VOY: Prime factors. Det där Janeway blir sol-och-vårad av en karismatisk sikarier.

voy prime factors

Om en främmande alien med spännande frisyr (som dessutom bryter på ett lite sexigt latinovis) kontaktar dig när du är vilse i rymden och erbjuder dig underhållning och hjälp, ta det lite lugn. Ja, ta kanske till och med honom med en nypa salt, för din egen skull. Det gör nämligen inte kapten Janeway i det här avsnittet. Tvärtom, hon faller i farstun för Gathorel Labin (Gath for short) vid första ögonkastet.

voy prime factor 4Alltså följer Voyager med Gath till hans planet Sikaris (har Janeway aldrig hört talas om att man inte ska följa med främmande gubbar som bjuder på godis?). Väl på planeten så fröjdas besättningen, Janeway får en ny outfit i gåva och man samlar in fröer och växter. Men allt är inte bara analogt på Sikaris. Det visar sig att man också har en fantastisk variant på en transportör, som lätt kan förflytta en person eller ett skepp 40 000 ljusår. Typ mer än hälften av distansen som Voyager har hem. Men tekniken omgärdas av vissa regler, så när Janeway frågar om de får ta del av tekniken så blir svaret nej.

Det mest intressanta med det här avsnittet är förstås det här med de ombytta rollerna. Precis som Federationen har sitt prime directive, så vill inte Sikarierna ge ifrån sig sin teknik till någon som kan missbruka den. Sen är det en annan sak att det kanske inte är det egentliga skälet till Gaths nekande svar. För honom är nämligen Janeway och Voyager ett välkommet nytt inslag i det monotona livet hos en hedonist som testat allt. Han vill helt enkelt inte att hans nya leksaker ska försvinna. Medan Janeway en gång för alla bevisar hur icke-hedonistisk hon är, när hon genast börjat tänka LTR och redan i förväg blir kränkt över att Gath snart kommer att tröttna på henne, och leta efter ett nytt tidsfördriv. Det hela blir lite svårt att förstå, då det där med hedonismen på planeten verkligen är nedspelat. Visst gör Gath någon sexuell invit här och där, men knappast i klass med Harvey Weinstein.

Att man är noga med sina egna principer betyder däremot inte att man är lika noga med att respektera andras. Som vanligt får besättningen på Voyager någon form av kollektivt hjärnsläpp när en möjlighet att komma hem snabbare yppar sig. Därför tvekar ingen av Janeways undersåtar egentligen särskilt länge när de får en möjlighet att byta sig till rymdhopptekniken på svarta marknaden, även om det är lite förvånande att det är just säkerhetschefen Tuvok som anser sig mest lämpad att genomföra byteshandeln. Ingen verkar heller tycka att det är särskilt kontroversiellt att installera den nya mackapären i skeppet. Eller att starta den utan att fråga kapten Janeway. Allt går förstås åt helvete, eftersom tekniken är inte alls anpassad för ett skepp som Voyager, det är först då som maskinchefen B’Elanna Torres och även Tuvok berättar allt för Janeway.

voy prime factors 2Det här är ett avsnitt som går från extrem tafflighet till att vara riktigt, riktigt bra. Men om vi börjar med det dåliga, när jag såg scenen där Kim raggar upp en sikarisk tjej vid en märklig maskin så var min första impuls att snabbspola igenom resten av avsnittet. Manusskrivande när det är som bäst:

(Elsewhere, Kim has found a young woman waving a device over what looks like a minimalist harp. It makes harmonic tones.)
KIM: That’s beautiful. Are you a musician?
EUDANA: This isn’t a musical instrument. It’s an atmospheric sensor. The frequency of the chimes indicates changes in weather conditions.
KIM: Then it must work on a principle of non-linear resonance, adjusting to the dynamic variables in the atmosphere.
EUDANA: That’s exactly right. Are you a scientist?
KIM: In a sense. Can you show me how to operate it?

voy prime factors 3Jag var helt beredd på att räkna ut det här avsnittet som ytterligare en Star Trek-story om en paradisliknande planet som visar sig gömma mörka hemligheter. Men så visar det sig handla om något helt annat: om Janeways förtroende för sin besättning, om hur längtan hem verkar sätta alla regler ur spel, hur misstron mot Federationens regler på nytt bubblar upp hos de före detta rebellerna som nu hamnat på Voyager. Det är lurigt och smart gjort, och blir riktigt bra när Janeway får reda på allt som hänt. För det är då, i det här avsnittets sista scener som det bränner till. Mycket tack vare Kate Mulgrew. Hennes ansiktsuttryck när hon inser att alla hennes närmaste medarbetare brutit mot hennes order gör lite ont att titta på.

En del av den maktlöshet hon känner handlar förstås om att hon egentligen är en kapten nästan helt utan makt. Om hon ger folk sparken, vem ska hon ersätta dem med? Men framför allt är det förstås sveket från de som missbrukat hennes förtroende som drabbar henne där och då. Inte ens en logisk Vulcan som Tuvok kan hon lita på. Och det är fortfarande 70 år kvar innan man är hemma. Det där slutet räddade faktiskt hela avsnittet.

Betyg: 7/10.

PS: Apropå Gath, det här fick mig nästan att börja ge mig på att läsa Star Trek-romaner:

In the Voyager novel trilogy “Dark Matters“, Gath was mentioned as being infected by mutated dark matter. This had caused his selfish love of pleasure to degenerate into sadism. However, in the midst of considering killing a young woman he had severely beaten for sadistic enjoyment, the infection was removed by an alternate universe version of an evolved Kes, which also removed the sadism. He was last mentioned as being horrified over what he had done, and about to go and fetch medical attention for the young woman.

Den plotten hade ju piggat upp det här avsnittet lite grand, om man så säger.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 10/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 357 tv-avsnitt.

VOY: Parallax. Det där Voyager försöker kommunicera med sig själv.

voy parallax

Att åka runt i rymden och plötsligt stöta på någon form av gravitationsfartgupp eller sugas in i ett kraftfält av något slag känns redan lite som Voyagers vanligast förekommande intrigverktyg, och då är jag bara inne på tredje avsnittet i serien. I det här fallet går det inte riktigt att bara försöka accellerera sig ur problemet, eftersom man mottar ett nödanrop av ett annat skepp som ligger och håller på att sugas in i…ja, det är något med en stjärna och kvantumsingularitet, men helt ärligt förstår jag inte riktigt vad det är fråga om. Men det är i varje fall ingen bra grej att dras in i.

voy parallax 3Voyager försöker få kontakt med det främmande skeppet och på andra sätt undsätta det, men inget fungerar. Efter ett tag inser man att man egentligen står och tittar på en spegling av sitt eget skepp, och först då inser man också hur illa ute man själv är. Fast hela den här mystiska situationen mynnar egentligen mest ut i en historia om problemen med att få de två besättningarna på Voyager att smälta samman till en. Att det är lite problematiskt, är ju inte så konstigt. I normala fall skulle nog Federationen och Janeway mest av allt ha velat sätta allihopa från Maquisrörelsens skepp i finkan. I det här nya läget så har Janeway istället valt att göra rebellen Chakotay till försteofficer på Voyager. Nu lobbar han i sin tur stenhårt för att även någon annan av hans före detta besättning ska få chefspositioner ombord, framför allt B’elanna Torres. Ett lite vågat val då Torres har svårt att acceptera auktoriteter och kämpar med ett fruktansvärt instabilt humör (något som hon själv skyller på att hennes mamma är klingon). Det är ju inte helt normalt att slå sina arbetskamrater på käften, eller kasta krukor på sina gamla kompisar när man är förbannad.

voy parallax 2Maktkampen, motsättningarna och förhandlingarna mellan rebellerna och Federationsbesättningen är det som är det väsentliga innehållet i det här avsnittet. Men det är inte bara problematiskt. I försöken att hitta ett sätt att få loss Voyager från den där avfallskvarnen till kvantumsingularitet så klickar det på allvar mellan kapten Janeway och Torres. De bollar idéer och teorier som värsta radarparet och verkar vara på väg in i en härlig womance. Det innebär till sist att Torres går förbi kön med Federationsmannar och blir utsedd till ny maskinchef.  Så blev det ett ganska spännande avsnitt om personalpolitiken ombord, helt enkelt.

Två andra inslag i det här avsnittet är också värda att nämna. Min bredvidläsningsbok Star Trek Voyager Companion är upplagd lite annorlunda än de tidigare Star Trek-böckerna jag läst. Under rubriken Senor readings och Damage report så listar man hela tiden den tekniska statusen ombord. Efter att ha blivit förda till deltakvadranten, fajtats med kazoner och nästan dragits in i en singularitet så är Voyager inte i bästa skick. I det här avsnittets redovisning kan man bland annat läsa att matreplikatorerna ombord fortfarande inte fungerar, och att Torres får som sitt första uppdrag som maskinchef att försöka få igång warpdriften ombord igen.  Voyager utspelas inte i The Next Generations perfekta värd, utan man märker av skeppets och besättningens utsatthet. Ensamma på färd i en okänd kvadrant.

Det andra jag noterar är att man i det här avsnittet leker lite med tidsförskjutningar och tidsuppfattning. Att Voyagers besättning får nödropet från skeppet som man så småningom är en spegelbild, innan man ens själv skickat iväg sitt meddelande tyder på en värld där orsak och verkan inte alltid hänger ihop som det brukar. Eftersom jag sett även nästa avsnitt när jag skriver det här, så vet jag att det är ett tema som vi kommer att återkomma väldigt snart till. Det är tydligt att det här är ett ämne som fascinerar upphovspersonerna,

 

Så, för att summera: en rätt knepig och avancerad grundidé används för att effektivt fördjupa bilden av livet och konflikterna ombord. Trots rätt så mycket technobabble så berättas historien fortfarande med mer stuns och med lite större finess än vad som är brukligt i systerserierna. Jag tappar liksom aldrig koncentrationen eller intresset här. Ja, till och med den ibland förekommande sekundärskammen håller sig borta så här långt.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 3/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 341 tv-avsnitt.