VOY: Year of hell, del 1 och 2. Det med skeppet med tidsvapnet och Voyagers undergång.

Ändå rätt smart, det här. Att bygga vidare på en av de möjliga framtiderna i avsnittet Before and after (det där Kes färdade baklänges i tiden), och låta Voyager och dess personal möta sin kanske största kris hittills. För det är verkligen inte mycket mer än spillror kvar av både skeppet och besättningen i slutet av det här dubbelavsnittet.

Själva förutsättningen för den dystra intrigen handlar just om flera olika möjliga framtider, för i det här avsnittet skiftar de olika versionerna av nuet ovanligt ofta. Den oturligt döpte krenimske vetenskapsmannen Anorax (varför kör han inte en skoter i stället?) har byggt ett vapen där han kan gå in och ändra historien genom att utplåna skepp, kometer, hela livsformer. När han tryckt på sin avtryckarknapp har dessa saker aldrig existerat, och en helt ny version av universum har skapats utifrån de nya förutsättningarna.

För någon (jag) som inte riktigt gillar när man håller på för mycket med tidsresor och manipulationer av tidslinjen så borde det här avsnittet vara rena mardrömmen. Men i stället är det riktigt underhållande. Antagligen för att manusförfattarna och producenterna för en gångs skull känt friheten att bara flippa ur och låta allt gå åt helvete. För i Year of hell går nästan inget Janeways väg, och för att göra allt ännu lite jävligare för henne låter man konsekvenserna av dåliga beslut och misslyckade chansningar pågå i ett helt år, och två hela avsnitt. Under den tiden går Voyager från blänkande hel och ren, till något som mest verkar höra hemma på ett skrotupplag.

Det går, ärligt talat, inte särskilt bra för Anorax heller. Varje manipulation han gör av tidslinjerna visar sig ha nya, oförutsägbara konsekvenser. Det var till exempel så han miste sin fru. När han med sitt tidsvapen utrotade krenimernas värsta fiendefolk så tog han visst också bort motståndskraften mot en sjukdom av misstag. Frun dog, och Anorax påbörjade sin fåfänga kamp att försöka hitta ett sätt att reparera skadan han åstadkommit. Men det verkar kvitta hur många raser eller planeter han utplånar, inget hjälper. Den där frun är borta för alltid.

Man är ju inte helt dum som tittare, ganska snart listar man ju ut hur det här avsnittet ska sluta. Man inser att Anorax på något sätt borde börja med att utplåna existensen av sitt skepp för att göra allt det han gjort ogjort. Men just den slutsatsen verkar inte Anorax ha kommit fram till under de tvåhundra år han hållit på med det här (skeppet är inneslutet i någon form av tidsbubbla där han och hans besättning inte åldras). Vilket ju förstås leder mig till nästa undran. Kan Anorax resa i tiden? Om han lyckas återskapa sin fru, kommer han då att leva i samma tid som henne? Detta är lite oklart, trots att det är en bärande del av intrigen. Eller så är jag bara väldigt dålig på det här med manipulation av tidslinjer.

Ganska snart framgår det ju också som mer eller mindre uppenbart att det här avsnittet kommer att sluta med att allt återställs till hur det var i början av Year of hell. Och där faller också en del av dramaturgin. I första avsnittet är jag extremt road av allt som händer, och njuter faktiskt över alla olyckor och skador. I andra avsnittet börjar saker och ting bli jobbiga på allvar ombord på Voyager, samtidigt som jag börjar bli otålig över att vänta på att det förväntade slutet ska uppenbara sig.

Kanske är jag för blödig här. Jag tycker att det är rätt deppigt att se Tuvok förlora synen (tydligen hade de tänkt att han skulle mista ett ben också) och Janeway nästan dö efter att hon åsamkat sig brännskador efter ytterligare en heroisk insats för att rädda skeppet. Men det jobbigaste är väl egentligen att följa hur Janeway verkligen håller på att tappa det. I slutet av det här dubbelavsnittet förvandlas hennes envishet till något som mer och mer liknar galenskap, något som hololäkaren inser vidden av när han av just den orsaken försöker entlediga henne från posten som kapten. Dessvärre inser han också att han inte har något sätt att stoppa Janeway på. Hon får fortsätta att styra sitt skepp mot undergången (bokstavligt talat). Men det är just vägen mot undergången som till sist leder till en ny början.



Year of hell är ju ett intressant experiment. En nödvändig omväg in i ett mörker av nederlag och motgångar i en serie där annars nästan varje avsnitt slutar hyfsat lyckligt. Det gör det ju i och för sig även här, det är bara det att det tar dubbelt så lång tid att komma dit. Slutet är dock så pass käckt att jag ändå börjar längta efter att se om Battlestar Galactica, och den ständiga närvaron av undergångskänsla som finns där. Hela den tv-serien hade ju ungefär samma ton som det här dubbelavsnittet, men med betydligt färre lyckliga avslut.

Men när jag läser på om vägen fram till det här avsnittet så inser jag också att det där “förväntade” avslutet kanske inte var så självklart som jag trodde. Det fanns planer på att fortsätta i den här tidslinjen under resten av säsongen, eller att åtminstone låta några i besättningen minnas något lite av det som hänt. Under hela dubbelavsnittet satt jag förresten och tänkte på Ursula K. Le Guins bok The Lathe of Heaven. En annan berättelse som handlar om hur det kan uppstå nya, oförutsägbara, förändringar när man försöker fixa till problem genom radikala ingrepp i verkligheten och tidslinjen.

Just det. Ytterligare några saker bara. I mina efterforskningar kring filmens status i framtidens kultur så verkar ju exempelvis To Catch a Thief existera i en holoversion. Den har nämligen B’elanna sett, det får vi reda på när hon och Kim har en liten quiz med varandra när de blivit instängda någonstans på skeppet efter en attack. Problemet är ju bara att eftersom ingen har facit till frågan om vem som spelade den manliga huvudrollen i filmen så är det rätt godtyckligt om hon svarar rätt på frågan eller inte (hon har fel, det är Cary Grant förstås). Och på tal om film, kul att se veteranen Kurtwood Smith som Anorax i det här avsnittet (han har varit med i flera Star Trek-avsnitt och i That 70’s Show, men också i filmen Robo-Cop). Det här dubbelavsnittet innebär också debuten för Janeways nya, korta frisyr.

Betyg; 9/10 och 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 8 & 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 513 tv-avsnitt.

VOY: Revulsion. Det med den mordiska isomorfen.

Det känns verkligen som om Seven of Nine gett den här säsongen av Voyager den stabilitet som serien behövde. Den där sammanhängande handlingen över flera avsnitt som det känns som om jag efterlyst på ett gnälligt sätt i typ vartannat blogginlägg under förra säsongen. För om Sevens storyline bara finns och är närvarande så behöver det inte hända så stora eller avgörande saker i den för att skapa en känsla av kontinuitet. Som här i Revulsion, där man uppenbart anpassat Seven of Nines intrig till den tittardemograf som man hoppats locka med bland annat det extremt avslöjande silverfodral som hon använder som uniform.

Den här gången ska Kim och Seven of Nine jobba ihop, och han går från att vara lite rädd för henne (sist de var arbetskamrater, i The Gift, så slog hon ju ner honom) till att bli extremt attraherad. Något som hon förstås märker, och försöker lösa på ett rationellt och effektivt sätt.

SEVEN: Are you in love with me, Ensign? 

KIM: Well, no. 

SEVEN: Then you wish to copulate? 

KIM: No! I mean. I, I don’t know what I mean. 

SEVEN: All of these elaborate rituals of deception. I didn’t realise becoming human again would be such a challenge. Sexuality is particularly complex. As Borg we had no need for seduction, no time for single cell fertilisation. We saw a species we wanted and we assimilated it. Nevertheless, I am willing to explore my humanity. Take off your clothes. 

Kim blir förstås rädd för Seven of Nine på nytt efter den här lite brutala responsen från hennes sida. Kanske måste hon gå in i någon databas och söka på information om den sköra manliga självkänslan för att inse att kvinnor – inte ens i framtiden, långt ute i rymden – får ta initiativ till sex. Den vanligtvis så dominanta B’Elanna verkar däremot äntligen ha lärt sig spela det här spelet på rätt sätt, att vara lite svag och osäker så att mannen får ta initiativet. Som när Paris nu tycker att det är dags att följa upp den där kärleksbetygelsen som hon gav honom när de två höll på att dö utan syre ute i rymden.

PARIS: About what you said. I mean, the part about being in love with me. I realise you were suffering from oxygen deprivation and we were literally seconds away from death, so I know you probably didn’t mean it. 

TORRES: No, no, I meant it. But I don’t expect you to reciprocate. Really, you can just pretend that I didn’t say it. In fact let’s just pretend that I didn’t 

PARIS: Shut up. 
(Paris kisses Torres and she reciprocates, long and hard.)

B’Elanna är också en av huvudpersonerna i det här avsnittets “alien of the week”-intrig. Det rör det sig om den gamla vanliga “nödsignal som leder till trubbel”-tropen. Den nya twisten är att nödropet kommer från en hologrambaserad livsform, Dejaren, som är den ende överlevande på sitt skepp. Lite för sent inser B’Elanna och Hololäkaren – som är de som åkt till varelsens skepp för att hjälpa honom – att det beror på att han tagit livet av alla “riktiga” människor ombord. Dejaren visar sig vara fylld av en oresonlig avsky och hat till allt det som han kallar för “organiskt” liv. Ja, om det inte handlar om akvariefiskar, då. När B’Elanna äter lunch, till exempel, så triggar det igång Dejarens äckel så att han inte längre kan hålla tillbaka sitt förakt.

DEJAREN: I exist as pure energy, but you depend on food and water to survive. Frankly, I find it disgusting. Look at you, Look at you. Grinding up bits of plants and animals with your teeth. Secreting saliva to force it down your oesophagus into a pit of digestive acids. You can’t even stand to think about it yourself. What a repulsive creature you are! Constantly shedding your skin and hair, leaving your oily sweat on everything you touch. You think that you are the height of intellect in the universe, but you are no better than any filthy animal and I am ashamed to be made in your image!

Ja, till sist går han alldeles bonkers, och försöker ta kål på såväl Torres som hololäkaren. Det är klurigt med en fiende som är ett hologram, inser man, i alla fall om man inte hittar hans av-knapp. Ibland är han solid, för att sedan vara helt genomsläpplig. Svårt att slå ner någon då. Men lätt att bli nedslagen.

Supernöjd med det här avsnittet, en känsla som jag har allt oftare. Det känns ju som om både Voyager och Deep Space Nine är mogna franchiser vid det här laget. De håller sig på en jämn och hög nivå, dipparna har blivit allt mer sällsynta. Här är jag förstås extra nöjd eftersom både Seven of Nine och Torres/Paris-romansen får lov att utvecklas. Samtidigt som jag tycker att man lyckades skapa en rätt najs psykopat/skräckkänsla i äventyret med det mordiska hologrammet, en story som man också återkopplade till hololäkarens syn på sig själv och sin roll på Voyager. Utan att göra så mycket väsen av sig är Revulsion ett synnerligen välkonstruerat och snyggt utfört bruksavsnitt.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 502 tv-avsnitt.

VOY: Real Life. Det där hololäkaren bildar familj och Paris åker in i en rymdcyklon.

Familjetemat fortsätter i Star Trek våren 1997, det är tredje avsnittet i rad nu, faktiskt. Den här gången är det hololäkaren som kommit på ett nytt sätt att förbättra sina algoritmer. Att plantera in personlighetsdrag från stora tänkare i läkarprogrammet gick ju inte så bra, men att samla in erfarenheter från familjeliv borde ju vara både utvecklande och ganska säkert, tänker hololäkaren och skapar en idealfamilj att hänga med. När han bjuder in några kollegor på middag hos sin egen version av Familjen Bra så slutar det med att B’Elanna freakar. En familj där alla är väluppfostrade, disciplinerade och avgudar familjefadern har inget med äkta familjeliv att göra, menar hon. Med hololäkarens tillåtelse lägger hon in några slumpartade algoritmer i programmet för att göra det hela mer realistiskt. Resultatet blir förstås rena skräcken.

Sonen blir rebellisk och aggressiv och hamnar i dåligt klingonskt sällskap. Dottern är slarvig och hittar inte sina saker och – kanske värst av allt – frun har en egen karriär. Hololäkaren, eller Kenneth som han kallas av sin familj, försöker använda alla sina pedagogiska kunskaper för att komma till rätta med familjens smått kaotiska samliv. Familjeråd verkar ju som en bra idé, men han glömmer bort att förankra sina beslut hos sin partner och allt slutar i att saker och ting bara blir ännu värre. Innan han hinner försöka någon ny strategi kommer sedan tragedin och knackar på. Dottern är med om en olycka och får llivshotande skador. Hololäkaren väljer då att släcka ner familjeprogrammet för den här gångenoch anser sig fullärd. Det är då Tom Paris kommer med en känslosam drapa om vad det egentligen innebär att vara familj:

PARIS: You created that programme so you could experience what it’s like to have a family. The good times and the bad. You can’t have one without the other. 
EMH: I fail to see why not. 
PARIS: Well, think about what’s happened to us here on Voyager. Everyone left people behind, and everyone suffered a loss, but look how it’s brought us all closer together. We found support here, and friendship, and we’ve become a family in part because of the pain we shared. If you turn your back on this programme, you’ll always be stuck at this point. You’ll never have the chance to say goodbye to your daughter, or to be there for your wife and son when they need you. And you’ll be cheating yourself of the chance to have their love and support. In the long run, you’ll miss the whole point of what it means to have a family.

Ibland har jag funderat på om producenterna till Star Trek-serierna fokuserar lite för mycket på technobabble och lite för lite på känslor. Det är trots allt ganska sällan som man sitter och gråter i tv-soffan till de här avsnitten. Men i slutet av Real life visar man hur man verkligen behärskar det här med sentimentalitet. När hololäkarens dotter ligger för döden så trycker man på så många sentimentalitetsknappar man kan. Och scenen fungerar nog extra bra, eftersom man inte riktigt är beredd på tragedin. Allt började ju som en glad och lite corny komedi, och nu ligger ett barn och dör på tv!

Voyagerproducenterna verkar däremot lite mer ängsliga när det gäller att göra avsnitt som helt fokuserar på mellanmänskliga relationer. Att låta Real life bli hololäkarens motsvarighet till Ferengi love songs kommer alltså inte på fråga. Därför har man kastat in en b-handling som i korthet skulle beskriva som att Paris åker in i en rymdtornado (man kallar den visst för en astralvirvel), och efter ett tag kommer ut igen. Lite häftiga effekter döljer att det här egentligen är en helt meningslös intrig som inte tillför serien något alls, och nätt och jämnt ens är spännande. Men snyggt är det.

Trots den svagare b-handlingen så är det här ett underhållande avsnitt. <<hololäkaren är verkligen så mycket mer underhållande i sin strävan efter att bli människa än vad den lite mer corny motsvarigheten i The Next Generation, Data, någonsin var. Det är väl faktiskt hololäkarens bitskhet och arrogans som gör honom till en mycket mer tacksam rollfigur att utsätta för jobbiga storylines än den betydligt mer seriöse och naive Data.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 477 tv-avsnitt.

VOY: Darkling. Det där hololäkaren blir galen och Kes funderar på att flytta hemifrån.

Hololäkaren har insett att personalen ombord på Voyager haft invändningar efter hans ibland lite kyliga och fyrkantiga sätt att hantera sina patienter på. Därför har han börjat addera personlighetsdrag från några av världshistoriens största tänkare till sitt datorprogram. Lord Byron, Gandhi, da Vinci, Sokrates och T’Pau är några av dem han valt ut, och tanken är att de ska ge honom en mer empatisk och sympatisk framtoning. Men det visar sig att varje stor tänkare också har en skuggsida. Hololäkaren utvecklar snart ett “Dr Jekyll och Mr Hyde”-beteende, där de två sidorna av hans personlighet slåss om kontrollen.

Kes, i sin tur, upptäcker också nya sidor av sin personlighet. Darkling är det första avsnittet där man säger rakt ut att hennes och Neelix förhållande är över. Nu har Kes träffat en mysig kille, Zahir, och överväger att hoppa av jobbet på Voyager och i stället resa runt i deltakvadranten med honom. Och det är här som komplikationerna tar fart. Hololäkarens snälla sida är orolig över att Kes som nysingel blir ihop med första bästa kille hon träffar, läkarens onda sida är beredd att ta till våld för att förhindra att det händer.

Jag läser att Darkling räknas som det första av tre i den så kallade “trilogy of terror” – tre riktigt dåliga Voyager-avsnitt som kommer efter varandra. Jag håller inte med. Tycker ändå att det här var ett ganska uppfriskande avsnitt med flera rätt roliga ögonblick. Som scenen när Kes kommer hem till Voyager mitt i natten, rosig om kinderna när hon ertappas av Tuvok på sin första walk of shame genom skeppet. Eller när den onde hololäkarupplagan håller B’Elanna fången och genom olika injektioner förlamar olika delar av hennes kropp – ibland vill han ju att hon ska kunna prata. Scenen när Kes kommer in på holodäck och möter stympade och laggande filosofer och tänkare är också en ovanligt brutal och absurd scen.

Det märks att hololäkarskådisen Robert Picardo också hade kul på jobbet under veckan som man spelade in Darkling. Han och hans kollegor verkar ofta få massor av ny energi när de får spela något annat än sin gamla vanliga rollfigur. Att få göra skuggsidan av den roll som man jobbar med hela tiden verkar dessutom vara det roligaste av allt. Kanske säger en del om den hatkärlek som de här skådisarna måste ha till sina roller. I det här fallet får Picardo spela en ny version av sin hololäkare, en sån som tar till våld för att få som han vill, ljuger och manipulerar och “råkar” låta sin hand vila på sin kvinnliga patients lår. Hade varit kul att läsa originalmanuset till det här avsnittet, bara. Där var tydligen onde hololäkaren ännu mer pervers och kinky. Här är han bara allmänt sliskig, tafsig, närgången. Och Mordisk.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 468 tv-avsnitt.

VOY: Macrocosm. Det med de smittspridande virusflugorna.

I varje kvinnlig science fiction-skådespelares karriärplan så måste det ändå finnas en förhoppning om att någon gång få klä sig i ett litet linne och hänga ett riktigt stort gevär över axeln. Alien-vibbarna är uppenbara när Janeway i det här avsnittet ska rädda Voyager från en invasion av glupska virus. Otäcka varelser som är så pass snabbväxande att de efter ett tag blir stora som typ gäss (eller åtminstone som stora broilerkycklingar)  och flyger runt och infekterar sina offer med en vass gadd. Samtidigt som deras mindre bröder och systrar är små som flugor, men lika smittsamma. 

Jag skulle inte påstå att specialeffektavdelningen lyckats hundraprocentigt med de här flygande monsterna, men däremot är såren de kryper ur när de infekterat folk rätt räliga. Precis som det gula klegg som det flygande viruset både kan spruta ut och som skvätter åt alla håll när någon lyckas skjuta sönder dem. Blotta tanken på äcklighetsgraden hos virusmonstren tillsammans med ljudet av flugor räcker nästan till för att skapa lättare kväljningar. Men när de väl kommer i bild…nja, själv hade jag nog tyckt att de kunde varit lite mer slemmiga i konsistensen, även om de förstås bygger på någon form av verklig förlaga. 

Orsaken till att det blir just Janeway som ska rädda Voyager från virusinvasionen är att hon och Neelix varit iväg på ett diplomatiskt uppdrag. De har hälsat på de märkliga Tak Tak-erna (som delvis kommunicerar genom gester och rörelser), men när de kommer tillbaka till Voyager så är typ hela besättningen försvunnen. När man hittar dem är alla medvetslösa. Janeway hade väl gått samma öde till mötes om hon inte lyckats ta sig till sjukavdelningen där hololäkaren under virusutbrottets gång lyckats få fram ett motgift. Det stora problemet nu är hur man ska sprida botemedlet när det inte gick att röra sig på skeppet utan att bli attackerad av en av de där flygande grejorna. Och det blir inte enklare av att de där Tak Tak-erna mitt i alltihopa attackerar Voyager, fast beslutna att utplåna smitthärden ombord på skeppet. 

Holodäcket blir lösningen, Janeway gillrar en fälla med en massa mumsiga oinfekterade hologramkroppar där som lockar till sig en massa av de där flygande virushärdarna, och och kan sedan kasta in en giftbomb och utplåna rubbet (ja, jag tyckte också att det verkade lite för enkelt, men var samtidigt lite lättad över att slippa kolla på hela anticimex-rengöringen av Voyager.  

Det här är nog ändå en av de rakaste actionhistorier jag sett under Voyagers flagg. Det är också enormt kul att få se Janeway vara en actionhjälte (det påminner lite grand om när Picard fick vara Bruce Willis i Starship Mine). Det visar ju sig förstås att skådespelaren, Kate Mulgrew, inte alls var så tänd på den här idén, däremot. Så kanske är det snarare hennes producenter som ville göra en Ripley av henne (även om de förnekar det å det bestämdaste). Det finns ju alltid en risk att det blir lite kackigt när Star Trek ska försöka göra renodlade genreövningar. Men här blir det i alla fall ganska lyckat. Det är äckligt och obehagligt, men kanske inte sådär på allvar actionraffel. Läste på Memory Alpha att idén från början var att inte en enda replik skulle yttras i hela avsnittet. Det hade ju varit spännande på riktigt, tycker jag.  

Betyg 8/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 456 tv-avsnitt.

VOY: The Swarm. Det där hololäkaren blir senildement.

voy the swarm 3

Fyra avsnitt in på den säsong tre, och jag får fortfarande inget grepp om den nya omgången av Voyager. Delvis kan det ju bero på att Voyager verkar vara den duktiga flickan i Star Trek-franchisen. Här sköts produktionsplaneringen med framförhållning, och hittills har man skapat den genom att spelat in extra avsnitt i slutet av säsongen som sedan pytsas ut i början av nästkommande säsong. Det innebär dessvärre att just början av säsong två och tre känts ganska anonyma. De har fyllts av helt självständiga avsnitt gjorda för att kunna skickas ut i etern när som helst. Det känns faktiskt när man ser på dem, beröringsrädslan med längre dramaturgiska bågar går nästan att ta på. Allt tyder dock på att det kanske blir ännu mer av den varan framöver, Basics del 2 var, som jag tidigare skrivit, ett slags avslut på massor av storylines. Nu är upphovspersonerna fria att göra vad de vill framöver. Dessutom har en av seriens skapare, Michael Piller, gått över i en mer rådgivande funktion i och med den här säsongen, och är inte längre direkt involverad i skrivandet. Vi får se hur det här slutar.

Det där berättandet med självständiga avsnitt kan ibland leda till ofrivilliga upprepningar när det gäller innehållet i de respektive avsnittet. I The Swarm återkommer till exempel problem med minnet som ett tema – bara några avsnitt efter att Tuvok drabbas av ett fejkat minne som hotar att ge honom neurologiska skador. I The Swarm är det hololäkaren som blir senildement. Eller, rättare sagt, hans minneskretsar bryts ner i allt snabbare takt. Men effekten blir densamma som av demens, en olycklig bieffekt av hololäkarens ambitoner mot att bli en mer självständigt tänkande varelse, och mindre av ett hologram. Programmet och tekniken är helt enkelt inte byggd för så mycket överflödig information som nu lagras i hans minnesbanker.

voy the swarm 4Janeway, Kes och de andra tvekar dock inför att trycka på hololäkarens omstartsknapp, eftersom det skulle innebära att de två år av personlig utveckling som skett hos honom skulle gå förlorade. Här återkommer alltså ett favorittema inom alla Star Trek-inkarnationer, så här långt i varje fall. Frågan om när en maskin blir en tänkande individ, och vilka olika komplikationer och problem uppstår på vägen dit. Lösningen blir i det här fallet att merga hololäkarprogrammet med ett diagnostiskt felsökningsprogram, som även det ser ut som och har samma ilskna humör som dess skapare Lewis Zimmerman.

Jag tycker att det är lite snyggt hur hololäkarens mänsklighet och minnen representeras av opera i det här avsnittet – en konstart som hololäkaren njuter av och försöker lära sig att behärska. Kulturen är alltså en av de viktiga beståndsdelar som symboliserar att steget har tagits från maskin till människa (att man använder sig av just opera är förresten en rätt vanlig kliché som ofta används för att symbolisera hur en individ stiger i medvetande, se bara på besöken på operahus i såväl Elefantmannen som Pretty Woman). Hololäkaren verkar dock mer lyckosam med sitt kulturintresse än till exempel en annan av Star Trek-karaktärerna som tampas med sin mänsklighet, Data från The Next Generation. Där den mekaniska och känslolösa inlärningen ofta betonades i TNG så är hololäkaren tvärtom rätt dålig på att sjunga, men gnolar å andra sidan på musiken omedvetet i sin vardag. Sånt gjorde inte den väldigt reserverade och behärskade Data.

Det är också just det där gnolande på ett operastycke som indikerar att hololäkaren behållit en del av sina gamla minnen efter den där mergen. Hur mycket av den nya, mjuka hololäkaren som finns kvar efter databankssammanslagningen är däremot ovisst. Min gissning är att man ändå inte kommer att ta upp den här problematiken alls i framtida avsnitt, troligtvis började man ångra att man började sjabbla med hololäkarens personlighetsutveckling i samma stund som man godkände det här avsnittet. “Jisses, fattade vi just ett beslut som kommer att påverka framtida avsnitt!”, typ. Ett extra plus dock för att de där operasångsscenerna där hololäkaren tampas med en självupptagen diva på hololdäck är rätt charmiga.

voy the swarmHololäkarproblematiken får väl ändå ses som den mest intressanta av de två storylines som finns i The Swarm. Den andra handlar om att Janeway fattar ett beslut om att korsa ett territorium som kontrolleras av en fientligt inställd ras. Detta trots att Neelix typ bleknar bara han ska berätta om det här folket, vars namn ingen känner till. Det är Torres och Paris som först stöter på dessa arga aliens. Det namnlösa folket attackerar Voyagers skyttel, bordar den och skjuter Paris och Torres med något slags neurologiskt vapen. Trots detta avskräckande möte så vidhåller Janeway att man ska ta en genväg rätt igenom varelsernas område. Det slutar förstås med att Voyager blir attackerade av en svärm av den arga rasens rymdskepp som suger energi ur skeppet. Det krävs verkligen massor av technobabble för att ta lyckas Voyager ur den här knipan. Alla måste ha varit helt svettiga efteråt.

Mest intressant med hela den här konflikten är väl att den är ytterligare ett tecken på att Janeway blir mer och mer dumdristig ju längre den här serien pågår. Inget verkar avskräcka henne, vare sig det handlar om att ta skeppet till ett uppenbart kazonskt bakhåll eller att, som här, snedda genom ett livsfarligt territorium. När det passar henne bryter hon också mot Stjärnflottans säkerhetsföreskifter (det är mest när det gäller hennes egen ledarfunktion som reglementet plötsligt är superviktigt igen). Det får bära eller brista, verkar vara den princip hon agerar utifrån. Vilket förstås skapar intressantare avsnitt, och lite mindre ångestdriven handling.

voy the swarm 2Den där svärmen av rymdskepp, förresten. Var den inte ganska så lik en annan svärm med energislukande varelser som vi stötte på i förra säsongen – om än biologiska varelser och inte i formen av rymdskepp. Sedan undrar jag också lite över det här med Paris roll som Voyagers store kvinnokarl. Det känns som om det enda vi har sett av det på sistone är att han svartsjukt kommenterar alla andra som går på dejt eller verkar bli uppvaktade. Som i det här avsnittet, med Torres. Paris verkar vara en svartsjuk typ av häradsbetäckare, som bara blir intresserad när någon annan gör intrång på hans härad.

Personligen så gillade jag The Swarm. När hololäkaren är som bäst är han bland de mest underhållande rollfigurerna i serien. Att han går och blir dement i det här avsnittet är det bara ytterligare ett sätt att väcka sympati för honom. Smart och bra. Veckans alien höll sig däremot på lite för långt på avstånd för att bli riktigt intressanta (även om det lyckades ta sig ombord på Voyager). Jag vill ju ha djupa samtal och filosofiska diskussioner om olika sätt att se på världen och livet – inte bara nya technobabblevarianter på orimliga sätt att övervinna en fiende.

Betyg: 8/10. 

Voyager. Säsong 3, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 439 tv-avsnitt.

VOY: Lifesigns. Det där hololäkaren blir kär i sin vidiianska patient.

voy lifesigns 2

Det verkar vara kärlekssäsong i alla Star Trek-outlets just nu. Efter Wax (Worf  & Dax) och Reeta (Rom & Leeta) i Deep Space Nine är det nu dags för Voyagers svar på turturduvsvågen: Hololäkaren och den vidiianska patienten Danara Pel. Eller, rättare sagt, hologrammet av den vidianska patienten. Jepp, nu är det en nästan hundraprocentig virtuell romans på gång här. Så modernt!

Vidiierna får alltså vara med i Voyager igen, det där folket som lider av en vidrig sjukdom som gör att de snor organ från andra för att ersätta sina egna, sjuka, med. I det här fallet räddar Voyager en svårt sjuk kvinna ur ett skepp. Väl i sjukstugan så bygger hololäkaren upp en holografisk kopia av den medvetslösa och fysiskt nedbrutna patienten. När han får liv i holokopian blir Danara först chockad när hon ser sig själv i en spegel. Sedan hon var sju har hon varit drabbad av sjukdomen, the Phage, men hologramupplagan av henne är helt orörd av den.

voy lifesignsDet där blir början på en gullig romans. Den första för dem båda, verkar det som. Hon är van vid att bli ratad på grund av sitt utseende, och varken romantik eller kärlek ingår i hololäkarens grundprogrammering. Men på något vis lär sig läkarens program förälskelsemomentet av sig själv. Hur man ska omsätta det i handling är däremot en svårare sak. Uppvaktandet tar egentligen först fart efter att hololäkaren frågar Paris om råd, och tar med Danara på dejt i en hologrammiljö som troligtvis just Paris har rekommenderat. Tror inte att de kommit på idén att sitta och hångla i en gammal amerikanare på planeten Mars av sig själv.

Alla dessa Star Trek-romanser som aldrig får leva längre än ett ynka avsnitt – det här är förstås en sån. Men det är nära att den inte ens håller avsnittet ut. Danara försöker döda sin egen fysiska kropp, så mycket bär det henne emot att bli sitt gamla jag – ihopsatt av kroppsliga reservdelar. Men hon pratas förstås tillrätta, och njuter av den tid som återstår på Voyager, innan hon måste fortsätta med sitt vanliga liv igen.

Parallellt med den här historien så puttrar några andra gamla surdegar vidare: 

voy lifesigns 5Tom Paris har inte en av sina topplägen just nu. Hans konflikter med Chakotay blir bara värre och värre. Allt kulminerar i att han puttar till Chakotay på bryggan, varpå han hamnar i arresten. Hur ska det gå?

Michael Jonas fortsätter att berätta om allt som händer ombord för Seska. Men hon är inte nöjd med information bara. Nu försöker hon få honom att sabotera Voyager, så hon kan få chansen att ta över farkosten. Jonas säger först emot, men verkar sedan bli skrämd till lydnad.

Dessutom: det verkar nästan som om Hololäkaren fick ett namn av Danara i det här avsnittet, men på något sätt hoppas jag ändå att Shmullus inte fastnar.

Ett gulligt avsnitt, det här. Kanske lite väl gulligt. Precis som i Bar Association så får jag bitvis lite barnprogramskänsla här. Framför allt när Kes ska förklara för hololäkaren vad kärlek är – och att han inte har fel på sitt program utan bara är kär. Då skäms jag lite. Fast i och för sig är ju hela kärlekshistorien i det här avsnittet lite som att se två vuxna barn försöka uttrycka känslor. Klumpigt och naivt.

Annars gillar jag att det finns flera små b-handlingar (i alla fall två) i det här avsnittet, och att de knyter an till tidigare avsnitt i säsongen. En bra kombo här mellan fristående och sammanhängande stories, helt enkelt. Snyggt också att man fick in B’Elannas PTSD efter att vidianerna höll på att att experimentera med hennes gener.

Betyg: 7/10. 

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 418 tv-avsnitt.