VOY: Maneuvers. Det där Seska försöker skapa en Kazonallians mot Voyager.

voy maneuvres 7

Så var det dags igen för det beprövade signalspaningsintrigtricket. Det vill säga, Voyager (eller annat Star Trek-federationsskepp)  snappar upp en märklig signal, söker upp dess källa och hamnar i ett bakhåll. Som jag nämnt tidigare, en av de vanligare konventionerna i Star Trek-manus. Men det är väl också att beteckna som ett av de absolut tröttaste uppslagen som Star Trek-manusrummen kan prestera. I det här fallet rör det sig dessutom om en fälla som man, inom Voyager-universumets egna rimlighet, borde ha genomskådat.

Visst, jag kan väl förstå att alla på Voyager blir superglada och upphetsade över att man snappat upp något som verkar komma från en radiosändare utskickad av Federationen. Att man tänker att det här kan vara första ledet i en räddningsaktion, och genast börjar drömma om att snabbt få komma hem till alfakvadranten. Men borde man inte istället någon gång under de månader som gått ha funderat över vad som egentligen hänt med Seska? Hon som var den till bajoran förklädda cardassiern som blev tagen på bar gärning när hon försökte kränga replikatorer till kazonierna. Och som vet att en signal från en Federationssändare skulle få alla ombord på Voyager att fullständig tappa omdömet. När man på Voyager upptäcker att sändaren man letar efter befinner sig mitt inne i ett vätemoln (det universella standardknepet för ett bakhåll) borde man väl verkligen ha varit lite mer vaksamma än man är nu.

voy maneuvers 6För det är ju mycket riktigt Seska som ligger bakom den här ytterst välplanerade attacken på Voyager. Hon har lierat sig med en av de kazonska ledarna och tar sig in i Voyager genom att krascha rakt in i skeppet. Målet är att stjäla en av transportörerna, ett första smakprov för kazonerna på den teknik som finns ombord på Voyager. Nästa steg är att skapa en kazonsk allians för att på nytt attackera federationsskeppet och sno resten av dess prylar. Och efter det tänker sig den kazonska ledaren Culluh (eller om det är Seskas plan, egentligen) att samtliga kazonklaner ska enas under honom.

Det är nu som det blir rena rama såpan av Maneuvers. Chakotay (som ju tidigare varit tillsammans med Seska) tar attacken extremt personligt och bestämmer sig för att på egen hand sno åt sig en skyttel och rädda situationen – det vill säga ta tillbaka eller förstöra den där transportörenheten och därmed hindra spridningen av Federationsteknik i deltakvadranten. När han kommit fram till kazonernas skepp skickar han ett videomeddelande till Voyager som går i stil med: “jag fixar det här, försök inte att komma och rädda mig – antagligen är jag redan död”. Men den där filmen leder bara till nästa känslostyrda utbrott i besättningen. B’Elanna är ju upp över öronen förälskad i Chakotay, och lyckas prata omkull Janeway så att hon till sist går med på att försöka sig på ett räddningsuppdrag.

voy maneuvers 2Det här avsnittet rymmer en hel del kul. De sexuella undertonerna när Chakotay och B’Elanna i avsnittets början åker i hissen efter att de tränat ihop. Brutaliteten när Culluh avrättar sina fiender genom att transportera dem rakt ut i rymden. Siskas förhör av Chakotay – där han försöker göra kazonledaren svartsjuk genom att slutshamea henne genom att prata om födelsemärket hon har på magen inför hennes nya pojkvän Culluh (risky att nämna detaljer om kroppen dock på en person som just håller på att göra en transition från bajoran till cardassier). Siska får sin hämnd när hon tar fram en jättestor spruta och kör in den i hans nacke. Jag gillar också att vi nu får se ännu fler kazonska klaner och deras olika frisyrer. Jag har verkligen ändrat åsikt, deras hår är bland det bästa i hela Voyager. I Maneuvers får vi se Nistrim, Mostral, Hobii, Oglamar och Relora-klanerna. Det var väl bara Ogla som saknades, vad jag vet.

voy maneuvres 5Det finns förvisso också en del uppenbara svagheter i Maneuvers. Janeway och Voyagers crew har inte direkt gjort sig kända för sin list. Oftast så dundrar man bara in med sitt skepp och litar på sin tekniska överlägsenhet för att klara krisen. Den här gången har Seska verkligen förutsett alla Janeways beslut och jag blir lite irriterad på att Voyagers ledningsgrupp liksom inte ens hade ett möte och diskuterade sin taktik innan man for iväg (så gjorde man ju alltid i The Next Generation). Lite symptomatiskt för planlösheten känns det också när en stor del av replikerna i slutet av avsnittet bara består av olika variationer på att Janeway frågar B’Elanna om hon har knäckt Seskas olika skyddsfält och skit (det är ju också ett av de mest klassiska manusuppläggen i Star Trek: Kapten “har du fixat problemet”. Bild på besättningsmedlem som trycker på förtifem knappar “snart. kanske om fem minuter/en timme/två månader”. Kapten: “du måste fixa det nu” – detta upprepas sedan så pass många gånger så att man kan fylla speltiden för avsnittet).

Med Siska har Voyager-producenterna verkligen skapat en klassiskt (läs: en smula klyschig) makthungrig femme fatale. Hon använder en kombination av sex, manipulation och strategiskt viktig know how för att linda kazonledaren runt sitt lillfinger. Men hon måste hela tiden vara försiktig, så att Culluh fortfarande är övertygad om att det är han som styr och ställer. På samma intriganta sätt lyckas hon också göra hela den här konflikten till ett emotionellt laddat drama med Chakotay – annars skulle han ju inte ha gjort något så pass överilat som att ensam dra till kazonskeppet utan att prata med Janeway först. Men det är i avsnittets slutscener som jag verkligen får känslan av att det här manuset är skrivet av någon nyseparerad man (som eventuellt också har en uppslitande vårdnadstvist bakom sig). Att Seska snott dna från Chakotay, för att sedan göra sig själv gravid med hans barn är en minst sagt bisarr twist i den här historien. Nu verkar Seskas handlingar ha allt mindre ha med makt och överlevnad att göra – nu är det Chakotay som är den främsta måltavlan. Och den ska tydligen utkämpas med livmodern som vapen. Är hela hennes avhopp från Voyager till och med en reaktion på att hon blivit ratad av Chakotay?

voy maneuvers 7För Janeway blir kaptensjobbet bara mer och mer komplicerat. Nu har hon inga relevanta disciplinära åtgärder att sätta in på sitt skepp, ensamt i deltakvadranten. Trots att Chakotay så uppenbart har brutit mot alla upptänkliga regler i det här avsnittet, så behöver hon fortfarande honom mer än hon har utrymme att bestraffa honom. Krånglig sits.

Maneuvers är ett lite ojämnt avsnitt som trots allt fyller den ofta eftersatta actionkvoten med råge. Ett extra pluspoäng för att man fick se så många olika kazonklaner , och deras olika frisyrer, på en och samma gång i det här avsnittet. Kanske är det en inspirationskälla till nästa säsong av Discovery – har ju förstått att det är dags för klingonerna att låta sitt hår växa ut nu.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 402 tv-avsnitt.

VOY: Tattoo. Det där Chakotay hittar sitt urfolks “gudar”.

voy tattoo 6

Ett blogginlägg om dagen var målet under sommaren. Det gick hyfsat lätt så länge jag hade semester. Den här veckan jobbar jag med programverksamhet under Pridefestivalen, och plötsligt finns det visst ingen tid kvar, varken för att sova eller för att skriva om de här fantastiska serierna. I alla fall fram tills nu. För även mitt under den fetaste festen måste man ibland dra sig undan och skriva lite blogg om äventyr i rymden. Framför allt när man till och med under Pridefestivalen springer på bloggläsare som otåligt väntar på att man ska hinna fram till säsong sex av Deep Space Nine. Eller i alla fall en läsare. Så, det här tidiga morgonblogginlägget är för dig, Luka.

Så var det på nytt dags för Star Trek att predika: Gud är en alien! Den här gången är det Chakotay som får träffa samma ras av rymdvarelser som en gång i tiden besökte hans förfäder på Jorden.

voy tattoo 4Urfolksromantiken är i regel ganska tät kring Chakotay i Voyager. Hans riter, drömresor och andliga perspektiv ses med stor respekt bland hans kollegor ombord. Och för serieskaparna verkar han fylla någon slags andlig kvot i serien – ingen annan på Voyager verkar ju ha någon fast religiös övertygelse. Men i Tattoo får vi genom en rad flashbacks se en helt annan Chakotay. Här möter vi en ung, upprorisk yngling som tycker att farsans andliga intresse är världsfrånvänt och meningslöst, och att den febriga pilgrimsfärd där hans pappa söker efter sin stams släktingar på Jorden mest känns pinsam. Det är tydligen först efter faderns död som Chakotay inser att han burit sig åt som en idiot, och därför låter tatuera in samma mönster över ena ögat som både pappan och de där kusinerna på Jorden, gummiträdets folk, hade. Och det är ju tur, för det är just den där tatueringen som gör att ett gäng skeptiska aliens i deltakvadranten faktiskt tar honom på allvar. De har ju samma mönster i sitt ansikte.

Rymdvarelserna som Chakotay stöter på i det här avsnittet besökte Jorden för 45 000 år sedan, och puffade liksom på utvecklingen hos en primitiv stam (Chakotays förfäder, bland annat) så att de skulle ge sig ut och upptäcka världen. Legenden om rymdvarelsernas besök bevarades hos urfolket, som kallade dem för sky spirits. Men bandet mellan Jorden och deras välgörare bröts när urfolken i stort sett försvann (vad de inte visste var att till exempel Chakotays stam flyttade till en planet i närheten av Cardassien) och jordens befolkning struntade i ekologisk hållbarhet och istället begick rovdrift på naturtillgångarna. Så när Voyager kommer farandes genom rymden till rymdvarelsernas planet och skickar bossiga meddelanden om att man gärna vill påbörja lite brytning av ett sällsynt mineral där, så är det inget välkommet besök. Rymdvarelserna sig oanträffbara, sätter igång åskväder när Voyager försöker använda transportören och håller nästan på att låta Janeways skepp förlisa i ett oväder. Allt för att inga människor ska kunna landstiga och börja exploatera deras planet.

voy tattoo 5Det är bara Chakotay som planetens invånare överhuvudtaget är intresserade av att prata med. Orsaken är den där tatureringen. Det är också Chakotay som spårat upp det här märkliga folket och deras hemplanet, efter att ha känt igen en mycket speciell symbol under ett uppdrag. Samma symbol som han såg med sin far på Jorden under jakten på gummiträdsfolket. Och det är också Chakotay som räddar Voyager när Janeway försöker landa på planeten. Han ger sitt ord på att mänskligheten har förändrats, stormen upphör, och han får till och med ta med sig lite av det där mineralet med sig till Voyager. Men något officiellt statsbesök av Federationen blir det inte – man vet ju inte hur det slutar med de där homo sapiens, liksom.

voy tattoo 2I Tattoo finns också ett försök till en b-handling. I den bestämmer sig hololäkaren på Voyager för att testa hur det är att ha en 29-timmars influensa – detta efter att bland annat Kes klagat på hans empatilösa bemötandet av patienterna (han tycker att folk gnäller för mycket och i onödan). Doktorn programmerar in sjukdomen i sitt system, och står ganska stoiskt ut med influensan, om än med en del snörvel och nysningar. I varje fall fram till att de där 29 timmarna gått och influensan sedan ändå inte försvinner. Det visar sig vara Kes som ändrat sjukdomsförloppet i doktorns program. Hon tycker, helt korrekt, att doktorn inte får rätt intryck av ett sjukdomstillstånd om han vet när influensan tar slut. Så hon adderade visst några timmar, för att ge honom den rätta känslan av panik och uppgivenhet som en sjukdom kan ge.

Jag gillar den fördjupning kring Chakotay som Tattoo ger. Lite sprickor i fasaden. Som att hans andliga uppvaknande kom rätt sent. Så pass sent att man kan misstänka att hans  stora intresse för sitt folks ritualer är ett sätt att kompensera för att han inte hade tron som ung. Lite som på samma sätt som Worf försöker vara en mönsterklingon, eftersom han missade så många år av klingonkultur när han växte upp bland människor. Här finns också ett sympatiskt ekologiskt budskap. Men det är ändå något som inte klickar. De där flashbacksen känns rätt kackiga, den unge Chakotay är bara irriterande. Och det där urfadersansiktet som dyker upp ibland i bild är lite väl kackigt. Så ett sympatiskt avsnitt, som liksom aldrig riktigt lyfter för mig.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 399 tv-avsnitt.

VOY: Twisted. Det med rymdstörningen som var en fildelare.

VOY TWISTED 2Jaha, hade skrivit klart hela det här inlägget, men förlorade det när internätet glitchade på flygplatsen i München. Men jag försöker väl göra en instant rewrite, och hoppas att det här Subway-nätet fungerar bättre. Jo, så här tänkte jag:

Det här var väl verkligen inget vidare. Jag hoppas att alla i Voyager-teamet skämdes när de tog helg, veckan som Twisted producerades. Här använder man sig nämligen av en av de allra mest slitna tropesen i Star Trek-universumet, och gör ingenting nytt av det. Extremt ofta, ända sedan originalserien, så har det ju varit ungefär så här i Star Trek: Ett rymdskepp är ute och far. Någonstans i fjärran syns det ett Mystiskt Objekt. De upptäcksresande på skeppet tar sig närmare för att observera, och inser lite för sent att de inte kan ta sig bort från det Mystiska Objektet när deras warpmotorer, impulsmotorer, ja hela rubbet slutar fungera. Sen brukar det ändå lösa sig, utan att någon egentligen har förstått vad det där mystiska är. Mer än att det var något väldigt kosmiskt och främmande, och det räcker för att ingjuta lite eufori i besättningen, åskådaren och serien.

VOY TWISTEDSenast vi  fick vara med om något i den här stilen i Voyager var ju alldeles nyss, i Elogium. Men där hade man i alla fall matchat ihop flocken av de märkliga djuren med en större storyline om fortplantning. Här skulle man på sin höjd kunna göra en koppling till fildelning, om inte det hade varit hemskt krystat om ett avsnitt från 90-talet. För ungefär det här händer i avsnittet: Voyager är ute och far. I fjärran dyker det plötsligt upp ett mystiskt, främmande moln av energi. Man tar sig närmre för att observera, men inser lite för sent att det är Voyager som är studieobjektet här. Motorerna på rymdskeppet slutar fungera, medan det där molnet bara kommer närmare och närmare. När det når skeppet så blir allt förvridet: människorna, skrovet, allt. Dessutom byter däck och rum plats med varandra. När Torres öppnar en dörr i maskinrummet står där en nyduschad besättningsman (plats för sexualångestskratt). Och när Janeway öppnar en lucka så dras hennes arm in i energifältet och blir liksom jäääääättteeelllååååååång (det här är lite av avsnittets höjdpunkt).

VOY TWISTED 4Den sista delen av skeppet som nås av den där strålningen är holodäck, vilket gör att hela vårt glada Voyagergäng till sist hamnar där (det var också där som avsnittet inleddes, med en överraskningsfest eftersom Kes fyller två). Vid det här laget har man testat en massa sätt att försöka undvika det där energifältet, men det är nu som Tuvok föreslår att man ska testa ett helt nytt arbetssätt: inte göra något alls. Det visar sig vara den rätta taktiken. Fältet passerar genom Voyager och sedan är allt som det var tidigare. Nja, inte riktigt allt. Det där fältet har gått in och kopierat hela Voyagers databas, och har samtidigt lämnat kvar massor av data. Vilken information är det då? Ja, det får vi inte veta. Alls. Inte heller var Neelix har varit (han försvinner halvvägs in i avsnittet). Så. Himla. Snålt. Och. Trist.

När jag läser på om det här avsnittet så inser jag att det kanske inte gjordes under de mest inspirerade förhållandena. Det är en så kallad bottle show, en sån som man gör när man måste spara pengar i slutet av säsongen. Det ska vara billigt, man ska inte behöva bygga nya kulisser, och man ska inte behöva fixa fram några spejsade alienoutfits. Twisted är också ett av de där avsnitten som spelades in under den första säsongen av Voyager, men som sedan lades i malpåse till säsong 2.

Okej, ett visst intresse vaknade faktiskt hos mig under den där scenen när det mystiska energifältet skulle färdas igenom hela besättningen på holodäck. Alla är rätt så skärrade, vad de vet så kan det här vara det sista de gör i livet. Så det uppstår viss närhet här och där inom gruppen. Torres sätter sig och tafsar lite på Chakotays hand. Paris lägger sin hand på Kims axel, men kommer sen på att det var lite för bögigt och tar bort den igen. Tuvok vågar nästan lägga sin hand på Janeways axel (hon ligger utslagen efter sin armen-är-skitlång-upplevelse och har fått sitt talcentrum utslaget). Men inte ens i den här laddade scenen vågar man ta ut svängarna. Jag menar, någon sån där “nu när jag är död måste jag berätta att jag älskar dig”-scen kunde man väl kostat på sig? Det blir liksom bara torrt istället:

TUVOK: Commander Chakotay.
CHAKOTAY: Yes, Mister Tuvok?
TUVOK: I want to thank you for endorsing my recommendation.
CHAKOTAY: You know, Tuvok, I may not get another chance to say this. Sometimes I find you arrogant and irritating, but you’re a hell of an officer.
TUVOK: Thank you, sir. And since we are speaking candidly, may I say, sir, that I have not always been particularly partial to your methods either.
CHAKOTAY: I suppose it must have been tough for you to accept my being elevated to first officer over you.
TUVOK: I have always respected Captain Janeway’s decisions. However, I suppose that particular decision did put me in a position I am unaccustomed to. If that ever caused me to make things more difficult for you, I must apologise.

Som den som orkat läsa igenom hela det här inlägget kanske har förstått: jag är inte jätteförtjust. Jag tror faktiskt inte att det här manuset ens hade hållt måttet för originalserien. Det är i och för sig möjligt att specialeffekterna kändes jättefräscha på 90-talet, men idag känns de värre än usla. Och, på tal om trist, den där Marseillekrogen på holodäck och de enormt trötta skämten om den kåta ägarinnan som ska stöta på holodoktorn. Jamen, gäsp.

Betyg: 3/10

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 391 tv-avsnitt.

VOY: Elogium. Det med Kes hetsätning och biologiska klocka, samt andra historier om brunst i rymden.

voy elogium 6Finns det inga b-intriger i Voyager?, frågade Kaj i en kommentar till mitt blogginlägg om The 37’s. Jämfört med The Next Generation och Deep Space Nine så är ju handlingen i Voyager påfallande ofta fokuserad på en enda berättelse, istället för att ha en bihandling om livet i Quarks bar eller något personligt drama hos någon i besättningen. Men så kommer här Elogium, ett avsnitt som är ett perfekt exempel på hur Voyagers manusförfattare och producenter bygger sina b-historier. Här finns det faktiskt  två parallella historier som löper genom avsnittet, men de kretsar kring samma tematik och knyts även samman till slut. Lite mer elegant än de ibland rätt ovidkommande b-intrigerna i de andra Star Trek-serierna tycker jag.

voy elogium 3Elogium tar dessutom sitt avstamp i en av ödesfrågorna kring Voyager och hennes långa resa hem till Jorden (som uppskattas ta 75 år om man inte kan hitta en genväg). Hur ska man se på kärleksförhållanden och fortplantning ombord på skeppet, kan det bli en källa till konflikter och svartsjuka ombord? Och om folk blir med barn, har man då resurser att lösa praktiska problem kring barnpassning och skolgång? Eller är det i själva verket så att det här med fortplantning är något som måste ske för att skeppet ska kunna ta sig hem? Kanske borde man rentav tänka på Voyager som ett generationsskepp, ett sånt där man planerat för att en yngre generation ska ta vid och ta över skeppet eftersom resan tar så lång tid.

Det här är liksom ramen som omger handlingen i avsnittet. Den som kretsar kring hur Voyager försöker studera ett stim av små, okända varelser som rör sig i en flock genom rymden. Man sugs in i stimmet och uppfattas efter ett tag som en rival av ett mycket större exemplar av varelserna (typ alfahannen). Det hela utmynnar i en fajt om vem som ska vara herre på täppan i flocken. Men tack vare lite killgissningar på bryggan kring hur djur brukar uppföra sig i den här situationen lyckas man komma undan med blotta förskräckelsen. .

voy elogiumParallellt med det här hamnar Kes i puberteten, några år för tidigt. Här får vi en massa information om hennes ras rätt bökiga sätt att fortplanta sig på. En enda gång i livet kan man bli gravid, och när brunsttiden väl kickar in så måste man påbörja sexakten inom 50 timmar, en process som bland annat innefattar gulkleggiga händer och en fotmassage som gör kvinnans tunga svullen. Jo, och fostret ska tydligen växa i en körtel på ryggen. Kes och Neelix förhållande har en liten kris på grund av det här, när de i ett pressat läge måste bestämma sig för om de vill bli föräldrar. På sedvanligt Star Trek-fegt sätt så visar det sig vara en skenpubertet, igångsatt av det där stimmet som omger Voyager. De har nu några år på sig att fundera på det här med familjebildnin innan det blir skarpt läge.

Mixat med det här så har Chakotay och Janeway lite samtal på tu man hand om de val som de själva står inför när det gäller fortplantning och kärleksrelationer. Chakotay är väldigt rättfram och bufflig, på ett sätt som gör Janeway lite småflicksrosig om kinderna. Vad är på gång här, egentligen?

voy elogium 5Ett välskrivet manus, tycker jag! Ett smart storybygge där två intriger som kanske på sin höjd var sådär halvbra sätts i ett större sammanhang som gör dem angelägna. Sedan tycker jag ju att scenerna där Kes varvar att käka skalbaggar eller potatismos blandat med jord är oförglömliga. Precis som jag gillar att Kes brunstperiod/pubertet är så obehagligt fysisk. Hon ser mest ut som en pundare på avvänjning när hon ska bli mamma. Elegant!

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 387 tv-avsnitt.

VOY: Cathexis. Det med hjärnätande aliens och Chakotays fritt svävande medvetande.

voy cathexis 3

Alltså, höll på att smälla av när det här avsnittet började. ETT HOLODÄCKAVSNITT TILL! DIREKT EFTER DET FÖRRA???? Lyckligtvis var det fråga om en falsk öppning – något jag tycker mig ana som en liten trend i både Voyager och Deep Space Nine. Inledningarna är ett villospår. Mer eller mindre lur som får oss att tro att avsnittet ska handla om något helt annat än vad som egentligen är temat.

voy cathexisVi återvänder nämligen inte till holodäcket mer i det här avsnittet. Janeways dramatiska rollspel (En mix mellan Jane Eyre och Rebecca i brittisk 1800-talsmiljö får avbrytas när Chakotay och Tuvok anländer till Voyager efter ett uppdrag. Deras skepp är skadat och Chakotays hjärna är liksom tömd på allt energi och innehåll– han får läggas i respirator men kan inte väckas ur sin koma. Ett mystiskt rymdskepp ligger bakom, berättar Tuvok, det kom från nebulosan där borta. Kanske har de snott Chakotays medvetande och dragit dit? Janeway sätter kurs mot nebulosan, försöker scanna och använda sensorer för att undersöka den, men allt är mystiskt och svårt. Då sätter plötsligt Voyager en ny kurs, bort från nebulosan. Och ingen i besättningen vill kännas vid att det var dom som gjorde det. Och det är bara det första mystiska som händer ombord.

voy cathexis 4Snart börjar man gissa på att folks medvetanden korta stunder tas över av en främmande varelse. Samtidigt får vi tv-tittare se något som flyter runt på Voyager och i med lite dimmig lins följer det som händer på skeppet. För en gångs skull blir det faktiskt lite skräckfilmsstämning ombord, nära alla misstänker alla för att kanske just nu inte vara sig själva utan en alien.

voy cathexis 2Jag hade önskat att regissören och manusförfattaren hade mjölkat den paranoia som väcks ombord ytterligare lite mer. För det är ju en ohållbar situation: att försöka hålla en skuta som Discovery flytande om vem som helst, när som helst, plötsligt kan vara besatt/fjärrstyrd av en främmande varelse. Men visst förvaltar man en del av det här riktigt bra, tycker att Cathexis är ett ovanligt spännande avsnitt. Och till sist visar det sig förstås att intrigen innehåller ytterligare ett lur. Det är Tuvok som är besatt av ett främmande medvetande, och den som flyter runt på skeppet och ibland får folk att ändra Voyagers kurs är Chakotay. Han försöker förhindra att Voyager ska åka in i nebulosan och besättningens hjärnor ska bli käk åt komarerna som lever där. Så till sist visar det sig att spöket är snällt, och den som alla litat på är den som är besatt.

Sedan måste man ju bara älska ett avsnitt som har en replik som:

TORRES: I think I was just taken over by the alien. One second I was working the plasma relays and the next thing I knew, I was ejecting the warp core.

Råkade liksom bara skjuta ut den. Måste ha varit besatt. Förväntade mig att nästa grej Torres frågar om är när det blir fika. Så odramatiskt lät det, liksom

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 13/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 374 tv-avsnitt.

VOY: State of flux. Det om förrädaren ombord på Voyager.

voy state of flux 6Det känns väldigt…ljust att vara tillbaka på Voyager igen efter tiden på Discovery. Jäklar vad de lyste upp bryggan och de flesta andra rummen i den här serien. Och så sällsynt osmickrande uniformerna är i både skärning och material. Och så långsamt alla pratar. Och så fantastiskt löjliga de främmande rymdfolken ser ut. Ja, det är onekligen lite av en chock att resa tillbaka i tiden till april 1995 från att ha tillbringat de senaste veckorna med nyproducerade Discovery. 

Voyager må rent dramaturgiskt ha varit uppbyggt med avslutade avsnitt istället för långa dramaturgiska bågar, men visst hänger historieberättandet ändå ihop på ett snyggt sätt. State of Flux knyter på sätt och vis ihop med förra avsnittet i serien, Prime Factors. Bägge avsnitten visar hur den begränsade dejtingpoolen på Voyager leder till fruktansvärt dåligt omdöme. Man vill förstås inte att personen man är betuttad i (eller haft en relation med) ska visa sig vara en lögnare, så man slår dövörat till. Man plockar också upp lite andra godbitar från säsongen som gått, som motsättningarna mellan de olika delarna av Voyagers besättning – maquis vs federationen. Och så blir det ett härligt återseende av de irriterande kazonerna.

Det är precis den här typen av detaljer och helhetstänk som gör att manusen för Voyager rent generellt håller en högre klass än tidigare inkarnationer av Star Trek. Tycker också att det är bra att det tar ett tag innan man inser vad det här avsnittet faktiskt handlar om. Trots att det är ett så allvarligt och jobbigt ämne som – förräderi!

voy state of flux 2Elva avsnitt tog det alltså innan Voyager fick sin egen huvudfiende – och det känns lite som att det ger hela serien lite struktur (och även här faktiskt kanske en återkommande storyline). I State of Flux visar det sig att Seska inte alls är den devota bajoranska rebell som hennes f d pojkvän och maquis-befäl Chakotay trodde. I stället var hon en förklädd Cardassier. Och hennes analys av Voyagers situation i en okänd kvadrant av galaxen är inte att håglöst fara runt tills man hittar en väg hem. Nej, hon vill skapa allianser, skaffa sig mäktiga kompisar och använda Federationens tekniska försprång som valuta i kampen för överlevnad. Inte så mycket generalorder ett, alltså. Och det här är inget som hon tänker ta på något stormöte. Helt på egen hand köpslår hon med Kazonerna, prackar på dem replikatorteknik som de råkar felanvända med tragiska följder. Mot slutet av avsnittet lyckas hon till och med transportera sig över till ett av deras skepp och undgår därmed kapten Janeways vrede. Förmodligen för att återvända snart och göra livet riktigt surt för besättningen ombord på Voyager. Note to self: folk som gör inbrott i mässen är troligtvis förklädda Cardassier.

voy state of flux 3Seska ansluter sig alltså till en stolt tradition av kirurgiskt förändrade fiender till Federationen, man kan väl kalla henne lite av Voyagers Ash Tyler — fast utan hjärntvätten. Och precis som i Discovery finns det här en (i och för sig avslutad) kärleksrelation som komplicerar saker och ting ytterligare. För Chakotay är det dock fråga om flera grader av sårad stolthet. Det var ju inte bara Seska som var spion under hans befäl, utan även vulcanern Tuvo. Han tvivlar lite på sina ledarskapsförmågor efter det här. voy state of flux

Efter att jag sett avsnittet undrar jag ändå lite över om Seskas analys verkligen är helt felaktig. Voyager är ju ensamma i galaxen, vad händer när man möter en övermäktig fiende? Samtidigt är ju frågan om man kan hålla uppe moralen ombord om man helt struntar i alla regler och reglementen. Hur som helst så bjussar Janeway på en hel del kattigt beteende från sitt håll i det här avsnittet, framför allt mot Kazonerna (som ju för övrigt har ungefär de sämsta frisyrerna i galaxen).

JANEWAY: You know, I’m really easy to get along with most of the time. But I don’t like bullies, and I don’t like threats, and I don’t like you, Culluh. You can try and stop us from getting to the truth, but I promise you, if you do I will respond with all the unique technologies at my command. Janeway out.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 11/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 369 tv-avsnitt. Med det har jag nu sett hälften av alla filmer och tv-avsnitt som producerats till dags dato. Hurra!.  

VOY: The Cloud. Det med rymdmolnet som måste plåstras om.

voy the cloud

Den strikta humanismen fortsätter i Voyager. I förra avsnittet skulle Janeway hellre låta Neelix ligga bunden vid en apparat som höll honom vid liv med en hologramlunga resten av hans liv, än sno tillbaka hans lungor från den rymdvarelse som stulit dem. Ett rätt tufft val, där Janeway trots allt valde att hålla en korrekt etisk linje. Ingen blodshämnd eller lunga för lunga här, inte. I det här avsnittet råkar Voyager allvarligt skada en organism som de misstar för ett vanligt gasmoln. Då väljer Janeway att riskera både besättning och skepp i en extremt farlig räddningsaktion för att “sy ihop” såret de åsamkat gaskroppsvarelsen.

voy the cloud 3Ja, de höga idealen finns kvar ombord, trots att det här faktiskt är ett avsnitt som både börjar och slutar med Janeways tvekan och känsla av otillräcklighet när det gäller besättningens välmående. Detta för henne in på lite olika interna äventyr. I en scen (som  jag inte är säker på om den utgör amerikansk indiankitsch eller inte) så försöker Chakotay försöker hjälpa henne att hitta sitt totemdjur (det visar sig vara en ödla). Hon blir också inbjuden till det holodäcksprogram som Paris satt samman (där han givetvis programmerat in att han ska bli uppvaktad av två kvinnor samtidigt).

Förhållandet mellan kapten och personal ombord är troligtvis ett ämne som vi lär återkomma till. Jag är åtminstone extremt imponerad av tonträffen som finns i det här avsnittet. Balansgången mellan humor och allvar fungerar extremt bra, tonträffen i Janeways logginlägg är perfekt. Det är också kul att se hur även personalen trevar sig fram i hur pass tjenis de får bli med sin chef. Neelix är väl den ende som inte tvekar, han ger gärna goda råd till Janeway kring både ledarskap och kaffekonsumtion, och är också den som blir upprörd när man beslutar sig för att återvända in i gasmolnet som man nätt och jämnt kom levande ur. Men när han försöker fånga Janeways intresse, får han kalla handen – och ett val att lämna skeppet vid nästa lämpliga tillfälle. Sen blir han tyst. Och bakar lite kakor för att höja moralen ombord.

En annan lite märklig detalj i det här avsnittet, som jag inte riktigt sett tidigare, är en begynnande antagonism mella Tuvok och Kim på bryggan när de ser det gigantiska molnet i nebulosan.

Först:

(Voyager heads into the pinky purple swirly thing.)
KIM: I’ve never seen anything like it.
(Tuvok uses his comm. badge.)
TUVOK: Tuvok to Kim. Mister Kim, that is a comment we’d prefer not to hear from a senior officer on the Bridge. It makes the junior officers nervous.
KIM: Yes, sir.

Sedan:

(They push through the barrier.)
JANEWAY: What do you make of it, Mister Tuvok?
TUVOK: I am unable to offer identification, Captain.
(Kim uses his comm. badge.)
KIM: Kim to Tuvok. In other words, you’ve never seen anything like it. Oh, I promise not to tell the junior officers.

Här finns lite bitchfight-tendenser som jag hoppas utvecklas i kommande avsnitt. Kan vara roligt med lite fiender på bryggan!

voy the cloud 2A-intrigen, den om det där molnet, är den överlägset tristaste i det här avsnittet. Säga vad man vill om veckans alien, men ett stumt gasmoln har verkligen inte mycket till personlighet. Tydligen ansågs det här från början vara ett problematiskt avsnitt, men lösningen på problemet var att fylla ut avsnittet med en massa scener som fördjupar relationerna ombord istället. Och så här långt in i serien känns det helt vältajmat. Men för mig är det framför allt balansen mellan det komiska och det allvarliga, ett viss mån av självdistans och sättet att föra in helt wacko moment som det där totemdjuret, som får mig att falla för det här avsnittet. Det känns elegant och utfört med fingertoppskänsla. Ja, allt som inte handlar om det där rätt trista gasmolnet, då. En intrig som för övrigt påminner väldigt mycket om originalseriens The Immunity Syndrome, där Enterprise ju också körde runt i en okänd varelses inre organ och den tecknade One of our planets is missing 

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 6/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 346 tv-avsnitt.