Tag: Tom Paris

VOY: Endgame. Slutet och början på slutet av Voyager.

~ rogerwilson ~ 5 Comments

Så var det dags för slutet på den här serien. Efter sju säsonger ska jag äntligen få svaret på om och hur Voyager tar sig hem till Jorden. Lite extra spänd är jag eftersom skeppet fortfarande inte kommit särskilt långt på sin resa mot Jorden i seriens förra avsnitt. Så även om avslutningsavsnittet är 90 minuter långt verkar det som en omöjlig ekvation att få ihop ett avslut på så kort tid. Lösningen på problemet är, som alltid när man hamnat i omöjliga situationer i Star Trek, en tidsresa.

Men det är i alla fall en tidsresa med en twist. Eller två (eller kanske till och med minst tre). För Endgame är ett generöst avsnitt. Genom att utspelas i två olika tidsplan så får vi som tittare faktiskt uppleva två olika versioner av slutet. Två för priset av en! Alla blir nöjda!

En del av avsnittet utspelas år 2404. Grånade versioner av våra vänner från Voyager firar tioårsjubileet av återkomsten till Jorden. Det tog dem 23 år att ta sig till dit, och inte alla lyckades ta sig hela vägen hem. Och en del av dem som kom hem blev aldrig sig själv igen. 2404 har Chakotay till exempel precis gått bort, han kunde tydligen aldrig komma över att Seven of Nine dött under ett uppdrag i Deltakvadranten Och Tuvoks psyke brakade samman på grund av bristen på adekvat vård under färden mot Jorden Men det finns förstås även positiva saker som hänt under åren. Kim har gjort karriär och äntligen fått en kaptenstitel. Och Hololäkaren lever livets glada dagar. Tydligen har hologrammen fått de där mänskliga rättigheterna han alltid önskat sig, så han har gift sig med en “organisk” kvinna och bestämt sig för ett namn. Joe!

Men snart inser vi att den åldrade Janeway är precis lika envis som förr. Hon varken kan eller tänker acceptera att resan genom Deltakvadranten inte fick ett helt igenom lyckligt slut, så hon reser tillbaka i tiden för att hjälpa sin yngre upplaga att hitta en genväg hem till alfakvadranten.

Mötet mellan de två upplagorna av Janeway går givetvis inte särskilt smooth. Den äldre är cynisk och hämndlysten. Den yngre principfast och en smula misstänksam. Det är tydligt att de prioriterar lite olika kring det här med hemresan. Janeway d.y. står nämligen inför valet att antingen åka hem till Jorden på ett kick genom en av borgernas hypersnabba transwarpgenvägar, eller att ta vara på den unika chansen hon har att spränga hela borgdrottningens högkvarter i luften. På det sättet kan hon rädda miljoner liv, istället för att bara rädda besättningens framtid. Inte ens när Janeway d.ä. berättar om alla olyckor som kommer att drabba skeppet på vägen hem så ger den yngre upplagan sig (hon får dessutom eldunderstöd av dem som eventuellt kommer att dö eller skadas på vägen hem). Till sist inser Janeway d.ä. att det enda sättet att lösa problemet på är genom en kompromiss. Janeway d.y. och resten av besättningen åker hem, medan Janeway d.ä. infekterar borgerna med ett datorvirus och tar med sig hela deras högkvarter in i evigheten.

Som vanligt när det handlar om tidsresor så blir jag ändå en smula förvirrad. Måste till exempel Janeway d.ä. hinna sabba allt för borgerna innan Janeway d.y. har hunnit komma tillbaka till alfakvadranten. Jag menar, Janeway den äldres. tidslinje tar väl slut där och då? För jag antar att det inte blir dubbla upplagor av Enterprise som kommer hem till Jorden? Inga scener där Janeway d.y. och hennes manskap står och vänta på Janeway d.ä. när dom anländer Jorden en massa år senare? Och om alla de tidslinjer som vi ser resultatet av år 2404 suddas ut, är inte det ett enormt ingrepp på människors liv? Ingen kan väl garantera att allt slutar lyckligt bara för att man kommer till Jorden tidigare.

Det här med tidsproblematiken diskuteras inte jättemycket i det här avsnittet. Det är väl borgdrottningen som på slutet fått ihop pusslet så pass mycket att hon inser att om hon dödar den yngre upplagan av Janeway så blir hon också av med den äldre. Sen tappar hon dessvärre alla sina kroppsdelar och kan inte riktigt utnyttja den insikten. Tycker nog att kroppsdelstappandet utgör den kanske allra mest legendariska scenen i hela det här avsnittet. Star Trek med en skvätt Monty Python, ungefär.

QUEEN: Voyager will be destroyed.

ADMIRAL: They’re ahead of the shock wave. They’ll survive. Captain Janeway and I made sure of that. It’s you who underestimated us.

(The Borg Queen pulls off a malfunctioning arm.)

QUEEN: Sphere six three four. They can still hear my thoughts.

(The Sphere changes course inside the transwarp hub.)

QUEEN: I may have assimilated your pathogen, but I also assimilated your armour technology.

(Her left leg falls off. The Queen tries to stand, and fails.)

QUEEN: Captain Janeway is about to die. If she has no future, you will never exist, and nothing that you’ve done here today will happen.

(The Borg Queen dies, and the Central Complex explodes

End Game tar slut när Voyager kommit fram till alfakvadranten och satt kurs på Jorden, och jag kan väl erkänna att jag inte direkt stod och hoppade av lycka efter den här avslutningen. Jag tycker nog att det är fusk att använda tidsresor som man gör här. En sju år lång intrig som bara fixar sig på ett lite för enkelt sätt (för manusförfattarna i alla fall, Janeway d.äl gick ju upp i rök). Men när jag väl kommit över den initiala besvikelsen så tycker jag att avsnittet växer ju mer jag tänker på det. Janeway vs Janeway är en fin matchning, precis som mötet mellan Borgdrottningen och Janeway d.ä känns som titanernas kamp. Och, som jag nämnde tidigare, det är ju förstås rätt lyxigt att få se bägge sluten på serien i ett och samma avsnitt. Men helt perfekt är det inte. Visst kan man väl tycka att producentteamet kunde kommit på något lite bättre efter sju års grunnande?

Det här avsnittet till trots, Voyager är nog ändå min favorit bland de Star Trek-koncept som jag sett hittills (vid sidan av originalseriens charmiga mix av kitsch och camp).Voyager har en bra mix av rollfigurer, och en bra blandning av möten med främmande aliens och personliga dramer. Att bygga in en konflikt i manskapet mellan Stjärnflottan och Maquis var också ett genialiskt grepp. Liksom att de mer “konstgjorda” livsformerna, Seven of Nine och hololäkaren, allt mer utkristalliserats som seriens egentliga huvudpersoner. De är dessutom roligare och bättre skrivna än sin motsvarighet i The Next Generation, Data. Janeway, däremot, blev allt mer skum ju längre resan höll på. Henne fick vi faktiskt aldrig riktigt lära känna. Det saknades både en tydlig utvecklingskurva hos hennes karaktär och en kontinuitet i hennes personlighet. Ändå är hon min favoritkapten. Både den yngre och äldre versionen.

Med det tackar jag Voyager för en kul resa, härnäst tar jag mig an Enterprise. Önska mig lycka till!

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 25 & 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 662 tv-avsnitt.

VOY: Natural law. Det om urbefolkningen bakom energiskölden.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Precis som Friendship One är det här ett avsnitt om first contact-problematik. Men lite smartare och mindre generiskt än vad det blev i förra avsnittet – så märkligt att man lägger de här efter varandra i serien.

Det börjar i varje fall med vackra vyer över en grönskande planet. Seven och Chakotay är på väg till en konferens, men Chakotay insisterar på en omväg för att njuta av utsikten. Tyvärr kör man rakt in i en osynlig energisköld, och det är verkligen med minsta möjliga marginal man lyckas ta sig igenom den levande.

På andra sidan döljer sig en urbefolkning. En primitiv civilisation, men välvilligt inställda så länge de inte behöver konfronteras med talande kommandobrickor. De tar hand om den skadade Chakotay, samtidigt som Seven oroar sig extremt mycket för det brott mot Generalorder 1 som de gör sig skyldiga till när de fraterniserar med den primitiva stammen. För Stjärnflottebesättningens närvaro på den här annars så isolerade platsen gör stort intryck på de bofasta. Spillror från deras skyttel finns överallt, och snart börjar de medlemmarna i stammen smycka sig med vrakdelar i ansiktet för att se ut som Seven och måla mönster i ansiktet för att se ut som Chakotay. Det är tydligt att det här är ett folk som fått leva utan modeimpulser alldeles för länge.

När Janeway letar efter Seven och Chakotay så upptäcks den stora energibarriären. Den utgör ett mysterium även för resten av befolkningen på planeten Ledos.Den konstruerades av aliens för att skydda urfolket från resten av planetens allt mer moderna civilisation. Men de främmande rymdvarelserna kom aldrig tillbaka, och ingen har kommit på hur man ska kunna sänka barriären.

När väl grundförutsättningarna är klara så återstår en hel del trixande hit och dit innan man kan hitta en lösning på det här äventyret. Chakotay och Seven är i realiteten fångar bakom energibarriären, eftersom generatorn som driver den är belägen bakom den. Men som vanligt så lyckas Seven hitta några sladdar och relän och bygger en maskin som sänker skölden. Men då kommer nästa problem, Ledosierna skickar genast in en expedition och det står klart att man antagligen vill exploatera området. Urfolkets paradis är hotat på nytt.

Parallellt med Seven och Chakotays äventyr nere på planeten så har Paris dömts till en repetitionskurs efter att han kört vårdslöst på i Ledosisk rymd. En rätt rolig bihandling där en extremt noggrann inspektör tvingar Paris att repetera de allra enklaste övningarna för piloter. Lite som när jag skulle ta körkort och avbröt undervisningen i några månader, och sedan fick börja med krypkörning igen, fast jag redan klarat av halkan. Mycket kränkande. Men det är förstås just Paris som i slutändan får fixa problemet med skölden. Det utbryter nämligen en mindre väpnad konflikt kring hur man ska göra med energibarriären i framtiden. Janeway vill återställa allt som det var förut, medan Ledosierna hävdar sin rätt till området. När Ledosierna satt Voyagers vapen teknik ur spel är det Paris som skiter i kölektionen och istället blir dagens hjälte, transporterar upp den ledosiska expeditionen och skjuter Sevens lilla mackapär i bitar. Urfolkets hemvist är säkrad, åtminstone ett tag till.

Natural law är ett avsnitt med högt tempo, och intrigen är fylld av små och stora händelser. Det är förstås en smula komiskt att man använder samma grepp här som i förra avsnittet, med en liten flicka från den främmande befolkningen som söker och skapar en kontakt med Voyagers besättning. Precis som allting annat så är hon mer utvecklad i det här avsnittet.

Det finns ju alltid en risk med den här typen av historier, där Voyagers crew möter “infödingar” och “primitiva folk”. Den här gången tycker jag ändå att det är hyfsat okej, även om man hela tiden balanserar på gränsen till någon form av etnopornografi och exotisering. Medlemmarna i urfolket talar inte, utan kommunicerar bara med teckenspråk, vilket ändå ger en air av mystik kring det här folket, vilket på något sätt också ger dem lite mer pondus och intregritet. Talet är väl tänkt att stå för någon form av modernitet och utveckling, så egentligen bryter Chakotay och Seven mot generalorder ett, bara de snackar i urfolksmedlemmarnas närvaro.

Det här är också ett avsnitt som väcker tankar om kolonialism, exploatering av naturen och det allt snävare utrymmet för urfolk på Jorden. Givetvis dyker det upp en hel del funderingar om regnskogarna i Brasilien när jag ser på det här. Vi får se om det kommer någon alien svepande ner från rymden och skapar ett reservat åt urfolken och djuren som lever där någon gång snart. .

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 658 tv-avsnitt.

VOY: Friendship one. Det om vänskapssonden som utlöste en katastrof.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Det råder ju lite olika meningar kring hur smart det är att skicka iväg sonder med olika typer av meddelanden ut i rymden. Farkoster där man till exempel berättar vem man är och var man finns. Till exempel har ju Pioneer– och Voyagerprojekten (alltså NASA-sonderna, inte den här tv-serien) väckt en del farhågor kring att det där är ett superbra sätt att få fientligt inställda aliens att komma hit och erövra vår planet, även om de flesta verkar tycka att chansen att någon överhuvudtaget hittar de där sonderna är mindre än minimal.

Det finns förstås också de som hävdar att orsaken till att vi inte hittar spår av intelligent liv ute i rymden, genom till exempel radiosignaler, beror på att alla intelligenta civilisationer ute i galaxen ganska snart bestämmer sig för att riskerna med att bli upptäckta är för stora. De iakttar radiotystnad, tesen är att isolering är en fråga om överlevnad där ute, bortom vårt solsystem. Friendship One tar ett annat grepp om frågan kring kommunikation med okända civilisationer, hur tekniken i farkosterna i sig kan stjälpa en hel civilisation.

Voyager-projektet har ju redan blivit en del av Star Trek-mytologin, så i det här avsnittet är det en annan, påhittad, sond som skickats från Jorden ut i rymden år 2067. I den här fiktiva framtiden har forskarna utveckla konceptet sedan Voyagers gyllene skiva, så i Friendship-sonden nöjer man sig inte med att spela Bach och Chuck Berry för aliens utan skickar också med en hel del tekniska manualer och instruktioner om hur man kan ta kontakt med Jorden.

Voyager får i uppdrag av Stjärnflottan att spåra upp den vid det här laget urgamla Friendship-sonden (drygt 300 år gammal) som tydligen försvunnit någonstans i deltakvadranten. En så pass meningslöst uppgift, men Janeway blir jätteglad och jättestolt över att äntligen få ett uppdrag från sina chefer som går ut på något annat än att bara hålla sig vid liv. Men när man kommer fram till planeten där Friendship landat så tas man inte direkt emot med öppna armar. Här har saker nämligen gått riktigt dåligt. Inspirerade av informatinen i sonden så har man börjat experimentera med antimateria, men mist kontrollen. Nu är hela planeten ödelagd, det råder ständig atomvinter och hela den kvarvarande populationen är strålskadad.

Tom Paris, Neelix och en besättningsman vid namn Carey blir tagna som gisslan av den lilla spillra av befolkningen som finns kvar på planeten. De utgör hårdvaluta för ledaren för de överlevande, Verin. Han använder gisslan för att försöka förhandla sig till att Voyager ska forsla hela planetens befolkning till närmsta obebodda klass M-planet. Han är också av den bestämda åsikten att Friendship-sonden bara utgjorde första delen av Jordens invasion av planeten. Att det var meningen att man skulle tappa kontrollen över tekniken från Friendship-sonden, så att civilisationen på planeten skulle gå under. Enligt Verins sätt att se det så indikerar Voyagers ankomst steg två i invasionsplanen. Janeways invändning, att man knappast ser till att en planet man vill invadera ska totalförstöras, får inget gehör hos honom.

När förhandlingarna om gisslan drar ut på tiden så dödar Verin stackars Carey. Eftersom det skulle ta några år att transportera hela befolkningen till närmaste klass M-planet, och Janeway dessutom inte gillar att förhandla under hot, så väljer hon en annan väg. Efter lite technobabble med Otrin, en forskare från planeten, så kommer man fram till ett sätt att göra planeten beboelig igen.

OTRIN: I’ve adjusted the radiation levels to match the conditions on the surface. Watch. An isolitic chain reaction. It recombines the nucleonic particles in the atmosphere. (The gas goes sparkly red then clear.)

JANEWAY: How do we apply your methods on a planetary scale?

SEVEN: Atmospheric processors are one possibility.

JANEWAY: Too bad we don’t have a Corps of Engineers to build them. What if we encase the catalytic agent in photon torpedoes? Use the concussive force to start the reaction.

SEVEN: It would require multiple detonations at low altitude, but I believe it could work.

OTRIN: Captain, an isolitic reaction of that magnitude would expand exponentially. Your ship might not survive.

JANEWAY: We’ll have to modify our shields, reinforce structural integrity. Well, let’s get started.

Verin verkar hellre vilja starta ett krig än gå med på det här, men till sist blir han övermannad av de andra. Bland annat av Brin, vars nyfödda barn just räddats till livet av Tom Paris.

Just den där scenen med den nyfödda bebisen som Paris lyckas rädda genom en pytteliten hjärtstartare är faktiskt ovanligt realistisk och dramatisk för att vara Star Trek, men i övrigt känner jag mig märkligt oengagerad i det där stackars folkets framtid. Inte ens att de allihopa går runt med tumörer och strålskador i ansiktet får mig att riktigt engagera mig. Kanske för deras osköna stil att skylla alla sina misslyckanden på en sond, och att de sedan vill ta ut hämnd på en besättning som lämnade Jorden 300 år efter att sonden sköts iväg. Dessutom känns det på riktigt jätteslappt att återvända till en av de där generiska grottkulisserna i det här avsnittet. Det går inte när vi vant oss efter avsnitt som Workforce.

Det mest uppbyggliga sättet att se det här avsnittet på är kanske som ett litet försvarstal för prime directive-principen. Att spridandet av kunskap lätt kan få oanade konsekvenser, oavsett om avsikten med att dela med sig av den är god. Men visst är det en lite sen poäng att hamra in hos oss stackars tittare, efter snart sju år av en serie? Jag har verkligen lite slutspurtsfeber just nu, och vill inte dras in i random uppdrag på ogästvänliga planeter med ogästvänlig befolkning, framför allt inte när Voyager och dess besättning kan få slut på atomvintern efter bara några minuters ansträngningar. En typisk quick fix för att hinna med en schysst upplösning inom den begränsade programtiden. Trots det potentiellt seriösa och gripande innehållet så känns Friendship One mest trivialt och förutsägbart.

Det jag egentligen minns bäst från avsnittet är dels en kommentar från Seven om hur Borgernas assimilering av Jorden kunnat ske för länge sedan om de råkat på Friendship-sonden (hon och Stephen Hawking hade säkert kunna ha ett bra snack om det där). Sen gillar jag också den lilla skärva av Janeways samtal med Jorden om de olika raser som hon mött i deltakvadranten som vi får höra. Det ger en liten insikt i var en del av de varelser hon mött på sin resa egentligen har sitt ursprung. Släkt med dinosaurierna till och med!

HENDRICKS [on screen]: They evolved from dinosaurs?

JANEWAY: Hadrosaurs, to be precise. Their ancestors settled in the Delta Quadrant twenty million years ago.

HENDRICKS [on screen]: The Voth, the Kobali, the Vaadwaur. You’ve made first contact with more species than any captain since James Kirk.

JANEWAY: It helps being the only Starfleet ship within thirty thousand light years.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 657 tv-avsnitt.

VOY: Prophecy. Det där Deltakvadrantsklingoner får för sig att B’Elannas barn är deras frälsare.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Det är pre-bokmässetider, och jag sitter och läser böcker om lesbiska kärleksrelationer i stället för att titta på Star Trek. Men mitt i det pressade läs-schemat lyckades jag i alla fall få tillräckligt mycket tid över för att kolla på ett Voyager-avsnitt igår morse. Men jag vet inte om jag var ovanligt morgontrött, för jisses så förvirrande den här historien var. Späckad med information och händelser, men jag är inte helt säker på att jag tyckte att det hela var helt logiskt. Men så blir det kanske lätt i en intrig som omfattar både klingoner och sökandet efter en Messias.

Efter att Deep Space Nine avslutades så har jag tyckt mig märka ett större intresse än tidigare från producenter och manusförfattare när det gäller att knyta Voyager närmare resten av Star Trek-franchisen. Som hela avsnitt som mestadels utspelas på Jorden, eller B’Elanna på besök i klingonernas dödsrike. Prophecy är däremot ett avsnitt med väldigt handfast närkontakt. Voyager stöter nämligen här på en klingonsk farkost mitt i deltakvadranten. Ett skepp som irrat runt så länge (drygt hundra år tror jag) att de fortfarande tror att de är i krig med Federationen,. det vill säga Voyager. Strid utbryter, men under de följande fredssamtalen upptäcker den klingonska kaptenen att B’Elanna är gravid. Han inser snabbt att hon kan vara lösningen på alla hans problem. Skeppet är fyllt med pilgrimer från en klingonsk sekt som följer en profetia som ska leda dem till en frälsare. Men kultmedlemmarna ombord har börjat bli allt mer rastlösa och irriterade över planlösheten i deras färd. Nu lanserar kaptenen teorin att B’Elannas barn är den de letat efter (en rätt så rimlig chansning, oddsen för att hitta några fler klingoner i den här delen av rymden borde ju vara ganska ruttna).

Kaptenen vill vara nära den nya frälsaren, så han spränger sitt eget skepp i luften för att Janeway ska transportera över hela hans besättning till Voyager. Här vädjar han sedan till B’Elanna att spela med i frälsarcharaden, annars kommer Voyagers besättning snart att få ett klingonskt religiöst uppror på halsen (eller säger man halsarna?).

Det kvittar dessvärre hur duktig B’Elanna är på att fejka sin gudomliga utvaldhet, ett gäng klingoner är extremt missnöjda med sin kapten, och planerar att ta över Voyager i stället. Men för att göra det hela ännu lite mer intressant bär en av upprorsmakarna på ett dödligt virus, som han lyckas smitta B’Elanna och hennes ofödda dotter med.

Låter det här mörkt? Allt är faktiskt inte gravallvarligt. De mer komiska mellanspelen står Harry Kim och Neelix för. Kim blir våldsamt uppvaktad av en klingonsk kvinna, men Neelix lyckas avleda hennes uppmärksamhet. Till sig själv! Det visar sig att den godmodige Neelix är mycket mer inne på våldsamt och brutalt sex än vi någonsin kunnat ana tidigare! Eftersom Neelix inte är en del av stjärnflottan antar jag att han inte behöver kaptenens och läkarens tillstånd för att få ligga runt med andra typer av varelser, ett medgivande som Kim tidigare i avsnittet uppmanas att söka av en väldigt pragmatisk hololäkare.

Till sist löser sig allt. förstås. Det visar sig att B’Elannas dotter utvecklat antikroppar mot den där livsfarliga smittan som hololäkaren kan använda för att göra ett vaccin (vilket förstås i sig stärker idén om att det ofödda barnet faktiskt är en frälsare). Samtidigt som kultmedlemmarna går med på att slå sig ner på en obebodd planet där de ska fortsätta att…vänta på en Messias, antar jag.

Just den där kulten verkar ha ett så oklart syfte, verksamhet och metod att jag inte riktigt kan njuta av det här avsnittet. Ena stunden spränger man sitt eget skepp för att följa sin Messias, i nästa stund blir man nybyggare på en obebodd planet. Jag har liksom inga problem att följa med i handlingen så länge det gäller jakten på en frälsare, eller de klingonska myteristernas försök att ta över Voyager. Det är när avsnittet i det närmaste är slut som allt känns lite krystat. Och vad som hände sedan med delta-klingonerna verkar också väldigt oklart. Inte ens en stackars spin off-roman har det blivit. Så vi verkar aldrig få veta om Neelix blir pappa efter Prophecy.

Ett lite väl överfullt avsnitt som inte riktigt mäktade få mig engagerad i klingonernas jakt på en frälsare. De verkade själva, helt ärligt, inte heller vara särskilt intresserade av den där profetgrejen. Så lite konstigt ändå att de inte passade på att lifta med Voyager hem igen.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 650 tv-avsnitt.

VOY: Pathfinder. Nostalgiavsnittet där Barclay försöker kontakta Voyager.

~ rogerwilson ~ 1 Comment

I och med den här säsongen är ju Voyager den enda representanten för Star Trek-franchisen på amerikansk tv (i alla fall när det gäller nyproduktion). Kanske är det därför som upphovspersonerna i det här avsnittet försöker knyta samman handlingen i Deltakvadranten med andra delar av konceptet. Här lämnar vi för en stunds Voyagers monotona korridorer för ett avsnitt där handlingen mestadels utspelas på Jorden. Huvudperson är The Next Generation-rollfiguren Reginald Barclay med benäget bistånd av Deanna Troi. Minns ni Barclay? Han är den där lite misslyckade snubben som på ett ganska creepy sätt fantiserade om sina kollegor i specialskrivna holodäcksäventyr. Det var också han som led av transportörfobi i ett avsnitt.

Nu bor och jobbar Barclay på Jorden, men den där besattheten och utanförskapet finns fortfarande hos honom. Nu är det Voyager som han obsessar kring. Han jobbar övertid på kvällar och nätter för att hitta ett sätt att kunna ta kontakt med Voyager. Men egentligen är det samma gamla hologrammissbruk som tidigare som driver honom. En hel del (det mesta) av den där övertiden tillbringas nämligen på holodäcket där han skapat ett nytt äventyr som utspelas på Voyager, med dess besättning i huvudrollerna. Hans enda vänner, erkänner han för Deanna Troi.

Pathfinder är nämligen till stor del berättat genom samtal mellan Deanna Troi (Marina Sirtis) och Barclay. Han har kontaktat henne eftersom han behöver råd och stöd i sitt privata kaos, och hon ställer som vanligt upp. Men jag känner ganska snabbt att upplägget är lite problematiskt. Visst är Reginald Barclay en rolig filur från förr, men i det här avsnittet spelar Dwight Schultz honom med stort besvär. Han är skitdålig helt enkelt, och blir fullkomligt överglänst av Marina Sirtis. Det känns också ganska tradigt att hon, som vanligt, måste spela den stöttande kvinnan till en man med problem, medan Barclay är den som lever ut sina neuroser och passioner, och till och med får vara med om lite äventyr.

För att vara ett avsnitt som handlar om kommunikationssystem så är det ändå oväntat mycket action i Pathfinder. Barclays arbete är inte godkänt av hans chefer, så han bryter sig in på sitt jobb på natten för att tvärtemot deras direkta order försöka att skapa ett mikromaskhål för att snacka med Voyager genom. När han (så klart) blir upptäckt leder det till lite kurragömma- och jaktscener, dels på kontoret och dels på holo-Voyager. En holodäcksmiljö där förresten Chakotay och Torres bägge bär sina Maquisoutfits, en enkel men tydlig visuell signal som gör att vi tittare förstår vad som är Voyager på riktigt och vad som utspelas på holodäckets version av skeppet. Och inser hur mycket som hänt ombord under de snart sex år som serien pågått.

Precis som i förra avsnittet så är det några scener på slutet som räddar hela det här äventyret. När Barclay till sist lyckas få kontakt med Voyager, och Paris äntligen får höra sin farsa säga något snällt via länk (exakt varför Paris inte säger något själv förstod jag inte, ett “hej, pappa” hade väl kunnat vara okej) så blir allting högtidligt och lite känslosamt. Och det var väl tur, för det här avsnittet gillade jag verkligen inte. Mest är det Schultz som inte fungerar, eller i alla fall sättet som hans rollfigur är skriven på. Jag förstår inget alls av hans besatthet kring Voyager, utan tycker att alltsammans mest verkar vara problematiskt och stört.

I grunden är ju det här ett avsnitt om en person som inte mår särskilt bra, som hellre umgås med fantasikompisar på holodäck än lever i verkligheten. Jag har inget emot att en sådan person för en gångs skull är avsnittets hjälte, men det kryper nästan i kroppen på mig när jag ser Barclay hålla på och krumbukta och kråma sig i Pathfinder. Jag har svårt att se honom som ett missförstått geni, utan ser snarare en självupptagen och nonchalant person som har uppenbara problem att lyssna på andra. Kanske beror mitt ointresse för plotten också på att jag inte riktigt förstår vad som är så viktigt med att prata med Voyagerbesättningen. Först på slutet framgår det att det finns ny kommunikationsteknik som skulle kunna göra att Voyager enklare skulle kunna hålla kontakten med resten av Federationen, och att Barclays plan var att skicka över information och tekniska specifikationer kring den. Men det är så dags att få reda på det när det bara återstår några få minuter av avsnittet.

Pathfinder var nog tänkt som en härlig nostalgifrossa där publiken skulle övermannas av sin nostalgi när de, lite oväntat, fick hänga med bekanta ansikten från förr. Ett sätt att bryta Voyagers isolering, och ge serien lite välbehövlig draghjälp med The Next Generation-veteraner. Men för mig fungerade det här inte alls. Det är det avsnitt i serien som jag, hittills, tyckt allra sämst om. Då gillar jag ändå modet med att göra ett avsnitt av Voyager där det tar mer än en halvtimme innan den verkliga besättningen på skeppet som gett serien dess namn förekommer i avsnittet. Pathfinder är ju också en hint om hur man skulle kunna berätta historien om Voyager på ett annat sätt, genom att växelvis följa skeppet och livet i alfakvadranten. Men det är ju förstås en helt annan typ av serie än Star Trek hittills varit.

Betyg: 2/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 620 tv-avsnitt.

VOY: Gravity. Det där Tuvok crushar i ett gravitationsslukhål.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Det verkar vara kärlekssäsong på gång i Voyager. Efter att ha sett Janeway hångla med Kashyk och sedan nästan gifta sig med Chaotica, så är det den här gången dags för Tuvok att kära ner sig i “veckans alien”. Spoiler: det blir inte supermycket action när en vulcan crushar på någon. Framför allt inte när denne vulcan är gift och gått på emotionellt boot camp som ung man.

Att olika stark gravitation påverkar förloppet av tid har vi lärt oss av bland annat filmer som Interstellar. Här är då Star Treks egna version av denna problematik. En av Voyagers skyttlar far ner i ett slags gravitationsslukhål och kraschlandar på en planet där ett gäng andra farkoster strandat genom åren (dessvärre finns också de här skeppens desperata besättningar kvar, så det gäller att hålla sig undan). Givetvis hoppas skyttelns besättning, Tuvok, Paris och hololäkaren, på undsättning, men eftersom det är något tjall på gravitationen i det här hörnet av galaxen så motsvarar några timmar på Voyager flera månader på planeten i slukhålet. Så medan Janeway precis börjat förstå att skytteln kanske har störtat så har besättningsmedlemmarna nere på planeten nästan gett upp hoppet om att bli räddade.

Tuvok och Paris hade varit rätt illa ute om de inte blivit räddade av en kvinnlig alien, Noss, som bland annat visar sig vara en fena på att fånga ett slags krabbliknande spindlar som verkar vara det enda man kan äta på planeten. Okej, den första kommunikationen med henne gick kanske inte sådär superbra, men efter lite fixande med översättningsprogrammet så lyckas hololäkaren gå in och tolka (han är dock avstängd det mesta av tiden i det här avsnittet så att gänget på slukhålsplaneten ska kunna spara energi).

Sedan händer något konstigt. Paris blir väldigt snabbt besatt av att Tuvok ska acceptera sina känslor för alienkvinnan Noss. Alltså, det är ett jävla tjat från Paris sida. Och kanske är det här resultat av de olika tidsuppfattningarna innanför och utanför slukhålet, men det känns som om Paris gnatande börjar när att han och Tuvok tillbringat cirka fem minuter på planeten (känslan av forcerat känsloprat kan ju i och för sig också bero på sloppy manusskrivande). Det är inte heller som att Paris nöjer sig med några subtila hintar om detta ämne. Nä, han blir nästan förbannad över att Tuvok inte tar chansen och ligger med Noss.

 PARIS: Well, maybe you’re able to fetter your emotions, but the rest of us don’t have that luxury. She is a living, breathing woman who for reasons that I can’t begin to fathom, has fallen in love with you. Now, if you’re incapable of returning her feelings, at least show her some compassion. Try to let her down easy. 

TUVOK: There is no easy way to recover from infatuation. 

PARIS: Oh, really? And what do you know about infatuation? 

TUVOK: More than you might imagine. 

Ganska ofta i den här serien så undrar jag om det helt saknas en grundutbildning i kulturell förståelse på den där Stjärnflotteakademin, för det är väldigt ofta som det dras taskiga skämt, görs klumpiga insinuationer och bjuds på allmänt trist attityd när vulcaner hamnar på skepp där majoriteten av besättningen är människor. Hur som helst så är det här just ett lite fyrkantigt “förstå Vulcaner bättre”-avsnitt. Händelserna kring slukhålsplaneten kortklipps med flashbacks till Tuvoks uppväxt, där han är en jättearg tonåring som får gå i självdisciplinskola för att lära sig att hantera sina destruktiva känslostormar. Vi förstår alltså det som eventuellt går upp för Paris efter några månader: du vill inte tillbringa tid i samma rum som en hals över huvud förälskad vulcan.

När vi börjar närma oss upplösningen på det här avsnittet så använder man sig (som vanligt) av lite olika nedräkningar för att förtäta stämningen. Ett rymdskepp med en annan typ av aliens än Noss ska till exempel täta ihop det där slukhålet eftersom man mist så många skepp i det. Så Voyager måste skynda sig på för att få hem sina män. Och som ett extra lager i avsnittets sista spänningsmoment så sker nedräkningen för själva uttransporteringen av Voyagerbesättningen ur slukhålet i två olika delar av galaxen, med helt olika hastighet när det gäller tiden. Ändå imponerande att man fick till det där utan en evighetslång technobabblemonolog som förklaring.

Det är också utmärkt att man inte ger efter för konventionerna och låter Tuvok kyssa den där Noss i slutscenen. I stället blir det en mind meld mellan de två, ett försök från Tuvoks sida att förklara vilket jävla kaos som skulle ha brutit ut om han på riktigt hade gett efter för alla sina impulser och låtit sig falla för Noss. Hennes svar efter att deras medvetande mixats ihop är bara ett kort: “jag förstår”. Sedan vart det inget mer av den där kärlekshistorien, utan Noss hoppar av Voyager som anlänt hennes hemplanet.

Det där antiklimaxet blir också ganska representativt för hela avsnittet. Gravity innehåller en hel del intressanta ingredienser och några helt okej action- och suspense-moment, men som helhet är det en rätt platt och lite långtråkig historia. Som det ju gärna blir när man låter en person med hyperkontrollerat känsloliv…inte blir förälskad. De där flashbackscenerna räcker inte till för att höja insatserna i dramat. Tvärtom, att det här skulle bli ett logiskt fulländat, men också ganska tradigt avsnitt borde man ha kunnat fatta redan när någon pitchade den här storyn.

Betyg: 4/10 .

Voyager. Säsong 5, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 582 tv-avsnitt.

VOY: Bride of Chaotica! Det där Janeway är spindeldrottningen Arachnia.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

För några avsnitt skrev jag ju om att Tom Paris holodäcksäventyr som Captain Proton fått mig sugen på att köpa klassiska Blixt Gordon-avsnitt på dvd. Men frågan är om jag inte fick mitt lystmäte redan nu, i Voyager-avsnittet Bride of Chaotica! Här går nämligen serieskaparna all in i Captain Protons universum, med Janeway gästspelande som Queen Arachnia (komplett med raffig outfit och överdramatiska poser). Jag kollar en gång extra i creditlistan för att få mina goda aningar bekräftade. Jodå, det är Bryan Fuller som skrivit det här avsnittet.

Tom och Harry är alltså tillbaka på holodäcket där de leker sig igenom ett Captain Proton-avsnitt när man får oväntat besök. Två män från en annan dimension, en livsform som är foton-baserad precis som hololäkaren och figurerna på holodäcket. För de här varelserna är det äventyret på Planet X som utgör verkligheten, medan Voyager och dess kolbaserade besättning inte ens är avläsbara på deras instrument. Men främlingarnas försök att kontakta vad de tror är den främmande civilisationen på Planet X går inte så bra, den består ju av Doctor Chaoticas onda och skjutgalna hejdukar.

Men även om den här fotonbaserade aliencivilisationen inte riktigt har koll på att Voyager och dess besättning finns, så påverkar de ändå våra vänner från Federationen. Voyager har fastnat i någon form av kraftfält på grund av fotonfrämlingarna, och när det uppstår full konflikt mellan dem och Chaotica på holodäcket så påverkas även Voyager. Den enda lösningen blir att ge sig in i holoäventyret och se till att Chaotica blir avväpnad. Detta görs lämpligtvis genom att Janeway klär ut sig till spindelkungligheten Queen Arachnia och överlistar Chaotica genom sin list, skönhet och feromoner.

Ja, det blir rätt tramsigt. Men också roligt. Gillar till exempel den självironiska scenen där Paris och Kim hamnar i ett klipplandskap i Proton-äventyret och muttrar surt om begränsade budgetar och återvunna scenografier. Sedan är kanske frågan ur ett rent genreperspektiv om Voyager ens existerat som tv-serier om inte de där tidiga Blixt Gordon-följetängerna hade funnits. Bride of Chaotica! är en fin hommage till de som gått före i kampen för sf-genren. Och ett rätt så härligt avbrott i den vanliga Voyager-dramaturgin. Det känns verkligen som om serieskaparna kommit till det där stadiet där man börjar kunna testa allt mer konstiga idéer. Och jag älskar det, faktiskt.

Betyg: 9/10

Voyager. Säsong 5, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 581 tv-avsnitt.

VOY: Thirty Days. Det där Paris blir radikaliserad och hamnar i finkan efter att ha blivit miljöaktivist.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Efter snart 600 avsnitt av olika Star Trek-serier så är min uppskattning för alla typer av omstuvningar av berättarformatet orimligt stor. Som här, i Thirty Days, där storyn börjar med att Paris blir degraderad och slängs i finkan för 30 dagars isolering. Väl instängd i cellen börjar han skriva på ett brev till sin farsa där han förklarar vad som hänt, varpå vi får historien som lett till fängelsevistelsen berättad för oss genom olika flashbacks.

Det är när Voyager försöker hjälpa Moneanerna som bor på en planet som helt och hållet består av vatten, som Paris plötsligt drabbas av ett extremt miljöaktivistiskt patos. För att inte tala om att han också kommer ut som havsfetischist, en böjelse han lyckats dölja fram till nu.

Paris engagemang för “vattenplaneten” börjar med att han är med och upptäcker att den är konstgjord. Vattnet har flyttats dit från en närliggande planet av någon form av högstående civilisation och hålls på plats av ett uråldrigt gravitationsfält. Själva aggregatet som håller allt samman upptäcker Paris genom att göra om Delta Flyern till en u-båt och gå ner på havsdjup som Moneanerna aldrig kunnat besöka. Där träffar de förresten på en jättelik elektrisk ål också.

Moneanerna har byggt en högstående civilisation där under ytan, problemet är bara att deras hem börjat läcka på sistone, Vattenmassan minskar och försvinner ut i rymden. Paris och en lokal forskare, Riga, slår fast att det beror på Moneanernas industrialisering av vattenvärlden, där man bland annat utvinner syre. När Paris inser att Moneanerna troligtvis inte kommer att lägga om sin rovdrift på vattenvärlden, trots de vetenskapliga bevisen för hur den leder till rena rama undergången, så bestämmer han sig för att ta saken i egna händer. Planen är att spränga någon eller några av syrefabrikerna, och sedan hoppas på att Moneanerna kommer att bygga upp nya, mer miljövänliga fabriker för att ersätta dem (teknik som B’Elanna gett dem tillgång till).

Tankegångarna kring ett ekonomiskt system som fortsätter att tuffa på i gamla hjulspår, trots att alla skriker högt om dess mijlökonsekvenser, känns kanske igen från samtiden. Men oavsett hur ädla Paris drivkrafter är, så kan inte Janeway tillåta att han förvandlas till en miljöterrorist när han är i tjänst. Framför allt inte när han använder Delta Flyern som sitt främsta vapen i sin miljökamp. En välriktad vapensalva från Voyager förhindrar både förstörelsen av fabriken och oskadliggör Delta Flyern. Sedan kastas Paris in i den där isoleringscellen.

Paris månad i finkan gör att jag för första gången funderar mer på hur den egentligen är konstruerad. Privatlivet för fången är verkligen minimalt, en av väggarna består ju av en transparent vägg av energi, och utanför står en sur gubbe och vaktar. Det finns inte heller någon toalett i cellen, och inga som helst sätt att fördriva tiden på (i alla fall tills Paris får en pad så han kan skriva det där brevet till pappan). Man kan förstås hävda att bristerna i arresten beror på att Voyager inte är byggt för långvariga fängelsevistelser, men att behöva be vakten om hjälp varje gång man ska kissa verkar jobbigt (har vi ens sett en toalett på Voyager, förresten?).

Realismen blir inte precis större av den märkliga replikväxlingen i slutet av avsnittet:

TUVOK: Rise and shine, Ensign. Your thirty days have been served. Report for duty. You may want to shave first. 

PARIS: Yes, sir.

På 30 dagar har alltså Paris fått ett mikroskpiskt skäggstubb (det kan ju också vara så att han slutat bry sig på sin personliga hygien de sista dagarna av tiden han skulle sitta av, men då faller hela den här spaningen) . Hur som helst ett ganska futtigt bevis för Paris fysiska och psykiska förfall under tiden i isolering.

Värt att notera är att Willie Garson, Carries bögbästis Stanford Blatch i Sex and the City, spelar forskaren Riga (lätt igenkännbar även med en mask framför för nästan hela ansiktet), och att de famösa tvillingsystrarna Delaney (grabbigt samtalsämne för Kim och Paris) gör sitt enda framträdande i bild under hela serien. Det gör de under och just efter ytterligare ett av Kapten Protons-äventyr på holodäck.

Nu har jag sett så pass många Proton-äventyr i Voyager att jag börjar få kraftig Blixt Gordon-abstinens. Måste kanske beställa de gamla serierna och filmerna på dvd redan idag. Älskade ju formen på de där raketerna i Gordon-universumet. Ytterligare en titel på den ständigt växande listan över film och tv att kolla på. Även om jag kanske inte behöver starta en blogg för att skriva om allt som är släppt och skrivet om Blixt Gordon…

Ramberättelsen gör verkligen det här avsnittet en stor tjänst. Det sticker ut från det vanliga flödet och känns mer helgjutet. På samma sätt som det är otroligt skönt att för en gångs skull inte hamna i en grotta när Star Trek besöker en främmande planet. Undervattensvärldar är ju mycket snyggare, dessutom.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 576 tv-avsnitt.

VOY: Worst Case Scenario. Det med myteriholorollspelet som flippar ut.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Det känns verkligen som om författarna och producenterna haft “roligt på jobbet” när de skapade den här äventyret. Berättelsen om ett holodäckäventyr som blir lite för verkligt för sitt eget bästa känns ganska ofta som en lite skruvad kommentar till deras egen verklighet. Worst Case Scenario är ytterligare ett av de avsnitt som på sistone visat att serien har förutsättningar att förflytta sig bort från det förutsägbara och repetitiva.

Lite komiskt blir det i och för sig att man i Voyager väljer att återuppliva sin Maquis-intrig ungefär samtidigt som hela den storylinen avslutas i Deep Space Nine. Här i form av ett holodäcksäventyr som B’Elanna upptäcker gömt långt ner i någon databas. Det visar sig vara ett spel som utspelas precis i början av Voyagers resa genom Deltakvadranten, där Chakotay leder ett myteri mot kapten Janeway. Hela avsnittet börjar inne i holodäcksäventyret, som en förlängd fejkstart ungefär, men där vana tittare ganska snart förstår att handlingen snarare är förlagd till Voyagers första säsong, än den nuvarande tredje.

Ryktet om det här lite vågade holodäcksäventyret sprider sig snabbt på Voyager, men Janeway tar dess existens och den fiktiva komplotten mot hennes ledarskap på ett ovanligt lättsamt sätt. Till sist kommer det fram att det hela från början faktiskt var tänkt som ett träningsprogram för säkerhetsavdelningen, författat av Tuvok. Han valde dock att aldrig slutföra det eftersom samarbetet mellan Maquis- och Federationsbesättningarna gick så bra. Men då den underhållningstörstande besättningen på Voyager kräver ett slut på historien så försöker Tuvok och Paris samarbeta om att skriva en upplösning på dramat. En rad rätt komiska situationer uppstår, där deras gemensamma skrivprojekt utsätts för en rad slitningar – allt från andra personers goda råd och idéer till en allmänt grälsjuk stämning mellan de två författarna om karaktären på upplösningen. Men när de två öppnar upp holodäcksprogrammet för att komplettera storyn så triggar man också igång ett helt nytt slut på historien – författat av förrädaren och ärkefienden Seska och dolt i Voyagers databaser innan hon valde att hoppa av.

Borta är nu det här avsnittets lättsamma komiska stämning. I stället är Tuvok och Paris fångna i ett holodäcksäventyr där upplösningen redan är färdigskriven som en tragedi. De ska dö. Inget de gör verkar kunna ändra intrigen och Seskas program blockerar också transportörerna, så de kan inte strålas ut från holodäcket. Och när Janeway tar sig in i dramat för att skriva om handlingen utifrån så kompenserar bara Seskas program det med en ny variant av den tragiska ändpunkten. Inte förrän Tuvok lyckas rigga ett phasergevär till en bomb så ändras slutet på historien.

Att holoäventyr löper amok och blir betydligt mer på allvar än vad det var tänkt, det har vi sett en rad varianter på tidigare. Det roliga här är avsnittets oväntade kast från komedi till dödligt allvar, och så förstås metaperspektivet. Det är svårt att inte se Worst Case Scenario som i åtminstone till viss mån en liknelse kring manusförfattare och producenters situation när klåfingriga tv-bossar och mellanchefer ska ge sig in och “förbättra” manus och intriger.

Kul är det i varje fall, en av de absoluta höjdarna i denna tredje säsong.

Betyg: 9/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 483 tv-avsnitt.

VOY: Real Life. Det där hololäkaren bildar familj och Paris åker in i en rymdcyklon.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Familjetemat fortsätter i Star Trek våren 1997, det är tredje avsnittet i rad nu, faktiskt. Den här gången är det hololäkaren som kommit på ett nytt sätt att förbättra sina algoritmer. Att plantera in personlighetsdrag från stora tänkare i läkarprogrammet gick ju inte så bra, men att samla in erfarenheter från familjeliv borde ju vara både utvecklande och ganska säkert, tänker hololäkaren och skapar en idealfamilj att hänga med. När han bjuder in några kollegor på middag hos sin egen version av Familjen Bra så slutar det med att B’Elanna freakar. En familj där alla är väluppfostrade, disciplinerade och avgudar familjefadern har inget med äkta familjeliv att göra, menar hon. Med hololäkarens tillåtelse lägger hon in några slumpartade algoritmer i programmet för att göra det hela mer realistiskt. Resultatet blir förstås rena skräcken.

Sonen blir rebellisk och aggressiv och hamnar i dåligt klingonskt sällskap. Dottern är slarvig och hittar inte sina saker och – kanske värst av allt – frun har en egen karriär. Hololäkaren, eller Kenneth som han kallas av sin familj, försöker använda alla sina pedagogiska kunskaper för att komma till rätta med familjens smått kaotiska samliv. Familjeråd verkar ju som en bra idé, men han glömmer bort att förankra sina beslut hos sin partner och allt slutar i att saker och ting bara blir ännu värre. Innan han hinner försöka någon ny strategi kommer sedan tragedin och knackar på. Dottern är med om en olycka och får llivshotande skador. Hololäkaren väljer då att släcka ner familjeprogrammet för den här gångenoch anser sig fullärd. Det är då Tom Paris kommer med en känslosam drapa om vad det egentligen innebär att vara familj:

PARIS: You created that programme so you could experience what it’s like to have a family. The good times and the bad. You can’t have one without the other. 
EMH: I fail to see why not. 
PARIS: Well, think about what’s happened to us here on Voyager. Everyone left people behind, and everyone suffered a loss, but look how it’s brought us all closer together. We found support here, and friendship, and we’ve become a family in part because of the pain we shared. If you turn your back on this programme, you’ll always be stuck at this point. You’ll never have the chance to say goodbye to your daughter, or to be there for your wife and son when they need you. And you’ll be cheating yourself of the chance to have their love and support. In the long run, you’ll miss the whole point of what it means to have a family.

Ibland har jag funderat på om producenterna till Star Trek-serierna fokuserar lite för mycket på technobabble och lite för lite på känslor. Det är trots allt ganska sällan som man sitter och gråter i tv-soffan till de här avsnitten. Men i slutet av Real life visar man hur man verkligen behärskar det här med sentimentalitet. När hololäkarens dotter ligger för döden så trycker man på så många sentimentalitetsknappar man kan. Och scenen fungerar nog extra bra, eftersom man inte riktigt är beredd på tragedin. Allt började ju som en glad och lite corny komedi, och nu ligger ett barn och dör på tv!

Voyagerproducenterna verkar däremot lite mer ängsliga när det gäller att göra avsnitt som helt fokuserar på mellanmänskliga relationer. Att låta Real life bli hololäkarens motsvarighet till Ferengi love songs kommer alltså inte på fråga. Därför har man kastat in en b-handling som i korthet skulle beskriva som att Paris åker in i en rymdtornado (man kallar den visst för en astralvirvel), och efter ett tag kommer ut igen. Lite häftiga effekter döljer att det här egentligen är en helt meningslös intrig som inte tillför serien något alls, och nätt och jämnt ens är spännande. Men snyggt är det.

Trots den svagare b-handlingen så är det här ett underhållande avsnitt. <<hololäkaren är verkligen så mycket mer underhållande i sin strävan efter att bli människa än vad den lite mer corny motsvarigheten i The Next Generation, Data, någonsin var. Det är väl faktiskt hololäkarens bitskhet och arrogans som gör honom till en mycket mer tacksam rollfigur att utsätta för jobbiga storylines än den betydligt mer seriöse och naive Data.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 477 tv-avsnitt.