DS9: Visionary. Det där O’Brien räddar Deep Space 9 genom att hoppa fram och tillbaka i tiden.

ds9 visionary 2

Just nu håller det på att gå inflation i Star Trek-avsnitt som handlar om resor i tiden och kortare tidshopp. Av de elva avsnitt jag skrivit om som visades under januari och februari 1995 har fyra innehållit en eller flera tidsförskjutningar. Och de förekommer både i Voyager och Deep Space Nine. Att en tredjedel av avsnitten under den här perioden kretsar kring liknande storylines är ändå anmärkningsvärt, även om varje avsnitt förstås använder sig av tidsresorna på olika sätt.

ds9 visionaryI det här avsnittet lyckas O’Brien genom korta hopp fram och tillbaka i tiden rädda både sitt eget liv (två gånger) samt hela rymdstationen Deep Space 9. En gång får dock hans tidsresande jag byta plats med den upplagan som lever i det tidsintervall som han besöker i det förflutna. Men det kanske är den typ av företeelser som man får räkna som nollförluster.

Den självklara invändningen är förstås att det är en himla tur att de flesta av tidshoppen är så pass vältajmade att O’Brien till exempel får se sig själv dö – och inte bara förlflyttas i tiden till när han går på toaletten, eller diskar eller något annat tråkigt. Men om man ska vara helt rättvis så får han ju faktiskt göra en tidsresa två gånger under lite olika förutsättningar för att få reda orsaken till att Deep Space 9 går under.

Från början får vi reda på att tidsresorna beror på att O’Brien utsatts för strålning. Och det är väl ett annat sånt där frågetecken som dyker upp när man ser på det hela i efterhand. Tidshopp och tidsresor håller ju definitivt på att normaliseras i den här serien när läkaren ombord på rymdstationen inte ens blir chockad över att en av hans kollegor reser i tiden ungefär lika ofta som någon byter skjorta.

ds9 visionary 3O’Briens tidsresande utspelas samtidigt som Deep Space 9 tar emot ett besök av en romulansk delegation. De har kommit för att få valuta för den insats man gjorde när man lät installera en romulansk osynlighetsmantel för federationsskeppet Defiant när man försökte få kontakt med gammakvadrantens härskare, The Dominion, i slutet av förra säsongen.  Romulanerna är övertygade om att Sisko och de andra håller inne på  information, och vill bland annat ha fler och längre förhör med Odo, eftersom han ju är av samma ras som Dominionimperietts härskare, The Founders –   Grundarna. Romulanerna är helt enkelt sjukt oroade över hela situationen med ett hotfullt Dominionimperium i andra änden av ett maskhål, och tänker inte sitta passivt och vänta på att bli angripna. Vad man än tycker om deras reaktion, så är den ju inte helt ologisk. Federationens passiva inställning är lätt märklig.

Trots mina invändningar i början av det här blogginlägget om risken för upprepningar, så tycker jag att det här vare ett riktigt väl utfört avsnitt. Insatsen i O’Briens tidsresor stegras hela tiden, så att det till sist handlar om både hans personliga och hela stationens överlevnad. Det känns också nästan lite uppfriskande med en fiende som fortsätter att bära sig ondskeullt åt, efter alla dessa fredsavtal som Deep Space Nine kretsat kring på sistone. Jag gillar också att man fortsätter att bygga vidare på den romantiska spänningen mellan Odo och Kira, för att inte tala om det roliga klippet till när Kira blir vansinnig på frågorna från den romulanska delegationen, trots att hon lovat att hålla sig kall och behärskad. Dessutom lyckas man på ett bra sätt koppla ihop intrigen om tidsresorna med Romulanernas skumma planer, samtidigt som Romulanernas motiv kändes ovanligt genomtänkt.

Betyg:9/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 350 tv-avsnitt.

VOY: Time and again. Det med Janeways och Paris tidsresa till planeten som går under och inte.

voy time and again

Ofrivilliga tidsresor var verkligen en het grej i januari 1995. I systerserien Deep Space Nine har vi precis varit med om en färd tillbaka till jorden 2024 i Past tense, där hela Jordens och Federationens historia riskerades på kuppen. I förra avsnittet av Voyager meckade man också med förhållandet mellan nu och då. Och så nu Time and away, där Janeway och seriens nya hearthrob Tom Paris visserligen bara färdas 33 timmar tillbaka i tiden, men det skulle kunna vara tillräckligt för att eventuellt kunna rädda civilisationen på en bebodd planet undan en nära förestående undergång.

voy time and again 2I avsnittets början skakas Voyager av en chockvåg. Den kommer från en enorm explosion på en närliggande planet, där nu allt liv har utplånats. Men medan Voyagers besättning undersöker ruinerna så sugs liksom kapten Janeway och Paris ett drygt dygn tillbaka i tiden. De befinner sig nu omgivna av folk som inte vet om att de ska dö (av någon anledning alla klädda i prideflaggefärger). Nu uppstår frågan, ska de berätta något eller inte? Janeway hävdar den heliga generalorder ett, att man inte ska ingripa i främmande planeters liv, medan Paris tycker tvärtom. Efter många turer, där man bland annat blir fångar hos den hemliga motståndsorganisation som jobbar mot det energibolag vars anläggning kommer att förorsaka hela den där jätteexplosionen, så bestämmer sig Janeway till sist för att skita i alla regler och försöka rädda planeten istället (att hon själv annars också kommer att omkomma spelar eventuellt också in i hennes beslut).

Det som är en klassisk prime directive-plot blandas med tidsrese-tropen, och det är en mix som i det här fallet blir rätt förvirrande. För på något konstigt sätt är det just Paris och Janeways resa i tiden som förorsakar den katastrof som de var tvungna att undersöka för att föras tillbaka i tiden. Jättekonstigt, när man tänker efter. Lite liknande hur man i förra avsnittet fick ett nödmeddelande från sitt eget skepp redan innan man skickade iväg det själv. Samtidigt så lyckas Janeway ändå på något sätt lyckas förhindra katastrofen och då återställs på något vis tiden, coh börjar om igen. Det här kanske låter rätt flummigt och weird, men det är faktiskt inte mitt fel. Man har verkligen gått upp ett steg i obegriplighetsfaktor med intriger som den här. Men, visst, att se Star Trek ska kanske vara en utmaning ibland.

voy time and again 3Det här är ett avsnitt där man också försöker etablera och fördjupa bilden av Janeway, och även bygga vidare på hennes relation till Tom Paris. Det är också ett avsnitt där man på allvar försöker etablera en telepatisk gåva hos Kis, kvinnan som Voyager lät följa med från planeten Ocampa i piloten, och som också är flickvän till Neelix. Hennes funktion i handlingen är dock inte riktigt genomförd, om något ställer hon faktiskt bara till med problem med sina gåvor. Ja, man kan säga att det är hennes instinkt som håller på att leda till att planeten går under. Hon är också den enda ombord på Voyager som har något som helst minne av den där kraftvågen som inleder avsnittet, eftersom hon väcks av ångesten hos alla de personer som dog i explosionen.

Jag är, som sagt, inte helt förtjust i tidsreseavsnitt, och den här gången blir faktiskt intrigen bara konstigare och konstigare ju mer man tänker på den. Hur underhållande jag än tycker att det är, så känns det mest av allt som en extremt ansträngd premiss. Ganska märkligt eftersom allt började på ett manusmöte med en extremt enkel idé: “Vad hade hänt om du varit i Dresden just innan bombmingarna under andra världskriget? Hade du varnat folk eller låtit historien ha sin gång?”. Samtidigt är det på nytt ett skickligt berättat avsnitt som håller spänningen och mysteriekänslan uppe, trots allt konstigheter.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 4/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 342 tv-avsnitt.

DS9: Past tense Pt 1 & 2. Tidsresan rakt in i amerikansk inrikespolitik.

ds9 past tense

Det här måste vara det mest politiska avsnittet i Star Trek-familjen hittills. Visst gjordes det en hel del avsnitt med samtidskommentarer inslag i originalserien, men Past tense känns nästan som en opinionsbildande film gjord inför en valkampanj. Så tydlig är kritiken mot ett USA på 2020-talet som bygger ghetton för sina fattiga och utslagna. Där får de leva i en slags parallell civilisation, innanför höga murar där säkerhetsstyrkor knappt ens försöker upprätthålla lag och ordning. Och har du väl kastats in där, är chansen att du ska komma ut extremt liten. Det finns helt enkelt inga arbeten att få på utsidan. Vad man byggt upp är ett system där de som blir över helt enkelt göms och glöms bort. De som är mer lyckligt lottade behöver inte ens se och konfronteras med dem som lever i utanförskap.

Det här är ett dubbelavsnitt, de två delarna visades med en veckas mellanrum. Men trots det, och trots att det är två olika regissörer som står bakom del ett och två, så är det här så pass sammanhållet att det känns som om de är gjorda för att ses i ett svep. Så jag gör inte två olika blogginlägg den här gången. Past tense känns helt enkelt som en helt annan sak än till exempel dubbelavsnitten i The Next Generation, som oftast producerades på var sin sida om säsongsuppehållet.

ds9 past tense 6Historien i Past tense använder sig av ett gammalt hederligt berättargreppet inom Star Trek. Det är på grund av krångel med transportören som Sisko, Dax och Bashir av misstag hamnar på Jorden år 2024. Ett rätt tufft samhälle. Att inte ha giltig legitimation på sig innebär att man genast kastas in i ett läger för lösdrivare, hemlösa och arbetslösa. Det ödet möter Dax och Bashir, medan Dax hittas av en miljonär inom tv-branschen som tar hand om henne och fixar allt hon behöver.

ds9 past tense 5Sisko är så pass inläst på Jordens historia att han snabbt inser att de  råkat hamna i San Francisco bara några dagar innan ett stort uppror bryter ut bland de internerade i lägret. En revolt som på sikt förändrar hela samhället, och leder till ett framtida samhälle präglat av humanism. Han inser också faran med att han och de andra på något sätt påverkar händelseförloppet. Det skulle kunna få allvarliga följder för framtiden på hela planeten. Så givetvis blir Bashir attackerad av någon idiot i lägret, och en man dör när han försöker gå emellan de två. Och mycket riktigt är det förstås Gabriel Bell, den person som utpekats som en hjälte under upploppet. Och i ett ögonblick har hela Jordens framtid förändrats. I framtidens 2300-tal så sitter Kira och O’Brien och inser att allt det som kallats för Federationen i deras tid på ett ögonblick har försvunnit. Inte ens en enda kommunikationssatellit kretsar kring Jorden.

Jag har egentligen ganska svårt för den här typen av avsnitt. Intriger som går ut på att tidslinjen förändras på grund av något som en resande i tiden uträttar i det förgångna, vilket sen påverkar den framtid hen kommer ifrån Jag fastnar liksom i funderingar där våra utskickade från framtiden också borde sluta existera i det förgångna, eftersom deras tidsresa inte är möjlig på grund av att transportörtekniken och Federationen aldrig utvecklades.  Säkerligen ett så pass grundläggande ifrågasättande att det finns hundra mer eller mindre avancerade teorier och svar på den. Men jag kan i alla fall deklarera att jag inte tycker att den där typen av historier är så himla spännande. Det blir gärna fyllt av ansträngda konstruktioner, i det här fallet måste man till exempek uppfinna en märklig tidsbubbla runt skeppet Defiant för att Kira och O’Brien ska kunna sitta där och sakna Federationen (även deras liv borde väl egentligen ha förändrats när Bashir och Sisko såg till att historien förändrades).

Men trots mina invändningar så måste jag ju ändå acceptera att några av Star Trek-konceptets finaste produktioner gjorts med historier som utspelas med precis den här typen av premisser. Legendariska The City on the Edge of Forever, och så de här två avsnitten, då. För det här är ju också något så fiffigt som en ren dystopi om Jordens framtid liksom intricksad i historien om den utopiska Federationen.

ds9 past tense 2Jag kan förstås lista en rad svagheter med Past tense. De klyschiga porträtten av de mer kriminella elementen i uteliggarghettot,och de löjliga tidsresorna som Kira och O’Brien gör till olika tidsåldrar på jakt efter sina kollegor. Men samtidigt märks det att det här avsnittet är gjort med genuint engagemang. Redan från början var tanken att göra något som relaterade till den stora mängden uteliggare som manusförfattarna och producenterna själva såg i Santa Monica och Los Angeles. Men ämnet kändes nog ännu mera aktuellt då det, medan man satt och filade på manus, dök upp ett förslag om att internera stadens hemlösa på ett område omgivet av höga stängsel dök upp i debatten.

ds9 past tense 4Och det här är faktiskt väldigt bra. Ett slags helgjutet berättande som jag ofta saknat i de “moderna” Star Trek-produktionerna. Dubbelavsnittsbudgeten utnyttjas också till att använda ovanligt många statister och bygga upp slitna stadsmiljöer, en slags realism uppstår som också känns rätt ovanlig i en serie som så ofta utspelas i blanka futuristiska miljöer.  Och, som jag sagt tidigare, för en gångs skull känns inte en tidsresa i serien bara som en ursäkt för att få dyka ned i utklädningslådan och kunna återanvända färdiga kulisser. Nej, här finns en mening, ett syfte och en tydlig vilja bakom avsnittet. Och jag skulle dessvärre inte vilja säga att den känns mindre aktuell idag än 1995. Tvärtom.

ds9 past tense 3Bonusfakta: Intressant att det till och med finns ett rasifieringsperspektiv i det här avsnittet, det är den vita kvinnan som lotsas in i överklassens skydd, medan araben och den svarte mannen sätts bakom lås och bom. Det här är också första gången man pratar om “Starfleet’s temporal displacement policy”, ska bli kul att höra om vilka reglementen man egentligen har kring tidsresor inom Federationen.

Betyg: Del 1: 9/10, Del 2 9/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 11 & 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 338 tv-avsnitt.

TNG: All good things, pt 1 & 2. Avslutningsavsnittet som både är en prequel och återförening.

tng all good things

Det är slut nu! Det är äntligen slut nu!! Ja, förutom en och annan långfilm lite längre fram i tiden, kanske. Men det viktiga här och nu är att jag till sist nått slutet på The Next Generations sju år långa uppdrag. Den första av de tre massiva sjusäsongsserierna är till ända. Över. Förbi. Märks det att jag är mer glad än sorgsen över att jag sett klart på serien?

Det tog mig nästan på dagen 23 månader att komma igenom de 176 (eller om det är 178) avnitten i serien (fast då hann jag också med två säsonger Deep Space Nine, samt några långfilmer och böcker också). Jag tror att ett av skälen till varför det tagit sån tid att komma igenom The Next Generation är att det ofta känts som om man inte riktigt visste vart vi var på väg. Alltså, på ett plan är det så i serien – resandet med Enterprise sker på måfå och det verkar inte finnas något stort, övergripande uppdrag att hålla sig till. Inte ens det där gamla, att söka kontakt med nya livsformer, tar upp särskilt mycket av speltiden. På ett annat plan stämmer det också in på hela serien. Vi hade de första, svajiga, Roddenberry-styrda åren. Vi har gisslet med de avslutade avsnitten, vilket lett till att man inte vågat, velat eller orkat fatta beslut som skulle få konsekvenser för framtida säsonger (se förhållandet mellan Worf och Troi, till exempel). Det är också en serie som redan från början sattes i en tvångströja med begränsningar och arv från sina föregångare, och som aldrig riktigt lyckades skaka av sig självbilden om att man ska ge en en optimistisk och positiv vision om framtiden och mänsklighetens möjligheter – även om det inte alltid blir så bra tv-dramatik.

tng all good things 3Med detta sagt så är det ett rätt stiligt manusbygge man fått ihop till det avslutande dubbelsavsnittet. I All good things lyckas man skapa den där verkliga kinderäggseffekten. Man knyter samman seriens första avsnitt med säsong sju och får samtidigt till en återträff 25 år in i framtiden. Och det är stackars Picard som kastas mellan de tre tidsplanen, och försöker få rätsida på om han bara blivit senil där han hoppar mellan olika tidsperioder, eller om hans faktiskt är indragen i något där hans beslut slutligen kommer att påverka hela mänsklighetens chans till överlevnad.

En bra bit in i det här upplägget sitter jag nästan och gapar av förvåning. Efter en rad halvbra avsnitt så nästan osar det av genialitet om det här manuset. Att mitt gamla hatobjekt Q gör en comeback kan jag ha överseende med, han utgör ju trots allt länken mellan seriens början och slut. Plus att det på något vis känns logiskt att den där rättegången som inleddes för sju år sedan skulle kunna få sitt avslut nu. Att det är lite svårt för mig som tittare att i varje klipp genast identifiera exakt vilken tid vi befinner oss i när tidshoppen sker mitt i meningar och sånt där, det tycker jag bara är kul. Jag kan bara tänka mig de olika excelarken som sattes samman för att snabbt indikera var vi befinner oss  i tid – framför allt förstås i skiftena mellan första och sjunde säsongens tidslinjer, som ju är mest lika varandra. Att låta Denise Crosby och Tasha Yar på nytt återvända till serien här kändes ju för en gångs skull helt motiverat, hela hon är ju en väldigt tydlig tidsmarkör.

Manusarbetet kring det sista avsnittet skedde under stor press, samtidigt som alla också ville att det skulle bli något spektakulärt och minnesvärt. Manuset skrevs om in i det sista och många idéer fick strykas helt eller skäras ner på vägen till färdigt avsnitt. Bland annat hade man från början tänkt sig att trycka in även en fjärde storyline om borger i det här avsnittet och en bisarr scen där Geordi och Picard i framtiden försöker stjäla Enterprise från ett museum. Men även utan de ingredienserna så är det här rent strukturellt nog det mest komplicerade som gjorts inom Star Trek-universumet.

tng all good things 2Det här var också ett avsnitt som producenten Michael Piller var inne och styrde och ställde i, till mångas missnöje. Mer technobabble och mindre utforskande av rollfigurerna var en av konsekvenserna, men också förändringar som gav en starkare intrig och mer action. Själv tycker jag nog att själva grundidéerna i avsnittet räcker långt, och börjar tappa intresset när man fastnar i långa förklaringar kring antitid, och parallella skeenden involverande tachyonpulser i de tre olika tidsplanen som samverkar på ett katastrofalt sätt.

tng all good things 5Det är när jag inser att hela handlingen i de här två avsnitten är ett test för att ta reda på om Picard och mänskligheten har en utvecklingspotential tillräckligt stor för att låta dem existera som art som jag faktiskt tröttnar lite. Ytterligare en intrig kring något som egentligen inte utspelar sig i verkligheten, utan bara i Q:s testbubbla? Ännu ett slut där i stort sett hela handlingen nollställs och vi befinner oss ungefär där vi började (de scener vi sett av framtiden är ju bara en av många möjiga framtider)? Så blir det allra sista avsnittet av The Next Generation en näst intill perfekt illustration av hela seriens problem, att hyfsat djärvt faktiskt ta sig någonstans. Antingen det, eller ett bevis på att jag inte är tillräckligt utvecklad mentalt för att ta till mig det här avsnittet, och i och med det eventuellt ett bevis för att Q och hans överordnade borde utrota mänskligheten?

tng all good things 4Men visst finns det en hel del underbara saker här: Patrick Stewart som den gamle, nästintill senile, Picard är urbra. Att han och doktor Crusher faktiskt verkar ha fått till det och till och med hunnit gifta och skilja sig känns som en lättnad. Precis som att det känns schysst hon numera är kapten över ett eget skepp (om än med en väldigt dåligt ålderssminkad Gates McFadden på bryggan. Tydligen hade hon väldigt känslig hy, så hennes smink gled liksom av ansiktet under dagen, vilket ledde till en total omsminkning någonstans vid halvtid på varje arbetsdag).

Som helhet ett avsnitt som trots vissa problem faktiskt både lyckas förvåna, chocka och irritera, och det är väl en rätt härlig kombination.

Betyg: 9/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 25 & 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 324 tv-avsnitt.

 

 

 

Time’s arrow, pt 2. Det där Datas huvud skruvas tillbaka igen.

tng time's arrow 2

Jo, jag erkänner. Jag njuter faktiskt för första gången av utklädningslåde-effekten i Star Trek.  Jag tycker för en gångs skull att det är jättekul att se besättningen infiltrera dåtiden och smyga med sina tricorders under sina tidsenliga outfits. I San Francisco på 1800-talet betyder det till exempel att Riker får klä ut sig i en gullig polisuniform och doktor Crusher i tidsenlig sköterskeuniform. Det är väl bara när gänget låtsas vara ett resande teatersällskap för att slippa undan en aggressiv hyresindrivande tant som det blir lite för mycket buskis för mig.

tng time's arrow pt 2Jag tror att jag köper tidsresandet den här gången för att det finns en plot som faktiskt får allt att hänga ihop. Datas huvud, upphittad i ett gammal gruvschakt på 2300-talet hänger alltså ihop med hungriga aliens som utnyttjar koleraepidemin för att sno åt sig människosjälar att käka. Och som en bonus Guinans 1800-talsupplaga som får en föraning om var hon kommer att jobba 500 år senare. Det här är ingen konstig Sherlock Homes-hyllning eller ett lustigt äventyr på holodäck, utan ett schysst skrivet mysterium.

Jag orkar oftast inte fundera för mycket på orsak och konsekvens i och med tidsresor, därför bara köper jag saker som att den huvudlösa Data på 2300-talet faktiskt behöver och kan använda sig av huvudet som blev kvargklömt på 1800-talet, men som nu är återfunnet är en tidsresebonus som i varje fall jag inte såg komma. Jag tyckte till och med att det var en rätt så snygg konstruktion. Mark Twain-figuren är däremot minst lika påfrestande när han kommer till Enterprise. Den gubben går inte, så att säga.

Betyg: 8/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 229 tv-avsnitt. Det här är också mitt femtiofemte inlägg i årets #blogg100-utmaning.

Time’s arrow pt1. Mysteriet med Datas avslitna huvud.

tng time's arrow 2 2

Åh nej! Inte ett avsnitt till där besättningen på Enterprise får klä ut sig i historiska kläder och genomföra en tidsresa! Traumat efter Robin Hood-hyllningen i Qpid finns fortfarande kvar i mitt medvetande, och när Data transporteras till San Francisco år 1893 befarade jag det värsta. Eller, ännu värre, kändes inte det här tidsresekonceptet väldigt mycket som originalseriens mest krystade avsnitt. De där som kändes som besparingsåtgärder där man kunde återanvända gammal rekvisita och gamla kostymer från genrefilmer som utspelats i vilda västern och på romartiden?

tng time's arrow 1 5Men för en gångs skull kommer mina fördomar på skam. Det här är det mest fokuserade och intressanta tidsreseavsnittet sedan orginalseriens The City on the Edge of Forever.  Manuset är smart vävt när man blandar in aliens som lever på mänsklig energi, plockar in en 1800-talsupplaga av Guinan och redan från början teasar om att historien ska ta en ände med förskräckelse –  avsnittet inleds ju med att man hittar Datas avslitna huvud under en utgrävning på 2300-talet.

tng time's arrow 1 2Min största invändning är att man envisas med att skriva in Mark Twain i det här avsnittet. Visst, det är inte lika pinsamt som när man envisades med att låta president Lincoln göra ett framträdande, men gubben är likväl sjukt tjatig och jobbig. Jag inser att man tänker Twain som en tidsmarkör, en koppling till verklig historia, och även en hommage till Twains ofta förbisedda science fiction-skrivande. Men han framstår verkligen som en sjukt osympatisk filur i det här avsnittet.

tng time's arrow 1 4Tydligen hade man inte tänkt avsluta den femte säsongen med ytterligare ett tudelat avsnitt. Men så började det ryktas om att starten på Deep Space Nine innebar att The Next Generation skulle läggas ner. Ett dubbelavsnitt verkade som ett bra sätt att kväsa de spekulationerna. Och för första gången tycker jag till och med att det andra avsnittet av de två är bättre än det första! Och – förresten – det där med att det var av budgetskäl man förlade handlingen till 1800-talet stämmer inte. Det här var tydligen det dyraste avsnittet under hela säsong fem!

Betyg: 7/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 228 tv-avsnitt. Det här är också mitt femtiotredje inlägg i årets #blogg100-utmaning.

Cause and effect. Måndag hela veckan i tidsrymdloopen.

tng cause 5

Men, jag tror minsann att alla överträffade sig själva i Cause and effect. Bara modet att låta ett avsnitt börja om och börja om och börja om i sådär 20 minuter utan att man förklarar vad det handlar om kräver visst mod och tro på tittarnas tålamod. För det tar nästan halva avsnittet innan intrigen egentligen tar fart.

tng cause 3Jag älskar det här, och tycker att det här är ett av de bästa avsnitt jag sett i The Next Generation. Satt och log sönder ansiktet, så kul tyckte jag att det var att man var så konsekventa och inte fegade ur. Att låta Enterprise sprängas i bitar redan i teasern före vinjetten är ju det ultimata sättet att starta ett avsnitt på. Det kan man inte göra mer än en gång i en serie, men den här gången var det verkligen ett perfekt val.

Vad det handlar om är alltså en variant på Måndag hela veckan/Groundhog Day. Enterprise har fastnat i en loop i tidsrymden, en loop som slutar med att skeppet går i tusen bitar. Sen börjar allt om igen, ett drygt dygn tidigare. Men till skillnad från Bill Murray-filmen så minns ingen här vad som har hänt tidigare. Inte till en början i varje fall. Men ganska snart börjar Beverly Crusher få känna déjà vu, och hon hör ekon av tidigare varv i loopen i sitt rum på natten. Efter någon upprepning kan hon känna på sig att ljuden kommer att komma så pass långt i förväg att hon har sinnesnärvaro nog att spela in dem.

Eftersom många har samma känsla som Beverly är det här inget som är svårt att presentera på skeppets morgonmöte. Nu ska bara besättningen ombord på Enterprise  försöka ta sig ur loopen och förhindra skeppets undergång, samtidigt som man inte minns något av det som hänt när loopen startar om. Klurigt, eller hur? Själva lösningen är ganska ointressant, det är uppbyggnaden fram till den som är intressant. Och, förstås, öppningen på det sista pokerpartiet. Pokern brukade tydligen var ett sorts dragspel som man tog till när ett avsnitt var för kort, den här gången är den extremt betydelsebärande.

tng cause 4Själv undrar jag över väldigt värdsliga ting när jag ser det här avsnittet. Vad är det till exempel som doktor Crusher dricker innan hon går och lägger sig? Sömnmedel? Är det sprit? Antyds det i de här scenerna att Beverly går och skåpsuper på kvällarna innan det är läggdags? Är det i så fall förklaringen till det lite senila nynnandet hon håller på med när hon fixar med sina blommor? Och det lilla hårbandet som hon pyntat sig med innan sänggåendet?  Ännu lite märkligare är det förstås att man från författarhåll låter just Crusher få den första känslan av déjà vu. Lite stört eftersom det redan finns ett helt avsnitt som bara går ut på att hon går runt och minns saker som alla andra glömt.

tng causeAvslutningsvis vill jag också beskriva lite av den eufori som jag känner när Kelsey Grammar (Frasier) dyker upp i den allra sista scenen. Så bra som den buttre kapten Bateman. Mer sur och avmätt har jag väl inte sett någon federationskapten vara.

Betyg: 9/10.

 

 

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 220 tv-avsnitt. Det här är också mitt fyrtiofjärde inlägg i årets #blogg100-utmaning.