VOY: The Killing Game, pt 1 och 2. Det med hirogener, nazister och holodäckskrig.

Ska man nu flippa ut i ett holoäventyr, så ska det göras på det här sättet. Med en fiende som tar över Voyager, förvandlar större delen av skeppet till holodäck och sedan jagar besättningen genom olika scenarion från Jordens och andra Federationsplaneters historia. Bara den första delens teaserscen, med Janeway som Klingon, är värd hela månadsavgiften till Netflix.

Det är alltså de inte så supercharmiga hirogenerna som är med i serien i ytterligare ett avsnitt. Nu med en ledare som är mycket orolig över framtiden. Framför allt hur det ska gå med hirogenernas kultur och civilisation, när folket blir allt mer utspritt över galaxen på jakt efter nya arter att döda och göra troféer av. Han funderar till och med över vad som händer när det är slut på arter att ta livet av. Vad ska då deras art pyssla med?

Svaret på den här gåtan är alltså Voyagers holoteknik, en fantastisk källa till olika jaktscenarion, där man dessutom kan döda sina byten om och om och om och om igen. Resten av tiden kan man sedan ägna åt att skriva litteratur om jakt, eller skapa konst om jakt, eller….ja, vad nu än den hirogenska kulturella överbyggnaden består av. När vi kommer in i det här avsnittet har hirogenerna redan total kontroll över Voyager, men de roar sig fortfarande med att jaga levande byten, snarare än hologram. Närmare bestämt Voyagers besättning, som placerats ut i olika holoäventyr. Där jagas de tills de åsamkats så pass allvarliga skador att de inte kan fortsätta fly. Då skickas de till sjukan för att lappas ihop igen, och sedan är det bara att bege sig ut i nästa äventyr för att agera bytesdjur.

Fast den där reinkarnationen från holoäventyr till holoäventyr är inte besättningen själva medvetna om. Samtliga, utom Harry Kim, är försedda med en form av neuroblockerare som gör att de lever helt och fullt i det holoäventyr de placeras i. Helt utan några minnen av Voyager eller andra, tidigare, holodäckssimulationer. Harry Kim är den enda människan på Voyagers brygga, men förstås inte helt nöjd med situationen. Han och hololäkaren sätter tillsammans en plan i verket för att försöka få ge Voyagers besättning deras medvetanden och minnen tillbaka,

En stor del av det här avsnittet utspelas i en simulering som utspelas i en liten fransk stad, ockuperad av tyskarna under andra världskriget. Och det är faktiskt ren och skär Star Trek-magi med scenen där hirogener klädda i nazi-uniformer kommer in på en fransk nattklubb där en sjungande Seven of Nine står för underhållningen. Å andra sidan är det nästan lika kul att se en totalt personlighetsförändrad Neelix som stridskåt klingon på ett annat holodäck.

Det är när Kims plan för att återta kontrollen på Voyager börjar gå i lås som det här avsnittet kilar ytterligare några underhållande snäpp till uppför skalan mot total surrealism. En explosion spränger upp ett stort hål i ett av holodäckens vägg, vilket skapar en öppning mot flera däck och korridorer på Voyager. Gränsen mellan holodäck och “vanligt skepp” suddas ut, precis som holodäckskriget och besättningens uppror mot hirogenerna, Även allierade- och nazistsoldater är involverade i konflikten. Ja, till och med en och annan klingon gör entré i den där lilla franska 40-talsstaden.

Jag gillar verkligen den smått vansinniga utvecklingen i bägge delarna av The Killing Game, men känner lite extra kärlek gentemot handlingen i den andra delen som verkligen urartar och blir jättekonstig. Och jätteunderhållande. Sedan finns det några små detaljer som gör mig extra kär i det här dubbelavsnittet, som när Harry Kim i sin stjärnflotteuniform möter en andra världskrigsversion av Paris i en korridor, och Paris först inte tror på Kims försäkran om att han är amerikan. B’Elanna som en fransk ung kvinna, gravid med ett tyskt befäl är också en birollsfigur som känns extra minnesvärd. Precis som scenen där en nazist hetsar några hirogener så att de bryter mot sin ledares order.

Briljant och smart. Ett avsnitt som lyckas vara underhållande, samtidigt som det finns en hel del politik och historia invävt i handlingen. Äntligen ett holodäcksäventyr som inte kändes som menlös maskeradlådeunderhållning. Som jag sagt tidigare, det är sådana här avsnitt som förgyller det här bloggtittandet för mig. Och, vet ni, det nästan kändes bara som ‘Allå ‘allå ’emliga armén när det var meningen. Däremot hoppas jag att det där är det sista vi ser av hirogenerna på ett tag. Rätt trött på dem nu.

För övrigt, så verkar det här vara prototypen till det som senare blir Voyagers långfilmslånga avsnitt, ett dubbelavsnitt som sändes back to back på tv-kanalen UPN.

Betyg: Pt 1: 8/10, Pt 2: 9/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 18 & 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 538 tv-avsnitt.

VOY: Retrospect. Det där Seven of Nine har en Thomas Quick-upplevelse.

Från början var jag helt säker på att Retrospect var ett metoo-avsnitt. Kanske till och med en episod som man skulle kunna lyfta fram som en föregångare till dagens upprop, debatt och offentliga samtal på ämnet. Jag hade ju i förväg förstått att det skulle handla om att Seven på något sätt skulle känna sig attackerad av en vapenhandlare, Kovin, och att ord skulle stå mot ord kring vad som egentligen hänt mellan dem. När sedan den där vapenhandlaren i en av de första scenerna ställer sig extremt nära Seven när hon ska göra någon form av konfigurering i maskinrummet så blev ju inte de där vibbarna svagare, direkt. Inte heller när Sevens respons blir att ge honom en rak höger. Men kanske var det samtiden som styrde min läsning av scenen, för Retrospect är snarare en Thomas Quick-liknande historia i rymden. Det handlar om fejkade bortträngda minnen som lockas fram av en överentusiastisk psykolog.

Psykologen ifråga är hololäkaren, som på egen hand uppdaterat sig med lite grundläggande psykologiska verktyg och drivrutiner. När han ska undersöka Seven så är hon osedvanligt uppstressad. När han till exempel ska lägga henne på britsen för en behandling så utlöser det något så okarakteristiskt som en ångestattack. Hololäkaren blir sedan misstänksam när han upptäckter ett ämne som indikerar en minnesblockering hos Seven. Det är något lurt här, helt enkelt. Han använder sina nyvunna kunskaper om psyket för att lotsa Seven genom sina minnesfragment och får snart utdelning. Hon börjar berätta om när hon och Paris besökte Kovin för några dagar sedan, och hur hon blev drogad och fastspänd när Kovin och hans hejdukar utvann borgska nano-sonder ur hennes blod.

Det hela utvecklas snabbt till en officiell utredning, och när man hittar aktiva nanopartiklar i Kovins labb så börjar han skrika något om att utredningen är riggad, och flyr därifrån. Voyager försöker jaga ifatt Kovin, men en vapenhandlares privatplan är inte direkt hjälplöst i en eldstrid. Inte ens mot Voyager. Under tiden som man jagar Kovin så dubbelkollar man bevisen – som visar sig varken styrka eller motsäga Sevens historia – sonderna skulle lika gärna kunna komma från ett vådaskott, som Kovin hävdat. Man försöker anropa vapenhandlarens skepp för att förklara det, men det är ju inte som att han tror att det där är något annat än ett trick för att få honom att överlämna sig.

När Kovin på nytt försöker beskjuta Voyager blir hans skepp överbelastat, och sprängs i bitar. “Oj då”, tänker man på Voyager. Reagerade man för snabbt och ogenomtänkt när man började jaga Kovin? Drev man honom i döden, till och med? Genast verkar det som om alla nu dömer ut Sevens historia som rena fantasier. Medan hon själv blivit manipulerad av hololäkaren att känna ovanligt mycket ilska, kränkthet och revanschlystnad på grund av minnena – som nu alla säger inte är verkliga. Jag satt förgäves och väntade på en sista twist eller upplösning här. Den kom aldrig. Ingen ifrågasätter varför en oskyldig man hellre väljer döden än en rättegång. Seven bara måste ha fel – den här gången också. Är det bara jag, eller börjar hon bli Voyagers mobboffer?

När jag läser på om avsnittet efteråt så visar det väl ändå sig att mina metoo-associationer inte var helt ogrundade. Så här står det på Memory Alpha, till exempel:

I initially had my concerns,” Fuller explained, “because we were trying to distinguish it from a TV movie about date rape [….] We […] removed the sexual elements.” Fuller believed that the turning point for the story’s development was the addition of The Doctor to the plot.

(…)

Ultimately, Bryan Fuller believed that he and Lisa Klink had successfully differentiated this episode from a television movie about date rape, and that the decision to remove the sexual aspects from the script had been made “wisely”. He said, “I think it succeeded […] and I think it’s a solid episode.

Tanken var alltså att göra ett avsnitt som handlade om False Memory Syndrom, men då inte om sexuella övergrepp. Samtidigt som man i regin och själva upplägget nog ändå till en början velat spela lite på publikens förväntningar om att det skulle handla om sex. Resultatet blir hur som helst raka motsatsen till ett metoo-avsnitt. När man just nu pratar mycket om offrets utsatta situation och hur svårt det är att ens komma fram och berätta om saker som hänt – vare sig det gäller den nu aktuella Michael Jackson-dokumentären till andra vittnesmål – så är det här alltså raka motsatsen. Intressant att se hur tidsandan skiftar.

Fenomenet med hur falska minnen och erkännanden kan manipuleras fram har stått i centrum för två stora rättsskandaler i Sverige de senaste åren – i såväl Thomas Quick-fallet som Fallet Kevin. Men det här avsnittet lyckas inte riktigt ge någon aha-upplevelse kring det komplexa system som är våra minnen. Kanske för att det är mer fokus på hololäkaren än Seven i den här storyn. Intrigen blir också extra oklar just i en tv-dramatisering där vi ju faktiskt får se Sevens minnen i bilder. Visst är de lite förvrängda och skumt ljussatta – men samtidigt så detaljerade att man som åskådare undrar mycket över deras ursprung, även efter att man fått veta att de antagligen inte var sanna. Något som bara i förbifarten förklaras med att “Seven sett så många assimileringar när hon var borg”

Även om vissa hyllar det här avsnittet för dess “öppna” slut, och att man inte vet vem som har rätt om vad – så tycker jag att det är ganska tydligt att intrigen handlar om att det är Seven som är manipulerad till att fabricera traumatiska minnen. Mina främsta invändningar är också hur Seven of Nine lämnas i sticket som rollfigur i det här avsnittet. Inte bara är hon någon som tidigare agerat självsvåldigt och bryter mot regler och direkta order, nu är hon också någon som fabulerar ihop historier om övergrepp. Någon förklaring till varför hon gav Kovin på käften får vi inte, och inte heller särskilt mycket i förmildrande omständigheter kring varifrån de där minnena egentligen kom. Kontentan med avsnittet blir istället att Seven of Nine ska lära sig den mänskliga känslan och egenskapen skuld. Men medan holodoktorn ändå peppas av Janeway för att fortsätta sin utveckling som individ så lämnas Seven bara i den där gropen av ångest. Tack och hej, liksom.

Betyg: 3/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 535 tv-avsnitt.

VOY: Prey. Det där hirogenerna jagar Art 8472.

Intrigen om hirogenerna fortsätter i Voyager, faktiskt för tredje avsnittet i rad! Och den här nye motståndaren framstår som allt mer morbid och blodtörstig ju mer vi får veta om artens preferenser. När en hirogen lystet smeker ett vapen när han är i färd med att välja vilket gevär han ska fälla sitt byte med i början av Prey, så är det ganska mycket seriemördarfeeling över honom. Och det där bytesdjurethan är ute efter är inte någon liten hare, direkt. Det visar sig vara inget mindre än en illa datoranimerad medlem av släktet Art 8472. Ni vet, de där extremt livsfarliga varelserna som inte ens borgerna kunde bekämpa på egen hand.

Det visar sig att just de här hirogenerna varit lite för kaxiga i sin inställning till just det här bytet. Voyager hittar de två jägarnas skepp drivande i rymden efter att deras bytesdjur plötsligt kvicknat till och gått bärsärkagång ombord. Janeway visar sig från sin humanistiska (och eventuellt lite fjäskiga sida) när hon transporterar över den ende överlevande hirogenen från skeppet för att ge honom vård.

“Några sådana insatser kanske kan rädda oss från att få våra tarmar utställda”, tänker hon kanske när hon fattar det här beslutet. Och det är ju rätt tänkt. En viktig del av hirogenkulturen, inser Voyagers besättning när man analyserat hirogenskeppets databaser, är nämligen att hitta sällsynta varelser som man dödar och sedan ställer ut på olika sätt (dock hellre som skelett och kranium på små plaketter än uppstoppade i dioraman verkar det som). Hirogenerna har ingen hemvärld, utan drar runt som nomader, ständigt på jakt efter nya sällsynta exemplar att döda. Och på tal om byten, gissa vem som klättrar på utsidan av Voyager, angelägen om att få komma in i stugvärmen. Jo men visst, en ganska pigg representant från släktet Art 8472.

När 8472-varelsen lyckas ta sig ombord på Voyager så leder det till en rad moraliska spörsmål för Janeway. Först verkar det ju självklart att den där 8472-representanten ska bekämpas, och efter lite tvekan bestämmer hon sig till och med för att ta hjälp av den extremt blodtörstige hirogenen som nu är färdigbehandlad. Men så lyckas 8472-varelsen ta telepatisk kontakt med Tuvok och hävda att den är skadad, och blev lämnad kvar av sin flock. Nu är den inte alls längre intresserad av att mörda och härja, utan vill bara återvända hem, menar den. Ja, men då blir genast varelsens överlevnad av högsta prioritet för Janeway. En rätt obekväm ståndpunkt, visar det sig, när Voyager omringas av hirogenfarkoster som hotar att spränga skeppet i luften om de inte får både sin besättningsmedlem OCH 8472-varelsen transporterade över till sig.

Till sist blir det Seven of Nine som helt självsvåldigt tar beslutet om att ge hirogenerna vad de vill ha. Hon är ju den som vet mest om hur extremt farliga 8472-pajsarna är, och har inte sådär supermycket sympati till övers för att rädda livet på en av deras flyktingar. Detta trots att Janeway berättat en sedelärande historia för henne om vad medmänsklighet är och hur den fungerar. Men så är det väl en blandning av hämndlystnad och realpolitik som får Seven att agera som hon gör. Den här varelsens krafter går inte att underskatta, menar hon.

När avsnittet går mot sitt slut är det helt uppenbart att Seven of Nines handlande räddade Voyager och dess besättning, men Janeway är förstås extremt förbannad över att någon brutit mot hennes order. Och så inser man som tittare att all den här yttre actionfyllda handlingen till trots, så handlar Prey egentligen främst om relationen mellan Janeway och Seven of Nine. Avsnittet avslutas med en rätt tung replikväxling där Seven ytterligare en gång lyckas sätta fingret på den bristande logiken bakom den militära beslutsgången ombord på Voyager. Är det, till exempel, verkligen okej att Janeway ska få leda skeppet mot en säker undergång, utan att personalen ombord ens ska kunna ha en åsikt om det hela? Nu är ju bara frågan hur länge Janeway kommer att insistera på att Seven ska sitta i skamvrån för det här tilltaget.

SEVEN: It is puzzling. 
JANEWAY: What’s that? 
SEVEN: You made me into an individual. You encouraged me to stop thinking like a member of the Collective, to cultivate my independence and my humanity. But when I try to assert that independence I am punished. 
JANEWAY: Individuality has its limits, especially on a starship where there’s a command structure. 
SEVEN: I believe that you are punishing me because I do not think the way you do. Because I am not becoming more like you. You claim to respect my individuality, but in fact you are frightened by it.

(paus)
JANEWAY: As you were.

Förresten. Hirogenernas skepp kändes mycket mera high tech nu än i förra avsnittet. Men så är väl säkert standarden inom deras flotta extremt skiftande när det gäller utrustning och standard. Dock fortfarande lite oklart vilken uppbyggnad detta nomadfolks civilisation har. När jag tänker på det så påminner Prey en smula om Captive Pursuit från Deep Space Nine. Där var dock jägarfolket och bytet mera överens om jakten och dess regler. Men samma tanke finns ju i grunden till bägge avsnitten, som ju handlar om en kultur som helt bygger på jakt.

Betyg: 8/10

Voyager. Säsong 4, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 532 tv-avsnitt.

VOY: Message in a bottle. Det med hololäkarens äventyr i alfakvadranten.

Tänk ändå vad hon kan, Seven of Nine. Upptäcka ett gäng kommunikationsstationer och sedan koppla upp sig på ett nätverk som verkar sträcka sig hela vägen till alfakvadranten. Och när de som faktiskt äger de där stationerna upptäcker att de blivit hackade så kan hon rädda situationen genom att skicka en stöt till den trilskande nätadministratören. Själv försöker jag fortfarande få helpdesken på jobbet att hjälpa mig med att få igång hörlursuttaget på min dator, ibland hade jag önskat att vår datorsupport var lite mer som Seven of Nine. Dessutom funderar jag en del över vad och vem hirogenerna, det mystiska folk som har datorkommunikationsmöjligheter med alfakvadranten, är. Om det får vi inte veta något alls här – men jag har förstått att det här avsnittet mer eller mindre är en teaser kring saker som komma skall.

Huvudperson i det här avsnittet är nämligen hololäkaren. Han skickas via det där reläsystemet som en bilaga i ett mail hela vägen från Voyager till ett federationsskepp som man lyckas upprätta kommunikation med. Dessvärre är just det här skeppet, Prometheus, kapat av romulaner så hololäkaren får – tillsammans med skeppets uppdaterade modell av hololäkarprogrammet – genomföra en listig kupp för att återta kontrollen över skeppet. Detta sker på ett tämligen skämtsamt sätt, med en hel del munhuggande mellan de två hologram-männen – den nya uppdaterade versionen av hololäkar-programmet spelas av en för ändamålet ytterst välcastad Andy Dick.

Hololäkaren, som ju börjar bli allt mer van vid att hantera krissituationer, hamnar dock på riktigt djupt vatten när Prometheus hamnar mitt i en eldstrid mellan romulaner och fedationsskepp. Men med en blandning av tur och talang kommer de två holoprogrammen och skeppet hyfsat helskinnade undan. Det mest intressanta med den här striden är väl att Prometheus är en ny typ av skepp som kan delas upp i tre samordnade moduler vid attack. Efter stridens slut hinner hololäkaren också med att prata med Stjärnflottan om allt som har hänt, så familjerna till Voyagerbesättningen kan underrättas om att Voyager inte är försvunnen, bara väldigt försenade.

Message in a bottle innehåller också en lite tramsig c-handling där Kim och Paris försöker uppfinna en ny hololäkare – men misslyckas. Och så får Torres till sist en smula respekt för Seven of Nine efter den där elstöten som hon skickar till hirogenen när han hotar med att kasta ut Voyager från deras reläsystem. Det förekommer också lite sexprat mellan de två hololäkarna. Voyagers skeppsläkare skryter om hur han lagt till en ny subrutin med sexuella förmågor till sitt program. Dessa kan ha använts i avsnitt som Lifesigns, Heroes and Demons och Real Life.

Message in a bottle är annars något av ett systeravsnitt till Eye of the needle från första säsongen. Även där kretsade handlingen kring kommunikation med alfakvadranten, och det förekom till och med en romulan i en av rollerna. Det var ett bitterljuvt avsnitt om hemlängtan. I Message in a bottle är manusförfattarna och producenterna snarare ute efter lite tokrolig actionkomedi, och tydligen har jag lite lättare för den genreböjelsen när det är Hololäkaren som står för den. Jag hade kul genom hela avsnittet – trots några cringiga inslag.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 527 tv-avsnitt.

VOY: Mortal Coil. Det där Neelix dör, återuppstår och hamnar i andlig kris.

Chakotay, Neelix och Paris är ute på uppdrag i en av Voyagers skyttlar. De ska ta sig nära en nebulosa för att samla in ett prov av protomateria – som enligt Neelix är en extremt potent energikälla. Men något går fel, Neelix träffas av en blixt från nebulosan och dör omedelbart. Katastrof!

Det är när Janeway, stående vid Neelix lik ombord på Voyager, just är i färd med att utlysa en veckolång talaxisk sorgeperiod som Seven of Nine råkar passera förbi sjukrummet. “Jag kan fixa det här”, säger hon, typ, och sätter igång en borg-designad återupplivning av Neelix. Katastofen avvärjd!!

Men den återuppståndne Neelix är varken nöjd, tacksam eller tillfreds med det som hänt. Nej, han är snarast fylld av en djup existentiell oro efter att ha fått livet tillbaka. Problemet är det som hände när han var död – eller snarare det som inte hände när han var död. Han hade ju tänkt sig att efterlivet skulle tillbringas i talaxiernas version av himmelriket, Den Stora Skogen, där alla de han älskat som gått bort före honom skulle finnas. I stället har han inga minnen alls av de arton timmar han var död, och det gör att han hamnar i en djup religiös och personlig kris. Den blir extra tydlig när hans guddotter Naomi (hon som föddes i Deadlock) vill att han ska berätta sina sagor om Den Stora Skogen för henne – berättelsen som alltid får både honom och henne att känna sig trygga nog att somna.

Den förvirrade och krisande Neelix söker andlig vägledning hos Chakotay, men den uppenbarelse som han får när han är i trans med honom är inte så mysig. Han “träffar” sin syster Alixia i Den Stora Skogen, men hennes ord är inte till någon tröst. Och det blir inte bättre av att han träffar på sig själv som död i sin uppenbarelse.


NEELIX: When I died, I looked for you, but you weren’t there. Why weren’t you there? 
ALIXIA: Because it’s all a lie. 
NEELIX: What do you mean? 
ALIXIA: You’ve wasted your entire life believing lies. The Great Forest? The afterlife? It’s all created out of your fear of death. None of it’s real. 
NEELIX: If that’s true, what’s the point of living? 
ALIXIA: There isn’t any. That’s what you’re finally starting to realise.

– – –


NEELIX [as corpse]: You died on that shuttlecraft, Neelix. They never should have brought you back. It was a mistake, and you know it. Now accept it. You know what you have to do.
NEELIX: No.

Det där blev ju inte så bra. Så efter att ha funderat lite på saken bestämmer sig Neelix för att ta livet av sig. Han tänker transportera rakt in i nebulosan vars energiurladdning först dödade honom. Han räddas i sista minuten av en Chakotay som övertalar Neelix att lägga ner sin plan (förstår inte riktigt att den där transportören går att använda i parti och minut och inte kan fjärrstyras från bryggan – sådana här saker händer ju hela tiden). Det är tanken på Naomi, och känslan av att han faktiskt behövs ombord, som till sist får Neelix att välja livet igen.

Vet ni, det finns något riktigt bra med det här avsnittet. Någon ombord på Voyager som faktiskt tvivlar över sin roll och meningen med livet. Dödsångesten som adresseras. Och man tar framför allt upp ett ämne som livet efter detta utan att bli new age-flummiga som i Deep Space Nine (den där visionen som Neelix har ser jag helt och hållet som en projektion från hans egna undermedvetna). Dessutom tycker jag att Ethan Phillips, som spelar Neelix, faktiskt levererar riktigt fint här. Det finns en känslighet, sårbarhet och sorg i hans post-mortem gestaltning av Neelix som blir riktigt gripande. Det är man ju knappast beredd på, eftersom Neelix i vanliga fall är seriens jobbigaste och mest påfrestande rollfigur med all den där tillkämpade käckheten som han håller på med..

Det hör ju inte till vanligheterna, ens på Voyager, att folk återvänder från de döda. Men kanske borde man ändå kanske spontant satt in lite psykologhjälp när det här hände Neelix? Förstått att han skulle kunna bli en smula traumatiserad av det hela – framför allt eftersom han är religiös? Och visst borde Chakotay ha förstått att det kanske inte är sådär supersmart att låta Neelix följa med in på holodäcket för att uppleva sin egen död?

En annan sak som upphovspersonerna till den här serien (och Deep Space Nine)gärna hade fått avskaffa är ovanan att det ska ljuda åtminstone några takter av panflöjt varenda gång det blir det minsta andligt eller religiöst i den här serien (eller i Deep Space Nine). Horribelt!

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 521 tv-avsnitt.

VOY: Random Thoughts. Det där B’Elanna åker i finkan för aggressiva tankar.

Det här är ytterligare en variant på tropen “besättningsman hamnar i knipa på främmande planet”. I det här fallet är det B’Elanna som hamnar i trubbel när hon och de andra besöker Mariernas hemvärld. Någon springer in i henne när hon shoppar på torget, och B’Elannas första impuls är att slå honom på käften. Det gör hon förstås inte, men den där tanken räcker för att utlösa ett misshandelsfall på andra sidan torget. Maris befolkning är nämligen telepater, och att tänka något för sig själv är typ samma sak som att säga det rakt ut. Ja, nästan lika illa som att göra något våldsamt.

På Mari tar man den här typen av incidenter extremt allvarligt. Man har så gott som utplånat all brottslighet på planeten genom att sanera och rengöra hjärnan på alla som tänkt något våldsamt. Så efter några snabba förhör döms B’Elanna till en neurologisk rensning. En rätt så komplicerad process, som i vissa fall rensar bort mer än de våldsamma tankarna.

Tuvok fortsätter dock att undersöka fallet, och kommer snart i kontakt med representanter för en svart marknad för våldsamma tankar. En illegal handel där folk träffas på mörka bakgator och överför våldsamma minnen och tankar till varandra (eftersom alla på planeten är telepater så behöver man ju inte fästa saker på film eller skriva ner dem i böcker). Det här öppnar upp för avsnittets kanske mest töntiga scener. En av bossarna på den svarta marknaden tvingar Tuvok att släppa fram sina allra mest förbjudna och våldsamma tankar, och det resulterar i ett rätt tramsigt kollage som ska gestalta det där mörkret. Det blev inte så farligt som seriens regissör hade velat, tror jag (främst har man återvunnit “läskiga” saker ur den egna serien, men också en del ur Paramount-filmen Dark Horizon).

Givetvis är det de skumma våldsnarkomanerna som planerat och utnyttjat B’Elannas ojämna humör för sina egna syften, men sedan tappat kontrollen över känslostyrkan i hennes reaktion. Jag menar, en återvunnen version av B’Elannas ilska utlöser ett mord dagen därpå. I sista minuten lyckas Tuvok och Janeway förhindra att B’Elannas hjärna rensas av Mariernas scary mind control-maskin, och man kan lyckligt resa vidare. Medan Mari-hemvärlden har lite självrannsakan att göra kring hur man ska tampas med sina invånares destruktiva sidor. Att man kanske ska upplysa besökare om sina stränga tankelagar är ju också en bra idé, tänker jag.

Jag bara antar att Random Thoughts är Star Treks sätt att ge sig in i 90-talets livliga censurdebatt. Med det här, inte särskilt subtilt utformade avsnittet driver man tesen att det inte går att förbjuda och censurera bort saker, då öppnar man bara upp för en svart marknad. Eller något i stil med att det är bättre att öppet tala om saker, än att försöka styra människors sätt att tänka. Det här var ju liksom innan näthatet började frodas på sociala medier.

Bland det här lite töntiga avsnittets ljuspunkter finns Nimira, en av de få poliserna på Mariernas hemvärld. En sympatisk men lite lättstött person som inte alls förstår varför Tuvok och Janeway inte godtar hennes snabbundersökning av det som hänt. Och som, trots sin vänliga uppsyn, är hon ytterst trigger happy när det gäller att använda den där neurologiska rensningen. Det är också lite gulligt i scenen där Neelix försöker stöta på en av Marierna, bara för att sedan inse att hon kan läsa av hur han fantiserar om att hon ska dra honom i polisongerna. Kinky!.

Sedan gillar jag verkligen avsnittets avslutande scen, där Seven of Nine faktiskt ifrågasätter hela premissen för tv-serien Voyager. Och visst har man själv tänkt någon gång då och då att Janeway och de andra kanske inte borde engagera sig så mycket i alla varelser som de stöter på under sin resa. Att det vore lite mer effektivt att bara gasa på och fokusera på att klara av hemresan.

SEVEN: Your philosophy of exploration exposes Voyager to constant risk. If you maintain a direct course to Earth and avoid all extraneous contact with alien species, it will increase your chances of survival. 
JANEWAY: Well, that would make a dull ride home. 
SEVEN: Captain? 
JANEWAY: We seek out new races because we want to, not because we’re following protocols. We have an insatiable curiosity about the universe. 
SEVEN: Your Chief Engineer and Security Officer were nearly lost today. That is unacceptable. 
JANEWAY: To you, maybe, but not to me or my crew. Our experience with the Mari gave us an insight into a culture we’ve never encountered. 
SEVEN: But that is irrelevant. 
JANEWAY: No. It’s how we gain knowledge. 
SEVEN: Then we are in disagreement. 
JANEWAY: Good. I dread the day when everyone on this ship agrees with me.  


Ett typiskt medelavsnitt, tycker jag. Det finns mycket intressant att säga om censur och människors inneboende destruktivitet, men Random Thoughts lyckas inte riktigt göra det. Däremot börjar jag ytterligare en gång inse hur extremt jobbigt det skulle vara att ha telepatiska förmågor. Tänk att få bilden av Neelix och hans polisongkink fastetsad i hjärnbarken. Otroligt obehagligt. Och betydligt läskigare än Tuvoks våldsminnen.

Betyg: 6/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 518 tv-avsnitt.

VOY: The Raven. Det där Seven of Nine återvänder till platsen för sin assimilering.

Säga vad man vill om Neelix mat, men den sätter verkligen sina spår hos Seven of Nine. Det är när hon ska inta sitt historiska första lagade mål mat sedan sin assimilering till borg som det händer. Två tuggor av Neelix matlagning räcker för att hennes kropp ska gå in i försvarsläge, reaktivera vilande implantat och göra henne till borg på nytt. Den där reaktionen kan i och för sig också handla om att borglämningarna i hennes kropp snappat upp en signal från en borgsändare, men det känns lite roligare att skylla på Neelix gastronomiska kreationer, eller hur?

Nyborgska Seven of Nine är dessvärre ännu mer oövervinnelig än hon var i sin tidigare Borg-inkarnation. Inget och ingen på Voyager kan stoppa henne när hon först skaffar sig vapen och sedan snor en skyttel. Först när Janeway snokat lite i Sevens sjukjournaler får hon en aning om vad som är på gång och vart nyborgen åkt. Som ett led i Seven of Nines förmänskligandeprocess verkar hennes undermedvetna ha kickat igång. Det plågar henne med drömmar och hallucinationer som hon inte kan tolka, om hotfulla borger och en stor fågel. Bara Janeway förstår vad korpen i Sevens drömmar innebär. The Raven är nämligen namnet på Sevens föräldrars skepp. Det som de åkte till deltakvadranten med, där de så småningom blev upptäckta och assimilerade av borger.

Sökandet efter och jakten på Seven of Nine försvåras av att hon åkt rakt in i B’omar-territorium. Ett område som styrs av ett ganska nervöst folk som är ytterst tveksamma till Voyager och hennes personal. Janeway vill ta en genväg genom deras hörn av rymden, men under förhandlingarna visar det sig att de har enormt många förbehåll och villkor för detta. Till exempel vill de att Voyager ska färdas genom deras territorium på en rutt med så många kringelikrokar att det nästan tar lika lång tid som att åka omvägen runt deras område. Men trots B’omarernas hotfulla attityd och avancerade vapensystem så lyckas såväl Seven of Nines som Paris och Tuvoks skyttlar ta sig igenom deras frontlinje. Ja, till och med Voyager kör så småningom rakt in i deras välde för att rädda Seven och de andra.

Målet för Seven of Nines resa är mycket riktigt föräldrarnas skepp. Numera ett fallfärdigt vrak, men som fortfarande härbärgerar en sändare som skickar ut en Borgsignal. Seven förväntar sig att det ska finnas borger på plats, och att hon ska kunna reassimileras in i deras gemenskap när hon kommer fram till skeppet, men det visar sig att borgerna lämnat den här platsen för länge sedan. I stället blir det här till ett rent terapeutiskt besök för Seven, där de förträngda minnena från hur hon blev tillfångatagen på The Raven väcks till liv. Hur hennes föräldrar skrikande fördes bort och hennes egen panik när hon förgäves försökte gömma sig för borgerna. Med de där återerövrade minnena kanske vi kan hoppas på att Seven inte fortsätter att psyka alla omkring sig genom att rabbla vilket nummer deras ras borgernas rasexcelark, eller hur många av deras sort Borgerna assimilerat. Ett första steg till social kompetens blir liksom en eventuell bonusvinst med resan till platsen för barndomstraumat för Annika (som hon ju Seven hette när hon var människa).

Det finns ett embryo till något intressant här, en historia om bortträngda minnen och falska minnesbilder. I avsnittets början hävdar ju Seven of Nine bestämt att det inte alls var traumatiserande för henne att bli assimilerad av Borgerna, medan minnesbilderna som bubblar upp i hennes hjärna ju skvallrade om något helt annat. Men man fördjupar sig inte så mycket i det där, utan The Raven känns mest som ett backstoryavsnitt där man gestaltar ett sårigt förflutet på ett lite överslätande sätt. Eller så är det bara det att Tuvok inte är världens mest lämpliga person att berätta om jobbiga berättelser ur livet för.

SEVEN: It happened here. This is where it began. This is where I was assimilated. 
(She finds the ship’s plaque – The Raven.) 
SEVEN: This was our ship. We lived here. We lived here for a long time. My father did experiments. They were very important, and we had to travel a long way. I had my birthday here. My cake had six candles on it, and one more to grow on. And then the men came. Papa tried to fight them but they were too strong. I tried to hide. Maybe they wouldn’t find me because I was little, but they did. And Papa said we were going to crash and the big man picked me up, and then suddenly we weren’t on the ship anymore. We were somewhere else. And then I became Borg. 
TUVOK: Fascinating. This resonance signal must have been active since the ship was assimilated, and Voyager passed within range.

Börja prata om sändaren precis efter att en kollega har berättat om den mest traumatiska händelsen i sitt liv. That’s caring for you! Sen blir skeppet beskjutet och det finns inte mer tid att snacka känslor!

Kanske beror känslan av ytlighet också på att Seven of Nine är ovanligt korkad i det här avsnittet. Som när hon, som är proppfull med information om alla världens folkslag och raser, inte ens kan ta till sig konceptet kring mat eller hur man äter. Man skulle välvilligt kunna tolka hennes uppförande genom hela det här avsnittet som att hon går lite i barndom nu när minnena från den tiden gör sig påminda. Men snarare skulle jag säga att sättet hon skildras på i The Raven känns ungefär som Data på en dålig dag (även Data drömde förresten en massa om korpar). Det är som att en person med stor okunskap om mänskliga relationer och Jordens kultur alltid framstår som lite rubbade och korkade i den här serien.

Visst är Seven of Nines utforskande av sina mänskliga sidor en bitvis plågsam process. Känslomässigt är hon ju fortfarande ett slags analfabet, den sidan av personligheten har ju hon inte fått uttrycka sedan hon var barn. Men ändå är det något som inte riktigt faller på plats för mig i The Raven. Som om man gått igång på idén till det här avsnittet, men inte riktigt vet vart man vill komma med Seven of Nines rollfigur med det. Mer än att hon tydligen blivit jätteintresserad av att skulptera i keramik, då.

Betyg: 6/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 505 tv-avsnitt.