Tag: Hololäkaren

VOY: Endgame. Slutet och början på slutet av Voyager.

~ rogerwilson ~ 5 Comments

Så var det dags för slutet på den här serien. Efter sju säsonger ska jag äntligen få svaret på om och hur Voyager tar sig hem till Jorden. Lite extra spänd är jag eftersom skeppet fortfarande inte kommit särskilt långt på sin resa mot Jorden i seriens förra avsnitt. Så även om avslutningsavsnittet är 90 minuter långt verkar det som en omöjlig ekvation att få ihop ett avslut på så kort tid. Lösningen på problemet är, som alltid när man hamnat i omöjliga situationer i Star Trek, en tidsresa.

Men det är i alla fall en tidsresa med en twist. Eller två (eller kanske till och med minst tre). För Endgame är ett generöst avsnitt. Genom att utspelas i två olika tidsplan så får vi som tittare faktiskt uppleva två olika versioner av slutet. Två för priset av en! Alla blir nöjda!

En del av avsnittet utspelas år 2404. Grånade versioner av våra vänner från Voyager firar tioårsjubileet av återkomsten till Jorden. Det tog dem 23 år att ta sig till dit, och inte alla lyckades ta sig hela vägen hem. Och en del av dem som kom hem blev aldrig sig själv igen. 2404 har Chakotay till exempel precis gått bort, han kunde tydligen aldrig komma över att Seven of Nine dött under ett uppdrag i Deltakvadranten Och Tuvoks psyke brakade samman på grund av bristen på adekvat vård under färden mot Jorden Men det finns förstås även positiva saker som hänt under åren. Kim har gjort karriär och äntligen fått en kaptenstitel. Och Hololäkaren lever livets glada dagar. Tydligen har hologrammen fått de där mänskliga rättigheterna han alltid önskat sig, så han har gift sig med en “organisk” kvinna och bestämt sig för ett namn. Joe!

Men snart inser vi att den åldrade Janeway är precis lika envis som förr. Hon varken kan eller tänker acceptera att resan genom Deltakvadranten inte fick ett helt igenom lyckligt slut, så hon reser tillbaka i tiden för att hjälpa sin yngre upplaga att hitta en genväg hem till alfakvadranten.

Mötet mellan de två upplagorna av Janeway går givetvis inte särskilt smooth. Den äldre är cynisk och hämndlysten. Den yngre principfast och en smula misstänksam. Det är tydligt att de prioriterar lite olika kring det här med hemresan. Janeway d.y. står nämligen inför valet att antingen åka hem till Jorden på ett kick genom en av borgernas hypersnabba transwarpgenvägar, eller att ta vara på den unika chansen hon har att spränga hela borgdrottningens högkvarter i luften. På det sättet kan hon rädda miljoner liv, istället för att bara rädda besättningens framtid. Inte ens när Janeway d.ä. berättar om alla olyckor som kommer att drabba skeppet på vägen hem så ger den yngre upplagan sig (hon får dessutom eldunderstöd av dem som eventuellt kommer att dö eller skadas på vägen hem). Till sist inser Janeway d.ä. att det enda sättet att lösa problemet på är genom en kompromiss. Janeway d.y. och resten av besättningen åker hem, medan Janeway d.ä. infekterar borgerna med ett datorvirus och tar med sig hela deras högkvarter in i evigheten.

Som vanligt när det handlar om tidsresor så blir jag ändå en smula förvirrad. Måste till exempel Janeway d.ä. hinna sabba allt för borgerna innan Janeway d.y. har hunnit komma tillbaka till alfakvadranten. Jag menar, Janeway den äldres. tidslinje tar väl slut där och då? För jag antar att det inte blir dubbla upplagor av Enterprise som kommer hem till Jorden? Inga scener där Janeway d.y. och hennes manskap står och vänta på Janeway d.ä. när dom anländer Jorden en massa år senare? Och om alla de tidslinjer som vi ser resultatet av år 2404 suddas ut, är inte det ett enormt ingrepp på människors liv? Ingen kan väl garantera att allt slutar lyckligt bara för att man kommer till Jorden tidigare.

Det här med tidsproblematiken diskuteras inte jättemycket i det här avsnittet. Det är väl borgdrottningen som på slutet fått ihop pusslet så pass mycket att hon inser att om hon dödar den yngre upplagan av Janeway så blir hon också av med den äldre. Sen tappar hon dessvärre alla sina kroppsdelar och kan inte riktigt utnyttja den insikten. Tycker nog att kroppsdelstappandet utgör den kanske allra mest legendariska scenen i hela det här avsnittet. Star Trek med en skvätt Monty Python, ungefär.

QUEEN: Voyager will be destroyed.

ADMIRAL: They’re ahead of the shock wave. They’ll survive. Captain Janeway and I made sure of that. It’s you who underestimated us.

(The Borg Queen pulls off a malfunctioning arm.)

QUEEN: Sphere six three four. They can still hear my thoughts.

(The Sphere changes course inside the transwarp hub.)

QUEEN: I may have assimilated your pathogen, but I also assimilated your armour technology.

(Her left leg falls off. The Queen tries to stand, and fails.)

QUEEN: Captain Janeway is about to die. If she has no future, you will never exist, and nothing that you’ve done here today will happen.

(The Borg Queen dies, and the Central Complex explodes

End Game tar slut när Voyager kommit fram till alfakvadranten och satt kurs på Jorden, och jag kan väl erkänna att jag inte direkt stod och hoppade av lycka efter den här avslutningen. Jag tycker nog att det är fusk att använda tidsresor som man gör här. En sju år lång intrig som bara fixar sig på ett lite för enkelt sätt (för manusförfattarna i alla fall, Janeway d.äl gick ju upp i rök). Men när jag väl kommit över den initiala besvikelsen så tycker jag att avsnittet växer ju mer jag tänker på det. Janeway vs Janeway är en fin matchning, precis som mötet mellan Borgdrottningen och Janeway d.ä känns som titanernas kamp. Och, som jag nämnde tidigare, det är ju förstås rätt lyxigt att få se bägge sluten på serien i ett och samma avsnitt. Men helt perfekt är det inte. Visst kan man väl tycka att producentteamet kunde kommit på något lite bättre efter sju års grunnande?

Det här avsnittet till trots, Voyager är nog ändå min favorit bland de Star Trek-koncept som jag sett hittills (vid sidan av originalseriens charmiga mix av kitsch och camp).Voyager har en bra mix av rollfigurer, och en bra blandning av möten med främmande aliens och personliga dramer. Att bygga in en konflikt i manskapet mellan Stjärnflottan och Maquis var också ett genialiskt grepp. Liksom att de mer “konstgjorda” livsformerna, Seven of Nine och hololäkaren, allt mer utkristalliserats som seriens egentliga huvudpersoner. De är dessutom roligare och bättre skrivna än sin motsvarighet i The Next Generation, Data. Janeway, däremot, blev allt mer skum ju längre resan höll på. Henne fick vi faktiskt aldrig riktigt lära känna. Det saknades både en tydlig utvecklingskurva hos hennes karaktär och en kontinuitet i hennes personlighet. Ändå är hon min favoritkapten. Både den yngre och äldre versionen.

Med det tackar jag Voyager för en kul resa, härnäst tar jag mig an Enterprise. Önska mig lycka till!

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 25 & 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 662 tv-avsnitt.

VOY: Renaissance Man. Det där Janeway blir kidnappad och hololäkaren blir en mullvad i fullt shapeshiftermode.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Lite motigt att skriva om det här avsnittet. Det var några dagar sedan jag såg Renaissance Man, och det har nog inte riktigt vunnit på att få ligga och marinera i hjärnan. All “slutet på serien”-feber jag eventuellt kunde uppbåda rann faktiskt av mig efter det här. Jag hade förväntat mig att intensiteten i serien skulle höjas mot slutet, men det här var ett ganska ordinart äventyr. Visst, det är ett kidnappningsdrama med ovanligt många vändningar och extra allt, men i grunden är det här trots allt en story jag har sett några gånger nu.

Det börjar med en kidnappning, där någon ur Voyagers besättning blir tagen till fånga och sedan en upplösning som till stor del bygger på att någon från fiendesidan, eller det “onda laget”, ändå visar sig ha både moral och ett hjärta av guld (en så kallad Mook-Face Turn). Kanske är min misstro mot den här typen av intriger en fråga om tidsanda. Förr var det eventuellt lite enklare på att tro att folk hade moral och samvete under sin hårda yta. Kanske har det desillusionerade 10-talet gjort mig för cynisk för att kunna köpa den här typen av storylines? Eller så är det (mer troligt) lite slappt hantverk från producenterns och manusförfattarnas sida som får mig att känna mig lite uppgiven.

Valet av veckans skurkar innebär faktiskt det tredje framträdandet av de där lite lustiga figurerna som kallas för Overlookers. De som första gången dök upp i Tinker, Tenor, Doctor, Spy och sedan sögs in i tomrummet i The Void. Den här gången är det två Överseende som brutit sig ur den där datorstyrda Hierarkin som man lever i, och startat en egen liten kriminell frilansverksamhet. Grundplåten för rörelsen har man tänkt ska vara försäljningen av Voyagers warpkärna på svarta marknaden.

Janeway hålls som gisslan, medan hololäkaren är den som får i uppgift att leverera warpkärnan. Om han inte klarar det kommer Janeway inte att överleva. Hololäkaren kan ju lätt ta andras personers form, så han låtsas helt enkelt vara Janeway när han anländer till Voyager. Men ju mer komplicerad som planen för att stjäla warpkärnan blir, desto fler personer måste hololäkaren utöka sin repertoar med. Både Chakotay och Kim blir nedsövda och förvarade i olika skåp i Voyagers bårhus under tiden som hololäkaren tar deras plats. Även B’Elanna blir ersatt av hololäkaren då och då, varpå de där superskojiga förväxlingskomedisituationerna givetvis uppstår. Som att Paris vill hångla med den som han tror är B’Elanna men som egentligen är en förklädd hololäkare (en liten repris från den där gången när hololäkaren tog över Seven of Nines kropp).

Det blir till sist Tuvok som avslöjar hololäkarens hemlighet. En ganska enkel ledtråd som han snappade upp var till exempel det här att Janeway (när hon spelas av hololäkaren) går och småpratar med personer som inte finns. Det blir visst så när de två Overlookers-typerna kommunicerar med hololäkaren med han han håller på med annat. Så här i efterhand inser jag att hololäkarens indiskreta sätt kanske var medvetet. Ett sätt att åtminstone väcka vissa misstankar om att något skumt är på gång. Hololäkaren lyckas ju faktiskt sno warpkärnan, men han har också skickat en gömd kod kodat i ett felaktigt spelat musikstycke som avslöjar var Overlookersskeppet finns.

Overlookersgubbarna hade förstås inte en tanke på att återlämna kaptenen, utan tänker släppa av henne på någon planet som man passerar. Hololäkaren, däremot, vill man gärna behålla för framtida bruk. När det här står klart uppstår handgemäng och slagsmål i Overlookersskeppets maskinrum. Slagsmålet slutar med att den snälle Overlookergubben slår den elake i huvudet så att han blir medvetslös. Den elake var ju en mobbare, då kan det bli sådär att ett mobboffer bestämmer sig för att slå tillbaka.

Det är klart att det är lite kul att hololäkaren får leka maskerad genom ett helt avsnitt (även om det ju förstås i realiteten innebär att det är alla de andra skådespelarna som får spela hololäkaren under korta stunder). Hur som helst blir det en helt ny take på kurragömma för skurkar ombord ett rymdskepp. Mest av allt gillar jag förstås scenen där hololäkaren fyllt ett helt holodäck med kopior av sig själv. Lycka till att hitta rätt flinskallig läkare där, liksom.

Men hololäkaren måste förstås också förnedras lite i det här avsnittet, det verkar ju höra till. Mot slutet av avsnittet håller doktorns program på att krascha, efter att Overlookers-typerna fyllt hans matris med för mycket information. När doktorns program håller på att desintegreras bestämmer han sig för att berätta alla sina hemligheter för sina kollegor på skeppet. Lite onödigt, eftersom det visar sig att B’Elanna lyckats radera all onödig information under hans dramatiska utspel. Det som börjar med mord riktade till kapten Janeway.

EMH: I’ve had something on my conscience for a long time. After I was first activated, I kept a record of what I considered to be your most questionable command decisions. It’s in my personal database. I hope you’ll delete the file without reading it. Mister Tuvok, I violated the most sacred trust between a physician and his patient. I told Mister Neelix about the cutaneous eruption you developed on your. That was indiscreet. I hope you can forgive me. Ensign, at your recital last month, I told Lieutenant Torres that your saxophone playing reminded me of a wounded targ. I should’ve put it more delicately. I’m sorry. Seven.

SEVEN: You should remain still.

EMH: You have no idea how difficult it’s been, hiding my true feelings all these years, averting my eyes during your regular maintenance exams.

(He goes down on his knees in front of her.)

EMH: I know you could never have the same feelings for me but I want you to know the truth. I love you, Seven.

SEVEN: Your cognitive algorithms are malfunctioning.

EMH: Goodbye, my friends. Speak well of me.

Ett lite påhittigt standardavsnitt, så ska man nog se Renaissance Man. Men trots ett hyfsat underhållningsvärde så känner jag mig besviken. Jag hade faktiskt väntat mig lite mer i slutspurten av den här serien.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 660 tv-avsnitt.

VOY: Author, author. Det där hololäkaren skriver ett holodrama och lyckas kränka hela Voyagerbesättningen.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Plötsligt händer det. Genom någon supersmart teknisk innovation så kan Voyager kommunicera med Jorden elva minuter varje dag. Genast dras ett stort lotteri igång där besättningen ordnas i en gigantisk telefonkö. Efter snart sju år i deltakvadranten är det äntligen dags att ringa hem.

Men de regelbundna kontakterna med Jorden får oväntade konsekvenser. Som när hololäkaren får för sig att använda den numera dagliga dataströmmen till Jorden för att sälja in sig själv och ett egenhändigt ihopsnickrat holoäventyr till en känd förläggare. Photons be free heter storyn och handlar om holofobi och förtryckta hologram. Huvudperson är en hololäkare som blir förtryckt av den ondskefulla och brutala besättningen ombord på rymdskeppet USS Voyeur, som planlöst far runt i deltakvadranten. Jo, nyckelromansförklädnaden är minst sagt genomskinlig.

Hololäkaren har använt Voyagers besättning som grund för alla sina figurer, men bytt ut detaljer på ett lite småkäckt vis, Paris heter exempelvis Marseille och har mustasch medan den Chakotayliknande holofiguren har en annan ansiktstatuering än sin förlaga. De där smådetaljerna hade säkert bara tagits som en rolig grej om inte hololäkaren också gjort brutala nidbilder av alla i sin närhet. Den kvinnliga kaptenen ombord på Voyeur är till exempel extremt hårdför, och drar sig inte för att döda medlemmar ur sin egen besättning när holodrama-hololäkaren inte vill låta besättningsmedlemmar från bryggan gå före i vårdkön.

När Paris får testköra holoäventyret blir han förstås upprörd och kränkt över hur hololäkaren beskrivit sin tid på Voyager, och tipsar därför de andra i ledningsgruppen om att ta sig en titt. I en rad komprimerade holodäcksäventyrklipp får vi får sedan se hur de en och en, med växande obehag, tar del av hololäkarens verk. När hololäkaren blir konfronterad med vad han gjort hävdar han sin konstnärliga frihet. Dags för Paris att träda in och skriva ett holodäcksäventyr där det är hololäkarens tur att utmålas som osympatisk och känslokall. Då trillar poletten ner, men för sent.

När hololäkaren kontaktar förlaget för att arbeta om äventyret (och göra sina kollegor mer sympatiska) så får han inget gehör. Tvärtom. Förlaget släpper äventyret som det är, utan att bry sig om varken hololäkaren eller Janeways protester. Förlagets argument är att hololäkaren inte skyddas av upphovsrätten eftersom han är…ett hologram. En händelse som ser ut som en tanke. Det är ju ganska svårt att avfärda holoäventyrets tes om att hologram är förtryckta, när till och med förlaget som ger ut äventyret behandlar hologrammet som skrivit det som skit.

Federationen är ungefär lika road av den här nidbilden av Voyagers besättning som personalen ombord, så ganska snabbt står det klart att ärendet måste redas ut i domstol. Här förvandlas alltså Author, author till en opretentiös coverversion av The Next Generation-avsnittet The Measure of a man. Då handlade det om Datas mänskliga rättigheter, nu är det dags att ompröva hologrammens livssituation. I alla fall i förhållande till upphovsrätten.

Den här intrigen varvas sedan med b-handlingen som består av ett antal samtal mellan Voyagers crew och Jorden. Eftersom Seven sköter tekniken under samtalen så tjuvlyssnar hon också på allas konversationer, i bland följt av en syrlig kommentar kring vad hon hört. Bland annat så får hon ta del av hur Kim utsätts för prestationsångestframkallande tjat av sina föräldrar. Lite har han väl sig själv att skylla, han har eventuellt målat upp sig själv som Voyagers mest hjältemodige besättningsman. B’Elanna Torres farsa hör också av sig, efter många år har han bestämt sig för att återupprätta kontakten med sin dotter (snygg upphämtning av hennes origin story för några avsnitt sedan). Till sist bestämmer sig Seven för att det kanske är dags att hon själv gör ett samtal, till en av de släktingar som hon har kvar på Jorden. En konversation där Seven hela tiden missförstår det som är menat som dråpliga barndomsminnen.

IRENE HANSON [on screen]: You can imagine my reaction when Starfleet told me to expect your call.
SEVEN: I experienced some apprehension myself.
IRENE HANSON [on screen]: You seem like a lovely young woman. But you were the most stubborn six-year-old I’ve ever met. Your parents left you with me for a weekend, and you were so angry you locked yourself in my guest room and refused to come out.
SEVEN: That must have been inconvenient for you.
IRENE HANSON [on screen]: Oh, I coaxed you out eventually with a strawberry tart.
SEVEN: I’m very fond of strawberries. I didn’t realise I’d eaten them as a child.
IRENE HANSON [on screen]: You couldn’t get enough of them. Of course, you didn’t hesitate to point out if they weren’t perfectly ripe.
SEVEN: I’m sorry if I insulted you. Perhaps I shouldn’t have called.
IRENE HANSON [on screen]: No, I’m very glad you did. It’s wonderful to see you again, Annika.

Author, author är ett smart sätt att följa upp säsongens minitema kring hologrammens mänskliga rättigheter. I avsnittets sista scen inser vi dessutom att den första versionen av hololäkarens äventyr redan börjat spridas bland hans hologramtvillingar nere i en gruva. Kanske kommer hans arbete att leda till en revolution så småningom, trots allt. Och för oss som inte lever i Voyager-universumet så blev det i varje fall riktigt bra tv. Author, author är ju lite som Voyagers tappning av ett spegeluniversum, fast lite mer underhållande eftersom allt är filtrerat genom hololäkarens självupptagna och självförhärligande filter.

Mitt enda problem med det här avsnittet är kanske att jag tycker mig se alldeles för lite självrannsakan hos besättningen på Voyager. Visst har hololäkaren överdrivit saker och ting i sitt holoäventyr, men han har inte fel i allt. Jag har rätt ofta reagerat på att folk är så taskiga mot hololäkaren, framför allt i inställningen till hans ambitioner kring att stiga i rang, utvecklas, få åka på konferenser eller knyta kontakter med andra civilisationer. Hololäkaren, Neelix och Seven of Nine är det alltid okej att skratta bakom ryggen på (ibland även Tuvok).

Jag framstår kanske som en totalt humorlös pk-riddare här, men ser ju att serieskaparna känt lite samma sak i och med det här avsnittet. Att det är dags för lite upprättelse för stackars Hololäkaren. Däremot får Janeway komma väldigt enkelt undan i det här avsnittet. Sättet hon elegant byter fot i diskussionerna är imponerande. Först är hon jättearg på hololäkaren för vad han skrivit, sedan vill hon framstå som hans ende vän i världen. Men oavsett taktik så är slutsyftet med bägge ställningstagandena att stoppa utgivningen av holoäventyret där hon framstår som en tyrann. Janeway skyr tydligen inga medel för att få det hon vill ha.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 656 tv-avsnitt.

VOY: Workforce 1 & 2. Det där Voyagers besättning tvångsrekryteras in i arbetslinjen. Och Janeway får ligga.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Den där intensiva “sista säsongen”-känslan har fortfarande lyst med sin frånvaro så här långt in på år sju med Voyager. Hade förväntat mig att upphovspersonerna skulle våga flippa ut lite mer och försökt förverkliga de där allra knäppaste drömidéerna, nu när det bara återstår en handfull avsnitt av serien. Men så tyckte jag att det hände något i och med The Void. Och den positiva känslan trappades upp ytterligare i de här två sammanhängande avsnitten av Workforce. Det här är avsnitt med en lite lyxigare känsla och fler gästskådespelare. I det här fallet också ovanligt många främmande miljöer (det vill säga, avsnitt som utspelas på en ny planet, men som ändå inte innehåller en enda scen som är inspelad i en grotta). Dessutom får Janeway ligga igen i Workforce, och det är ju alltid något som är värt att fira. Även om det krävdes att hon skulle bli hjärntvättad för att det skulle hända.

Men nu går jag saker och ting i förväg, för det tar ett bra tag innan man som titttare ens förstår var och när det här avsnittet utspelas. Den första vi möter är en ovanligt (nästan hysteriskt) glad kapten Janeway, klädd i någon form av illasittande blå overall. Hon är på en främmande planet, i en storstad vi inte sett tidigare. Ganska snart förstår vi att hon ska börja på ett nytt jobb, men hennes uppträdande är långt ifrån vad vi förväntar oss från en kapten i Stjärnflottan. Snarare är hon lite nervös, stirrig och en aning för angelägen om att göra ett bra intryck. Är det här ett avsnitt som utspelas innan Janeways karriär i Stjärnflottan, tro? Eller är hon undercover agent? Det senare verkar ju som det troligaste alternativet när Seven of Nine plötsligt dyker upp som sträng effektivitetsansvarig på det energiverk som Janeway jobbar (fast Seven heter Annika här). Tuvok är också på plats, förresten. Och Tom Paris söker jobb på en bar. Men ingen i den gamla Voyager-besättningen verkar känna igen varandra. Eller, jo, Tuvok gör det. Men han förstår inte varför.

Handlingen rullas sakta upp, och sakta men säkert inser vi att avsnittens tema är hjärntvättning på bred front. Det här hörnet av Deltakvadranten lider av en enorm arbetskraftsbrist, så det finns en lönsam nisch för att tvångsrekrytera folk till anställningar. Man attackerar skepp med farlig strålning, och när man sedan erbjuder sig att vårda skadorna så passar man på att radera och bygga om minnesfunktionerna. Räddningen för Voyager-crewen blir Kim, Neelix och Chakotay som varit borta på ett uppdrag, samt hololäkaren, som på nytt får aktivera sin befälsfunktion och styra och ställa på skeppet. De gör sitt bästa för att infiltrera planeten där deras hjärntvättade kollegor jobbar. Men det är svårt och komplicerat att ta sig ner på planeten, och lika svårt att ta sig ut därifrån. Chakotay måste till exempel operera om hela fejset för att kunna smälta in på den nya planeten.

För skådespelarna blir det här i varje fall en kul utmaning. Roxann Dawson gör B’Elanna Torres på ett mjukare och mildare sätt än normalt. Och Kate Mulgrew, som spelat Janeway på ett allt mer grovt och slängigt sätt den senaste tiden, får här visa upp en annan sida av personligheten. Glad, optimistisk, lättflirtad och spontan. Något som kommer ganska väl till pass när Janeway ganska omgående blir raggad på av Jaffen (spelad av drömbåten James Read). Det här må vara ett torftigare liv än det i kaptensstolen på Voyager, men vi har aldrig tidigare sett Janeway så här avslappnad och lycklig.

En annan fin intrig i det här avsnittet är den där Paris uppvaktar en gravid B’Elanna, genast dragen till henne även om han inte minns att det är hans barn som hon väntar. När Neelix och Chakotay sedan lyckas föra tillbaka B’Elanna till Voyager så resulterar det också i några fina scener (när hon väl kommit över chocken över att bli kidnappad av två för henne främmande män). Sakta läser hon igenom Paris personliga loggar, och vad han skrivit om henne.

Det hela utvecklas till en två ovanligt rafflande avsnitt. Göttigt obehagliga scener från sjukhuset där någon form av maskiner rensar hjärnor på minnen, en galen och skoningslös professor en kosmetiskt omopererad Chakotay som jagas och slåss med vakter, Janeway och Jaffen som ska få stadens energiverk att stänga ner verksamheten så att Voyager kan transportera upp sin gamla besättning. Till sist visar det sig att den brutala arbetskraftsinvandringen är inte helt sanktionerad från Quarras myndigheters sida, och med hjälp av en envis polis så lyckas man till sist frige Voyagerpersonalen. Exakt hur det känns att jobba på ett skepp där alla blivit hjärntvättade och inte riktigt minns vem de är struntar däremot manusförfattarna i att skildra. Synd, det hade kunnat bli några fina gestaltningar av begreppet alienering där.

Den stackars hololäkaren hävdar envist att hans befälsvariant borde vara ständigt aktiverad, men ingen lyssnar på honom. Ett stackars hologram har verkligen få, om inga, sätt att stiga i graderna på ett federationsskepp. Och för Janeway finns det inte längre någon plats för kärlek eller romantik när hon nu insett vem hon egentligen är.

JANEWAY: I’d offer you a position. I could always use another skilled Engineer. But as the captain, it wouldn’t really be appropriate for me to
JAFFEN: Fraternise with a member of your crew. Well, at least my memories weren’t tampered with. According to the medical reports, I really did come to Quarra looking for a better life. And now that I’ve been promoted, I guess I’ve succeeded.
JANEWAY: Promotion?
JAFFEN: They had to replace our shift supervisor. Something about acquiring workers illegally.
JANEWAY: Congratulations. You deserve it.
JAFFEN: I thought you might like these back, to remind you of our time together.
JANEWAY: I won’t need souvenirs to remember you.

Denna snyftiga scen följs sedan av en där Chakotay frågar Janeway om hon tycker att det är synd att han dök upp, varpå hon svarar “not for a second”. Men visst finns det en liten spricka i den där tuffa fasaden.

Jag är förtjust i de här två avsnitten. Tycker att de innehåller en riktigt bra mix av action, utveckling av rollfigurer, oväntade vändningar och nya inslag. Och för en gångs skull kändes inte heller det tudelade avsnittet som någon konstruerad eller utdragen historia.

Betyg: 9 & 9

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 16 & 17 /26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 653 tv-avsnitt.

VOY: Repentance. Det om den dödsdömde fången som får ett samvete.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

När Voyager hjälper ett skepp i nöd så drar det igång en rad oväntade händelser. Det blir till ett avsnitt fyllt av olika frågeställningar och val som måste göras, fast det inte känns helt hundra för någon. Väldigt mycket känns som tentafrågor i moralexamen, ungefär.

  • Som att bland de man räddat från skeppet finns ett helt gäng fångar som är dömda till döden. Ska verkligen Janeway vara den som hjälper de nygeanska myndigheterna att avrätta ett helt gäng personer, låta Voyager blir fångtransporten fram till elektriska stolen. Svaret är tydligen ja, det var något med prime directive här.
  • En av de mest brutala fångarna, Iko, försöker ta Seven och hololäkaren som gisslan. Efter att han misslyckas så misshandlas han nästan till döds av några av de nygeanska vakterna, och förs till sjukstugan där hololäkaren försöker rädda hans liv. Seven har en och annan synpunkt kring att hololäkaren lägger ner massor av kraft på en redan dödsdömd patient.
  • Iko tillfrisknar mycket tack vare att några av Sevens nanosonder förs in i hans kropp. Men behandlingen får en högst oväntad biverkning: Iko får ett samvete. Efter att ha studerat fallet lite noggrannare ser Seven och hololäkaren en helt ny aktivitet i Ikos hjärna. Tydligen har nanosonderna upprättat kontakt med de delar av hjärnan som förknippas med ett samvete. Eftersom Iko efter ingreppet är en person med ett neurologiskt fungerande samvete så tycker de två att hans dödsstraff borde omvärderas. Men Ikos initiala reaktion är den motsatta. Just för att han nu har ett samvete så tycker han inte att han förtjänar att leva.Ska man respektera hans inställning?
  • Tydligen lyckas Seven och hololäkaren att övertyga Iko om att söka benådning. Men inte ens att Iko räddar sin fångvaktare från att dö i ett fängelseuppror hjälper hans fall. I den nygeanska världen är det familjen till den dödade som mäter ut straffet. Och de vill se honom död. Oavsett om han börjat ångra det han gjort. Är det verkligen ett fungerande rättssystem?
  • Hela dramat kring Iko engagerar Seven extremt starkt. Hon börjar fundera på vad som vore ett lämpligt straff för henne, hon som tvångsassimilerat så många personer till borgkollektivet. Även hennes samvete verkar ha kvicknat till, så Seven börjar också ångra saker som hon gjort under sin tid som borg. Janeway tycker däremot att 20 år som borg är straff nog, och anser henne benådad. Har hon verkligen sonat sina brott?
  • Neelix blir polare med en annan av fångarna som kommer från ett folkslag som är överrepresenterade i kriminalstatistiken, benkarier. Enligt fången, Joleg, handlar det först och främst om rasism. Joleq utnyttjar dock Neelix godtrogenhet för att få ut ett meddelande till sin bror, som i sin tur attackerar Voyager och försöker transportera ut sin brorsa. Efter att planen misslyckats säger Joleg att han också vill ha samvetshöjande nanosonder inopererade, så att även han kan överklaga sitt dödsstraff. Men Neelix bara fnyser åt hans begäran. Borde inte alla fångarna ges en ny chans, om nu hololäkaren av misstag råkat konstruera en samvetsmedicin?

Ja, det är mycket som händer i Repentance. Antagligen skulle man kunna göra en handfull avsnitt av den uppsjö av ämnen som tas upp. Den diskutabla delen om genetisk ingenjörskonst slarvas till exempel förbi väldigt snabbt. Att injicera nanosonder som förbättrar kontakten med den del av hjärnan som innehåller ett “samvete” i en person är ett väldigt enkelt sätt att rehabilitera en brottsling på, men också ett sätt att se på kriminalitet som något som finns i generna, och inte är en produkt av miljö, uppväxt eller social status. En väl enkel förklaringsmodell till brottslighet, va? Att börja operera in saker i folks hjärnor så att de blir anpassningsbara känns också lite som en modern variant av lobotomi.Även om resultatet i just det här fallet ju visade sig bli väldigt lyckat.

Ikos initialt intressanta reaktion, att han tycker att han är värd sitt dödsstraff, förbyts sedan på ett ögonblick till en vilja att begära nåd och leva vidare. Hur den processen gick till är jag inte helt säker på.

Jag har ju fått för mig att jag verkligen gillar när man gör den här typen av avsnitt, med hög densitet, som varvar tankegods och action, och där man ansträngt sig för att hitta på några extra dramatiska vändpunkter för att höja tempot i berättandet. Men när jag rannsakar mig själv så inser jag att ju mer komplicerat temat hos de här avsnitten är, desto oftare får jag känslan av att man gapar över för mycket. I en modernt berättad tv-serie hade de här olika frågeställningarna kunnat dryftas i flera stycken avsnitt med olika fokus. En nyanserad och komplex bild av frågeställningen hade kunnat växa fram. Men nu känns berättandet ytligt och lite forcerat. Framför allt känns det som att man gör de dödsdömda fångarna till någon form av rätt ointressanta bifigurer. Det egentliga fokuset för manusförfattarna i den här historien är på Seven, och att hon nu börjat bli så pass mänsklig att hon till och med börjat få samvetskval. Stackars Iko som nu skickas till sin avrättning är bara en förevändning för att kunna berätta ännu en story om Seven och hennes väg mot mänskligheten.

Betyg. 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 649 tv-avsnitt.

VOY: Flesh and blood, del 1 & 2. Det med hologrammen som gör revolution.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Dålig bloggvecka det här. Två späckade sändningar och en heldag med redaktionen sätter sina spår i inläggsfrekvensen. Så mycket bättre då att jag faktiskt sett riktigt bra avsnitt. Som Flesh and blood. Ytterligare ett sånt där dubbelavsnitt, som sändes första gången på en och samma kväll under långfilmsliknande former. Men någon helt fristående berättelse är däremot inte den här historien.. Hirogenerna är tillbaka och ställer till med kaos igen, och man plockar också upp storylinen om revolterande hologram från Body and soul. Ovanligt snyggt vävt med två återkommande intriger här, faktiskt. Nästan ett unikum i en Star Trek-serie.

Storyn har sitt ursprung i Janeways gamla beslut om att ge det brutala jägarfolket hirogenerna tillgång till Voyagers holodäcksteknik. Avsikten var att man på det sättet skulle sätta stopp för deras blodtörstiga jagande efter olika byten och troféer runt om i galaxen. I stället kunde de förlägga sina massmord till holodäcken och ta livet av fotonbaserade livsformer. Det här fungerade förstås inte i längden. Hirogenerna ville maxa svårighetsnivån på sina jakter, så de började mixtra med matriserna och tog bort alla spärrar för hur mycket hologrammen skulle komma ihåg av sina tidigare liv, samt hur stor deras kapacitet att utvecklas bortom grundprogrammeringen skulle vara. Det slutade lite snopet med att hologrammen faktiskt blev smartare än hirogenerna, och att de nu inlett en revolt mot sina forna herrar. Ett skepp fyllt av enbart fria hologram, lett av den karismatiske bajoranen Iden, har till och med börjat söka upp olika hirogenskepp för att befria andra hologram.

Diskussionen kring hologram och deras rättigheter har bubblat lite grand i bakgrunden i Voyager ett bra tag nu. Som när hololäkaren klagat hos Janeway på att han inte får samma behandling och respekt ombord som sina kollegor av kött och blod, eller i avsnittet där Lokirrerna tampas med sina revolterande hologram. I det här avsnittet ställs saken till sist på sin spets – Janeway måste välja vem hon ska stödja i den pågående konflikten. Är hon ytterst ansvarig för att ha delat med sig av holotekniken, och borde därför hjälpa hirogenerna med att spåra upp och avaktivera de revolterande hologrammen? Eller är det hologrammen som måste skyddas från sina brutala fångvaktare, som gång efter annan mördar och våldför sig på dem? Det hela blir inte mindre komplicerat när hololäkaren agerar medlare mellan hologrammen och Janeway. Han känner igen sig i holorebellernas problematik, och kallar dem till och med för en ny ras, skapad genom Janeways agerande.

EMH: You’re right that it was a mistake to give the Hirogen technology and that mistake has had consequences. These holograms are one of them. In some ways they’re a new species, one that you helped create. You can’t turn your back on them.
TORRES: He’s got a point.
TUVOK: Could we restore them to their original parameters?
EMH: We’d be wiping out their memories, their experiences, everything they are.
CHAKOTAY: Couldn’t we just extract their violent subroutines?
TORRES: It’s possible.
EMH: That would be like de-clawing a cat. We’d be taking away any chance they have of defending themselves.
JANEWAY: We’d also be preventing them from doing any more harm.
EMH: You wouldn’t even be considering this if they were flesh and blood.
JANEWAY: I’m not going to let you turn this into an argument about holographic rights.
EMH: Why not? That’s exactly what it is.

Det är alltså inte bara Janeway som måste fatta ett beslut här, hololäkaren känner sig också helt kluven. Till sist tröttnar han på det han tolkar som Janeways okänslighet i frågan och hoppar av! Transporterar sig över till hologramskeppet och ger dem den tekniska informationen som behövs för att de ska kunna neutralisera Voyagers vapen.

Janeway är förstås rasande, inte bara över att hololäkaren med sitt agerande riskerat livet på alla som finns på Voyager, utan förstås också över att han trotsat henne. Hon vill skylla felet på hans programmering och bannar sig själv att hon inte kollat efter buggar i systemet. Chakotay verkar lite mer rimlig i sina resonemang.

JANEWAY: I should have seen this coming.
CHAKOTAY: You had no way of knowing the Doctor would do this.
JANEWAY: Are you sure? He was so adamant bout helping those holograms. I should have been paying closer attention.
CHAKOTAY: Are you saying it was a mistake to reject his plan?
JANEWAY: The mistake was not running a diagnostic on his programme the minute he came back to this ship.
CHAKOTAY: You think these holograms manipulated him somehow?
JANEWAY: He was on their ship for days. For all we know, they reconfigured his entire matrix.
CHAKOTAY: There is another possibility. He may have done what he did because he genuinely believes in their cause.
JANEWAY: I can accept that the Doctor has sympathy for these people. But I can’t accept that he would deliberately risk the lives of this entire crew. We’re his family.
CHAKOTAY: Maybe that’s how he’s started to think of these holograms.

Hologrammen drömmer om en egen planet, ett eget hem där de inte behöver tjäna någon annan än sig själv. Det borde vara ganska lätta att fixa, det enda man behöver är ju energi. Eftersom man varken behöver syre eller natur så kan man i stort sett slå sig ner på vilken ogästvänlig stenbit som helst. Det där låter ju som en toppenplan, men dessvärre är hologrammens ledare Iden lite vrickad. Han har drabbats av storhetsvansinne och drömmer om en ny holoreligion – en där han själv är en av gudarna. Han attackerar alla skepp som kommer i närheten och som har hologram i sin tjänst. Och när det gäller kultursektorn så vill han bryta helt och hållet med vad de så kallade organiska har gjort. Det blir alltså ett bestämt nej till hololäkaren när han fantiserar om hur han kan bli kulturminister i den nya civilisationen och undervisa om de stora mästarna från förr. Hologrammen ska skapa sin egen kultur, religion och livsstil.

Ja, så det flippar alltså ut. Iden bestämmer sig för att ge igen på hirogenerna. Han transporterar dem till en planet och låter sedan hologrammen jaga dem, i en jakt lika brutal och meningslös som dem som hirogenerna brukade arrangera. Till sist blir det hololäkaren som får dra ner till den där planeten och agera actionhjälte. Försedd med ett jättestort lasergevär så “avaktiverar” han Iden (som till och med snott hololäkarens mobila hologramprojektor)

Tillbaka på Voyager försöker hololäkaren själv komma på ett lämpligt straff som Janeway kan dela ut. Inte bara bröt han mot order, han riskerade också Voyagers säkerhet och gjorde det möjligt för hologrammen att kidnappa Torres. Men Janeway är sällsynt tyst, deppig och passiv. Hon vet inte vad hon ska göra.

EMH: If I weren’t your only doctor, I imagine you’d confine me to the brig. Confiscating my emitter would be an equivalent to punishment.
JANEWAY: I’m not sure that’s appropriate.
EMH: If that’s not enough, you can take away my holodeck privileges. And my autonomy protocols.
JANEWAY: You mean turn back the clock to when you were first activated?
EMH: You’ve given me extraordinary freedom over the years. I’ve obviously abused it.
JANEWAY: Maybe. Or maybe you’ve simply become as fallible as those of us who are made of flesh and blood. I’m just as responsible for allowing you to expand your programming as I am for giving technology to the Hirogen. How can I punish you for being who you are?
EMH: I don’t know what to say.

Det här är väl ändå Star Trek när det är som bäst, rotandes i vad en kännande livsform egentligen är, och ifrågasättande maktrelationen och förhållandet mellan människa och maskin. Flera av Star Treks allra bästa avsnitt är just på det här temat, och Flesh and blood håller också en ovanligt hög klass. Den här gången håller man dock de filosofiska diskussionerna på ett minimun, problemställningen är förpackad tillsammans med en hel del action och vändpunkter. Flesh and blood blir faktiskt bara bättre och bättre ju längre avsnittet håller på.

Just hologramfrågan har ju börjat skava mer och mer. I The Next Generation löste man problemet med ett allt för självständigt hologram genom att låsa in honom i en egen hårddisk. Men eftersom hololäkaren under de här sju åren blivit allt mer av en fullödig rollfigur (och en av seriens bästa karaktärer) så kändes det som hög tid att ta upp frågan till en ordentlig diskussion. Sedan vet jag inte riktigt om man den får ett ordentligt svar. Janeway särbehandlar fortfarande hololäkaren när hon inte ens delar ut ett straff till honom efter det han gjort. Som om hon är medansvarig eftersom hon inte kontrollerat hans programmering in i minsta detalj.

Det går att läsa in en massa symbolik i det här avsnittet – om klassamhället, slaveri, kolonialism och rasism. Nu undrar man ju bara vad som händer med resten av holodäcket. Vid vilken nivå uppnår ett hologram status som en självständig individ? Och är det okej att roa sig som man vill med andra hologram, med ett mer begränsat medvetande? Så många frågor efter det här avsnittet.

Ett lite extra plus att skeppet med revolterande hologram består av en massa livsformer från alfakvadranten. En liten påminnelse om vilket franchise som den här serien ingår i. Eller bara recyklande av kostymer?

Och den otäckt dåliga översättningen fortsätter även i det här avsnittet. Kastare och riktare (thrusters och phasers) och uttrycket “escape pod” översätts genomgående som “flyktväg”. Så märkligt.

Betyg: 8 & 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 9 & 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 646 tv-avsnitt.

VOY: Body and soul. Det där hololäkaren tar över Sevens kroppsfunktioner.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Alltså. Det här avsnittet. Så mycket som är på gång här att det kändes som en sån där dubbelepisodgrej.

Men tematiken kändes å andra sidan en smula bekant. Efter att i två på varandra följande avsnitt se först hololäkaren rövas bort och sedan Seven of Nine utsättas för ett kidnappningsförsök ,så hamnar den här gången BÄGGE TVÅ i finkan hos ett främmande folk. Hos Lokirrerna har nämligen hologrammen revolterat, och nu tillåts inga fotonvarelser att passera genom deras territorium. För att rädda hololäkaren undan hologramhatarna så laddar Seven of Nine ner hans program till sin egen matris innan hon sätts i finkan. Det kanske hon inte skulle ha gjort, för hans program får tydligen högre prioritet än hennes eget medvetande. Stackars Seven kan alltså bara stumt se på medan hololäkaren styr och ställer med hennes kropp. Som när han upptäcker hur kul det är att äta. Och dricka.

Body and soul är ett slags avancerad och högteknologisk kombination av bodyswap/förväxlingskomedin, och ett ypperligt tillfälle för Jeri Ryan att få släppa loss lite och göra sin bästa parodi på Robert Picardo. Imitationen är kanske inte perfekt men ganska underhållande, och under avsnittets gång så vinner den här historien verkligen över mig – jag går från djupt skeptisk till entusiastisk på 40 minuter. Det här är ju faktiskt kul på riktigt.

För säkerhets skull så trycker serieskaparna även in en bihandling i avsnittet, och låter man Tuvok ramla rakt in i den brutala och ofta våldsamma vulcanska brunstperioden, Pon Farr. Det här är extremt skamligt, tydligen, för in i det längsta insisterar Tuvok på att han egentligen har influens, och inte alls permanent kåtslag. Den medicin som hololäkaren konstruerat för att lindra Tuvoks symptom fungerar dessvärre inte optimalt, och då läkaren är tillfångatagen på ett skepp långt borta så får man nöja sig med vikarien Paris take på problemet. Att Tuvok kanske kan lätta på trycket genom att ligga lite på holodäcket?

PARIS: I do have one area of expertise that might help. The holodeck. 
TUVOK: I am a married man. 
PARIS: It’s the holodeck, Tuvok. It doesn’t count. 
TUVOK: Is that what you tell your wife? 
PARIS: No, of course not. My days of rescuing slave girls from Planet Ten are history. Look, you have photographs of your wife, right? The computer can use them to create a replica. You wouldn’t be breaking your vows if it’s a hologram of your wife.

För att ytterligare komplicera saker så är även holodäcksverksamhet förbjuden inom Lokirrernas område, så när Voyager passerar där så erbjuds inte ens den avlastningen för Tuvok. Men lyckligtvis går han inte amok i Voyagers korridorer, utan man nöjer sig mest med att skoja lite om hela grejen.

Ett återkommande motiv i bodyswap-komedier är ju det här med sex och romantik, så givetvis blir Ranek, en av de manliga lokirriska befälen, mycket intresserad av Seven – utan att veta att hennes medvetande just nu är en manlig hololäkare. Medan Jaryn, enav de kvinnliga besättningsmedlemmarna som hololäkaren däremot blir lite intresserad av, tjatar om att hon vill presentera Seven för sin bror. Först kändes det här ganska unket. Sättet som hololäkaren blir förfärad på när Seven blir utsatt för närmanden från Ranek, till exempel. Men sen på slutet händer det något med tonen. Kanske är det en brasklapp man slängt in för att inte få kritik från hbtq-rörelsen, men det känns ändå rätt så uppriktigt när hololäkaren senare i avsnittet bara ignorerar alla hänvisningar till kön och heterosexualitet, utan snarare vill prata om det holofobiska inslaget hos lokirrerna.

RANEK: What happened was between me and Seven of Nine, not you. 
EMH: I’m sorry you feel that way. The truth is, aside from a few awkward moments, I enjoyed our time together. 
(He looks towards Jaryn and back again.) 
EMH: There are many women who’d appreciate an attractive man like you. I’m just not one of them. 
JARYN: More of our vessels are on the way. You should leave while you can. 
RANEK: Thank you. 
(Ranek leaves.) 
EMH: I guess you won’t be introducing me to your brother. 
JARYN: I’m not sure you’re the kind of person he’s interested in. 
EMH: You mean because I’m a hologram. I don’t imagine this experience is going to change your feelings about photonics, but I wanted you to know I’m grateful for the time we’ve spent together. 
JARYN: You’re a talented doctor. We’re the ones who should be grateful. 
EMH: I’m glad I could help. Doctor to Voyager. One to beam out.

Det här var kul, med oväntade vändningar och en hel del humor. Lite befriande självdistans kändes dessutom vältajmat just nu.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 643 tv-avsnitt.

VOY: Critical Care. Det där hololäkaren upptäcker klassamhället.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

“Men vadå? Finns det inte medicin till alla? Menar du att läkemedel som hade kunnat rädda liv används för att förlänga livet för de som redan har det bra?”. Hololäkarens möte med vad som väl ändå får kallas ett typiskt (om än extremt hårddraget) klassamhälle är chockartat. Tur att ingen berättat för honom om privata sjukvårdsförsäkringar ännu, hans matris kommer att explodera när det inträffar. Klart är i alla fall att Critical Care, med sitt VÄLDIGT tydliga sjukvårdspolitiska budskap, är det tveklöst mest radikala och samhällskritiska som producerats under Voyagers namn.

Det är när hololäkaren blir bortrövad av en bandit som det här traumatiska mötet med andra världars sjukvårdssystem inträffar. Hololäkaren säljs vidare till ett Diinali-sjukhus, en värld där man som genom tiderna plågats av mängder av katastrofer, men där sjukvårdssystemet fungerade så dåligt att rasen till och med riskerade att dö ut. Då tog man hjälp av Jye-folket, ett slags konsultras som tydligen är kända för sina administrativa storverk.

När hololäkaren kommer till Diinai-sjukhuset så styrs det helt och hållet av en dator, en allocator, som ger varje individ ett slags värdering byggt på personens arbetsuppgifter och värde för samhällets fortlevnad. Siffran avgör sedan kvaliteten på vården. På det röda planet, dit till exempel gruvarbetare kommer, finns nästan inga mediciner eller teknisk utrustning (knappt ens några pengar till lampor – alla scener där är verkligen iscensatta i väldigt dunkla och mörka miljöer. Medan man på det lyxiga blå planet ägnar sig åt förebyggande sjukvård, inriktad på att försöka förlänga livet på de med viktiga jobb. Blir man som gruvarbetare allvarligt sjuk finns det alltså inte ens någon möjlighet till en klassresa i framtiden – man hinner antagligen dö innan dess på grund av bristen på vårdinsatser

Vår driftige hololäkare omsätter snart sin fasa över det här systemet till handling. Han försöker helt enkelt överlista systemet genom att smuggla medicin från det blå till det röda planet. När chefsadministratören upptäcker hololäkarens aktiviteter hämnsa han genom att låta han en av läkarens skyddslingar dö. Men hololäkaren låter sig inte avskräckas. Han förgiftar administratören och erbjuder honom sedan vård på det röda planet – det vill säga ingen behandling alls. Inför en sådan brutal utpressning måste även den mest korrekta av administratörer ge vika. Hololäkaren är nöjd med resultatet av sin hårdföra taktik, men också en smula bekymrad. Borde inte någon etisk subrutin gått in och avstyrt det hela?

Å andra sidan är han inte den ende som går över gränsen i det här avsnittet. När tjuven som snodde hololäkaren till sist sitter i finkan på Voyager så vägrar han att berätta vem han sålt sitt byte till. Då hotar Tuvok honom först med en mind meld, något som väl inte hör till vanligheterna. Den vanligtvis så korrekte vulcanen behöver dock inte sätta sitt hot i verket. I stället bjuder Neelix tjuven på mat som innehåller en rot som ger grava magbesvär. En annan form av utpressning som kanske inte följer Stjärnflottans regelverk, men som visar sig vara högst effektiv.

Det var väl på tiden att Voyager var lite politiskt, för en gångs skull. Men oavsett hur underhållande det här avsnittet var att kolla på så kändes det ganska givet hur det skulle sluta. Det som ändå fick mig att till sist höja på ögonbrynen under det här avsnittet var väl det här med att alla helt plötsligt började använda extremt hårdföra metoder. Hololäkaren verkar åtminstone skämmas lite över det han gjort, och hoppas att Seven of Nine ska hitta något fel i hans program som kan förklara hans agerande.

SEVEN: There’s no indication of diminished capacity. 
EMH: No problems with my ethical subroutines? 
SEVEN: None. 
EMH: I see. 
SEVEN: You seem disappointed. 
EMH: While I was aboard that ship, I poisoned a man. 
SEVEN: Deliberately? 
EMH: Yes. I was trying to force him to let me treat patients who were dying. 
SEVEN: You were prepared to sacrifice an individual to benefit a collective. 
EMH: No offence, Seven, but I don’t exactly aspire to Borg ideals. 
SEVEN: You were hoping your behaviour was the result of a malfunction. I’m sorry Doctor, but I must give you a clean bill of health.

Härligt tung slutreplik där. Aldrig har väl ett friskhetsbesked känts så tung att få. En lite bra mångtydig avslutning på ett rappt berättat avsnitt. Gillar också hur sjukhusdramat varvas med scener där en allt tröttare Janeway försöker spåra vart hololäkaren tagit vägen. Det ger en bra balans mellan drama och komedi.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 641 tv-avsnitt

VOY: Life Line. Det där hololäkaren botar sin skapare.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Någon fick tydligen blodad tand kring det här med skådespelare som spelar mot sig själva efter avsnittet där Kes övermannar Kes och gömmer henne i en låda. Så i Life Line får Robert Picardo mycket att göra när hololäkaren vårdar sin skapare, en äldre och sjukare version av sig själv. Doktor Lewis Zimmerman skapade ju den första upplagan av hololäkaren med sig själv som förebild, så de är bägge lika vresiga, asociala och lättsårade. Upplagt för mysig, avslappnad och högfungerande stämning, helt enkelt. Eller inte.

En sak är säker, den som kom på att det skulle finnas med ett talande iguanahologram i det här avsnittet borde fått en Emmy. Eller kanske två. Det är det absolut bästa med hela Life Line, och att vi inte får lära känna Leonard (som iguanan heter) bättre är en stor sorg för mig. Leonard är bara ett av flera hologram som den folkilske doktor Zimmerman omger sig med. Det verkar bara vara den lika socialt handikappade Reg Barclay i Zimmermans umgängeskrets som är människa.

Samme Barclay som ju lyckades ta kontakt med Voyager tidigare under säsongen, och som nu lyckats upprätta månatliga datautbyten mellan Janeways skepp och Jorden. Och det är i det första av dessa datapaket som han skriver ett brev till hololäkaren för att berätta att hologrammets konstruktör, doktor Zimmerman, är sjuk. Varpå hololäkaren kräver att få åka med i nästa komprimerade datorpaketssvar för att försöka bota den person i hela galaxen som han eventuellt skulle kunna kalla…pappa.

Hololäkaren kommer fram, men möts inte direkt av en öppen famn. Tvärtom. Större delen av det här avsnittet upptas av hololäkarens och Zimmermans inkompatibla personligheter. Relationen mellan de två blir inte direkt enklare av att hololäkaren gärna vill ha sin skapares erkännande, att Zimmerman ska se hur mycket hololäkaren utvecklats bortom sin grundprogrammering. Ur Zimmermans synvinkel är hololäkaren däremot främst en påminnelse om hans kanske mest förödmjukande professionella nederlag. Efter att den första prototypen för ett medicinskt akuthologram testats, Mark One, ville Federationen ha en rad förbättringar och förändringar. Den första generationen av programvaror som producerats kasserades dock inte, utan fick nya, enklare arbetsuppgifter inom avfalls- och lokalvård.

ZIMMERMAN: Emergency Medical Hotheads. Extremely Marginal Housecalls. That’s what everyone used to call the Mark Ones until they were bounced out of the Medical Corps. I tried to have them decommissioned, but Starfleet in its infinite wisdom overruled me and reassigned them all to work waste transfer barges. That’s where you’d be too, if you hadn’t been lost in the Delta Quadrant. Do you know how humiliating it is to have six hundred and seventy five Mark Ones out there, scrubbing plasma conduits, all with my face? 

Eftersom det här på många sätt är en fristående fortsättning på Pathfinder så dyker Deanna Troi upp i en gästroll även här. Hon ska försöka medla mellan de två Zimmermanska tvillingssjälarna, och efter en del rätt jobbiga gräl kommer hon också på lösningen på problemet: ömsesidig svaghet ger ömsesidigt förtroende. Om hon ser till att hololäkaren håller på att paja så kommer Zimmerman att laga den, och då kanske även hololäkaren kan få komma till och försöka bota Zimmerman.

Life Line är en smula tjatigt i längden. En hololäkare eller en doktor Zimmerman i taget kan vara kul, men att höra två skitjobbiga gubbar stå och gnabbas i scen efter scen blir ganska jobbigt i längden. Deanna Trois andra appearance under en och samma säsong tydliggör också hur liten skillnaden är mellan ett exklusivt framträdande och en “jaha, är du här igen”-reaktion från mig som tittar. She overstayed her welcome, liksom.

En intressant grej, kanske det mest spännande i det här avsnittet: Janeway får ett meddelande från en av sina bossar där de vill bli uppdaterade kring läget för Maquismedlemmarna på hennes skepp. De forna rebellerna ser hon ju idag på som fullvärdiga medlemmar av besättningen, men om och när Voyager anländer jorden kanske de kommer att ses som skurkar och banditer av Federationen. Chakotay är dock inte lika chockerad över frågan från Federationen. De som varit medlemmar av Maquis har aldrig glömt det. Själv verkar han mest intresserad av att flirta med Janeway över en lunch.

JANEWAY: I don’t think of you or B’Elanna or the others as Maquis. I think of you as part of my crew. 
CHAKOTAY: You may have forgotten, but we haven’t. You heard the Admiral. It’ll be years before we have to deal with those issues. Let’s worry about it then. 
JANEWAY: Do you have lunch plans? 
CHAKOTAY: Is that aninvitation? 
JANEWAY: I was hoping you’d help me compose a response. 
CHAKOTAY: You’re on.

Trots att jag har en rad invändningar mot det här avsnittet (som vanligt) så måste jag ändå betona hur bra och omväxlande den här säsongen varit så här långt. Nya berättargrepp och infallsvinklar i ovanligt många avsnitt, och nu till och med en bihandling som pågår i alfakvadranten. Sjätte säsongen av Voyager känns verkligen så långt ifrån slentrian-Star Trek man kan komma. Men det betyder inte att man lyckas med varje enskilt avsnitt eller storyline. Däremot att mina förväntningar på varje enskilt avsnitt är högre under den här säsongen än tidigare.

Det här avsnittet var, som jag mer än antytt tidigare, en smula påfrestande. Men allt som innehåller en talande iguana som heter Leonard är stor tv-serie-konst, om man frågar mig (även om han tyvärr säger alla sina repliker off camera).

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 634 tv-avsnitt.

VOY: Virtuoso. Det där hololäkaren blir superstjärna på Qomar.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Det här var ett roligt avsnitt. Snobbigt folkslag som ser ner på människorasen blir extremt fascinerade när de hör hololäkaren nynna. Musik är något som dessa matematiska brainiacs aldrig upplevt. Efter en ganska misslyckad musiksoaré ombord på Voyager står det dock klart att det inte är musik i allmänhet som Qomarierna är intresserade av, utan enbart den som framförs av hololäkaren.

Ganska snabbt ordnas det konserter med honom på Qomariernas hemplanet, och blixtsnabbt blir hololäkaren en superstjärna. Folk åker till Voyager enbart för att få hans autograf, och det framställs små sjungande minihologram med hololäkaren – ett av det här avsnittets mest minnesvärda (alltså, jag menar LEGENDARISKA) scener är när hololäkaren sjunger duett med en miniatyrversion av sig själv.

Ja, det där kändisskapet går så bra att det verkar som om hololäkaren kanske till och med kan få en tjej om han stannar kvar på Qomar. Det, och ett liv som operastjärna lockar så till den milda grad att han lämnar in sin avskedsansökan till Janeway. Det leder till ett rätt så sårigt samtal där hon omväxlande är sårad, besviken och arg – och passar på att lufta lite hologramförakt. Hon tycker att hololäkaren är otacksam och bortskämd. Att han inte inser vilken tur han haft som fått arbeta under en så liberal och generös kapten som hon, som tillåtit honom att få leva allt mer som en riktig människa. Men till sist ger hon med sig, efter att hololäkaren mer eller mindre anklagat henne för diskriminering. En människa i samma situation hade fått stanna.

Tyvärr visar sig hololäkarens kändisskap vara flyktigare än han förväntat sig. De klipska personerna på Qomar konstruerar snart en egen holoartist, en förbättrad kopia av hololäkaren som klarar av att framföra de mer atonala och omfångskrävande kompositörer som Qomarierna själva skriver. Och så blev då hololäkaren straffad för sitt högmod, trots att han faktiskt gör sitt livs bästa framförande i vad som blir hans sista konsert på Qomar. Janeway sitter till och med och gråter lite under hans sista framträdande. Något hon givetvis inte berättar för honom när han kommer krypande tillbaka till Voyager med svansen mellan benen.

Det känns så himla trist att det här avsnittet avslutades som en moralitet. Man kunde liksom inte låta hololäkaren bara få vara en superstjärna och njuta av sitt kändisliv. Nej, han måste drabbas av högmod och sedan falla pladask på rumpan. Ödmjuk och betydligt mindre kaxig måste han sedan be kapten Janeway om ursäkt, samt be om att få jobbet tillbaka. Jag brukar gilla substans och budskap i Star Trek-avsnitt, men i det här fallet blev det väldigt mycket after school-special av det hela. Jag börjar dessutom tröttna lite på de friheter som Janeway och de andra tar sig med både Seven och hololäkaren. De tycker ju själva att de utgör själva essensen av humanism och vidsynthet, men då och då tycker jag att självgodheten övergår i översitteri.

Fam till det ganska tradiga slutet, så var det här i alla fall bland det mest underhållande jag sett i Star Trek.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 623 tv-avsnitt.