VOY: One. Det där Seven får hallisar av att vara ensam i en nebulosa.

Voyager närmar sig en nebulosa som visar sig vara fylld av någon form av ospecifik men extremt farlig strålning. De enda som inte får brännskador och huvudvärk av den är Hololäkaren (givetvis) och Seven of Nine (mer oklart varför). Så eftersom nebulosan är typ gigantisk och skulle ta massor av tid att åka runt så beslutar sig Janeway för att trotsa strålskadorna och köra rakt igenom den i stället. Besättningen skyddas genom att sövas ner i kryokammare och Seven och läkarhologrammet får ta över driften av skeppet. Janeway fattar det här beslutet väldigt lättvindigt, med ett undantag. Kommer Seven att klara av ensamheten ombord – hon som är uppvuxen som en del av ett jättelikt kollektiv?

Svaret är förstås nej, men det är lite oklart om Sevens krisande under isoleringen beror på psykologi eller teknik. Den där strålningen i nebulosan påverkar nämligen all utrustning ombord, även de implantat som Seven har. Så när läkarhologrammets mobila system slagits ut får hon springa runt ensam på ett skepp där allt håller på att paja, samtidigt som hon får sällskap av diverse hjärnspöken och hallucinationer, varav en del skapas av hennes hjärna och en del eventuellt kommer från implantaten. En mardröm är det i vilket fall som helst.

Jag gillar när Star Trek närmar sig skräckfilmsgenren, som här. Tycker också att man under manusarbetet fått till en bra spännvidd på de där hallisarna. Borgspöken, hörselvillor och så en slemmig snubbe från ett mötande rymdskepp som först vill byta varor, men sedan börjar leka en livsfarlig kurragömma med Seven ombord på Voyager. Ångest från borgtiden blandas med kraven och ansvaret som Janeway ålagt henne, det blir en enda fasansfull och ångestfylld röra i Sevens huvud. Till sist verkar hela Voyager på gränsen till paja. Seven måste, under de sista skälvande minuterna av färd genom nebulosan, välja mellan att stänga av kryokamrarna eller de livsuppehållande systemen på skeppet som håller henne vid liv för att Voyagers motorer ska föra dem framåt. Och hon fatta beslutet inför spökbilder av Janeway och de andra som hånar och stressar henne. Så hon väljer kollektivet, och svimmar själv av när syret och värmen stängs av på skeppet. Men hon räddas givetvis när skeppet tagit sig ut ur nebulosan.

One är en schysst genreövning som aldrig kändes sökt eller ansträngd när den översatts till rymdskeppskontexten. Tvärtom, bara tanken på att trava omkring ensam i flera veckor på det där stora skeppet. Brrr. Däremot undrade man ju lite varför flickebarnet inte kunde tända upp ljuset i de korridorer hon gick omkring i. Var det tvunget att vara nedsläckt och extra creepy?

Avsnittet slutar i uppbygglig anda. Seven, som tidigare dragit sig undan alla sociala sammanhang och föraktat sina besättningskollegor frågar om hon får sitta med de andra i mässen ett tag. Bara för att få lite sällskap. Naaah. Så rart.

Betyg: 9/10,

Voyager. Säsong 4, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 553 tv-avsnitt.

VOY: Living Witness. Det med historieförfalskningen och backup-hololäkaren.

Redan några sekunder in i första scenen inser man att det är något som är fel på Voyagers brygga. Ordentligt fel, till och med. Janeway har nämligen handskar på sig. Svarta skinnhandskar. Ja, ni förstår ju vad det betyder. Att hon är extremt ondskefull. Troligtvis nazist. För det är ju den typen av personer som har sådana på sig inomhus. Såna där sadistister. Framför allt om de bär handskar på ett skepp som är fullt med touchscreens.

Efter att Janeway varit lite vidrig i praktiken också börjar jag gissa på att jag hamnat i ett spegeluniversumsavsnitt, där krigsskeppet Voyager drar runt i deltakvadranten och ställer till med en massa jävelskap. Jag gissade fel visar det sig efter ett tag. Vad jag ser i början av det Living Witness är en hologramrekonstruktion på ett kyrianskt museum. 700 år efter federationsskeppet besök så visar hologrammet hur befälhavaren och besättningen på krigsskeppet Voyager förgiftar den kyrianska befolkningen och avrättar dess ledare. Och de gör det med ett förvridet och förnöjt leende på läpparna. Det som händer är en oväntat blodig följd av att folket som kyrianerna delar planet med, vaskanerna, bett Janeway om lite hjälp i konflikten med grannfolket. Och när hon hjälper till så är hon extremt effektiv och noggrann.

Quarren, en kyriansk historiker, bossar över det där museet, men när han kommer över ett nytt fynd från tiden för Voyagers attack så ifrågasätts hela hans världsbild. Föremålet visar sig vara en säkerhetskopia av Voyagers hololäkare, och hans version av vad som hände när skeppet kom till planeten skiljer sig en hel del från museets.

När den första chocken lagt sig börjar Quarren lyssna på hololäkaren, som också får konstruera egna hologram om vad som hände. Så småningom inser Quarren hur man feltolkat och förvrängt de historiska fynd från Voyager som man hittat, allt för att de ska passa i en specifik politisk kontext. I verkligheten var det kyrianerna som attackerade Voyager, medan det var en vaskan ombord på federationsskeppet som dödade kyrianernas ledare. Det allmänna intrycket av hela situationen är dock att det är kyrianerna som är paranoida och aggressiva i relationen med sitt grannfolk.

Quarrens upptäckter och hololäkarens berättelse får genast oväntat dramatiska följder. Vaskanerna har nämligen alltid beskyllts för att vara de som startat kriget mellan de två folken. Uppmuntrade av nyheterna om att hololäkarens berättelse ifrågasätter den rådande historieskrivningen river en mobb med vaskaner ner inredningen på det kyrianska museet. Hololäkaren vill stänga ner sig själv, eftersom det är mot hans programmering att skapa oro och konflikter, medan Quarren hävdar att sanningen måste fram till varje pris.

Hur man tar sig ut ur det här får vi aldrig se, i stället inser vi att det vi sett fortfarande är en holosimulering på ett museum. Den här gången en rekonstruktion av hololäkarens första tid på planeten, och hur den på sikt blev en början till fred och samförstånd mellan kyrianer och vaskaner.

Grundidén här är superspännande och ambitiös. Att diskutera hur historieskrivning sker, och hur den formas av sin samtid. Hur historiska fakta alltid kan skruvas på för att passa sin tids härskare och makthavare. Eller hur man på olika sätt kan utmåla ett folk som en fiende som totalt omänsklig.

För Star Trek-fans är det förstås nidbilden av Voyager som är det allra roligaste. Att se onda upplagor av Janeway och Tuvok. Kolla in hur Chakotay plötsligt har tatueringar i halva ansiktet och förespråkar kemiskt tortyr, och hur man historikerna fått för sig att hololäkaren är en android. Seven of Nine är dessutom fortfarande en borg i museets simulering, och har en hel liten trupp av medborger som hjälper henne att fajtas mot fienden.

Från början skulle det här avsnittet handla om något helt annat, artificiella intelligensers krav på mänskliga rättigheter. Men under tillblivelsen bestämde man sig för att byta spår och slänga in lite av den då pågående debatten om historierevisionism i stället. Avsnittet är ingen exakt liknelse eller parallell med 90-talets USA, men visst finns här ekon av en lite pressad vit majoritet i USA som plötsligt inser att man placerats i historiens skamvrå. Som hos den här vaskanske besökaren på museet:

VASKAN VISITOR: How can you prove that it’s true?
QUARREN: Take a closer look. The evidence is all around you. 
VASKAN VISITOR: Some musty fossils and a recreation? That doesn’t prove anything. 
QUARREN: I disagree. 
VASKAN VISITOR: You’re trying to blame the Vaskans for all your troubles the way you always do. I don’t have a problem with your species. I have Kyrian friends. But I don’t appreciate seeing my people being portrayed as villains in your little simulation, and I certainly don’t want your history taught to my children.

Men det som känns lite speciellt i det här avsnittet är att det är den minst privilegierade gruppen i samhället vi besöker som tydligen har konstruerat en snedvriden och missriktad, men ändå dominerande historieskrivning. Det är de förtryckta kyrianernas syn på historien som är felaktig i det här avsnittet. Egentligen, verkar avsnittet vilja säga, är de bara dåliga förlorare som försöker hitta någon annan att skylla sitt nederlag på. Jag som trodde att det var vinnarna som skrev historien, inte förlorarna.

Det har ju gått en hel del år sedan det här avsnittet gjordes, men debatten kring historieskrivning och vilka perspektiv man kan se historien ur har ju knappast avtagit. I dagens allt mer polariserade samhällsdebatt tror jag nog att Living Witness skulle gillas mest av de som hävdar att förtryckta minoriteter använder sig av snyfthistorier från förgångna för att på det viset försöka sno åt sig oproportionerligt stor makt och inflytande. Och sett ur ett amerikanskt perspektiv, går det att läsa det här avsnittet som annat än en betraktelse över rasfrågan och diskussionen kring slaveriets historia i USA?

En del tycker det, har verkligen hittat en mängd analyser av olika kvalitet och inriktning. Själv tycker jag att det lite hisnande att eventuellt börja se på Voyager som Star Treks kanske mest reaktionära spinoff-serie. Eller som det står i det här väldigt positiva blogginlägget om det här avsnittet:
Voyager has a decidedly reactionary streak running through it, an awkward tone-deafness on issues of race and identity. Jag hade ju även lite svårt även för avsnittet Retrospect, som ju var lite i stil med “våldtäktsoffer fabricerar minnen”.

Living Witness är ett av de mest omtyckta avsnitten i den här säsongen, ja kanske rentav i Voyagers hela produktion. Själv tyckte jag att den första kvarten var briljant, men att avsnittet sedan tappade i tempo. Den sista twisten var förstås överraskande, men jag saknade nog något ännu mer oväntat och ifrågasättande i det här avsnittet. Något riktat mot den enorma självgodhet som genomsyrar hela tv-serien Voyager. Jag menar, en del av de beslut som Janeway fattat genom serien så här långt har verkligen varit både ologiska och moraliskt tveksamma, och skulle faktiskt kunna återberättas på ett helt annat sätt än som en hjältesaga. Det räcker med att bara skifta perspektiv en smula. Även om jag förstås aldrig skulle gå så långt som att påstå att Janeway skulle bära handskar på bryggan.

Betyg: 6/10

Voyager. Säsong 4, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 550 tv-avsnitt.

VOY: Retrospect. Det där Seven of Nine har en Thomas Quick-upplevelse.

Från början var jag helt säker på att Retrospect var ett metoo-avsnitt. Kanske till och med en episod som man skulle kunna lyfta fram som en föregångare till dagens upprop, debatt och offentliga samtal på ämnet. Jag hade ju i förväg förstått att det skulle handla om att Seven på något sätt skulle känna sig attackerad av en vapenhandlare, Kovin, och att ord skulle stå mot ord kring vad som egentligen hänt mellan dem. När sedan den där vapenhandlaren i en av de första scenerna ställer sig extremt nära Seven när hon ska göra någon form av konfigurering i maskinrummet så blev ju inte de där vibbarna svagare, direkt. Inte heller när Sevens respons blir att ge honom en rak höger. Men kanske var det samtiden som styrde min läsning av scenen, för Retrospect är snarare en Thomas Quick-liknande historia i rymden. Det handlar om fejkade bortträngda minnen som lockas fram av en överentusiastisk psykolog.

Psykologen ifråga är hololäkaren, som på egen hand uppdaterat sig med lite grundläggande psykologiska verktyg och drivrutiner. När han ska undersöka Seven så är hon osedvanligt uppstressad. När han till exempel ska lägga henne på britsen för en behandling så utlöser det något så okarakteristiskt som en ångestattack. Hololäkaren blir sedan misstänksam när han upptäckter ett ämne som indikerar en minnesblockering hos Seven. Det är något lurt här, helt enkelt. Han använder sina nyvunna kunskaper om psyket för att lotsa Seven genom sina minnesfragment och får snart utdelning. Hon börjar berätta om när hon och Paris besökte Kovin för några dagar sedan, och hur hon blev drogad och fastspänd när Kovin och hans hejdukar utvann borgska nano-sonder ur hennes blod.

Det hela utvecklas snabbt till en officiell utredning, och när man hittar aktiva nanopartiklar i Kovins labb så börjar han skrika något om att utredningen är riggad, och flyr därifrån. Voyager försöker jaga ifatt Kovin, men en vapenhandlares privatplan är inte direkt hjälplöst i en eldstrid. Inte ens mot Voyager. Under tiden som man jagar Kovin så dubbelkollar man bevisen – som visar sig varken styrka eller motsäga Sevens historia – sonderna skulle lika gärna kunna komma från ett vådaskott, som Kovin hävdat. Man försöker anropa vapenhandlarens skepp för att förklara det, men det är ju inte som att han tror att det där är något annat än ett trick för att få honom att överlämna sig.

När Kovin på nytt försöker beskjuta Voyager blir hans skepp överbelastat, och sprängs i bitar. “Oj då”, tänker man på Voyager. Reagerade man för snabbt och ogenomtänkt när man började jaga Kovin? Drev man honom i döden, till och med? Genast verkar det som om alla nu dömer ut Sevens historia som rena fantasier. Medan hon själv blivit manipulerad av hololäkaren att känna ovanligt mycket ilska, kränkthet och revanschlystnad på grund av minnena – som nu alla säger inte är verkliga. Jag satt förgäves och väntade på en sista twist eller upplösning här. Den kom aldrig. Ingen ifrågasätter varför en oskyldig man hellre väljer döden än en rättegång. Seven bara måste ha fel – den här gången också. Är det bara jag, eller börjar hon bli Voyagers mobboffer?

När jag läser på om avsnittet efteråt så visar det väl ändå sig att mina metoo-associationer inte var helt ogrundade. Så här står det på Memory Alpha, till exempel:

I initially had my concerns,” Fuller explained, “because we were trying to distinguish it from a TV movie about date rape [….] We […] removed the sexual elements.” Fuller believed that the turning point for the story’s development was the addition of The Doctor to the plot.

(…)

Ultimately, Bryan Fuller believed that he and Lisa Klink had successfully differentiated this episode from a television movie about date rape, and that the decision to remove the sexual aspects from the script had been made “wisely”. He said, “I think it succeeded […] and I think it’s a solid episode.

Tanken var alltså att göra ett avsnitt som handlade om False Memory Syndrom, men då inte om sexuella övergrepp. Samtidigt som man i regin och själva upplägget nog ändå till en början velat spela lite på publikens förväntningar om att det skulle handla om sex. Resultatet blir hur som helst raka motsatsen till ett metoo-avsnitt. När man just nu pratar mycket om offrets utsatta situation och hur svårt det är att ens komma fram och berätta om saker som hänt – vare sig det gäller den nu aktuella Michael Jackson-dokumentären till andra vittnesmål – så är det här alltså raka motsatsen. Intressant att se hur tidsandan skiftar.

Fenomenet med hur falska minnen och erkännanden kan manipuleras fram har stått i centrum för två stora rättsskandaler i Sverige de senaste åren – i såväl Thomas Quick-fallet som Fallet Kevin. Men det här avsnittet lyckas inte riktigt ge någon aha-upplevelse kring det komplexa system som är våra minnen. Kanske för att det är mer fokus på hololäkaren än Seven i den här storyn. Intrigen blir också extra oklar just i en tv-dramatisering där vi ju faktiskt får se Sevens minnen i bilder. Visst är de lite förvrängda och skumt ljussatta – men samtidigt så detaljerade att man som åskådare undrar mycket över deras ursprung, även efter att man fått veta att de antagligen inte var sanna. Något som bara i förbifarten förklaras med att “Seven sett så många assimileringar när hon var borg”

Även om vissa hyllar det här avsnittet för dess “öppna” slut, och att man inte vet vem som har rätt om vad – så tycker jag att det är ganska tydligt att intrigen handlar om att det är Seven som är manipulerad till att fabricera traumatiska minnen. Mina främsta invändningar är också hur Seven of Nine lämnas i sticket som rollfigur i det här avsnittet. Inte bara är hon någon som tidigare agerat självsvåldigt och bryter mot regler och direkta order, nu är hon också någon som fabulerar ihop historier om övergrepp. Någon förklaring till varför hon gav Kovin på käften får vi inte, och inte heller särskilt mycket i förmildrande omständigheter kring varifrån de där minnena egentligen kom. Kontentan med avsnittet blir istället att Seven of Nine ska lära sig den mänskliga känslan och egenskapen skuld. Men medan holodoktorn ändå peppas av Janeway för att fortsätta sin utveckling som individ så lämnas Seven bara i den där gropen av ångest. Tack och hej, liksom.

Betyg: 3/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 535 tv-avsnitt.

VOY: Message in a bottle. Det med hololäkarens äventyr i alfakvadranten.

Tänk ändå vad hon kan, Seven of Nine. Upptäcka ett gäng kommunikationsstationer och sedan koppla upp sig på ett nätverk som verkar sträcka sig hela vägen till alfakvadranten. Och när de som faktiskt äger de där stationerna upptäcker att de blivit hackade så kan hon rädda situationen genom att skicka en stöt till den trilskande nätadministratören. Själv försöker jag fortfarande få helpdesken på jobbet att hjälpa mig med att få igång hörlursuttaget på min dator, ibland hade jag önskat att vår datorsupport var lite mer som Seven of Nine. Dessutom funderar jag en del över vad och vem hirogenerna, det mystiska folk som har datorkommunikationsmöjligheter med alfakvadranten, är. Om det får vi inte veta något alls här – men jag har förstått att det här avsnittet mer eller mindre är en teaser kring saker som komma skall.

Huvudperson i det här avsnittet är nämligen hololäkaren. Han skickas via det där reläsystemet som en bilaga i ett mail hela vägen från Voyager till ett federationsskepp som man lyckas upprätta kommunikation med. Dessvärre är just det här skeppet, Prometheus, kapat av romulaner så hololäkaren får – tillsammans med skeppets uppdaterade modell av hololäkarprogrammet – genomföra en listig kupp för att återta kontrollen över skeppet. Detta sker på ett tämligen skämtsamt sätt, med en hel del munhuggande mellan de två hologram-männen – den nya uppdaterade versionen av hololäkar-programmet spelas av en för ändamålet ytterst välcastad Andy Dick.

Hololäkaren, som ju börjar bli allt mer van vid att hantera krissituationer, hamnar dock på riktigt djupt vatten när Prometheus hamnar mitt i en eldstrid mellan romulaner och fedationsskepp. Men med en blandning av tur och talang kommer de två holoprogrammen och skeppet hyfsat helskinnade undan. Det mest intressanta med den här striden är väl att Prometheus är en ny typ av skepp som kan delas upp i tre samordnade moduler vid attack. Efter stridens slut hinner hololäkaren också med att prata med Stjärnflottan om allt som har hänt, så familjerna till Voyagerbesättningen kan underrättas om att Voyager inte är försvunnen, bara väldigt försenade.

Message in a bottle innehåller också en lite tramsig c-handling där Kim och Paris försöker uppfinna en ny hololäkare – men misslyckas. Och så får Torres till sist en smula respekt för Seven of Nine efter den där elstöten som hon skickar till hirogenen när han hotar med att kasta ut Voyager från deras reläsystem. Det förekommer också lite sexprat mellan de två hololäkarna. Voyagers skeppsläkare skryter om hur han lagt till en ny subrutin med sexuella förmågor till sitt program. Dessa kan ha använts i avsnitt som Lifesigns, Heroes and Demons och Real Life.

Message in a bottle är annars något av ett systeravsnitt till Eye of the needle från första säsongen. Även där kretsade handlingen kring kommunikation med alfakvadranten, och det förekom till och med en romulan i en av rollerna. Det var ett bitterljuvt avsnitt om hemlängtan. I Message in a bottle är manusförfattarna och producenterna snarare ute efter lite tokrolig actionkomedi, och tydligen har jag lite lättare för den genreböjelsen när det är Hololäkaren som står för den. Jag hade kul genom hela avsnittet – trots några cringiga inslag.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 527 tv-avsnitt.

VOY: Waking Moments. Det med attacken från drömfolket.

Det känns som om bägge de gamla Star Trek-serierna jag kollar på just nu har ballat ur på sistone, så jag fick nästan lite glädjehicka av ett avsnitt som både kändes originellt, oväntat och elegant utfört.

Veckans alien är av en typ som attackerar sina offer i sömnen, i deras drömmar. Och detta på ett sätt som gör att dröm och verklighet flyter samman. Besättningen ombord på Voyager förstår alltså till en början inte att attacken på deras skepp bara sker inuti deras huvuden i en gemensam, kollektiv dröm. Och oavsett om de förstått vad det är som pågår eller inte, så är det i stort sett omöjligt att väcka sig själv ur drömmen, precis som de som är vakna inte kan väcka en person som gått djupt in i utomjordingarnas drömfälla. Den ende som kan hålla sig utanför det som sker är Chakotay som tidigare lärt sig en teknik för att drömma klardrömmar, och alltså vet hur man ska göra för att att väcka sig själv ur en dröm. Men även han börjar så småningom bli lite sömnig.

Waking moments är alltså ett avsnitt där även vi som tittar får svårt att förstå vad som är verklighet och dröm, framför allt eftersom vissa av drömmarna innehåller moment där man vaknar upp från sin sömn. En dröm i en dröm i en dröm, alltså. Hela avsnittet inleds därför med en rad dramatiska fejkstarter (bland annat en där Tuvok glömt ta på sig kläderna när han går till bryggan, och en annan där Janeway hittar hela besättningen döda i mässen). Och som om inte det var tillräckligt med lurendrejande så ljuger också den här främmande livsformen ihop en historia för Chakotay om att de enbart existerar i drömform, och att de ser vakenvarelsers drömmar som intrång på deras territorium.

En extra twist på handlingen är att Janeway och några andra ur besättningen till sist inser att de är inne i en dröm, och därför inte kan skadas fysiskt av rymdvarelserna. Men inte till någon större nytta, konstaterar rymdvarelserna retsamt, Voyager-crewen kan ju inte väcka sig själva så till sist kommer de att dö av näringsbrist. Deras fysiska kroppar är ju på väg att förtvina när de alla ligger där på sitt rymdskepp, försjunkna i djup dvala. Och det är väl det som rymdvarelserna å andra sidan väntar på. Det drömmande folket ligger ju också sovande på sin planet där de producerar drömmarna där Voyagers besättning är tillfångatagen.

Utan den drömimmune hololäkaren hade det nog varit helt kört för Voyager. Det är han som håller Chakotay vaken tillräckligt länge för att han ska kunna transportera sig över till planeten och hota drömfolket med deras utplåning. Just genom att låta hololäkaren avfyra en torped mot deras drömläger om de inte låter Voyagers besättning vakna.

Intrigen i Waking Moments blev lite extra intressant eftersom jag bara några dagar innan jag såg avsnittet lyssnade på ett Vetenskapsradion om just klardrömmar och narkolepsi. Hade aldrig hört talas om begreppet klardrömmar tidigare, men var nu fullständigt i fas med i vad Chakotay pysslade med när han väckte sig själv ur drömmen.

Hur som helst, jag är riktigt nöjd med den här storyn. Även om det kanske inte var så svårt att imponera på mig efter den ordentliga kvalitetssvacka som det kronologiska Star Trek-flödet tydligen var inne i runt årsskiftet 1997/98.

Betyg: 9/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 526 tv-avsnitt.

VOY: Year of hell, del 1 och 2. Det med skeppet med tidsvapnet och Voyagers undergång.

Ändå rätt smart, det här. Att bygga vidare på en av de möjliga framtiderna i avsnittet Before and after (det där Kes färdade baklänges i tiden), och låta Voyager och dess personal möta sin kanske största kris hittills. För det är verkligen inte mycket mer än spillror kvar av både skeppet och besättningen i slutet av det här dubbelavsnittet.

Själva förutsättningen för den dystra intrigen handlar just om flera olika möjliga framtider, för i det här avsnittet skiftar de olika versionerna av nuet ovanligt ofta. Den oturligt döpte krenimske vetenskapsmannen Anorax (varför kör han inte en skoter i stället?) har byggt ett vapen där han kan gå in och ändra historien genom att utplåna skepp, kometer, hela livsformer. När han tryckt på sin avtryckarknapp har dessa saker aldrig existerat, och en helt ny version av universum har skapats utifrån de nya förutsättningarna.

För någon (jag) som inte riktigt gillar när man håller på för mycket med tidsresor och manipulationer av tidslinjen så borde det här avsnittet vara rena mardrömmen. Men i stället är det riktigt underhållande. Antagligen för att manusförfattarna och producenterna för en gångs skull känt friheten att bara flippa ur och låta allt gå åt helvete. För i Year of hell går nästan inget Janeways väg, och för att göra allt ännu lite jävligare för henne låter man konsekvenserna av dåliga beslut och misslyckade chansningar pågå i ett helt år, och två hela avsnitt. Under den tiden går Voyager från blänkande hel och ren, till något som mest verkar höra hemma på ett skrotupplag.

Det går, ärligt talat, inte särskilt bra för Anorax heller. Varje manipulation han gör av tidslinjerna visar sig ha nya, oförutsägbara konsekvenser. Det var till exempel så han miste sin fru. När han med sitt tidsvapen utrotade krenimernas värsta fiendefolk så tog han visst också bort motståndskraften mot en sjukdom av misstag. Frun dog, och Anorax påbörjade sin fåfänga kamp att försöka hitta ett sätt att reparera skadan han åstadkommit. Men det verkar kvitta hur många raser eller planeter han utplånar, inget hjälper. Den där frun är borta för alltid.

Man är ju inte helt dum som tittare, ganska snart listar man ju ut hur det här avsnittet ska sluta. Man inser att Anorax på något sätt borde börja med att utplåna existensen av sitt skepp för att göra allt det han gjort ogjort. Men just den slutsatsen verkar inte Anorax ha kommit fram till under de tvåhundra år han hållit på med det här (skeppet är inneslutet i någon form av tidsbubbla där han och hans besättning inte åldras). Vilket ju förstås leder mig till nästa undran. Kan Anorax resa i tiden? Om han lyckas återskapa sin fru, kommer han då att leva i samma tid som henne? Detta är lite oklart, trots att det är en bärande del av intrigen. Eller så är jag bara väldigt dålig på det här med manipulation av tidslinjer.

Ganska snart framgår det ju också som mer eller mindre uppenbart att det här avsnittet kommer att sluta med att allt återställs till hur det var i början av Year of hell. Och där faller också en del av dramaturgin. I första avsnittet är jag extremt road av allt som händer, och njuter faktiskt över alla olyckor och skador. I andra avsnittet börjar saker och ting bli jobbiga på allvar ombord på Voyager, samtidigt som jag börjar bli otålig över att vänta på att det förväntade slutet ska uppenbara sig.

Kanske är jag för blödig här. Jag tycker att det är rätt deppigt att se Tuvok förlora synen (tydligen hade de tänkt att han skulle mista ett ben också) och Janeway nästan dö efter att hon åsamkat sig brännskador efter ytterligare en heroisk insats för att rädda skeppet. Men det jobbigaste är väl egentligen att följa hur Janeway verkligen håller på att tappa det. I slutet av det här dubbelavsnittet förvandlas hennes envishet till något som mer och mer liknar galenskap, något som hololäkaren inser vidden av när han av just den orsaken försöker entlediga henne från posten som kapten. Dessvärre inser han också att han inte har något sätt att stoppa Janeway på. Hon får fortsätta att styra sitt skepp mot undergången (bokstavligt talat). Men det är just vägen mot undergången som till sist leder till en ny början.



Year of hell är ju ett intressant experiment. En nödvändig omväg in i ett mörker av nederlag och motgångar i en serie där annars nästan varje avsnitt slutar hyfsat lyckligt. Det gör det ju i och för sig även här, det är bara det att det tar dubbelt så lång tid att komma dit. Slutet är dock så pass käckt att jag ändå börjar längta efter att se om Battlestar Galactica, och den ständiga närvaron av undergångskänsla som finns där. Hela den tv-serien hade ju ungefär samma ton som det här dubbelavsnittet, men med betydligt färre lyckliga avslut.

Men när jag läser på om vägen fram till det här avsnittet så inser jag också att det där “förväntade” avslutet kanske inte var så självklart som jag trodde. Det fanns planer på att fortsätta i den här tidslinjen under resten av säsongen, eller att åtminstone låta några i besättningen minnas något lite av det som hänt. Under hela dubbelavsnittet satt jag förresten och tänkte på Ursula K. Le Guins bok The Lathe of Heaven. En annan berättelse som handlar om hur det kan uppstå nya, oförutsägbara, förändringar när man försöker fixa till problem genom radikala ingrepp i verkligheten och tidslinjen.

Just det. Ytterligare några saker bara. I mina efterforskningar kring filmens status i framtidens kultur så verkar ju exempelvis To Catch a Thief existera i en holoversion. Den har nämligen B’elanna sett, det får vi reda på när hon och Kim har en liten quiz med varandra när de blivit instängda någonstans på skeppet efter en attack. Problemet är ju bara att eftersom ingen har facit till frågan om vem som spelade den manliga huvudrollen i filmen så är det rätt godtyckligt om hon svarar rätt på frågan eller inte (hon har fel, det är Cary Grant förstås). Och på tal om film, kul att se veteranen Kurtwood Smith som Anorax i det här avsnittet (han har varit med i flera Star Trek-avsnitt och i That 70’s Show, men också i filmen Robo-Cop). Det här dubbelavsnittet innebär också debuten för Janeways nya, korta frisyr.

Betyg; 9/10 och 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 8 & 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 513 tv-avsnitt.

VOY: Revulsion. Det med den mordiska isomorfen.

Det känns verkligen som om Seven of Nine gett den här säsongen av Voyager den stabilitet som serien behövde. Den där sammanhängande handlingen över flera avsnitt som det känns som om jag efterlyst på ett gnälligt sätt i typ vartannat blogginlägg under förra säsongen. För om Sevens storyline bara finns och är närvarande så behöver det inte hända så stora eller avgörande saker i den för att skapa en känsla av kontinuitet. Som här i Revulsion, där man uppenbart anpassat Seven of Nines intrig till den tittardemograf som man hoppats locka med bland annat det extremt avslöjande silverfodral som hon använder som uniform.

Den här gången ska Kim och Seven of Nine jobba ihop, och han går från att vara lite rädd för henne (sist de var arbetskamrater, i The Gift, så slog hon ju ner honom) till att bli extremt attraherad. Något som hon förstås märker, och försöker lösa på ett rationellt och effektivt sätt.

SEVEN: Are you in love with me, Ensign? 

KIM: Well, no. 

SEVEN: Then you wish to copulate? 

KIM: No! I mean. I, I don’t know what I mean. 

SEVEN: All of these elaborate rituals of deception. I didn’t realise becoming human again would be such a challenge. Sexuality is particularly complex. As Borg we had no need for seduction, no time for single cell fertilisation. We saw a species we wanted and we assimilated it. Nevertheless, I am willing to explore my humanity. Take off your clothes. 

Kim blir förstås rädd för Seven of Nine på nytt efter den här lite brutala responsen från hennes sida. Kanske måste hon gå in i någon databas och söka på information om den sköra manliga självkänslan för att inse att kvinnor – inte ens i framtiden, långt ute i rymden – får ta initiativ till sex. Den vanligtvis så dominanta B’Elanna verkar däremot äntligen ha lärt sig spela det här spelet på rätt sätt, att vara lite svag och osäker så att mannen får ta initiativet. Som när Paris nu tycker att det är dags att följa upp den där kärleksbetygelsen som hon gav honom när de två höll på att dö utan syre ute i rymden.

PARIS: About what you said. I mean, the part about being in love with me. I realise you were suffering from oxygen deprivation and we were literally seconds away from death, so I know you probably didn’t mean it. 

TORRES: No, no, I meant it. But I don’t expect you to reciprocate. Really, you can just pretend that I didn’t say it. In fact let’s just pretend that I didn’t 

PARIS: Shut up. 
(Paris kisses Torres and she reciprocates, long and hard.)

B’Elanna är också en av huvudpersonerna i det här avsnittets “alien of the week”-intrig. Det rör det sig om den gamla vanliga “nödsignal som leder till trubbel”-tropen. Den nya twisten är att nödropet kommer från en hologrambaserad livsform, Dejaren, som är den ende överlevande på sitt skepp. Lite för sent inser B’Elanna och Hololäkaren – som är de som åkt till varelsens skepp för att hjälpa honom – att det beror på att han tagit livet av alla “riktiga” människor ombord. Dejaren visar sig vara fylld av en oresonlig avsky och hat till allt det som han kallar för “organiskt” liv. Ja, om det inte handlar om akvariefiskar, då. När B’Elanna äter lunch, till exempel, så triggar det igång Dejarens äckel så att han inte längre kan hålla tillbaka sitt förakt.

DEJAREN: I exist as pure energy, but you depend on food and water to survive. Frankly, I find it disgusting. Look at you, Look at you. Grinding up bits of plants and animals with your teeth. Secreting saliva to force it down your oesophagus into a pit of digestive acids. You can’t even stand to think about it yourself. What a repulsive creature you are! Constantly shedding your skin and hair, leaving your oily sweat on everything you touch. You think that you are the height of intellect in the universe, but you are no better than any filthy animal and I am ashamed to be made in your image!

Ja, till sist går han alldeles bonkers, och försöker ta kål på såväl Torres som hololäkaren. Det är klurigt med en fiende som är ett hologram, inser man, i alla fall om man inte hittar hans av-knapp. Ibland är han solid, för att sedan vara helt genomsläpplig. Svårt att slå ner någon då. Men lätt att bli nedslagen.

Supernöjd med det här avsnittet, en känsla som jag har allt oftare. Det känns ju som om både Voyager och Deep Space Nine är mogna franchiser vid det här laget. De håller sig på en jämn och hög nivå, dipparna har blivit allt mer sällsynta. Här är jag förstås extra nöjd eftersom både Seven of Nine och Torres/Paris-romansen får lov att utvecklas. Samtidigt som jag tycker att man lyckades skapa en rätt najs psykopat/skräckkänsla i äventyret med det mordiska hologrammet, en story som man också återkopplade till hololäkarens syn på sig själv och sin roll på Voyager. Utan att göra så mycket väsen av sig är Revulsion ett synnerligen välkonstruerat och snyggt utfört bruksavsnitt.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 502 tv-avsnitt.