VOY: Endgame. Slutet och början på slutet av Voyager.

Så var det dags för slutet på den här serien. Efter sju säsonger ska jag äntligen få svaret på om och hur Voyager tar sig hem till Jorden. Lite extra spänd är jag eftersom skeppet fortfarande inte kommit särskilt långt på sin resa mot Jorden i seriens förra avsnitt. Så även om avslutningsavsnittet är 90 minuter långt verkar det som en omöjlig ekvation att få ihop ett avslut på så kort tid. Lösningen på problemet är, som alltid när man hamnat i omöjliga situationer i Star Trek, en tidsresa.

Men det är i alla fall en tidsresa med en twist. Eller två (eller kanske till och med minst tre). För Endgame är ett generöst avsnitt. Genom att utspelas i två olika tidsplan så får vi som tittare faktiskt uppleva två olika versioner av slutet. Två för priset av en! Alla blir nöjda!

En del av avsnittet utspelas år 2404. Grånade versioner av våra vänner från Voyager firar tioårsjubileet av återkomsten till Jorden. Det tog dem 23 år att ta sig till dit, och inte alla lyckades ta sig hela vägen hem. Och en del av dem som kom hem blev aldrig sig själv igen. 2404 har Chakotay till exempel precis gått bort, han kunde tydligen aldrig komma över att Seven of Nine dött under ett uppdrag i Deltakvadranten Och Tuvoks psyke brakade samman på grund av bristen på adekvat vård under färden mot Jorden Men det finns förstås även positiva saker som hänt under åren. Kim har gjort karriär och äntligen fått en kaptenstitel. Och Hololäkaren lever livets glada dagar. Tydligen har hologrammen fått de där mänskliga rättigheterna han alltid önskat sig, så han har gift sig med en “organisk” kvinna och bestämt sig för ett namn. Joe!

Men snart inser vi att den åldrade Janeway är precis lika envis som förr. Hon varken kan eller tänker acceptera att resan genom Deltakvadranten inte fick ett helt igenom lyckligt slut, så hon reser tillbaka i tiden för att hjälpa sin yngre upplaga att hitta en genväg hem till alfakvadranten.

Mötet mellan de två upplagorna av Janeway går givetvis inte särskilt smooth. Den äldre är cynisk och hämndlysten. Den yngre principfast och en smula misstänksam. Det är tydligt att de prioriterar lite olika kring det här med hemresan. Janeway d.y. står nämligen inför valet att antingen åka hem till Jorden på ett kick genom en av borgernas hypersnabba transwarpgenvägar, eller att ta vara på den unika chansen hon har att spränga hela borgdrottningens högkvarter i luften. På det sättet kan hon rädda miljoner liv, istället för att bara rädda besättningens framtid. Inte ens när Janeway d.ä. berättar om alla olyckor som kommer att drabba skeppet på vägen hem så ger den yngre upplagan sig (hon får dessutom eldunderstöd av dem som eventuellt kommer att dö eller skadas på vägen hem). Till sist inser Janeway d.ä. att det enda sättet att lösa problemet på är genom en kompromiss. Janeway d.y. och resten av besättningen åker hem, medan Janeway d.ä. infekterar borgerna med ett datorvirus och tar med sig hela deras högkvarter in i evigheten.

Som vanligt när det handlar om tidsresor så blir jag ändå en smula förvirrad. Måste till exempel Janeway d.ä. hinna sabba allt för borgerna innan Janeway d.y. har hunnit komma tillbaka till alfakvadranten. Jag menar, Janeway den äldres. tidslinje tar väl slut där och då? För jag antar att det inte blir dubbla upplagor av Enterprise som kommer hem till Jorden? Inga scener där Janeway d.y. och hennes manskap står och vänta på Janeway d.ä. när dom anländer Jorden en massa år senare? Och om alla de tidslinjer som vi ser resultatet av år 2404 suddas ut, är inte det ett enormt ingrepp på människors liv? Ingen kan väl garantera att allt slutar lyckligt bara för att man kommer till Jorden tidigare.

Det här med tidsproblematiken diskuteras inte jättemycket i det här avsnittet. Det är väl borgdrottningen som på slutet fått ihop pusslet så pass mycket att hon inser att om hon dödar den yngre upplagan av Janeway så blir hon också av med den äldre. Sen tappar hon dessvärre alla sina kroppsdelar och kan inte riktigt utnyttja den insikten. Tycker nog att kroppsdelstappandet utgör den kanske allra mest legendariska scenen i hela det här avsnittet. Star Trek med en skvätt Monty Python, ungefär.

QUEEN: Voyager will be destroyed.

ADMIRAL: They’re ahead of the shock wave. They’ll survive. Captain Janeway and I made sure of that. It’s you who underestimated us.

(The Borg Queen pulls off a malfunctioning arm.)

QUEEN: Sphere six three four. They can still hear my thoughts.

(The Sphere changes course inside the transwarp hub.)

QUEEN: I may have assimilated your pathogen, but I also assimilated your armour technology.

(Her left leg falls off. The Queen tries to stand, and fails.)

QUEEN: Captain Janeway is about to die. If she has no future, you will never exist, and nothing that you’ve done here today will happen.

(The Borg Queen dies, and the Central Complex explodes

End Game tar slut när Voyager kommit fram till alfakvadranten och satt kurs på Jorden, och jag kan väl erkänna att jag inte direkt stod och hoppade av lycka efter den här avslutningen. Jag tycker nog att det är fusk att använda tidsresor som man gör här. En sju år lång intrig som bara fixar sig på ett lite för enkelt sätt (för manusförfattarna i alla fall, Janeway d.äl gick ju upp i rök). Men när jag väl kommit över den initiala besvikelsen så tycker jag att avsnittet växer ju mer jag tänker på det. Janeway vs Janeway är en fin matchning, precis som mötet mellan Borgdrottningen och Janeway d.ä känns som titanernas kamp. Och, som jag nämnde tidigare, det är ju förstås rätt lyxigt att få se bägge sluten på serien i ett och samma avsnitt. Men helt perfekt är det inte. Visst kan man väl tycka att producentteamet kunde kommit på något lite bättre efter sju års grunnande?

Det här avsnittet till trots, Voyager är nog ändå min favorit bland de Star Trek-koncept som jag sett hittills (vid sidan av originalseriens charmiga mix av kitsch och camp).Voyager har en bra mix av rollfigurer, och en bra blandning av möten med främmande aliens och personliga dramer. Att bygga in en konflikt i manskapet mellan Stjärnflottan och Maquis var också ett genialiskt grepp. Liksom att de mer “konstgjorda” livsformerna, Seven of Nine och hololäkaren, allt mer utkristalliserats som seriens egentliga huvudpersoner. De är dessutom roligare och bättre skrivna än sin motsvarighet i The Next Generation, Data. Janeway, däremot, blev allt mer skum ju längre resan höll på. Henne fick vi faktiskt aldrig riktigt lära känna. Det saknades både en tydlig utvecklingskurva hos hennes karaktär och en kontinuitet i hennes personlighet. Ändå är hon min favoritkapten. Både den yngre och äldre versionen.

Med det tackar jag Voyager för en kul resa, härnäst tar jag mig an Enterprise. Önska mig lycka till!

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 25 & 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 662 tv-avsnitt.

VOY: Prophecy. Det där Deltakvadrantsklingoner får för sig att B’Elannas barn är deras frälsare.

Det är pre-bokmässetider, och jag sitter och läser böcker om lesbiska kärleksrelationer i stället för att titta på Star Trek. Men mitt i det pressade läs-schemat lyckades jag i alla fall få tillräckligt mycket tid över för att kolla på ett Voyager-avsnitt igår morse. Men jag vet inte om jag var ovanligt morgontrött, för jisses så förvirrande den här historien var. Späckad med information och händelser, men jag är inte helt säker på att jag tyckte att det hela var helt logiskt. Men så blir det kanske lätt i en intrig som omfattar både klingoner och sökandet efter en Messias.

Efter att Deep Space Nine avslutades så har jag tyckt mig märka ett större intresse än tidigare från producenter och manusförfattare när det gäller att knyta Voyager närmare resten av Star Trek-franchisen. Som hela avsnitt som mestadels utspelas på Jorden, eller B’Elanna på besök i klingonernas dödsrike. Prophecy är däremot ett avsnitt med väldigt handfast närkontakt. Voyager stöter nämligen här på en klingonsk farkost mitt i deltakvadranten. Ett skepp som irrat runt så länge (drygt hundra år tror jag) att de fortfarande tror att de är i krig med Federationen,. det vill säga Voyager. Strid utbryter, men under de följande fredssamtalen upptäcker den klingonska kaptenen att B’Elanna är gravid. Han inser snabbt att hon kan vara lösningen på alla hans problem. Skeppet är fyllt med pilgrimer från en klingonsk sekt som följer en profetia som ska leda dem till en frälsare. Men kultmedlemmarna ombord har börjat bli allt mer rastlösa och irriterade över planlösheten i deras färd. Nu lanserar kaptenen teorin att B’Elannas barn är den de letat efter (en rätt så rimlig chansning, oddsen för att hitta några fler klingoner i den här delen av rymden borde ju vara ganska ruttna).

Kaptenen vill vara nära den nya frälsaren, så han spränger sitt eget skepp i luften för att Janeway ska transportera över hela hans besättning till Voyager. Här vädjar han sedan till B’Elanna att spela med i frälsarcharaden, annars kommer Voyagers besättning snart att få ett klingonskt religiöst uppror på halsen (eller säger man halsarna?).

Det kvittar dessvärre hur duktig B’Elanna är på att fejka sin gudomliga utvaldhet, ett gäng klingoner är extremt missnöjda med sin kapten, och planerar att ta över Voyager i stället. Men för att göra det hela ännu lite mer intressant bär en av upprorsmakarna på ett dödligt virus, som han lyckas smitta B’Elanna och hennes ofödda dotter med.

Låter det här mörkt? Allt är faktiskt inte gravallvarligt. De mer komiska mellanspelen står Harry Kim och Neelix för. Kim blir våldsamt uppvaktad av en klingonsk kvinna, men Neelix lyckas avleda hennes uppmärksamhet. Till sig själv! Det visar sig att den godmodige Neelix är mycket mer inne på våldsamt och brutalt sex än vi någonsin kunnat ana tidigare! Eftersom Neelix inte är en del av stjärnflottan antar jag att han inte behöver kaptenens och läkarens tillstånd för att få ligga runt med andra typer av varelser, ett medgivande som Kim tidigare i avsnittet uppmanas att söka av en väldigt pragmatisk hololäkare.

Till sist löser sig allt. förstås. Det visar sig att B’Elannas dotter utvecklat antikroppar mot den där livsfarliga smittan som hololäkaren kan använda för att göra ett vaccin (vilket förstås i sig stärker idén om att det ofödda barnet faktiskt är en frälsare). Samtidigt som kultmedlemmarna går med på att slå sig ner på en obebodd planet där de ska fortsätta att…vänta på en Messias, antar jag.

Just den där kulten verkar ha ett så oklart syfte, verksamhet och metod att jag inte riktigt kan njuta av det här avsnittet. Ena stunden spränger man sitt eget skepp för att följa sin Messias, i nästa stund blir man nybyggare på en obebodd planet. Jag har liksom inga problem att följa med i handlingen så länge det gäller jakten på en frälsare, eller de klingonska myteristernas försök att ta över Voyager. Det är när avsnittet i det närmaste är slut som allt känns lite krystat. Och vad som hände sedan med delta-klingonerna verkar också väldigt oklart. Inte ens en stackars spin off-roman har det blivit. Så vi verkar aldrig få veta om Neelix blir pappa efter Prophecy.

Ett lite väl överfullt avsnitt som inte riktigt mäktade få mig engagerad i klingonernas jakt på en frälsare. De verkade själva, helt ärligt, inte heller vara särskilt intresserade av den där profetgrejen. Så lite konstigt ändå att de inte passade på att lifta med Voyager hem igen.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 650 tv-avsnitt.

VOY: Lineage. Det där B’Elanna blir gravid och vill genmanipulera sitt foster.

Tom och B’elannas förhållande har verkligen utvecklats snabbt under den här säsongen. Först bröllop, och nu den glada nyheten om att B’Elanna väntar barn. Fast för den blivande modern väcker beskedet om graviditeten upp en massa traumatiska minnen från förr. När hololäkaren gör en 3D-skiss av barnets utseende så blir hon helt förstörd. Orsaken: att den blivande dotterns panna har de typiska klingonska vecken.

Som förklaring till B’Elannas starka reaktion får vi följa med på en campingresa som hon gjorde som barn, och där hon som vanligt kände sig utanför, annorlunda och ensam. Som klingonbarn får man uthärda en del, tydligen. Som att någon lägger mask på ens smörgås som ett jätteroligt skämt “för ni klingoner gillar ju att äta mask”. And then some. Men allt eftersom de här flashbacksen fortsätter så inser vi att det inte var de där töntiga barnen som sårade B’Elanna på campingresan med sina töntiga skämt. Det var när hennes far John på kvällen, efter att barnen gått och lagt sig, satt och beklagade sig över hur jobbigt det var att leva med två klingoner som det riktiga dramat tog fart.

JOHN: She’s too damn sensitive.
CARL: What do you mean? She’s a great kid.
JOHN: You haven’t been around her much the last couple of years. She’s gotten moody, unpredictable, argumentative. Just like her mother.
(B’Elanna lyssnar.)
CARL: I thought you loved Miral’s intensity.
JOHN: Everything’s become a fight with her. I guess the older, I get the less intensity I can handle. You know, it’s funny how Mom and Dad always turn out to be right.
CARL: What do you mean?
JOHN: Mom warned me not to marry Miral.
CARL: Mom loved Miral.
JOHN: Sure she did. But she never thought I had the constitution to live with a Klingon. And now I’m living with two of them.

Det där blev början på slutet för B’Elannas uppväxt i en kärnfamilj. Och eftersom det var den unga B’Elanna som just efter det här skrek till farsan något i stil med att “om det är så jobbigt att bo med oss så kan du väl dra då!” så fick hon förstås enorma skuldkänslor när farsan någon vecka senare drog från familjen. Det klingonska arvet är alltså inget som B’Elanna är superglad över, utan har mest varit ett problem, det har vi väl förstått redan tidigare. Men de här minnena från barndomen triggar igång saker som hon verkar tappa kontrollen över helt.

Jag uppskattar ju när rollfigurerna i de här serierna går lite bonkers, så jag gillar att B’Elanna liksom går över alla gränser i sin iver över att få bort de klingonska generna från sitt barn. För det är den enda lösningen på problemet, verkar hon tycka. Hon drar sig inte ens för att gå in och programmera om hololäkarens matris, för att få honom att godkänna den genmanipulation som hon föreslagit (Paris, som är pappan är ju helt emot att göra några ingrepp på det viset). Det blir rätt rafflande när hon lyckas låsa in sig själv i sjukstugan och stänga av all kommunikation med den, för att dra igång genbehandlingen tillsammans med hololäkaren.

Bytte åsikt om det här avsnittet flera gånger medan jag kollade. Först tyckte jag att det var lite töntigt, av alla mellanförskapsavsnitt inom Star Trek så kändes det här som det ytligaste. Men sen när B’Elanna blev lite knäpp så tyckte jag att det började bli riktigt fascinerande. Gravida morsor är liksom inte att leka med! Men sedan försvann hela mitt intresse i och med det såpasmöriga slutet, där man dränker de få nyanser som finns i scenerna med smetig musik.

Däremot förstås skoj med hur Icheb till en början befarar att B’Elanna har en parasit i kroppen, innan man förstår att hon är gravid. Och det är förstås också i varje fall en smula lustigt hur snabbt ryktet om B’Elannas graviditet sprids ombord (själv hade jag varit fullständigt paralyserad av paranoia över att bo på det där skvallerbytteskeppet). Nu hoppas jag bara att upphovspersonerna hade det här avsnittet i åtanke när de författade resten av storyn om B’Elannas graviditet. Om hon får graviditetscravings och börjar käka mask så har man faktiskt lyckats knyta ihop den här dramaturgiska påsen på ett utmärkt sätt. Ser fram emot det.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 648 tv-avsnitt.

VOY: Flesh and blood, del 1 & 2. Det med hologrammen som gör revolution.

Dålig bloggvecka det här. Två späckade sändningar och en heldag med redaktionen sätter sina spår i inläggsfrekvensen. Så mycket bättre då att jag faktiskt sett riktigt bra avsnitt. Som Flesh and blood. Ytterligare ett sånt där dubbelavsnitt, som sändes första gången på en och samma kväll under långfilmsliknande former. Men någon helt fristående berättelse är däremot inte den här historien.. Hirogenerna är tillbaka och ställer till med kaos igen, och man plockar också upp storylinen om revolterande hologram från Body and soul. Ovanligt snyggt vävt med två återkommande intriger här, faktiskt. Nästan ett unikum i en Star Trek-serie.

Storyn har sitt ursprung i Janeways gamla beslut om att ge det brutala jägarfolket hirogenerna tillgång till Voyagers holodäcksteknik. Avsikten var att man på det sättet skulle sätta stopp för deras blodtörstiga jagande efter olika byten och troféer runt om i galaxen. I stället kunde de förlägga sina massmord till holodäcken och ta livet av fotonbaserade livsformer. Det här fungerade förstås inte i längden. Hirogenerna ville maxa svårighetsnivån på sina jakter, så de började mixtra med matriserna och tog bort alla spärrar för hur mycket hologrammen skulle komma ihåg av sina tidigare liv, samt hur stor deras kapacitet att utvecklas bortom grundprogrammeringen skulle vara. Det slutade lite snopet med att hologrammen faktiskt blev smartare än hirogenerna, och att de nu inlett en revolt mot sina forna herrar. Ett skepp fyllt av enbart fria hologram, lett av den karismatiske bajoranen Iden, har till och med börjat söka upp olika hirogenskepp för att befria andra hologram.

Diskussionen kring hologram och deras rättigheter har bubblat lite grand i bakgrunden i Voyager ett bra tag nu. Som när hololäkaren klagat hos Janeway på att han inte får samma behandling och respekt ombord som sina kollegor av kött och blod, eller i avsnittet där Lokirrerna tampas med sina revolterande hologram. I det här avsnittet ställs saken till sist på sin spets – Janeway måste välja vem hon ska stödja i den pågående konflikten. Är hon ytterst ansvarig för att ha delat med sig av holotekniken, och borde därför hjälpa hirogenerna med att spåra upp och avaktivera de revolterande hologrammen? Eller är det hologrammen som måste skyddas från sina brutala fångvaktare, som gång efter annan mördar och våldför sig på dem? Det hela blir inte mindre komplicerat när hololäkaren agerar medlare mellan hologrammen och Janeway. Han känner igen sig i holorebellernas problematik, och kallar dem till och med för en ny ras, skapad genom Janeways agerande.

EMH: You’re right that it was a mistake to give the Hirogen technology and that mistake has had consequences. These holograms are one of them. In some ways they’re a new species, one that you helped create. You can’t turn your back on them.
TORRES: He’s got a point.
TUVOK: Could we restore them to their original parameters?
EMH: We’d be wiping out their memories, their experiences, everything they are.
CHAKOTAY: Couldn’t we just extract their violent subroutines?
TORRES: It’s possible.
EMH: That would be like de-clawing a cat. We’d be taking away any chance they have of defending themselves.
JANEWAY: We’d also be preventing them from doing any more harm.
EMH: You wouldn’t even be considering this if they were flesh and blood.
JANEWAY: I’m not going to let you turn this into an argument about holographic rights.
EMH: Why not? That’s exactly what it is.

Det är alltså inte bara Janeway som måste fatta ett beslut här, hololäkaren känner sig också helt kluven. Till sist tröttnar han på det han tolkar som Janeways okänslighet i frågan och hoppar av! Transporterar sig över till hologramskeppet och ger dem den tekniska informationen som behövs för att de ska kunna neutralisera Voyagers vapen.

Janeway är förstås rasande, inte bara över att hololäkaren med sitt agerande riskerat livet på alla som finns på Voyager, utan förstås också över att han trotsat henne. Hon vill skylla felet på hans programmering och bannar sig själv att hon inte kollat efter buggar i systemet. Chakotay verkar lite mer rimlig i sina resonemang.

JANEWAY: I should have seen this coming.
CHAKOTAY: You had no way of knowing the Doctor would do this.
JANEWAY: Are you sure? He was so adamant bout helping those holograms. I should have been paying closer attention.
CHAKOTAY: Are you saying it was a mistake to reject his plan?
JANEWAY: The mistake was not running a diagnostic on his programme the minute he came back to this ship.
CHAKOTAY: You think these holograms manipulated him somehow?
JANEWAY: He was on their ship for days. For all we know, they reconfigured his entire matrix.
CHAKOTAY: There is another possibility. He may have done what he did because he genuinely believes in their cause.
JANEWAY: I can accept that the Doctor has sympathy for these people. But I can’t accept that he would deliberately risk the lives of this entire crew. We’re his family.
CHAKOTAY: Maybe that’s how he’s started to think of these holograms.

Hologrammen drömmer om en egen planet, ett eget hem där de inte behöver tjäna någon annan än sig själv. Det borde vara ganska lätta att fixa, det enda man behöver är ju energi. Eftersom man varken behöver syre eller natur så kan man i stort sett slå sig ner på vilken ogästvänlig stenbit som helst. Det där låter ju som en toppenplan, men dessvärre är hologrammens ledare Iden lite vrickad. Han har drabbats av storhetsvansinne och drömmer om en ny holoreligion – en där han själv är en av gudarna. Han attackerar alla skepp som kommer i närheten och som har hologram i sin tjänst. Och när det gäller kultursektorn så vill han bryta helt och hållet med vad de så kallade organiska har gjort. Det blir alltså ett bestämt nej till hololäkaren när han fantiserar om hur han kan bli kulturminister i den nya civilisationen och undervisa om de stora mästarna från förr. Hologrammen ska skapa sin egen kultur, religion och livsstil.

Ja, så det flippar alltså ut. Iden bestämmer sig för att ge igen på hirogenerna. Han transporterar dem till en planet och låter sedan hologrammen jaga dem, i en jakt lika brutal och meningslös som dem som hirogenerna brukade arrangera. Till sist blir det hololäkaren som får dra ner till den där planeten och agera actionhjälte. Försedd med ett jättestort lasergevär så “avaktiverar” han Iden (som till och med snott hololäkarens mobila hologramprojektor)

Tillbaka på Voyager försöker hololäkaren själv komma på ett lämpligt straff som Janeway kan dela ut. Inte bara bröt han mot order, han riskerade också Voyagers säkerhet och gjorde det möjligt för hologrammen att kidnappa Torres. Men Janeway är sällsynt tyst, deppig och passiv. Hon vet inte vad hon ska göra.

EMH: If I weren’t your only doctor, I imagine you’d confine me to the brig. Confiscating my emitter would be an equivalent to punishment.
JANEWAY: I’m not sure that’s appropriate.
EMH: If that’s not enough, you can take away my holodeck privileges. And my autonomy protocols.
JANEWAY: You mean turn back the clock to when you were first activated?
EMH: You’ve given me extraordinary freedom over the years. I’ve obviously abused it.
JANEWAY: Maybe. Or maybe you’ve simply become as fallible as those of us who are made of flesh and blood. I’m just as responsible for allowing you to expand your programming as I am for giving technology to the Hirogen. How can I punish you for being who you are?
EMH: I don’t know what to say.

Det här är väl ändå Star Trek när det är som bäst, rotandes i vad en kännande livsform egentligen är, och ifrågasättande maktrelationen och förhållandet mellan människa och maskin. Flera av Star Treks allra bästa avsnitt är just på det här temat, och Flesh and blood håller också en ovanligt hög klass. Den här gången håller man dock de filosofiska diskussionerna på ett minimun, problemställningen är förpackad tillsammans med en hel del action och vändpunkter. Flesh and blood blir faktiskt bara bättre och bättre ju längre avsnittet håller på.

Just hologramfrågan har ju börjat skava mer och mer. I The Next Generation löste man problemet med ett allt för självständigt hologram genom att låsa in honom i en egen hårddisk. Men eftersom hololäkaren under de här sju åren blivit allt mer av en fullödig rollfigur (och en av seriens bästa karaktärer) så kändes det som hög tid att ta upp frågan till en ordentlig diskussion. Sedan vet jag inte riktigt om man den får ett ordentligt svar. Janeway särbehandlar fortfarande hololäkaren när hon inte ens delar ut ett straff till honom efter det han gjort. Som om hon är medansvarig eftersom hon inte kontrollerat hans programmering in i minsta detalj.

Det går att läsa in en massa symbolik i det här avsnittet – om klassamhället, slaveri, kolonialism och rasism. Nu undrar man ju bara vad som händer med resten av holodäcket. Vid vilken nivå uppnår ett hologram status som en självständig individ? Och är det okej att roa sig som man vill med andra hologram, med ett mer begränsat medvetande? Så många frågor efter det här avsnittet.

Ett lite extra plus att skeppet med revolterande hologram består av en massa livsformer från alfakvadranten. En liten påminnelse om vilket franchise som den här serien ingår i. Eller bara recyklande av kostymer?

Och den otäckt dåliga översättningen fortsätter även i det här avsnittet. Kastare och riktare (thrusters och phasers) och uttrycket “escape pod” översätts genomgående som “flyktväg”. Så märkligt.

Betyg: 8 & 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 9 & 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 646 tv-avsnitt.

VOY: Nightingale. Det där Harry Kim försöker göra kaptenskarriär.

Det här var lite segt, va?

Harry Kim är frustrerad över bristen på karriärmöjligheter ombord på Voyager, och det kan man ju förstå. Alla jobb är ju liksom redan tillsatta, faktum är att det krävs nästan att någon ska dö för att Kim ska kunna stiga i graderna. Så när chansen att hoppa in som ställföreträdande kapten på ett alienskepp yppar sig så vill han verkligen, verkligen, verkligen ha jobbet. Janeway ger, långt om länge, efter för hans tjat. Det borde hon förstås inte gjort, för skeppet som Kim ska köra runt med miste sin kapten i en attack i en pågående konflikt mellan två folk. Så nu blir det som att hon och Voyager tagit ställning i den väpnade konflikten mellan Kraylor-planeten (vars skepp Kim jobbar på) och Annarierna. Dålig stämning uppstår mellan Janeway och de sistnämnda, och det var ju lite extra tråkigt eftersom Janeway just höll på att göra en riktigt bra bytesaffär med Annarierna. Nu tvingar de Voyager ut från deras territorium, och de som precis landat med skeppet och börjat reparera allt som gått sönder de senaste sex och ett halvt åren.

Storyn kring Kim kan väl brytas ner i två huvuddelar. Dels handlar det om Kim som kaptensämne. Det vill säga, hur dålig han är. Han detaljstyr, gör allt jobb själv i stället för att delegera och är dålig på att lyssna på andras förslag. Herregud, tönten har till och med tagit med en saxofon för att inreda kaptensrummet ombord så det känns mer hemma. Det är Seven of Nine, själv en erkänt urkass person i arbetsledande positioner, som av någon anledning är den som manusförfattarna tycker ska framföra sitt omdöme om Kims chefsinsatser till honom.

SEVEN: I’ve discovered a serious flaw in one of the ship’s systems.
KIM: Which one?
SEVEN: The captain. The captain’s main function is to issue orders, correct?
KIM: Right.
SEVEN: And the crew’s function is to support the captain and carry out those orders.
KIM: What’s your point?
SEVEN: Every time you give an order, you carry it out yourself. And when someone else makes a suggestion, you dismiss it.

Och sen när besättningen gjort myteri och Kim vill hoppa av jobbet som kapten, så läxar hon upp honom för det. Och han skärper sig, förstås, och så går allt jättebra, förstås. Allt på det där övertydliga “nu lärde jag minsann mig en nyttig läxa”-sättet som mest känns som skol-tv., förstås. Den andra delen av storyn handlar om vad de där typerna från Kraylor egentligen pysslar med. Passagerarna är vetenskapsmän som konstruerat den osynlighetssköld som döljer skeppet som Kim fått ta över. En innovation som förstås är räddningen för en planet som varit under annarisk blockad superlänge.

Den här lite långtråkiga storyn kombineras sedan med en superdum b-handling. Stackars Icheb får för sig att B’Elanna är kär i honom, en villfarelse som förstås förstärks av hololäkarens förvirrade “jag ska förklara mänskligheten för dig”-lektioner. En trop som också känns lite sliten. Hade B’Elanna däremot verkligen varit otrogen mot Paris med en halvborgsnubbe så hade det här kunnat bli intressant. Inte nödvändigtvis som ett svartsjukedrama. För min del hade det känts mycket bra om man introducerat någon skön grej om hur monogama förhållanden inte är en obligatorisk grej i framtiden (att såväl Janeway som Tuvok är SUPERMONOGAMA har förstås ingen missat, men dejtingkulturen ombord Voyager verkar vara lika strikt som på en amerikansk high school). I stället fick vi ytterligare en storyline om hur konstiga aliens är som inte förstår alla konventioner och nyanser i mänskligt beteende vid första försöket. Gäsp.

Betyg: 2/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 644 tv-avsnitt.

VOY: Unimatrix Zero, del 2. Upplösningen på kampen om drönarnas paradis.

Ni vet väl att det är något mycket speciellt i görningen i och med det här blogginlägget, va? Att det här är början på slutet, i varje fall när det gäller Voyager. Eller för att tala klarspråk, efter 636 blogginlägg är det nu dags för mig att ge mig in på den ALLRA SISTA SÄSONGEN AV VOYAGER. Den sista av de tre “stora” serierna– de som höll på i sju år vardera. På något sätt känns de knappt hundra avsnitten av Enterprise som återstår efter det här som rena rama barnleken. Men, jag säger till mig själv som så många gånger förr under det här projektet, jag är förstås inte riktigt där än. Först ska jag skriva mig igenom säsong sju .

Så hur står sig då det första avsnittet av den sista säsongen – den rafflande upplösningen på historien om Unimatrix Zero, drönarnas paradis. Och hur ska det gå för våra tvångsassimilerade vänner ombord på borgkuben? Kommer rentav Janeway, B’Elanna och Tuvok att få tillbringa resten av den här sista säsongen som borgdrönare om ingen lyckas rädda dem?

Nej, fullt så dramatiskt, eller utdraget, blir det förstås inte. Den andra delen av Unimatrix Zero är framför allt betydligt luftigare än den extremt späckade säsongsfinalen som föregick den. Så pass gles rent actionmässigt att jag hinner inse att jag inte riktigt förstått vad Unimatrix Zero är. Eller hur den fungerar. Utöver massor av frågor kring gemensamma icke-fysiska mötesplatser (vem designade den, hur drivs den, finns det en support att ta kontakt med om någon bär sig illa åt?) så undrar jag också över lite praktiska frågor. Som till exempel hur personer som befinner sig i olika delar av två olika kvadranter kan mötas och prata med varandra i realtid – om än i en virtuell verklighet. Jo, jag har ju förstått att borgerna verkar ha någon fantastisk teknik för att knyta samman alla sina drönare i galaxen – men varför har i så fall inte Voyager-crewen försökt kopiera den delen av tekniken. Då hade man sluppit att nöja sig med ett datapaket varje månad från Stjärnflottan. Det känns ju trots allt orimligt att Unimatrix Zero ska kunna kommunicera snabbare än alla andra kommunikationsmedel i hela galaxen.

Janeway lyckas i varje fall till sist sprida sitt nykonstruerade virus hos borgkollektivet, även om Tuvok under processens gång råkar bli assimilerad på riktigt. Viruset har dock oväntade effekter. Inte bara minns Unimatrix Zero-personerna vad de varit med om i den virtuella världen – de blir också frånkopplade från hela det gemensamma borgnätverket. Borgdrottningen märker alltså att det är röster som tystnar, och hennes högst radikala sätt att lösa det här på är att låta skepp med tysta drönare på självdestrueras. Hellre mista en hel kub än riskera att motståndarna tar över den. På det här sättet tänker hon sig att utpressa Janeway till samarbete, för inte vill väl Janeway att ens drönarliv ska gå till spillo (lite väl mycket glädjetänk kring den här lösningen, det var väl bara några avsnitt sedan Janeway själv gick till attack mot drönare utan några som helst betänkligheter – på det här sättet skulle ju Borgdrottningen rent teoretiskt kunna tvingas att förstöra hela sin flotta för att hitta alla avvikare).

När den första utpressningsmetoden inte fungerar så konstruerar Bordrottningen i stället ett virus som ska döda alla drönare som är uppkopplade till Unimatrixen, som viruset ska spridas genom. Så då får Janeway ta till samma metod som Borgdrottningen, fast tvärtom: utplåna Unimatrix Zero. Då finns det ingen plats att sprida viruset på – de andra unimatrixarna är ju inte ens uppkopplade till borgkollektivet längre så hon kan inte nå dem på det sättet. Janeway ger order om det här genom ett kryptiskt och ganska vagt formulerat holomeddelande till sin crew, som genast skrider till verk

Sedan hjälps Voyager och ett av de befriade borgskeppen åt så att Stjärnflottans tre assimilerade medlemmar kan transporteras därifrån – i sista minuten innan den kuben också självdestrueras. De räddas med samma mikroskopiska marginal som när de tre transporterades dit några millisekunder innan Delta Flyern sprängdes i bitar i förra avsnittet. Lite fattigt allt att köra greppet att vi ser ett skepp explodera innan vi vet att personerna ombord det har transporterats över till säker mark.

Seven of Nines kärlekshistoria med Axum är förresten på igen under det här avsnittet. Hon hånglar med honom, även om hon är skitledsen över att han befinner sig i andra änden av någon annan jävla kvadrant och chansen för att de ska få träffas på riktigt är minimal. De står och håller på och kysser varandra till Unimatrix bokstavligen håller på att falla i bitar, avsnittets kanske snyggaste bild.

Som vanligt är den avslutande delen av ett dubbelavsnitt inte lika spännande som det första, här tappar man framför allt en hel del av tempot från del 1. Man tar heller inte handlingen vidare så mycket, utan verkar liksom ha fullt upp med att lösa de problem och hot som uppkom under det förra avsnittet. Slutresultatet av hela det här upproret/virusspridningen/revolten blir i varje fall att ett antal drönare nu fungerar som rebellsoldater inom borgarmadan. Men hur många och hur framgångsrika de är vet ingen. Det verkar i varje fall definitivt inte vara den stora seger som både unimatrix-zero-borgerna och Janeway hoppats på.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 637 tv-avsnitt.

VOY: Muse. Det om när B’Elanna blir skeppsbruten och möter en dramatiker som har idétorka.

Men vad är det som händer under den här säsongen? Det är liksom den ena mysiga manusidén efter den andra. Här i Muse dessutom med ett härligt metaperspektiv,: storyn kretsar kring en ung dramatiker som hittar inspiration i skeppsloggarna efter att B’Elanna kraschat med Delta Flyern på hans planet. Resultatet blir att han skriver en följetong, varje vecka en ny del om äventyren på Rymdskeppet Voyager, som sedan framförs på en liten amfiteater. Det vill säga, han har i stort sett samma jobb som manusförfattarna till den här serien som jag bloggar om har. Även om just den här dramatikern/regissören valt att framföra verket ungefär som ett grekiskt drama, och skildra personalen på Voyager som någon form av gudar.

Alltså. Gillade det här så himla mycket. Fnissade för mig själv varenda gång som det kändes lite extra meta. Som när Den Unge Dramatikern inser att han kanske kan påverka sin härskare i en mer pacifistisk riktning genom sina pjäser.(har vi sett några sådana Star Trek-avsnitt, eller?). Samt när han och B’Elanna diskuterar vilka beståndsdelar som krävs för att göra ett riktigt bra drama:

KELIS: The Rescue of B’Elanna Torres. We begin with Harry Kim reaching Voyager in the escape pod. He tells Captain Janeway that B’Elanna Torres is lost. We continue to the point where they discover a piece of the Delta Flyer. After that 
TORRES: It’s simple. They search for B’Elanna Torres. B’Elanna Torres is found. 
KELIS: Or not found. 
TORRES: Or not found. The end. It sounds pretty straightforward to me.
KELIS: That’s exactly the problem. Where is the mistaken identity, the discovery, the sudden reversal? Mistaken identity, a character who is someone else. Discovery, the moment when that identity is revealed. Reversal, a situation that turns from good to bad in a blink of an eye. 
ACTOR: Find the truth of your story and you won’t need all those tricks. I don’t know how things are done across the Eastern Sea, but here poets have become lazy. They rely on manipulation to move their audience. It wasn’t always that way. 

Det här skulle eventuellt kunna vara ett replikskifte skrivet av någon som tröttnat på allt prat om dramaturgiska vändpunkter och den uppsjö av manusdoktorer och handböcker som alla predikar om hur man skriver ett bra manus.

Lite pliktskyldigast pågår också lite andra saker vid sidan av den här alternativa iscensättningen av Voyager. Janeway och de andra försöker hitta Torres och Kim. Kim, som for iväg i en räddningsskyttel när Delta Flyern fick problem, hittar Torres och hennes kraschade farkost efter att ha promenerat i 200 kilometer. Torres och Kim försöker, och lyckas till sist med, att laga Delta Flyern och få iväg en nödsignal.

Men innan hon drar från planeten vill B’Elanna trots allt bjussa Den Unge Dramatikern på något alldeles extra. Hon går upp på scen under hans föreställning och låter sig sedan transporteras därifrån. Att hon försvinner i tomma intet är den bästa specialeffekt som någonsin visats på en teaterscen i den där stan. Synd att det kommer att bli skitjobbigt för Den Unge Dramatikern nästa vecka när hans härskare och finansiär vill se det där coola hända igen.

Jag gillade verkligen greek drama-versionen av Voyager. Och blev faktiskt helt rörd av B’Elannas farväl på scen. Men visst kan jag hitta på några invändningar. Som det märkliga att Den Unge Poeten, eller Kelis som han då egentligen heter, kan skriva en lapp med ett meddelande åt B’Elanna. Kan hon läsa hans språk? Och hur förstod Kelis loggarna när han hittade Delta Flyern. Sådana där skitproblem har de manusförfattaren bara lämnat därhän. De tror antagligen att vi som tittar är så universal translator-avtrubbade att vi helt slutat tänka på det här med språkförbistringar.

Om det inte framgått ovan så är jag alltså helt betagen i det här avsnittet. Det känns som en kärleksfull hyllning till både Star Trek: Voyager som koncept, och de stackars manusförfattarnas våndor. Och jag ser fram emot Voyager-avsnittet där det kommer fram att Seven of Nine egentligen är Borg-drottningen. Det kändes som en bra twist när den gjordes som grekiskt drama i det här avsnittet. Det känns som om Voyager-producenterna måste skärpa sig så att de inte blir frånsprungna av sin egen skapelse, det vill säga Kelis i det här avsnittet.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 632 tv-avsnitt

VOY: Alice. Det där Paris blir förförd av ett rymdskepp.

Det här är den tredje och avslutande delen i litet minisjok av ganska absurda Voyager-avsnitt. Här lyckas Paris tjata till sig ett rymdskepp när Voyager shoppar hos en skrothandlare i rymden. Det är en snygg liten maskin som han lägger vantarna på, men den är dessvärre också försedd med en artificiell intelligens som vet hur man manipulerar omgivningen. Möt Alice, AI-världens motsvarighet till en femme fatale.

Skeppet dator lyckas ganska snabbt linda Paris runt sitt virtuella lillfinger. Genom den neurologiska uppkopplingen till skeppets system så blir han ett lätt offer för olika former av påverkan. Det börjar med att han börjar använda en kostym som tydligen passar bättre till skeppet. Det följs av att han ställer in sina Kapten Proton-holoäventyr och blir iiriterad när B’Elanna har lite åsikter kring skeppets funktioner (skeppet verkar hålla med, och passar till och med på att ge henne en liten elchock när hon är på väg ut). Sedan accelererar det. När det behövs reservdelar till skeppet så stjäl han dem från olika maskiner på Voyager. Och skeppets persona har nu också börjat uppenbara sig för honom, som en attraktiv kvinna förstås. Och hon kallar sig för det namn som Paris gett skeppet, Alice.

Men tro inte att det slutar där! När Torres letar efter stulna bränsleceller i rymdskeppet så försöker “Alice” döda henne genom att tömma hytten på syre. Och när Paris börjar bli lite tveksam och slutar lyda Alice så visar det sig att hon på ett ögonblick kan framkalla vad som mest liknar omedelbar migrän hos honom. Paris har till sist inte längre någonting att sätta emot. Han förminskas till en lydig pilot, i en dräkt som är kopplad till skeppsdatorn och som gör honom till en del av dess gränssnitt. För nu vill skeppet dra bort från Voyager.

Så här långt in i avsnittet är jag rätt nöjd, och tycker att det är lite fnissigt fånigt med en intrig som går ut på att Paris är otrogen med ett rymdskepp. Men resten av handlingen blir faktiskt lite väl klyschig för min smak. Som att skepp-AI:n på något sätt fortfarande har en närvaro i den där skrothandlarens hjärna som först sålde skeppet (han har en egen version av “Alice” som visar sig för honom när han försöker berätta om skeppets manipulativa sidor). Eller när hela äventyrets upplösning består av en scen där Torres och Alice slåss om Paris uppmärksamhet och kärlek, sittandes på varsin sida om honom i skeppet. 

PARIS: Alice needs me.

TORRES: So do I. 

ALICE: Nice sentiment, but it’s a lie. Your family will do anything to keep us apart. Don’t listen to them. 

TORRES: Tom, it’s me. B’Elanna. Alice is an illusion. 

ALICE: I’m giving you what you always wanted, something they can never do. Does that sound like an illusion? 

PARIS: I can’t think. Leave me alone, both of you. 

ALICE: They’ve accessed our systems. They’re trying to disable my shields. Stop them. 

TORRES: Focus on me. Listen to me. 

ALICE: My shields are failing. Do something. 

TORRES: It’s time to come home. 

ALICE: Tom. 

PARIS: No! 

Tyvärr får vi aldrig veta så mycket om Alice. Hon blir mest bara en homewrecker i digital tappning. Synd, för jag var nog ändå lite nyfiken på den där partikelfontänen som Alice ville att skeppet skulle åka in i. Och varför hon var beroende av en människa, och inte kunde styra skeppet själv. I stället känns Alice mest som ett lätt moraliserande avsnitt med ett budskap i stil med: “ge dig inte i lag med andra kvinnor, det slutar med att de spänner fast dig i ett skepp, kör in ledningar i din hjärna och försöker ta över din tankeverksamhet”. Fast i grunden är det väl snarare ytterligare ett i en lång rad av AI-fobiska berättelser som hela tiden dyker upp i de olika delarna av Star Trek-franchisen.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 615 tv-avsnitt.

VOY: Tinker, Tenor, Doctor, Spy. Det där hololäkarens dagdrömsexperiment blir verklighet.

Temat med drömmar och en allmän osäkerhet kring vad som egentligen är på riktigt av det man ser i ett Voyager-avsnitt fortsätter. Direkt efter det klingonska dödsriket i Barge of the Dead får vi nu följa med in i hololäkarens dagdrömmar. Han har mixtrat med sitt program för att bli mer mänsklig, och givetvis blir resultatet knas.

Dagdrömmar. Det låter kanske inte som en jättefarlig sak att lägga in i ett datorprogram, men i hololäkarens fall går det ganska snart fel. Drömmarna börjar i och för sig med mestadels rätt gulligt innehåll, som till exempel att bota Tuvok när han hamnar i ett oväntat tillstånd av Pon Farr mitt på en party på Voyager. Men sedan accelererar det snabbt, och övergår till mer avancerade fantasier där han till exempel tar över som kapten och besegrar borgerna med ett påhittat vapen, en “photon cannon”. I takt med att drömmarna börjar bli allt mer storslagna så börjar hololäkaren också få det allt svårare att kontrollera dem. Stup i kvarten försvinner han in i något fantastiskt äventyr, som han också börjar få svårt att skilja från verkligheten.

Det här låter kanske som ett ganska typiskt avsnitt med Pinocchiosyndrom-tema, men de allt mer ambitiösa Voyager-producenterna har skapat ytterligare ett lager i berättelsen. En fientligt inställd typ av aliens ligger nämligen och spejar på Voyager på avstånd. En ur alienbesättningen, Phlox, lyckas få kontakt med hololäkarens databas och använder den som ett sätt att få en inblick i livet ombord på Voyager (främst är han intresserad av hur farlig dess besättning är och hur mycket vapen de har). Problemet för den stackars alienspejaren är ju att han sitter och tjuvkikar på en hololäkare som helt förlorat kontrollen över sina allt mer storhetsvansinniga dagdrömmar. Inte den mest tillförlitliga researchen inför ett en eventuell attack på Voyager.

I hololäkarens dragdrömmar är han nämligen hjälten som löser alla problem, oavsett hur komplicerade de är. Inte bara tar han över ledarskapet för hela Voyager och krossar påhittade fiender med uppdiktade vapen, dessutom är kvinnorna ombord som galna i honom i hans fantasier. Vilket förstås blir väldigt pinsamt för alla inblandade när man lyckas gestalta hololäkarens drömmar på ett holodäck. B’Elanna får till exempel se en kopia av sig själv gråta efter att ha blivit dumpad av hololäkaren. Medan Seven upptäcker en fantasi där hololäkaren gör ett nakenporträtt av henne. (Att man ens gick in och började övervaka hololäkarens hjärna på det här sättet beror på att han höll på att klättra rakt in i warpkärnan när han efter en dagdröm var fullt övertygad om att det var det enda sättet att rädda Voyager på).

Det är slutet på det här avsnittet som jag irriterar mig på. Jag tycker att det är lite orimligt att Phlox, spejaren på det främmande alienskeppet, blir så pass investerad i hololäkaren och hans öde att han hjälper till att rädda Voyager från sitt folks attack. I avsnittet motiveras detta med att han är rädd för att felaktigheterna i de rapporter som han lämnat till sina överordnade ska upptäckas. Men här finns också en ton av beundran, det verkar som om Phlox drabbats av en distans-bromance kring hololäkaren, Det blir en smulta töntigt.

Och så knyts allt samman med ett lite tramsigt slut där hololäkarens fantasier om fotonkanonen blir just det som räddar Voyager från fiendens attack. Han får till sist leva ut sin fantasi, och det blir den som räddar hela skeppet och besättningen på riktigt. Fast kanske blir det inte bara en engångsföreteelse. Hela den här incidenten har förändrat en hel del ombord på Voyager. Janeway har (ytterligare en gång) blivit påmind om att hololäkaren har mer djup och kompetens än hon vanligtvis tar in. Därför drar hon igång ett forskningsprojekt kring hur man ska skapa den databas som hololäkaren själv föreslagit. ECA, emergency command hologram. Det var väl på tiden, tänker jag, som på nytt känner att det här avsnittet kommer lite för sent i serien. I mina ögon har hololäkaren redan gjort sig förtjänt av den här möjligheten. Att bara lita på att de biologiska livsformerna ska kunna ta hand om skeppet gör det faktiskt alldeles för sårbart.

Två saker tycker jag lite extra om i det här avsnittet. 1. Att Phlox folk detaljstyrs av en hierarki som de tillfrågar genom en datormaskin, som sedan säger ja eller nej. Samt hololäkarens fantasiscen som besättningen smygtittar på via holodäcket. där han målar av Seven of Nine naken. Janeways kommentar: ” He does the hands very well”.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 614 tv-avsnitt.

VOY: Barge of the Dead. Det där B’Elanna räddar sin morsa från det klingonska helvetet.

Äntligen börjar man flippa ut ordentligt i den här serien också. För jag hade verkligen inte väntat mig att stora delar av handlingen i det här avsnittet skulle utspelas på det skepp som enligt klingonsk mytologi för de fördömdas själar till deras version av helvetet, Gre’thor. En smula oväntat, trots allt.

Det är under en nära döden-upplevelse som B’Elanna får de här mytologiska uppenbarelserna. Det sker när hon är ute på uppdrag och hennes skepp blir skadat varpå hon tappar medvetandet. Det är då hon får visioner om hur inte bara hon själv är dömd till att tillbringa efterlivet i helvetet. Nej, B’Elannas ointresse för klingonsk kultur och religion har även dömt hennes mor till helvetets plågor. Och det kan man ju inte acceptera. Inte när verklighetens morsa befinner sig långt bort i en annan kvadrant, och man inte har en aning om hon faktiskt gått och kolat medan man varit borta. Då kvittar det om alla omkring en säger att man hallucinerat fram de där mytologiska scenerierna, eller har andra mer logiska förklaringar till det man varit med om. Mamma måste alltid räddas!

Så B’Elanna är fast besluten om att återvända till det där klingonska dödsfartyget, även om det innebär att hon måste övertyga Janeway, hololäkaren och pojkvännen Paris om att låta henne försättas i ett tillstånd av akut syrebrist för att kunna ta sig dit. När hon på nytt tappat medvetandet hamnar hon återigen i den klingonska mytologiska världen, där hon förstås befriar sin mamma från den skam som lett till att de bägge skulle förvisas till helvetet. Fast när allt är över säger morsan något som tyder på att hon kanske inte alls har dött. Att de två kanske kan ses igen i alfakvadranten. Vilket förstås gör att det här avsnittet på ett väldigt obestämbart sätt placerar sig någonstans mellan (mar)dröm och verklighet.

Barge of the Dead är ett rätt surrealistiskt avsnitt. Bland annat eftersom man använder sig av greppet med en dröm i drömmen. Det är inte förrän sisådär 20 minuter in på avsnittet som vi som åskådare får reda på att allt vi hittills sett är en dröm. Något som vi kanske i och för sig börjat ana eftersom hela Voyagers besättning hänger sig åt någon form av klingonsk kulturhysteri, som bland annat utmynnar i en temafest där man bland annat serverar replikerat blodvin och levande mat. Och om inte det fick en att bli lite misstänksam så borde kanske scenen där en klingonsk krigare uppenbarar sig på festen och har ihjäl alla där gör en lite betänksam. Ja, förutom det faktum att B’Elanna en stund senare är på väg till helvetet. Drömmen är till och med tvådelad, så först berättar den klingonska krigaren för B’Elanna att allt som nyss hände på Voyager var en dröm. En stund efter det vaknar hon upp i sjukstugan och får reda på att allt som nyss hänt var en dröm.

Ju konstigare desto bättre, tycker jag. Själv var jag extra förtjust i sekvensen där personalen ombord på Voyager försöker övertyga B’Elanna om att Voyager är hennes personligt anpassade version av helvetet. Det ska liksom vara det som är straffet, att få leva på det här skeppet i all evinnerlighet. (En känsla som också måste vara bekant för de som är inne och arbetar på femte säsongen av en tv-serie).

Förutom en inblick i klingonsk mytologi så är ju egentligen allt som händer i Barge of the Dead ett slags extrem självhjälp för B’Elanna. Här tvingas hon konfronteras med sin taskiga attityd mot både morsan och resten av besättningen på Voyager. Och hela resan till det klingonska dödsriket tur och retur verkar befria henne från den ångest som alltid plågar henne. Hennes ständiga försvarsposition, och ovanan att jämt attackera alla omkring henne. På det sättet kan man ju se Barge of the Dead som ett slags fri fortsättning på Juggernaut där Torres dåliga humör är ett huvudtema. Här kommer extremterapin med mytologiska metoder.

Jag gillar ju när avsnitt flippar ut på det här viset. Det känns på något vis som något som sker när alla de “normala” idéerna tagit slut och det plötsligt finns plats för konstiga, skruvade berättelser. Sådana som nästan är lika njutbara oavsett om de är floppar eller mästerverk. Men det skruvade innehållet i det här avsnittet kan också vara ett resultat av att Deep Space Nine-veteranen Ronald D Moore stod bakom det här avsnittet. I den serien kunde ju snart sagt vad som helst hända.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 613 tv-avsnitt.