VOY: Innocence. Det där Tuvok blir barnvakt åt Benjamin Button-barnen.

voy innocence

Tänkte mycket på originalseriens avsnitt Miri när jag såg Innocence. Miri handlar ju om en planet där barn blir sjuka när de når puberteten. Även här handlar det om små föräldralösa barn, strandsatta på en annars öde planet där deras liv är i fara. Men själva intrigen är egentligen en spegelbild av den i Miri. Den här historien handlar om barn som måste dö för att de blir…yngre.

voy innocence 3Ytterligare en gång vävs a- och b-handlingarna ihop på ett snyggt sätt här. Voyagers besättning är på jakt efter polyferanid, och söker därför igenom månarna runt planeten Drayan II. Man vill gärna ha en god relation med befolkningen på planeten, men det visar sig vara en högst motsträvig civilisation att närma sig. Drayanerna är liksom kvadrantens motsvarighet till Greta Garbo – de håller sig gärna på sin egen kant. Till sist kommer ändå deras ledare Alcia på studiebesök på Voyager, men hennes attityd är redan från början rätt så dissig. Det visar sig vara helt fel strategi att visa upp warpmotorer och andra tekniska framsteg för representanter från en civilisation som upplevt vad som händer när man prioriterar teknik istället för andlighet. Så jag får väl korrigera det där jag skrev tidigare.  Kanske är det snarare mer korrekt att säga att Drayanerna är kvadrantens high tech-version av amish-folket än att kalla dem för Garbo-wannabes.

ALCIA: I find it interesting that you chose this to show me first. Do your people consider advanced technology to be their highest achievement?
JANEWAY: Not as an end in itself. The purpose of all this is to help up gain knowledge about the universe and the people in it.
ALCIA: Our ancestors were brilliant scientists and engineers. They were continually developing better, smarter, more efficient machines, until the technology became more important than the people. I believe our society would have self-destructed if it weren’t for the reformation. My great-grandfather helped to return us to ourselves, and since that time we’ve remained isolated to avoid the influence of those who might lead us back down the wrong path.
CHAKOTAY: Some human cultures have done the same.

voy innocence 4Parallellt med det här får vi också följa Tuvok. Han har kraschlandat på en av månarna med sin skyttel. Fänrik Bennet som också var med på skytteln dör i kraschen, men lite oväntat får Tuvok istället sällskap av en grupp drayanska barn som springer runt på egen hand i skogen. Skeppet som tog dem dit kraschade också, och alla vuxna dog. Men kidsen är ganska tacksamma över det, eftersom de skickats till just den här månen för att dö. De berättar att det är något som kallas för en Morrok som kommer och hämtar dem när de sover på natten.

voy innocence 2Tuvok visar sig vara världens sämsta barnvakt, och inte blir hans jobb enklare när drayanerna skickar patruller till månen för att leta efter barnen. Han tar dessvärre inte heller barnens berättelser om Morrok på allvar, vilket får allvarliga konsekvenser. Tre barn går och lägger sig på natten, men bara ett finns kvar nästa morgon. Och som om inte det var besvärligt nog så förbjuder Alcia faktiskt Janeway att skicka en räddningspatrull för att undsätta Tuvok på månen – han har lyckats kraschlanda på det som är den dayanska kulturens allra heligaste plats (kanske skulle ändå Janeway ha väntat in svar från Alcia innan hon skickade ut sina patruller. Framför allt med det rykte som hon och Voyager redan hunnit skaffa sig i deltakvadranten. Då slipper man nämligen att göra bort sig genom att använda lokala helgedomar som landningsplatser). Inte för att Janeway respekterar Alcias protester kring det där med räddningspatruller särskilt länge. Fast när allt ska redas ut så visar det sig att hon och Tuvok har fått helt fel bild av vad som står på spel på den heliga månen. Visst är det en lokal och lite snällare variant av ättestupan – men barnen är i själva verket inga barn.

Jag blir faktiskt lite imponerad av att upphovspersonerna till Innocence lyckas ge ett så pass dåligt intryck av dayanerna att jag i slutet av Innocence faktiskt tror att det är en civilisation som offrar sina barn till ett monster. Det passar liksom ihop med min fördomsprofil kring kulturer som inte vill ha kontakt med andra civilisationer. Men så kommer twisten: Dayan II är Benjamin Button-planeten: man föds som gammal och åldras baklänges. De olydiga barnen som Tuvok försöker få pli på är alltså i själva verket debila åldringar. Och ritualerna på den där hemliga månen handlar om att de där barnen, som de urgamla personer de är, ska gå upp i någon form av större energi (det vill säga dö) inuti en grotta. Jo, jag hade gärna också velat ha en något mer detaljerad beskrivning av exakt hur det där går till –men det kändes logiskt när de sa det i avsnittet.

voy innocence 5Jag köpte i varje fall hela grejen. Gick på finterna. Men så framstår också barnen som just barn, åtminstone ett av dem kunde ju ha varit lite lillgammalt – så man fick någon ledtråd om hur det stod till. Däremot gick här ytterligare ett avsnitt från botten- till toppbetyg (eller i varje fall okej-betyg) under de avslutande fem minuterna. Ja, det blir till och med lite gripande i sista scenen, när Tuvok blir den som ska ledsaga den lilla flickan in i grottan där hon ska dö.

Men det allra bästa med hela Innocence är egentligen scenerna där Tuvok försöker passa och uppfostra tre bångstyriga barn. Han är så urusel på det där. Barn ställer frågor till en Vulcan-momentet i avsnittet är också Trekker-guld! Förutom frågor om öronen så reder man också ut hur man ser på familjeband i en känslokall kultur.

ELANI: If Vulcans don’t feel anything, does that mean you don’t love them?
TUVOK: My attachment to my children cannot be described as an emotion. They are part of my identity, and I am incomplete without them.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 422 tv-avsnitt.

VOY: Meld. Det där Tuvok blir mordisk. Jättemordisk.

voy meldMan ska vara försiktig vem man smälter samman sitt medvetande och sina minnen med, för man kan ju få med sig lite obehagliga egenskaper på köpet. Det får Tuvok erfara när han försöker ta reda på den “logiska” orsaken till ett mord som begåtts på Voyager. Hans sökande efter ett motiv till mordet går så långt att han föreslår en vulcan mind meld. Det vulcanska specialtricket där två människors hjärnor förenas. Tanken är att mördaren ska få lite av Tuvoks självkontroll genom den där sinnessammansmältningen. Dessvärre smittas Tuvok samtidigt av mördarens blodtörst och börjar fantisera om att döda Neelix. Ojojoj.

Det känns som om fler och fler av avsnitten jag ser just nu innehåller en massa finter. Är det inte en falsk start på själva avsnittet (holodäckstricket som jag var inne på så sent som i förra blogginlägget) så leker upphovspersonerna med de konventioner som Star Trek brukar använda sig av. Som i Meld. Ett klassiskt detektivavsnitt tänker jag när B’elanna hittar ett halvt förkolnat lik bakom en panel i maskinrummet. Men själva mordmysteriet är ganska snabbt avklarat. Det hela är mycket enkelt – personen som alla misstänker är också den som har begått mordet. För säkerhets skull är Suder, den skyldige, en av de före detta Maquismedlemmarna ombord på Voyager – att personer i stjärnflottan skulle begå mord är ju fortfarande något av ett tabu i den här serien. Suder verkar i sin tur verkar ha någon form av allvarlig störning, de andra före detta Maquismedlemmarna har inget vidare bra att säga om honom.

CHAKOTAY: Sometimes I had to pull him back, stop him from going too far. And once or twice when I did he looked at me with those cold eyes and I just knew he was this far away from killing me.

voy meld 4Men Tuvok, som fått i uppdrag att undersöka mordet, vill alltså veta vad som ligger bakom Suders brott. Tydligen blir det något knas med mind melden på grund av att Suder är en betazoid, och i och med det så är avsnittet igång på allvar. Tuvok blir ju väldigt förändrad efter mind meld-upplevelsen, men in i det längsta försöker han att inte visa det för omvärlden. Istället kör han holodäcksprogram där han stryper Neelix, men till sist bestämmer han sig för att låsa in sig i sin hytt – för allas bästa.

För Janeway är läget inte så muntert. Nu har hon två mordiska besättningsmedlemmar som hon på något vis måste förvara, kanske i 50 år framöver – dödsstraff är inget alternativ för henne. Hololäkaren har dock en metod för att bota Tuvok, men för att han ska kunna läka mentalt måste man först ta bort alla hämningar och kontrollfunktioner som finns hos den vanligtvis så behärskade vulcanen (alla vulcaner är ju i och för sig kontrollerade och hämmade). Och det är när de där mentala stoppklossarna försvinner som den riktiga showen tar fart. Tuvok blir bonkers. Och har ett och annat att säga till Janeway.

TUVOK: You know, Captain, I don’t mind telling you something the other Tuvok never would. You are wrong. Sparing Suder’s life is a sign of weakness. You disgust me. All you humans do. Admit it! Part of you feels as I do. Part of you wants him to die for what he did.
JANEWAY: No part of me feels that way.
TUVOK: Liar! He has killed and you know he deserves to die! On behalf of the victim’s family, Captain, I beg you to reconsider. Give them the satisfaction of his execution. I have a radical suggestion, Captain. Release the forcefield and I’ll kill him for you.

Givetvis lyckas Tuvok sedan rymma. Men han klarar trots allt inte av att genomföra den där avrättningen.

SUDER: Understand one thing, Tuvok. I can promise you this will not silent your demons. If you can’t control the violence, the violence controls you. Be prepared to yield your entire being to it, to sacrifice your place in civilised life for you will no longer be a part of it, and there’s no return.
(Tuvok grabs Suder’s head.)
TUVOK: I seek no return!
SUDER: Of course, you would not be able to live with yourself. Then we are both to die, and that will end the torment.

Som ni ser på de här senaste citaten så är det ganska högtravande och dramatiskt när liv, död, moral, brott och straff ska avhandlas i Meld. Och kanske blir det lite väl mycket opera på sina ställen för min del. Lite synd, för det är ju intressanta saker som avhandlas här. Man kan väl kalla Meld för Star Treks dödsstraffsavsnitt – vad som är det rätta sättet att behandla en mördare på kommer nästan oftare på tal än det där med våldets ursprung.

voy meld 5Den extremt seriösa huvudhandlingen kompletteras dessvärre med en riktigt svag b-handling. Paris drar igång vadslagning på holodäck med replikatorransoner som insats. Då han agerar bank, tar han en viss procent av insatserna som avgift, och eftersom man ska gissa på “the radiogenic particle count” så är det aldrig någon som gissar rätt. Till sist kommer Chakotay och sätter stopp för det roliga. Ändå lite konstigt att Paris, som ju under hela serien velat återupprätta sitt anseende ombord, sätter igång den här grejen. Bara i förra avsnittet var han ju skeppets hjälte, och gick till historien som den förste personen som kört en farkost i transwarpfart. Men nu, en bookie. Smutsigt. Det blir inte bättre av att han gör det i en bihandling som inte riktigt leder till någonvart,  mer än en riktigt dålig stämning mellan Chakotay och Paris.

voy meld 2Meld är ett halvt misslyckande. Upphovspersonerna lyckas inte riktigt förvalta sitt intressanta ämne. Försöken till filosofiska diskussioner ledde mest till en återvändsgränd. En ganska snackig åtevändsgränd. För första gången på ganska länge kändes ett Star Trek-avsnitt bitvis riktigt långtråkigt –även om jag som vanligt uppskattar när delar av besättningen blir galen. I det här fallet Tuvok inlåst bakom en energisköld. Kanske gick det lite för snabbt över för min smak.

Betyg: 6/10

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 412 tv-avsnitt.

VOY: Twisted. Det med rymdstörningen som var en fildelare.

VOY TWISTED 2Jaha, hade skrivit klart hela det här inlägget, men förlorade det när internätet glitchade på flygplatsen i München. Men jag försöker väl göra en instant rewrite, och hoppas att det här Subway-nätet fungerar bättre. Jo, så här tänkte jag:

Det här var väl verkligen inget vidare. Jag hoppas att alla i Voyager-teamet skämdes när de tog helg, veckan som Twisted producerades. Här använder man sig nämligen av en av de allra mest slitna tropesen i Star Trek-universumet, och gör ingenting nytt av det. Extremt ofta, ända sedan originalserien, så har det ju varit ungefär så här i Star Trek: Ett rymdskepp är ute och far. Någonstans i fjärran syns det ett Mystiskt Objekt. De upptäcksresande på skeppet tar sig närmare för att observera, och inser lite för sent att de inte kan ta sig bort från det Mystiska Objektet när deras warpmotorer, impulsmotorer, ja hela rubbet slutar fungera. Sen brukar det ändå lösa sig, utan att någon egentligen har förstått vad det där mystiska är. Mer än att det var något väldigt kosmiskt och främmande, och det räcker för att ingjuta lite eufori i besättningen, åskådaren och serien.

VOY TWISTEDSenast vi  fick vara med om något i den här stilen i Voyager var ju alldeles nyss, i Elogium. Men där hade man i alla fall matchat ihop flocken av de märkliga djuren med en större storyline om fortplantning. Här skulle man på sin höjd kunna göra en koppling till fildelning, om inte det hade varit hemskt krystat om ett avsnitt från 90-talet. För ungefär det här händer i avsnittet: Voyager är ute och far. I fjärran dyker det plötsligt upp ett mystiskt, främmande moln av energi. Man tar sig närmre för att observera, men inser lite för sent att det är Voyager som är studieobjektet här. Motorerna på rymdskeppet slutar fungera, medan det där molnet bara kommer närmare och närmare. När det når skeppet så blir allt förvridet: människorna, skrovet, allt. Dessutom byter däck och rum plats med varandra. När Torres öppnar en dörr i maskinrummet står där en nyduschad besättningsman (plats för sexualångestskratt). Och när Janeway öppnar en lucka så dras hennes arm in i energifältet och blir liksom jäääääättteeelllååååååång (det här är lite av avsnittets höjdpunkt).

VOY TWISTED 4Den sista delen av skeppet som nås av den där strålningen är holodäck, vilket gör att hela vårt glada Voyagergäng till sist hamnar där (det var också där som avsnittet inleddes, med en överraskningsfest eftersom Kes fyller två). Vid det här laget har man testat en massa sätt att försöka undvika det där energifältet, men det är nu som Tuvok föreslår att man ska testa ett helt nytt arbetssätt: inte göra något alls. Det visar sig vara den rätta taktiken. Fältet passerar genom Voyager och sedan är allt som det var tidigare. Nja, inte riktigt allt. Det där fältet har gått in och kopierat hela Voyagers databas, och har samtidigt lämnat kvar massor av data. Vilken information är det då? Ja, det får vi inte veta. Alls. Inte heller var Neelix har varit (han försvinner halvvägs in i avsnittet). Så. Himla. Snålt. Och. Trist.

När jag läser på om det här avsnittet så inser jag att det kanske inte gjordes under de mest inspirerade förhållandena. Det är en så kallad bottle show, en sån som man gör när man måste spara pengar i slutet av säsongen. Det ska vara billigt, man ska inte behöva bygga nya kulisser, och man ska inte behöva fixa fram några spejsade alienoutfits. Twisted är också ett av de där avsnitten som spelades in under den första säsongen av Voyager, men som sedan lades i malpåse till säsong 2.

Okej, ett visst intresse vaknade faktiskt hos mig under den där scenen när det mystiska energifältet skulle färdas igenom hela besättningen på holodäck. Alla är rätt så skärrade, vad de vet så kan det här vara det sista de gör i livet. Så det uppstår viss närhet här och där inom gruppen. Torres sätter sig och tafsar lite på Chakotays hand. Paris lägger sin hand på Kims axel, men kommer sen på att det var lite för bögigt och tar bort den igen. Tuvok vågar nästan lägga sin hand på Janeways axel (hon ligger utslagen efter sin armen-är-skitlång-upplevelse och har fått sitt talcentrum utslaget). Men inte ens i den här laddade scenen vågar man ta ut svängarna. Jag menar, någon sån där “nu när jag är död måste jag berätta att jag älskar dig”-scen kunde man väl kostat på sig? Det blir liksom bara torrt istället:

TUVOK: Commander Chakotay.
CHAKOTAY: Yes, Mister Tuvok?
TUVOK: I want to thank you for endorsing my recommendation.
CHAKOTAY: You know, Tuvok, I may not get another chance to say this. Sometimes I find you arrogant and irritating, but you’re a hell of an officer.
TUVOK: Thank you, sir. And since we are speaking candidly, may I say, sir, that I have not always been particularly partial to your methods either.
CHAKOTAY: I suppose it must have been tough for you to accept my being elevated to first officer over you.
TUVOK: I have always respected Captain Janeway’s decisions. However, I suppose that particular decision did put me in a position I am unaccustomed to. If that ever caused me to make things more difficult for you, I must apologise.

Som den som orkat läsa igenom hela det här inlägget kanske har förstått: jag är inte jätteförtjust. Jag tror faktiskt inte att det här manuset ens hade hållt måttet för originalserien. Det är i och för sig möjligt att specialeffekterna kändes jättefräscha på 90-talet, men idag känns de värre än usla. Och, på tal om trist, den där Marseillekrogen på holodäck och de enormt trötta skämten om den kåta ägarinnan som ska stöta på holodoktorn. Jamen, gäsp.

Betyg: 3/10

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 391 tv-avsnitt.

VOY: Learning curve. Det där Voyager får feber och maquismedlemmarna jobbar med teambuilding.

voy learning 3

När Voyagers bioneurala system bryter samman visar det sig att det beror på Neelix ostframställning (han skulle bjuda någon på macaroni and cheese i sin kulinariska satsning: “jag lagar comfort food från din hemvärld”) Bakterierna i osten har överfört ett virus till skeppets semi-biologiska datorsystem och resultatet är något i stil med att skeppsdatorn fått flunsan. Rent konkret innebär det att den ena gelpacken efter den andra pajar (exakt vad en gelpack är eller vad de gör på skeppet är lite mer osäkert, men de är i varje fall superviktiga). Så vad göra när ens dator är sjuk? Ja, vad sägs som att simulera feber?. Öka värmen ombord tills man dödat varenda litet virus.

voy learning 2Parallellt med det här så får Tuvok uppdraget att uppfostra några av de i besättningen som tidigare var medlemmar i rebellorganisationen the Maquis. De är inte drillade i stjärnflottans regler och uppförandekoder, och det har uppstått en hel del samarbetsproblem. Att bli utvald att gå kursen känns däremot inte helt smickrande för de som kallas till introduktionslektionen – de har liksom själva förstått att de hamnat i Voyagers egen obs-klass. Och jag vet inte, den militära discliplin som Tuvok försöker lära ut, kombinerad med språngmarscher genom Voyagers korridorer, känns inte direkt som stjärnflottans motsvarighet till en charmkurs. Särskilt charmigt är inte heller Chakotays sätt att motivera maquis-medlemmarna när de överväger att bojkotta lektionerna. Han slår helt enkelt en av dem på käften. Sen är diskussionen över.

Först när Tuvok bryter alla reglementen och riskerar sitt eget liv för att rädda en av maquis-medlemmarna från en säker död börjar relationerna töa upp. Till och med Dalby, den suraste ur Maqui-gruppen börjar bonda med Tuvok:

DALBY: I thought Starfleet rules said that was an unacceptable risk, going back to save him.
TUVOK: It was. However, I recently realised that there are times when it is desirable to bend the rules.
DALBY: Lieutenant, if you can learn to bend the rules, I guess we can learn to follow them. Come on, let’s get you two to Sickbay.

voy learningYtterligare ett hyfsat “mjukt” avsnitt. Trevligt och lite roligt. Lite som två b-handlingar i samma avsnitt. Och det duger inte riktigt som säsongsavslutning, tycker jag. Inte en  cliffhanger i sikte. Inte ens en antydan till något sådant, utan Voyager fortsätter bara sin resa utan ett direkt mål. I det stenhårda klimat som råder i dagens tv-värld hade det väl varit i det närmaste självmord att avsluta en säsong på det här sättet, men själv blir jag faktiskt lite  nostalgisk över 90-talets förhållandevis loja attityd till att göra tittarna beroende av serien.

Däremot är ju repliken “get the cheese to sickbay” en ögonblicklig klassiker. Noterar också att det här är ytterligare ett Voyager-avsnitt som börjar med en scen från holodäck. Den här gången en fortsättning på det äventyr som Janeway var tvungen att avbryta i Cathexis.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 16/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 380 tv-avsnitt. 

 

VOY: Prime factors. Det där Janeway blir sol-och-vårad av en karismatisk sikarier.

voy prime factors

Om en främmande alien med spännande frisyr (som dessutom bryter på ett lite sexigt latinovis) kontaktar dig när du är vilse i rymden och erbjuder dig underhållning och hjälp, ta det lite lugn. Ja, ta kanske till och med honom med en nypa salt, för din egen skull. Det gör nämligen inte kapten Janeway i det här avsnittet. Tvärtom, hon faller i farstun för Gathorel Labin (Gath for short) vid första ögonkastet.

voy prime factor 4Alltså följer Voyager med Gath till hans planet Sikaris (har Janeway aldrig hört talas om att man inte ska följa med främmande gubbar som bjuder på godis?). Väl på planeten så fröjdas besättningen, Janeway får en ny outfit i gåva och man samlar in fröer och växter. Men allt är inte bara analogt på Sikaris. Det visar sig att man också har en fantastisk variant på en transportör, som lätt kan förflytta en person eller ett skepp 40 000 ljusår. Typ mer än hälften av distansen som Voyager har hem. Men tekniken omgärdas av vissa regler, så när Janeway frågar om de får ta del av tekniken så blir svaret nej.

Det mest intressanta med det här avsnittet är förstås det här med de ombytta rollerna. Precis som Federationen har sitt prime directive, så vill inte Sikarierna ge ifrån sig sin teknik till någon som kan missbruka den. Sen är det en annan sak att det kanske inte är det egentliga skälet till Gaths nekande svar. För honom är nämligen Janeway och Voyager ett välkommet nytt inslag i det monotona livet hos en hedonist som testat allt. Han vill helt enkelt inte att hans nya leksaker ska försvinna. Medan Janeway en gång för alla bevisar hur icke-hedonistisk hon är, när hon genast börjat tänka LTR och redan i förväg blir kränkt över att Gath snart kommer att tröttna på henne, och leta efter ett nytt tidsfördriv. Det hela blir lite svårt att förstå, då det där med hedonismen på planeten verkligen är nedspelat. Visst gör Gath någon sexuell invit här och där, men knappast i klass med Harvey Weinstein.

Att man är noga med sina egna principer betyder däremot inte att man är lika noga med att respektera andras. Som vanligt får besättningen på Voyager någon form av kollektivt hjärnsläpp när en möjlighet att komma hem snabbare yppar sig. Därför tvekar ingen av Janeways undersåtar egentligen särskilt länge när de får en möjlighet att byta sig till rymdhopptekniken på svarta marknaden, även om det är lite förvånande att det är just säkerhetschefen Tuvok som anser sig mest lämpad att genomföra byteshandeln. Ingen verkar heller tycka att det är särskilt kontroversiellt att installera den nya mackapären i skeppet. Eller att starta den utan att fråga kapten Janeway. Allt går förstås åt helvete, eftersom tekniken är inte alls anpassad för ett skepp som Voyager, det är först då som maskinchefen B’Elanna Torres och även Tuvok berättar allt för Janeway.

voy prime factors 2Det här är ett avsnitt som går från extrem tafflighet till att vara riktigt, riktigt bra. Men om vi börjar med det dåliga, när jag såg scenen där Kim raggar upp en sikarisk tjej vid en märklig maskin så var min första impuls att snabbspola igenom resten av avsnittet. Manusskrivande när det är som bäst:

(Elsewhere, Kim has found a young woman waving a device over what looks like a minimalist harp. It makes harmonic tones.)
KIM: That’s beautiful. Are you a musician?
EUDANA: This isn’t a musical instrument. It’s an atmospheric sensor. The frequency of the chimes indicates changes in weather conditions.
KIM: Then it must work on a principle of non-linear resonance, adjusting to the dynamic variables in the atmosphere.
EUDANA: That’s exactly right. Are you a scientist?
KIM: In a sense. Can you show me how to operate it?

voy prime factors 3Jag var helt beredd på att räkna ut det här avsnittet som ytterligare en Star Trek-story om en paradisliknande planet som visar sig gömma mörka hemligheter. Men så visar det sig handla om något helt annat: om Janeways förtroende för sin besättning, om hur längtan hem verkar sätta alla regler ur spel, hur misstron mot Federationens regler på nytt bubblar upp hos de före detta rebellerna som nu hamnat på Voyager. Det är lurigt och smart gjort, och blir riktigt bra när Janeway får reda på allt som hänt. För det är då, i det här avsnittets sista scener som det bränner till. Mycket tack vare Kate Mulgrew. Hennes ansiktsuttryck när hon inser att alla hennes närmaste medarbetare brutit mot hennes order gör lite ont att titta på.

En del av den maktlöshet hon känner handlar förstås om att hon egentligen är en kapten nästan helt utan makt. Om hon ger folk sparken, vem ska hon ersätta dem med? Men framför allt är det förstås sveket från de som missbrukat hennes förtroende som drabbar henne där och då. Inte ens en logisk Vulcan som Tuvok kan hon lita på. Och det är fortfarande 70 år kvar innan man är hemma. Det där slutet räddade faktiskt hela avsnittet.

Betyg: 7/10.

PS: Apropå Gath, det här fick mig nästan att börja ge mig på att läsa Star Trek-romaner:

In the Voyager novel trilogy “Dark Matters“, Gath was mentioned as being infected by mutated dark matter. This had caused his selfish love of pleasure to degenerate into sadism. However, in the midst of considering killing a young woman he had severely beaten for sadistic enjoyment, the infection was removed by an alternate universe version of an evolved Kes, which also removed the sadism. He was last mentioned as being horrified over what he had done, and about to go and fetch medical attention for the young woman.

Den plotten hade ju piggat upp det här avsnittet lite grand, om man så säger.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 10/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 357 tv-avsnitt.

VOY: The Cloud. Det med rymdmolnet som måste plåstras om.

voy the cloud

Den strikta humanismen fortsätter i Voyager. I förra avsnittet skulle Janeway hellre låta Neelix ligga bunden vid en apparat som höll honom vid liv med en hologramlunga resten av hans liv, än sno tillbaka hans lungor från den rymdvarelse som stulit dem. Ett rätt tufft val, där Janeway trots allt valde att hålla en korrekt etisk linje. Ingen blodshämnd eller lunga för lunga här, inte. I det här avsnittet råkar Voyager allvarligt skada en organism som de misstar för ett vanligt gasmoln. Då väljer Janeway att riskera både besättning och skepp i en extremt farlig räddningsaktion för att “sy ihop” såret de åsamkat gaskroppsvarelsen.

voy the cloud 3Ja, de höga idealen finns kvar ombord, trots att det här faktiskt är ett avsnitt som både börjar och slutar med Janeways tvekan och känsla av otillräcklighet när det gäller besättningens välmående. Detta för henne in på lite olika interna äventyr. I en scen (som  jag inte är säker på om den utgör amerikansk indiankitsch eller inte) så försöker Chakotay försöker hjälpa henne att hitta sitt totemdjur (det visar sig vara en ödla). Hon blir också inbjuden till det holodäcksprogram som Paris satt samman (där han givetvis programmerat in att han ska bli uppvaktad av två kvinnor samtidigt).

Förhållandet mellan kapten och personal ombord är troligtvis ett ämne som vi lär återkomma till. Jag är åtminstone extremt imponerad av tonträffen som finns i det här avsnittet. Balansgången mellan humor och allvar fungerar extremt bra, tonträffen i Janeways logginlägg är perfekt. Det är också kul att se hur även personalen trevar sig fram i hur pass tjenis de får bli med sin chef. Neelix är väl den ende som inte tvekar, han ger gärna goda råd till Janeway kring både ledarskap och kaffekonsumtion, och är också den som blir upprörd när man beslutar sig för att återvända in i gasmolnet som man nätt och jämnt kom levande ur. Men när han försöker fånga Janeways intresse, får han kalla handen – och ett val att lämna skeppet vid nästa lämpliga tillfälle. Sen blir han tyst. Och bakar lite kakor för att höja moralen ombord.

En annan lite märklig detalj i det här avsnittet, som jag inte riktigt sett tidigare, är en begynnande antagonism mella Tuvok och Kim på bryggan när de ser det gigantiska molnet i nebulosan.

Först:

(Voyager heads into the pinky purple swirly thing.)
KIM: I’ve never seen anything like it.
(Tuvok uses his comm. badge.)
TUVOK: Tuvok to Kim. Mister Kim, that is a comment we’d prefer not to hear from a senior officer on the Bridge. It makes the junior officers nervous.
KIM: Yes, sir.

Sedan:

(They push through the barrier.)
JANEWAY: What do you make of it, Mister Tuvok?
TUVOK: I am unable to offer identification, Captain.
(Kim uses his comm. badge.)
KIM: Kim to Tuvok. In other words, you’ve never seen anything like it. Oh, I promise not to tell the junior officers.

Här finns lite bitchfight-tendenser som jag hoppas utvecklas i kommande avsnitt. Kan vara roligt med lite fiender på bryggan!

voy the cloud 2A-intrigen, den om det där molnet, är den överlägset tristaste i det här avsnittet. Säga vad man vill om veckans alien, men ett stumt gasmoln har verkligen inte mycket till personlighet. Tydligen ansågs det här från början vara ett problematiskt avsnitt, men lösningen på problemet var att fylla ut avsnittet med en massa scener som fördjupar relationerna ombord istället. Och så här långt in i serien känns det helt vältajmat. Men för mig är det framför allt balansen mellan det komiska och det allvarliga, ett viss mån av självdistans och sättet att föra in helt wacko moment som det där totemdjuret, som får mig att falla för det här avsnittet. Det känns elegant och utfört med fingertoppskänsla. Ja, allt som inte handlar om det där rätt trista gasmolnet, då. En intrig som för övrigt påminner väldigt mycket om originalseriens The Immunity Syndrome, där Enterprise ju också körde runt i en okänd varelses inre organ och den tecknade One of our planets is missing 

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 6/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 346 tv-avsnitt.