VOY: The Swarm. Det där hololäkaren blir senildement.

voy the swarm 3

Fyra avsnitt in på den säsong tre, och jag får fortfarande inget grepp om den nya omgången av Voyager. Delvis kan det ju bero på att Voyager verkar vara den duktiga flickan i Star Trek-franchisen. Här sköts produktionsplaneringen med framförhållning, och hittills har man skapat den genom att spelat in extra avsnitt i slutet av säsongen som sedan pytsas ut i början av nästkommande säsong. Det innebär dessvärre att just början av säsong två och tre känts ganska anonyma. De har fyllts av helt självständiga avsnitt gjorda för att kunna skickas ut i etern när som helst. Det känns faktiskt när man ser på dem, beröringsrädslan med längre dramaturgiska bågar går nästan att ta på. Allt tyder dock på att det kanske blir ännu mer av den varan framöver, Basics del 2 var, som jag tidigare skrivit, ett slags avslut på massor av storylines. Nu är upphovspersonerna fria att göra vad de vill framöver. Dessutom har en av seriens skapare, Michael Piller, gått över i en mer rådgivande funktion i och med den här säsongen, och är inte längre direkt involverad i skrivandet. Vi får se hur det här slutar.

Det där berättandet med självständiga avsnitt kan ibland leda till ofrivilliga upprepningar när det gäller innehållet i de respektive avsnittet. I The Swarm återkommer till exempel problem med minnet som ett tema – bara några avsnitt efter att Tuvok drabbas av ett fejkat minne som hotar att ge honom neurologiska skador. I The Swarm är det hololäkaren som blir senildement. Eller, rättare sagt, hans minneskretsar bryts ner i allt snabbare takt. Men effekten blir densamma som av demens, en olycklig bieffekt av hololäkarens ambitoner mot att bli en mer självständigt tänkande varelse, och mindre av ett hologram. Programmet och tekniken är helt enkelt inte byggd för så mycket överflödig information som nu lagras i hans minnesbanker.

voy the swarm 4Janeway, Kes och de andra tvekar dock inför att trycka på hololäkarens omstartsknapp, eftersom det skulle innebära att de två år av personlig utveckling som skett hos honom skulle gå förlorade. Här återkommer alltså ett favorittema inom alla Star Trek-inkarnationer, så här långt i varje fall. Frågan om när en maskin blir en tänkande individ, och vilka olika komplikationer och problem uppstår på vägen dit. Lösningen blir i det här fallet att merga hololäkarprogrammet med ett diagnostiskt felsökningsprogram, som även det ser ut som och har samma ilskna humör som dess skapare Lewis Zimmerman.

Jag tycker att det är lite snyggt hur hololäkarens mänsklighet och minnen representeras av opera i det här avsnittet – en konstart som hololäkaren njuter av och försöker lära sig att behärska. Kulturen är alltså en av de viktiga beståndsdelar som symboliserar att steget har tagits från maskin till människa (att man använder sig av just opera är förresten en rätt vanlig kliché som ofta används för att symbolisera hur en individ stiger i medvetande, se bara på besöken på operahus i såväl Elefantmannen som Pretty Woman). Hololäkaren verkar dock mer lyckosam med sitt kulturintresse än till exempel en annan av Star Trek-karaktärerna som tampas med sin mänsklighet, Data från The Next Generation. Där den mekaniska och känslolösa inlärningen ofta betonades i TNG så är hololäkaren tvärtom rätt dålig på att sjunga, men gnolar å andra sidan på musiken omedvetet i sin vardag. Sånt gjorde inte den väldigt reserverade och behärskade Data.

Det är också just det där gnolande på ett operastycke som indikerar att hololäkaren behållit en del av sina gamla minnen efter den där mergen. Hur mycket av den nya, mjuka hololäkaren som finns kvar efter databankssammanslagningen är däremot ovisst. Min gissning är att man ändå inte kommer att ta upp den här problematiken alls i framtida avsnitt, troligtvis började man ångra att man började sjabbla med hololäkarens personlighetsutveckling i samma stund som man godkände det här avsnittet. “Jisses, fattade vi just ett beslut som kommer att påverka framtida avsnitt!”, typ. Ett extra plus dock för att de där operasångsscenerna där hololäkaren tampas med en självupptagen diva på hololdäck är rätt charmiga.

voy the swarmHololäkarproblematiken får väl ändå ses som den mest intressanta av de två storylines som finns i The Swarm. Den andra handlar om att Janeway fattar ett beslut om att korsa ett territorium som kontrolleras av en fientligt inställd ras. Detta trots att Neelix typ bleknar bara han ska berätta om det här folket, vars namn ingen känner till. Det är Torres och Paris som först stöter på dessa arga aliens. Det namnlösa folket attackerar Voyagers skyttel, bordar den och skjuter Paris och Torres med något slags neurologiskt vapen. Trots detta avskräckande möte så vidhåller Janeway att man ska ta en genväg rätt igenom varelsernas område. Det slutar förstås med att Voyager blir attackerade av en svärm av den arga rasens rymdskepp som suger energi ur skeppet. Det krävs verkligen massor av technobabble för att ta lyckas Voyager ur den här knipan. Alla måste ha varit helt svettiga efteråt.

Mest intressant med hela den här konflikten är väl att den är ytterligare ett tecken på att Janeway blir mer och mer dumdristig ju längre den här serien pågår. Inget verkar avskräcka henne, vare sig det handlar om att ta skeppet till ett uppenbart kazonskt bakhåll eller att, som här, snedda genom ett livsfarligt territorium. När det passar henne bryter hon också mot Stjärnflottans säkerhetsföreskifter (det är mest när det gäller hennes egen ledarfunktion som reglementet plötsligt är superviktigt igen). Det får bära eller brista, verkar vara den princip hon agerar utifrån. Vilket förstås skapar intressantare avsnitt, och lite mindre ångestdriven handling.

voy the swarm 2Den där svärmen av rymdskepp, förresten. Var den inte ganska så lik en annan svärm med energislukande varelser som vi stötte på i förra säsongen – om än biologiska varelser och inte i formen av rymdskepp. Sedan undrar jag också lite över det här med Paris roll som Voyagers store kvinnokarl. Det känns som om det enda vi har sett av det på sistone är att han svartsjukt kommenterar alla andra som går på dejt eller verkar bli uppvaktade. Som i det här avsnittet, med Torres. Paris verkar vara en svartsjuk typ av häradsbetäckare, som bara blir intresserad när någon annan gör intrång på hans härad.

Personligen så gillade jag The Swarm. När hololäkaren är som bäst är han bland de mest underhållande rollfigurerna i serien. Att han går och blir dement i det här avsnittet är det bara ytterligare ett sätt att väcka sympati för honom. Smart och bra. Veckans alien höll sig däremot på lite för långt på avstånd för att bli riktigt intressanta (även om det lyckades ta sig ombord på Voyager). Jag vill ju ha djupa samtal och filosofiska diskussioner om olika sätt att se på världen och livet – inte bara nya technobabblevarianter på orimliga sätt att övervinna en fiende.

Betyg: 8/10. 

Voyager. Säsong 3, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 439 tv-avsnitt.

VOY: Lifesigns. Det där hololäkaren blir kär i sin vidiianska patient.

voy lifesigns 2

Det verkar vara kärlekssäsong i alla Star Trek-outlets just nu. Efter Wax (Worf  & Dax) och Reeta (Rom & Leeta) i Deep Space Nine är det nu dags för Voyagers svar på turturduvsvågen: Hololäkaren och den vidiianska patienten Danara Pel. Eller, rättare sagt, hologrammet av den vidianska patienten. Jepp, nu är det en nästan hundraprocentig virtuell romans på gång här. Så modernt!

Vidiierna får alltså vara med i Voyager igen, det där folket som lider av en vidrig sjukdom som gör att de snor organ från andra för att ersätta sina egna, sjuka, med. I det här fallet räddar Voyager en svårt sjuk kvinna ur ett skepp. Väl i sjukstugan så bygger hololäkaren upp en holografisk kopia av den medvetslösa och fysiskt nedbrutna patienten. När han får liv i holokopian blir Danara först chockad när hon ser sig själv i en spegel. Sedan hon var sju har hon varit drabbad av sjukdomen, the Phage, men hologramupplagan av henne är helt orörd av den.

voy lifesignsDet där blir början på en gullig romans. Den första för dem båda, verkar det som. Hon är van vid att bli ratad på grund av sitt utseende, och varken romantik eller kärlek ingår i hololäkarens grundprogrammering. Men på något vis lär sig läkarens program förälskelsemomentet av sig själv. Hur man ska omsätta det i handling är däremot en svårare sak. Uppvaktandet tar egentligen först fart efter att hololäkaren frågar Paris om råd, och tar med Danara på dejt i en hologrammiljö som troligtvis just Paris har rekommenderat. Tror inte att de kommit på idén att sitta och hångla i en gammal amerikanare på planeten Mars av sig själv.

Alla dessa Star Trek-romanser som aldrig får leva längre än ett ynka avsnitt – det här är förstås en sån. Men det är nära att den inte ens håller avsnittet ut. Danara försöker döda sin egen fysiska kropp, så mycket bär det henne emot att bli sitt gamla jag – ihopsatt av kroppsliga reservdelar. Men hon pratas förstås tillrätta, och njuter av den tid som återstår på Voyager, innan hon måste fortsätta med sitt vanliga liv igen.

Parallellt med den här historien så puttrar några andra gamla surdegar vidare: 

voy lifesigns 5Tom Paris har inte en av sina topplägen just nu. Hans konflikter med Chakotay blir bara värre och värre. Allt kulminerar i att han puttar till Chakotay på bryggan, varpå han hamnar i arresten. Hur ska det gå?

Michael Jonas fortsätter att berätta om allt som händer ombord för Seska. Men hon är inte nöjd med information bara. Nu försöker hon få honom att sabotera Voyager, så hon kan få chansen att ta över farkosten. Jonas säger först emot, men verkar sedan bli skrämd till lydnad.

Dessutom: det verkar nästan som om Hololäkaren fick ett namn av Danara i det här avsnittet, men på något sätt hoppas jag ändå att Shmullus inte fastnar.

Ett gulligt avsnitt, det här. Kanske lite väl gulligt. Precis som i Bar Association så får jag bitvis lite barnprogramskänsla här. Framför allt när Kes ska förklara för hololäkaren vad kärlek är – och att han inte har fel på sitt program utan bara är kär. Då skäms jag lite. Fast i och för sig är ju hela kärlekshistorien i det här avsnittet lite som att se två vuxna barn försöka uttrycka känslor. Klumpigt och naivt.

Annars gillar jag att det finns flera små b-handlingar (i alla fall två) i det här avsnittet, och att de knyter an till tidigare avsnitt i säsongen. En bra kombo här mellan fristående och sammanhängande stories, helt enkelt. Snyggt också att man fick in B’Elannas PTSD efter att vidianerna höll på att att experimentera med hennes gener.

Betyg: 7/10. 

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 418 tv-avsnitt.

VOY: Projections. Det där läkarhologrammet fastnar i en hologramloop.

voy projections

Det känns som om jag vill sortera in varenda avsnitt jag ser just nu i egna, hemmasnickrade undergenrer. Det beror antagligen på att de inledande avsnitten av den här säsongen av Voyager är sådana där typiska Star Trek-äventyr: avslutade historier som mer eller mindre medvetet påminner om saker som hänt tidigare i serien.

Projections öppnar dock upp för att sorteras in under flera olika flikar i mitt hemmagjorda kartotek. Dels är det här, förstås, ytterligare ett “trubbel på holodäck”-avsnitt (vilket ju på nytt öppnar upp för frågan hur Stjärnflottan ens kan tillåta denna extremt oberäkneliga och osäkra konstruktion på sina skepp). Men i stämningsläge och tilltal påminner den också om några andra äventyr av typen: “det är något som inte stämmer ombord på det här rymdskeppet, men det verkar bara vara jag som märker det”. Tydligast märks väl influenserna från Rikers schizofrena upplevelser i Frame of Mind, men lite av känslan från doktor Crushers våndor i Remember me finns också här. Och så, förstås, är Projections också en ganska smart twist på ett återkommande tema inom science fiction och annan litteratur: Är livet en dröm? Ett experiment? Eller, i det här fallet, är allt det som hololäkaren varit med om på Voyager och som vi kunnat se i serien bara en datorsimulering?

För Voyagers hololäkare, som väl fortfarande inte fått något namn, börjar det som en extremt ovanlig arbetsdag. Han aktiveras, men möts av ett nästan tomt Voyager, allvarligt skadat efter en strid med några kazonska skepp. Vi som sett ett och annat avsnitt av Star Trek känner förstås igen en “falsk start” när vi ser den. Greppet att inleda ett avsnitt med något superdramatiskt som sedan visar sig vara en simulering, är en gammal trope i serien. Och även om den här falskstarten pågår lite längre än vanligt så nickar vi beskäftigt för oss själva när läkaren inte får några utslag med sin tricorder när han scannar resten av besättningen. Ytterligare ett säkert tecken på att det är en simulering på gång. Men det är sedan det börjar bli lite flippat. För hololäkaren själv registreras som en livsform.

voy projections 4Svaret på gåtan ges av vår gamle förvirrade kompis Barclay från The Next Generation. Han materialiseras mitt i doktorns simulering och säger att holodäcket har hakat upp sig. Men det är också så att holodoktorn egentligen inte alls är ett hologram, utan han är en riktig människa. Äventyren han upplevt på Voyager är inget annat än ett holodäcksprogram. Ja, han  bevisar till och med sin poäng genom att starta om hela äventyret och ta oss tillbaka till Voyagers första avsnitt. Det enda sättet att få stopp på det skenande holodäcket är genom att inuti simuleringen spränga Voyager, säger Barclay. Ett så pass drastiskt förslag att hololäkaren ändå tvekar. Kan han skada skeppet på riktigt om han gör det?

voy projections 5Sedan förvandlas visst det där holodäcket till något av en busstation. Chakotay är inne en runda och säger att Barclay ljuger. Kes kommer och säger att hon är gift med hololäkaren, eller snarare den läkare som skrev hololäkarens program.  Det blir lite surrealistiskt, framför allt när de olika personerna använder identiska repliker. Ett slags loop där vår stackars läkare inte vet vem han ska tro på, samtidigt som utsagan om att han finns på riktigt givetvis är otroligt lockande för en virtuell livsform.

voy projections 6Projections är ett avsnitt som successivt blir smartare och smartare. Och jag gick från skeptisk till förtjust när jag såg det. Jag gillar verkligen att man lyckats hitta en ny twist på “är livet en simulering?”-tanken. För en holodäcksläkare är förstås allting tvärtom. Hans overklighetskänsla resulterar i tanken: “finns jag kanske på riktigt?”. Hans version av Matrix skulle alltså vara något i stil med: tänk om världen inte alls bara är en enda stor datorsimulering. Jag känner också att det finns ett kittlande metaperspektiv inbyggt i manuset till det här avsnittet. Möjligheten att man faktiskt skulle kunna avsluta Voyagers sju säsonger med att i sista avsnittet säga: “du har nu varit med om ett riktigt långt holodäcksäventyr, inget hände på riktigt”. Det skulle ju till och med slå det där famösa “Bobby i duschen”-avsnittet i Dallas.

Summerar jag allt det där så blir det till ett riktigt, riktigt bra holodäcksavsnitt. Sällan har ett avsnitt där inget egentligen händer varit så bra. Scenen där hololäkaren kollar så att han verkligen är ett hologram genom att kolla så att hans arm verkligen försvinner ute i korridoren (hans läkarhologramprojektor finns bara i sjukstugan) är ett suveränt avslut på detta overklighetsäventyr.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 386 tv-avsnitt.

VOY: Heroes and demons. Det med Beowulf på holodäcket.

voy heroes

Åh nej. Ett jämrans “trubbel på holodäck”-avsnitt igen. Med tanke på allt strul som federationens skepp verkar ha med den här underhållningsfunktionen så är det underligt att man inte stänger ner den. Den här gången är det någon form av energibaserad livsform som råkar snubbla rakt in i Kims iscensättning av det gamla brittiska kvädet Beowulf (som utspelas i Danmark och södra Sverige), kortsluta fjärrstyrningen utifrån och sedan bokstavligt talat sluka först Kim och sedan även Tuvok och Chakotay i sin roll som monstret i Beowulf. –

voy heroes 5Alltså, jag avskyr oftast de här holodäckhistorierna. Känner att de mest är roliga för manusförfattarna och skådespelarna, som för en stund slipper Star Trek-seriens begränsningar och kan flippa ut lite. Jag är ju fortfarande mest intresserad av Star Trek-konceptet, inte produktionsteamets fantasier om vikingatidens Danmark, iscensatt med några av tv-historiens kanske sämsta lösskägg. Å andra sidan kan man förstås hävda att de här holofantasierna har återkommit så pass många gånger nu att de är en viktig del av Star Trek-konceptet. Usch, jag vägrar.

voy heroes 3Ett av Star Treks absoluta lågvattenmärken i mina ögon är till exempel avsnittet där hela TNG-gänget hamnar i ett Robin Hood-äventyr. Ett rakt igenom vidrig avsnitt. Och till min stora skräck känns Heroes and demons gjort i samma anda. När besättningsmedlemmarna äntrar holodäcket så välkomnas de genast av  kungadottern Freja, i värsta valkyriaoutfiten. Sedan väntar en granskning inför ett misstänksamt och väldigt skäggigt hov. Ger nästan upp här, men lyckligtvis tar faktiskt handlingen en lite oväntad väg.

Efter att Chakotay och Tuvok försvunnit på holodäcket resonerar Janeway och Paris sig fram till att den enda ombord på Voyager som kan undersöka holoäventyret utan fara för sitt liv är skeppets hologramläkare. Så utvecklas intrigen till att handla om honom istället för vikingatidens Danmark. Uppdraget på holodäcket blir ett sätt för hololäkaren (som ännu inte har något namn) att bevisa att han är en tänkande och självständig individ – inte bara ett datorprogram  (lite samma problematik som Data brottades med i The Next Generation).

I sin färd mot individualismen ska vår hololäkare efter lång tids tvekan till slut också välja sig ett eget namn. Lite olyckligt blir det doktor Schweitzer, en lite kanske för uppenbar hyllning till Albert Schweitzer  (som tur är ångrar han det valet i slutet av det här avsnittet). Efter att Schweitzer hamnat i närkamp med holomonstret så visar det sig förstås att det där med att han skulle vara osårbar är rent  nonsens. Så hur lättvindigt skickade Janeway egentligen iväg skeppsläkaren till holodäcket? Eller litade hon bara på att det fanns en säkerhetskopia lagrad i datorn?

voy heroes 2Den folkilskne och överkvalificerade hololäkaren ombord på Voyager är i mitt tycke en av seriens mer underhållande rollfigurer. Så här långt är det faktiskt bara han och Janeway som jag känner verklig sympati i Voyager. Att låta honom, pricksäkert spelat av Robert Picardo,  blir avsnittets huvudperson är en  förmildrande omständighet mitt i Beowulf-tramset. Sen är det något med Marjorie Monaghan också. Hon gör visserligen sin roll som Freja stelt och övertydligt, men ändå lyckas ge den någon form av själ. Och ja, tillsammans får de till och med uppleva en kort Harlequin-liknande romans. Sen finns det något med holoprogrammets upprepningar som jag också gillar i det här avsnittet. Att Beowulf-holonovellen faktiskt är rätt illa skriven, så samma repliker och situationer återkommer oavsett vem ur Voyagerbesättningen som kommer dit.

Så trots min avsky för den här genren av holoäventyr så är Heroes and demons faktiskt inte rakt igenom avskyvärt. Men ganska ointressant. Det var extremt svårt för mig att hålla intresset uppe genom hela avsnittet. Jag fick trösta mig med att det bjöds på lite kulturorientering även här, när Tuvok och Chakotay pratar om legender och monster:

TUVOK: This ancient Earth culture seems fascinated with monsters.
CHAKOTAY: Every culture has its demons. They embody the darkest emotions of its people. Giving them physical form in heroic literature is a way of exploring those feelings. The Vok’sha of Rakella Prime believe that hate is a beast which lives inside the stomach. Their greatest mythical hero is a man who ate stones for twenty three days to kill the beast and became a saint.
TUVOK: Such fables are necessary only in cultures which unduly emphasise emotional behaviour. I would point out there are no demons in Vulcan literature.
CHAKOTAY: That might account for its popularity.

Betyg: 3/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 12/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 373 tv-avsnitt.

VOY: Eye of the Needle. Det med det pyttelilla maskhålet.

voy eye of the needle

Voyager stävar vidare, och såväl kaptenen som besättningen hoppas fortfarande på att ett mirakel liksom bara ska uppstå. Någon magisk lösning som ska uppenbara sig och hjälpa dem att komma hem från Deltakvadranten på ett lite snabbarer sätt än de dryga 70 år som den beräknade resetiden annars är. Så när man upptäcker ett maskhål där ute i deltakvadrantens rymd så måste det förstås undersökas.

Alla förhoppningar till trots så visar det sig vara ett gammalt och litet maskhål, med en diameter på blott 30 centimeter. Drömmen om den snabba trippen hem förbyts nu till en förhoppning om att kunna använda maskhålet för kommunikation, ett sätt att berätta för de där hemma att man fortfarande är vid liv och att man försöker hitta en väg tillbaka. Förhoppningar som förstås bara blir starkare när man får kontakt med ett skepp på andra sidan maskhålet.

voy eye of the needle 3Men så visar det sig vara ett romulanskt skepp som finns där. Och dess befälhavare (eller eventuellt enda besättning) är en hemlighetsfull och försiktig man. Uppenbarligen ute på ett uppdrag som han inte vill berätta för Federationen om. Men efter ett litet känslosamt tal från kapten Janeway (hon tar till och med emot hans samtal i nattsärken, så pass angelägen är hon förstås att det här ska bli av) så blir han lite mer medgörlig. Och när man sedan upptäcker att det borde gå att använda transportören för att evakuera besättningen till det romulanska skeppet och alfakvadranten – ja, då är det ingen hejd på optimismen ombord. Det är bara en liten grej. Det visar sig att maskhålet inte bara är en genväg genom rum, utan även genom tid. Tillbaka 20 år i tiden.

Det här är väl det första avsnittet i Voyager där längtan hem, och saknaden efter de nära och kära som finns på andra sidan galaxen verkligen får komma fram. Bara förhoppningen om att kunna skicka ett meddelande blir till en livlina i det tröstlösa. Så mycket hårdare då för Janeway att tvingas säga nej till en evakuering av Voyager med hänsyn till risken att fucka upp tidslinjen, både i alfa- och deltakvadranten. Ytterligare ett bevis på att hon är beredd att göra oerhörda uppoffringar i sin strävan att följa regelverket och ständigt ta hänsyn till de konsekvenser som hennes handlande kan få.

voy eye of the needle 2Även b-handlingen i det här avsnittet handlar mer om känslor än action. Det är Kes, ocampan som hängde med Voyager tillsammans med sin kille Neelix, som reagerar på hur taskiga folk är mot hologramläkaren. Pratar över huvudet på honom, och kallar honom “det”. Frågan som ställs är förstås om även ett hologram har människors känslor. Man kan väl säga att man nu tar upp Data-problematiken på nytt här. Den enda skillnaden, som min kompis Johannes påpekade, är att Data var snäll medan hologramläkaren är en rätt sur och argsint typ. Men när hololäkaren i slutet av avsnittet ber om att få ett namn, då är det riktigt fint. Som ett första steg i hans egen process att se sig själv som en individ.

Ett väl utfört avsnitt, som mest fokuserar på känslor och längtan. Ska jag hitta på något att klaga på så är det väl att jag tappat all respekt för technobabblet och numera mest fnissar när alla ska använda komplicerade begrepp för att förklara vad de låtsas göra.

Betyg: 9/10

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 7/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 349 tv-avsnitt.