Star Trek-serier: The Key Collection Volume 5. Steriliseringsduschar och kristallvarelser.

I väntan på nya Discovery-serien känns det lite angeläget att avsluta några gamla bloggtrådar. Som den om de gamla Golden Key-samlingarna, som jag ju ägnat mig åt de senaste månaderna. Helt avslutad blir kanske aldrig min seriedokumentation av den här eran, för det verkar nästan ligga någon form av förbannelse över återutgivningarna av de gamla Star Trek-tidningarna. Både The Gold Key Archive och The Key Collection kom ju bara upp i fem samlingsutgåvor, sedan avbröt de utgivningen.

I och med den här samlingen har jag i alla fall kommit en bit på väg. Ända fram till serierna som gavs ut 1977, det vill säga nummer 43 av totalt 61 utgivna tidningar (varav i alla fall ett av de nummer jag saknar var en återutgivning av en serie jag redan skrivit om). Helt oåtkomliga är däremot inte resten av serierna. I Eaglemoss stora utgivning av Star Trek-serier (som jag tänkte skriva om i nästa blogginlägg) finns alla Gold Key-serier utgivna som ett slags extramaterial till volymens huvudäventyr. Eventuellt får jag starta ett separat sparkonto för de där sista sjutton albumen, om jag ska ha råd att köpa dem också. För just serieböcker är nog bland det dyraste man kan ge sig in på när det gäller Star Trek-utgivning. Det är mycket snyggutgåvor och komplettistbeten där ute.

Kanske blir det trots allt några sådana inköp, för de här senaste åtta seriehistorierna var förvånansvärt roliga att läsa. Det kändes som att alla hade haft det riktigt kul på jobbet när de kom till, och man tar sig lite härliga friheter med kanon: McCoy får till hux flux en dotter, man hittar på en rad nya konstiga tekniska hjälpmedel och vi får till och med se manskapet på Enterprise duscha nakna i en virusdödande steriliseringskammare. Det är kanske bara bra att ta små mikropauser i sitt Star Trek-bloggande då och då, för att liksom återfå lite av lusten för det här projektet och kunna uppskatta alla konstigheterna som det bjuds på i Trekiversumet. Däremot är det allra första äventyret i just den här samlingen kanske också bland de svagaste.

The Psychochrystals

Enterprise far till en fjärran planet för att samla in lite mineraler, stenar och andra saker som kan vara bra att ha. Det visar sig att planeten är full av kristaller, men med telepatiska krafter – de gör Kirk paranoid och får Scotty att svimma av efter att ha visat honom flera olika och motsägelsefulla sidor av hans personlighet. Det är förstås bara Spock som inte blir nämnvärt omskakad av upplevelsen.

De enkla kristallerna på planetens yta är egentligen kristallbebisar. När de sedan växer upp blir de sjukt fula kristallvarelser med humanoid form. De är dessutom inte särskilt gästvänliga, bittra efter olika närkontakter med gruvarbetare och olika utforskare. Därför döms alla från Enterprise till döden, men benådas efter att de oskadliggjort ett kristallmonster (allt liv på den här planeten är exakt som på andra planeten, men i kristallform). Enterprise-snubbarna lämnar kvar lite vetenskapliga fakta och läroböcker så att kristallvarelserna kan fortsätta att monstersäkra sin civilisation i framtiden – och kanske förstå att böcker och kunskap kan behövas även om man är supertelepatiska och kan dela allt med varandra. Ett rätt så tramsigt moraliserande slut på en rätt meningslös historia. Kanske kan Enterprisebesättningen sluta att mobba Spock, i stället för att vara så himla självgoda och nedlåtande. Vill man vara lite välvilligt inställd kan man däremot se det här äventyret som ett slags förebådande inför de tidskristaller som senare introduceras i Star Trek-universumet.

Oavsett hur illa läget är, så finns det alltid tid att dra ett taskigt skämt om Spock.

A Bomb in Time

Oj, tidsresor med hög insats här. Ett massförstörelsevapen färdas bakåt i tiden, och Federationen utpressas på en massa pengar. Om man inte betalar i tid så förstörs Jorden någongång för länge sedan.

Scotty och Kirk ger sig iväg för att försöka spåra upp bomben, men eftersom det är lite oklart till vilket århundrade som den färdats så far man olika långt tillbaka i historien. Scotty hamnar i 1800–talets vilda västern, och är så pass slarvig att hans phaserpistol nästan hamnar i klorna på ett gäng skurkar. Kirk hamnar i 1900-talets Hollywood och jobbar lite tillfälligt som stuntman. Specialeffekter hos den där filmstudion är nämligen lite väl häftiga för sin tid, och det visar sig förstås att den fx-ansvarige är vetenskapsmannen som dragit iväg med den där bomben. Det hela utmynnar i en härlig jaktscen där de bägge åker längs en motorväg i gamla romerska hästkärror – som en motorvägsversion av Ben Hur, typ. Och forskaren visar sig egentligen vara en ärlig och hederlig typ, som for tillbaka i tiden för att förhindra att det hemska vapnet han varit med och uppfunnit någonsin skulle användas. Det här var ett av de få serieavsnitten i den här samlingen med samma känsla som i tv-serien. Ja, om den då inte hade varit nedlagd vid det här laget och redan tidigare använt både vilda västern och romarriket som miljöer där avsnitt utspelas.

One of our Captains is Missing!

Kirk får tillfälligt lämna Enterprise för att fara ut på ett hemligt uppdrag. Kaptensstolen på hans gamla skepp fylls av en vikarie som bara vill hålla på med olika krisövningar, gång på gång på gång. Men det egentliga temat i det här äventyret är faktiskt kolonialism.

Intrigen i One of our Captains is Missing kretsar kring ett utsatt urfolk som blir utnyttjade när de upptäcks av den “moderna” civilisationen på planeten. När övergreppen pågått ett tag får man hjälp och vapen av klingoner för att kunna slå tillbaka mot sina antagonister. Men klingonerna är förstås själva rätt sugna på att själva kolonisera det där folket och dess planet. Man kan väl säga att storylinen är lite som kalla kriget, fast i rymden.

Visst brukar de tecknade äventyren ofta avvika från Star Trek-kanon, men det är ändå en aning uppseendeväckande att Kirk i den här storyn tycker att klingonerna bör dela med sig av sina bomber till urfolket. Visst, det är i det här fallet ett sätt att förhindra att folket helt ska hamna i knät på klingonerna – hellre egna vapen än att de sköts av klingonska konsulter – men det är kanske inte helt glasklart hur en ständig upprustning ska kunna skapa fred på planeten.

På innovationsfronten finns en del nyheter. I det här äventyret använder sig till exempel Kirk av olika förklädnader, där man liksom kan dra av hela ansiktet som en mjuk mask – sådana där som jag har för mig att man kunnat se i olika Mission Impossible-filmer.

Rent berättartekniskt gillar jag att det där urfolket kommunicerar telepatiskt, vilket öppnar upp lite nya möjligheter i bildberättandet (anka med ungar betyder fred på jorden), samt att Kirk flera gånger får chansen att brottas med en musklig klingon (det känns som lite sexigare brottningsmatcher än det kanske var tänkt från början?). Däremot är jag lite frågande över den nya form av demokratiskt styre som besättningen på Enterprise försöker införa när deras t f kapten inte vill fara iväg och rädda Kirk på en planet långt, långt borta. Hade Kirk ens tolererat den där typen av uppförande, att man ska rösta om vad som ska göras? Tror inte det. Och så noterar jag också att fenomenet med fjolliga maskörer/frisörer tydligen – bokstavligt talat – är ett universellt fenomen.

Prophet of Peace

Det här äventyret börjar lite som den gamla storyn om Khan, fast tvärtom. Enterprise har lokaliserat en kapsel som flyter runt i rymden. Där inuti, i en kryokammare, finns doktor Alfred Bleikoff – en gammal forskare och fredsaktivist som frusit ner sig själv i väntan på ett botemedel mot en dödlig sjukdom som han led av.

Så fort Bleikoff är återupplivad så fortsätter han sitt okonventionella arbete för fred. Mest av allt retar han sig på det rymdförsvar som monterats på olika höga byggnader och som han vill montera ner, och han har en sällsynt förmåga att få med sig folket och skapa masspsykos i den här frågan. Efter ett tag förstår våra vänner från Enterprise att det är något skumt på gång, och lyckas till sist avslöja att Bleikoff egentligen är en robot. Hans hjärna har blivit ersatt av någon form av civilisation där ute i rymden, som lurat ut att det här skulle vara ett suveränt sätt att förbereda en invasion av Jorden. Tyvärr en så pass långsiktig plan att deras egen civilisation nog råkat gå under medan de väntade på att Bleikoff skulle bli återupplivad – i alla fall spekuleras det kring det i serien på ett orimligt detaljerat sätt.

Ett rätt så tramsigt äventyr, som ändå är lite roligt berättat. Lite extra bonuspoäng för att vi får se en utdelning av Nobelpriset, som mest påminner om någon galaföreställning, där svensk militär burar in fredsaktivister som demonstrerar.

Mest exalterad blev jag ändå när jag eventuellt hittade det som är ursprunget till de där desinfektionsrummen med blått ljus i Discovery. Ni vet, det där rummet där de flesta i besättningen åtminstone någon gång får sitta halvnakna för att stimulera seriens tittarsiffror. I den här serien är det faktiskt ännu mera naket när besättningen ska bli renade från virus. Även om man förstås måste lägga till att de rengörande strålarna kittlar, så det inte ska bli för homoerotiskt där i duschen. Eller, för att använda korrekt språkbruk här, de står och fnissar i ett steri-bath med steri-rays. Ett påpassligt ditritat räcke ser också till att det inte blir allt för snuskigt i serien.

Furlough to Fury

Ett telepatiskt djur, en Vrell, spelar en av huvudrollerna i det här dramat. Det gör också McCoys dotter Barbara, som forskar inom främmande djurarter. Men det handlar inte bara om underliga djur och förlorade döttrar – här finns också en rätt tramsig krim-intrig om en före detta besättningsman på Enterprise som stulit någon form av ädelsten och gömt ombord på skeppet.

Det största avtrycket i den här serien gör Barbara, en stor djurvän som kan tämja både bläckfiskar och jättebjörnar som kan sända vidare telepatiska budskap utan att en förstå dem själv (för övrigt en väldigt märklig förmåga som egentligen bara kan komma till användning när man ska utforma en plot som den som finns i den här serien). Barbara är till en början rätt vresigt inställd till både sin farsa och Stjärnflottan, men mjuknar sedan något. Själv undrar jag hur Alphaurisk opera låter efter att ha läst det här äventyret, det är tydligen en konstform där man sjunger mellan tonarterna. Och så är jag lite extra fascinerad av de balla “flygande tefat”skeppen i serien. De som dyker upp i den King Kong-liknande scenen där Vrellen klättrar upp i ett torn.

The Evictors

På planeten Nraka så tillber man den store Zotar. Denna gudaliknande figur som lärde hjälpte folket där att utforma sin civilisation, skapade ett skriftspråk och lärde dem livsviktig teknik. Men under det här äventyret visar sig att historieskrivningen hade ganska många luckor. Zotar var egentligen en del av en äldre civilisation som tidigare funnits på den här planeten, och nu – 500 000 år senare — har hans ättlingar återvänt för att kräva tillbaka sitt gamla hem. .

Ett lite tuffare avsnitt det här, där Kirk och Spock bestämmer sig för att försvara befolkningen på Nraka, för att senare inse att varelserna på rymdskeppet egentligen talade sanning om sitt ursprung där. Frågan är väl ändå om man inte förlorar sitt förstahandskontrakt på en planet efter en halv miljon år? Framför allt eftersom de som nu lever på planeten är ättlingar till de som Zotars folk lämnade kvar när de evakuerade sin hotade planet – sjuka, störda och kriminella.

Noterar lite roliga tekniska innovationer här, som en deco-blazer (en pistol som skjuter ut fyrverkerier) samt en jättestor filmduk i himlen. Sedan är i alla fall jag alltid lite svag för serier där folkmassor utbrister i ett GUD ÄR DÖD!

World against Time

Crewen på Enterprise upptäcker en planet som drabbats av omvänt åldrande. Radioaktiv strålning från en helig grotta får befolkningen att bli yngre och yngre, tills de en dag inte längre existerar. Nu ska Enterprisebesättningen försöka stoppa den här utvecklingen, helst innan de själva blivit bebisar.

I World against Time kombineras alltså två teman vi sett förut, barnplaneten och en omvänt åldrande-storyline. Planeter bebodda av barn har vi ju sett i såväl originalseriens Miri och serieremaken Child’s Play, medan det omvända åldrandet finns både i den animerade serien och i ett tidigare nummer av serietidningen.

Scotty utmärker sig lite extra här, han lyckas både bli nedkissad av en jättebaby och försöker uppfostra ett av “barnen” genom smisk på stjärten. Annars är väl höjdpunkten när Scotty och Spock ska placera en sprängladdning i vad som blivit ungdomens källa, och blir små pojkar på kuppen. Men som helhet är det här en rätt så klumpigt berättad story, som förstås slutar med att McCoy på nolltid får fram ett botemedel som gör alla som vill vuxna igen.

Ändå värt att notera en innovation som jag inte hört talas om förrän i det här äventyret, är att den universella översättaren som Enterprisebesättningen använder sig av kallas för en lingua-disc och är baserad på telepati, inte på igenkänning av språk.

The World Beneath the Waves

Här dyker doktor McCoys dotter Barbara upp igen. Och allt gulligull som fanns mellan henne och farsan i slutet av Furlough to Fury är nu som bortblåst. Hon är fortfarande sur över att farsan varit extremt frånvarande under hennes uppväxt, och valt rymden istället för familjelivet. Men hon gör fortfarande det på ett rätt coolt sätt. När en ovanligt pilsk Scotty försöker ragga på henne genom att utlova att han kan vara hennes daddy och ge henne smisk, så hanterar hon även den obehagliga situationen på ett berömvärt sätt. (Det här är andra avsnittet i rad som Scott och smisk kopplas samman – vad är det egentligen som är på gång?)

Storylinen om dottern är betydligt mer intressant än det här undervattensäventyret. Det handlar om ett folk som börjat leva under vattenytan för att undkomma någon form av strålning från rymden. Med tiden har man blivit genetiskt anpassade till att vara vattenvarelser, vilket dessvärre lett till att man börjat med utrensningar av de barn som fötts med “vanliga” luftandningsorgan.

När Enterprise-expeditionen hälsar på under ytan så hamnar man nästan i finkan. Man lyckas ta sig ut från fängelsehålan, men för att komma upp till ytan igen måste man döda ett stort genetiskt förändrat monster, en Agaara. När man väl gjort det så hittar man en liten grupp av luftandande människor som flytt undervattensriket och nu lever ovan jord. Efter lite fredsmäklande sluter de två civilisationerna fred, och efter att McCoy räddat sin dotters liv blir hon på nytt mer vänligt inställd till honom.

Allra mest intressant i det här avsnittet är väl som vanligt de tekniska uppfinningarna som lanseras. Menta-pix-tekniken, små filmer som upplevs i 3D och med smaker och dofter. Samt Comp-ox-tabletten som låter en person leva under vattenytan i 24 timmar.

De här blogginläggen blir extremt långa, men det är något som är så spännande med att folk som inte varit nere med Star Trek fått missbruka franchisen på det sättet som man gör här. När det är som bäst finns det både visuell berättarglädje och visionära tankar kring framtiden – som när man lite i förbifarten lanserar idén med undervattenshotell i ett äventyr. Vi får se när jag får chansen att återbesöka Golden Key-produktionen igen. Ber om ursäkt om några av bilderna i det här blogginlägget är lite suddiga, satt och fotade med kameran sent på natten, och ljusförhållandena var kanske inte idealiska.

Det här är volym 5 (av 5) av The Key Collection, med serier från det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den här utgåvan innehåller serier som gavs ut mellan oktober 1975 och februari 1977. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 774 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och tretton seriealbum – och lite till.

Star Trek-serier: Star Trek/Legion of Super-Heroes. När kapten Kirk träffade Rymdens Hjältar!

Nej, jag kan inte hålla på att bara sitta och läsa gamla tecknade serier. Så här kommer en utgåva som i alla fall gjordes på den här sidan sekelskiftet. Star Trek/Legion of Super-Heroes är alltså en så kallad crossover-serie. IDW/Eaglemoss har gett ut några sådana Star Trek-varianter, som ett slags specialutgåvor i sin längre, sammanhängande serie av Star Trek Graphic Novels. Här finns äventyr med Gröna lyktan och Apornas planet. Men det album jag fastnade för var alltså det med Legion of Super-Heroes, eller Rymdens Hjältar som de hette på svenska. En av de serietidningar jag brukade försöka köpa på Ica i Vallåkra när jag var liten. Ibland hette den Stålpojken och ibland Rymdens Hjältar (på konditoriet i Vallåkra hade de Atlanticserien och Fantastiska Fyran också, men de brukade ramla in mer sporadiskt där).

Jag har alltid varit lite skeptisk till den här typen av samarbeten, men faktum är att korsningen mellan DC-universumet och Star Trek-världen den här gången känns hyfsat logisk, i alla fall när äventyret kommit igång. Och här använder jag alltså logisk i ett väldigt speciellt sammanhang, en genre och koncept där tidsanomalier, äventyr i olika tidslinjer och orsak/verkan-effekter vid tidsresor är sånt som sker mest hela tiden.

Historien börjar med att både rymdhjältarna och Enterprise, var och en på sitt håll, fastnar i någon form av tidsvirvel och spottas ut i ett universum de inte känner till. Eller, det känns bekant men samtidigt inte. Man kan beskriva platsen ungefär som Star Treks spegeluniversum, fast värre, och med inslag av både DC- och Star Trek-universumen. Rymdimperiet som har Jorden som bas är den här gången ännu större, vidrigare och mäktigare än någon gång tidigare. När man forskar lite i den lokala tidslinjen verkar det som om den här jordcivilisationen for till månen när man på vår jord fortfarande höll på att “upptäcka” Jordens kontinenter med segelfartyg.

Efter lite initial fajt mellan de både grupperna kommer de till sist på att de faktiskt har en hel del gemensamt, och att de troligtvis behöver varandra för att kunna ta sig hem till sina respektive tidslinjer och universum igen. Men det finns gränser för samarbetet. Man kommenterar både Kirks gubbsjuka och Spocks sätt att säga självklarheter som om de vore otroligt djupsinniga och genomtänkta. Och så gör man en hyfsat woke kommentar om en av de kvinnliga superhjältarnas minimala outfit.

Några smarta saker man gjort här: försökt hitta likheter mellan medlemmarna i de två gängen, så att till exempel Brainiac och Spock liksom genast börjar samarbeta kring vetenskapliga lösningar på deras problem. Man har också hittat varsin skurk ur respektive universum som man slagit samman till en: Vandal Savage från DC och Flint från Star Trek.
Jag kanske inte riktigt tycker att den här eran inom serietidningsskapande ser särskilt bra ut, men storyn är däremot rätt rapp och humoristiskt.
Och så tycker jag att det är rätt roligt att man skapat ett superhjältegäng för det onda imperiet, där man kombinerat Star Trek och DC-trådar lite hej vilt.

Själv blev jag mest lite förbluffad över hur kul jag hade när jag läste det här. Och att det faktiskt gick att sy ihop de här två världarna hyfsat enkelt, även om Star Trek-crewen egentligen har rätt lite att sätta emot ett gäng hjältar med superkrafter. Att McCoy går runt och söver ner folk med en spruta gång på gång är inte en supersofistikerad skill.

Betyg: 7/10.

Jag har läst utgåvan av Star Trek/Legion of Superheroes som Eaglemoss gett ut som en del av sin Graphic Novel Collection. Skriven av Chris Roberson och ritad av Jeffrey Mo. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och tio seriealbum. Och lite till.

Star Trek (2009). Rebootdags för Star Trek-universumet. Säg hej till Kelvintidslinjen!

Har ni lagt märke till att jag typ….snart är i fatt? Har bara två filmer kvar att skriva om – sedan är jag i fas med den aktuella Star Trek-produktionen. Så jag kan ju inte sitta och vänta på ett nytt Picard-avsnitt, utan måste skriva på lite till. Picard-texterna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Så var det dags för reboot. Nystart, uppdatering och modernisering av det urgamla Star Trek-maskineriet. Tillbaka till grundhistorien, den om Spock och Kirk. Och ett rejält tempobyte. För jävlar vad det går undan här. Efter att ha suttit och kollat på sömniga Star Trek-serier i några år så var känslan av att byta över till den nya versionen av Star Trek ungefär som att byta ut en Voi-elcykel mot Formel 1. Typ. Tycker att de första 20 – 30 minuterna är helt fantastiska.

Jag såg om Star Trek i söndags, tror det var tredje gången jag såg den. Men det var nog första gången som jag helt säkert kan säga att jag verkligen förstod allt som hände i filmen. Jag säger inte att plotten är oöverstigligt komplicerad, men tidigare har jag nog ändå trott att jag missat någon väsentlig detalj när jag kollade. Att hela den där grejen med att Romulus förstördes av en supernova, och att det på något sätt var Spocks fel, slarvas över lite väl snabbt i den här berättelsen (publiken blir ju inte lika komplett mindmeldad av Spock som Kirk blir). Det ska gå undan, liksom, trots att sambandet mellan Spock och supernovan är den helt bärande idén bakom hela det här intrigbygget, och dessutom starten för en helt ny tidslinje inom Star Trek-universumet. Kanske tänkte upphovspersonerna att backstoryn var för långsam, och att man i stället skulle låta publiken njuta av romulaner med tribaltatueringar och Star Trek-universumets hittills mest taggiga skepp?

Men efter att ha sett lite mer än en halv säsong av Picard så kändes allting betydligt mer greppbart. I den serien beskylls ju även Picard för att inte ha gjort allt i sin kraft för att förhindra den romulanska katastrofen. Trots att han ändå kanske var den som försökte göra mest. Precis som Spock i den här filmen. Otack är världens lön, är väl den gemensamma nämnaren mellan de två.

Hela denna rebootade Star Trek är ju en prequel till originalserien, om starten på James Tiberius Kirks karriär. För säkerhets skull inleds storyn redan när kapten James Tiberius Kirk föds, mitt under en katastrof. Ett romulanskt skepp har kommit ut ur ett svart hål, och roar sig med att inleda sin slakt på Federationen med rymdskeppet Kelvin. Pappa Kirk, spelad av Chris Hemsworth, stannar modigt kvar som siste man på bryggan när han sätter en kollisionskurs med det romulanska skeppet. Samtidigt hör han sin nyförlöste sons skrik, över komradion, från en av nödkapslarna som lämnat Kelvin. Klipp till unge herr James Kirk som snott en bil av sin styvfarsa (?) och kör det utför en klippa. Klipp till en blöt kväll på krogen där Kirk både lyckas få stryk av en massa stjärnflottekadetter och bli rekryterad till Stjärnflottan. Av kapten Pike! Men även om unge herr Kirk faktiskt kommer iväg till rymdakademin så hinner han inte slutföra sina studier innan det blir dags att rädda världen. Det romulanska skeppet anfaller Vulcan. Och alla, även kadetter, måste hjälpa till i Federationens motattack.

Nero, som bossar på det där romulanska gruvskeppet, är skitsur på Spock för att han inte höll det han lovade – att stoppa supernovan som hotade att svälja Romulus genom att göra om den till ett svart hål. När Nero attackerar Spock så sugs de bägge in i det svarta hålet som Spock skapat (lite för sent) och färdas bakåt i tiden. Nero och Romulanerna kommer fram först, och får sedan vänta ett bra tag (var det 25 år?) tills Spock kastas ut ur sin tidsresa. Den gamle Spock alltså, spelad av Leonard Nimoy. Då först, när Spock kan se vad Romulanerna gör, så totalförstör man Vulcan. Och eftersom Spock var en representant för Federationen så är planen nu att totalförstöra alla Federationsplaneter. På det sättet har det romulanska imperiet en bättre chans att överleva, tror Nero. Själv tänker jag att han borde satsa på att i god tid varna sitt folk för supernovan i stället. Nu när han faktiskt befinner sig i en tid då katastrofen skulle kunna gå att förhindra.

Det där med Romulanerna och supernovan och tidsresan är det som är nytt i denna reboot, och även det som skapar en ny tidslinje i Star Trek-universumet. Samtidigt så dyker också nya versioner av de gamla rollfigurerna upp. Efter Kirk kommer Uhura, sen Spock och doktor McCoy. Sist i gänget introduceras maskinchefen Scott. Han spelas av Simon Pegg, och befinner sig på en obebodd isplanet när Kirk och gammel-Spock snubblar över honom. Det är tydligt redan från början att det är Scotty och hans lilla trolliknande kompis som ska stå för de flesta comic relief-inslagen i den här filmen. När jag såg filmen första gången minns jag att jag blev oerhört irriterad på scenen där han åker runt i olika genomskinliga rör ombord på Enterprise. Var det så här tramsigt som nya Star Trek skulle vara? I dag kan jag svara: Jo. Den rebootade Star Trek satsar mer tydligt på både humor och action, samtidigt som man dragit ner rejält på allvaret och det självhögtidliga. På det sättet faktiskt en smula mer trogen originalserien än de följande långfilmerna.

Chris Pine i rollen som Kirk fungerar helt okej. Bäst är han när han får stryk. Han har ett sånt där ansikte som liksom fungerar väldigt bra när det är blåslaget. Och han är också väldigt bra på att ligga på golv och “tappa andan”. Två specialiteter som utnyttjas en hel del i den här filmen. Från första gången jag såg filmen minns jag att jag tyckte att det var en mindre revolution att Spock var lite sexig, i och med att Zachary Quinto tog över rollen. En grej som man definitivt byggt vidare på och förfinat när man skulle casta samma roll i Discovery. Men de ersättningsskådespelare jag gillar allra bäst är nog Zoe Saldana som Uhura och Karl Urban som Bones. Winona Ryder (Spocks mamma) känns däremot våldsamt underutnyttjad som skådespelare i den här filmen.

Star Trek är inte bara början på ett gäng nya filmer, det är också produktionen där Alex Kurtzman inledde sin väg mot att senare bli huvudansvarig för allting Star Trek på CBS. Manuset har han skrivit tillsammans med sin vanlige medförfattare Roberto Orci. För regin står J.J. Abrams, som lyckades så bra med den här filmen att han senare blev överköpt till att rädda Star Wars i stället.

Star Trek är en kärleksfull reboot. Gjord med både nördkärlek och en medvetenhet om vad som krävs för att förnyha och uppdatera ett så gammalt koncept. Visst, vi är väl några stycken som har svårt att förlåta upphovspersonerna för att de helt sonika bestämde sig för att utplåna Vulcan i den här filmen. Vi som tycker att man gärna får modernisera – men att det är väldigt bra om man kan göra det utan att ändra så mycket.

Men sett ur dagens perspektiv dyker det upp nya frågor kring den här rebooten. Om det skulle göras en fjärde film i serien, hur förvirrande kommer den i så fall kännas när den ska existera parallellt med de nya Star Trek-serierna. Romulus undergång har man ju fogat in fint i Picard. Men att Vulcan imploderade har väl egentligen bara förekomma i Kelvin-tidslinjen. Hoppas att det blir en fjärde film bara för att se hur fanken de ska lösa det där.

Betyg: 8/10.

Star Trek är den elfte Star Trek-biofimen. Så här långt i min Startrekathon har jag alltså sett 11 långfilmer och 765 tv-avsnitt.

ENT: In a Mirror, Darkly – del 1 & 2. På besök i spegeluniversumet.

Har ni lagt märke till att jag typ….snart är i fatt? Har just nu tre tv-avsnitt och tre filmer kvar att skriva om – sedan är jag i fas med den aktuella Star Trek-produktionen. Så jag kan ju inte sitta och vänta på ett nytt Picard-avsnitt, utan måste beta av de sista Enterprise-episoderna. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Det är alltid lite trixigt, det här med besöken i Star Treks spegeluniversum. Först blir jag otroligt upprymd och exalterad vid tanken på tvärtom-dimensionen – det där alla Star Trek-snällisar är elaka, och Federationen ersatts med att människorna förslavat alla folk man träffat på (aka det terranska imperiet). Men efter ett tag brukar det bli lite pinsamt där borta i det parallella universumet. Alla skådisar spelar över, intrigerna brukar vara lite kackiga och så är det, för en gång skull i Star Trek, rätt så mycket pinsamma sexscener. Alla är liksom kåta på Den Onda Sidan.

Inramningen av Enterprises upplaga av spegeluniversumet är å andra sidan ovanligt lyckad. bra. Man har bytt ut musiken i vinjetten, och ersatt många av bilderna på mänskliga framsteg i den med skildringar av olika typer av krigföring – mycket bomber och granater. Jag måste väl också ge ett extra plus teasern på det första av de två avsnitten. Här återanvänder man bilderna från långfilmen First Contact – från just den första kontakten mellan vulcaner och människor. Men i stället för ett trevande “hej” så skjuter Cochrane ner vulcanen som kommer ut ur rymdskeppet, varpå han och resten av människorna på plats under detta historiska ögonblick springer ombord på vulcanernas skepp och börjar plundra det. En magnifik start på avsnittet!

När vi sedan får se själva arbetsmiljön på Enterprise, så är väl det mest iögonfallande kvinnornas version av uniformen – någon form av overallmagtröja som ser rätt märklig ut. Symbolen på MACO-uniformerna (jordarméns del av besättningen) har också bytts ut till en dödskalle. Alla killar ser dessutom lite arga och buttra ut hela tiden – så att vi säkert ska förstå att de inte är snälla längre. Den onde Archer har lite längre och mörkare hår, och är blott försteofficer i det här universumet. Men vi kommer att få se att han är beredd på att arbeta sig upp, ända fram till kejsartiteln.

Spegel-Archers nyckel till framgång består av ett mystiskt jordskepp som hamnat i tholianernas ägo. De har lyckats öppna en port till en alternativt universum, och lockat in ett skepp till sin sida genom att skicka ut en nödsignal. Men på något vis har man lyckats anpassa den här dimensionsporten så att man får in skepp från hundra år in i framtiden, med mer avancerad teknik än i spegeldimensionen. Och just nu ska det finnas ett skepp där, vid namn Defiant. Här knyter man alltså, på ett snyggt sätt, ihop händelserna i originalserieavsnittet The Tholian Web med en story om spegeluniversumet.

I första avsnittet måste Archer faktiskt ställa till med myteri för att ens få undersöka om det ligger någon sanning i det där med att det finns ett Jordskepp från framtiden hos tholeanerna. När man väl hittar det så börjar man också successivt använda de uniformer man hittar ombord på skeppet. Det här dubbelavsnittet blir alltså både en spegeluniversum-story och en nostalgisk originalseriehyllning. Även om det är en elak besättning så är det ju en fröjd att se ett avsnitt som utspelas på den där gamla bryggan.

I den avslutande delen av In a Mirror, Darkly skildras sedan Archers försök att använda sig av skeppet från framtiden för att ta över hela det terranska imperiet. En plan som går om intet när spegel-Hoshi förgiftar honom och i stället satsar på att själv bli kejsarinna. Hon är inte längre bara en snäll översättare, typ.

Även bland de andra birollsfigurerna har det skett smärre förskjutningar. Phlox är här den typ av skeppsläkare som inte har en massa djur som sällskap i sitt labb, utan verkar mer sysselsatt med att dissekera dem. Reed är en del av MACO, tillsammans med Phlox har han satt samman ett tortyrbås som kan användas för förhör. Och Tucker har stora ärr på ena halvan av ansiktet, och ett öga som inte går att öppna helt och hållet.

Parallellt med maktkampen på Defiant så pågår det myteri-intriger även på andra håll. När Spegel-T’Pol går igenom databasen på Defiant börjar hon fördjupa sig i hur histoiren utvecklats i primäruniversumet och inser att det terranska imperiet inte är det ensa sättet som galaxen kan organiseras på. Hennes drömmar om frigörelse går dock om intet. Hon och hennes sammansvurna sprängs i tusen bitar av Defiant när de försöker ta över ett annat av imperiets skepp.

In a Mirror, Darkly är på många sätt precis som de där spegeluniversum-avsnitten brukar vara. Ett gäng extremt roliga och noggrannt iscensatta idéer som sedan inte riktigt leder någonvart. Tror verkligen bara det är Discovery som lyckats använda sig av spegeluniversumet på ett riktigt bra sätt. Det här är dock ett bra försök, även om jag blev rejält besviken på det andra avsnittets upplösning. Det kändes inte alls lika smart eller intressant. Däremot blir ju det här dubbelavsnittet faktiskt bättre av de två nästkommande delarna i serien. De som kretsar lite kring samma tema, men utspelas i primäruniversumet.

Betyg:
In a Mirror, Darkly Pt 1: 8/10
In a Mirror, Darkly Pt 2: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 18 & 19/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 762 tv-avsnitt.

ENT: Storm Front, pt 1. Archer vs Nazialiens.

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Jag var lika hoppfull som Archer, någonstans där i slutet av säsong tre. Att snart skulle kanske Enterprise få slippa att tjänstgöra som stridsskepp, och få ge sig ut och upptäcka saker i galaxen igen. Men inte än på ett tag, tydligen. För först ska den prövade besättningen på Enterprise skickas 200 år tillbaka i tiden för att försöka bringa ordning i infekterade tidslinjer och en historia som befinner sig i uppluckring. Alien har rest tillbaka i tiden och håller just nu på att se till så att nazisterna vinner andra världskriget. Vilken härlig bajskorv att ta tag i, och vilken fantastisk belöning till Enterprise för att man alldeles nyss räddade Jorden från total destruktion. Men det är tydligen jävligt rörigt med alla tidslinjer i galaxen just nu.

Till och med den störige tidsagenten Daniels har drabbats av det här kaoset. Han stapplar in på Enterprises sjukavdelning med en kropp vars delar befinner sig i olika faser av åldrande. Det här, förklarar han, är en viktig del av slutstriden i det tidskrig som pågår just nu. Eller om det är sen. Eller kanske redan har inträffat. Så här förklarar han vem alien-nazisterna på Jorden är:

ARCHER: Who are they?

DANIELS: The most dangerous faction of the Cold War. They’re led by Vosk, a fanatic violently opposed to the Temporal Accords.

ARCHER: Stay with me. Stay with me.

DANIELS: We almost captured him, but he developed a form of stealth time travel. He escaped into the past. We eventually located him, but it was too late. He returned to my century. He and his people defeated us and launched this war that’s destroying all of time. I’ve sent you to this point because it’s here that Vosk can be stopped. If you succeed, the war will never happen. The timeline will be restored.

Det var någon som retade mig lite här i bloggens kommentarsfält. Att jag ganska många gånger skrivit att jag egentligen inte gillar avsnitt om tidsresor men sen ändå gett toppbetyg till just den typen av episoder. Well, här går i varje fall gränsen för just mig. Jag vill verkligen betona hur extremt oengagerad jag är i allt som händer i Storm Front. Inte bara är premissen extremt framkrystad, själva manuset är också en enda jävla röra. (Observera att jag uppmuntrar och uppskattar ret i kommentarsfältet, så det var lite av en dröm att jag kunde motbevisa den här spaningen direkt.)

Det råder en allvarlig brist på fokus i den här light-versionen av The man in the high castle. Med hjälp av rymdnazisterna har tyska trupper påbörjat en invasion av USA, men om den får vi inte veta så mycket. Bara att det egentliga skälet till expansionen är att rymdvarelserna behöver massor av naturresurser för att kunna bygga ett skepp så de kan resa tillbaka sin rätta tidsperiod. Trippen bakåt i Jordens historia var ett sätt att fly undan tidsagenter som Daniels.

Vita Huset är klätt i naziflaggor, och vart våra hjältar än rör sig så dyker det upp tyska soldater. Men det betyder inte automatiskt att det blir särskilt spännande. Sen är det också ganska konstigt att motståndsrörelsen i den ockuperade delen av USA mest verkar bestå av en massa före detta gangsters (kanske för att de har en massa vapen och underjordiska nätverk?). Hur det nu än är, så blir det här avsnittet aldrig mer än en återvinning av saker vi sett förut. Till och med i Star Trek. Och Enterprises take på det här kan inte mäta sig varken med originalserien eller Voyagers utflippade holodäcksavsnitt.

Inte ens de ondskefulla rymdvarelserna lär vi känna särskilt väl. Men, precis som i förra säsongen, så ska vi förstå att de är onda eftersom de ser väldigt obehagliga ut. Det är som att manusförfattarna tänker att storyn ändå kretsar kring en så ofta använd trope och miljö att man inte behöver ha en story. Ja, mer än att Archer måste rädda världen, både det förgångna och framtiden. Men det var ju å andra sidan premissen för hela förra säsongen.

Låt oss hoppas att det här och nästa avsnitt blir slutet för hela storylinen avsnitt som handlar om de där tidskrigen. En konflikt som jag efter tre säsonger ändå aldrig fått förklarad för mig, eller egentligen förstått något alls av.

Betyg: 2/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 1/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 742 tv-avsnitt.

ENT: Carpenter Street. Det med Xindiernas giftfabrik på jorden.

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Det är nästan så att man börjar misstänka att manusförfattarna tröttnat på både rymden och The Expanse. Bara två avsnitt efter besöket på en westernfilmsplanet så är det dags att göra ett besök på Jorden. I Carpenter Street tar jakten på Xindierna våra hjältar tillbaka till Detroit 2004. För dit har Xindierna har rest för att framställa ett gift som ska utplåna mänskligheten.

Jo, det är alltså både dags för en tidsresa, samt tidsagenten Daniels comeback. Denne Daniels är verkligen en högst irriterande person, som alltid dyker upp och tycker att Archer ska lösa hans problem, men mer sällan lyckas återgälda tjänsten. Den här gången handlar Daniels oro alltså om Xindier som rest i tiden, och dykt upp på Jorden i mitten av 2010-talet. Hur det gick till vet han inte. Men följderna av deras oväntade besök har ännu inte slagit igenom i framtiden.

Det här är ytterligare ett avsnitt som vi kan räkna till de genrevariationer som Star Trek-upphovspersoner i alla tider varit förtjusta i. Den här gången ett besök i deckar/thriller-berättandet, där en anställd på ett sjukhus levererar personer med olika blodgrupper till Xindierna. De används sedan som tappningsstationer när rymdvarelserna ska ta fram sitt biologiska vapen.

Archer tar med sig T’Pol – som ju inte ens tror på tidsresor, till Jorden och det förflutna. Det blir remnt visuellt rätt snyggt när man gör en Star Trek-version av murrigt och mörkt kriminaldrama, med lite seriemördarvibbar i bakgrunden. Kanske lite pinsamt att jag på något sätt missförstod allt ett bra tag och tyckte att hela avsnittet utspelades på sjuttiotalet. Kanske var det bara skådespelaren Leland Orsers förtjänst – hela hans fejs känns så sjuttiottal.

Till sist lyckas i varje fall T’Pol och Archer med att stoppa Xindierna – bara någon sekund innan behållaren med deras nyframställda gift håller på att rulla ner i ett fläktssystem. Höjdpunkterna i avsnittet är däremot inte krimstoryn, utan väl snarare scenen där T’Pols äventyr på Jorden. Som när hon stjäl pengar ur en bankomat, samt när man beställer käk på en drive-through-resturang.

Problemet när en serie som den här ger sig in i genreterritorium är ju att det krävs vissa skills för att få den att fungera. Och just den här typen av halvavancerad action är inte Enterprises starkaste sida. Kriminalgåtorna är ofta för simpla, och bildberättandet lite såsigt och långsamt. Och då har jag inte börjat med att anmärka på det här med tidsagenten Daniels, och varför han inte själv kunde åka till Jorden och lösa det här problemet. Och hur otroligt frustrerande det måste vara för Archer att fortsätta att kämpa mot Xindierna på egen hand i The Expanse – en flink tidsagent hade ju kunnat hjälpa till lite på vägen. Daniels är liksom lite som en tråkigare version av Q. Och vem var det som hjälpte Xindierna att resa i tiden? Fortfarande väldigt oklart vem som är den verkliga fienden här, den som står bakom desinformationen till Xindierna.

Namnet på avsnittet är förresten en av många Halloween-referenser i det här avsnittet. Jo, jag förstår att det är en hyllning, men liknelsen blir nästan lite pinsam. Även om scenerna med människor som ligger medvetslösa i Xindiernas lagerlokal med viss välvilja kan tolkas som lite skräckiga. Hela avsnittet är väl rent generellt lite mer vuxet än Star Trek brukar vara – i det här utsnittet av verkligheten finns det både droger och prostitution (fast just sexarbetare såg vi faktiskt för bara något avsnitt sedan). Men tänk om man hade gjort det ännu mer lite creepy och skräckigt.

Inte helt illa, inte helt amazing heller. Ett avsnitt som jobbar på och gör så gott det kan.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 11/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 726 tv-avsnitt.

ENT: The Expanse. Jorden attackeras och Enterprise måste åka in i galaxens mest mystiska och farliga plats.

Jorden attackeras av en märklig sond som liksom bränner sönder och totalförstör en lång remsa av jordklotet, från Florida ner till Venezuela. Sju miljoner dör, och bland de försvunna finns Trips syster. Samtidigt knyter man samman intrigen om det kalla kriget om tiden (som känns mer och mer som öppen konflikt snarare än kallt krig) med den om klingonerna som vill sätta Archer i finkan igen.

Men det är fler som vill prata med Enterprises kapten. Archer kidnappas (för vilken gång i ordningen). Den här gången är det sulibanerna som vill att han ska prata med deras mystiska röst från framtiden. Henet från framtiden säger att tekniken som förstört Jorden kommer från framtiden, och att den kommer från Xindus. Orsaken är att en annan fraktion i det där tidskriget berättat för Xindierna att människor kommer att utradera deras planet i framtiden. Attacken på Jorden var alltså ett slags preemptive strike för att förhindra det där. Nu måste Archer stoppa Xindierna, menar mannen från framtiden.

Deras planet finns i något som kallas för The Delphic Expanse. En plats som vulcanerna aldrig lyckats utforska ordentligt eftersom det händer konstiga saker där. Man har till exempel videobevis från ett vulcanskt skepp där alla blev galna och började döda varandra när de kommit in i det här området. Och på ett klingonskt skepp som kom ut därifrån så hade alla ombord fått sina kroppar vända ut och in. Archer åker förstås ändå, och alla hans bästisar på Enterprise följer med. Även T’Pol, trots att hon fått order om det motsatta från sina befäl.

Det här är ett avsnitt som till stor del handlar om att ladda inför färden in i The Expanse. Men för att det inte ska bli för mycket av startsträcka så angrips Enterprise med jämna mellanrum av Dorath och hans arga klingoner. De är ännu surare nu, när Archer lyckats fly från dem två gånger. Så arga att de följer med ända in i utkanten av The Expanse, där Archer sedan skjuter sönder deras skepp.

Det här är ju en tydlig cliffhanger in i nästa säsong, men jag tycker att man slarvat bort det här lite. Hade det inte varit mer spännande att låta det fortsatt vara ovisst om klingonerna skulle vinna över Enterprise eller inte? Eller ville man bara avsluta den storylinen omgående?

Ett lite märkligt avsnitt det här, som både accelererar och bromsar samtidigt. En hel del action, men också en hel del förarbete för det som ska hända i nästa säsong. Samtidigt som attacken på Jorden och Trips fåfänga sökande efter systern i det sönderbrända wastelandet är lite gripande.

Med det här tackar jag för en ganska underhållande andra säsong av den här serien, och stressar rakt in i säsong tre. Slutet är faktiskt inom synhåll, sisådär 50 blogginlägg bort. Ja, om jag inte ska räkna med den där nya Picardserien, som jag givetvis också måste skriva om. Är det här The Neverending story, som någon påpekade på Twitter?

Betyg: 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 712 tv-avsnitt.

ENT: Future Tense. Det med skeppet från framtiden.

Vad är dealen? Ytterligare en liten fristående pusselbit i historien om “The Temporal Cold War”.

I Future Tense upptäcker Enterprise en skyttel som ligger och driver i rymden. När man undersöker den närmare inser man att 1. Piloten, vars lik återfinns i det närmaste mumiferat inuti skytteln, har en genuppsättning som tyder på att han är en produkt av flera generationer av korsbefruktning (bokstavligt talat) mellan olika sorters rymdvarelser. Bland annat människor och vulcaner. 2. Skeppet är mycket större inuti än utanpå. Fast det knappt tar någon plats alls på Enterprise däck så innehåller det minst två våningar på insidan. 3. Två olika gäng söker upp Enterprise och hävdar att skeppet är deras. Först, ganska väntat, ett antal sulibaner – alltid intresserade när det handlar om teknik som är mystisk och kanske inte riktigt hör hemma i Enterprises samtid. Men efter ett tag anländer också en grupp med skepp från Tholia.

4. Archer letar upp den där databasen från framtiden som en tidsresenär lämnat kvar på Enterprise. Där hittar han skytteln och bevis för att den kommer från framtiden. 5. Medan sulibanerna och tholierna börjar slåss mot varandra lyckas man få iväg en signal från någon form av sändare från den mystiska skytteln. Förhoppningen är att någon från framtiden ska hämta hem skeppet, vilket de gör. Allt slutar med frid och fröjd, utan att vi egentligen förstått alls hur något hänger samman egentligen.

Några nya kontakter? Eftersom Enterprise är en prequel så gör tholierna sin first contact här. Mest spännande är att tholierna verkar gilla att ha det jättevarmt på sitt skepp, och att deras läten påminner om när någon drar med sina naglar på svarta tavlan. Ungefär. I avsnittet tolkas de som extremt aggressiva, men jag fick ändå för mig att de kanske var lite omtänksamma mot folket på Enterprise. Ville rädda dem från att smittas av eventuella tidsavvikelser från skeppet (vilket också sker). Men det kanske bara var en smart bluff för att komma över skytteln?

Sexytime:  Tanken på att det går att skaffa barn trots att föräldrarna inte är samma sorts varelser verkar ändå sätta igång olika tankar hos både T’Pol och Archer.

Ordväxlat: Och på nytt börjar Archer prata om….öronen. Precis som i förra avsnittet.

T’POL: Few Vulcans have ever chosen to mate with another species.

ARCHER: Worried about contaminating your genome with a little human DNA?

T’POL: There are significant biological differences between the species. It’s unlikely we could reproduce. Humans and Vulcans.

(—).

ARCHER: If a human and a Vulcan did have a child, I wonder if he’d have pointed ears. 

T’Pol vs Mänskligheten: Var det här ytterligare ett steg i upptakten till att Archer och T’Pol ska ligga? Och hur många säsonger kommer man i så fall att vänta innan de gör det? Parförhållanden i Star Trek brukar ju sluta som rätt tradiga storylines. Den här spänningen vill man nog dra ut på lite grand…

Det här kändes precis som… 

Åh. jag är inte helt säker på att det här med tidsloopar är en bra idé när de görs så tråkiga som i det här avsnittet. Framför allt när de planeras mot finalen på själva avsnittet – där det ska vara som mest spännande.

Den mystiska skytteln från framtiden stör nämligen tidsflödet under det här avsnittet och både Tucker och Reed respektive Reed och Archer upplever hur historien upprepa sig i en loop. De börjar känna igen den andres ord och kan avsluta varandras meningar. Men en bit in på andra loopen i det här avsnittet tröttnade i varje fall jag på det här tricket. Började snart överväga om loopandet var något man tog till för att man fylla ut speltiden i ett avsnitt vars manus bevisligen är något tunt. “Jamen bra. Vi spelar in att Archer och Reed gör om allting tretton gånger, så kan vi använda oss av loopen så pass många gånger att vi verkligen får ihop ett helt avsnitt”.

Tyckte däremot att det var roligt att T’Pol fortfarande inte tror på det här med tidsresor. Det kvittar hur mycket konstiga saker som händer, hon hävdar ändå att det inte finns någon logisk slutsats som säger att man kan resa i tiden. Ibland önskar man att manusförfattarna till den här serien var mer som T’Pol

Ett över medel-avsnitt. Känner att jag är ganska kluven till hur storylinen om det där kalla kriget om tidslinjen flyter på i den här intrigen. En del av mig uppskattar verkligen den här typen av utvikningar som ger en känsla av att Enterprise och dess besättning bara befinner sig i utkanten av en mycket större konflikt. Samtidigt som en annan del av mig blir frustrerad över att vi samtidigt står och stampar kring vem det är som i framtiden styr och ställer med sulibanerna, och hur det går med tidspolisens försök att hindra hens framfart.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 703 tv-avsnitt.

ENT: Shockwave, del 2. Det där Archer återställer tidslinjen, T’Pol torteras och Hoshi blir av med sin tröja.

Vad är dealen? 

Se! Jag har ju rätt i min skepsis mot tidreseintriger! Om man lägger in för många tidsresor i en tv-serie så har manusförfattarna till sist inte någon annan möjlighet än att utradera storylinesen från alla hittills producerade Star Trek-avsnitt, förutom de 26 som gjordes i första säsongen av Enterprise.

Nej, den andra och avslutande delen av Shockwave gör inte det här med tidsresor så mycket tydligare eller lättare att förstå. Att dra iväg Archer till framtiden just som han ska äntra ett sulibanskepp får tydligen enorma och ödesdigra konsekvenser. Plötsligt har aldrig Federationen ens existerat. Jorden ligger dessutom ödelagd och obebodd i framtiden, och på biblioteket har de digitala arkiven bytts ut mot böcker. Och, ännu jobbigare, det finns inget sätt för Archer att ta sig tillbaka till nutiden, eftersom tidsresor tydligen inte uppfunnits i den här alternativa framtiden. Enterprises andra säsong börjar med ett klusterfuck av tidsanomalier och helt random orsak/verkan-samband.Så förvirrade att man faktiskt låter bli att ens försöka reda ut dem.

I övrigt: T’Pol blir utsatt för tortyr, men sulibanerna får inte reda på något vettigt från henne. Hon tror ju inte ens på tidsresor, så då blir det ytterst svårt för T’Pol att förklara vart Archer eventuellt tagit vägen. I brist på Archer så tar sulibanerna över Enterprise, men några nya order från den mystiske mannen från framtiden blir det inte. Troligtvis raderades även han och hans teknik ut genom Archers förödande tidsresa.

Archer och tidsagenten Daniels och Archer lyckas i alla fall knåpa ihop en egen sändare av saker som Archer hade i fickorna. Efter att kontakt tagits med personalen på Enterprise så iscensätts en sån där Ocean’s 11-liknande plan där man bär sig medvetet dumt åt för att kunna bli haffade av sulibanerna. På det viset får man access till en tidsmanick som Daniels lämnat kvar i sin hytt, och Archer kan resa hem.

Sedan lyckas T’Pol dessutom övertala vulcanerna om att man måste låta människorna lära av sina misstag, så Enterprise hemresa är uppskjuten och uppdraget är på gång igen.

Några nya kontakter? Nej. Tvärtom, nästan. Alla verkar ha tappat kontakten med varandra i det här avsnittet.

Vårdslöst beteende? Det är högst oklart vem som egentligen ger den där tidsagenten Daniels hans order. Den här gången höll hela Star Trek-franchisen på att gå i putten eftersom han lydde dem blint. Hela Jordens civilisation och befolkning verkar utraderade.

Sexytime: Enterprise förvandlades för ett ögonblick till någon form av gladporrkomedi i det här avsnittet när Hoshi Sato tappar tröjan när hon hoppar ut från ett ventilationsschakt.

Matvanor: Var det här ytterligare ett avsnitt där ingen hann äta? Jag minns inte något käkande alls. Inte ens i den ödelagda framtiden där Daniels och Archer vadar fram i ruinerna.

:T’Pol och mänskligheten: Det här i det här avsnittet som T’Pol tar ytterligare ett steg mot att bli människovän. Hon till och med försvarar dem mot vulcanernas högsta elit. Men jag förstår henne, någon var tvungen att rädda showen efter Archers minst sagt rövdåliga tal på telefonmötet med vulcandiplomaten Soval och Jordens stjärnflotte-ledning:

Ordväxlat:

ARCHER: When I was in my early twenties on a trip to East Africa I saw a gazelle giving birth. It was truly amazing. Within minutes the baby was standing up, standing up on its own. A few more minutes and it was walking and before I knew it, it was running alongside its mother, moving away with the herd. Humans aren’t like that, Ambassador. We may come from the same planet as those gazelles but we’re pretty much helpless when we’re born. It takes us months before we’re able to crawl. Almost a full year before we can walk. Our deep space mission isn’t much different. We’re going to stumble, make mistakes, I’m sure more than a few, before we find our footing. But we’re going to learn from those mistakes. That’s what being human is all about. I’m sorry you can’t see that.

SOVAL: Your analogy is very colourful, Captain, but I question whether it addresses the consequences of your actions.

T’POL: The concept of learning from one’s mistakes shouldn’t be difficult for a Vulcan of your wisdom to understand, Ambassador. Our ancestors discovered how to suppress their volatile emotions only after centuries of savage conflict. You spoke of the destruction of the monastery. What about the Vulcan listening post that Captain Archer found there? I would hope that our people have learned from those events that using a sacred sanctuary to spy on others was a dishonourable practice, to say the least. I don’t wish to contradict Captain Archer, but learning from one’s mistakes is hardly exclusive to humans. Their mission should be allowed to continue.

Det här kändes precis som… 

Den andra delen av Shockwave kändes mycket bättre än den första. Högre tempo, intressantare frågeställningar och lite mer avgörande konflikter. Jag gillar också små detaljer, som närbilden på T’Pols ögon när hon ligger katatonisk efter att ha blivit torterad.

Betyg: 8/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 689 tv-avsnitt.

ENT: Shockwave, del 1. Det med sabotaget och den exploderande gruvkolonin.

Vad är dealen? 

Sulibanerna fortsätter att försöka sabotera för Archer. Men tidsreseaspekten är klurig. På ett ögonblick kan man sudda ut hela den framtid man försöker förändra.

Archer och Enterprise fortsätter på sin resa genom rymden. Den här gången ska man besöka en stor gruvkoloni, som dessutom tillhör en civilisation som är organiserad som ett matriarkat.. En typisk start på ett Star Trek-avsnitt, helt enkelt. Men något går fel under nedfarten till planeten, de explosiva gaser som fanns i dess atmosfär reagerar med något, och en gigantisk explosion inträffar. Den utplånar allt liv på gruvkolonin – 3 500 personer är döda.

Archer misstänker att något måste ha hänt med Enterprise-skyttelns motorer som i sin tur förorsakat katastrofen. Och han tar den här motgången rätt hårt, hela den här rymdutforskningsgrejen är liksom inte så kul längre om han av misstag ska döda massor av oskyldiga. Han rapporterar förstås hem, vilket i sin tur leder till att vulcanerna passar på att utnyttja den här incidenten för att insistera på att det är dags för människorna att åka hem och dra något gammalt över sig – de ställer ändå bara till problem under sina åkturer ute i galaxen.

En deppig Archer går och lägger sig, men när han tänder sin sänglampa har han förflyttats i tid och rum. Det är tidsagenten Daniels från Cold Front som återuppstått från de döda (något jag tror är rätt vanligt för tidsresenärer – de vet ju ofta när någon ska försöka döda dem). Han hävdar att katastrofen vid gruvplaneten är ett sabotage, och ger Archer ytterst exakta instruktioner om hur han ska göra för att hitta ett sulibanskt skepp som gömmer sig bakom en osynlighetsmantel. Ombord finns en logg med information om vad som egentligen förorsakade explosionen. Om Archer kommer över den har han tillräckligt med bevis för att kunna ge vulcanerna svar på tal, och få lov att fortsätta med sin upptäcksfärd genom galaxen.

Man hittar skeppet, bryter sig in, snor dataskivorna och drar iväg. Men jagas i sin av en hel flock med sulibanskepp som kräver att Archer ska bli utlämnad. Omringade av fiender beslutar han sig för att ge upp och offra sig för skeppet. Men, vips så befinner han sig i framtiden istället. På Jorden. Där det bara finns ruiner. Alla dessa tidshopp har sabbat något viktigt i tidslinjen.

Några nya kontakter? Det var meningen att man skulle träffa kolonisterna på Paraagan II. Men alla dog ju istället.

Vårdslöst beteende? Hur man ens kan ha rymdfart till en plats där minsta läcka i ett skepp kan förorsaka en dödlig explosion? Räcker med en enda klåpare, liksom. För att inte tala om hur känsliga man skulle vara för ett eventuellt anfall eller utpressning från en fientligt inställd makt. Alfakvadranten verkar ju full av rätt omysiga typer.

Personlig utveckling: Det här är första gången som Archer klappar ihop fullständigt i den här serien. T’Pol försöker förstå om det här är en personlig svaghet, eller bara något som människor gör i den här typen av situationer. Själv behåller hon som vanligt huvudet kallt.

Ordväxlat:

T’POL: His behaviour has been erratic. He seems to alternate between agitation, despondency and guilt. He spends most of his time alone. I’ve tried to remind him that this was an accident, but his responses have been illogical. He seems to be ignoring his responsibilities as captain.

PHLOX: Ah, to be Vulcan. It’s been my experience that humans have a great deal of difficulty separating emotional despair from what you call responsibility.

T’POL: Nevertheless, as his physician you should monitor him closely, to be certain he remains fit for command.

PHLOX: I understand how uncomfortable his behaviour must be for you, but trust me, it would be unnatural for the Captain not to be affected by grief under these circumstances. It’s, er, human nature. He’ll be fine.

Matvanor: Alltså, jag kan inte minnas att det finns en enda matscen i det här avsnittet. Det är nog första gången.

Sexytime: Dåligt med sex också.

Det här kändes precis som… 

Sulibanintrigen fortsätter, men med en ny twist. Men smolket i bägaren är hur platta actionscenerna ombord på sulibanskeppet är. Just många av spring och skjut-scenerna i den här serien är ju mest av allt lite långtråkiga. Inte ens när man bryter sig in på sulibanernas skepp för att sno de där diskarna blir det kul, bara folk som springer i korridorer och skjuter på varandra. Fast lite snyggt var det när sulibanerna trillade ner från taket precis i början av attacken.

Shockwave är ett bitvis ovanligt ödesmättat avsnitt. Archer försöker ta in hur mycket skada och förstörelse han förorsakat, och det går förstås inte ens. Kanske beror det på att hans hjärna är förblindad av sorg och skuld, för visst borde han väl ändå misstänka att sulibanerna ligger bakom den här katastrofen. Han kan ju inte ens åka på semester utan att sulibanfrågan dyker upp. Och efter bara två ynka tidsresor så har har hela Jorden gått åt helvete. Det är ett tufft avsnitt att vara Archer i, det här. Det gillar jag.

Men jag börjar också bli lite orolig över hur länge den här intrigen om sulibanerna och “the temporal cold war” ska pågå. Kan det vara så illa att det är hela seriens sammanhängande historia???

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 688 tv-avsnitt.