Jag tycker att Discovery-hatet bland vissa Trekkers gränsar till någon form av trek-extremism. En form av fandomkonservatism och bakåtsträvande där vissa nostalgiska fans stundtals helt urartar i sina försök att stoppa all form av utveckling av franchisen som de älskar. En form av subkulturkrig där tongångarna känns igen från det lite större amerikanska kulturkriget. Och fenomenet existerar förstås inte bara inom Star Trek, samma visa hörs till exempel även från vissa Star Wars-fans när man försökt göra det universumet mer mångfacetterad.
Kanske nådde de där NuTrek-hatarna en ny bottennivå när de för någon månad sedan triumferande förklarade att Discovery inte var en del av Star Treks kanon. Beviset utgjordes av några sekunder i det sista avsnittet av Lower Decks, i en scen där klingonerna byter utseende när man hoppar mellan olika dimensioner. Det rätt roliga skämtet om Star Treks eviga omstajlande av klingonerna blev i NuTrek-hatarnas händer ett bevis på att inte bara Discovery, utan kanske alla de nya serierna utspelades i en egen tidslinje. Och visst, det kanske finns en tanke där, att se varje reboot som ett slags parallellt universum? Eller så kanske man också kan tagga ner, inse att vissa delar av Star Trek-universumet inte är helt och hållet logiskt (det är ju inte som att originalserien alltid var så konsekvent). Och inte envist försöka tjata om vad som får och inte får rymmas inom Star Treks kanon.
Lite extra orättvis känns väl den hårdföra behandlingen av Discovery när själva kärnan i den här femte och sista säsongen är viljan att knyta an till just kanon, och fixa ihop lite lösa trådar från seriens tidigare installationer. Det handlar bland annat om avsnittet The Chase frånThe Next Generation. En rätt ambitiös satsning, eftersom man på det här sättet tog sig an inget mindre än livets uppkomst. Ett lite fiffigt ämne för en avslutningssäsong. Att sluta med början.
Om vi först hoppar tillbaka i Startrekiversumets utvecklng: Jag har alltid sett The Chase som ett slags krystad efterkonstruktion. Ett försök att hitta på en rimlig förklaring till varför så många av de aliens som Federationen består av, och stöter på under sina upptäcksfärder, är humanoider, med två ben och två armar. Enligt The Chase beror det helt enkelt på att de alla har samma ursprung. En delad stamtavla från en och samma ras som spred sitt DNA på en rad olika planeter. I The Chase används det här som ett slags hoppfullt fredsbudskap: Eftersom klingoner, cardassier och människor visar sig ha mer gemensamt än de tidigare trott, borde de inte heller kriga och bekämpa varandra. Samma sak verkar vara syftet med den här säsongen av Discovery. Och precis som i det gamla Next Generation-avsnittet så kombinerar man det lite större, högtravande budskapet med en rafflande skattjakt. Man jagar ett oerhört viktigt föremål som kan avgöra universums öde as we know it. Skattjakt med pretentiösa undertoner – kan det bli mer Star Trek: Discoveryianskt?
När jag försöker summera den femte säsongen av Discovery, så finns det tre, kanske fyra, olika viktiga nivåer i berättandet. Michael och Book ska bli tillsammans igen, hur ska det gå till? Det pågår även ett slags Jakten på den försvunna skatten-tävling mellan Federationen och två pirater om vem som först ska få ihop alla ledtrådar för att kunna hitta 3. Ett jättemärkligt futuristiskt ställe där tydligen hemligheten till livets uppkomst finns. Ja, man skulle kunna kalla det för själva fabriken där de så kallade “progenitors” framställde sina olika fröpåsar med livsformer. Det fjärde berättarspåret är den om de två piraterna, Moll och L’ak, som man lite välvilligt skulle kunna kalla för en interstellär upplaga av Bonnie & Clyde, och deras olika kaotiska relationer till omvärlden.
Inledningsvis var jag förtjust över att serieskaparna verkat inse att man måste krydda sina avsnitt med lite mer action den här säsongen. Säsongspremiären var verkligen ett höghastighetsäventyr, som bland annat innehöll ett dramatiskt sandskred, någon form av ökenjeepjakt samt en härligt obekväm konflikt mellan Burnham och kapten Rayner. Men riktigt samma högoktaniga nivå bibehålls inte genom hela säsongen.
I stället skriver man in en omfångsrik bihandling om Breen-imperiet. Kunde man valt en mer tråkig del av Trek-loren att fördjupa sig i? Jo, vi får visserligen se vad de döljer under sina huvudbonader, och får veta att de tydligen har dubbla utseenden, men i längden blir det väldigt stumt med en livsform som tillbringar den mesta tiden i dräkter med tillhörande heltäckande hjälmar där det bara finns en liten springa att kika ut genom. Och så deras läten, som mest låter som oväsen.När vi sedan får gå lite mer på djupet kring vad deras civilisation går ut på, så visar det sig vara ytterligare en hierarkisk kultur där blodsband bestämmer rang och maktposition. Mer Game of Thrones än SF-innovativt alltså.
Breen-imperiet är förstås också intresserade av att få tillgång till livets gåta, och konkurrerar nu med Federationen om om att vinna prisjakten. Själv funderar jag på några andra frågeställningar. Som hur de två rymdpiraterna Moll och L’ak blev intresserade av varandra initialt. Hur började Moll gå igång på L’ak när han bara var en i mängden av alla Breen-soldater klädda i identiska uniformer, bakom identiska masker? Är det här i själva verket någon form av rymdversion av Love is Blind? Dessutom verkar ju inte ens L’ak särskilt kul. När sedan Moll går all in och blir någon form av Breen-drottning så tröttnar jag en smula. Breenkulturen går från att vara mystisk till urtråkig i den här säsongen, bara snäppet mer intressant än en anomali i rymden. Vissa saker kanske ska förbli olösta gåtor.
En annan invändning är det faktum att Moll tydligen är släkt med Books mentor, Cleveland Booker IV. En helt onödig koppling, tycker jag, som bara får Discovery-universumet att krympa. Jag vill inte att regeln om six degrees of separation ska gälla även för interstellära relationer. Det blir bara klaustrofobiskt.
Däremot är jag väldigt förjust i Rayner, som blir Michaels Number One ombord på Discovery. Hon vill ha en nejsägare men får lite mer negativitet än hon förväntat sig. Rayner är en härligt obekväm person i mjukisgänget ombord på Discovery. Synd bara att även hans obehagliga sidor ska förklaras genom någon form av basoc-pop-psykologi. Ingen får liksom bara vara en jävligt vresig person i det här universumet.
Så det är inte helt oväntat att när Michael väl når gåtans lösning så bangar hon. Att hitta källan till liv verkar nämligen också innebära att man bestämmer sig för att anta ett slags heltidsanställning i livsskapande. För en gångs skull verkar inte Michael vara supersugen på att ta sig an allt ansvar som universum erbjuder henne. Alltså bestämmer hon sig, lite på en höft verkar det som, för att världen redan är fylld av mångfald och att källan till livets uppkomst är så pass kraftfull att den inte riktigt går att överlåta till någon, att konsekvenserna kan bli katastrofala om tekniken hamnar i fel händer. Och vet du. Det tänkte nog jag redan från början. Även om jag kan gilla en härlig skattjakt, så var det något som liksom skavde under hela den här säsongen. Om den här tekniken är så revolutionerande, farlig och omstörtande, hur ska den minst sagt instabila Federationen 2.0 klara av att hantera den? De lyckas ju nätt och jämnt komma överens om något överhuvudtaget.
När hela jakten på den försvunna tekniken slutar med att den ska gömmas igen på något oklart sätt, så känns faktiskt hela säsongen en smula meningslös. Men tack vare att det beslutades att säsong fem blev den sista med Discovery, så gavs serieskaparna en möjlighet att klistra på en epilog på det sista avsnittet.Och den räddar nog faktiskt upp hela säsongen. Här får vi se Michael och Book många år senare, får reda på att deras nepo-baby till son förstås gör karriär i Starfleet, och att Book återskapat delar av sin hemplanet genom den uppenbart invasiva arten Världsträdet. Varför kändes det där som vad som skulle kunna vara introt till en serie som eventuellt skulle vara lite mer lättillgänglig än Discovery? I den här femte säsongen fick jag till sist nog av pretentionerna Framför allt när hela jakten på livets gåta slutade i ett: “nä, men jag tror vi är färdiga här”.
Eller är man det? Det avslutande avsnittet slutar med ett slags bro över till Calypso. Det kanske mest mystiska av alla Short Trek-avsnitt. Och även om man inte lyckades helt förklara vad det är för märkligt och hemligt uppdrag som Cora och Discovery fick vänta på i tusen år ute i världsrymden, så lyckades man i alla fall knyta samman hela seriens output. På samma sätt blev epilogen i det sista avsnittet också en värdig avslutning, med hela gänget från förr samlade i en och samma scen. Slutet på resan. (om nu inte Paramount får massor av stålar i kassakistan och bestämmer sig för en spin-off eller en långfilm).
Så tack och hej, Discovery. Det var kul att se en serie som ville ta Star Trek in i den mörka och pretentiösa prestige-tv-kulturen. Men där det ofta kändes som om man slog knut på sig själv och stundtals på något sätt ville FÖR mycket. Jämför med Strange New Worlds som i sina inledande avsnitt på ett betydligt rakare, enklare och mer lekfullt sätt lyckades göra en mycket mer traditionell, men också betydligt mer lättsmält, och faktiskt även fascinerande form av, SF-television. Discovery, jag uppskattar ambitionerna, visionerna och moderniteten. Det här var en serie som på många sätt vågade göra de modiga valen. Men till sist kändes det som att en del av de där stora tankarna kom i vägen för själva historien och berättandet. .
Star Trek: Discoverys femte säsong blev också seriens sista. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 14 spelfilmer, 8 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt skrivit hyfsat detaljerat om 799 tv-avsnitt. Och lite till.
Borgerna är alltså äntligen här, men får uppriktigt sagt inte så mycket utrymme – åtminstone inte i den form vi känner dem. De kidnappar nämligen tämligen omgående Picard, som får ett nytt namn i sin nya inkarnation och sedan hanterar det mesta av kommunikationen mellan borg-kuben och Enterprise. Slås ännu en gång hur borgerna ser ut som tokroliga variationer på figurerna i De förlorade barnens stad. Gillar att man för en gångs skulle också ansträngt sig med en ordentlig b-handling i det här avsnittet. Det är Riker som blivit erbjuden ytterligare ett kaptensjobb, men som inte är särskilt sugen på att lämna Enterprise. Samtidigt dyker en sassy utmanare upp på bryggan, karriärkåta Shelby, som redan bestämt sig för att efterträda Riker innan han ens själv bestämt sig för att ta det nya jobbet. Hon är skitstörig, medan Riker verkar vilja sätta henne på plats mer för att han känner sig hotad än för att hon egentligen gör något fel. Äntligen lite drama! Och på nytt påminns vi om hur det mjäkiga samtalsklimatet ombord på Enterprise saboterar alla försök till melodramatiska såpaintriger. Technobabble, däremot, gillar man så mycket mer och en hel del sådant blir det. Mycket spektrumvariationer eller frekvensvariationer eller vad det nu var.
Det här är ju ett avsnitt som till exempel bredvidläsningsboken The Star Trek: The Next Generation Companion går ner i brygga inför. Jag gillade det, men om vi ska vara riktigt ärliga – och det ska vi ju – så saknas en viktig ingrediens. Spänning. En sak jag tänkt på även tidigare är hur dåliga man är i The Next Generation på att fylla sina intriger med både action och riktig suspense. Till och med originalserien lyckades bättre. Där klippte man åtminstone in lite bilder då och då på random besättning som sprang runt och hade panik och ramlade i skeppets korridorer. Här kan det dö det ett tjugotal personer av en söndertrasad vägg i skrovet, och vi får inte se en enda bild förutom exteriören och läget på bryggan (oklart om det är i det här avsnittet eller del två, och hur många som dog, men ni förstår vad jag menar).
Och, jo. Jag förstår att det måste vara budgetskäl som ligger bakom bristen på inklippta scener med konsekvenserna av olika väpnade konflikter, men det förändrar inte att det faktiskt är rätt illa genomfört. Framför allt eftersom i stort sett ingen på bryggan någonsin ger efter för stress, förtvivlan eller panik. I avsnitt som det här skulle man rentav kunna säga att serien följer något slags antidramaturgi. Det är helt enkelt lite oengagerande att sitta och se på ett avsnitt där i stort sett alla ständigt är tappra, modiga och kontrollerade. Det här att hela mänskligheten faktiskt är hotad får man lägga till själv. Det är också symptomatiskt att när man nu äntligen skapat en ny superskurk i Star Trek-universumet, så är det en ras som till hälften är maskiner. Helt utan känslor. Över. Huvud. Taket. Star Trek: The Next Generation kan helt enkelt beskrivas som serien som HATAR känslor. Det är så att man nästan längtar efter McCoy och några av hans svavelosande utbrott.
Trots att jag rent generellt verkligen ogillar clip shows så tycker jag trots allt att intrigen kring de gamla klippen är lite…ja, fiffig åtminstone. Riker sticker sig på ett träd på en planet som han och de andra håller på att utforska, och får då i sig en organism som angriper hans nervsystem och han hamnar snart i något slags koma. Det enda sättet att påverka organismens spridning på är genom att stimulera hans hjärnas minnescentrum. Det gör man genom ett gäng rör som borras in i hans hjärna (inte helt olikt scenerna i den senaste Bond-filmen, faktiskt).
Shades of Gray är ett otroligt lamt sätt att avsluta en säsong på, en cliffhanger med ett borg-skepp hade liksom känts mer lämpligt. Dessutom blir jag lite irriterad över säkerhetstänket ombord på Enterprise på nytt i och med det här avsnittet. Är det verkligen lämpligt att ge sig ut på upptäcksfärd på en ny planet enbart iklädd en färgglad sparkdräkt, det vill säga skeppets standarduniform? Borde man inte ha något slags skyddsdräkt på sig? (Ni som är nördar på riktigt får väl upplysa mig om alla de specialfunktioner som dräkten innehåller i kommentarsfältet).