VOY: The Cloud. Det med rymdmolnet som måste plåstras om.

voy the cloud

Den strikta humanismen fortsätter i Voyager. I förra avsnittet skulle Janeway hellre låta Neelix ligga bunden vid en apparat som höll honom vid liv med en hologramlunga resten av hans liv, än sno tillbaka hans lungor från den rymdvarelse som stulit dem. Ett rätt tufft val, där Janeway trots allt valde att hålla en korrekt etisk linje. Ingen blodshämnd eller lunga för lunga här, inte. I det här avsnittet råkar Voyager allvarligt skada en organism som de misstar för ett vanligt gasmoln. Då väljer Janeway att riskera både besättning och skepp i en extremt farlig räddningsaktion för att “sy ihop” såret de åsamkat gaskroppsvarelsen.

voy the cloud 3Ja, de höga idealen finns kvar ombord, trots att det här faktiskt är ett avsnitt som både börjar och slutar med Janeways tvekan och känsla av otillräcklighet när det gäller besättningens välmående. Detta för henne in på lite olika interna äventyr. I en scen (som  jag inte är säker på om den utgör amerikansk indiankitsch eller inte) så försöker Chakotay försöker hjälpa henne att hitta sitt totemdjur (det visar sig vara en ödla). Hon blir också inbjuden till det holodäcksprogram som Paris satt samman (där han givetvis programmerat in att han ska bli uppvaktad av två kvinnor samtidigt).

Förhållandet mellan kapten och personal ombord är troligtvis ett ämne som vi lär återkomma till. Jag är åtminstone extremt imponerad av tonträffen som finns i det här avsnittet. Balansgången mellan humor och allvar fungerar extremt bra, tonträffen i Janeways logginlägg är perfekt. Det är också kul att se hur även personalen trevar sig fram i hur pass tjenis de får bli med sin chef. Neelix är väl den ende som inte tvekar, han ger gärna goda råd till Janeway kring både ledarskap och kaffekonsumtion, och är också den som blir upprörd när man beslutar sig för att återvända in i gasmolnet som man nätt och jämnt kom levande ur. Men när han försöker fånga Janeways intresse, får han kalla handen – och ett val att lämna skeppet vid nästa lämpliga tillfälle. Sen blir han tyst. Och bakar lite kakor för att höja moralen ombord.

En annan lite märklig detalj i det här avsnittet, som jag inte riktigt sett tidigare, är en begynnande antagonism mella Tuvok och Kim på bryggan när de ser det gigantiska molnet i nebulosan.

Först:

(Voyager heads into the pinky purple swirly thing.)
KIM: I’ve never seen anything like it.
(Tuvok uses his comm. badge.)
TUVOK: Tuvok to Kim. Mister Kim, that is a comment we’d prefer not to hear from a senior officer on the Bridge. It makes the junior officers nervous.
KIM: Yes, sir.

Sedan:

(They push through the barrier.)
JANEWAY: What do you make of it, Mister Tuvok?
TUVOK: I am unable to offer identification, Captain.
(Kim uses his comm. badge.)
KIM: Kim to Tuvok. In other words, you’ve never seen anything like it. Oh, I promise not to tell the junior officers.

Här finns lite bitchfight-tendenser som jag hoppas utvecklas i kommande avsnitt. Kan vara roligt med lite fiender på bryggan!

voy the cloud 2A-intrigen, den om det där molnet, är den överlägset tristaste i det här avsnittet. Säga vad man vill om veckans alien, men ett stumt gasmoln har verkligen inte mycket till personlighet. Tydligen ansågs det här från början vara ett problematiskt avsnitt, men lösningen på problemet var att fylla ut avsnittet med en massa scener som fördjupar relationerna ombord istället. Och så här långt in i serien känns det helt vältajmat. Men för mig är det framför allt balansen mellan det komiska och det allvarliga, ett viss mån av självdistans och sättet att föra in helt wacko moment som det där totemdjuret, som får mig att falla för det här avsnittet. Det känns elegant och utfört med fingertoppskänsla. Ja, allt som inte handlar om det där rätt trista gasmolnet, då. En intrig som för övrigt påminner väldigt mycket om originalseriens The Immunity Syndrome, där Enterprise ju också körde runt i en okänd varelses inre organ och den tecknade One of our planets is missing 

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 6/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 346 tv-avsnitt.

VOY: Parallax. Det där Voyager försöker kommunicera med sig själv.

voy parallax

Att åka runt i rymden och plötsligt stöta på någon form av gravitationsfartgupp eller sugas in i ett kraftfält av något slag känns redan lite som Voyagers vanligast förekommande intrigverktyg, och då är jag bara inne på tredje avsnittet i serien. I det här fallet går det inte riktigt att bara försöka accellerera sig ur problemet, eftersom man mottar ett nödanrop av ett annat skepp som ligger och håller på att sugas in i…ja, det är något med en stjärna och kvantumsingularitet, men helt ärligt förstår jag inte riktigt vad det är fråga om. Men det är i varje fall ingen bra grej att dras in i.

voy parallax 3Voyager försöker få kontakt med det främmande skeppet och på andra sätt undsätta det, men inget fungerar. Efter ett tag inser man att man egentligen står och tittar på en spegling av sitt eget skepp, och först då inser man också hur illa ute man själv är. Fast hela den här mystiska situationen mynnar egentligen mest ut i en historia om problemen med att få de två besättningarna på Voyager att smälta samman till en. Att det är lite problematiskt, är ju inte så konstigt. I normala fall skulle nog Federationen och Janeway mest av allt ha velat sätta allihopa från Maquisrörelsens skepp i finkan. I det här nya läget så har Janeway istället valt att göra rebellen Chakotay till försteofficer på Voyager. Nu lobbar han i sin tur stenhårt för att även någon annan av hans före detta besättning ska få chefspositioner ombord, framför allt B’elanna Torres. Ett lite vågat val då Torres har svårt att acceptera auktoriteter och kämpar med ett fruktansvärt instabilt humör (något som hon själv skyller på att hennes mamma är klingon). Det är ju inte helt normalt att slå sina arbetskamrater på käften, eller kasta krukor på sina gamla kompisar när man är förbannad.

voy parallax 2Maktkampen, motsättningarna och förhandlingarna mellan rebellerna och Federationsbesättningen är det som är det väsentliga innehållet i det här avsnittet. Men det är inte bara problematiskt. I försöken att hitta ett sätt att få loss Voyager från den där avfallskvarnen till kvantumsingularitet så klickar det på allvar mellan kapten Janeway och Torres. De bollar idéer och teorier som värsta radarparet och verkar vara på väg in i en härlig womance. Det innebär till sist att Torres går förbi kön med Federationsmannar och blir utsedd till ny maskinchef.  Så blev det ett ganska spännande avsnitt om personalpolitiken ombord, helt enkelt.

Två andra inslag i det här avsnittet är också värda att nämna. Min bredvidläsningsbok Star Trek Voyager Companion är upplagd lite annorlunda än de tidigare Star Trek-böckerna jag läst. Under rubriken Senor readings och Damage report så listar man hela tiden den tekniska statusen ombord. Efter att ha blivit förda till deltakvadranten, fajtats med kazoner och nästan dragits in i en singularitet så är Voyager inte i bästa skick. I det här avsnittets redovisning kan man bland annat läsa att matreplikatorerna ombord fortfarande inte fungerar, och att Torres får som sitt första uppdrag som maskinchef att försöka få igång warpdriften ombord igen.  Voyager utspelas inte i The Next Generations perfekta värd, utan man märker av skeppets och besättningens utsatthet. Ensamma på färd i en okänd kvadrant.

Det andra jag noterar är att man i det här avsnittet leker lite med tidsförskjutningar och tidsuppfattning. Att Voyagers besättning får nödropet från skeppet som man så småningom är en spegelbild, innan man ens själv skickat iväg sitt meddelande tyder på en värld där orsak och verkan inte alltid hänger ihop som det brukar. Eftersom jag sett även nästa avsnitt när jag skriver det här, så vet jag att det är ett tema som vi kommer att återkomma väldigt snart till. Det är tydligt att det här är ett ämne som fascinerar upphovspersonerna,

 

Så, för att summera: en rätt knepig och avancerad grundidé används för att effektivt fördjupa bilden av livet och konflikterna ombord. Trots rätt så mycket technobabble så berättas historien fortfarande med mer stuns och med lite större finess än vad som är brukligt i systerserierna. Jag tappar liksom aldrig koncentrationen eller intresset här. Ja, till och med den ibland förekommande sekundärskammen håller sig borta så här långt.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 3/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 341 tv-avsnitt.