VOY: Endgame. Slutet och början på slutet av Voyager.

Så var det dags för slutet på den här serien. Efter sju säsonger ska jag äntligen få svaret på om och hur Voyager tar sig hem till Jorden. Lite extra spänd är jag eftersom skeppet fortfarande inte kommit särskilt långt på sin resa mot Jorden i seriens förra avsnitt. Så även om avslutningsavsnittet är 90 minuter långt verkar det som en omöjlig ekvation att få ihop ett avslut på så kort tid. Lösningen på problemet är, som alltid när man hamnat i omöjliga situationer i Star Trek, en tidsresa.

Men det är i alla fall en tidsresa med en twist. Eller två (eller kanske till och med minst tre). För Endgame är ett generöst avsnitt. Genom att utspelas i två olika tidsplan så får vi som tittare faktiskt uppleva två olika versioner av slutet. Två för priset av en! Alla blir nöjda!

En del av avsnittet utspelas år 2404. Grånade versioner av våra vänner från Voyager firar tioårsjubileet av återkomsten till Jorden. Det tog dem 23 år att ta sig till dit, och inte alla lyckades ta sig hela vägen hem. Och en del av dem som kom hem blev aldrig sig själv igen. 2404 har Chakotay till exempel precis gått bort, han kunde tydligen aldrig komma över att Seven of Nine dött under ett uppdrag i Deltakvadranten Och Tuvoks psyke brakade samman på grund av bristen på adekvat vård under färden mot Jorden Men det finns förstås även positiva saker som hänt under åren. Kim har gjort karriär och äntligen fått en kaptenstitel. Och Hololäkaren lever livets glada dagar. Tydligen har hologrammen fått de där mänskliga rättigheterna han alltid önskat sig, så han har gift sig med en “organisk” kvinna och bestämt sig för ett namn. Joe!

Men snart inser vi att den åldrade Janeway är precis lika envis som förr. Hon varken kan eller tänker acceptera att resan genom Deltakvadranten inte fick ett helt igenom lyckligt slut, så hon reser tillbaka i tiden för att hjälpa sin yngre upplaga att hitta en genväg hem till alfakvadranten.

Mötet mellan de två upplagorna av Janeway går givetvis inte särskilt smooth. Den äldre är cynisk och hämndlysten. Den yngre principfast och en smula misstänksam. Det är tydligt att de prioriterar lite olika kring det här med hemresan. Janeway d.y. står nämligen inför valet att antingen åka hem till Jorden på ett kick genom en av borgernas hypersnabba transwarpgenvägar, eller att ta vara på den unika chansen hon har att spränga hela borgdrottningens högkvarter i luften. På det sättet kan hon rädda miljoner liv, istället för att bara rädda besättningens framtid. Inte ens när Janeway d.ä. berättar om alla olyckor som kommer att drabba skeppet på vägen hem så ger den yngre upplagan sig (hon får dessutom eldunderstöd av dem som eventuellt kommer att dö eller skadas på vägen hem). Till sist inser Janeway d.ä. att det enda sättet att lösa problemet på är genom en kompromiss. Janeway d.y. och resten av besättningen åker hem, medan Janeway d.ä. infekterar borgerna med ett datorvirus och tar med sig hela deras högkvarter in i evigheten.

Som vanligt när det handlar om tidsresor så blir jag ändå en smula förvirrad. Måste till exempel Janeway d.ä. hinna sabba allt för borgerna innan Janeway d.y. har hunnit komma tillbaka till alfakvadranten. Jag menar, Janeway den äldres. tidslinje tar väl slut där och då? För jag antar att det inte blir dubbla upplagor av Enterprise som kommer hem till Jorden? Inga scener där Janeway d.y. och hennes manskap står och vänta på Janeway d.ä. när dom anländer Jorden en massa år senare? Och om alla de tidslinjer som vi ser resultatet av år 2404 suddas ut, är inte det ett enormt ingrepp på människors liv? Ingen kan väl garantera att allt slutar lyckligt bara för att man kommer till Jorden tidigare.

Det här med tidsproblematiken diskuteras inte jättemycket i det här avsnittet. Det är väl borgdrottningen som på slutet fått ihop pusslet så pass mycket att hon inser att om hon dödar den yngre upplagan av Janeway så blir hon också av med den äldre. Sen tappar hon dessvärre alla sina kroppsdelar och kan inte riktigt utnyttja den insikten. Tycker nog att kroppsdelstappandet utgör den kanske allra mest legendariska scenen i hela det här avsnittet. Star Trek med en skvätt Monty Python, ungefär.

QUEEN: Voyager will be destroyed.

ADMIRAL: They’re ahead of the shock wave. They’ll survive. Captain Janeway and I made sure of that. It’s you who underestimated us.

(The Borg Queen pulls off a malfunctioning arm.)

QUEEN: Sphere six three four. They can still hear my thoughts.

(The Sphere changes course inside the transwarp hub.)

QUEEN: I may have assimilated your pathogen, but I also assimilated your armour technology.

(Her left leg falls off. The Queen tries to stand, and fails.)

QUEEN: Captain Janeway is about to die. If she has no future, you will never exist, and nothing that you’ve done here today will happen.

(The Borg Queen dies, and the Central Complex explodes

End Game tar slut när Voyager kommit fram till alfakvadranten och satt kurs på Jorden, och jag kan väl erkänna att jag inte direkt stod och hoppade av lycka efter den här avslutningen. Jag tycker nog att det är fusk att använda tidsresor som man gör här. En sju år lång intrig som bara fixar sig på ett lite för enkelt sätt (för manusförfattarna i alla fall, Janeway d.äl gick ju upp i rök). Men när jag väl kommit över den initiala besvikelsen så tycker jag att avsnittet växer ju mer jag tänker på det. Janeway vs Janeway är en fin matchning, precis som mötet mellan Borgdrottningen och Janeway d.ä känns som titanernas kamp. Och, som jag nämnde tidigare, det är ju förstås rätt lyxigt att få se bägge sluten på serien i ett och samma avsnitt. Men helt perfekt är det inte. Visst kan man väl tycka att producentteamet kunde kommit på något lite bättre efter sju års grunnande?

Det här avsnittet till trots, Voyager är nog ändå min favorit bland de Star Trek-koncept som jag sett hittills (vid sidan av originalseriens charmiga mix av kitsch och camp).Voyager har en bra mix av rollfigurer, och en bra blandning av möten med främmande aliens och personliga dramer. Att bygga in en konflikt i manskapet mellan Stjärnflottan och Maquis var också ett genialiskt grepp. Liksom att de mer “konstgjorda” livsformerna, Seven of Nine och hololäkaren, allt mer utkristalliserats som seriens egentliga huvudpersoner. De är dessutom roligare och bättre skrivna än sin motsvarighet i The Next Generation, Data. Janeway, däremot, blev allt mer skum ju längre resan höll på. Henne fick vi faktiskt aldrig riktigt lära känna. Det saknades både en tydlig utvecklingskurva hos hennes karaktär och en kontinuitet i hennes personlighet. Ändå är hon min favoritkapten. Både den yngre och äldre versionen.

Med det tackar jag Voyager för en kul resa, härnäst tar jag mig an Enterprise. Önska mig lycka till!

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 25 & 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 662 tv-avsnitt.

VOY: Nightingale. Det där Harry Kim försöker göra kaptenskarriär.

Det här var lite segt, va?

Harry Kim är frustrerad över bristen på karriärmöjligheter ombord på Voyager, och det kan man ju förstå. Alla jobb är ju liksom redan tillsatta, faktum är att det krävs nästan att någon ska dö för att Kim ska kunna stiga i graderna. Så när chansen att hoppa in som ställföreträdande kapten på ett alienskepp yppar sig så vill han verkligen, verkligen, verkligen ha jobbet. Janeway ger, långt om länge, efter för hans tjat. Det borde hon förstås inte gjort, för skeppet som Kim ska köra runt med miste sin kapten i en attack i en pågående konflikt mellan två folk. Så nu blir det som att hon och Voyager tagit ställning i den väpnade konflikten mellan Kraylor-planeten (vars skepp Kim jobbar på) och Annarierna. Dålig stämning uppstår mellan Janeway och de sistnämnda, och det var ju lite extra tråkigt eftersom Janeway just höll på att göra en riktigt bra bytesaffär med Annarierna. Nu tvingar de Voyager ut från deras territorium, och de som precis landat med skeppet och börjat reparera allt som gått sönder de senaste sex och ett halvt åren.

Storyn kring Kim kan väl brytas ner i två huvuddelar. Dels handlar det om Kim som kaptensämne. Det vill säga, hur dålig han är. Han detaljstyr, gör allt jobb själv i stället för att delegera och är dålig på att lyssna på andras förslag. Herregud, tönten har till och med tagit med en saxofon för att inreda kaptensrummet ombord så det känns mer hemma. Det är Seven of Nine, själv en erkänt urkass person i arbetsledande positioner, som av någon anledning är den som manusförfattarna tycker ska framföra sitt omdöme om Kims chefsinsatser till honom.

SEVEN: I’ve discovered a serious flaw in one of the ship’s systems.
KIM: Which one?
SEVEN: The captain. The captain’s main function is to issue orders, correct?
KIM: Right.
SEVEN: And the crew’s function is to support the captain and carry out those orders.
KIM: What’s your point?
SEVEN: Every time you give an order, you carry it out yourself. And when someone else makes a suggestion, you dismiss it.

Och sen när besättningen gjort myteri och Kim vill hoppa av jobbet som kapten, så läxar hon upp honom för det. Och han skärper sig, förstås, och så går allt jättebra, förstås. Allt på det där övertydliga “nu lärde jag minsann mig en nyttig läxa”-sättet som mest känns som skol-tv., förstås. Den andra delen av storyn handlar om vad de där typerna från Kraylor egentligen pysslar med. Passagerarna är vetenskapsmän som konstruerat den osynlighetssköld som döljer skeppet som Kim fått ta över. En innovation som förstås är räddningen för en planet som varit under annarisk blockad superlänge.

Den här lite långtråkiga storyn kombineras sedan med en superdum b-handling. Stackars Icheb får för sig att B’Elanna är kär i honom, en villfarelse som förstås förstärks av hololäkarens förvirrade “jag ska förklara mänskligheten för dig”-lektioner. En trop som också känns lite sliten. Hade B’Elanna däremot verkligen varit otrogen mot Paris med en halvborgsnubbe så hade det här kunnat bli intressant. Inte nödvändigtvis som ett svartsjukedrama. För min del hade det känts mycket bra om man introducerat någon skön grej om hur monogama förhållanden inte är en obligatorisk grej i framtiden (att såväl Janeway som Tuvok är SUPERMONOGAMA har förstås ingen missat, men dejtingkulturen ombord Voyager verkar vara lika strikt som på en amerikansk high school). I stället fick vi ytterligare en storyline om hur konstiga aliens är som inte förstår alla konventioner och nyanser i mänskligt beteende vid första försöket. Gäsp.

Betyg: 2/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 644 tv-avsnitt.

VOY: Ashes to Ashes. Det där Harrys crush återvänder från de döda.

“Hej, jag är tillbaka från de döda. Ja, jag vet att jag inte ser ut alls som innan, men låt inte fläckarna i ansiktet eller den knöliga flinten lura dig. Jag är fortfarande samma tokroliga tjej som förut, bara återupplivad av en ras som använder sig av lik som råmaterial för att föra sitt släkte vidare”.

Av alla rätt långsökta intriger i den här tv-serien så är väl ändå historien om Lyndsay Ballards återkomst till Voyager en av de märkligaste. Hon dog på ett uppdrag för tre år sedan, skickades ut i en kista i rymden och blev sedan upphittad och recyklad av Kobalierna. Men även om hennes yttre förändrats så att hon ser ut som en Kobalier så har hon fortfarande minnena kvar från sitt gamla liv som medlem i besättningen på Voyager. Storyn blir ännu svårare att hänga med i eftersom det här ska föreställa en av Harry Kims bästa vänner, men att vi inte sett skymten av henne tidigare i serien, än mindre hört något om hennes död.

Under sin tid hos kobalierna har Lyndsay suttit och gjort långa listor på vad hon skulle kunna göra om hon finge komma tillbaka till Voyager, och när hon nu lyckats fly från sina fångvaktare så är det äntligen dags att genomföra allt. Men trots att hon får vara med om bonusaktiviteten att ligga med Harry Kim så känns inte saker och ting lika bra som hon hade trott. Hon har förändrats för mycket och är inte den hon var förut. När hennes kobalifarsa kommer tillbaka för att hämta henne så beslutar hon sig till sist för att följa med honom hem (även om det krävdes att kobaliskeppen först höll på att skjuta Voyager i småbitar).

Parallellt med det här äventyret, i en klassisk b-storyline, så får vi veta hur det gick för de där Borgbarnen som Seven blev styvmorsa för i avsnittet Collective. Det är ju ytterst sällan som gästskådespelare tillåts följa med i ytterligare några avsnitt – men kanske har barn så pass låga timlöner att det är enklare att få behålla dem på lönelistan (se bara på Naomi Wildman som är med hela tiden, medan hennes morsa kanske synts till i något enstaka avsnitt). I det här avsnittet används kidsen för att lära Seven en läxa: att hon inte kan uppfostra de där barnen som om de fortfarande vore delar av ett Borgkollektiv. Snarare ska hon uppmuntra till lek, kreativitet och individualitet. Till sist förstår hon – men lyckas vara en mardrömslärare fram tills dess. Jag menar, något lite mer lekfullare än “Fun will now commence” och “Resume your disorder” kanske hon kunde kläcka ur sig.

Att Lyndsay Ballard däremot skulle få fortsätta vara kvar på Voyager var givetvis för bra för att vara sant. Trots att hololäkaren nästan fick henne att se ut som en människa igen genom någon form av avancerad snabbskönhetsoperation. Tydligen är det lag på att alla Harry Kims romanser måste sluta tragiskt – och skulle man ha svårt att hålla reda på alla misslyckade flingar så ställer Tom Paris gärna upp med en resumé: ” a hologram, a Borg, the wrong twin and now, the dearly departed“. Men Paris måste skärpa sig, han missade både den trevliga alientjejen i Disease och de hiskeliga häxorna som ville sno hans livsenergi (hittar inte avsnittet i rappet).

Ytterligare ett avsnitt om mellanförskap, tänker jag försiktigt för mig själv medan jag kollar på Ashes to Ashes och historien om en person som varken känner sig hemma i sitt gamla eller nya hem. Men till sist kommer jag fram till att det nog inte var huvudsaken för producenterna här. Snarare ville man kanske diskutera vad en individ består av: minnen, utseende, temperament, DNA? Hur mycket kan man förändra en person rent fysiskt och ändå hävda att det är samma person?

I det här fallet är det hela ju ett slags makaber historia där kobalierna använder sig av lik för att bygga nya individer. Man kan ju undra hur den sedvänjan eller traditionen växte fram? För en art kan väl inte ta sin början på operationsbordet, liksom? På det viset blir Ashes to ashes nästan som ett slags Frankensteins monster-historia, där vissa delar av den återvunna individen fortfarande minns sitt ursprung och vill passa in i sitt gamla liv. Även om det visar sig vara omöjligt i längden.

En kul grundidé som man utforskar lite lagom djupt, antagligen eftersom det skulle bli sjukt komplicerat om man började tänka för mycket på hela den kobaliska livsprocessen. I stället blev det ytterligare ett avsnitt där Harry Kims hjärta krossas, något som är så pass vanligt att vi inte ens får se honom fälla en liten tår över det i det här avsnittet. Slarva bort sånt göttigt känslotjafs, det borde vara någon form av böter för det!

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 628 tv-avsnitt

VOY: The Disease. Det där Kim ligger med en alien.

Äntligen lite sexytime i Voyager igen! Och som så ofta tidigare är det Harry Kim som hamnar i en lite speciell relation (jag minns till exempel med glädje när han blev kidnappad av ett gäng kvinnor som skulle suga ur all livskraft ur honom). Den här gången finner Harry kärleken när Voyager teamar upp med ett Varro-skepp. Tanken är att Voyagers besättning ska hjälpa dem att få igång sina warpmotorer – men Varro-folket är hela tiden ytterst misstänksamma och ibland till och med fientligt inställda till hjälparna. De har haft en hel del dåliga erfarenheter i deltakvadranten, och utvecklat en närmast främlingsfientlig attityd. Men Janeway ger sig inte, mest för att hon är extremt sällskapssjuk, verkar det som. Och så vill hon ju så gärna ha några allierade i Deltakvadranten. Men allra mest verkar det nog som att hon ser Varro-skeppet som ett slags förebild. Kanske måste även Voyager bli ett generationsskepp på vägen mot Jorden.

Harry Kim är också sällskapssjuk. Så pass mycket att han smiter iväg på arbetstid för att ligga med Tal, en kvinna ur Varro-besättningen. Det visar sig att den typen av aktiviteter strider mot reglementet – oavsett om den utförs på arbetstid eller fritid. Man ska tydligen fråga sin kapten först, och helst läkaren med, innan man har sexuellt umgänge med aliens. Kims lilla romans går nämligen inte att dölja i längden. Hans kropp reagerar på de intima lekarna med Tal genom att huden blir självlysande. När orsaken till de här besvären når kapten Janeway så väntar förstås en utskällning.

JANEWAY: I expected more from you. 

KIM: I’m sorry. I don’t know what I was thinking. 

JANEWAY: Don’t you? I’ve seen Tal. She’s an impressive young woman, beautiful. But that’s no excuse to ignore your obligations as a Starfleet officer. 

KIM: Yes, ma’am. 

JANEWAY: There’s a reason you took a semester of interspecies protocol at the Academy. There’s also a reason why the Handbook on Personal Relationships is three centimetres thick. 

KIM: All Starfleet personnel must obtain authorisation from their C.O. as well as clearance from their Medical Officer before initiating an intimate relationship with an alien species. 

JANEWAY: Bravo. Unfortunately, your recitation comes a little late.

Janeway är mer än lovligt sur på Kim för det han gjort, så pass ilsken att Chakotay till och med ifrågasätter hennes beteende. Kim å andra sidan får reda på att hans hudförändringar (som försvinner ganska snabbt) kallas för Olan’vora – det delade hjärtat. En rent fysisk reaktion på att han haft sex med Tal. Tydligen så skapar sex och kärlek rent kroppsliga förändringar hos Varrofolket – och Kim med. Tillbringar man riktigt mycket tid tillsammans så kan en det delade hjärtat till och med brista när man skiljs åt – och innebära livsfara för Tal.

Förutom denna fysiska manifestation av kärleken så berör Tal och Kim faktiskt också rena praktikaliteter kring alien-sex i det här avsnittet. Hur man ligger med varandra när man är från olika planeter är annars ett ämne som man brukar undvika i den här serien.

TAL: So you liked what happened?

KIM: Yeah, a lot. 

TAL: Enough to try it again? 

KIM: Absolutely. I’ve got to be honest, I wasn’t expecting something so different. 

TAL: Neither was I. Our species look so similar. Well, at least on the surface. 

KIM: I would’ve never guessed when it came down to the basics. Well, let’s just say the birds and bees would be very confused. 

TAL: The birds and bees?

Men The Disease handlar inte bara om blommor och bin. Varro-folkets farkost är ett så kallat generationsskepp, det har alltså färdats genom galaxen under flera generationer – 400 år för att vara exakt. Man har varit ute för att upptäcka, och i takt med att tiden har gått så har man byggt ut det – så att det nu består av en rad mindre skepp. Men nu har en del på skeppet tröttnat och tycker att det är dags att stanna någonstans. Att befälen på skeppet bara ser risker och faror överallt, och därför undviker kontakt med alla andra befolkade planeter som kommer i deras väg. En av dem som är med i denna underjordiska rörelse är Tal. Och hennes metoder för att uppnå sina mål är minst sagt okonventionella. Hon har skapat ett slags syntetiska parasiter som äter upp den metall som håller samman generationsskeppet. Hennes tanke är att ramen ska brista och att personerna på varje mindre skepp själva ska få bestämma vart man ska färdas.

Janeway riskerar sitt eget skepp när Varro-farkosten rämnar, för att minska risken för omkomna där. Det var modigt, men riskabelt. Hon tvingas också att acceptera att Harry Kim inte längre är den oprövade besättningsman som hon rekryterade till Voyager för fem år sedan. Och att hon nog måste sluta behandla honom som ett barn. När hon vill att Kim ska ta medicin för att botas från den Olan’vora-relaterade olyckliga kärleken som han lider av så säger Kim för en gångs skull emot:

KIM: Good. I have served on this ship for five years and said, yes, ma’am to every one of your orders. But not this time. 

JANEWAY: You’re willing to risk your rank, your career, over this? 

KIM: Have you ever been in love, Captain? 

JANEWAY: Your point? 

KIM: Did your skin ever flush when you were near another person? Did your stomach ever feel like someone hollowed it out with a knife when you were apart? Did your throat ever swell when you realised it was over? Seven of Nine, Seven of Nine told me love’s like a disease. Well, maybe it is. Pheromones, endorphins, chemicals in our blood, changing our responses, physical discomfort, but any way you look at it, it’s still love. 

JANEWAY: For the sake of argument, let’s say you’re right. Your feelings for Tal are no different than mine for what, the man I was engaged to marry? Well, I lost him and you’re going to lose Tal. You know that. What the Doctor is offering you is a way to ease the pain. 

KIM: That man you were going to marry. If you could have just taken a hypospray to make yourself stop loving him, so that it didn’t hurt so much when you were away from him, would you have done that? 

Jag tyckte mycket om det här avsnittet. Tyckte det var skönt att Harry Kim fick ligga lite, och samtidigt göra uppror mot Janeway – som lite gått över gränsen i mammigt beteende gentemot både Kim och Seven of Nine på sistone. För Kim fortsätter ju faktiskt att träffa Tal, trots Janeways utryckliga order om motsatsen. Att han revolterade här var nästan en lättnad. Det tog bort en del av den töntstämpel han haft tidigare under serien. Tyckte att Kims uppror också hängde hyfsat väl samman med B-handlingen om de syntetiska termiterna – även Tal gör uppror mot sin kapten. Om än med lite större konsekvenser.

En ny twist på “veckans alien”, karaktärsutveckling för Kim och ett slut som för en gångs skull inte går ut på att Janeway är en supermorsa – även hon har sina svagheter. Det här kändes piggt och oväntat. Och framför allt går The Disease emot den barnprogramsvänliga trend som skymtats när det gäller innehållet en hel del under den här säsongen, i och med Naomi Wildmans stora närvaro.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 589 tv-avsnitt.

VOY: Bride of Chaotica! Det där Janeway är spindeldrottningen Arachnia.

För några avsnitt skrev jag ju om att Tom Paris holodäcksäventyr som Captain Proton fått mig sugen på att köpa klassiska Blixt Gordon-avsnitt på dvd. Men frågan är om jag inte fick mitt lystmäte redan nu, i Voyager-avsnittet Bride of Chaotica! Här går nämligen serieskaparna all in i Captain Protons universum, med Janeway gästspelande som Queen Arachnia (komplett med raffig outfit och överdramatiska poser). Jag kollar en gång extra i creditlistan för att få mina goda aningar bekräftade. Jodå, det är Bryan Fuller som skrivit det här avsnittet.

Tom och Harry är alltså tillbaka på holodäcket där de leker sig igenom ett Captain Proton-avsnitt när man får oväntat besök. Två män från en annan dimension, en livsform som är foton-baserad precis som hololäkaren och figurerna på holodäcket. För de här varelserna är det äventyret på Planet X som utgör verkligheten, medan Voyager och dess kolbaserade besättning inte ens är avläsbara på deras instrument. Men främlingarnas försök att kontakta vad de tror är den främmande civilisationen på Planet X går inte så bra, den består ju av Doctor Chaoticas onda och skjutgalna hejdukar.

Men även om den här fotonbaserade aliencivilisationen inte riktigt har koll på att Voyager och dess besättning finns, så påverkar de ändå våra vänner från Federationen. Voyager har fastnat i någon form av kraftfält på grund av fotonfrämlingarna, och när det uppstår full konflikt mellan dem och Chaotica på holodäcket så påverkas även Voyager. Den enda lösningen blir att ge sig in i holoäventyret och se till att Chaotica blir avväpnad. Detta görs lämpligtvis genom att Janeway klär ut sig till spindelkungligheten Queen Arachnia och överlistar Chaotica genom sin list, skönhet och feromoner.

Ja, det blir rätt tramsigt. Men också roligt. Gillar till exempel den självironiska scenen där Paris och Kim hamnar i ett klipplandskap i Proton-äventyret och muttrar surt om begränsade budgetar och återvunna scenografier. Sedan är kanske frågan ur ett rent genreperspektiv om Voyager ens existerat som tv-serier om inte de där tidiga Blixt Gordon-följetängerna hade funnits. Bride of Chaotica! är en fin hommage till de som gått före i kampen för sf-genren. Och ett rätt så härligt avbrott i den vanliga Voyager-dramaturgin. Det känns verkligen som om serieskaparna kommit till det där stadiet där man börjar kunna testa allt mer konstiga idéer. Och jag älskar det, faktiskt.

Betyg: 9/10

Voyager. Säsong 5, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 581 tv-avsnitt.

VOY: The Killing Game, pt 1 och 2. Det med hirogener, nazister och holodäckskrig.

Ska man nu flippa ut i ett holoäventyr, så ska det göras på det här sättet. Med en fiende som tar över Voyager, förvandlar större delen av skeppet till holodäck och sedan jagar besättningen genom olika scenarion från Jordens och andra Federationsplaneters historia. Bara den första delens teaserscen, med Janeway som Klingon, är värd hela månadsavgiften till Netflix.

Det är alltså de inte så supercharmiga hirogenerna som är med i serien i ytterligare ett avsnitt. Nu med en ledare som är mycket orolig över framtiden. Framför allt hur det ska gå med hirogenernas kultur och civilisation, när folket blir allt mer utspritt över galaxen på jakt efter nya arter att döda och göra troféer av. Han funderar till och med över vad som händer när det är slut på arter att ta livet av. Vad ska då deras art pyssla med?

Svaret på den här gåtan är alltså Voyagers holoteknik, en fantastisk källa till olika jaktscenarion, där man dessutom kan döda sina byten om och om och om och om igen. Resten av tiden kan man sedan ägna åt att skriva litteratur om jakt, eller skapa konst om jakt, eller….ja, vad nu än den hirogenska kulturella överbyggnaden består av. När vi kommer in i det här avsnittet har hirogenerna redan total kontroll över Voyager, men de roar sig fortfarande med att jaga levande byten, snarare än hologram. Närmare bestämt Voyagers besättning, som placerats ut i olika holoäventyr. Där jagas de tills de åsamkats så pass allvarliga skador att de inte kan fortsätta fly. Då skickas de till sjukan för att lappas ihop igen, och sedan är det bara att bege sig ut i nästa äventyr för att agera bytesdjur.

Fast den där reinkarnationen från holoäventyr till holoäventyr är inte besättningen själva medvetna om. Samtliga, utom Harry Kim, är försedda med en form av neuroblockerare som gör att de lever helt och fullt i det holoäventyr de placeras i. Helt utan några minnen av Voyager eller andra, tidigare, holodäckssimulationer. Harry Kim är den enda människan på Voyagers brygga, men förstås inte helt nöjd med situationen. Han och hololäkaren sätter tillsammans en plan i verket för att försöka få ge Voyagers besättning deras medvetanden och minnen tillbaka,

En stor del av det här avsnittet utspelas i en simulering som utspelas i en liten fransk stad, ockuperad av tyskarna under andra världskriget. Och det är faktiskt ren och skär Star Trek-magi med scenen där hirogener klädda i nazi-uniformer kommer in på en fransk nattklubb där en sjungande Seven of Nine står för underhållningen. Å andra sidan är det nästan lika kul att se en totalt personlighetsförändrad Neelix som stridskåt klingon på ett annat holodäck.

Det är när Kims plan för att återta kontrollen på Voyager börjar gå i lås som det här avsnittet kilar ytterligare några underhållande snäpp till uppför skalan mot total surrealism. En explosion spränger upp ett stort hål i ett av holodäckens vägg, vilket skapar en öppning mot flera däck och korridorer på Voyager. Gränsen mellan holodäck och “vanligt skepp” suddas ut, precis som holodäckskriget och besättningens uppror mot hirogenerna, Även allierade- och nazistsoldater är involverade i konflikten. Ja, till och med en och annan klingon gör entré i den där lilla franska 40-talsstaden.

Jag gillar verkligen den smått vansinniga utvecklingen i bägge delarna av The Killing Game, men känner lite extra kärlek gentemot handlingen i den andra delen som verkligen urartar och blir jättekonstig. Och jätteunderhållande. Sedan finns det några små detaljer som gör mig extra kär i det här dubbelavsnittet, som när Harry Kim i sin stjärnflotteuniform möter en andra världskrigsversion av Paris i en korridor, och Paris först inte tror på Kims försäkran om att han är amerikan. B’Elanna som en fransk ung kvinna, gravid med ett tyskt befäl är också en birollsfigur som känns extra minnesvärd. Precis som scenen där en nazist hetsar några hirogener så att de bryter mot sin ledares order.

Briljant och smart. Ett avsnitt som lyckas vara underhållande, samtidigt som det finns en hel del politik och historia invävt i handlingen. Äntligen ett holodäcksäventyr som inte kändes som menlös maskeradlådeunderhållning. Som jag sagt tidigare, det är sådana här avsnitt som förgyller det här bloggtittandet för mig. Och, vet ni, det nästan kändes bara som ‘Allå ‘allå ’emliga armén när det var meningen. Däremot hoppas jag att det där är det sista vi ser av hirogenerna på ett tag. Rätt trött på dem nu.

För övrigt, så verkar det här vara prototypen till det som senare blir Voyagers långfilmslånga avsnitt, ett dubbelavsnitt som sändes back to back på tv-kanalen UPN.

Betyg: Pt 1: 8/10, Pt 2: 9/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 18 & 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 538 tv-avsnitt.

VOY: Hunters. Det med relästationen, breven hemifrån och de läskiga prisjägarna.

Storyn om det där nätet av relästationer tog inte slut i och med förra avsnittet. I Hunters får gänget ombord Voyager svar hemifrån, via samma nät som man skickade hololäkaren fram och tillbaka med. Ett helt juklappspaket strömmar genom de främmande rymdstationerna, fyllt med brev hemifrån från nära och kära såväl som ett krypterat meddelande från Stjärnflottan. Allt är dock en enda digital röra, och att utvinna meddelandena från stationens minne är ett krångligt och omständligt arbete.

Men varje personligt brev som man lyckas överföra är förstås en stor sak ombord på Voyager. Den första kontakten hemifrån på nästan fyra år, och bland delar av besättningen väcks drömmen på nytt om att snabbt få återvända hem. Lite kaxigt, tänker jag som ju vet att det här avsnittet faktiskt är den punkt då vi kommit exakt halvvägs i serien. De stackarna har alltså lika långt kvar hem som de varit på vift i deltakvadranten.

Mest eager efter att få höra något hemifrån är Kim, så hans brev kommer såklart sist fram. Minst eager är Paris, så hans brev fastnar i sajberrymden just efter att Torres tjatat ihjäl honom om att han faktiskt ska tycka att det ska bli kul att höra av sin sura farsa. Å andra sidan är Torres och Chakotay de som blir mest knäckta över nyheterna hemifrån, för nu får de ju reda på att hela deras motståndrörelse, the maquis, är utplånad. Och med den alla deras vänner.

Men det går inte att brevväxla utan att betala porto, inte ens i framtiden. Hirogen-snubbarna är fortfarande extremt oförtjusta över att någon använder deras 100 000 år gamla stationer för sina egna kommunikationsbehov. Därför tar de Tuvok och Seven of Nine tillfånga när de två är ute med en skyttel på uppdrag. De två inser snart en annan jobbig grej med hirogenerna, förutom deras ovilja mot fritt wifi. De är prisjägare och lever för att samla in sällsynta kroppsdelar från främmande arter de möter – till exempel är de förundrade över Sevens långa tarm och börjar genast tänka på snygg den kommer att se ut i vitrinskåpet i finrummet.

Så långt går det dock inte. Seven of Nine får behålla sin tarm, tack vare avsnittets dramatiska avslutning. Janeway lyckas förvandla den där relästationen till ett svart hål som förintar alla hirogen-skepp som hotar Voyager – och givetvis lyckas man transportera bort Tuvok och Seven från fiendeskeppet i absolut sista minuten. Sådär som det alltid är. Men en del av meddelandena hemifrån försvann förstås också ner i det där svarta hålet – som dessutom startade en kedjereaktion som utplånade hela reläsystemet. Så ingen mer brevväxling i framtiden, men Janeway och de andra kan förvänta sig en och annan påhälsning från några riktigt sura hirogener.

Men nu höll jag på att glömma det viktigaste av allt, att Janeway fick reda på att hon är dumpad nu. Ett av breven som kom fram var nämligen från hennes fästman, som tydligen gått vidare i livet och gift sig med en annan kvinna. Och det öppnar ju äntligen upp för lite omoraliskt beteende framöver från kaptenens sida. Chakotay var i varje fall genast där med sina hundögon, troget väntande vid hennes sida. Nu vill jag se lite action här, så den här romansen inte bara rinner ut i sanden som den gjorde för Picard och doktor Crusher i The Next Generation.

För övrigt kan väl Deep Space Nine ta sitt pretentiösa “vi skriver sex avsnitt som hänger ihop”-projekt och arkivera det under icke-imponerande misslyckanden. Det känns som om två sammanhängande avsnitt av Voyager får mer gjort när det gäller karaktärsutveckling än en handfull av de som utspelas i och kring den där rymdstationen vid Bajor. Och då var ändå det ena av de två i Voyagersäsongen fokuserat på att vara lite tokroligt. Mycket nöjd också med att Janeway och Voyager lyckats skaffa sig en ny dödsfiende i och med det här avsnittet. Hoppas hon hittar fram till en långvarig relation där, om det nu inte blir något med Chakotay.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 529 tv-avsnitt.

VOY: Revulsion. Det med den mordiska isomorfen.

Det känns verkligen som om Seven of Nine gett den här säsongen av Voyager den stabilitet som serien behövde. Den där sammanhängande handlingen över flera avsnitt som det känns som om jag efterlyst på ett gnälligt sätt i typ vartannat blogginlägg under förra säsongen. För om Sevens storyline bara finns och är närvarande så behöver det inte hända så stora eller avgörande saker i den för att skapa en känsla av kontinuitet. Som här i Revulsion, där man uppenbart anpassat Seven of Nines intrig till den tittardemograf som man hoppats locka med bland annat det extremt avslöjande silverfodral som hon använder som uniform.

Den här gången ska Kim och Seven of Nine jobba ihop, och han går från att vara lite rädd för henne (sist de var arbetskamrater, i The Gift, så slog hon ju ner honom) till att bli extremt attraherad. Något som hon förstås märker, och försöker lösa på ett rationellt och effektivt sätt.

SEVEN: Are you in love with me, Ensign? 

KIM: Well, no. 

SEVEN: Then you wish to copulate? 

KIM: No! I mean. I, I don’t know what I mean. 

SEVEN: All of these elaborate rituals of deception. I didn’t realise becoming human again would be such a challenge. Sexuality is particularly complex. As Borg we had no need for seduction, no time for single cell fertilisation. We saw a species we wanted and we assimilated it. Nevertheless, I am willing to explore my humanity. Take off your clothes. 

Kim blir förstås rädd för Seven of Nine på nytt efter den här lite brutala responsen från hennes sida. Kanske måste hon gå in i någon databas och söka på information om den sköra manliga självkänslan för att inse att kvinnor – inte ens i framtiden, långt ute i rymden – får ta initiativ till sex. Den vanligtvis så dominanta B’Elanna verkar däremot äntligen ha lärt sig spela det här spelet på rätt sätt, att vara lite svag och osäker så att mannen får ta initiativet. Som när Paris nu tycker att det är dags att följa upp den där kärleksbetygelsen som hon gav honom när de två höll på att dö utan syre ute i rymden.

PARIS: About what you said. I mean, the part about being in love with me. I realise you were suffering from oxygen deprivation and we were literally seconds away from death, so I know you probably didn’t mean it. 

TORRES: No, no, I meant it. But I don’t expect you to reciprocate. Really, you can just pretend that I didn’t say it. In fact let’s just pretend that I didn’t 

PARIS: Shut up. 
(Paris kisses Torres and she reciprocates, long and hard.)

B’Elanna är också en av huvudpersonerna i det här avsnittets “alien of the week”-intrig. Det rör det sig om den gamla vanliga “nödsignal som leder till trubbel”-tropen. Den nya twisten är att nödropet kommer från en hologrambaserad livsform, Dejaren, som är den ende överlevande på sitt skepp. Lite för sent inser B’Elanna och Hololäkaren – som är de som åkt till varelsens skepp för att hjälpa honom – att det beror på att han tagit livet av alla “riktiga” människor ombord. Dejaren visar sig vara fylld av en oresonlig avsky och hat till allt det som han kallar för “organiskt” liv. Ja, om det inte handlar om akvariefiskar, då. När B’Elanna äter lunch, till exempel, så triggar det igång Dejarens äckel så att han inte längre kan hålla tillbaka sitt förakt.

DEJAREN: I exist as pure energy, but you depend on food and water to survive. Frankly, I find it disgusting. Look at you, Look at you. Grinding up bits of plants and animals with your teeth. Secreting saliva to force it down your oesophagus into a pit of digestive acids. You can’t even stand to think about it yourself. What a repulsive creature you are! Constantly shedding your skin and hair, leaving your oily sweat on everything you touch. You think that you are the height of intellect in the universe, but you are no better than any filthy animal and I am ashamed to be made in your image!

Ja, till sist går han alldeles bonkers, och försöker ta kål på såväl Torres som hololäkaren. Det är klurigt med en fiende som är ett hologram, inser man, i alla fall om man inte hittar hans av-knapp. Ibland är han solid, för att sedan vara helt genomsläpplig. Svårt att slå ner någon då. Men lätt att bli nedslagen.

Supernöjd med det här avsnittet, en känsla som jag har allt oftare. Det känns ju som om både Voyager och Deep Space Nine är mogna franchiser vid det här laget. De håller sig på en jämn och hög nivå, dipparna har blivit allt mer sällsynta. Här är jag förstås extra nöjd eftersom både Seven of Nine och Torres/Paris-romansen får lov att utvecklas. Samtidigt som jag tycker att man lyckades skapa en rätt najs psykopat/skräckkänsla i äventyret med det mordiska hologrammet, en story som man också återkopplade till hololäkarens syn på sig själv och sin roll på Voyager. Utan att göra så mycket väsen av sig är Revulsion ett synnerligen välkonstruerat och snyggt utfört bruksavsnitt.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 502 tv-avsnitt.

VOY: Favorite Son. Det med sirenerna på kvinnoplaneten.

Voyager går retro på ett väldigt dåligt sätt här. En intrig om sexuellt utmanande och mansslukande kvinnor på en mystisk planet känns väldigt mycket som en idé som hade platsat i 60-talets originalserie. Kvinnorna på Taresia är liksom så oerhört inställsamma, behagsjuka, flirtiga och kåta. Och de tafsar precis hela tiden, även om de hävdar att det är deras sätt att kommunicera på. Att säga tack är till exempel en smekning över kinden. Men bakom den där ytan döljer sig förstås ett kastrationsångestens skräckkabinett. Kvinnornas enda intresse av männen är egentligen som råmaterial för cellodlingar och fortplantning. De suger, bokstavligen, livet ur alla män de kommer över.

Lägg till lite pinsamma ritualer och slagsmålsscener som hade känts genanta till och med för Kirk & Co och du har den här soppan till avsnitt (det tredje och sista i den så kallade Trilogy of Terror av vad vissa tycker är riktigt urkassa Voyagerepisoder). Det är lite synd, eftersom Favorite son faktiskt börjar med en intressant tankefigur. Att Harry Kim egentligen är en utomjording med alien-dna som legat gömt i hans avsmassa, gener som aktiveras när han närmar sig sin forna hemplanet. Han känner plötsligt igen stjärnsystemen de färdas igenom, han förutser en attack från en främmande rymdskepp och han hittar hem till sin gamla hemplanet Taresia. Och så yttrar det sig rent fysiskt också, genom röda prickar i pannan – något som han först tror är någon form av märkliga utslag.

I slutändan visar det sig att det här bara är ett trick, att Kim bara smittats med ett virus som förändrar hans dna, så att han för varje dag blir allt mer Taresian. Allt är en del av ett otroligt listigt sätt att locka män till planeten. Men även om det är extremt vetenskapligt avancerat att kunna lägga in stjärnkartor i en smittsam genssmitta så är Taresianerna traditionella när de slåss. När Kim inser vad som egentligen är på gång blir han misshandlad med träpinnar.

Det smärtar mig nästan lite att säga det, men Deep Space Nine är just nu en så mycket bättre serie än Voyager. Se bara på hur man hanterar liknande teman i Favorite son och Doctor Bashir, I presume. De är på sätt och vis tvillingavsnitt som bägge handlar om besättningsmedlemmar med hemligheter gömda i generna. Jag har ingen aning om hur mycket det kommer att snackas om Bashirs genetiska förbättringar i fortsättningen, men man lät i varje fall en av huvudpersonerna få en ny och avgörande detalj i sin backstory. I Voyager fegar man som vanligt, och nollställer handlingen i slutet av avsnittet. På sajten Memory Alpha läser jag att det fanns tankar på att låta Kim vara en alien genom resten av serien, med prickar i ansiktet och allt. Det hade varit lite spännande, tycker jag, och öppnat upp för en rad nya frågeställningar och mellanförskapsproblematik. Men den idén fick underkänt, i stället efterfrågades mer “sexighet” i Favorite Son av de som bestämde.

Det här är helt enkelt ett avsnitt med jättestora problem när det gäller såväl manus som utförande. Här finns illa genomförda drömscener, de nyss nämnda slagsmålsscenerna, och så slutar alltsammans med att Kim i sista minuten räddas ur en olöslig situation genom att bli transporterad till skeppet. Denna Star Treks Deux ex Machina-lösning på alla kniviga situationer användes i just Voyager så sent som för två avsnitt sedan i Darkling. Sloppy. Man räddar åtminstone fiaskot lite grand när man låter Kim berätta om sirenerna i Odysséen i slutet av avsnittet. Då kan man i varje fall låtsas att Favorite Son inte bara är ett slentriansexistiskt magplask ,utan något så stiligt som en hommage till antikens berättelser.

Betyg: 2/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 471 tv-avsnitt.

VOY: The Thaw. Det med AI:n som halshugger sina användare som underhållning.

voy the thaw 5

Från campiga The Muse går vi vidare till surrealistiska The Thaw. Ett avsnitt som stilmässigt egentligen skulle passa bättre i originalserien. Den här typen av “datormaskinen blev galen och världen förvandlades till en mordisk version av lustiga huset”-intriger känner man ju igen från till exempel Shore leave.  Men det är också något med estetiken och retrokänslan som liksom passar bättre i sextiotalstelevisionens formspråk än på mitten av nittiotalet.

voy the thaw 7Allt börjar ändå förhållandevis normalt. Voyager kommer till en planet som brukade vara en handelskoloni, men nu är ödelagd efter en soleuroption och en massa annan skit. De möts av ett automatiskt meddelande om att lämna planeten i fred, eftersom några av dess invånare ligger nedfrysta under planetens yta och väntar på att den ska bli beboelig igen. Men trots att atmosfären och växtlivet hämtat sig från katastrofen, så verkar inga människor finnas på dess yta. I meddelandet säger mannen att personerna i koma kommer att återupplivas 15 år efter katastrofen, men de ligger fortfarande kvar i sina behållare trots att det gått 19 år. Janeway transporterar över hela apparaten till Voyager för att lösa problemet. Vilken tur att den hade warpteknologi, så hon kunde göra det med gott samvete.

voy the thaw 3Två av de fem personerna i den här djupsömnsapparaten är döda, men systemets dator verkar kommunicera med de andra tre personernas hjärnor. De är liksom vakna trots att de befinner sig i dvala. B’Elanna Torres och Harry Kim tar de döda personernas plats i maskinen för att ta reda på vad det är som gått snett. Och möts av…ja, hur ska man beskriva det? Som en mardrömslik blandning mellan cirkus, freakshow och familjeorienterade varietéprogram från sjuttiotalet. Kroppsstrumpor, märkliga masker och varelser i monsterdräkter. Ledare verkar en man i ful vitgrå sminkning vara. Alla är liksom jätteglada på ett extremt obehagligt sätt.

voy the thaw 8Den sällsamma underhållningsvärlden är skapad för att hålla igång de sovande människornas hjärnor under deras tid i dvala. Men dessvärre har maskinen som styr den insett att om personerna som den är uppkopplad till väcks till liv igen, så är det slut på det roliga i datorvärlden. Alltså får ingen lämna det här rekreationsprogrammet från helvetet. Om någon käftar emot så rullas en rosa giljotin fram av en tjock bödel i mask och svarta trikåer, och så hugger man av det virtuella huvudet inne i datorsimuleringen. Blott skräckupplevelsen av att uppleva en avrättning på det här sättet räcker tydligen för att trigga igång en hjärtattack hos den som ska straffas. Det är det som drabbat de två döda i djupsömnsmaskinen.

Den enda som kan sätta den onda clownen på plats är holodäcksläkaren. Hans virtuella hjärna kan clownen inte läsa av. Efter många turer lyckas också hololäkaren och Janeway att komma på ett sätt att överlista clownen, som Janeway kallar för Fear, rädslan.

JANEWAY: You know as well as I do that fear only exists for one purpose. To be conquered.
CLOWN: She tricked me.
JANEWAY: Did she? Or was a part of you actually hoping to be defeated? Isn’t that why you allowed Captain Janeway to come here? Because you sensed she had the power to subdue you.
(It is getting dark.)
CLOWN: No. She lied. That was very un-Starfleet of her.
JANEWAY: Starfleet captains don’t easily succumb to fear.
CLOWN: What will become of us? Of me?
JANEWAY: Like all fear, you eventually vanish.

voy the thaw 6När vi första hamnar i den där otäcka nöjesvärlden så satt jag faktiskt och himlade med ögonen lite hemma i soffan. Det är något väldigt amerikanskt med att en ondskefull fantasivärld ska vara fylld av gycklare, clowner och freaks. En snedtripp på kommersiell barnkultur på något vis. Allt ska vara technicolor, starka färger, hysterisk glädje (det är liksom ingen slump att den där onde clownen själv gör referenser till Trollkarlen från Oz).

Men efter ett tag la jag ner det där kritiska och började bara förundras över det sjuka flowet som finns i det här avsnittet. Att en giljotin används i en scen är rätt grovt för att vara Star Trek. Och den sagolika, men samtidigt brutala och mordiska festen är liksom genial i all sin töntighet. När jag sedan läste att det fanns med personal från Cirque du Solei  i den här scenen så insåg jag plötsligt varför den framstod som så mardrömslik. Toppa det med lite pop-psykologi från Janeways sida och jag är såld. Älskar liksom när Star Trek dippar över rena rama vansinnet på det här sättet, och ändå lyckas få ihop det på slutet.  Det är liksom både jättebra och jättedåligt samtidigt. Och i min bok betyder det oemotståndligt.

För övrigt, är det här första gången vi får se Harry Kim spela klarinett? Jag har för mig att han bara har stått och hållit i sitt instrument tidigare. Klarinettscenen var dock inte så spännande som den lät när skådespelaren Garett Wang berättade om hur han fick intensivlära sig att spela på instrumentet inför inspelningen. Tvärtom. Kanske sämsta scenen, även om vi fick reda på att det är lyhört ombord på Voyager. Och förlåt om jag är genusskadad nu, men är det så att männen spelar instrument ombord på de olika Star Trek-skeppen, och kvinnorna gillar teater, dans och kampsport? Undrar åt en kompis.

Betyg: 9/10. 

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 427 tv-avsnitt.