VOY: Worst Case Scenario. Det med myteriholorollspelet som flippar ut.

Det känns verkligen som om författarna och producenterna haft “roligt på jobbet” när de skapade den här äventyret. Berättelsen om ett holodäckäventyr som blir lite för verkligt för sitt eget bästa känns ganska ofta som en lite skruvad kommentar till deras egen verklighet. Worst Case Scenario är ytterligare ett av de avsnitt som på sistone visat att serien har förutsättningar att förflytta sig bort från det förutsägbara och repetitiva.

Lite komiskt blir det i och för sig att man i Voyager väljer att återuppliva sin Maquis-intrig ungefär samtidigt som hela den storylinen avslutas i Deep Space Nine. Här i form av ett holodäcksäventyr som B’Elanna upptäcker gömt långt ner i någon databas. Det visar sig vara ett spel som utspelas precis i början av Voyagers resa genom Deltakvadranten, där Chakotay leder ett myteri mot kapten Janeway. Hela avsnittet börjar inne i holodäcksäventyret, som en förlängd fejkstart ungefär, men där vana tittare ganska snart förstår att handlingen snarare är förlagd till Voyagers första säsong, än den nuvarande tredje.

Ryktet om det här lite vågade holodäcksäventyret sprider sig snabbt på Voyager, men Janeway tar dess existens och den fiktiva komplotten mot hennes ledarskap på ett ovanligt lättsamt sätt. Till sist kommer det fram att det hela från början faktiskt var tänkt som ett träningsprogram för säkerhetsavdelningen, författat av Tuvok. Han valde dock att aldrig slutföra det eftersom samarbetet mellan Maquis- och Federationsbesättningarna gick så bra. Men då den underhållningstörstande besättningen på Voyager kräver ett slut på historien så försöker Tuvok och Paris samarbeta om att skriva en upplösning på dramat. En rad rätt komiska situationer uppstår, där deras gemensamma skrivprojekt utsätts för en rad slitningar – allt från andra personers goda råd och idéer till en allmänt grälsjuk stämning mellan de två författarna om karaktären på upplösningen. Men när de två öppnar upp holodäcksprogrammet för att komplettera storyn så triggar man också igång ett helt nytt slut på historien – författat av förrädaren och ärkefienden Seska och dolt i Voyagers databaser innan hon valde att hoppa av.

Borta är nu det här avsnittets lättsamma komiska stämning. I stället är Tuvok och Paris fångna i ett holodäcksäventyr där upplösningen redan är färdigskriven som en tragedi. De ska dö. Inget de gör verkar kunna ändra intrigen och Seskas program blockerar också transportörerna, så de kan inte strålas ut från holodäcket. Och när Janeway tar sig in i dramat för att skriva om handlingen utifrån så kompenserar bara Seskas program det med en ny variant av den tragiska ändpunkten. Inte förrän Tuvok lyckas rigga ett phasergevär till en bomb så ändras slutet på historien.

Att holoäventyr löper amok och blir betydligt mer på allvar än vad det var tänkt, det har vi sett en rad varianter på tidigare. Det roliga här är avsnittets oväntade kast från komedi till dödligt allvar, och så förstås metaperspektivet. Det är svårt att inte se Worst Case Scenario som i åtminstone till viss mån en liknelse kring manusförfattare och producenters situation när klåfingriga tv-bossar och mellanchefer ska ge sig in och “förbättra” manus och intriger.

Kul är det i varje fall, en av de absoluta höjdarna i denna tredje säsong.

Betyg: 9/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 483 tv-avsnitt.

VOY: Real Life. Det där hololäkaren bildar familj och Paris åker in i en rymdcyklon.

Familjetemat fortsätter i Star Trek våren 1997, det är tredje avsnittet i rad nu, faktiskt. Den här gången är det hololäkaren som kommit på ett nytt sätt att förbättra sina algoritmer. Att plantera in personlighetsdrag från stora tänkare i läkarprogrammet gick ju inte så bra, men att samla in erfarenheter från familjeliv borde ju vara både utvecklande och ganska säkert, tänker hololäkaren och skapar en idealfamilj att hänga med. När han bjuder in några kollegor på middag hos sin egen version av Familjen Bra så slutar det med att B’Elanna freakar. En familj där alla är väluppfostrade, disciplinerade och avgudar familjefadern har inget med äkta familjeliv att göra, menar hon. Med hololäkarens tillåtelse lägger hon in några slumpartade algoritmer i programmet för att göra det hela mer realistiskt. Resultatet blir förstås rena skräcken.

Sonen blir rebellisk och aggressiv och hamnar i dåligt klingonskt sällskap. Dottern är slarvig och hittar inte sina saker och – kanske värst av allt – frun har en egen karriär. Hololäkaren, eller Kenneth som han kallas av sin familj, försöker använda alla sina pedagogiska kunskaper för att komma till rätta med familjens smått kaotiska samliv. Familjeråd verkar ju som en bra idé, men han glömmer bort att förankra sina beslut hos sin partner och allt slutar i att saker och ting bara blir ännu värre. Innan han hinner försöka någon ny strategi kommer sedan tragedin och knackar på. Dottern är med om en olycka och får llivshotande skador. Hololäkaren väljer då att släcka ner familjeprogrammet för den här gångenoch anser sig fullärd. Det är då Tom Paris kommer med en känslosam drapa om vad det egentligen innebär att vara familj:

PARIS: You created that programme so you could experience what it’s like to have a family. The good times and the bad. You can’t have one without the other. 
EMH: I fail to see why not. 
PARIS: Well, think about what’s happened to us here on Voyager. Everyone left people behind, and everyone suffered a loss, but look how it’s brought us all closer together. We found support here, and friendship, and we’ve become a family in part because of the pain we shared. If you turn your back on this programme, you’ll always be stuck at this point. You’ll never have the chance to say goodbye to your daughter, or to be there for your wife and son when they need you. And you’ll be cheating yourself of the chance to have their love and support. In the long run, you’ll miss the whole point of what it means to have a family.

Ibland har jag funderat på om producenterna till Star Trek-serierna fokuserar lite för mycket på technobabble och lite för lite på känslor. Det är trots allt ganska sällan som man sitter och gråter i tv-soffan till de här avsnitten. Men i slutet av Real life visar man hur man verkligen behärskar det här med sentimentalitet. När hololäkarens dotter ligger för döden så trycker man på så många sentimentalitetsknappar man kan. Och scenen fungerar nog extra bra, eftersom man inte riktigt är beredd på tragedin. Allt började ju som en glad och lite corny komedi, och nu ligger ett barn och dör på tv!

Voyagerproducenterna verkar däremot lite mer ängsliga när det gäller att göra avsnitt som helt fokuserar på mellanmänskliga relationer. Att låta Real life bli hololäkarens motsvarighet till Ferengi love songs kommer alltså inte på fråga. Därför har man kastat in en b-handling som i korthet skulle beskriva som att Paris åker in i en rymdtornado (man kallar den visst för en astralvirvel), och efter ett tag kommer ut igen. Lite häftiga effekter döljer att det här egentligen är en helt meningslös intrig som inte tillför serien något alls, och nätt och jämnt ens är spännande. Men snyggt är det.

Trots den svagare b-handlingen så är det här ett underhållande avsnitt. <<hololäkaren är verkligen så mycket mer underhållande i sin strävan efter att bli människa än vad den lite mer corny motsvarigheten i The Next Generation, Data, någonsin var. Det är väl faktiskt hololäkarens bitskhet och arrogans som gör honom till en mycket mer tacksam rollfigur att utsätta för jobbiga storylines än den betydligt mer seriöse och naive Data.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 477 tv-avsnitt.

VOY: Blood Fever. Det där B’Elanna blir ett kåtmonster.

Äntligen släpper Voyager-författarna till lite och låter ett avsnitt handla väldigt mycket om sex. Fast, eftersom det här faktiskt fortfarande är Star Trek, så styrs sexdriften förstås av något som mest är att likna vid ett livsfarligt sjukdomstillstånd. Sjukdomar är ju ett stående inslag i den här tv-serien, sexualitet känner man sig oftast lite mer obekväm inför. 

Det är den annars så behärskade (ja, nästan beskedlige) Vorik som lyckas smitta B’Elanna med sin Pon Farr-kättja. Det är något i stil med att han skapar ett telepatiskt band till henne när han redan är, hur ska vi kalla det….uppspelt. Eller kanske är “galen av brunst” rätt sätt att beskriva det som händer. Eller faktiskt bara kvinnomisshandlare, rakt av. Den där mentala kopplingen uppstår ju när han faktiskt överfaller B’Elanna efter att hon tackat nej till hans frieri. Pon Farr- överföringen drar sedan igång hennes klingonska gener som skapar en egen, och högst labil, version av det vulcanska parningstillståndet.  

Det här är ett ganska bra exempel på hur Star Treks manusförfattare ofta handskas med sexuella inviter och knullande (förutom när det gäller Kapten Kirk). Man gör det till en avvikelse, en anomali, hos de annars så behärskade och perfekta Starfleetmedlemmarna. Gärna förknippat med sjukdom eller sinnesförvirring. Ta till exempel när stackars Kes hamnade i sin parningsperiod för någon säsong sedan, få i den här serien har sett mer dödssjuka ut än hon gjorde då. Eller här, där både Vorik och B’Elanna blir personlighetsförändrade när åtrån får dominera och bestämma.  

En fascinerande sak här är att pon farr tydligen är något som man inte talar högt om, ens vulcaner emellan. Det anses som oerhört pinsamt och skamfullt att en vulcans logik och mentala kontroll ersätts av enbart instinkt och drifter. Bäst att inte låtsas om att det blir sådär vart sjunde år, tydligen. Inget ämne lämpligt att avhandla runt fikaborden på Vulcan, alltså. Eller med utomstående. Eller med någon alls. #pratainteomdet. 

Hade Vorik kunnat prata om att han var på väg in i sin brunstperiod hade troligtvis det mesta av det här avsnittets händelser kunnat undvikas. Tystnadskulturen  ställer också till det för Voyagers hololäkare när han försöker behandla Pon Farr-utbrottet. Det kan tydligen utvecklas till ett livshotande tillstånd. Ja, man kan åtminstone få allvarliga hjärnskador om man varken får ligga eller slåss medan man är i “tillståndet”. Därav B’Elannas desperation när Tom Paris, antagligen för första gången i sitt liv, tackar nej till sex. Nu, när hon faktiskt behöver ligga för att inte bli hjärnskadad, så bestämmer han sig för att vilja vänta med sexandet tills han vet att det är vad B’Elanna verkligen vill, och att det inte bara är hennes drifter som talar. Äntligen, en man som inte bär sig åt som ett as utan helgar samtyckesprincipen. Eller är det bara den gamla vanliga moraliserande skillnaden mellan kärlek och se som han hänger upp sig på?

Å andra sidan, det här är en nödsituation. Så ganska snart är de två trots allt på väg att ge sig på lite “hårda tag”-sex tillsammans, men blir avbrutna av en vansinnigt svartsjuk Vorik. Det blir inget sex, i stället slåss B’Elanna och Vorik med varandra, vilket kanske är den bästa lösningen för alla inblandade.

I en epilog så inser vi däremot att relationen mellan B’Elanna och Tom Paris fortfarande är stel efter det som har hänt. Hon som hävdade att hon inte vågade besvara hans känslor, har på nytt krupit in i sitt skal. 

I serien av iakttagelser kring sex och holodäcket noterar jag att hololäkaren praktiskt taget tvingar Vorik att ha sex med en hologramtjej i det här avsnittet. En företeelse som, lite motsägelsefullt, både verkar vara en självklarhet och ändå något som hololäkaren måste föreslå på ett menande sätt. Fortfarande ytterst oklart om det är socialt accepterat att använda holodäckets personer som någon form av digitala sexdockor inom Stjärnflottan. Och är detta i så fall officiellt sanktionerat från Federationens sida? Kan sexet till och med vara själva syftet med holodäcket från början? Jakten på ledtrådar går vidare. 

Jag kanske ska nämna den rätt så menlösa b-handlingen också (eller om det kanske är a-handlingen, svårt att avgöra). Voyagercrewen letar i varje fall efter “gallicite”, och hittar en planet med övergivna gruvor. Som sedan visar sig inte alls vara övergivna, utan i dem finns resterna av planetens befolkning. De gömmer sig för en övermäktig fiende som en gång i tiden attackerade dem och höll på att utrota hela folket. Vem det var får vi veta i avsnittets sista scen då man hittar liket av en….borg!

Jag tyckte att det här var ett rätt kul avsnitt. Men komplicerat. Även om det här är gjort före #metoo så har man verkligen varit tvungna att balansera hit och dit för att inte sluta i något som är väldigt likt sexuella övergrepp eller sexuellt utnyttjande. Det är liksom inte avslappnad hippiestämning och fri kärlek som kännetecknar Pon Farr. Tvärtom, det är mer tvångsmässigt, våldsamt och plågat. Märkligt blir det också när Tuvok typ nästan ger order till Paris om att ligga med B’Elanna. Bonusfakta: från början var det meningen att Tuvok var den som skulle gå in i Pon Farr, men det ansågs som för vågat, eftersom han ju är gift och har barn i en annan del av galaxen. Kåtslag kan man eventuellt hantera i en sån här tv-serie, men inte otrohet. 

Oavsett är det faktiskt alltid lite skönt att se avsnitt där huvudpersonerna för en gångs skull agerar lite mänskligt (skrev den uppenbart inkonsekventa person som blev jätteupprörd när Sisko agerade utanför protokollet i förra avsnittet, men det jag menar med mänskligt här är väl mer drifter, sex och andra mer privata grejor).  

Lite extra bonuspoäng för en bra “mjuk” cliffhanger. Det är annars nästan bara i dubbelavsnitten som man använder sig av cliffhangers i Star Trek–serierna, men här kom det! Att hitta ett borglik indikerar ju att dessa kramgoa figurer snart kommer att dyka upp i Voyager, även om det kanske inte måste hända i nästa avsnitt (vilket det i och för sig gör, men å andra sidan var det här och förra Voyageravsnittet producerade i omvänd ordning, något som gör att den lite speciella stämning som finns mellan B’Elanna och Vorik i det avsnittet egentligen beror på det som hände här). Sedan är det ju svårt att inte bli nostalgisk och börjar längta till att börja om från början och se alla avsnitt igen, bland annat originalseriens lätt homoerotiska Pon Farr-avsnitt. 

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 464 tv-avsnitt.

VOY: The Swarm. Det där hololäkaren blir senildement.

voy the swarm 3

Fyra avsnitt in på den säsong tre, och jag får fortfarande inget grepp om den nya omgången av Voyager. Delvis kan det ju bero på att Voyager verkar vara den duktiga flickan i Star Trek-franchisen. Här sköts produktionsplaneringen med framförhållning, och hittills har man skapat den genom att spelat in extra avsnitt i slutet av säsongen som sedan pytsas ut i början av nästkommande säsong. Det innebär dessvärre att just början av säsong två och tre känts ganska anonyma. De har fyllts av helt självständiga avsnitt gjorda för att kunna skickas ut i etern när som helst. Det känns faktiskt när man ser på dem, beröringsrädslan med längre dramaturgiska bågar går nästan att ta på. Allt tyder dock på att det kanske blir ännu mer av den varan framöver, Basics del 2 var, som jag tidigare skrivit, ett slags avslut på massor av storylines. Nu är upphovspersonerna fria att göra vad de vill framöver. Dessutom har en av seriens skapare, Michael Piller, gått över i en mer rådgivande funktion i och med den här säsongen, och är inte längre direkt involverad i skrivandet. Vi får se hur det här slutar.

Det där berättandet med självständiga avsnitt kan ibland leda till ofrivilliga upprepningar när det gäller innehållet i de respektive avsnittet. I The Swarm återkommer till exempel problem med minnet som ett tema – bara några avsnitt efter att Tuvok drabbas av ett fejkat minne som hotar att ge honom neurologiska skador. I The Swarm är det hololäkaren som blir senildement. Eller, rättare sagt, hans minneskretsar bryts ner i allt snabbare takt. Men effekten blir densamma som av demens, en olycklig bieffekt av hololäkarens ambitoner mot att bli en mer självständigt tänkande varelse, och mindre av ett hologram. Programmet och tekniken är helt enkelt inte byggd för så mycket överflödig information som nu lagras i hans minnesbanker.

voy the swarm 4Janeway, Kes och de andra tvekar dock inför att trycka på hololäkarens omstartsknapp, eftersom det skulle innebära att de två år av personlig utveckling som skett hos honom skulle gå förlorade. Här återkommer alltså ett favorittema inom alla Star Trek-inkarnationer, så här långt i varje fall. Frågan om när en maskin blir en tänkande individ, och vilka olika komplikationer och problem uppstår på vägen dit. Lösningen blir i det här fallet att merga hololäkarprogrammet med ett diagnostiskt felsökningsprogram, som även det ser ut som och har samma ilskna humör som dess skapare Lewis Zimmerman.

Jag tycker att det är lite snyggt hur hololäkarens mänsklighet och minnen representeras av opera i det här avsnittet – en konstart som hololäkaren njuter av och försöker lära sig att behärska. Kulturen är alltså en av de viktiga beståndsdelar som symboliserar att steget har tagits från maskin till människa (att man använder sig av just opera är förresten en rätt vanlig kliché som ofta används för att symbolisera hur en individ stiger i medvetande, se bara på besöken på operahus i såväl Elefantmannen som Pretty Woman). Hololäkaren verkar dock mer lyckosam med sitt kulturintresse än till exempel en annan av Star Trek-karaktärerna som tampas med sin mänsklighet, Data från The Next Generation. Där den mekaniska och känslolösa inlärningen ofta betonades i TNG så är hololäkaren tvärtom rätt dålig på att sjunga, men gnolar å andra sidan på musiken omedvetet i sin vardag. Sånt gjorde inte den väldigt reserverade och behärskade Data.

Det är också just det där gnolande på ett operastycke som indikerar att hololäkaren behållit en del av sina gamla minnen efter den där mergen. Hur mycket av den nya, mjuka hololäkaren som finns kvar efter databankssammanslagningen är däremot ovisst. Min gissning är att man ändå inte kommer att ta upp den här problematiken alls i framtida avsnitt, troligtvis började man ångra att man började sjabbla med hololäkarens personlighetsutveckling i samma stund som man godkände det här avsnittet. “Jisses, fattade vi just ett beslut som kommer att påverka framtida avsnitt!”, typ. Ett extra plus dock för att de där operasångsscenerna där hololäkaren tampas med en självupptagen diva på hololdäck är rätt charmiga.

voy the swarmHololäkarproblematiken får väl ändå ses som den mest intressanta av de två storylines som finns i The Swarm. Den andra handlar om att Janeway fattar ett beslut om att korsa ett territorium som kontrolleras av en fientligt inställd ras. Detta trots att Neelix typ bleknar bara han ska berätta om det här folket, vars namn ingen känner till. Det är Torres och Paris som först stöter på dessa arga aliens. Det namnlösa folket attackerar Voyagers skyttel, bordar den och skjuter Paris och Torres med något slags neurologiskt vapen. Trots detta avskräckande möte så vidhåller Janeway att man ska ta en genväg rätt igenom varelsernas område. Det slutar förstås med att Voyager blir attackerade av en svärm av den arga rasens rymdskepp som suger energi ur skeppet. Det krävs verkligen massor av technobabble för att ta lyckas Voyager ur den här knipan. Alla måste ha varit helt svettiga efteråt.

Mest intressant med hela den här konflikten är väl att den är ytterligare ett tecken på att Janeway blir mer och mer dumdristig ju längre den här serien pågår. Inget verkar avskräcka henne, vare sig det handlar om att ta skeppet till ett uppenbart kazonskt bakhåll eller att, som här, snedda genom ett livsfarligt territorium. När det passar henne bryter hon också mot Stjärnflottans säkerhetsföreskifter (det är mest när det gäller hennes egen ledarfunktion som reglementet plötsligt är superviktigt igen). Det får bära eller brista, verkar vara den princip hon agerar utifrån. Vilket förstås skapar intressantare avsnitt, och lite mindre ångestdriven handling.

voy the swarm 2Den där svärmen av rymdskepp, förresten. Var den inte ganska så lik en annan svärm med energislukande varelser som vi stötte på i förra säsongen – om än biologiska varelser och inte i formen av rymdskepp. Sedan undrar jag också lite över det här med Paris roll som Voyagers store kvinnokarl. Det känns som om det enda vi har sett av det på sistone är att han svartsjukt kommenterar alla andra som går på dejt eller verkar bli uppvaktade. Som i det här avsnittet, med Torres. Paris verkar vara en svartsjuk typ av häradsbetäckare, som bara blir intresserad när någon annan gör intrång på hans härad.

Personligen så gillade jag The Swarm. När hololäkaren är som bäst är han bland de mest underhållande rollfigurerna i serien. Att han går och blir dement i det här avsnittet är det bara ytterligare ett sätt att väcka sympati för honom. Smart och bra. Veckans alien höll sig däremot på lite för långt på avstånd för att bli riktigt intressanta (även om det lyckades ta sig ombord på Voyager). Jag vill ju ha djupa samtal och filosofiska diskussioner om olika sätt att se på världen och livet – inte bara nya technobabblevarianter på orimliga sätt att övervinna en fiende.

Betyg: 8/10. 

Voyager. Säsong 3, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 439 tv-avsnitt.

VOY: Investigations. Det där Neelix blir undersökande journalist och avslöjar en förrädare.

voy investigations

Ingen kan anklaga Voyager för att vara en likformig eller enahanda tv-serie. I Investigations får vi vara med om Neelix begynnande karriär som tv-stjärna, Tom Paris avsked från Stjärnflottan samt upplösningen i Michael Jonas förräderi mot kapten Janeway. Och, lite överraskande, allt hänger ihop!

Jag har ju alltid undrat över varför man nästan aldrig pratar om film eller tv-serier i Star Trek-universumet (har jag missat någon referens så hoppas jag att någon här rättar mig). Jag menar, så här långt i serien har jag sett flera konserter och teateruppsättningar, men ingen filmklubb. Det är som om hela den delen av det mänskliga kulturarvet anses som oviktigt. Visst, jag skulle kunna köpa att filmkonsten på något sätt utvecklats till någon form av holodäcksföreställningar– så att man kan vara med i filmen snarare än se på den – men lite märkligt känns det att hela det tvådimensionella filmarvet verkar ha gått upp i rök.

I Investigations får vi i varje fall se att behovet av morgon-tv verkar vara konstant ända in i framtiden. Det är Neelix som i sin roll som stämningsambassadör ombord tycker att det behövs en talkshow på Voyagers intern-tv. A briefing with Neelix börjar i samma amatörmässiga stil som alla de där interna skoltv-sändningarna som brukar finnas i amerikanska high shool-filmer. Men Neelix är ju som vanligt en man med ambitioner, och hyfsat snart utvecklas hans program till en lokal version av The Oprah Winfrey show. Men inte ens det räcker för Neelix i det långa loppet. När Kim berättar om hur han arbetade med grävande journalistik på skoltidningen på sitt universitet så inser Neelix att det kanske snarare är en lokal variant av Janne Josefsson som behövs ombord (Det här är troligtvis också första gången jag hör talas om journalistik i Star Trek-universumet. Hur totalitär är den här världen, egentligen?).

voy investigations 2En av de nyheter som Neelix breakar är att Tom Paris ska lämna Voyager, för att istället börja jobba på ett talaxiskt fraktrymdskepp. Ett drastiskt beslut, men inte helt oväntat eller orimligt efter alla de konflikter som Paris haft med Chakotay i de senaste avsnitten. Tom Paris verkar helt enkelt vantrivas oerhört mycket ombord. Först mot avsnittets slut får vi reda på att hela den där “missanpassad besättningsmedlem”-grejen var fejk. Ett led i en rätt så avancerad plan från Tuvoks och Janeways sida för att få Paris avhopp att verka trovärdigt, så att han sedan skulle bli tillfångatagen av kazonerna. De hade nämligen upptäckt att någon ombord hade kontakt med Seska och de andra fienderna på Kazon-Nistrim-skeppet och tänkte att det här var det enklaste sättet att ta reda på vem det var. Vi kan väl säga som så här, Chakotay uppskattade inte jättemycket att vara den i ledningsgruppen som inte fick reda på hur det låg till, och som fick agera ovetande skådespelare i dramat kring Tom.

voy investigations 3Frågan är väl också hur länge underskattandet av Neelix ska fortgå ombord på Voyager. I det här avsnittet hittade han på egen hand luckor i dokumentationen av Voyagers kommunikation med omvärlden. Han gav sig in i ett slagsmål med kazonernas informator Michael Jonas, med så pass bra slagsmålsteknik att Jonas visst trillade över ett räcke och skrevs ut ur serien. Och sen var det faktiskt Neelix som satte igång alla skeppets vapensystem igen, efter Jonas kuppförsök.

Det hela slutar i ett elegant sammanfogande av tre storylines – varav två puttrat på under en rad avsnitt. Det är rätt snyggt vävt – även om jag förstås undrar hur avsnittet hade sett ut om de gjort det på det sätt som först planerades av producenterna. Det vill säga att hela storyn skulle berättas som inslag och rapporter i Neelix tv-show. Det hade varit ett intressantare val, tycker jag – och mer i stil med de experiment som systerserien Deep Space Nine kostat på sig på sistone.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 420 tv-avsnitt.

VOY: Ex Post Facto. Noirdeckargåtan med den mördade baneanske forskaren.

voy ex post facto 5

Bara för att det kommit en helt ny Star Trek-serie så kan jag ju inte överge min genomgång av Trek-historien. Även om det kändes lite extra bittert att återgå till historien för att vara med om den här dikeskörningen – just som jag började få känslan av att Voyager var en helgjuten serie.

voy ex post facto 2Allt börjar åtminstone på ett lite annorlunda sätt. Från de första scenerna (i svartvitt) i Ex Post Facto så finns det en stark vibb av film noir över avsnittet. Här finns en blond femme fatale-alien, ett erotisk triangeldrama, en skällande knähund, ett mystiskt mord… och visst kan man, kanske, om man typ kisar lite, tänka sig Tuvok som en kallhamrad privatdeckaren. Noir-influenserna (som jag i och för sig tyckte var rätt tramsiga, det känns alldeles för tidigt för att börja ge sig in i genreövningar i det här som faktiskt är en helt ny serie) byts dock successivt ut mot något som väl mer får betecknas som en ordinär Star Trek-krimgåta. Och med det menar jag nog dessvärre att själva deckargåtan är rätt primitiv och lite tramsig.

voy post ex facto 6Däremot är det en fascinerande tanke att straffet för mord är att själv tvingas uppleva mordoffrets minnen från sin död, på repeat var fjortonde timme för resten av livet. Så skipas rättvisa i den baneanska civilisationen. En plats som förutom invånarnas fjäderdräkt på huvudet är märkligt lik jorden. Liknande inredning, kläder, könsstereotypa frisyrer – men mest irriterad är jag nog över att man inte ens försökte skoja till det och göra femme fatalens lilla hund till en alien. Sådär som man gjorde i originalserien en gång i tiden.

Som helhet ett avsnitt med en tunn intrig, lite tramsig deckargåta och där man valt att göra en hommage till 40-talet snarare än någon genomförd alienifiering av skådespelare och scenografier. LIte humor hade kanske kunnat rädda anrättningen, istället fick vi ytterligare en häradsbetäckarintrig om Paris (något som tydligen också irriterade producenten Jeri Taylor, så snart är det tydligen slut med det).

Betyg: 3/10

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 8/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 353 tv-avsnitt.

VOY: Time and again. Det med Janeways och Paris tidsresa till planeten som går under och inte.

voy time and again

Ofrivilliga tidsresor var verkligen en het grej i januari 1995. I systerserien Deep Space Nine har vi precis varit med om en färd tillbaka till jorden 2024 i Past tense, där hela Jordens och Federationens historia riskerades på kuppen. I förra avsnittet av Voyager meckade man också med förhållandet mellan nu och då. Och så nu Time and away, där Janeway och seriens nya hearthrob Tom Paris visserligen bara färdas 33 timmar tillbaka i tiden, men det skulle kunna vara tillräckligt för att eventuellt kunna rädda civilisationen på en bebodd planet undan en nära förestående undergång.

voy time and again 2I avsnittets början skakas Voyager av en chockvåg. Den kommer från en enorm explosion på en närliggande planet, där nu allt liv har utplånats. Men medan Voyagers besättning undersöker ruinerna så sugs liksom kapten Janeway och Paris ett drygt dygn tillbaka i tiden. De befinner sig nu omgivna av folk som inte vet om att de ska dö (av någon anledning alla klädda i prideflaggefärger). Nu uppstår frågan, ska de berätta något eller inte? Janeway hävdar den heliga generalorder ett, att man inte ska ingripa i främmande planeters liv, medan Paris tycker tvärtom. Efter många turer, där man bland annat blir fångar hos den hemliga motståndsorganisation som jobbar mot det energibolag vars anläggning kommer att förorsaka hela den där jätteexplosionen, så bestämmer sig Janeway till sist för att skita i alla regler och försöka rädda planeten istället (att hon själv annars också kommer att omkomma spelar eventuellt också in i hennes beslut).

Det som är en klassisk prime directive-plot blandas med tidsrese-tropen, och det är en mix som i det här fallet blir rätt förvirrande. För på något konstigt sätt är det just Paris och Janeways resa i tiden som förorsakar den katastrof som de var tvungna att undersöka för att föras tillbaka i tiden. Jättekonstigt, när man tänker efter. Lite liknande hur man i förra avsnittet fick ett nödmeddelande från sitt eget skepp redan innan man skickade iväg det själv. Samtidigt så lyckas Janeway ändå på något sätt lyckas förhindra katastrofen och då återställs på något vis tiden, coh börjar om igen. Det här kanske låter rätt flummigt och weird, men det är faktiskt inte mitt fel. Man har verkligen gått upp ett steg i obegriplighetsfaktor med intriger som den här. Men, visst, att se Star Trek ska kanske vara en utmaning ibland.

voy time and again 3Det här är ett avsnitt där man också försöker etablera och fördjupa bilden av Janeway, och även bygga vidare på hennes relation till Tom Paris. Det är också ett avsnitt där man på allvar försöker etablera en telepatisk gåva hos Kes, kvinnan som Voyager lät följa med från planeten Ocampa i piloten, och som också är flickvän till Neelix. Hennes funktion i handlingen är dock inte riktigt genomförd, om något ställer hon faktiskt bara till med problem med sina krafter. Ja, man kan säga att det är hennes instinkt som håller på att leda till att planeten går under. Hon är också den enda ombord på Voyager som har något som helst minne av den där kraftvågen som inleder avsnittet, eftersom hon väcks av ångesten hos alla de personer som dog i explosionen.

Jag är, som sagt, inte helt förtjust i tidsreseavsnitt, och den här gången blir faktiskt intrigen bara konstigare och konstigare ju mer man tänker på den. Hur underhållande jag än tycker att det är, så känns det mest av allt som en extremt ansträngd premiss. Ganska märkligt eftersom allt började på ett manusmöte med en extremt enkel idé: “Vad hade hänt om du varit i Dresden just innan bombmingarna under andra världskriget? Hade du varnat folk eller låtit historien ha sin gång?”. Samtidigt är det på nytt ett skickligt berättat avsnitt som håller spänningen och mysteriekänslan uppe, trots allt konstigheter.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 4/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 342 tv-avsnitt.