VOY: The Killing Game, pt 1 och 2. Det med hirogener, nazister och holodäckskrig.

Ska man nu flippa ut i ett holoäventyr, så ska det göras på det här sättet. Med en fiende som tar över Voyager, förvandlar större delen av skeppet till holodäck och sedan jagar besättningen genom olika scenarion från Jordens och andra Federationsplaneters historia. Bara den första delens teaserscen, med Janeway som Klingon, är värd hela månadsavgiften till Netflix.

Det är alltså de inte så supercharmiga hirogenerna som är med i serien i ytterligare ett avsnitt. Nu med en ledare som är mycket orolig över framtiden. Framför allt hur det ska gå med hirogenernas kultur och civilisation, när folket blir allt mer utspritt över galaxen på jakt efter nya arter att döda och göra troféer av. Han funderar till och med över vad som händer när det är slut på arter att ta livet av. Vad ska då deras art pyssla med?

Svaret på den här gåtan är alltså Voyagers holoteknik, en fantastisk källa till olika jaktscenarion, där man dessutom kan döda sina byten om och om och om och om igen. Resten av tiden kan man sedan ägna åt att skriva litteratur om jakt, eller skapa konst om jakt, eller….ja, vad nu än den hirogenska kulturella överbyggnaden består av. När vi kommer in i det här avsnittet har hirogenerna redan total kontroll över Voyager, men de roar sig fortfarande med att jaga levande byten, snarare än hologram. Närmare bestämt Voyagers besättning, som placerats ut i olika holoäventyr. Där jagas de tills de åsamkats så pass allvarliga skador att de inte kan fortsätta fly. Då skickas de till sjukan för att lappas ihop igen, och sedan är det bara att bege sig ut i nästa äventyr för att agera bytesdjur.

Fast den där reinkarnationen från holoäventyr till holoäventyr är inte besättningen själva medvetna om. Samtliga, utom Harry Kim, är försedda med en form av neuroblockerare som gör att de lever helt och fullt i det holoäventyr de placeras i. Helt utan några minnen av Voyager eller andra, tidigare, holodäckssimulationer. Harry Kim är den enda människan på Voyagers brygga, men förstås inte helt nöjd med situationen. Han och hololäkaren sätter tillsammans en plan i verket för att försöka få ge Voyagers besättning deras medvetanden och minnen tillbaka,

En stor del av det här avsnittet utspelas i en simulering som utspelas i en liten fransk stad, ockuperad av tyskarna under andra världskriget. Och det är faktiskt ren och skär Star Trek-magi med scenen där hirogener klädda i nazi-uniformer kommer in på en fransk nattklubb där en sjungande Seven of Nine står för underhållningen. Å andra sidan är det nästan lika kul att se en totalt personlighetsförändrad Neelix som stridskåt klingon på ett annat holodäck.

Det är när Kims plan för att återta kontrollen på Voyager börjar gå i lås som det här avsnittet kilar ytterligare några underhållande snäpp till uppför skalan mot total surrealism. En explosion spränger upp ett stort hål i ett av holodäckens vägg, vilket skapar en öppning mot flera däck och korridorer på Voyager. Gränsen mellan holodäck och “vanligt skepp” suddas ut, precis som holodäckskriget och besättningens uppror mot hirogenerna, Även allierade- och nazistsoldater är involverade i konflikten. Ja, till och med en och annan klingon gör entré i den där lilla franska 40-talsstaden.

Jag gillar verkligen den smått vansinniga utvecklingen i bägge delarna av The Killing Game, men känner lite extra kärlek gentemot handlingen i den andra delen som verkligen urartar och blir jättekonstig. Och jätteunderhållande. Sedan finns det några små detaljer som gör mig extra kär i det här dubbelavsnittet, som när Harry Kim i sin stjärnflotteuniform möter en andra världskrigsversion av Paris i en korridor, och Paris först inte tror på Kims försäkran om att han är amerikan. B’Elanna som en fransk ung kvinna, gravid med ett tyskt befäl är också en birollsfigur som känns extra minnesvärd. Precis som scenen där en nazist hetsar några hirogener så att de bryter mot sin ledares order.

Briljant och smart. Ett avsnitt som lyckas vara underhållande, samtidigt som det finns en hel del politik och historia invävt i handlingen. Äntligen ett holodäcksäventyr som inte kändes som menlös maskeradlådeunderhållning. Som jag sagt tidigare, det är sådana här avsnitt som förgyller det här bloggtittandet för mig. Och, vet ni, det nästan kändes bara som ‘Allå ‘allå ’emliga armén när det var meningen. Däremot hoppas jag att det där är det sista vi ser av hirogenerna på ett tag. Rätt trött på dem nu.

För övrigt, så verkar det här vara prototypen till det som senare blir Voyagers långfilmslånga avsnitt, ett dubbelavsnitt som sändes back to back på tv-kanalen UPN.

Betyg: Pt 1: 8/10, Pt 2: 9/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 18 & 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 538 tv-avsnitt.

VOY: Hunters. Det med relästationen, breven hemifrån och de läskiga prisjägarna.

Storyn om det där nätet av relästationer tog inte slut i och med förra avsnittet. I Hunters får gänget ombord Voyager svar hemifrån, via samma nät som man skickade hololäkaren fram och tillbaka med. Ett helt juklappspaket strömmar genom de främmande rymdstationerna, fyllt med brev hemifrån från nära och kära såväl som ett krypterat meddelande från Stjärnflottan. Allt är dock en enda digital röra, och att utvinna meddelandena från stationens minne är ett krångligt och omständligt arbete.

Men varje personligt brev som man lyckas överföra är förstås en stor sak ombord på Voyager. Den första kontakten hemifrån på nästan fyra år, och bland delar av besättningen väcks drömmen på nytt om att snabbt få återvända hem. Lite kaxigt, tänker jag som ju vet att det här avsnittet faktiskt är den punkt då vi kommit exakt halvvägs i serien. De stackarna har alltså lika långt kvar hem som de varit på vift i deltakvadranten.

Mest eager efter att få höra något hemifrån är Kim, så hans brev kommer såklart sist fram. Minst eager är Paris, så hans brev fastnar i sajberrymden just efter att Torres tjatat ihjäl honom om att han faktiskt ska tycka att det ska bli kul att höra av sin sura farsa. Å andra sidan är Torres och Chakotay de som blir mest knäckta över nyheterna hemifrån, för nu får de ju reda på att hela deras motståndrörelse, the maquis, är utplånad. Och med den alla deras vänner.

Men det går inte att brevväxla utan att betala porto, inte ens i framtiden. Hirogen-snubbarna är fortfarande extremt oförtjusta över att någon använder deras 100 000 år gamla stationer för sina egna kommunikationsbehov. Därför tar de Tuvok och Seven of Nine tillfånga när de två är ute med en skyttel på uppdrag. De två inser snart en annan jobbig grej med hirogenerna, förutom deras ovilja mot fritt wifi. De är prisjägare och lever för att samla in sällsynta kroppsdelar från främmande arter de möter – till exempel är de förundrade över Sevens långa tarm och börjar genast tänka på snygg den kommer att se ut i vitrinskåpet i finrummet.

Så långt går det dock inte. Seven of Nine får behålla sin tarm, tack vare avsnittets dramatiska avslutning. Janeway lyckas förvandla den där relästationen till ett svart hål som förintar alla hirogen-skepp som hotar Voyager – och givetvis lyckas man transportera bort Tuvok och Seven från fiendeskeppet i absolut sista minuten. Sådär som det alltid är. Men en del av meddelandena hemifrån försvann förstås också ner i det där svarta hålet – som dessutom startade en kedjereaktion som utplånade hela reläsystemet. Så ingen mer brevväxling i framtiden, men Janeway och de andra kan förvänta sig en och annan påhälsning från några riktigt sura hirogener.

Men nu höll jag på att glömma det viktigaste av allt, att Janeway fick reda på att hon är dumpad nu. Ett av breven som kom fram var nämligen från hennes fästman, som tydligen gått vidare i livet och gift sig med en annan kvinna. Och det öppnar ju äntligen upp för lite omoraliskt beteende framöver från kaptenens sida. Chakotay var i varje fall genast där med sina hundögon, troget väntande vid hennes sida. Nu vill jag se lite action här, så den här romansen inte bara rinner ut i sanden som den gjorde för Picard och doktor Crusher i The Next Generation.

För övrigt kan väl Deep Space Nine ta sitt pretentiösa “vi skriver sex avsnitt som hänger ihop”-projekt och arkivera det under icke-imponerande misslyckanden. Det känns som om två sammanhängande avsnitt av Voyager får mer gjort när det gäller karaktärsutveckling än en handfull av de som utspelas i och kring den där rymdstationen vid Bajor. Och då var ändå det ena av de två i Voyagersäsongen fokuserat på att vara lite tokroligt. Mycket nöjd också med att Janeway och Voyager lyckats skaffa sig en ny dödsfiende i och med det här avsnittet. Hoppas hon hittar fram till en långvarig relation där, om det nu inte blir något med Chakotay.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 529 tv-avsnitt.

VOY: Revulsion. Det med den mordiska isomorfen.

Det känns verkligen som om Seven of Nine gett den här säsongen av Voyager den stabilitet som serien behövde. Den där sammanhängande handlingen över flera avsnitt som det känns som om jag efterlyst på ett gnälligt sätt i typ vartannat blogginlägg under förra säsongen. För om Sevens storyline bara finns och är närvarande så behöver det inte hända så stora eller avgörande saker i den för att skapa en känsla av kontinuitet. Som här i Revulsion, där man uppenbart anpassat Seven of Nines intrig till den tittardemograf som man hoppats locka med bland annat det extremt avslöjande silverfodral som hon använder som uniform.

Den här gången ska Kim och Seven of Nine jobba ihop, och han går från att vara lite rädd för henne (sist de var arbetskamrater, i The Gift, så slog hon ju ner honom) till att bli extremt attraherad. Något som hon förstås märker, och försöker lösa på ett rationellt och effektivt sätt.

SEVEN: Are you in love with me, Ensign? 

KIM: Well, no. 

SEVEN: Then you wish to copulate? 

KIM: No! I mean. I, I don’t know what I mean. 

SEVEN: All of these elaborate rituals of deception. I didn’t realise becoming human again would be such a challenge. Sexuality is particularly complex. As Borg we had no need for seduction, no time for single cell fertilisation. We saw a species we wanted and we assimilated it. Nevertheless, I am willing to explore my humanity. Take off your clothes. 

Kim blir förstås rädd för Seven of Nine på nytt efter den här lite brutala responsen från hennes sida. Kanske måste hon gå in i någon databas och söka på information om den sköra manliga självkänslan för att inse att kvinnor – inte ens i framtiden, långt ute i rymden – får ta initiativ till sex. Den vanligtvis så dominanta B’Elanna verkar däremot äntligen ha lärt sig spela det här spelet på rätt sätt, att vara lite svag och osäker så att mannen får ta initiativet. Som när Paris nu tycker att det är dags att följa upp den där kärleksbetygelsen som hon gav honom när de två höll på att dö utan syre ute i rymden.

PARIS: About what you said. I mean, the part about being in love with me. I realise you were suffering from oxygen deprivation and we were literally seconds away from death, so I know you probably didn’t mean it. 

TORRES: No, no, I meant it. But I don’t expect you to reciprocate. Really, you can just pretend that I didn’t say it. In fact let’s just pretend that I didn’t 

PARIS: Shut up. 
(Paris kisses Torres and she reciprocates, long and hard.)

B’Elanna är också en av huvudpersonerna i det här avsnittets “alien of the week”-intrig. Det rör det sig om den gamla vanliga “nödsignal som leder till trubbel”-tropen. Den nya twisten är att nödropet kommer från en hologrambaserad livsform, Dejaren, som är den ende överlevande på sitt skepp. Lite för sent inser B’Elanna och Hololäkaren – som är de som åkt till varelsens skepp för att hjälpa honom – att det beror på att han tagit livet av alla “riktiga” människor ombord. Dejaren visar sig vara fylld av en oresonlig avsky och hat till allt det som han kallar för “organiskt” liv. Ja, om det inte handlar om akvariefiskar, då. När B’Elanna äter lunch, till exempel, så triggar det igång Dejarens äckel så att han inte längre kan hålla tillbaka sitt förakt.

DEJAREN: I exist as pure energy, but you depend on food and water to survive. Frankly, I find it disgusting. Look at you, Look at you. Grinding up bits of plants and animals with your teeth. Secreting saliva to force it down your oesophagus into a pit of digestive acids. You can’t even stand to think about it yourself. What a repulsive creature you are! Constantly shedding your skin and hair, leaving your oily sweat on everything you touch. You think that you are the height of intellect in the universe, but you are no better than any filthy animal and I am ashamed to be made in your image!

Ja, till sist går han alldeles bonkers, och försöker ta kål på såväl Torres som hololäkaren. Det är klurigt med en fiende som är ett hologram, inser man, i alla fall om man inte hittar hans av-knapp. Ibland är han solid, för att sedan vara helt genomsläpplig. Svårt att slå ner någon då. Men lätt att bli nedslagen.

Supernöjd med det här avsnittet, en känsla som jag har allt oftare. Det känns ju som om både Voyager och Deep Space Nine är mogna franchiser vid det här laget. De håller sig på en jämn och hög nivå, dipparna har blivit allt mer sällsynta. Här är jag förstås extra nöjd eftersom både Seven of Nine och Torres/Paris-romansen får lov att utvecklas. Samtidigt som jag tycker att man lyckades skapa en rätt najs psykopat/skräckkänsla i äventyret med det mordiska hologrammet, en story som man också återkopplade till hololäkarens syn på sig själv och sin roll på Voyager. Utan att göra så mycket väsen av sig är Revulsion ett synnerligen välkonstruerat och snyggt utfört bruksavsnitt.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 502 tv-avsnitt.

VOY: Favorite Son. Det med sirenerna på kvinnoplaneten.

Voyager går retro på ett väldigt dåligt sätt här. En intrig om sexuellt utmanande och mansslukande kvinnor på en mystisk planet känns väldigt mycket som en idé som hade platsat i 60-talets originalserie. Kvinnorna på Taresia är liksom så oerhört inställsamma, behagsjuka, flirtiga och kåta. Och de tafsar precis hela tiden, även om de hävdar att det är deras sätt att kommunicera på. Att säga tack är till exempel en smekning över kinden. Men bakom den där ytan döljer sig förstås ett kastrationsångestens skräckkabinett. Kvinnornas enda intresse av männen är egentligen som råmaterial för cellodlingar och fortplantning. De suger, bokstavligen, livet ur alla män de kommer över.

Lägg till lite pinsamma ritualer och slagsmålsscener som hade känts genanta till och med för Kirk & Co och du har den här soppan till avsnitt (det tredje och sista i den så kallade Trilogy of Terror av vad vissa tycker är riktigt urkassa Voyagerepisoder). Det är lite synd, eftersom Favorite son faktiskt börjar med en intressant tankefigur. Att Harry Kim egentligen är en utomjording med alien-dna som legat gömt i hans avsmassa, gener som aktiveras när han närmar sig sin forna hemplanet. Han känner plötsligt igen stjärnsystemen de färdas igenom, han förutser en attack från en främmande rymdskepp och han hittar hem till sin gamla hemplanet Taresia. Och så yttrar det sig rent fysiskt också, genom röda prickar i pannan – något som han först tror är någon form av märkliga utslag.

I slutändan visar det sig att det här bara är ett trick, att Kim bara smittats med ett virus som förändrar hans dna, så att han för varje dag blir allt mer Taresian. Allt är en del av ett otroligt listigt sätt att locka män till planeten. Men även om det är extremt vetenskapligt avancerat att kunna lägga in stjärnkartor i en smittsam genssmitta så är Taresianerna traditionella när de slåss. När Kim inser vad som egentligen är på gång blir han misshandlad med träpinnar.

Det smärtar mig nästan lite att säga det, men Deep Space Nine är just nu en så mycket bättre serie än Voyager. Se bara på hur man hanterar liknande teman i Favorite son och Doctor Bashir, I presume. De är på sätt och vis tvillingavsnitt som bägge handlar om besättningsmedlemmar med hemligheter gömda i generna. Jag har ingen aning om hur mycket det kommer att snackas om Bashirs genetiska förbättringar i fortsättningen, men man lät i varje fall en av huvudpersonerna få en ny och avgörande detalj i sin backstory. I Voyager fegar man som vanligt, och nollställer handlingen i slutet av avsnittet. På sajten Memory Alpha läser jag att det fanns tankar på att låta Kim vara en alien genom resten av serien, med prickar i ansiktet och allt. Det hade varit lite spännande, tycker jag, och öppnat upp för en rad nya frågeställningar och mellanförskapsproblematik. Men den idén fick underkänt, i stället efterfrågades mer “sexighet” i Favorite Son av de som bestämde.

Det här är helt enkelt ett avsnitt med jättestora problem när det gäller såväl manus som utförande. Här finns illa genomförda drömscener, de nyss nämnda slagsmålsscenerna, och så slutar alltsammans med att Kim i sista minuten räddas ur en olöslig situation genom att bli transporterad till skeppet. Denna Star Treks Deux ex Machina-lösning på alla kniviga situationer användes i just Voyager så sent som för två avsnitt sedan i Darkling. Sloppy. Man räddar åtminstone fiaskot lite grand när man låter Kim berätta om sirenerna i Odysséen i slutet av avsnittet. Då kan man i varje fall låtsas att Favorite Son inte bara är ett slentriansexistiskt magplask ,utan något så stiligt som en hommage till antikens berättelser.

Betyg: 2/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 471 tv-avsnitt.

VOY: The Thaw. Det med AI:n som halshugger sina användare som underhållning.

voy the thaw 5

Från campiga The Muse går vi vidare till surrealistiska The Thaw. Ett avsnitt som stilmässigt egentligen skulle passa bättre i originalserien. Den här typen av “datormaskinen blev galen och världen förvandlades till en mordisk version av lustiga huset”-intriger känner man ju igen från till exempel Shore leave.  Men det är också något med estetiken och retrokänslan som liksom passar bättre i sextiotalstelevisionens formspråk än på mitten av nittiotalet.

voy the thaw 7Allt börjar ändå förhållandevis normalt. Voyager kommer till en planet som brukade vara en handelskoloni, men nu är ödelagd efter en soleuroption och en massa annan skit. De möts av ett automatiskt meddelande om att lämna planeten i fred, eftersom några av dess invånare ligger nedfrysta under planetens yta och väntar på att den ska bli beboelig igen. Men trots att atmosfären och växtlivet hämtat sig från katastrofen, så verkar inga människor finnas på dess yta. I meddelandet säger mannen att personerna i koma kommer att återupplivas 15 år efter katastrofen, men de ligger fortfarande kvar i sina behållare trots att det gått 19 år. Janeway transporterar över hela apparaten till Voyager för att lösa problemet. Vilken tur att den hade warpteknologi, så hon kunde göra det med gott samvete.

voy the thaw 3Två av de fem personerna i den här djupsömnsapparaten är döda, men systemets dator verkar kommunicera med de andra tre personernas hjärnor. De är liksom vakna trots att de befinner sig i dvala. B’Elanna Torres och Harry Kim tar de döda personernas plats i maskinen för att ta reda på vad det är som gått snett. Och möts av…ja, hur ska man beskriva det? Som en mardrömslik blandning mellan cirkus, freakshow och familjeorienterade varietéprogram från sjuttiotalet. Kroppsstrumpor, märkliga masker och varelser i monsterdräkter. Ledare verkar en man i ful vitgrå sminkning vara. Alla är liksom jätteglada på ett extremt obehagligt sätt.

voy the thaw 8Den sällsamma underhållningsvärlden är skapad för att hålla igång de sovande människornas hjärnor under deras tid i dvala. Men dessvärre har maskinen som styr den insett att om personerna som den är uppkopplad till väcks till liv igen, så är det slut på det roliga i datorvärlden. Alltså får ingen lämna det här rekreationsprogrammet från helvetet. Om någon käftar emot så rullas en rosa giljotin fram av en tjock bödel i mask och svarta trikåer, och så hugger man av det virtuella huvudet inne i datorsimuleringen. Blott skräckupplevelsen av att uppleva en avrättning på det här sättet räcker tydligen för att trigga igång en hjärtattack hos den som ska straffas. Det är det som drabbat de två döda i djupsömnsmaskinen.

Den enda som kan sätta den onda clownen på plats är holodäcksläkaren. Hans virtuella hjärna kan clownen inte läsa av. Efter många turer lyckas också hololäkaren och Janeway att komma på ett sätt att överlista clownen, som Janeway kallar för Fear, rädslan.

JANEWAY: You know as well as I do that fear only exists for one purpose. To be conquered.
CLOWN: She tricked me.
JANEWAY: Did she? Or was a part of you actually hoping to be defeated? Isn’t that why you allowed Captain Janeway to come here? Because you sensed she had the power to subdue you.
(It is getting dark.)
CLOWN: No. She lied. That was very un-Starfleet of her.
JANEWAY: Starfleet captains don’t easily succumb to fear.
CLOWN: What will become of us? Of me?
JANEWAY: Like all fear, you eventually vanish.

voy the thaw 6När vi första hamnar i den där otäcka nöjesvärlden så satt jag faktiskt och himlade med ögonen lite hemma i soffan. Det är något väldigt amerikanskt med att en ondskefull fantasivärld ska vara fylld av gycklare, clowner och freaks. En snedtripp på kommersiell barnkultur på något vis. Allt ska vara technicolor, starka färger, hysterisk glädje (det är liksom ingen slump att den där onde clownen själv gör referenser till Trollkarlen från Oz).

Men efter ett tag la jag ner det där kritiska och började bara förundras över det sjuka flowet som finns i det här avsnittet. Att en giljotin används i en scen är rätt grovt för att vara Star Trek. Och den sagolika, men samtidigt brutala och mordiska festen är liksom genial i all sin töntighet. När jag sedan läste att det fanns med personal från Cirque du Solei  i den här scenen så insåg jag plötsligt varför den framstod som så mardrömslik. Toppa det med lite pop-psykologi från Janeways sida och jag är såld. Älskar liksom när Star Trek dippar över rena rama vansinnet på det här sättet, och ändå lyckas få ihop det på slutet.  Det är liksom både jättebra och jättedåligt samtidigt. Och i min bok betyder det oemotståndligt.

För övrigt, är det här första gången vi får se Harry Kim spela klarinett? Jag har för mig att han bara har stått och hållit i sitt instrument tidigare. Klarinettscenen var dock inte så spännande som den lät när skådespelaren Garett Wang berättade om hur han fick intensivlära sig att spela på instrumentet inför inspelningen. Tvärtom. Kanske sämsta scenen, även om vi fick reda på att det är lyhört ombord på Voyager. Och förlåt om jag är genusskadad nu, men är det så att männen spelar instrument ombord på de olika Star Trek-skeppen, och kvinnorna gillar teater, dans och kampsport? Undrar åt en kompis.

Betyg: 9/10. 

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 427 tv-avsnitt.