna) ramhandlingen i Flashback främst var en ursäkt för att få ha med George Takei i Voyager, så blir det här ett bra backstory-avsnitt om Tuvok, en av de rollfigurerna som jag tycker hamnat i skymundan i serien. Lite brutalt känns det i och för sig att man är tvungen att hota Tuvok med att akuta hjärnskador för att han ska vilja berätta lite om sitt liv, men helt korrekt när det gäller rollfigurerens egna personlighet och logik.

Oavsett vad avsikterna bakom Flashback än var, så fungerar avsnittet väldigt bra. Man lyckas kombinera nostalgikul och lite rafflande sjukhusdrama. Min favoritscen är nog den där Sulu plötsligt upptäcker att Janeway tassar runt i Tuvoks minnesbilder. Där blir det här avsnittet surrealistiskt på riktigt. Jag har däremot inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om Janeways “boys will be boys”-inställning till sättet som Sulu och Kirk skötte sina jobb som kaptener inom stjärnflottan, men på något sätt känns det ändå bra att de olika inställningarna till flottans regelverk faktiskt tas upp.

JANEWAY: It was a very different time, Mister Kim. Captain Sulu, Captain Kirk, Dr. McCoy. They all belonged to a different breed of Starfleet officer. Imagine the era they lived in. The Alpha Quadrant still largely unexplored. Humanity on verge of war with Klingons. Romulans hiding behind every nebula. Even the technology we take for granted was still in its early stages. No plasma weapons, no multiphasic shields. Their ships were half as fast.
KIM: No replicators, no holodecks. You know, ever since I took Starfleet history at the academy, I always wondered what it would be like to live in those days.
JANEWAY: Space must have seemed a whole lot bigger back then. It’s not surprising they had to bend the rules a little. They were a little slower to invoke the Prime Directive, and a little quicker to pull their phasers. Of course, the whole bunch of them would be booted out of Starfleet today. But I have to admit, I would have loved to ride shotgun at least once with a group of officers like that.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 437 tv-avsnitt.

VOY: Tuvix. Det där Tuvok och Neelix smälter ihop till en person.

voy tuvix

dsp tuvix 6Vid första anblick verkade det här vara ett lite sköj avsnitt. Tuvok och Neelix, Voyagers mest anala respektive spontana besättningsmedlemmar, smälter samman till en person efter en olycka med transportören. Resultatet blir Tuvix. Upplagt för en del humor är det visar sig att de två är lite bättre som kombination än var för sig. Janeway får i och med det här får en säkerhetsofficer med lite humor, för att inte tala om att Tuvix lagar bättre mat än Neelix (hemligheten är tydligen att krydda lite mer logiskt). Oklart dock om Tuvix jobbar dubbla skift för att hinna med två personers arbetsuppgifter.

voy tuvix 3Man kan säga att Tuvix är som en omvänd variant av handlingen i Faces,  Där delas ju B’Elanna upp i två personer, en klingonsk och en mänsklig. I det här avsnittet blir Tuvix i stället en intressant kombination av Tuvoks logik och känslokyla kombinerat med Neelix frejdighet och intuition. Men det här är förstås något som besättningen ombord på Voyager först inser efter att det gått lite tid. Deras första reaktion när Tuvix anländer är att stå och råstirra på honom med en lite äcklad min. Mest knäckt av alla inför den nya personen ombord på skeppet är Kes, som någonstans ser sin pojkvän försvinna in i den genetiska mix som utgör Tuvix.

Men oavsett vad folk tycker om det som har hänt så lyckas ingen omdelbart hitta ett sätt att vända den process som skapat Tuvix. Och när möjligheten att återskapa Neelix och Tuvok inte längre finns, så ger besättningen Tuvix en chans. Efter lite uppvaktning börjar Kes till och med överväga att börja dejta honom, istället för att gå runt och sörja Neelix. Hennes uppskattade livslängd som ocampa är ju trots allt bara nio år. Det finns liksom inte tillräckligt med tid för långa sorgeperioder, helt enkelt

Just när allt verkar på väg att ordna sig till det bästa för Tuvix så kommer hololäkaren på ett sätt att reversera processen som skapade honom. Det finns bara ett problem med den nya metoden. Tuvix vill inte dö. Och vill inte försvinna. Han trivs med att leva, säger han, och hävdar att Janeway i praktiken dömer honom till döden om hon tvingar fram en separation. Det blir plötsligt väldigt allvarligt, alltsammans. Ska Janeway kunna verkligen döma någon till döden? En så trevlig prick som Tuvix, dessutom?

Jag sitter och väntar på den vanliga Star Trek-twisten. Att Tuvix själv ska inse att det nobla här är att gå med på delningen. Eller, kanske att hans kärlek till Kes ska göra att han accepterar splitten för att hon ska få sin älskade Neelix tillbaka. Eller, varför inte en plötslig sjukdom som gör att Tuvix måste delas för att överleva, lite som det var i Faces? Istället blir det en ovanligt jobbig upplösning. För Tuvix vill fortfarande inte dö.

ds9 tuvix 8Så det blir riktigt mörkt och obehagligt i slutet av det här avsnittet. Där Tuvix ber alla sina kollegor och vänner om hjälp ochh ingen ingriper. Sedan måste Janeway tillkalla säkerhetsvakter för att tvinga Tuvix till sjukstugan, där hololäkaren i sin tur vägrar att utföra sin arbetsuppgift eftersom det skulle strida mot hans hederskodex som läkare.  Janeways sammanbitna fejs och svarta, nästan tomma blick när hon får utföra skitjobbet själv. Och hur hon ensam går ut i en mörk korridor i avsnittets sista scen. Det här är moralisk hardcore i Star Trek. Och avsnittet som jag trodde skulle handla om en kul gimmick visade sig innehålla mer än dagsbehovet av allvar. Helt ärlig, det tog en bra stund för mig att hämta mig efter det slag i magen som den här storyn kulminerade som..

Dessutom lyckas manusförfattarna till det här avsnittet med att koppla Kes och hennes ambivalens inför Tuvix till Janeways och alla andras dilemma ombord. Ska man släppa livet hemma, och acceptera att man kanske aldrig kommer att återvända dit? Satt i det perspektivet blir Tuvix öde högst symboliskt. Han står för förändring, anpassning, något nytt som skapats i gammakvadranten. Att utplåna honom blir på sätt och vis för Janeway som ett sätt att fortsätta att hålla blicken på målet. Resan hem, oavsett hur lång tid det kommer att ta att komma fram.

Ytterligare ett sånt där avsnitt som verkligen förvånade mig. Ja, kanske till och med gav mig en mindre chock. Upplösningen kändes faktiskt otroligt obehagligt och läskigt. Det är för den här typen av oväntade avsnitt som jag fortsätter med det här bloggandet. Så himla kul!

Betyg: 9/10 .

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 429 tv-avsnitt.