VOY: The Killing Game, pt 1 och 2. Det med hirogener, nazister och holodäckskrig.

Ska man nu flippa ut i ett holoäventyr, så ska det göras på det här sättet. Med en fiende som tar över Voyager, förvandlar större delen av skeppet till holodäck och sedan jagar besättningen genom olika scenarion från Jordens och andra Federationsplaneters historia. Bara den första delens teaserscen, med Janeway som Klingon, är värd hela månadsavgiften till Netflix.

Det är alltså de inte så supercharmiga hirogenerna som är med i serien i ytterligare ett avsnitt. Nu med en ledare som är mycket orolig över framtiden. Framför allt hur det ska gå med hirogenernas kultur och civilisation, när folket blir allt mer utspritt över galaxen på jakt efter nya arter att döda och göra troféer av. Han funderar till och med över vad som händer när det är slut på arter att ta livet av. Vad ska då deras art pyssla med?

Svaret på den här gåtan är alltså Voyagers holoteknik, en fantastisk källa till olika jaktscenarion, där man dessutom kan döda sina byten om och om och om och om igen. Resten av tiden kan man sedan ägna åt att skriva litteratur om jakt, eller skapa konst om jakt, eller….ja, vad nu än den hirogenska kulturella överbyggnaden består av. När vi kommer in i det här avsnittet har hirogenerna redan total kontroll över Voyager, men de roar sig fortfarande med att jaga levande byten, snarare än hologram. Närmare bestämt Voyagers besättning, som placerats ut i olika holoäventyr. Där jagas de tills de åsamkats så pass allvarliga skador att de inte kan fortsätta fly. Då skickas de till sjukan för att lappas ihop igen, och sedan är det bara att bege sig ut i nästa äventyr för att agera bytesdjur.

Fast den där reinkarnationen från holoäventyr till holoäventyr är inte besättningen själva medvetna om. Samtliga, utom Harry Kim, är försedda med en form av neuroblockerare som gör att de lever helt och fullt i det holoäventyr de placeras i. Helt utan några minnen av Voyager eller andra, tidigare, holodäckssimulationer. Harry Kim är den enda människan på Voyagers brygga, men förstås inte helt nöjd med situationen. Han och hololäkaren sätter tillsammans en plan i verket för att försöka få ge Voyagers besättning deras medvetanden och minnen tillbaka,

En stor del av det här avsnittet utspelas i en simulering som utspelas i en liten fransk stad, ockuperad av tyskarna under andra världskriget. Och det är faktiskt ren och skär Star Trek-magi med scenen där hirogener klädda i nazi-uniformer kommer in på en fransk nattklubb där en sjungande Seven of Nine står för underhållningen. Å andra sidan är det nästan lika kul att se en totalt personlighetsförändrad Neelix som stridskåt klingon på ett annat holodäck.

Det är när Kims plan för att återta kontrollen på Voyager börjar gå i lås som det här avsnittet kilar ytterligare några underhållande snäpp till uppför skalan mot total surrealism. En explosion spränger upp ett stort hål i ett av holodäckens vägg, vilket skapar en öppning mot flera däck och korridorer på Voyager. Gränsen mellan holodäck och “vanligt skepp” suddas ut, precis som holodäckskriget och besättningens uppror mot hirogenerna, Även allierade- och nazistsoldater är involverade i konflikten. Ja, till och med en och annan klingon gör entré i den där lilla franska 40-talsstaden.

Jag gillar verkligen den smått vansinniga utvecklingen i bägge delarna av The Killing Game, men känner lite extra kärlek gentemot handlingen i den andra delen som verkligen urartar och blir jättekonstig. Och jätteunderhållande. Sedan finns det några små detaljer som gör mig extra kär i det här dubbelavsnittet, som när Harry Kim i sin stjärnflotteuniform möter en andra världskrigsversion av Paris i en korridor, och Paris först inte tror på Kims försäkran om att han är amerikan. B’Elanna som en fransk ung kvinna, gravid med ett tyskt befäl är också en birollsfigur som känns extra minnesvärd. Precis som scenen där en nazist hetsar några hirogener så att de bryter mot sin ledares order.

Briljant och smart. Ett avsnitt som lyckas vara underhållande, samtidigt som det finns en hel del politik och historia invävt i handlingen. Äntligen ett holodäcksäventyr som inte kändes som menlös maskeradlådeunderhållning. Som jag sagt tidigare, det är sådana här avsnitt som förgyller det här bloggtittandet för mig. Och, vet ni, det nästan kändes bara som ‘Allå ‘allå ’emliga armén när det var meningen. Däremot hoppas jag att det där är det sista vi ser av hirogenerna på ett tag. Rätt trött på dem nu.

För övrigt, så verkar det här vara prototypen till det som senare blir Voyagers långfilmslånga avsnitt, ett dubbelavsnitt som sändes back to back på tv-kanalen UPN.

Betyg: Pt 1: 8/10, Pt 2: 9/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 18 & 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 538 tv-avsnitt.

VOY: Hunters. Det med relästationen, breven hemifrån och de läskiga prisjägarna.

Storyn om det där nätet av relästationer tog inte slut i och med förra avsnittet. I Hunters får gänget ombord Voyager svar hemifrån, via samma nät som man skickade hololäkaren fram och tillbaka med. Ett helt juklappspaket strömmar genom de främmande rymdstationerna, fyllt med brev hemifrån från nära och kära såväl som ett krypterat meddelande från Stjärnflottan. Allt är dock en enda digital röra, och att utvinna meddelandena från stationens minne är ett krångligt och omständligt arbete.

Men varje personligt brev som man lyckas överföra är förstås en stor sak ombord på Voyager. Den första kontakten hemifrån på nästan fyra år, och bland delar av besättningen väcks drömmen på nytt om att snabbt få återvända hem. Lite kaxigt, tänker jag som ju vet att det här avsnittet faktiskt är den punkt då vi kommit exakt halvvägs i serien. De stackarna har alltså lika långt kvar hem som de varit på vift i deltakvadranten.

Mest eager efter att få höra något hemifrån är Kim, så hans brev kommer såklart sist fram. Minst eager är Paris, så hans brev fastnar i sajberrymden just efter att Torres tjatat ihjäl honom om att han faktiskt ska tycka att det ska bli kul att höra av sin sura farsa. Å andra sidan är Torres och Chakotay de som blir mest knäckta över nyheterna hemifrån, för nu får de ju reda på att hela deras motståndrörelse, the maquis, är utplånad. Och med den alla deras vänner.

Men det går inte att brevväxla utan att betala porto, inte ens i framtiden. Hirogen-snubbarna är fortfarande extremt oförtjusta över att någon använder deras 100 000 år gamla stationer för sina egna kommunikationsbehov. Därför tar de Tuvok och Seven of Nine tillfånga när de två är ute med en skyttel på uppdrag. De två inser snart en annan jobbig grej med hirogenerna, förutom deras ovilja mot fritt wifi. De är prisjägare och lever för att samla in sällsynta kroppsdelar från främmande arter de möter – till exempel är de förundrade över Sevens långa tarm och börjar genast tänka på snygg den kommer att se ut i vitrinskåpet i finrummet.

Så långt går det dock inte. Seven of Nine får behålla sin tarm, tack vare avsnittets dramatiska avslutning. Janeway lyckas förvandla den där relästationen till ett svart hål som förintar alla hirogen-skepp som hotar Voyager – och givetvis lyckas man transportera bort Tuvok och Seven från fiendeskeppet i absolut sista minuten. Sådär som det alltid är. Men en del av meddelandena hemifrån försvann förstås också ner i det där svarta hålet – som dessutom startade en kedjereaktion som utplånade hela reläsystemet. Så ingen mer brevväxling i framtiden, men Janeway och de andra kan förvänta sig en och annan påhälsning från några riktigt sura hirogener.

Men nu höll jag på att glömma det viktigaste av allt, att Janeway fick reda på att hon är dumpad nu. Ett av breven som kom fram var nämligen från hennes fästman, som tydligen gått vidare i livet och gift sig med en annan kvinna. Och det öppnar ju äntligen upp för lite omoraliskt beteende framöver från kaptenens sida. Chakotay var i varje fall genast där med sina hundögon, troget väntande vid hennes sida. Nu vill jag se lite action här, så den här romansen inte bara rinner ut i sanden som den gjorde för Picard och doktor Crusher i The Next Generation.

För övrigt kan väl Deep Space Nine ta sitt pretentiösa “vi skriver sex avsnitt som hänger ihop”-projekt och arkivera det under icke-imponerande misslyckanden. Det känns som om två sammanhängande avsnitt av Voyager får mer gjort när det gäller karaktärsutveckling än en handfull av de som utspelas i och kring den där rymdstationen vid Bajor. Och då var ändå det ena av de två i Voyagersäsongen fokuserat på att vara lite tokroligt. Mycket nöjd också med att Janeway och Voyager lyckats skaffa sig en ny dödsfiende i och med det här avsnittet. Hoppas hon hittar fram till en långvarig relation där, om det nu inte blir något med Chakotay.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 529 tv-avsnitt.

VOY: Message in a bottle. Det med hololäkarens äventyr i alfakvadranten.

Tänk ändå vad hon kan, Seven of Nine. Upptäcka ett gäng kommunikationsstationer och sedan koppla upp sig på ett nätverk som verkar sträcka sig hela vägen till alfakvadranten. Och när de som faktiskt äger de där stationerna upptäcker att de blivit hackade så kan hon rädda situationen genom att skicka en stöt till den trilskande nätadministratören. Själv försöker jag fortfarande få helpdesken på jobbet att hjälpa mig med att få igång hörlursuttaget på min dator, ibland hade jag önskat att vår datorsupport var lite mer som Seven of Nine. Dessutom funderar jag en del över vad och vem hirogenerna, det mystiska folk som har datorkommunikationsmöjligheter med alfakvadranten, är. Om det får vi inte veta något alls här – men jag har förstått att det här avsnittet mer eller mindre är en teaser kring saker som komma skall.

Huvudperson i det här avsnittet är nämligen hololäkaren. Han skickas via det där reläsystemet som en bilaga i ett mail hela vägen från Voyager till ett federationsskepp som man lyckas upprätta kommunikation med. Dessvärre är just det här skeppet, Prometheus, kapat av romulaner så hololäkaren får – tillsammans med skeppets uppdaterade modell av hololäkarprogrammet – genomföra en listig kupp för att återta kontrollen över skeppet. Detta sker på ett tämligen skämtsamt sätt, med en hel del munhuggande mellan de två hologram-männen – den nya uppdaterade versionen av hololäkar-programmet spelas av en för ändamålet ytterst välcastad Andy Dick.

Hololäkaren, som ju börjar bli allt mer van vid att hantera krissituationer, hamnar dock på riktigt djupt vatten när Prometheus hamnar mitt i en eldstrid mellan romulaner och fedationsskepp. Men med en blandning av tur och talang kommer de två holoprogrammen och skeppet hyfsat helskinnade undan. Det mest intressanta med den här striden är väl att Prometheus är en ny typ av skepp som kan delas upp i tre samordnade moduler vid attack. Efter stridens slut hinner hololäkaren också med att prata med Stjärnflottan om allt som har hänt, så familjerna till Voyagerbesättningen kan underrättas om att Voyager inte är försvunnen, bara väldigt försenade.

Message in a bottle innehåller också en lite tramsig c-handling där Kim och Paris försöker uppfinna en ny hololäkare – men misslyckas. Och så får Torres till sist en smula respekt för Seven of Nine efter den där elstöten som hon skickar till hirogenen när han hotar med att kasta ut Voyager från deras reläsystem. Det förekommer också lite sexprat mellan de två hololäkarna. Voyagers skeppsläkare skryter om hur han lagt till en ny subrutin med sexuella förmågor till sitt program. Dessa kan ha använts i avsnitt som Lifesigns, Heroes and Demons och Real Life.

Message in a bottle är annars något av ett systeravsnitt till Eye of the needle från första säsongen. Även där kretsade handlingen kring kommunikation med alfakvadranten, och det förekom till och med en romulan i en av rollerna. Det var ett bitterljuvt avsnitt om hemlängtan. I Message in a bottle är manusförfattarna och producenterna snarare ute efter lite tokrolig actionkomedi, och tydligen har jag lite lättare för den genreböjelsen när det är Hololäkaren som står för den. Jag hade kul genom hela avsnittet – trots några cringiga inslag.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 527 tv-avsnitt.

VOY: Random Thoughts. Det där B’Elanna åker i finkan för aggressiva tankar.

Det här är ytterligare en variant på tropen “besättningsman hamnar i knipa på främmande planet”. I det här fallet är det B’Elanna som hamnar i trubbel när hon och de andra besöker Mariernas hemvärld. Någon springer in i henne när hon shoppar på torget, och B’Elannas första impuls är att slå honom på käften. Det gör hon förstås inte, men den där tanken räcker för att utlösa ett misshandelsfall på andra sidan torget. Maris befolkning är nämligen telepater, och att tänka något för sig själv är typ samma sak som att säga det rakt ut. Ja, nästan lika illa som att göra något våldsamt.

På Mari tar man den här typen av incidenter extremt allvarligt. Man har så gott som utplånat all brottslighet på planeten genom att sanera och rengöra hjärnan på alla som tänkt något våldsamt. Så efter några snabba förhör döms B’Elanna till en neurologisk rensning. En rätt så komplicerad process, som i vissa fall rensar bort mer än de våldsamma tankarna.

Tuvok fortsätter dock att undersöka fallet, och kommer snart i kontakt med representanter för en svart marknad för våldsamma tankar. En illegal handel där folk träffas på mörka bakgator och överför våldsamma minnen och tankar till varandra (eftersom alla på planeten är telepater så behöver man ju inte fästa saker på film eller skriva ner dem i böcker). Det här öppnar upp för avsnittets kanske mest töntiga scener. En av bossarna på den svarta marknaden tvingar Tuvok att släppa fram sina allra mest förbjudna och våldsamma tankar, och det resulterar i ett rätt tramsigt kollage som ska gestalta det där mörkret. Det blev inte så farligt som seriens regissör hade velat, tror jag (främst har man återvunnit “läskiga” saker ur den egna serien, men också en del ur Paramount-filmen Dark Horizon).

Givetvis är det de skumma våldsnarkomanerna som planerat och utnyttjat B’Elannas ojämna humör för sina egna syften, men sedan tappat kontrollen över känslostyrkan i hennes reaktion. Jag menar, en återvunnen version av B’Elannas ilska utlöser ett mord dagen därpå. I sista minuten lyckas Tuvok och Janeway förhindra att B’Elannas hjärna rensas av Mariernas scary mind control-maskin, och man kan lyckligt resa vidare. Medan Mari-hemvärlden har lite självrannsakan att göra kring hur man ska tampas med sina invånares destruktiva sidor. Att man kanske ska upplysa besökare om sina stränga tankelagar är ju också en bra idé, tänker jag.

Jag bara antar att Random Thoughts är Star Treks sätt att ge sig in i 90-talets livliga censurdebatt. Med det här, inte särskilt subtilt utformade avsnittet driver man tesen att det inte går att förbjuda och censurera bort saker, då öppnar man bara upp för en svart marknad. Eller något i stil med att det är bättre att öppet tala om saker, än att försöka styra människors sätt att tänka. Det här var ju liksom innan näthatet började frodas på sociala medier.

Bland det här lite töntiga avsnittets ljuspunkter finns Nimira, en av de få poliserna på Mariernas hemvärld. En sympatisk men lite lättstött person som inte alls förstår varför Tuvok och Janeway inte godtar hennes snabbundersökning av det som hänt. Och som, trots sin vänliga uppsyn, är hon ytterst trigger happy när det gäller att använda den där neurologiska rensningen. Det är också lite gulligt i scenen där Neelix försöker stöta på en av Marierna, bara för att sedan inse att hon kan läsa av hur han fantiserar om att hon ska dra honom i polisongerna. Kinky!.

Sedan gillar jag verkligen avsnittets avslutande scen, där Seven of Nine faktiskt ifrågasätter hela premissen för tv-serien Voyager. Och visst har man själv tänkt någon gång då och då att Janeway och de andra kanske inte borde engagera sig så mycket i alla varelser som de stöter på under sin resa. Att det vore lite mer effektivt att bara gasa på och fokusera på att klara av hemresan.

SEVEN: Your philosophy of exploration exposes Voyager to constant risk. If you maintain a direct course to Earth and avoid all extraneous contact with alien species, it will increase your chances of survival. 
JANEWAY: Well, that would make a dull ride home. 
SEVEN: Captain? 
JANEWAY: We seek out new races because we want to, not because we’re following protocols. We have an insatiable curiosity about the universe. 
SEVEN: Your Chief Engineer and Security Officer were nearly lost today. That is unacceptable. 
JANEWAY: To you, maybe, but not to me or my crew. Our experience with the Mari gave us an insight into a culture we’ve never encountered. 
SEVEN: But that is irrelevant. 
JANEWAY: No. It’s how we gain knowledge. 
SEVEN: Then we are in disagreement. 
JANEWAY: Good. I dread the day when everyone on this ship agrees with me.  


Ett typiskt medelavsnitt, tycker jag. Det finns mycket intressant att säga om censur och människors inneboende destruktivitet, men Random Thoughts lyckas inte riktigt göra det. Däremot börjar jag ytterligare en gång inse hur extremt jobbigt det skulle vara att ha telepatiska förmågor. Tänk att få bilden av Neelix och hans polisongkink fastetsad i hjärnbarken. Otroligt obehagligt. Och betydligt läskigare än Tuvoks våldsminnen.

Betyg: 6/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 518 tv-avsnitt.

VOY: Day of Honor. Det med de ondskefulla tiggarna. Samt Torres och Paris romantiska syrebrist.

Alltså, om du befinner dig flytande runt i rymden i en läckande dräkt, och varje andetag känns som det sista eftersom det inte finns något syre kvar i tanken, räkna då inte med att du står högst upp på Kapten Janeways Attt göra-lista. Nej, innan hon och crewen ens börjar fundera på vad den där nödsignalen som du skickade iväg skulle kunna innebära så ska det först genomföras lite otrevliga samtal med Seven of Nine om hennes eventuella skuld till att warphärden höll på att fara i luften, och så ska man utpressas av caatatierna och förhandla om hur mycket teknik, vapen och mat som man ska lämna ifrån sig till dem, och så ska det byggas matriser och omförhandlas med caatatierna. När allt det är klart så kanske, om du har tur, någon svarar på signalen som du skickade när döden började slå sina lovar runt dig. Alltså, jag vet att de här avsnitten inte är dokumentära skildringar, men hur 30 minuters syre i B’Elannas syrgastuber kunde räcka för två personer under den timme som personalen på Voyager säger att det skulle ta att återställa deras impulsmotorer är en gåta som någon Star Trek-forskare får reda ut för mig.

Tom och B’Elannas syrgasbrist i rymden, ett slags interstellär motsvarighet till den där scenen på flotten i Titanic, kanske åtminstone kan leda till någon slags genombrott i deras extremt trevande kärleksrelation. För det är när det bara återstår några munfullar av syret de delar på som B’Elanna äntligen lyckas få ur sig att hon gillar Paris. Hans respons är den enda rimliga:

TORRES: I’ve been a coward about everything. Everything that really matters. 
PARIS: Now you’re being a little hard on yourself. 
TORRES: No. I’m going to die without a shred of honour. And for the first time in my life that really bothers me. So I have to tell you something. I 
COMPUTER: Warning. Oxygen level at seventy one millibars. 
TORRES: I have to tell you the truth. 
PARIS: The truth about what? 
TORRES: I love you. Say something. 
PARIS: You picked a great time to tell me. 

Det här med att berätta för killen man gillar att man gillar honom medan bägge håller på att omkomma ute i rymden, är något av peak-misslyckad på en i övrigt väldigt dålig dag för Torres. Allt går liksom fel för henne. Hon försover sig,sen fungerar inte duschen och två på hennes avdelning är sjuka och hon måste jobba hårdare och mer för att ersätta dem.. Hon hade bokat upp en tid på holodäck för att fira den klingonska “Day of Honor”, men väl där blir hon förbannad, slår ner alla klingoner omkring henne och drar från programmet innan det väldigt plågsamma firandet ens hunnit komma igång. Sen är hon tvungen att skjuta ut warphärden på grund av ett misslyckat försök att använda sig av borgernas transwarpteknik. Och, som grädde på moset, avslutas alltså allt med att hon och Paris driver omkring ute i rymden i sina läckande rymddräkter.

Fast egentligen tycker jag att det där med Torres och Paris är b-handlingen i Day of Honor. För precis som i förra avsnittet så är det Seven of Nines assimilering till människa som är mest intressant. Och inte heller Seven of Nine har kanske sin bästa stund i livet den här dagen. Det börjar med att hon känner att hon vill ha ett jobb. Att bara sitta för sig själv känns tråkigt, ensamt och till och med lite skrämmande för en ex-borg. Janeway ger henne en plats i maskinrummet – utan att fråga B’Elanna först. Så det är inte precis mysstämning första dagen på jobbet. Och arbetsklimatet blir inte bättre när hennes implementering av transwarptekniken slutar i att man måste skjuta ut warphärden. På det följer sedan i rask takt nöjet av att bli misstänkt för att ha sabbat warphärden med vilje, att emotta en rätt så intensiv aggression från de besökande caatatierna för att sedan bli begärd utlämnad av samma folk. Caatatierna assimilerades av borgerna, och de som överlevde vill hämnas på Seven of NIne.

Caatatierna framstår i avsnittets början som galaxens hjälplösa stackare. En liten spillra flyktingar från en tidigare framstående civilisation som nu är hänvisade till att tigga allmosor från passerande rymdskepp. Trots att det gått ett år sedan borgerna krossade deras värld har ingen planet de besökt velat ta emot dem. Deltakvadranten verkar vara ett kallt och kyligt ställe med väldigt lite utrymme för medmänsklighet. För att läsa situationer som den här verkar Voyager ha formulerat någon form av allmose-standard. Hur mycket av sitt överskott man kan skänka bort åt gången. För Caatatierna, som svälter och knappt kan hitta drivmedel till sina skepp, så är det ofattbart att Voyager och hennes besättning inte kan hjälpa dem med ordentliga ransoner och teknisk undsättning.


LUMAS: There are over two hundred people on our three ships alone. Everyone of them suffers from malnourishment, but it’s been hardest on the children. Every parent sacrifices for their child, but even so, there’s not enough food. If you could hear the crying of the babies, you would have as much trouble sleeping at night as I do. 
TUVOK: Have you considered relocation to a planet where you could grow your own food? 
LUMAS: Of course, but we haven’t been welcomed anywhere. Because we have no resources everyone treats us like vagrants, even criminals. 
CHAKOTAY: We’re not unsympathetic, but we have limited supplies. We can’t possibly provide enough for all your people. 
LUMAS: Forgive me but, from my perspective you live in luxury. You don’t suffer from debilitating diseases. You have many sources of energy. Replicators. Your crew is very well fed. Apparently, keeping your bellies full is more important to you than helping those less fortunate. 
NEELIX: That’s unfair. These are the most generous people you could hope to meet. But if we gave supplies to everyone who asked, we wouldn’t have anything left. 

Här finns ju en alldeles utmärkt frågeställning att ta upp i ett Star Trek-avsnitt. Bistånd, allmosor och moral. Hur mycket är för mycket att ge? Hur bevarar man sitt eget välstånd med moralen i behåll. I stället hänger man sig åt en annan och mycket oftare utforskad trope. Caatatierna kommer nöjer sig helt enkelt inte med allmosor, utan förvandlas snabbt till ett slags rymdpirater. De snor warphärden som Voyager skjutit ut, och begär en lösensumma i proviant för den. Och man omringa Voyager med en massa av sina skepp, så att det annars så kraftfulla federationsskeppet (som nu är utan warpmotor) hamnar i ett extremt underläge. Och så kräver de ju Seven of Nine utlämnad, något hon också erbjuder sig att gå med på. Men Janeway blockerar det förslaget.

Däremot blir det Seven of Nine som löser den här knipan. Efter assimileringen av caatatierna så vet hon allt om deras teknik. Så hon kan, ur minnet, bygga en replikator som ger Caatatierna möjlighet att skapa just det ämne som deras teknologi bygger på. När caatatierna får de här byggsatserna från Voyager så stillar sig hämndbegäret något och de låter Voyager åka iväg i lugn och ro. Janeway myser lite extra mycket över den här upplösningen, eftersom Seven of Nines vilja att dela med sig av teknologi är det mest o-borgska man kan göra. Seven of Nine håller alltså på att bli en människa, precis som Janeway hoppats och trott.

Jag tycker att alla scenerna med Torres och Paris i rymden är ovanligt bra för att vara Star Trek. Precis som jag tycker att hela sättet man tar sig an caatatierna känns slitet och tradigt. Avsnittet saknar helt enkelt den där humanistiska touchen som brukar vara standard i Star Trek i skildringen av de här flyktingarna.

En sak som Voyager däremot inte skulle kunna skänka bort till någon är skyttlar. Ytterligare en gick alltså åt helvete i det här avsnittet. Hur står det egentligen till på Voyagers skyttelfront. Kan det verkligen finnas några kvar? Hälsningar: Nu orolig på riktigt.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 496 tv-avsnitt.

VOY: Worst Case Scenario. Det med myteriholorollspelet som flippar ut.

Det känns verkligen som om författarna och producenterna haft “roligt på jobbet” när de skapade den här äventyret. Berättelsen om ett holodäckäventyr som blir lite för verkligt för sitt eget bästa känns ganska ofta som en lite skruvad kommentar till deras egen verklighet. Worst Case Scenario är ytterligare ett av de avsnitt som på sistone visat att serien har förutsättningar att förflytta sig bort från det förutsägbara och repetitiva.

Lite komiskt blir det i och för sig att man i Voyager väljer att återuppliva sin Maquis-intrig ungefär samtidigt som hela den storylinen avslutas i Deep Space Nine. Här i form av ett holodäcksäventyr som B’Elanna upptäcker gömt långt ner i någon databas. Det visar sig vara ett spel som utspelas precis i början av Voyagers resa genom Deltakvadranten, där Chakotay leder ett myteri mot kapten Janeway. Hela avsnittet börjar inne i holodäcksäventyret, som en förlängd fejkstart ungefär, men där vana tittare ganska snart förstår att handlingen snarare är förlagd till Voyagers första säsong, än den nuvarande tredje.

Ryktet om det här lite vågade holodäcksäventyret sprider sig snabbt på Voyager, men Janeway tar dess existens och den fiktiva komplotten mot hennes ledarskap på ett ovanligt lättsamt sätt. Till sist kommer det fram att det hela från början faktiskt var tänkt som ett träningsprogram för säkerhetsavdelningen, författat av Tuvok. Han valde dock att aldrig slutföra det eftersom samarbetet mellan Maquis- och Federationsbesättningarna gick så bra. Men då den underhållningstörstande besättningen på Voyager kräver ett slut på historien så försöker Tuvok och Paris samarbeta om att skriva en upplösning på dramat. En rad rätt komiska situationer uppstår, där deras gemensamma skrivprojekt utsätts för en rad slitningar – allt från andra personers goda råd och idéer till en allmänt grälsjuk stämning mellan de två författarna om karaktären på upplösningen. Men när de två öppnar upp holodäcksprogrammet för att komplettera storyn så triggar man också igång ett helt nytt slut på historien – författat av förrädaren och ärkefienden Seska och dolt i Voyagers databaser innan hon valde att hoppa av.

Borta är nu det här avsnittets lättsamma komiska stämning. I stället är Tuvok och Paris fångna i ett holodäcksäventyr där upplösningen redan är färdigskriven som en tragedi. De ska dö. Inget de gör verkar kunna ändra intrigen och Seskas program blockerar också transportörerna, så de kan inte strålas ut från holodäcket. Och när Janeway tar sig in i dramat för att skriva om handlingen utifrån så kompenserar bara Seskas program det med en ny variant av den tragiska ändpunkten. Inte förrän Tuvok lyckas rigga ett phasergevär till en bomb så ändras slutet på historien.

Att holoäventyr löper amok och blir betydligt mer på allvar än vad det var tänkt, det har vi sett en rad varianter på tidigare. Det roliga här är avsnittets oväntade kast från komedi till dödligt allvar, och så förstås metaperspektivet. Det är svårt att inte se Worst Case Scenario som i åtminstone till viss mån en liknelse kring manusförfattare och producenters situation när klåfingriga tv-bossar och mellanchefer ska ge sig in och “förbättra” manus och intriger.

Kul är det i varje fall, en av de absoluta höjdarna i denna tredje säsong.

Betyg: 9/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 483 tv-avsnitt.

VOY: Real Life. Det där hololäkaren bildar familj och Paris åker in i en rymdcyklon.

Familjetemat fortsätter i Star Trek våren 1997, det är tredje avsnittet i rad nu, faktiskt. Den här gången är det hololäkaren som kommit på ett nytt sätt att förbättra sina algoritmer. Att plantera in personlighetsdrag från stora tänkare i läkarprogrammet gick ju inte så bra, men att samla in erfarenheter från familjeliv borde ju vara både utvecklande och ganska säkert, tänker hololäkaren och skapar en idealfamilj att hänga med. När han bjuder in några kollegor på middag hos sin egen version av Familjen Bra så slutar det med att B’Elanna freakar. En familj där alla är väluppfostrade, disciplinerade och avgudar familjefadern har inget med äkta familjeliv att göra, menar hon. Med hololäkarens tillåtelse lägger hon in några slumpartade algoritmer i programmet för att göra det hela mer realistiskt. Resultatet blir förstås rena skräcken.

Sonen blir rebellisk och aggressiv och hamnar i dåligt klingonskt sällskap. Dottern är slarvig och hittar inte sina saker och – kanske värst av allt – frun har en egen karriär. Hololäkaren, eller Kenneth som han kallas av sin familj, försöker använda alla sina pedagogiska kunskaper för att komma till rätta med familjens smått kaotiska samliv. Familjeråd verkar ju som en bra idé, men han glömmer bort att förankra sina beslut hos sin partner och allt slutar i att saker och ting bara blir ännu värre. Innan han hinner försöka någon ny strategi kommer sedan tragedin och knackar på. Dottern är med om en olycka och får llivshotande skador. Hololäkaren väljer då att släcka ner familjeprogrammet för den här gångenoch anser sig fullärd. Det är då Tom Paris kommer med en känslosam drapa om vad det egentligen innebär att vara familj:

PARIS: You created that programme so you could experience what it’s like to have a family. The good times and the bad. You can’t have one without the other. 
EMH: I fail to see why not. 
PARIS: Well, think about what’s happened to us here on Voyager. Everyone left people behind, and everyone suffered a loss, but look how it’s brought us all closer together. We found support here, and friendship, and we’ve become a family in part because of the pain we shared. If you turn your back on this programme, you’ll always be stuck at this point. You’ll never have the chance to say goodbye to your daughter, or to be there for your wife and son when they need you. And you’ll be cheating yourself of the chance to have their love and support. In the long run, you’ll miss the whole point of what it means to have a family.

Ibland har jag funderat på om producenterna till Star Trek-serierna fokuserar lite för mycket på technobabble och lite för lite på känslor. Det är trots allt ganska sällan som man sitter och gråter i tv-soffan till de här avsnitten. Men i slutet av Real life visar man hur man verkligen behärskar det här med sentimentalitet. När hololäkarens dotter ligger för döden så trycker man på så många sentimentalitetsknappar man kan. Och scenen fungerar nog extra bra, eftersom man inte riktigt är beredd på tragedin. Allt började ju som en glad och lite corny komedi, och nu ligger ett barn och dör på tv!

Voyagerproducenterna verkar däremot lite mer ängsliga när det gäller att göra avsnitt som helt fokuserar på mellanmänskliga relationer. Att låta Real life bli hololäkarens motsvarighet till Ferengi love songs kommer alltså inte på fråga. Därför har man kastat in en b-handling som i korthet skulle beskriva som att Paris åker in i en rymdtornado (man kallar den visst för en astralvirvel), och efter ett tag kommer ut igen. Lite häftiga effekter döljer att det här egentligen är en helt meningslös intrig som inte tillför serien något alls, och nätt och jämnt ens är spännande. Men snyggt är det.

Trots den svagare b-handlingen så är det här ett underhållande avsnitt. <<hololäkaren är verkligen så mycket mer underhållande i sin strävan efter att bli människa än vad den lite mer corny motsvarigheten i The Next Generation, Data, någonsin var. Det är väl faktiskt hololäkarens bitskhet och arrogans som gör honom till en mycket mer tacksam rollfigur att utsätta för jobbiga storylines än den betydligt mer seriöse och naive Data.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 477 tv-avsnitt.