VOY: Remember. Det om det enaranska folkmordet.

voy remember 3Tydligen har Janeway börjat extraknäcka som interstellär kryssningskapten, eller hur ska man annars kunna tolka att hon i Remember låter några passagerare från en Enaransk koloni följa med på Voyager på resan till deras hemplanet? Tydligen går det mycket fortare med Voyager än med deras egna skepp, hävdas det. Mycket tyder i och för sig också på att det kan vara fråga om en ren affärsresa. Janeway verkar supersugen på att sluta handelsavtal med Enaranerna, en civilisation som på många sätt verkar dela Federationens grundvärderingar.

voy remember 5Bland annat verkar dejtingkulturen vara gemensam. Harry Kim tvekar inte att utnyttja att Voyagers högst begränsade dejtingpool nu fått ett välbehövligt tillskott. Även för B’Elanna Torres skapar de nya passagerarnas närvaro nya erotiska möjligheter. På nätterna har hon börjat ha extremt realistiska sexdrömmar, där en och samma man återkommer natt efter natt. Men drömmarna verkar inte vara slumpartade. Torres upplever en stark förälskelse när hon träffar dröm-mannen, och för varje möte så utvecklas deras kärlekshistoria kronologiskt. Så småningom börjar drömmarna också ta över hennes liv på dagen, hon svimmar helt enkelt av och försvinner in i drömvärlden en stund. Men de där svimningsanfallen gör förstås att drömmarna går från att vara oskyldiga till något som måste rapporteras vidare till Janeway.

Eftersom personerna från Enaran har vissa telepatiska förmågor så försöker Janeway få deras boss att förklara det som hänt, men får bara något vagt snömosliknande som svar. Samtidigt så är Torres så nyfiken på hur historien ska sluta att hon vägrar att använda den utrustning som hon fått för att störa ut telepatiska överföringar. Men drömmarna håller på att ändra karaktär. De romantiska mötena blir allt mer sällsynta när världen som Torres drömjag lever i präglas av en konflikt mellan två grupper på planeten, en techpositiv härskarklass och en som verkar vara leva sina liv genom en kombination av amish-, elallergiker- och vaccinmotståndare-övertygelser. Gissa vilken grupp dröm-Torres kille tillhör?

Den teknologiskt högstående klassen i drömvärldens upplaga av Enaran börjar så småningom deportera de som man kallar för “regressers” till planetens nya kolonier på andra planeter. “Vill de leva primitivt så ska de få göra det”, verkar principen vara, samtidigt som man försvarar deportationerna med hälsoskäl. Eftersom bakåtsträvarna inte använder sig av moderna hygienmetoder kan de på sikt sprida sjukdomar och farsoter, säger man. Att de som är regressers inte vill flytta på sig bryr man sig däremot inte sig om.

voy remember 4B’Elanna lyckas till sist identifiera vems minnen det är som hon fått, en äldre Enaransk kvinna som vill överföra sina hågkomster som ett slags testamente. Ett sätt att bevara sanningen om Enarans mörka historia, händelser som ingen vill prata om på planeten idag, de deporterade dog nämligen när de kom till sina nya hem. I praktiken var deportationerna ett slags folkmord. Inte heller den gamla kvinnan stod utan skuld, hon angav sin pojkvän och stod och jublade i folkmassan när han avrättades. Det sista minnet hinner precis överföras innan den gamla kvinnan dör.

Det är inte särskilt svårt att lägga koncentrationsläger-rastret på det här avsnittet, eller för den delen andra berättelser om urfolk, minoriteter och avvikare som isolerats, deporterats eller hamnat i olika former av läger. B’Elanna blir förstås ursinnig på Enaranerna, och avbryter en avskedsceremoni för att framföra sina anklagelser till Enaranernas boss. Men till B’Elannas stora frustration tycker sig inte Janeway se att hon kan ingripa (den här gången är det ju inga ferengier från fel kvadrant inblandade i händelserna):

JANEWAY: Whatever the Enarans have done, it’s not our place to bring them to justice. If they’ve chosen to conceal part of their history from their own descendants, that’s their decision, whether we approve of it or not.
TORRES: It’s not just a matter of history. This could happen again if no one knows it happened before.
JANEWAY: We simply have no right to get involved.

voy remember 6Janeways avfärdande är dock ett mjukt sådant, och efter B’Elannas vittnesmål avbryter hon de planer på handelsutbyte som fanns med Enaranerna. Hon tipsar också Torres om att undersöka om någon av de enaranska passagerarna skulle vara intresserade av att överta den gamla kvinnans minnen från Torres. Så får det förstås bli, och det är givetvis Harrys tillfälliga flickvän som ställer upp (vi kanske kan kalla henne Forum för levande historia i fortsättningen).

voy rememberRemember är ett avsnitt med ett budskap. En berättelse om vikten av att hålla historia levande och att samhällen, folk och civilisationer inte ska (eller kan) sopa sina mest skamfyllda historiska ögonblick under mattan. Detta budskap förpackas genom en minnes-trope som Star Treks upphovspersoner verkar vara omåttligt förtjusta i  Av de sex första avsnitten i den här säsongen av Voyager är det här det tredje som på olika sätt handlar om minnen. Nu är det här i och för sig en omarbetad version av ett gammalt manus. Från början var den här storyn tänkt för The Next Generation, och att det var Troi som skulle plocka upp de där minnena från förr, vilket eventuellt är lite mer logiskt.

Min betygssättning börjar för övrigt kännas allt mer likformig. Är det avsnitten som håller en hög och jämn nivå, eller håller jag på att bli lite avtrubbad? Jag tycker nämligen att det mesta håller en hög nivå just nu, framför allt när det gäller Voyager. Så jag har liksom fastnat i det där sju eller åtta-läget. Remember är inget undantag. Allra bäst gillar jag scenen där Torres drömkille plötsligt har blod i hela ansiktet, och eventuellt förvandlas till ett sönderbränt lik i hennes armar. Hoppade några centimeter upp i luften i tv-soffan när det hände. Tycker också om cirkeldramaturgin när avsnittet avslutas med den där första drömscenen som Torres upplevde, när hennes kille klättrar in genom fönstret och allt bara är kärlek. Mycket fint. Precis som det var härligt att se Bruce Davidson i en biroll här, som många kanske känner till från X-Men, men som jag också tyckte gjorde en enormt fin insats i aids-filmen Longtime Companion.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 443 tv-avsnitt.

VOY: The Swarm. Det där hololäkaren blir senildement.

voy the swarm 3

Fyra avsnitt in på den säsong tre, och jag får fortfarande inget grepp om den nya omgången av Voyager. Delvis kan det ju bero på att Voyager verkar vara den duktiga flickan i Star Trek-franchisen. Här sköts produktionsplaneringen med framförhållning, och hittills har man skapat den genom att spelat in extra avsnitt i slutet av säsongen som sedan pytsas ut i början av nästkommande säsong. Det innebär dessvärre att just början av säsong två och tre känts ganska anonyma. De har fyllts av helt självständiga avsnitt gjorda för att kunna skickas ut i etern när som helst. Det känns faktiskt när man ser på dem, beröringsrädslan med längre dramaturgiska bågar går nästan att ta på. Allt tyder dock på att det kanske blir ännu mer av den varan framöver, Basics del 2 var, som jag tidigare skrivit, ett slags avslut på massor av storylines. Nu är upphovspersonerna fria att göra vad de vill framöver. Dessutom har en av seriens skapare, Michael Piller, gått över i en mer rådgivande funktion i och med den här säsongen, och är inte längre direkt involverad i skrivandet. Vi får se hur det här slutar.

Det där berättandet med självständiga avsnitt kan ibland leda till ofrivilliga upprepningar när det gäller innehållet i de respektive avsnittet. I The Swarm återkommer till exempel problem med minnet som ett tema – bara några avsnitt efter att Tuvok drabbas av ett fejkat minne som hotar att ge honom neurologiska skador. I The Swarm är det hololäkaren som blir senildement. Eller, rättare sagt, hans minneskretsar bryts ner i allt snabbare takt. Men effekten blir densamma som av demens, en olycklig bieffekt av hololäkarens ambitoner mot att bli en mer självständigt tänkande varelse, och mindre av ett hologram. Programmet och tekniken är helt enkelt inte byggd för så mycket överflödig information som nu lagras i hans minnesbanker.

voy the swarm 4Janeway, Kes och de andra tvekar dock inför att trycka på hololäkarens omstartsknapp, eftersom det skulle innebära att de två år av personlig utveckling som skett hos honom skulle gå förlorade. Här återkommer alltså ett favorittema inom alla Star Trek-inkarnationer, så här långt i varje fall. Frågan om när en maskin blir en tänkande individ, och vilka olika komplikationer och problem uppstår på vägen dit. Lösningen blir i det här fallet att merga hololäkarprogrammet med ett diagnostiskt felsökningsprogram, som även det ser ut som och har samma ilskna humör som dess skapare Lewis Zimmerman.

Jag tycker att det är lite snyggt hur hololäkarens mänsklighet och minnen representeras av opera i det här avsnittet – en konstart som hololäkaren njuter av och försöker lära sig att behärska. Kulturen är alltså en av de viktiga beståndsdelar som symboliserar att steget har tagits från maskin till människa (att man använder sig av just opera är förresten en rätt vanlig kliché som ofta används för att symbolisera hur en individ stiger i medvetande, se bara på besöken på operahus i såväl Elefantmannen som Pretty Woman). Hololäkaren verkar dock mer lyckosam med sitt kulturintresse än till exempel en annan av Star Trek-karaktärerna som tampas med sin mänsklighet, Data från The Next Generation. Där den mekaniska och känslolösa inlärningen ofta betonades i TNG så är hololäkaren tvärtom rätt dålig på att sjunga, men gnolar å andra sidan på musiken omedvetet i sin vardag. Sånt gjorde inte den väldigt reserverade och behärskade Data.

Det är också just det där gnolande på ett operastycke som indikerar att hololäkaren behållit en del av sina gamla minnen efter den där mergen. Hur mycket av den nya, mjuka hololäkaren som finns kvar efter databankssammanslagningen är däremot ovisst. Min gissning är att man ändå inte kommer att ta upp den här problematiken alls i framtida avsnitt, troligtvis började man ångra att man började sjabbla med hololäkarens personlighetsutveckling i samma stund som man godkände det här avsnittet. “Jisses, fattade vi just ett beslut som kommer att påverka framtida avsnitt!”, typ. Ett extra plus dock för att de där operasångsscenerna där hololäkaren tampas med en självupptagen diva på hololdäck är rätt charmiga.

voy the swarmHololäkarproblematiken får väl ändå ses som den mest intressanta av de två storylines som finns i The Swarm. Den andra handlar om att Janeway fattar ett beslut om att korsa ett territorium som kontrolleras av en fientligt inställd ras. Detta trots att Neelix typ bleknar bara han ska berätta om det här folket, vars namn ingen känner till. Det är Torres och Paris som först stöter på dessa arga aliens. Det namnlösa folket attackerar Voyagers skyttel, bordar den och skjuter Paris och Torres med något slags neurologiskt vapen. Trots detta avskräckande möte så vidhåller Janeway att man ska ta en genväg rätt igenom varelsernas område. Det slutar förstås med att Voyager blir attackerade av en svärm av den arga rasens rymdskepp som suger energi ur skeppet. Det krävs verkligen massor av technobabble för att ta lyckas Voyager ur den här knipan. Alla måste ha varit helt svettiga efteråt.

Mest intressant med hela den här konflikten är väl att den är ytterligare ett tecken på att Janeway blir mer och mer dumdristig ju längre den här serien pågår. Inget verkar avskräcka henne, vare sig det handlar om att ta skeppet till ett uppenbart kazonskt bakhåll eller att, som här, snedda genom ett livsfarligt territorium. När det passar henne bryter hon också mot Stjärnflottans säkerhetsföreskifter (det är mest när det gäller hennes egen ledarfunktion som reglementet plötsligt är superviktigt igen). Det får bära eller brista, verkar vara den princip hon agerar utifrån. Vilket förstås skapar intressantare avsnitt, och lite mindre ångestdriven handling.

voy the swarm 2Den där svärmen av rymdskepp, förresten. Var den inte ganska så lik en annan svärm med energislukande varelser som vi stötte på i förra säsongen – om än biologiska varelser och inte i formen av rymdskepp. Sedan undrar jag också lite över det här med Paris roll som Voyagers store kvinnokarl. Det känns som om det enda vi har sett av det på sistone är att han svartsjukt kommenterar alla andra som går på dejt eller verkar bli uppvaktade. Som i det här avsnittet, med Torres. Paris verkar vara en svartsjuk typ av häradsbetäckare, som bara blir intresserad när någon annan gör intrång på hans härad.

Personligen så gillade jag The Swarm. När hololäkaren är som bäst är han bland de mest underhållande rollfigurerna i serien. Att han går och blir dement i det här avsnittet är det bara ytterligare ett sätt att väcka sympati för honom. Smart och bra. Veckans alien höll sig däremot på lite för långt på avstånd för att bli riktigt intressanta (även om det lyckades ta sig ombord på Voyager). Jag vill ju ha djupa samtal och filosofiska diskussioner om olika sätt att se på världen och livet – inte bara nya technobabblevarianter på orimliga sätt att övervinna en fiende.

Betyg: 8/10. 

Voyager. Säsong 3, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 439 tv-avsnitt.

VOY: The Thaw. Det med AI:n som halshugger sina användare som underhållning.

voy the thaw 5

Från campiga The Muse går vi vidare till surrealistiska The Thaw. Ett avsnitt som stilmässigt egentligen skulle passa bättre i originalserien. Den här typen av “datormaskinen blev galen och världen förvandlades till en mordisk version av lustiga huset”-intriger känner man ju igen från till exempel Shore leave.  Men det är också något med estetiken och retrokänslan som liksom passar bättre i sextiotalstelevisionens formspråk än på mitten av nittiotalet.

voy the thaw 7Allt börjar ändå förhållandevis normalt. Voyager kommer till en planet som brukade vara en handelskoloni, men nu är ödelagd efter en soleuroption och en massa annan skit. De möts av ett automatiskt meddelande om att lämna planeten i fred, eftersom några av dess invånare ligger nedfrysta under planetens yta och väntar på att den ska bli beboelig igen. Men trots att atmosfären och växtlivet hämtat sig från katastrofen, så verkar inga människor finnas på dess yta. I meddelandet säger mannen att personerna i koma kommer att återupplivas 15 år efter katastrofen, men de ligger fortfarande kvar i sina behållare trots att det gått 19 år. Janeway transporterar över hela apparaten till Voyager för att lösa problemet. Vilken tur att den hade warpteknologi, så hon kunde göra det med gott samvete.

voy the thaw 3Två av de fem personerna i den här djupsömnsapparaten är döda, men systemets dator verkar kommunicera med de andra tre personernas hjärnor. De är liksom vakna trots att de befinner sig i dvala. B’Elanna Torres och Harry Kim tar de döda personernas plats i maskinen för att ta reda på vad det är som gått snett. Och möts av…ja, hur ska man beskriva det? Som en mardrömslik blandning mellan cirkus, freakshow och familjeorienterade varietéprogram från sjuttiotalet. Kroppsstrumpor, märkliga masker och varelser i monsterdräkter. Ledare verkar en man i ful vitgrå sminkning vara. Alla är liksom jätteglada på ett extremt obehagligt sätt.

voy the thaw 8Den sällsamma underhållningsvärlden är skapad för att hålla igång de sovande människornas hjärnor under deras tid i dvala. Men dessvärre har maskinen som styr den insett att om personerna som den är uppkopplad till väcks till liv igen, så är det slut på det roliga i datorvärlden. Alltså får ingen lämna det här rekreationsprogrammet från helvetet. Om någon käftar emot så rullas en rosa giljotin fram av en tjock bödel i mask och svarta trikåer, och så hugger man av det virtuella huvudet inne i datorsimuleringen. Blott skräckupplevelsen av att uppleva en avrättning på det här sättet räcker tydligen för att trigga igång en hjärtattack hos den som ska straffas. Det är det som drabbat de två döda i djupsömnsmaskinen.

Den enda som kan sätta den onda clownen på plats är holodäcksläkaren. Hans virtuella hjärna kan clownen inte läsa av. Efter många turer lyckas också hololäkaren och Janeway att komma på ett sätt att överlista clownen, som Janeway kallar för Fear, rädslan.

JANEWAY: You know as well as I do that fear only exists for one purpose. To be conquered.
CLOWN: She tricked me.
JANEWAY: Did she? Or was a part of you actually hoping to be defeated? Isn’t that why you allowed Captain Janeway to come here? Because you sensed she had the power to subdue you.
(It is getting dark.)
CLOWN: No. She lied. That was very un-Starfleet of her.
JANEWAY: Starfleet captains don’t easily succumb to fear.
CLOWN: What will become of us? Of me?
JANEWAY: Like all fear, you eventually vanish.

voy the thaw 6När vi första hamnar i den där otäcka nöjesvärlden så satt jag faktiskt och himlade med ögonen lite hemma i soffan. Det är något väldigt amerikanskt med att en ondskefull fantasivärld ska vara fylld av gycklare, clowner och freaks. En snedtripp på kommersiell barnkultur på något vis. Allt ska vara technicolor, starka färger, hysterisk glädje (det är liksom ingen slump att den där onde clownen själv gör referenser till Trollkarlen från Oz).

Men efter ett tag la jag ner det där kritiska och började bara förundras över det sjuka flowet som finns i det här avsnittet. Att en giljotin används i en scen är rätt grovt för att vara Star Trek. Och den sagolika, men samtidigt brutala och mordiska festen är liksom genial i all sin töntighet. När jag sedan läste att det fanns med personal från Cirque du Solei  i den här scenen så insåg jag plötsligt varför den framstod som så mardrömslik. Toppa det med lite pop-psykologi från Janeways sida och jag är såld. Älskar liksom när Star Trek dippar över rena rama vansinnet på det här sättet, och ändå lyckas få ihop det på slutet.  Det är liksom både jättebra och jättedåligt samtidigt. Och i min bok betyder det oemotståndligt.

För övrigt, är det här första gången vi får se Harry Kim spela klarinett? Jag har för mig att han bara har stått och hållit i sitt instrument tidigare. Klarinettscenen var dock inte så spännande som den lät när skådespelaren Garett Wang berättade om hur han fick intensivlära sig att spela på instrumentet inför inspelningen. Tvärtom. Kanske sämsta scenen, även om vi fick reda på att det är lyhört ombord på Voyager. Och förlåt om jag är genusskadad nu, men är det så att männen spelar instrument ombord på de olika Star Trek-skeppen, och kvinnorna gillar teater, dans och kampsport? Undrar åt en kompis.

Betyg: 9/10. 

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 427 tv-avsnitt.

VOY: Dreadnought. Det med jakten på den skenande massförstörelsemissilen.

voy dreadnought 4

Dreadnought är idémässigt egentligen ett ganska klassiskt avsnitt, nästan som hämtat från originalseriens plotkyrkogård, men moderniserad och lyckosamt adapterad in i Voyageruniversumet. Det är nämligen inte bara Voyager som kastats iväg från alfakvadranten till deltakvadranten. Även en obemannad cardassisk missil rasar runt där, sökande efter det mål den blivit programmerad att utplåna. Som om inte det räckte så är B’Elanna Torres något av den där missilens gudmor. Att den nu är nästintill omöjlig att stoppa är i mångt och mycket hennes verk. Missil är förresten kanske något av ett understatement. Det här liknar mer ett obemannat stridsskepp med ett självmordsuppdrag.

voy dreadnoughtFrån början skickade missilen ut i alfakvadranten av cardassierna för att förstöra en av rebellorganisationen Maquis baser. B’Elanna, som på den tiden var en av rebellerna, lyckades ta sig ombord på den och ändra dess programmering. Hon la inte bara till en massa nya säkerhetsprogram och ett nytt cardassiskt mål, som en lite narcissistisk grej så bytte hon också ut datorns röst till sin egen. Lite kärleksfullt döpte hon och de andra rebellerna om missilen till Dreadnought. Sen försvann den, och de tänkte inte mer på det. Men när Dreadnought nu dyker upp i deltakvadranten så är den förbannad och irriterad, man skulle rentav kunna säga att den blivit faktaresistent och paranoid.

voy dreadnought 3Dreadnoughts programvara vägrar att gå med på att den hamnat i Deltakvadranten (det är för osannolikt). Den identifierar planeten Rakos som en cardassisk utpost, och beger sig dit för att spränga och förstöra. När B’Elanna transporterar sig över till missilen och där försöker ändra programmeringen så anser datorn det mest troligt att hon har blivit tvingad till detta av cardassiska agenter och stänger ute henne från styrsystemet. Och så där håller det på. Programmet förutser de flesta av B’Elannas trick, och situationen blir förstås lite extra bisarr av att B’Elanna tvingas argumentera med en dator som har hennes egen röst och vars säkerhetsrutiner hon själv varit med och skapat. Ett av tricken som B’Elanna trots allt lyckas med är att dra igång en säkerhetskopia av ett gammalt cardassiskt styrsystem i datorns minne. På det viset blir det åtminstone en stund kaos i systemet, när de två olika operativsystemen bägge försöker få kontroll över missilen. Men bara för en stund.

Hotet mot Rakos blir så allvarligt att Janeway evakuerar Voyager och är beredd att offra såväl skeppet som sitt eget liv för att stoppa missilen, allt för att rädda två miljoner liv på Rakos. Hon hinner aktivera den gamla goda självdestruktionsfunktionen ombord, med den klassiska nedräkningen (visst kan man aldrig få nog av de där meddelandena om hur många minuter det är kvar till skeppet ska sprängas i bitar?). Lyckligtvis hinner B’Elanna (förstås) oskadliggöra missilen i sista minuten. Och lyckligtvis hinner man (förstås) transportera henne tillbaka till Voyager innan den sprängs i luften.

Värt att notera: Invånarna på Rakos är extremt misstänksamma mot Janeway. Kazonernas smutskastning av Voyager har verkligen fungerat. Men när Janeway och hennew crew på slutet räddar livet på två miljoner Rakoser så innebär det att hon kanske skaffat sina första vänner i kvadranten.

Lika gemytligt är det inte ombord på Voyager. Chakotay och Tom Paris har ytterligare en av sina konflikter. Paris pallar helt enkelt inte uppprätthålla all formalia och disciplin när man befinner sig så långt hemifrån. Samtidigt fortsätter den svekfulle besättningsmannen Jonas att läcka information till kazonerna. Men han får fortfarande inte prata med sin gamla kollega Seska på videochatten, utan bara en underhuggare. Här är det något som är skumt!

voy dreadnought 6Wildman, den gravida besättningsmedlemmen på Voyager dyker upp i serien på nytt. Den här gången i ett  samtal i sjukstugan om problemet med att välja namn till sitt kommande barn. Vi kan väl säga att hololäkaren kunde relatera till den problematiken. Han har fortfarande inte bestämt sig för vad han ska heta, och visar sig ha en fantastisk förmåga att dissa i stort sett alla namnförslag som stackars Wildman kom med. Det här segmentet utgjorde avsnittets komiska inslag, som den här gången låg precis i början av avsnittet. Betydligt smartare än att låta ett running gag gå parallellt med ett bitvis rätt så ödesmättat innehålll.

Att det kan bli oanade konsekvenser av datorprogrammering känns som en Star Trek-trope från originalserien, där man ju gång på gång stötte på artificiella intelligenser som antingen missförstått eller bokstavstolkade sina uppdrag. En viss inspiration från 2001 och Jag, Robot finns väl också invävd i Dreadnought. Tycker ändå att man lyckats hotta upp den här plotten på ett riktigt bra sätt, och byggt upp en schysst, om än lite enkel, intrig. Stilpoäng för detaljen att missilens dator har B’Elannas röst och att det finns en personlig historia om svek mellan Chakotay och Torres i back storyn kring den arga missilen. Sedan kan man ju alltid förundras över märkliga detaljer, som att cardassierna designade ett helt, och ganska snyggt, kontrollrum för en obemannad missil. Eller det faktum att Dreadnought faktiskt verkar ha bättre bestyckning än de “vanliga” cardassiska stridsskeppen.

Betyg; 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 415 tv-avsnitt.

VOY: Prototype. Det med de herrelösa robotcivilisationerna.

voy prototype

voy prototype 2Gillade det här avsnittet redan från första bilden: Först svartruta med lite störningar, och sedan kommer Voyager farande – vi får se henne underifrån – allt i svartvitt, med lite märkliga tecken i underkanten av bilden. Jonathan Frakes, som regisserat avsnittet, behåller sedan “föremålets” perspektiv genom hela teasern. I slutet av teasern zoomar föremålets kamera in på en skärm som visar vems synvinkel vi ser allt ur: en glänsande robot som B’Elanna försöker reparera. Nej, men det här var alltså ovanligt snyggt (säger eventuellt något om vilken konventionell serie Voyager är, när jag liksom verkligen hajar till av en sån här start).

voy prototype 5B’Elanna är verkligen otroligt engagerad i den här robotens öde. På ett nästan moderligt sätt oroar hon sig för dess framtid, testar olika sätt att få igång dess energitillförsel, springer ut i korridoren i sin pyjamas när hon kommer på en idé om hur hon kan rädda den. Och så lyckas hon också, till slut. Den aktiverade roboten (nr 3947) blir, på sitt robotlika sätt, väldigt förtjust i Torres och försöker värva henne till sin hemvärld. Den berättar att hen kommer från en civilisation där varelserna som konstruerat robotarna, “the builders”, dött ut, och där robotarna själva inte lyckats fundera ut hur man reparerar själva energiaggregatet som driver dem. Hen vill ta med sig B’Elanna till sin planet för att hon ska kunna hjälpa dem där.

Men Janeway sätter stopp för alla planer på att B’Elanna ska vikariera som “builder” – och för första gången på länge dyker the prime directive upp som argument (det känns i och för sig som att de senaste avsnitten är fyllda med avsteg från den, men visst). Roboten kan inte riktigt ta ett nej, visar det sig, och kidnappar helt enkelt B’Elanna. Strid uppstår mellan robotplanetens skepp och Voyager, och robotarna vinner. Och deras ultimatum till B’Elanna är ganska tufft: Hjälp oss eller så förintar vi Voyager.

voy prototype 4Nu är ju inte B’Elanna egentligen särskilt svårövertalad. Det finns visserligen ett ständigt hot mot henne och Voyagers besättning – men hon tycker ju ändå innerst inne att det är lite kul att lösa den här uppgiften. Och att robot 3947 är rätt mysig. Men precis när hon lyckats konstruera ett nytt sånt där aggregat blir robotskeppet hon är på attackerat – av ett annat robotskepp från en grannplanet. Och det är nu som hon får reda på sanningen om varför alla “builders” är döda.

Befolkningen på de stridande planeterna, Pralor och Cravic, lyckades efter en lång konflikt komma fram till ett fredsavtal. Men när man skulle avaktivera robotarna som använts för striderna såg de artificiella intelligenserna det som ett hot – och dödade helt enkelt humanoiderna som byggt dem. Tydligen hade “the builders” inte läst Asimovs böcker om robotlagarna, eller sett Star Treks originalserie där ju rätt många avsnitt handlar om artificiella intelligenser som bokstavstolkar sina direktiv med obehagliga konsekvenser. B’Elanna inser att roboten hon återupplivat från de döda – den som ligger på ett bord och ber om att få bli programmerad – bara kommer att vara en förstärkning av vad som i praktiken är en mordisk robotarmé. Hon kortsluter den och blir i samma stund transporterad bort från robotskeppet, tillbaka till Voyager. Men visst handlade det där mer om än bara en teknisk utmaning för Torres. Det finns undertoner av moderskap och biologisk klocka när Janeway och Torres diskuterar det som hänt – känslor som inte riktigt går fram i de skrivna replikerna.

JANEWAY: It must have been difficult.
TORRES: Difficult?
JANEWAY: To destroy what you created.
TORRES: It was necessary.
JANEWAY: I read your report. It was no small achievement, B’Elanna. You gave that unit life.
TORRES: You should have seen it, Captain. It was incredible. I installed that module, and the prototype looked up at me and asked me for programming.
JANEWAY: As I said, it must have been difficult.
TORRES: It was necessary.

Jag är tydligen en sucker för robothistorier. Och blev uppriktigt överraskad av twisten mot slutet. Ligger och balanserar på att ge det här avsnittet en nia, men behärskar mig lite. Noterar dock att det här är ytterligare ett avsnitt där Voyager är ett rätt crappy skepp i strid – hon får verkligen stryk gång på gång på gång på gång på gång.

Ett välgjort avsnitt, gillar också den EXTREMA retrokänslan i robotarnas look. Här fjäskas det inte. Gillar också att Torres pratar om Data, det görs för få blinkningar tillbaka till The Next Generation tycker jag.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 408 tv-avsnitt.

VOY: Maneuvers. Det där Seska försöker skapa en Kazonallians mot Voyager.

voy maneuvres 7

Så var det dags igen för det beprövade signalspaningsintrigtricket. Det vill säga, Voyager (eller annat Star Trek-federationsskepp)  snappar upp en märklig signal, söker upp dess källa och hamnar i ett bakhåll. Som jag nämnt tidigare, en av de vanligare konventionerna i Star Trek-manus. Men det är väl också att beteckna som ett av de absolut tröttaste uppslagen som Star Trek-manusrummen kan prestera. I det här fallet rör det sig dessutom om en fälla som man, inom Voyager-universumets egna rimlighet, borde ha genomskådat.

Visst, jag kan väl förstå att alla på Voyager blir superglada och upphetsade över att man snappat upp något som verkar komma från en radiosändare utskickad av Federationen. Att man tänker att det här kan vara första ledet i en räddningsaktion, och genast börjar drömma om att snabbt få komma hem till alfakvadranten. Men borde man inte istället någon gång under de månader som gått ha funderat över vad som egentligen hänt med Seska? Hon som var den till bajoran förklädda cardassiern som blev tagen på bar gärning när hon försökte kränga replikatorer till kazonierna. Och som vet att en signal från en Federationssändare skulle få alla ombord på Voyager att fullständig tappa omdömet. När man på Voyager upptäcker att sändaren man letar efter befinner sig mitt inne i ett vätemoln (det universella standardknepet för ett bakhåll) borde man väl verkligen ha varit lite mer vaksamma än man är nu.

voy maneuvers 6För det är ju mycket riktigt Seska som ligger bakom den här ytterst välplanerade attacken på Voyager. Hon har lierat sig med en av de kazonska ledarna och tar sig in i Voyager genom att krascha rakt in i skeppet. Målet är att stjäla en av transportörerna, ett första smakprov för kazonerna på den teknik som finns ombord på Voyager. Nästa steg är att skapa en kazonsk allians för att på nytt attackera federationsskeppet och sno resten av dess prylar. Och efter det tänker sig den kazonska ledaren Culluh (eller om det är Seskas plan, egentligen) att samtliga kazonklaner ska enas under honom.

Det är nu som det blir rena rama såpan av Maneuvers. Chakotay (som ju tidigare varit tillsammans med Seska) tar attacken extremt personligt och bestämmer sig för att på egen hand sno åt sig en skyttel och rädda situationen – det vill säga ta tillbaka eller förstöra den där transportörenheten och därmed hindra spridningen av Federationsteknik i deltakvadranten. När han kommit fram till kazonernas skepp skickar han ett videomeddelande till Voyager som går i stil med: “jag fixar det här, försök inte att komma och rädda mig – antagligen är jag redan död”. Men den där filmen leder bara till nästa känslostyrda utbrott i besättningen. B’Elanna är ju upp över öronen förälskad i Chakotay, och lyckas prata omkull Janeway så att hon till sist går med på att försöka sig på ett räddningsuppdrag.

voy maneuvers 2Det här avsnittet rymmer en hel del kul. De sexuella undertonerna när Chakotay och B’Elanna i avsnittets början åker i hissen efter att de tränat ihop. Brutaliteten när Culluh avrättar sina fiender genom att transportera dem rakt ut i rymden. Siskas förhör av Chakotay – där han försöker göra kazonledaren svartsjuk genom att slutshamea henne genom att prata om födelsemärket hon har på magen inför hennes nya pojkvän Culluh (risky att nämna detaljer om kroppen dock på en person som just håller på att göra en transition från bajoran till cardassier). Siska får sin hämnd när hon tar fram en jättestor spruta och kör in den i hans nacke. Jag gillar också att vi nu får se ännu fler kazonska klaner och deras olika frisyrer. Jag har verkligen ändrat åsikt, deras hår är bland det bästa i hela Voyager. I Maneuvers får vi se Nistrim, Mostral, Hobii, Oglamar och Relora-klanerna. Det var väl bara Ogla som saknades, vad jag vet.

voy maneuvres 5Det finns förvisso också en del uppenbara svagheter i Maneuvers. Janeway och Voyagers crew har inte direkt gjort sig kända för sin list. Oftast så dundrar man bara in med sitt skepp och litar på sin tekniska överlägsenhet för att klara krisen. Den här gången har Seska verkligen förutsett alla Janeways beslut och jag blir lite irriterad på att Voyagers ledningsgrupp liksom inte ens hade ett möte och diskuterade sin taktik innan man for iväg (så gjorde man ju alltid i The Next Generation). Lite symptomatiskt för planlösheten känns det också när en stor del av replikerna i slutet av avsnittet bara består av olika variationer på att Janeway frågar B’Elanna om hon har knäckt Seskas olika skyddsfält och skit (det är ju också ett av de mest klassiska manusuppläggen i Star Trek: Kapten “har du fixat problemet”. Bild på besättningsmedlem som trycker på förtifem knappar “snart. kanske om fem minuter/en timme/två månader”. Kapten: “du måste fixa det nu” – detta upprepas sedan så pass många gånger så att man kan fylla speltiden för avsnittet).

Med Siska har Voyager-producenterna verkligen skapat en klassiskt (läs: en smula klyschig) makthungrig femme fatale. Hon använder en kombination av sex, manipulation och strategiskt viktig know how för att linda kazonledaren runt sitt lillfinger. Men hon måste hela tiden vara försiktig, så att Culluh fortfarande är övertygad om att det är han som styr och ställer. På samma intriganta sätt lyckas hon också göra hela den här konflikten till ett emotionellt laddat drama med Chakotay – annars skulle han ju inte ha gjort något så pass överilat som att ensam dra till kazonskeppet utan att prata med Janeway först. Men det är i avsnittets slutscener som jag verkligen får känslan av att det här manuset är skrivet av någon nyseparerad man (som eventuellt också har en uppslitande vårdnadstvist bakom sig). Att Seska snott dna från Chakotay, för att sedan göra sig själv gravid med hans barn är en minst sagt bisarr twist i den här historien. Nu verkar Seskas handlingar ha allt mindre ha med makt och överlevnad att göra – nu är det Chakotay som är den främsta måltavlan. Och den ska tydligen utkämpas med livmodern som vapen. Är hela hennes avhopp från Voyager till och med en reaktion på att hon blivit ratad av Chakotay?

voy maneuvers 7För Janeway blir kaptensjobbet bara mer och mer komplicerat. Nu har hon inga relevanta disciplinära åtgärder att sätta in på sitt skepp, ensamt i deltakvadranten. Trots att Chakotay så uppenbart har brutit mot alla upptänkliga regler i det här avsnittet, så behöver hon fortfarande honom mer än hon har utrymme att bestraffa honom. Krånglig sits.

Maneuvers är ett lite ojämnt avsnitt som trots allt fyller den ofta eftersatta actionkvoten med råge. Ett extra pluspoäng för att man fick se så många olika kazonklaner , och deras olika frisyrer, på en och samma gång i det här avsnittet. Kanske är det en inspirationskälla till nästa säsong av Discovery – har ju förstått att det är dags för klingonerna att låta sitt hår växa ut nu.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 402 tv-avsnitt.

VOY: Persistence of Vision. Det där en telepat masshypnotiserar hela besättningen.

voy persistence 4

Bra take på telepatisk krigföring i det här avsnittet. När Voyager ska korsa ett territorium som tillhör ett folk (vi ser i och för sig bara en av dem) kallat Botha, så händer det jättekonstiga saker. En efter en ombord i besättningen börjar nämligen hallucinera. De fastnar liksom i ett hypnosliknande tillstånd där de konfronteras med något djupt personligt, gärna av det traumatiska slaget. För Janeway är det saknaden efter hennes man hemma på Jorden (och i viss mån skuldkänslor för att hon haft lite för kul när hon hånglat med en stilig karl i ett holodäcksäventyr) som styr hallucinationen. För Paris är det en krävande  och ständigt missnöjd farsa som plötsligt dyker upp på bryggan på Voyager. Roligast under hypnosen har eventuellt B’Elanna, hon hallucinerar fram ett ligg med Chakotay.

voy persistence 3De enda som kan stå emot den här typen av telepatisk krigföring är hololäkaren (som ju inte kan hamna i hypnos då han är ett datorprogram) och Kes. Det har ju hintats en del om Kes telepatiska förmågor i några avsnitt nu, den här gången lyckas hon för första gången använda dem för att försvara Voyager mot en främmande makt. Trots sin timida framtoning håller Kes på att bli en allt viktigare rollfigur i serien. Och  allt tuffare. Som när hon här blir hypnotiserad att tro att hennes ansikte håller på att frysa bort. Det stoppar bara henne en liten stund.

voy persistence 6Botha verkar skitskumma, men frågan är om inte deras extremt detaljerade telepatiska förmågor är lite väl imponerande. Jag menar, att utlösa personliga trauman hos hela besättningen är ju ganska avancerat. Ganska extremt avancerat. Sen lyckas han få alla på bryggan att tro att de befinner sig i en eldstrid med tre olika farkoster. Och när Kes ändå lyckats spegla den där ofantliga kraften, så försvinner Bothen och hans skepp bara sådär. Plopp. Var han ens där?

ds9 persistence 3B-handlingen i Persistance of Vision kretsar kring Janeway. För första gången får vi här se henne ordentligt stressad och stingslig Vi får också reda på att hon missköter både återhämtning och att äta hälsosamt. Det är också Janeway som först börjar hallucinera ombord, hon ser rollfigurer och rekvisita från sitt brittiska 1800-talsäventyr även i sitt verkliga liv, vilket faktiskt kvalificerar det här avsnittet som åtminstone delvis ett holodäcksäventyr. Men nästan lite skönt att se Janeway bete sig som en människa, ibland.

voy persistenceSka vi nämna det skojigaste också? För jag anar att det åtminstone var tänkt som en komisk höjdpunkt  när vi i avsnittets början får möta en pytteliten hololäkare. Ja, det är nästan så det är teskedsgumman i  rymden över det hela. Orsaken är att man håller på att rulla ut installationer av holoprojektorer på olika ställen på Voyager, så att läkaren kan vårda sjuka och skadade på fler ställen än i sjukstugan. Men så här i inledningsskedet så fungerar inte allt perfekt, och hololäkaren blir bara en tvärhand hög. En rätt så ilsken tvärhand hög.

Matintresserade kanske också gillar genomgången av maträtter i Neelix lunchservering. Däremot är jag rätt trött på att ingen tar Neelix på allvar i den här serien. Allt dåligt som hände i det här avsnittet hade kunnat undvikas om man lyssnat på honom. Men då hade det ju i och för sig blivit en ganska långtråkig serie.

Jag tycker att Persistence of Vision känns som en pigg variation av välkända teman som “alla blir galna” och “telepatisk krigsföring”. De personliga trauman som kommer upp till ytan under hypnosen hos besättningsmedlemmarna är också ett smart sätt att ytterligare fördjupa rollfigurerna. Ett underhållande och varierat avsnitt. Gillar det!

P.S. Det var ju förresten en del diskussioner i kommentarsfältet häromdagen kring Chakotay och hans eventuella Don Juan-rykte. Med tanke på att Torres hemligaste och mest förbjudna fantasi går ut på att hon har sex med Chakotay, så lär de två inte haft ihop det. Ännu.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 396 tv-avsnitt.