VOY: Endgame. Slutet och början på slutet av Voyager.

Så var det dags för slutet på den här serien. Efter sju säsonger ska jag äntligen få svaret på om och hur Voyager tar sig hem till Jorden. Lite extra spänd är jag eftersom skeppet fortfarande inte kommit särskilt långt på sin resa mot Jorden i seriens förra avsnitt. Så även om avslutningsavsnittet är 90 minuter långt verkar det som en omöjlig ekvation att få ihop ett avslut på så kort tid. Lösningen på problemet är, som alltid när man hamnat i omöjliga situationer i Star Trek, en tidsresa.

Men det är i alla fall en tidsresa med en twist. Eller två (eller kanske till och med minst tre). För Endgame är ett generöst avsnitt. Genom att utspelas i två olika tidsplan så får vi som tittare faktiskt uppleva två olika versioner av slutet. Två för priset av en! Alla blir nöjda!

En del av avsnittet utspelas år 2404. Grånade versioner av våra vänner från Voyager firar tioårsjubileet av återkomsten till Jorden. Det tog dem 23 år att ta sig till dit, och inte alla lyckades ta sig hela vägen hem. Och en del av dem som kom hem blev aldrig sig själv igen. 2404 har Chakotay till exempel precis gått bort, han kunde tydligen aldrig komma över att Seven of Nine dött under ett uppdrag i Deltakvadranten Och Tuvoks psyke brakade samman på grund av bristen på adekvat vård under färden mot Jorden Men det finns förstås även positiva saker som hänt under åren. Kim har gjort karriär och äntligen fått en kaptenstitel. Och Hololäkaren lever livets glada dagar. Tydligen har hologrammen fått de där mänskliga rättigheterna han alltid önskat sig, så han har gift sig med en “organisk” kvinna och bestämt sig för ett namn. Joe!

Men snart inser vi att den åldrade Janeway är precis lika envis som förr. Hon varken kan eller tänker acceptera att resan genom Deltakvadranten inte fick ett helt igenom lyckligt slut, så hon reser tillbaka i tiden för att hjälpa sin yngre upplaga att hitta en genväg hem till alfakvadranten.

Mötet mellan de två upplagorna av Janeway går givetvis inte särskilt smooth. Den äldre är cynisk och hämndlysten. Den yngre principfast och en smula misstänksam. Det är tydligt att de prioriterar lite olika kring det här med hemresan. Janeway d.y. står nämligen inför valet att antingen åka hem till Jorden på ett kick genom en av borgernas hypersnabba transwarpgenvägar, eller att ta vara på den unika chansen hon har att spränga hela borgdrottningens högkvarter i luften. På det sättet kan hon rädda miljoner liv, istället för att bara rädda besättningens framtid. Inte ens när Janeway d.ä. berättar om alla olyckor som kommer att drabba skeppet på vägen hem så ger den yngre upplagan sig (hon får dessutom eldunderstöd av dem som eventuellt kommer att dö eller skadas på vägen hem). Till sist inser Janeway d.ä. att det enda sättet att lösa problemet på är genom en kompromiss. Janeway d.y. och resten av besättningen åker hem, medan Janeway d.ä. infekterar borgerna med ett datorvirus och tar med sig hela deras högkvarter in i evigheten.

Som vanligt när det handlar om tidsresor så blir jag ändå en smula förvirrad. Måste till exempel Janeway d.ä. hinna sabba allt för borgerna innan Janeway d.y. har hunnit komma tillbaka till alfakvadranten. Jag menar, Janeway den äldres. tidslinje tar väl slut där och då? För jag antar att det inte blir dubbla upplagor av Enterprise som kommer hem till Jorden? Inga scener där Janeway d.y. och hennes manskap står och vänta på Janeway d.ä. när dom anländer Jorden en massa år senare? Och om alla de tidslinjer som vi ser resultatet av år 2404 suddas ut, är inte det ett enormt ingrepp på människors liv? Ingen kan väl garantera att allt slutar lyckligt bara för att man kommer till Jorden tidigare.

Det här med tidsproblematiken diskuteras inte jättemycket i det här avsnittet. Det är väl borgdrottningen som på slutet fått ihop pusslet så pass mycket att hon inser att om hon dödar den yngre upplagan av Janeway så blir hon också av med den äldre. Sen tappar hon dessvärre alla sina kroppsdelar och kan inte riktigt utnyttja den insikten. Tycker nog att kroppsdelstappandet utgör den kanske allra mest legendariska scenen i hela det här avsnittet. Star Trek med en skvätt Monty Python, ungefär.

QUEEN: Voyager will be destroyed.

ADMIRAL: They’re ahead of the shock wave. They’ll survive. Captain Janeway and I made sure of that. It’s you who underestimated us.

(The Borg Queen pulls off a malfunctioning arm.)

QUEEN: Sphere six three four. They can still hear my thoughts.

(The Sphere changes course inside the transwarp hub.)

QUEEN: I may have assimilated your pathogen, but I also assimilated your armour technology.

(Her left leg falls off. The Queen tries to stand, and fails.)

QUEEN: Captain Janeway is about to die. If she has no future, you will never exist, and nothing that you’ve done here today will happen.

(The Borg Queen dies, and the Central Complex explodes

End Game tar slut när Voyager kommit fram till alfakvadranten och satt kurs på Jorden, och jag kan väl erkänna att jag inte direkt stod och hoppade av lycka efter den här avslutningen. Jag tycker nog att det är fusk att använda tidsresor som man gör här. En sju år lång intrig som bara fixar sig på ett lite för enkelt sätt (för manusförfattarna i alla fall, Janeway d.äl gick ju upp i rök). Men när jag väl kommit över den initiala besvikelsen så tycker jag att avsnittet växer ju mer jag tänker på det. Janeway vs Janeway är en fin matchning, precis som mötet mellan Borgdrottningen och Janeway d.ä känns som titanernas kamp. Och, som jag nämnde tidigare, det är ju förstås rätt lyxigt att få se bägge sluten på serien i ett och samma avsnitt. Men helt perfekt är det inte. Visst kan man väl tycka att producentteamet kunde kommit på något lite bättre efter sju års grunnande?

Det här avsnittet till trots, Voyager är nog ändå min favorit bland de Star Trek-koncept som jag sett hittills (vid sidan av originalseriens charmiga mix av kitsch och camp).Voyager har en bra mix av rollfigurer, och en bra blandning av möten med främmande aliens och personliga dramer. Att bygga in en konflikt i manskapet mellan Stjärnflottan och Maquis var också ett genialiskt grepp. Liksom att de mer “konstgjorda” livsformerna, Seven of Nine och hololäkaren, allt mer utkristalliserats som seriens egentliga huvudpersoner. De är dessutom roligare och bättre skrivna än sin motsvarighet i The Next Generation, Data. Janeway, däremot, blev allt mer skum ju längre resan höll på. Henne fick vi faktiskt aldrig riktigt lära känna. Det saknades både en tydlig utvecklingskurva hos hennes karaktär och en kontinuitet i hennes personlighet. Ändå är hon min favoritkapten. Både den yngre och äldre versionen.

Med det tackar jag Voyager för en kul resa, härnäst tar jag mig an Enterprise. Önska mig lycka till!

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 25 & 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 662 tv-avsnitt.

VOY: Natural law. Det om urbefolkningen bakom energiskölden.

Precis som Friendship One är det här ett avsnitt om first contact-problematik. Men lite smartare och mindre generiskt än vad det blev i förra avsnittet – så märkligt att man lägger de här efter varandra i serien.

Det börjar i varje fall med vackra vyer över en grönskande planet. Seven och Chakotay är på väg till en konferens, men Chakotay insisterar på en omväg för att njuta av utsikten. Tyvärr kör man rakt in i en osynlig energisköld, och det är verkligen med minsta möjliga marginal man lyckas ta sig igenom den levande.

På andra sidan döljer sig en urbefolkning. En primitiv civilisation, men välvilligt inställda så länge de inte behöver konfronteras med talande kommandobrickor. De tar hand om den skadade Chakotay, samtidigt som Seven oroar sig extremt mycket för det brott mot Generalorder 1 som de gör sig skyldiga till när de fraterniserar med den primitiva stammen. För Stjärnflottebesättningens närvaro på den här annars så isolerade platsen gör stort intryck på de bofasta. Spillror från deras skyttel finns överallt, och snart börjar de medlemmarna i stammen smycka sig med vrakdelar i ansiktet för att se ut som Seven och måla mönster i ansiktet för att se ut som Chakotay. Det är tydligt att det här är ett folk som fått leva utan modeimpulser alldeles för länge.

När Janeway letar efter Seven och Chakotay så upptäcks den stora energibarriären. Den utgör ett mysterium även för resten av befolkningen på planeten Ledos.Den konstruerades av aliens för att skydda urfolket från resten av planetens allt mer moderna civilisation. Men de främmande rymdvarelserna kom aldrig tillbaka, och ingen har kommit på hur man ska kunna sänka barriären.

När väl grundförutsättningarna är klara så återstår en hel del trixande hit och dit innan man kan hitta en lösning på det här äventyret. Chakotay och Seven är i realiteten fångar bakom energibarriären, eftersom generatorn som driver den är belägen bakom den. Men som vanligt så lyckas Seven hitta några sladdar och relän och bygger en maskin som sänker skölden. Men då kommer nästa problem, Ledosierna skickar genast in en expedition och det står klart att man antagligen vill exploatera området. Urfolkets paradis är hotat på nytt.

Parallellt med Seven och Chakotays äventyr nere på planeten så har Paris dömts till en repetitionskurs efter att han kört vårdslöst på i Ledosisk rymd. En rätt rolig bihandling där en extremt noggrann inspektör tvingar Paris att repetera de allra enklaste övningarna för piloter. Lite som när jag skulle ta körkort och avbröt undervisningen i några månader, och sedan fick börja med krypkörning igen, fast jag redan klarat av halkan. Mycket kränkande. Men det är förstås just Paris som i slutändan får fixa problemet med skölden. Det utbryter nämligen en mindre väpnad konflikt kring hur man ska göra med energibarriären i framtiden. Janeway vill återställa allt som det var förut, medan Ledosierna hävdar sin rätt till området. När Ledosierna satt Voyagers vapen teknik ur spel är det Paris som skiter i kölektionen och istället blir dagens hjälte, transporterar upp den ledosiska expeditionen och skjuter Sevens lilla mackapär i bitar. Urfolkets hemvist är säkrad, åtminstone ett tag till.

Natural law är ett avsnitt med högt tempo, och intrigen är fylld av små och stora händelser. Det är förstås en smula komiskt att man använder samma grepp här som i förra avsnittet, med en liten flicka från den främmande befolkningen som söker och skapar en kontakt med Voyagers besättning. Precis som allting annat så är hon mer utvecklad i det här avsnittet.

Det finns ju alltid en risk med den här typen av historier, där Voyagers crew möter “infödingar” och “primitiva folk”. Den här gången tycker jag ändå att det är hyfsat okej, även om man hela tiden balanserar på gränsen till någon form av etnopornografi och exotisering. Medlemmarna i urfolket talar inte, utan kommunicerar bara med teckenspråk, vilket ändå ger en air av mystik kring det här folket, vilket på något sätt också ger dem lite mer pondus och intregritet. Talet är väl tänkt att stå för någon form av modernitet och utveckling, så egentligen bryter Chakotay och Seven mot generalorder ett, bara de snackar i urfolksmedlemmarnas närvaro.

Det här är också ett avsnitt som väcker tankar om kolonialism, exploatering av naturen och det allt snävare utrymmet för urfolk på Jorden. Givetvis dyker det upp en hel del funderingar om regnskogarna i Brasilien när jag ser på det här. Vi får se om det kommer någon alien svepande ner från rymden och skapar ett reservat åt urfolken och djuren som lever där någon gång snart. .

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 658 tv-avsnitt.

VOY: Human Error. När Seven of Nine testar att vara mer mänsklig (och ligga med Chakotay).

Så kom det då äntligen. Avsnittet där Seven för första gången erkänner för sig själv att hon kanske skulle vilja vara lite mer människa än maskin. Och dessutom har ett sexuellt uppvaknande. Som vi har väntat.

Efter den kanske sämsta teasern hittills (Seven spelar piano, men när vi ser hennes ansikte i profil inser vi att hon saknar ett av sina implantat!) så använder serieskaparna sig av en kombination av de klassiska fejkstarts- och holodäcksstartsgreppen för att inleda avsnittet. Vi får se Seven, helt utan implantat, interagera socialt på B’Elannas baby shower. Seven håller till och med ett litet tal, och diskuterar möjligheterna att flytta från sitt lastdäck till en egen hytt med Janeway (det sjuka i att hon faktiskt tillbringat hela sin tid i serien boendes på det där lastdäcket ska vi inte uppehålla oss vid). Givetvis är den gemytliga stämningen bara en illusion, blott en simulering på holodäck. Seven har nämligen konstruerat ett program där hon kan träna lite på att vara som alla andra. Hänga avslappnat med resten av besättningen och kanske till och med ha några kompisar. I verkliga livet vågar hon däremot inte alls gå på någon babyshower., det är uppenbart att den där typen av sociala sammanhang mest bara stressar henne.

Det är dock mer än bara social interaktion som Seven vill träna sig i. Det inser vi när Chakotay dyker upp allt oftare i hennes simuleringar. Lite snicksnack leder till en middagsinbjudan och sen vaknar Seven visst i sin säng på holodäck, med holo-Chakotay intill sig. Hololivet verkar onekligen både intressantare och roligare än vardagen på Voyager, men inte ens Seven fixar att leva den här typen av dubbelliv i längden. Hon börjar försumma sitt arbete, och avsätter långt ifrån tillräckligt med regenereringstid under nätterna..

Efter en uppsträckning av kapten Janeway beslutar sig Seven för att det bästa sättet att återfå fokus på arbetet måste vara att göra slut med holo-Chakotay,. Enklare sagt än gjort, för han ifrågasätter hennes skäl till att dumpa honom, varpå situationen blir oväntat dramatiskt. Mitt i alla känslor börjar det blir en massa drama. men mitt i allt drama som det innebär så börjar Sevens implantat att krångla. Det visar sig vid närmare undersökning finnas en emotionell spärr i Sevens borginstrument, tanken är att de ska stänga ner varje drönare som börjar känna för mycket. Seven är alltså känslomässigt hämmad på ett rent elektroniskt sätt! Lite som strypreglaget på min moppe, ungefär, fast med känslor.

Hololäkaren erbjuder Seven att fixa de hämmande reglagen, men efter en stunds eftertanke så avböjer hon. A

SEVEN: Can you repair me?
EMH: Possibly. I’ve been thinking about a way to reconfigure the micro-circuitry. I won’t lie to you, Seven. It would entail multiple surgeries, and the recovery might be difficult. But I believe we could eventually succeed. I’ll prepare the surgical bay. We can begin tomorrow morning.
SEVEN: No.
EMH: Without the procedure, you won’t be able to continue your simulations.
SEVEN: I’ve experienced enough humanity for the time being. They were only holographic fantasies, Doctor. An inefficient use of my time.
EMH: You don’t really believe that.
SEVEN: The fail-safe device will insure that I’m no longer distracted.
EMH: That’s the Borg talking, not you. As your physician. As your friend, I’m asking you to let me proceed.
SEVEN: I need to regenerate.
EMH: Seven.
SEVEN: Goodnight, Doctor.

tt ens komma i närheten av den emotionella intensitet som den där göra slut-scenen innebar avskräckte henne tydligen från alla sorters mänskliga egenskaper för ett bra tag framöver.

Jag klagade på brist på finalsäsongskänsla i förra inlägget. Tar tillbaka allt jag skrev då, för nu har äntligen manusförfattarna och producenterna bestämt sig för att börja beta av sina huvudpersoners ångest och demoner. Visst, man kastar in några scener i det här avsnittet om att Voyager hamnat på vad som visar sig vara en interstellär skjutbana, men det är kring Sevens personliga utveckling som allt kretsar den här gången. Och det är väl utfört! Jag gillar att Sevens problematik handlar om allt från kärlek och vänskap till tankar om hårvård och frisyrer. Glad också, som vanligt, när någon i den här serien får ligga. Särskilt lycklig över att det var Seven som äntligen fick uppleva lite erotik. Tyckte att det var lite väl kyskt när Seven kom till slutsatsen att hon inte var kompatibel med någon ombord i Someone to watch over me.

Däremot undrar jag lite över etiken i det hela. Hamnade inte Reginald Barclay i trubbel för just den här typen av fantasier? Det vill säga, får man verkligen lov att ligga med holokopior av sina kollegor i program som man själv skapat? Det känns väldigt olämpligt ur ett hr-perspektiv. Borde inte hololäkaren anmäla Seven som ett personalärende, trots sin läkared? Dessa obesvarade frågor till trots, ett toppavsnitt!

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 654 tv-avsnitt.

VOY: Workforce 1 & 2. Det där Voyagers besättning tvångsrekryteras in i arbetslinjen. Och Janeway får ligga.

Den där intensiva “sista säsongen”-känslan har fortfarande lyst med sin frånvaro så här långt in på år sju med Voyager. Hade förväntat mig att upphovspersonerna skulle våga flippa ut lite mer och försökt förverkliga de där allra knäppaste drömidéerna, nu när det bara återstår en handfull avsnitt av serien. Men så tyckte jag att det hände något i och med The Void. Och den positiva känslan trappades upp ytterligare i de här två sammanhängande avsnitten av Workforce. Det här är avsnitt med en lite lyxigare känsla och fler gästskådespelare. I det här fallet också ovanligt många främmande miljöer (det vill säga, avsnitt som utspelas på en ny planet, men som ändå inte innehåller en enda scen som är inspelad i en grotta). Dessutom får Janeway ligga igen i Workforce, och det är ju alltid något som är värt att fira. Även om det krävdes att hon skulle bli hjärntvättad för att det skulle hända.

Men nu går jag saker och ting i förväg, för det tar ett bra tag innan man som titttare ens förstår var och när det här avsnittet utspelas. Den första vi möter är en ovanligt (nästan hysteriskt) glad kapten Janeway, klädd i någon form av illasittande blå overall. Hon är på en främmande planet, i en storstad vi inte sett tidigare. Ganska snart förstår vi att hon ska börja på ett nytt jobb, men hennes uppträdande är långt ifrån vad vi förväntar oss från en kapten i Stjärnflottan. Snarare är hon lite nervös, stirrig och en aning för angelägen om att göra ett bra intryck. Är det här ett avsnitt som utspelas innan Janeways karriär i Stjärnflottan, tro? Eller är hon undercover agent? Det senare verkar ju som det troligaste alternativet när Seven of Nine plötsligt dyker upp som sträng effektivitetsansvarig på det energiverk som Janeway jobbar (fast Seven heter Annika här). Tuvok är också på plats, förresten. Och Tom Paris söker jobb på en bar. Men ingen i den gamla Voyager-besättningen verkar känna igen varandra. Eller, jo, Tuvok gör det. Men han förstår inte varför.

Handlingen rullas sakta upp, och sakta men säkert inser vi att avsnittens tema är hjärntvättning på bred front. Det här hörnet av Deltakvadranten lider av en enorm arbetskraftsbrist, så det finns en lönsam nisch för att tvångsrekrytera folk till anställningar. Man attackerar skepp med farlig strålning, och när man sedan erbjuder sig att vårda skadorna så passar man på att radera och bygga om minnesfunktionerna. Räddningen för Voyager-crewen blir Kim, Neelix och Chakotay som varit borta på ett uppdrag, samt hololäkaren, som på nytt får aktivera sin befälsfunktion och styra och ställa på skeppet. De gör sitt bästa för att infiltrera planeten där deras hjärntvättade kollegor jobbar. Men det är svårt och komplicerat att ta sig ner på planeten, och lika svårt att ta sig ut därifrån. Chakotay måste till exempel operera om hela fejset för att kunna smälta in på den nya planeten.

För skådespelarna blir det här i varje fall en kul utmaning. Roxann Dawson gör B’Elanna Torres på ett mjukare och mildare sätt än normalt. Och Kate Mulgrew, som spelat Janeway på ett allt mer grovt och slängigt sätt den senaste tiden, får här visa upp en annan sida av personligheten. Glad, optimistisk, lättflirtad och spontan. Något som kommer ganska väl till pass när Janeway ganska omgående blir raggad på av Jaffen (spelad av drömbåten James Read). Det här må vara ett torftigare liv än det i kaptensstolen på Voyager, men vi har aldrig tidigare sett Janeway så här avslappnad och lycklig.

En annan fin intrig i det här avsnittet är den där Paris uppvaktar en gravid B’Elanna, genast dragen till henne även om han inte minns att det är hans barn som hon väntar. När Neelix och Chakotay sedan lyckas föra tillbaka B’Elanna till Voyager så resulterar det också i några fina scener (när hon väl kommit över chocken över att bli kidnappad av två för henne främmande män). Sakta läser hon igenom Paris personliga loggar, och vad han skrivit om henne.

Det hela utvecklas till en två ovanligt rafflande avsnitt. Göttigt obehagliga scener från sjukhuset där någon form av maskiner rensar hjärnor på minnen, en galen och skoningslös professor en kosmetiskt omopererad Chakotay som jagas och slåss med vakter, Janeway och Jaffen som ska få stadens energiverk att stänga ner verksamheten så att Voyager kan transportera upp sin gamla besättning. Till sist visar det sig att den brutala arbetskraftsinvandringen är inte helt sanktionerad från Quarras myndigheters sida, och med hjälp av en envis polis så lyckas man till sist frige Voyagerpersonalen. Exakt hur det känns att jobba på ett skepp där alla blivit hjärntvättade och inte riktigt minns vem de är struntar däremot manusförfattarna i att skildra. Synd, det hade kunnat bli några fina gestaltningar av begreppet alienering där.

Den stackars hololäkaren hävdar envist att hans befälsvariant borde vara ständigt aktiverad, men ingen lyssnar på honom. Ett stackars hologram har verkligen få, om inga, sätt att stiga i graderna på ett federationsskepp. Och för Janeway finns det inte längre någon plats för kärlek eller romantik när hon nu insett vem hon egentligen är.

JANEWAY: I’d offer you a position. I could always use another skilled Engineer. But as the captain, it wouldn’t really be appropriate for me to
JAFFEN: Fraternise with a member of your crew. Well, at least my memories weren’t tampered with. According to the medical reports, I really did come to Quarra looking for a better life. And now that I’ve been promoted, I guess I’ve succeeded.
JANEWAY: Promotion?
JAFFEN: They had to replace our shift supervisor. Something about acquiring workers illegally.
JANEWAY: Congratulations. You deserve it.
JAFFEN: I thought you might like these back, to remind you of our time together.
JANEWAY: I won’t need souvenirs to remember you.

Denna snyftiga scen följs sedan av en där Chakotay frågar Janeway om hon tycker att det är synd att han dök upp, varpå hon svarar “not for a second”. Men visst finns det en liten spricka i den där tuffa fasaden.

Jag är förtjust i de här två avsnitten. Tycker att de innehåller en riktigt bra mix av action, utveckling av rollfigurer, oväntade vändningar och nya inslag. Och för en gångs skull kändes inte heller det tudelade avsnittet som någon konstruerad eller utdragen historia.

Betyg: 9 & 9

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 16 & 17 /26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 653 tv-avsnitt.

VOY: Repentance. Det om den dödsdömde fången som får ett samvete.

När Voyager hjälper ett skepp i nöd så drar det igång en rad oväntade händelser. Det blir till ett avsnitt fyllt av olika frågeställningar och val som måste göras, fast det inte känns helt hundra för någon. Väldigt mycket känns som tentafrågor i moralexamen, ungefär.

  • Som att bland de man räddat från skeppet finns ett helt gäng fångar som är dömda till döden. Ska verkligen Janeway vara den som hjälper de nygeanska myndigheterna att avrätta ett helt gäng personer, låta Voyager blir fångtransporten fram till elektriska stolen. Svaret är tydligen ja, det var något med prime directive här.
  • En av de mest brutala fångarna, Iko, försöker ta Seven och hololäkaren som gisslan. Efter att han misslyckas så misshandlas han nästan till döds av några av de nygeanska vakterna, och förs till sjukstugan där hololäkaren försöker rädda hans liv. Seven har en och annan synpunkt kring att hololäkaren lägger ner massor av kraft på en redan dödsdömd patient.
  • Iko tillfrisknar mycket tack vare att några av Sevens nanosonder förs in i hans kropp. Men behandlingen får en högst oväntad biverkning: Iko får ett samvete. Efter att ha studerat fallet lite noggrannare ser Seven och hololäkaren en helt ny aktivitet i Ikos hjärna. Tydligen har nanosonderna upprättat kontakt med de delar av hjärnan som förknippas med ett samvete. Eftersom Iko efter ingreppet är en person med ett neurologiskt fungerande samvete så tycker de två att hans dödsstraff borde omvärderas. Men Ikos initiala reaktion är den motsatta. Just för att han nu har ett samvete så tycker han inte att han förtjänar att leva.Ska man respektera hans inställning?
  • Tydligen lyckas Seven och hololäkaren att övertyga Iko om att söka benådning. Men inte ens att Iko räddar sin fångvaktare från att dö i ett fängelseuppror hjälper hans fall. I den nygeanska världen är det familjen till den dödade som mäter ut straffet. Och de vill se honom död. Oavsett om han börjat ångra det han gjort. Är det verkligen ett fungerande rättssystem?
  • Hela dramat kring Iko engagerar Seven extremt starkt. Hon börjar fundera på vad som vore ett lämpligt straff för henne, hon som tvångsassimilerat så många personer till borgkollektivet. Även hennes samvete verkar ha kvicknat till, så Seven börjar också ångra saker som hon gjort under sin tid som borg. Janeway tycker däremot att 20 år som borg är straff nog, och anser henne benådad. Har hon verkligen sonat sina brott?
  • Neelix blir polare med en annan av fångarna som kommer från ett folkslag som är överrepresenterade i kriminalstatistiken, benkarier. Enligt fången, Joleg, handlar det först och främst om rasism. Joleq utnyttjar dock Neelix godtrogenhet för att få ut ett meddelande till sin bror, som i sin tur attackerar Voyager och försöker transportera ut sin brorsa. Efter att planen misslyckats säger Joleg att han också vill ha samvetshöjande nanosonder inopererade, så att även han kan överklaga sitt dödsstraff. Men Neelix bara fnyser åt hans begäran. Borde inte alla fångarna ges en ny chans, om nu hololäkaren av misstag råkat konstruera en samvetsmedicin?

Ja, det är mycket som händer i Repentance. Antagligen skulle man kunna göra en handfull avsnitt av den uppsjö av ämnen som tas upp. Den diskutabla delen om genetisk ingenjörskonst slarvas till exempel förbi väldigt snabbt. Att injicera nanosonder som förbättrar kontakten med den del av hjärnan som innehåller ett “samvete” i en person är ett väldigt enkelt sätt att rehabilitera en brottsling på, men också ett sätt att se på kriminalitet som något som finns i generna, och inte är en produkt av miljö, uppväxt eller social status. En väl enkel förklaringsmodell till brottslighet, va? Att börja operera in saker i folks hjärnor så att de blir anpassningsbara känns också lite som en modern variant av lobotomi.Även om resultatet i just det här fallet ju visade sig bli väldigt lyckat.

Ikos initialt intressanta reaktion, att han tycker att han är värd sitt dödsstraff, förbyts sedan på ett ögonblick till en vilja att begära nåd och leva vidare. Hur den processen gick till är jag inte helt säker på.

Jag har ju fått för mig att jag verkligen gillar när man gör den här typen av avsnitt, med hög densitet, som varvar tankegods och action, och där man ansträngt sig för att hitta på några extra dramatiska vändpunkter för att höja tempot i berättandet. Men när jag rannsakar mig själv så inser jag att ju mer komplicerat temat hos de här avsnitten är, desto oftare får jag känslan av att man gapar över för mycket. I en modernt berättad tv-serie hade de här olika frågeställningarna kunnat dryftas i flera stycken avsnitt med olika fokus. En nyanserad och komplex bild av frågeställningen hade kunnat växa fram. Men nu känns berättandet ytligt och lite forcerat. Framför allt känns det som att man gör de dödsdömda fångarna till någon form av rätt ointressanta bifigurer. Det egentliga fokuset för manusförfattarna i den här historien är på Seven, och att hon nu börjat bli så pass mänsklig att hon till och med börjat få samvetskval. Stackars Iko som nu skickas till sin avrättning är bara en förevändning för att kunna berätta ännu en story om Seven och hennes väg mot mänskligheten.

Betyg. 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 649 tv-avsnitt.

VOY: Shattered. Det där Voyager delas upp i 37 olika tidszoner.

Ett väldigt udda avsnitt det här. Var faktiskt tvungen att avbryta min tittning efter en kvart in för att kolla att jag inte klickat fel någonstans och hamnat i seriens avslutningsavsnitt. Shattered kändes ju så himla mycket som en summering av allt som hänt i hela serien, vad som uppnåtts och hur rollfigurer utvecklats. Men inte hade jag hamnat fel. Däremot är Shattered det avsnitt som tog vid efter Voyagers juluppehåll vintern 2000/2001. Så en lite högtidlig inledning på slutet var kanske producenternas vision. För Shattered är nästan som en resumé inför det sista benet på resan hem.

Veckans alien är den här gången…tiden. Voyager möter en stor tidsanomali på sin väg genom Deltakvadranten. Så kraftfull att den spexar till det rejält med tidsbegreppen ombord Voyager. 37 olika tidpunkter existerar parallellt ombord på skeppet – och det handlar inte om en kvart hit och dit. I en del av skeppet är Voyager fortfarande kvar i alfakvadranten, i en annat har Icheb och Naomi Wildman hunnit bli vuxna, och i en tredje är Seven of Nine fortfarande en borg.

Den ende som kan färdas genom de olika tidssektorerna är Chakotay, tack vare någon form av motgift som hololäkaren gett honom – en nödåtgärd eftersom Chakotay när han hamnade i sjukstugan också var uppdelad i olika tidsåldrar. Han vill ha med sig Janeway, som är svårövertalad eftersom han i hennes ögon fortfarande är en Maquis-rebell. Med lite tvång får han i henne medicinen och tillsammans utforskar de Chakotays förflutna och Janeways framtid, de går bokstavligt talat rakt in i en massa avsnitt som vi redan sett. Givetvis kommer man så småningom på ett fiffigt sätt att både få Voyager att hamna i en enhetlig tidsperiod och samtidigt radera minnet hos alla ombord om vad som hänt. Ja, utom Chakotay då. Och även Janeway verkar ha märklig kunskap som skulle kunna vara en minnesrest från det som hände.

Det här känns som en spännande variant på en best of-show, ni vet en sån där man använder scener och klipp från gamla avsnitt för att producera ett riktigt billigt avsnitt. Så himla mycket pengar kan man i och för sig inte ha sparat in på det här, eftersom man inte återanvänder några gamla scener. I stället är Shattered mer utav en övning i metaperspektiv, med mycket godis för de inbitna fansen. Kul att se Seska igen, till exempel, men mitt favoritåterseende är nog det där flygande makroviruset som kommer farandes genom en korridor.

För min del hade det här avsnittet gärna fått hålla på i två timmar till, så pass mycket spektakel för fansen är det här. Visst är allt jättefånigt, men helt omöljigt för mig att inte gilla. För en gångs skull är det här också ett tidsreseavsnitt som jag faktiskt gillar. Men slutet lämnar ju onekligen öppet för en rad frågor. Glömde verkligen alla allt som hänt – skapade verkligen inte den där tidsanomalin ens den allra minsta kaos i tidsllinjen?

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 647 tv-avsnitt.

VOY: Nightingale. Det där Harry Kim försöker göra kaptenskarriär.

Det här var lite segt, va?

Harry Kim är frustrerad över bristen på karriärmöjligheter ombord på Voyager, och det kan man ju förstå. Alla jobb är ju liksom redan tillsatta, faktum är att det krävs nästan att någon ska dö för att Kim ska kunna stiga i graderna. Så när chansen att hoppa in som ställföreträdande kapten på ett alienskepp yppar sig så vill han verkligen, verkligen, verkligen ha jobbet. Janeway ger, långt om länge, efter för hans tjat. Det borde hon förstås inte gjort, för skeppet som Kim ska köra runt med miste sin kapten i en attack i en pågående konflikt mellan två folk. Så nu blir det som att hon och Voyager tagit ställning i den väpnade konflikten mellan Kraylor-planeten (vars skepp Kim jobbar på) och Annarierna. Dålig stämning uppstår mellan Janeway och de sistnämnda, och det var ju lite extra tråkigt eftersom Janeway just höll på att göra en riktigt bra bytesaffär med Annarierna. Nu tvingar de Voyager ut från deras territorium, och de som precis landat med skeppet och börjat reparera allt som gått sönder de senaste sex och ett halvt åren.

Storyn kring Kim kan väl brytas ner i två huvuddelar. Dels handlar det om Kim som kaptensämne. Det vill säga, hur dålig han är. Han detaljstyr, gör allt jobb själv i stället för att delegera och är dålig på att lyssna på andras förslag. Herregud, tönten har till och med tagit med en saxofon för att inreda kaptensrummet ombord så det känns mer hemma. Det är Seven of Nine, själv en erkänt urkass person i arbetsledande positioner, som av någon anledning är den som manusförfattarna tycker ska framföra sitt omdöme om Kims chefsinsatser till honom.

SEVEN: I’ve discovered a serious flaw in one of the ship’s systems.
KIM: Which one?
SEVEN: The captain. The captain’s main function is to issue orders, correct?
KIM: Right.
SEVEN: And the crew’s function is to support the captain and carry out those orders.
KIM: What’s your point?
SEVEN: Every time you give an order, you carry it out yourself. And when someone else makes a suggestion, you dismiss it.

Och sen när besättningen gjort myteri och Kim vill hoppa av jobbet som kapten, så läxar hon upp honom för det. Och han skärper sig, förstås, och så går allt jättebra, förstås. Allt på det där övertydliga “nu lärde jag minsann mig en nyttig läxa”-sättet som mest känns som skol-tv., förstås. Den andra delen av storyn handlar om vad de där typerna från Kraylor egentligen pysslar med. Passagerarna är vetenskapsmän som konstruerat den osynlighetssköld som döljer skeppet som Kim fått ta över. En innovation som förstås är räddningen för en planet som varit under annarisk blockad superlänge.

Den här lite långtråkiga storyn kombineras sedan med en superdum b-handling. Stackars Icheb får för sig att B’Elanna är kär i honom, en villfarelse som förstås förstärks av hololäkarens förvirrade “jag ska förklara mänskligheten för dig”-lektioner. En trop som också känns lite sliten. Hade B’Elanna däremot verkligen varit otrogen mot Paris med en halvborgsnubbe så hade det här kunnat bli intressant. Inte nödvändigtvis som ett svartsjukedrama. För min del hade det känts mycket bra om man introducerat någon skön grej om hur monogama förhållanden inte är en obligatorisk grej i framtiden (att såväl Janeway som Tuvok är SUPERMONOGAMA har förstås ingen missat, men dejtingkulturen ombord Voyager verkar vara lika strikt som på en amerikansk high school). I stället fick vi ytterligare en storyline om hur konstiga aliens är som inte förstår alla konventioner och nyanser i mänskligt beteende vid första försöket. Gäsp.

Betyg: 2/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 644 tv-avsnitt.

VOY: Body and soul. Det där hololäkaren tar över Sevens kroppsfunktioner.

Alltså. Det här avsnittet. Så mycket som är på gång här att det kändes som en sån där dubbelepisodgrej.

Men tematiken kändes å andra sidan en smula bekant. Efter att i två på varandra följande avsnitt se först hololäkaren rövas bort och sedan Seven of Nine utsättas för ett kidnappningsförsök ,så hamnar den här gången BÄGGE TVÅ i finkan hos ett främmande folk. Hos Lokirrerna har nämligen hologrammen revolterat, och nu tillåts inga fotonvarelser att passera genom deras territorium. För att rädda hololäkaren undan hologramhatarna så laddar Seven of Nine ner hans program till sin egen matris innan hon sätts i finkan. Det kanske hon inte skulle ha gjort, för hans program får tydligen högre prioritet än hennes eget medvetande. Stackars Seven kan alltså bara stumt se på medan hololäkaren styr och ställer med hennes kropp. Som när han upptäcker hur kul det är att äta. Och dricka.

Body and soul är ett slags avancerad och högteknologisk kombination av bodyswap/förväxlingskomedin, och ett ypperligt tillfälle för Jeri Ryan att få släppa loss lite och göra sin bästa parodi på Robert Picardo. Imitationen är kanske inte perfekt men ganska underhållande, och under avsnittets gång så vinner den här historien verkligen över mig – jag går från djupt skeptisk till entusiastisk på 40 minuter. Det här är ju faktiskt kul på riktigt.

För säkerhets skull så trycker serieskaparna även in en bihandling i avsnittet, och låter man Tuvok ramla rakt in i den brutala och ofta våldsamma vulcanska brunstperioden, Pon Farr. Det här är extremt skamligt, tydligen, för in i det längsta insisterar Tuvok på att han egentligen har influens, och inte alls permanent kåtslag. Den medicin som hololäkaren konstruerat för att lindra Tuvoks symptom fungerar dessvärre inte optimalt, och då läkaren är tillfångatagen på ett skepp långt borta så får man nöja sig med vikarien Paris take på problemet. Att Tuvok kanske kan lätta på trycket genom att ligga lite på holodäcket?

PARIS: I do have one area of expertise that might help. The holodeck. 
TUVOK: I am a married man. 
PARIS: It’s the holodeck, Tuvok. It doesn’t count. 
TUVOK: Is that what you tell your wife? 
PARIS: No, of course not. My days of rescuing slave girls from Planet Ten are history. Look, you have photographs of your wife, right? The computer can use them to create a replica. You wouldn’t be breaking your vows if it’s a hologram of your wife.

För att ytterligare komplicera saker så är även holodäcksverksamhet förbjuden inom Lokirrernas område, så när Voyager passerar där så erbjuds inte ens den avlastningen för Tuvok. Men lyckligtvis går han inte amok i Voyagers korridorer, utan man nöjer sig mest med att skoja lite om hela grejen.

Ett återkommande motiv i bodyswap-komedier är ju det här med sex och romantik, så givetvis blir Ranek, en av de manliga lokirriska befälen, mycket intresserad av Seven – utan att veta att hennes medvetande just nu är en manlig hololäkare. Medan Jaryn, enav de kvinnliga besättningsmedlemmarna som hololäkaren däremot blir lite intresserad av, tjatar om att hon vill presentera Seven för sin bror. Först kändes det här ganska unket. Sättet som hololäkaren blir förfärad på när Seven blir utsatt för närmanden från Ranek, till exempel. Men sen på slutet händer det något med tonen. Kanske är det en brasklapp man slängt in för att inte få kritik från hbtq-rörelsen, men det känns ändå rätt så uppriktigt när hololäkaren senare i avsnittet bara ignorerar alla hänvisningar till kön och heterosexualitet, utan snarare vill prata om det holofobiska inslaget hos lokirrerna.

RANEK: What happened was between me and Seven of Nine, not you. 
EMH: I’m sorry you feel that way. The truth is, aside from a few awkward moments, I enjoyed our time together. 
(He looks towards Jaryn and back again.) 
EMH: There are many women who’d appreciate an attractive man like you. I’m just not one of them. 
JARYN: More of our vessels are on the way. You should leave while you can. 
RANEK: Thank you. 
(Ranek leaves.) 
EMH: I guess you won’t be introducing me to your brother. 
JARYN: I’m not sure you’re the kind of person he’s interested in. 
EMH: You mean because I’m a hologram. I don’t imagine this experience is going to change your feelings about photonics, but I wanted you to know I’m grateful for the time we’ve spent together. 
JARYN: You’re a talented doctor. We’re the ones who should be grateful. 
EMH: I’m glad I could help. Doctor to Voyager. One to beam out.

Det här var kul, med oväntade vändningar och en hel del humor. Lite befriande självdistans kändes dessutom vältajmat just nu.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 643 tv-avsnitt.

VOY: Inside man. Det med det ferengimanipulerade Barclayhologrammet.

Och så var Barclay och Deanna Troy tillbaka med ett tredje gemensamt framträdande i Voyager – jag som tyckte att det började bli lite tjatigt redan förra gången. Jag menar, man kanske kunde ha tryckt in någon annan gullig från The Next Generation-universumet istället för att fortsätta med just de här två. Dessutom tycker jag att det är lite olustigt med vibben som finns mellan Troi och Barclay. Hälften av tiden uppför hon sig som om han är en farlig stalker, andra hälften flirtar hon och avbryter semestrar och allt möjligt för att få hänga med Barclay. Är han Trois patient, bästis eller blivande älskare? Och är hon och Riker numera officiellt ett par eller bara relationsanarkister? Ja, ni ser. Jag kan uppenbarligen inte bestämma mig för om jag tycker att det är för mycket av Barclay/Troi i Voyager, eller om jag vill ha dedikerade avsnitt som bara handlar om deras relation.

Inside man börjar med att Federationens månatliga datapaket helt och hållet tas upp av en enda grej, ett helt Barclay-hologram. En gåva som säger att han kommer med lösningen på alla Janeways problem. Man har kommit på ett sätt för Voyager att genom ett veck i rymden ta sig tillbaka till alfakvadranten på bara ett ögonblick. Viss skepsis uppstår dock kring förslaget, Paris är till exempel tveksam och hololäkaren ser brister i det vaccin som ska skydda besättningen från strålningen de utsätts för under hoppet i rymden. Själv tänker jag mest på att det här hologrammet inte är särskilt likt Barclay alls – det är självsäkert, roligt och underhåller besättningen med roliga imitationer av bland annat kapten Janeway. Det enda som verkar vara in character är han mer creepy drag, sättet han kollar in Seven of Nine och hennes supertajta outfit, till exempel.

Den blicken tolkar jag dock lite fel, visar det sig. Hologrammet är nämligen manipulerat och förändrat av ett gäng ferengier som är ute efter att kidnappa Seven of Nine. Man vill åt hennes nanosonder, som man tror kan inbringa mycket pengar i alfakvadranten. Och man övertalat en dabo-flicka att låtsas vara Barclays flickvän för att komma åt infon om hur man kan röva bort Seven. Stackars Barclay – alltid otur i kärlek.

Det pågår alltså aktiviteter på tre ställen samtidigt. På Voyager förbereder man sig inför hoppet genom rymdvecket, ovetandes om att man är lurade. På ferengiernas skepp räknar man på de öronlobsförstoringar som man kan skulle kunna kosta på sig om affären går i hamn (det här här riktigt nasty ferengier, för övrigt – så här otäcka och frånstötande tror jag inte att de varit sedan början på Deep Space Nine). På Jorden försöker man samtidigt komma på ett sätt att avstyra ferengiernas plan.

Upplösningen är kanske lite väl banal för min smak: Barclay låtsas vara sitt eget hologram och får genom ett videosamtal ferengierna att dra sig ur projektet. En inte helt lätt uppgift, men genom att hota med en kapten Janeway på krigsstigen, försedd med nya vapen från deltakvadranten så går det ändå vägen. Det riktiga Barclay-hologrammet gör däremot ett försök att avsluta affären på egen hand. Han kidnappar Seven och drar iväg mot vecket i en livbåtsskyttel. Först efter att kapseln landat i alfakvadranten så inser vi att Voyager lyckats transportera över Seven och hologrammet i sista sekunden (ett grepp som eventuellt också överanvänts på sistone i serien – en tätt återkommande Star Trek-version av en Deus ex machina).

En viss känsla av upprepning infinner sig när jag ser Inside Man det var ju så sent som i förra avsnittet som någon stal hololäkaren, och nu är det alltså Seven of Nines tur (inte heller det för första gången). Men jag tycker samtidigt att man döljer det repetitiva ganska väl. Insåg att jag faktiskt var engagerad på allvar i riskerna som Voyager skulle utsättas för om man verkligen for in i det där vecket. Samtidigt är det kanske talande för avsnittets brist på nerv att scenen jag minns allra bäst är den som utspelas på en strand med en massa olika aliens som badar tillsammans. Den kändes ovanligt lyxig för en serie som mestadels ju utspelas på ett och samma rymdskepp.

Ett extra tack för det här avsnittets mest katastrofala Netflix-översättning, Morale Officer blev moralist. Som det kan gå.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 642 tv-avsnitt.

VOY: Imperfection. Det där Seven of Nine får tekniska problem – och upptäcker det här med tårar.

En helt ny typ av problematik öppnar sig i och med det här avsnittet. Hur gör man egentligen med reservdelar nu när Seven of Nine inte längre har någon kontakt med borgkollektivet? Frågan dyker upp i det här avsnittet där hennes allra viktigaste elektroniska implantat börjar fungera lite svajigt. Någon kopia klarar man inte av att göra. Inte ens när Janeway riskerar livet med lite likplundring för att hämta ett implantat från en död borgdrönare så fungerar det. Drönaren hade varit död för länge och implantatet är förbrukat.

Kvar finns då i praktiken bara en lösning. Icheb, det enda borgbarnet som är kvar på Voyager (de andra tre skeppas hem i början av avsnittet), erbjuder Seven sitt eget implantat. Han har räknat och kalkylerat och kommit fram till att han är så pass ung och enbart semi-assimilerad att han borde klara av att anpassa sig till ett liv utan just den här centrala manicken Seven vägrar, men då opererar han ut det på egen hand. Det blir en rätt så dramatisk scen av det hela:

SEVEN: You’re acting like a child. 
ICHEB: I’m trying to save your life. 
SEVEN: Only because you’ve grown too dependent on me. 
ICHEB: You think I need to learn to rely on other people? 
SEVEN: Yes. 
ICHEB: What about you? You’ve refused to rely on a single member of this crew. You hid your condition from the rest of us, you deactivated the Doctor, and now you’re rejecting my help. You’re the one who needs to rely on others. Isn’t that what people on this ship do? They help each other? 
JANEWAY: Whenever we can. 
ICHEB: If the Captain were dying, you’d risk your life to save her, wouldn’t you? And when you respond to a distress call, you’re risking the life of everyone on this ship to respond to the aid of strangers. 
JANEWAY: He’s right. 
SEVEN: Captain, he’s just a child. 
JANEWAY: I don’t think he is. Not anymore. 
 

Efter några dagars regenererande är Seven fit for fight igen, och Icheb verkar (förstås) också klara sig. Slutet gott, allting gott. Eller? För jag menar, det där implantatet skulle ju kunna gå sönder igen? Och betyder ingreppet som gjordes att Icheb nu blir lite mindre mekanik och lite mer människa? Dessa viktiga frågor får inget svar. I stället fokuserar man på Seven och hennes känsloliv. I början av avsnittet upptäckte man att han hade något fel på ett implantat när hon började gråta. Nu, i slutet, börjar hon gråta igen. Men den här gången kommer det från hjärtat. Hon är så glad över att Icheb är frisk och rörd över vad han gjort för hennes skull att hon inte kan låta bli att böla lite. Så mycket mänska ändå, verkar det vara meningen att man ska tycka.

Även om det känns en smula tjatigt att man följer upp säsongsinledningen med ytterligare en borgrelaterad historia så är det här en hyperdramatisk story. Ett tag verkar det faktiskt som om Seven skulle behöva skrivas ut ur serien redan i säsongens andra avsnitt, men som vanligt ordnar allt upp sig lagom till de avslutande scenerna. Är dock lite förvånad över hur mycket mekanik det verkar finnas där under Sevens hud. När hon hamnar i någon form av chocktillstånd första gången hennes implantat svajar till så öppnar det sig sår i huden med metall under. Läskigt.

Det är några små grejor som gör det här avsnittet lite bättre än genomsnittet. Som att Janeway anfalls av vrakletare när hon försöker hitta ett lämpligt implantat åt Seven. Ett våldsamt gäng som inte dyker upp senare i avsnittet, utan bara finns där för att visa hur farlig och våldsam världen omkring dem är. Annars brukar ju allting som etableras återkomma senare i avsnittet. Och så är väl också Ichebs utbrott en av avsnittets höjdpunkter. Manu Intiraymi som spelade Icheb har berättat hur Robert Picardo (skådespelaren som gör hololäkaren) gick fram till honom efteråt och lovprisade hans insats. Så gulligt citat från den här intervjun:

So after the scene I was huffing and puffing and crying and I had rehearsed my ass off and Robert Picardo took me aside and he said “well young man, every once in a while one of you recurring people come on and it is a pleasure to have you. You really wake us up. You have woken this cast up. You made us all remember why we are here. Thank you, young man.” And then he walked off and right now I am still getting emotional thinking about it. I was kid man, and Robert Picardo was like a stud to me. So getting that from him, I was like, “Oh my god, he thinks I can act.”

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 638 tv-avsnitt.