Några här har ju börjat reta mig i förväg. Det faktum att Q ska göra comeback i den andra säsongen av Picard ger mig givetvis kalla kårar längs ryggraden. Och när jag ser trailern hör jag olycksbådande repliker som “time has been broken” och “we can save the future”. Jorå, det verkar som om vi kryssar rakt in i en ny tidslinje i den här säsongen. Och jag som bara längtar efter en klar och tydlig färd framåt i en och samma tidslinje och verklighet.
Ju mer jag tänker på första säsongen av Picard känner jag så otroligt snuvad på allt det göttiga den serien kunde ha blivit. Den här trailern gör mig, för första gången någonsin, helt avtänd på en Star Trek-serie. Min enda tröst är att hela säsongen visar sig vara en produkt av en Jean-Lucs senila hjärna. Och det är ju en hemsk tanke att hänga fast vid.
Så många tankar under och efter det här avsnittet. Var dubbelavsnittet Terra Firma bara en backdoor pilot? Alltså ett sätt att använda Discovery för att skapa introducera en spinoff-serie (även om en strikt definition av begreppet “backdoor pilot” tydligen främst avser mindre viktiga eller helt okända rollfigurer som får ovanligt mycket utrymme i ett enstaka avsnitt för att i senare bli huvudpersoner i en egen serie). Oavsett vilket begrepp man använder så var det här och förra avsnittet ett rätt utdraget sätt att skriva ut Georgiou ur serien, samtidigt som slutet tydligt pekar mot ett nytt äventyr för henne i en annan tid och på en annan plats. Och att Michelle Yeoh varit aktuell för en egen serie inom Star Trek-franchisen har ju varit känt sedan länge. Helt uppriktigt har vi ju mest gått och väntat på när den ska bli av.
Kanske hade upphovspersonerna till Discovery hellre beskrivit Terra Firma som två “väv”-avsnitt. Det är ju ganska stora delar av den här säsongen som använts för att skapa kontinuitet och sammanhang i hela trekiversumet. Lösa trådar och störiga detaljer har samlats ihop och sorterats i ordning. En av de lite större saker som vi ännu inte fått särskilt mycket sammanhang kring är väl det stora tidskriget, och hur länge alla dessa tidsresande odågor tilläts hålla på att försöka skriva om historien. Visst, en del kom ju fram i Enterprise, men i den serien kändes framtiden fortfarande högst instabil. Det faktum att dubbelavsnittets gåtfulla gästartist åtminstone nämnde tidskriget i förbifarten är eventuellt en indikation på att vi får mer om den där tiden, snart.
Jag är (givetvis) extremt lättad över att mannen med tidningen vid dörren mitt ute i snölandskapet från förra avsnittet inte var Q. Å andra sidan är den här versionen avGuardian of Forever (tidsportalen från originalserien som alltså tagit form här och nu som gubben med tidningen) verkligen rätt så Q-ish. Kanske är han bara en Q med lite tjusigare namn? En av de väldigt Q:iga grejorna han gör är till exempel att “testa” Georgiou genom att skicka henne långt tillbaka i spegeluniversumets tidslinje. Q älskade ju att utsätta människor för prövningar, och i efterhand får vi nu reda på att Georgious lilla tidresa är ett sätt att ta reda på om hon blivit en bättre människa genom att hänga i primiäruniversumet.
Ett rätt plågsamt test för Georgiou, som på nytt får uppleva hur hennes dotter väljer att svika henne. Även om Georgiou nu vet så pass mycket om framtiden att hon kan undvika kuppen emot henne. I alla fall den första. I väktarens ögon var det tydligen en bra grej av Georgiou att inte omedelbart döda spegel-Burnham när det avslöjats att hon var en del av konspirationen mot tronen, utan nöja sig med att låta henne plågas i agonizern i några dagar. Det var också sympatiskt att rädda en massa kelpier från att bli mat på terranska bjudningar, och att skvallra för en av dem att vahar’ai inte behöver innebära döden, utan tvärtom leder till en större styrka och förmåga för kelpier. Att historien sedan slutade på samma sorgliga sätt för spegel-Burnham verkade vara en mindre grej för den där väktargubben. Och med samma sätt menar jag alltså att Spegel-Burnham dör på nytt, för Georgious hand, efter att ha försökt störta kejsarinnan för andra gången. En lite oväntad bonus var eventuellt att även Georgiou strök med i spegeluniversumet. Hur påverkar det här tidslinjerna? Vi kräver att få veta! Nu
Georgiou klarar alltså evighetens väktares test, och uppenbarligen är den där väktaren sysselsatt med något slags komplicerat tidslinjemekano, för han avslutar Georgious tid i Discovery med att skicka henne till någon ny plats i tiden där hon tydligen kan göra lite nytta. Hur ska vi klara oss utan henne? Vem ska nu bli saltet bland de mjäkiga övermänniskorna i besättningen? Jag är inte nöjd med den här utgången! Och JO! Jag grät över det här avskedet också, men så är också min separationsångest den mest grava i denna världen. Har jag skrivit om hur FÖRKROSSAD jag var när jag var liten och jag insåg att jag just hade sett det sista avsnittet någonsin av VI PÅ SALTKRÅKAN?
Helt trovärdig tyckte jag förresten inte att Georgious förändring till att bli en mjuk humanist i spegeluniversumet var. Visst har man förstått att hennes försök att chockera alla ombord på Discovery med grova historier om sina bedrifter i spegel-universumet var lite fejk. Men att hon nu, plötsligt, var det terranska rikets största mjukis var lite för mycket förändring, lite för snabbt. Visst, jag förstår att hennes kärlek till Burnham ska ha gjort henne beredd att testa allt för att förändra historiens gång, men hon blev faktiskt ganska mycket tristare på kuppen. Oförlåtligt.
Sen undrar jag varför ska alla skrivas ut ur den här serien hela tiden. Book var tvungen att försvinna i några avsnitt, fast vi förstod att han skulle komma tillbaka. Njan drog iväg med det där fröskeppet (blir i och för sig inte förvånad om hon kommer tillbaka senare i serien). Nu är det Georgiou – seriens roligaste rollfigur (sorry Tig Notaro) – som ska skrivas ut . Hur många avsked ska vi behöva uthärda? Och vad är det för fel på det här gamla konceptet: ett intakt gäng åker runt på äventyr?
Nej, jag är inte särskilt nöjd med den här dubbelavsnittsutflykten till spegel-universumet. Det här, avslutande, avsnittet var i och för sig mindre tramsigt än del 1, men inte tillräckligt avgörande för att berättiga två avsnitt. Snarare känns det som väldigt mycket bortkastad tid när det gäller huvudstorylinen. Att man upptäcker att det är ett Kelpiskt skepp som ligger och sänder nödsignaler mitt i den där nebulosan är inte ett tillräckligt stort steg framåt i intrigen (även om det förstås eventuellt kan finnas ett samband mellan händelserna i spegeluniversumet och det här skeppets existens). Jag har inget emot avsnitt som handlar om att bygga upp ett universum i en sf-serie – men man får gärna fokusera på ett av dem!
Världens bästa inledning på en Star Trek-serie har nu schabblats bort genom tre rätt onödiga och lite tramsiga avsnitt. Jag hoppas verkligen att man hinner reparera skadan innan säsongen tar slut.
Betyg: 6/10.
Det här är avsnitt 10/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 783 tv-avsnitt.Och lite till.
Det finns en följare här på bloggen (du vet vem du är) som gång efter annan hävdat att Q när som helst ska dyka upp i den här säsongen av Discovery. Till min stora sorg har jag börjat misstänka att han haft rätt hela tiden. För även om namnet Q aldrig sades rakt ut i det här avsnittet, så var det något extremt Q:igt över den där gubben som dök upp här. Han som satt och läste morgondagens nyheter framför en dörr, mitt i ett i övrigt helt öde snölandskap (det kändes i och för sig även om en scen som skulle kunnat platsa i böckerna om Narnia, förutsatt att den här snubben hade varit en kentaur).
Den mystiske mannen vid dörren hade liksom de där klassiska Q-maneren. Det extremt irriterande sättet att besvara varje fråga på ett fullständigt obegripligt sätt. Och den där rätt uppenbara förnöjsamheten över att kunna driva med folk som helt uppenbart befinner sig på gränsen till ren desperation. Jag rös av avsky redan här. Jag som trodde att Discovery skulle få vara en Q-fri zon.
Det är alltså Georgiou och Burnham som står framför dörren i vinterlandskapet och försöker få något vettigt ur den där gubben. De har blivit skickade dit av Discoverys dator, den som utvecklats till en supersmart artificiell intelligens efter att ha mergat med kunskapen som fanns i jättesfären i säsong två. Och som nu dessutom uppdaterat sina databaser med all fakta som Federationen lyckats samla in de senaste 930 åren. Resan till den öde planeten med dörren är en del av jakten på någon form av bot för det sönderfall på atomnivå som Georgiou lider av. Konsekvenser, får vi veta genom David Cronenbergs rollfigur Kovich, av att både ha rest genom dimensioner och tid. Och lösningen för Georgiou ska tydligen vara att gå in genom dörren i snölandskapet.
På andra sidan dörren: spegeluniversumet. Tillbaka i tiden. Innan spegel-Burnham och spegel-Lorca försökt genomföra sin kupp mot spegel-Georgiou. I praktiken är det här avsnittet alltså ett slags prequel till Discoverys första säsong. Jag är inte helt till mig av förtjusning över det här. I stället för att fortsätta att utforska det framtida universum som Discovery befinner sig, har vi nu åkt tillbaka i tiden igen. Dessutom till det spegeluniversum som så ofta balanserar på gränsen till det pinsamma. Ni vet, när alla ska spela brutala och onda med varierande mängder av överspel och missklädsam make-up.
Georgiou, som ju är orimligt ond på ett nästan tics-artat sätt i primäruniversumet, blir genast den mest rimliga när hon anländer till sitt gamla universum. Det verkar som om hon inte länge tycker att det där vettlösa våldet är lika spännande när det är normen. Precis som Georgiou inte längre är lika intresserad av att käka kelpier. Visst, hon dödar resolut spegel-Stamets som intrigerat mot henne, men benådar i nästa stund sin adoptivdotter, spegel-Burnham. Hon verkar inse att hon nu fått en oväntad chans att skapa en ny framtid för både sig själv och det terranska imperiet. Nu är ju bara frågan vilka konsekvenser det här ska få för tidslinjerna i serien, eller om det här är början på en ny alternativ Georgiouansk tidslinje.
Och på tal om tidslinjer. För de kontinuitetskåta är det här förstås ett väldigt viktigt avsnitt. I första delen av Terra Firma införlivar man för första gången kunskap om kelvintidslinjen i serien. Man nämner också tidskrigen, och det faktum att även resor mellan dimensioner numera är förbjudna. Parallellt med det här är Saru extremt fascinerad över att det där dolda meddelandet som kommer från nebulosan där The Burn startade, kommer från ett kelpienskt rymdskepp. Visst, meddelandet är sådär hundra år gammalt, men vad betyder det i en intrig där tid och rum inte är exakta begrepp.
Men för mig blir det här mest av allt ett lite tråkigt spegeluniversumavsnitt. Jag tyckte att våra besök där tidigare i serien varit rätt underhållande, eftersom det handlade så mycket om att rollfigurer från primäruniversumet skulle försöka låtsas att de var spegel-upplagorna av sig själva. Det fanns liksom ett extra lager i berättandet. Här, däremot, är det klassisk spegeluniversum-ondska. Förhoppningsvis kommer det en helt fantastisk twist i nästa avsnitt som får allt det här att verka extremt sammanhållet och nödvändigt. Just nu känns det däremot som om Discoveryskaparna just körde hela säsongen i diket.
Betyg: 5/10.
Det här är avsnitt 9/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 782 tv-avsnitt.Och lite till.
I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet på sidanså hittar du mer om Discovery.
Yay! Den där fantastiska tidsportalen, Guardian of Forever, från The City on the Edge of Forever är tillbaka. Och med den förstås en story om det vanskliga med tidsresor och hur en liten förändring i det förflutna kan påverka hur stora grejor som helst i framtiden.
Den här gången har man valt en lite mer exotisk tidsresa än i avsnittet i originalserien. Kirk, Spock och McCoy hamnar i alperna den här gången, lagom för att se Hannibals armé marschera förbi. Det är bara det att en ond diktator också skuttat igenom den där tidsportalen. Och han tänker ge Hannibals gäng tips om hur de ska kunna besegra romarna på ett mer effektivt sätt. Och när han lyckats med det har han planerat att ta Hannibals plats.
Att skriva om de här serieäventyren borde ju vara en enkel grej. I stället fastnar jag i konstiga sidor på nätet där jag försöker bringa klarhet i hur det egentligen gick till under Hannibals fälttåg mot romarna. Om det stämmer, som Spocks säger, att gänget från Enterprise färdats tillbaka i tiden till år 218 år före Kristus, så får jag inte riktigt ihop det med att det skulle vara förvånande att Hannibal besegrade romarna. Jag menar, det gick ju ändå bra för Hannibal, han röjde ju trots allt runt i Italien i 16 år till, och besegrades först år 202 före Kristus. Men kanske har Spock någon poäng, där en mindre incident kring Hannibals färd över alperna kan avgöra hela det framtida fälttåget. Spock säger något om att de studerat Hannibals strategier på Stjärnflottans akademi, så han har kanske bättre koll än jag efter en stunds wikipediaresearch. Eller?
Framtiden för Jorden ser däremot väldigt annorlunda ut efter att den där diktatorn Trengur tagit över Hannibals armé. Långt senare vinner britterna kriget mot de upproriska kolonierna i Amerika, en konflikt där George Washington dukar under. Hitler vinner andra världskriget och på 2000-talet styrs Jorden av en diktator som heter…just Trengur. Det sägs aldrig rakt ut att han hoppat fram och tillbaka i tiden genom den där portalen, men jag antar att den store ledaren mer än 2000 år senare inte är en ond ättling med samma namn? Eller har hans Trengur bara blivit ett väldigt populärt dopnamn för små pojkar i det fascistiska Jordriket i framtiden? Ingen aning. Däremot har besättningen på Enterprise små snygga jackor, istället för trikåtröjor. Så även modet påverkades tydligen av Hannibals seger mot de romerska trupperna som följde efter dem.
Kirk och Spock har heller inte så mycket tid på sig att fördjupa sig i detaljerna kring vilken utveckling historien tagit eftersom deras motsvarigheter på Enterprise (nu ett skepp i Jordflottan, eftersom man aldrig fick bli medlemmar i Federationen) just förberett ett attentat mot avhoppare från diktaturen Jorden. I planen ingår att bomba skiten ur tidsportalen, vilket skulle lämna Kirk och Spock kvar i den här hemska versionen av framtiden. Spock och McCoy lyckas övertyga resten av besättningen på Enterprise att de smittats av en jättefarlig sjukdom. De transporteras ner till portalen och hinner hoppa in, resa tillbaka i tiden och oskadliggöra Trengur, innan han dödar Hannibal.
Ett lite rörigt äventyr det här, som kombinerar tidsresor med en framtidsvision av Jorden som påminner ganska mycket om en utflykt till spegeluniversumet. Men kanske var hela den här storyn bara en ursäkt för att få in några elefanter i storyn igen. Men där slutar nog också ambitionerna om att få till en korrekt skildring av historien. .
Det här är nummer 56 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i oktober 1978. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 serieböcker samt 780 tv-avsnitt.
Inte fullt lika förtjust den här gången, men fortfarande på gott humör. Lättad över att Discovery dök upp redan i det andra avsnittet av säsongen, det hade varit extremt drygt om vi hade behövt vänta genom massor av avsnitt innan gänget därifrån hamnade i fokus igen. Lite mer överraskande, däremot, att man också levererade återföreningen med Burnham i slutet av det här avsnittet – det hade jag kanske ändå förväntat mig att man skulle suga på lite längre. Å andra sidan kommunicerades det ju i avsnittet sista repliker att det faktiskt förflutit ett helt år sedan förra avsnittet. Tillräckligt lång tid för Burnham att helt byta frisyr, till och med.
Far from home börjar som det heter, alltså med att vi får se Discovery på drift någonstans, någon gång. Skeppet verkar precis ha avslutat sin tidsresa, och besättningen ligger strödd på golvet, medvetslösa. Men det där är ändå inte den slutgiltiga kraschlandningen. När alla kvicknat till bränner man först rakt igenom en halv planet (bom, krasch, bang) innan man till sist lyckas landa skeppet på en massa is (som man senare får veta är parasitisk). Skeppet är trasigt. Det är Stamets också, men han kryper ändå in i en Jeffreystub och blöder medan han lagar en av de viktigaste kopplingarna ombord.
Saru och Tilly ger sig ut för att hitta något ämne som behövs för att reparera en jätteviktig grej, men trampar dessvärre rakt in i en jättejobbig och jättetråkig trope. Man hittar ett gång gruvarbetare som blivit strandsatta efter the burn. Det finns inget sätt att ta sig från stenhögen de bor på (exteriörer från Island) och har därmed hamnat i klorna på ett gäng generiska elakingar. Ja, det spelas till och med lite westerninspirerad musik när ärkeslemmot Zareh gör entre (som om The Mandalorian aldrig hände, liksom). Saru och Tilly blir någon form av gisslan, när Zareh vill komma åt Enterprise lager av Dilithium. Mest av allt slemmar han sig mot Tilly, och dödar till och med den snällaste av de strandsatta alienkillarna som man pratat med tidigare. Allt är svårt och hopplöst. Tills…
…Georgiou gör entré. Första halvan av avsnittet går hon mest runt och är arg. Men tack vare att hon skuggat Tilly och Saru, så kan hon nu befria dem (det blir lite långsamma fajtingscener den här gången). Hon och Saru har också en ideologisk diskussion kring om Georgiou ska få avrätta Zareh efter att han blivit oskadliggjord. Han får gå ut i parasitisnatten i stället – vilket tydligen ska vara ungefär samma sak som en dödsdom.
Nä, jag är inte superintresserad av Zareh. Inte heller är jag jätteimponerad av att hela Enterprise på något sätt börjar funka på grund av att Stamets byter ut en grej inuti ett trångt rör. Hade inte tempot varit högt, och Georgiou rude på ett väldigt underhållande sätt hade det här inte funkat. Och när det är dags för upplösningen på avsnittet blir jag faktiskt lite….besviken. Jag hade hoppats att det var någon riktigt vidrig skurk som fångat Discovery i sin traktorstråle. Men så var det Burnham. På gränsen till gullighetsbrott, faktiskt.
Det är ju lite oroväckande att en del på nätet gått allra mest igång på att någon form av avancerad trollning pågår när det gäller namnen på avsnitten. Förra avsnittet hette ju That Hope Is You Pt 1. Men det här är döpt till Far from home. Och letar man på listan över avsnitt på wikipediasidan hittar man inte heller någon That Hope is You Pt 2 där. Är det bara missvisande namnlistor som släppts, eller är det ett extraavsnitt på gång någonstans? Fortsättning lär följa.
Efter att ha tittat på den senaste trailern så är jag dessvärre också tvungen att dumpa alla mina paranoida idéer om att Burnham i slutet av det här avsnittet är en bot. Jag tyckte att hon ju var ju så himla plastig. Och glad. Helt out of character, liksom. Eller är det här en oförutsedd miss eftersom folk tydligen suttit och gjort specialeffekterna till den här säsongen från sina bostäder, på grund av pandemin.
Jag kommer i alla fall att fortsätta att grunna över vad dealen är med att Detmer går runt och ser jättekonstig ut. Är det bara ptsd? Jag kan inte riktigt släppa tanken på att Control på något sätt tagit sig in i hennes implantat. Bara för att det ligger inälvor överallt i sporlabbet (förutom de rester som finns på Georgious stövlar) så kan man väl inte helt räkna ut Control. Eller? (Även om jag personligen gärna hade sett den storylinen död och begraven.)
Discovery tuffar på. Entusiasmen är nu reglerad ner till ett mer rimligt läge hos mig. Men jag hoppas på att intrigen tar fart igen inom kort.
Betyg: 8/10.
Det här är avsnitt 2/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 776 tv-avsnitt.Och lite till.
Inför den här säsongspremiären har jag i alla fall förberett mig grundligt. Jag har repeterat alla de 29 avsnitten i säsong ett och två, hållit mig borta från Twitter sedan det här avsnittet släpptes i USA – samt sett till att komma hem från jobbet i rimlig tid. Jag har helt enkelt aldrig tidigare varit så pass pepp inför en säsongspremiär av någon tv-serie någonsin.
Kanske för att det här på många sätt kommer att var en helt ny tv-serie. Michael Burnham har hoppat så långt in i framtiden att vi, bokstavligt talat, befinner oss i outforskat territorium. För är det något som Star Trek: Discovery har haft problem med, så är det hur serien liksom hamnade i kanon-kläm. Prequelens begränsningar gjorde sig hela tiden påminda, även om man lyckades navigera förhållandevis elegant mellan alla de blindskär som fanns – vare sig det gällde klingonernas nya look eller spordriftens mystiska frånvaro från alla kommande Star Trek-produktioner. Men det blev mer och mer invecklat, faktiskt just för att man ansträngde sig så hårt med att föra in element från de gamla serierna i den nya storyn.
Men nu, efter Burnhamns hopp mer än 900 år in i framtiden, är Discoverys manusförfattare verkligen fria på riktigt. Fria att skapa en riktigt dystopi, visar det sig. En framtid där Federationen mest verkar vara ett lite suddigt minne, på gränsen till en religion för fanatiker. Det finns fortfarande de som drömmer om en framtid där planeter kan samarbeta fredligt, men de är få och marginaliserade.
Men är det något som det här avsnittet vill förmedla så är det tanken att hopp kan försätta berg. Redan i avsnittets början råkar Burnham krocka med ett rymdskepp. Dess kapten, Booker, verkar vara en skum, cynisk och opålitlig typ. Men så småningom visar det sig att han också är en aktivist i rymdålderns motsvarighet till Djurens befrielsefront. Burnham får till exempel bekanta sig ordentligt med en av hans skyddslingar, när hon får se insidan av en transmask. Som kompensation har hon också fått kolla in Bookers sexpack lite tidigare i avsnittet, samt sett hur han kan be fram en havsväxt med läkande elixir. En man med många talanger, den där Booker. Och en riktigt stor katt som sällskap på sitt rymdskepp
Michael får också träffa en självutnämnd Federationstjänsteman, som suttit dag ut och dag in i åratal och väntat på att någon ska försöka få kontakt med honom. Han håller Federationen så helig att han inte ens vågat hänga upp Federationsflaggan på väggen på hans extremt spatiösa kontor. Den får nämligen bara beröras av en officer i Stjärnflottan. Men när Burnham ser till att den rullas ut finns det bara sex stjärnor kvar på den blå fanan. Federationen har krympt.
Och kanske galaxen i stort också. Eller blivit svårare att ta sig igenom. Något kallat Branden har inträffat, där dilithium-kristallerna exploderat av någon oförklarlig anledning, och massor av skepp med dem. Rymdtransporterna kan aldrig ha blivit vad de var igen. Precis som långdistanssensorerna också verkar ha lagt av. Och subrymdsfrekvenserna. Kommunikation är något svårt och komplicerat i den här versionen av Trekiversumets framtid.
Den här ramen av dystopi fylls sedan med en massa action. Teleporteringsjakter, lite härliga slagsmål, en hungrig transmask och en vild skottlossningsscen inne på en form av marknadsplats. Det är ett högt tempo, och lite färre av de där lite mer stillastående högtravande scener som Discovery-teamet verkar ha en enorm förkärlek för. I stället får vi till exempel se en babblande Burnham, hög på någon form av sanningsserum. Tror aldrig jag sett rollfiguren Burnham skratta så här mycket i de 29 tidigare avsnitten tillsammans.
Jag kanske fyller på det här inlägget successivt, men just nu är det i alla fall en mycket nöjd bloggare som just sett ett avsnitt där Discovery är snyggare, smidigare och mer välskriven än tidigare. En perfekt start, som faktiskt bara har ett problem. Att vi inte får se del två förrän om en vecka. Det här kan bli en spännande höst!
Betyg: 10/10 (kommer jag att ångra det här imorgon?)
Det här är avsnitt 1/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 775 tv-avsnitt.Och lite till.
I väntan på nya Discovery-serien känns det lite angeläget att avsluta några gamla bloggtrådar. Som den om de gamla Golden Key-samlingarna, som jag ju ägnat mig åt de senaste månaderna. Helt avslutad blir kanske aldrig min seriedokumentation av den här eran, för det verkar nästan ligga någon form av förbannelse över återutgivningarna av de gamla Star Trek-tidningarna. Både The Gold Key Archive och The Key Collection kom ju bara upp i fem samlingsutgåvor, sedan avbröt de utgivningen.
I och med den här samlingen har jag i alla fall kommit en bit på väg. Ända fram till serierna som gavs ut 1977, det vill säga nummer 43 av totalt 61 utgivna tidningar (varav i alla fall ett av de nummer jag saknar var en återutgivning av en serie jag redan skrivit om). Helt oåtkomliga är däremot inte resten av serierna. I Eaglemoss stora utgivning av Star Trek-serier (som jag tänkte skriva om i nästa blogginlägg) finns alla Gold Key-serier utgivna som ett slags extramaterial till volymens huvudäventyr. Eventuellt får jag starta ett separat sparkonto för de där sista sjutton albumen, om jag ska ha råd att köpa dem också. För just serieböcker är nog bland det dyraste man kan ge sig in på när det gäller Star Trek-utgivning. Det är mycket snyggutgåvor och komplettistbeten där ute.
Kanske blir det trots allt några sådana inköp, för de här senaste åtta seriehistorierna var förvånansvärt roliga att läsa. Det kändes som att alla hade haft det riktigt kul på jobbet när de kom till, och man tar sig lite härliga friheter med kanon: McCoy får till hux flux en dotter, man hittar på en rad nya konstiga tekniska hjälpmedel och vi får till och med se manskapet på Enterprise duscha nakna i en virusdödande steriliseringskammare. Det är kanske bara bra att ta små mikropauser i sitt Star Trek-bloggande då och då, för att liksom återfå lite av lusten för det här projektet och kunna uppskatta alla konstigheterna som det bjuds på i Trekiversumet. Däremot är det allra första äventyret i just den här samlingen kanske också bland de svagaste.
The Psychochrystals
Enterprise far till en fjärran planet för att samla in lite mineraler, stenar och andra saker som kan vara bra att ha. Det visar sig att planeten är full av kristaller, men med telepatiska krafter – de gör Kirk paranoid och får Scotty att svimma av efter att ha visat honom flera olika och motsägelsefulla sidor av hans personlighet. Det är förstås bara Spock som inte blir nämnvärt omskakad av upplevelsen.
De enkla kristallerna på planetens yta är egentligen kristallbebisar. När de sedan växer upp blir de sjukt fula kristallvarelser med humanoid form. De är dessutom inte särskilt gästvänliga, bittra efter olika närkontakter med gruvarbetare och olika utforskare. Därför döms alla från Enterprise till döden, men benådas efter att de oskadliggjort ett kristallmonster (allt liv på den här planeten är exakt som på andra planeten, men i kristallform). Enterprise-snubbarna lämnar kvar lite vetenskapliga fakta och läroböcker så att kristallvarelserna kan fortsätta att monstersäkra sin civilisation i framtiden – och kanske förstå att böcker och kunskap kan behövas även om man är supertelepatiska och kan dela allt med varandra. Ett rätt så tramsigt moraliserande slut på en rätt meningslös historia. Kanske kan Enterprisebesättningen sluta att mobba Spock, i stället för att vara så himla självgoda och nedlåtande. Vill man vara lite välvilligt inställd kan man däremot se det här äventyret som ett slags förebådande inför de tidskristaller som senare introduceras i Star Trek-universumet.
Oavsett hur illa läget är, så finns det alltid tid att dra ett taskigt skämt om Spock.
A Bomb in Time
Oj, tidsresor med hög insats här. Ett massförstörelsevapen färdas bakåt i tiden, och Federationen utpressas på en massa pengar. Om man inte betalar i tid så förstörs Jorden någongång för länge sedan.
Scotty och Kirk ger sig iväg för att försöka spåra upp bomben, men eftersom det är lite oklart till vilket århundrade som den färdats så far man olika långt tillbaka i historien. Scotty hamnar i 1800–talets vilda västern, och är så pass slarvig att hans phaserpistol nästan hamnar i klorna på ett gäng skurkar. Kirk hamnar i 1900-talets Hollywood och jobbar lite tillfälligt som stuntman. Specialeffekter hos den där filmstudion är nämligen lite väl häftiga för sin tid, och det visar sig förstås att den fx-ansvarige är vetenskapsmannen som dragit iväg med den där bomben. Det hela utmynnar i en härlig jaktscen där de bägge åker längs en motorväg i gamla romerska hästkärror – som en motorvägsversion av Ben Hur, typ. Och forskaren visar sig egentligen vara en ärlig och hederlig typ, som for tillbaka i tiden för att förhindra att det hemska vapnet han varit med och uppfunnit någonsin skulle användas. Det här var ett av de få serieavsnitten i den här samlingen med samma känsla som i tv-serien. Ja, om den då inte hade varit nedlagd vid det här laget och redan tidigare använt både vilda västern och romarriket som miljöer där avsnitt utspelas.
One of our Captains is Missing!
Kirk får tillfälligt lämna Enterprise för att fara ut på ett hemligt uppdrag. Kaptensstolen på hans gamla skepp fylls av en vikarie som bara vill hålla på med olika krisövningar, gång på gång på gång. Men det egentliga temat i det här äventyret är faktiskt kolonialism.
Intrigen i One of our Captains is Missing kretsar kring ett utsatt urfolk som blir utnyttjade när de upptäcks av den “moderna” civilisationen på planeten. När övergreppen pågått ett tag får man hjälp och vapen av klingoner för att kunna slå tillbaka mot sina antagonister. Men klingonerna är förstås själva rätt sugna på att själva kolonisera det där folket och dess planet. Man kan väl säga att storylinen är lite som kalla kriget, fast i rymden.
Visst brukar de tecknade äventyren ofta avvika från Star Trek-kanon, men det är ändå en aning uppseendeväckande att Kirk i den här storyn tycker att klingonerna bör dela med sig av sina bomber till urfolket. Visst, det är i det här fallet ett sätt att förhindra att folket helt ska hamna i knät på klingonerna – hellre egna vapen än att de sköts av klingonska konsulter – men det är kanske inte helt glasklart hur en ständig upprustning ska kunna skapa fred på planeten.
På innovationsfronten finns en del nyheter. I det här äventyret använder sig till exempel Kirk av olika förklädnader, där man liksom kan dra av hela ansiktet som en mjuk mask – sådana där som jag har för mig att man kunnat se i olika Mission Impossible-filmer.
Rent berättartekniskt gillar jag att det där urfolket kommunicerar telepatiskt, vilket öppnar upp lite nya möjligheter i bildberättandet (anka med ungar betyder fred på jorden), samt att Kirk flera gånger får chansen att brottas med en musklig klingon (det känns som lite sexigare brottningsmatcher än det kanske var tänkt från början?). Däremot är jag lite frågande över den nya form av demokratiskt styre som besättningen på Enterprise försöker införa när deras t f kapten inte vill fara iväg och rädda Kirk på en planet långt, långt borta. Hade Kirk ens tolererat den där typen av uppförande, att man ska rösta om vad som ska göras? Tror inte det. Och så noterar jag också att fenomenet med fjolliga maskörer/frisörer tydligen – bokstavligt talat – är ett universellt fenomen.
Prophet of Peace
Det här äventyret börjar lite som den gamla storyn om Khan, fast tvärtom. Enterprise har lokaliserat en kapsel som flyter runt i rymden. Där inuti, i en kryokammare, finns doktor Alfred Bleikoff – en gammal forskare och fredsaktivist som frusit ner sig själv i väntan på ett botemedel mot en dödlig sjukdom som han led av.
Så fort Bleikoff är återupplivad så fortsätter han sitt okonventionella arbete för fred. Mest av allt retar han sig på det rymdförsvar som monterats på olika höga byggnader och som han vill montera ner, och han har en sällsynt förmåga att få med sig folket och skapa masspsykos i den här frågan. Efter ett tag förstår våra vänner från Enterprise att det är något skumt på gång, och lyckas till sist avslöja att Bleikoff egentligen är en robot. Hans hjärna har blivit ersatt av någon form av civilisation där ute i rymden, som lurat ut att det här skulle vara ett suveränt sätt att förbereda en invasion av Jorden. Tyvärr en så pass långsiktig plan att deras egen civilisation nog råkat gå under medan de väntade på att Bleikoff skulle bli återupplivad – i alla fall spekuleras det kring det i serien på ett orimligt detaljerat sätt.
Ett rätt så tramsigt äventyr, som ändå är lite roligt berättat. Lite extra bonuspoäng för att vi får se en utdelning av Nobelpriset, som mest påminner om någon galaföreställning, där svensk militär burar in fredsaktivister som demonstrerar.
Mest exalterad blev jag ändå när jag eventuellt hittade det som är ursprunget till de där desinfektionsrummen med blått ljus i Discovery. Ni vet, det där rummet där de flesta i besättningen åtminstone någon gång får sitta halvnakna för att stimulera seriens tittarsiffror. I den här serien är det faktiskt ännu mera naket när besättningen ska bli renade från virus. Även om man förstås måste lägga till att de rengörande strålarna kittlar, så det inte ska bli för homoerotiskt där i duschen. Eller, för att använda korrekt språkbruk här, de står och fnissar i ett steri-bath med steri-rays. Ett påpassligt ditritat räcke ser också till att det inte blir allt för snuskigt i serien.
Furlough to Fury
Ett telepatiskt djur, en Vrell, spelar en av huvudrollerna i det här dramat. Det gör också McCoys dotter Barbara, som forskar inom främmande djurarter. Men det handlar inte bara om underliga djur och förlorade döttrar – här finns också en rätt tramsig krim-intrig om en före detta besättningsman på Enterprise som stulit någon form av ädelsten och gömt ombord på skeppet.
Det största avtrycket i den här serien gör Barbara, en stor djurvän som kan tämja både bläckfiskar och jättebjörnar som kan sända vidare telepatiska budskap utan att en förstå dem själv (för övrigt en väldigt märklig förmåga som egentligen bara kan komma till användning när man ska utforma en plot som den som finns i den här serien). Barbara är till en början rätt vresigt inställd till både sin farsa och Stjärnflottan, men mjuknar sedan något. Själv undrar jag hur Alphaurisk opera låter efter att ha läst det här äventyret, det är tydligen en konstform där man sjunger mellan tonarterna. Och så är jag lite extra fascinerad av de balla “flygande tefat”skeppen i serien. De som dyker upp i den King Kong-liknande scenen där Vrellen klättrar upp i ett torn.
The Evictors
På planeten Nraka så tillber man den store Zotar. Denna gudaliknande figur som lärde hjälpte folket där att utforma sin civilisation, skapade ett skriftspråk och lärde dem livsviktig teknik. Men under det här äventyret visar sig att historieskrivningen hade ganska många luckor. Zotar var egentligen en del av en äldre civilisation som tidigare funnits på den här planeten, och nu – 500 000 år senare — har hans ättlingar återvänt för att kräva tillbaka sitt gamla hem. .
Ett lite tuffare avsnitt det här, där Kirk och Spock bestämmer sig för att försvara befolkningen på Nraka, för att senare inse att varelserna på rymdskeppet egentligen talade sanning om sitt ursprung där. Frågan är väl ändå om man inte förlorar sitt förstahandskontrakt på en planet efter en halv miljon år? Framför allt eftersom de som nu lever på planeten är ättlingar till de som Zotars folk lämnade kvar när de evakuerade sin hotade planet – sjuka, störda och kriminella.
Noterar lite roliga tekniska innovationer här, som en deco-blazer (en pistol som skjuter ut fyrverkerier) samt en jättestor filmduk i himlen. Sedan är i alla fall jag alltid lite svag för serier där folkmassor utbrister i ett GUD ÄR DÖD!
World against Time
Crewen på Enterprise upptäcker en planet som drabbats av omvänt åldrande. Radioaktiv strålning från en helig grotta får befolkningen att bli yngre och yngre, tills de en dag inte längre existerar. Nu ska Enterprisebesättningen försöka stoppa den här utvecklingen, helst innan de själva blivit bebisar.
I World against Time kombineras alltså två teman vi sett förut, barnplaneten och en omvänt åldrande-storyline. Planeter bebodda av barn har vi ju sett i såväl originalseriens Miri och serieremaken Child’s Play, medan det omvända åldrandet finns både i den animerade serien och i ett tidigare nummer av serietidningen.
Scotty utmärker sig lite extra här, han lyckas både bli nedkissad av en jättebaby och försöker uppfostra ett av “barnen” genom smisk på stjärten. Annars är väl höjdpunkten när Scotty och Spock ska placera en sprängladdning i vad som blivit ungdomens källa, och blir små pojkar på kuppen. Men som helhet är det här en rätt så klumpigt berättad story, som förstås slutar med att McCoy på nolltid får fram ett botemedel som gör alla som vill vuxna igen.
Ändå värt att notera en innovation som jag inte hört talas om förrän i det här äventyret, är att den universella översättaren som Enterprisebesättningen använder sig av kallas för en lingua-disc och är baserad på telepati, inte på igenkänning av språk.
The World Beneath the Waves
Här dyker doktor McCoys dotter Barbara upp igen. Och allt gulligull som fanns mellan henne och farsan i slutet av Furlough to Fury är nu som bortblåst. Hon är fortfarande sur över att farsan varit extremt frånvarande under hennes uppväxt, och valt rymden istället för familjelivet. Men hon gör fortfarande det på ett rätt coolt sätt. När en ovanligt pilsk Scotty försöker ragga på henne genom att utlova att han kan vara hennes daddy och ge henne smisk, så hanterar hon även den obehagliga situationen på ett berömvärt sätt. (Det här är andra avsnittet i rad som Scott och smisk kopplas samman – vad är det egentligen som är på gång?)
Storylinen om dottern är betydligt mer intressant än det här undervattensäventyret. Det handlar om ett folk som börjat leva under vattenytan för att undkomma någon form av strålning från rymden. Med tiden har man blivit genetiskt anpassade till att vara vattenvarelser, vilket dessvärre lett till att man börjat med utrensningar av de barn som fötts med “vanliga” luftandningsorgan.
När Enterprise-expeditionen hälsar på under ytan så hamnar man nästan i finkan. Man lyckas ta sig ut från fängelsehålan, men för att komma upp till ytan igen måste man döda ett stort genetiskt förändrat monster, en Agaara. När man väl gjort det så hittar man en liten grupp av luftandande människor som flytt undervattensriket och nu lever ovan jord. Efter lite fredsmäklande sluter de två civilisationerna fred, och efter att McCoy räddat sin dotters liv blir hon på nytt mer vänligt inställd till honom.
Allra mest intressant i det här avsnittet är väl som vanligt de tekniska uppfinningarna som lanseras. Menta-pix-tekniken, små filmer som upplevs i 3D och med smaker och dofter. Samt Comp-ox-tabletten som låter en person leva under vattenytan i 24 timmar.
De här blogginläggen blir extremt långa, men det är något som är så spännande med att folk som inte varit nere med Star Trek fått missbruka franchisen på det sättet som man gör här. När det är som bäst finns det både visuell berättarglädje och visionära tankar kring framtiden – som när man lite i förbifarten lanserar idén med undervattenshotell i ett äventyr. Vi får se när jag får chansen att återbesöka Golden Key-produktionen igen. Ber om ursäkt om några av bilderna i det här blogginlägget är lite suddiga, satt och fotade med kameran sent på natten, och ljusförhållandena var kanske inte idealiska.
Det här är volym 5 (av 5) av The Key Collection, med serier från det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den här utgåvan innehåller serier som gavs ut mellan oktober 1975 och februari 1977. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 774 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och tretton seriealbum – och lite till.
Nej, jag kan inte hålla på att bara sitta och läsa gamla tecknade serier. Så här kommer en utgåva som i alla fall gjordes på den här sidan sekelskiftet. Star Trek/Legion of Super-Heroes är alltså en så kallad crossover-serie. IDW/Eaglemoss har gett ut några sådana Star Trek-varianter, som ett slags specialutgåvor i sin längre, sammanhängande serie av Star Trek Graphic Novels. Här finns äventyr med Gröna lyktan och Apornas planet. Men det album jag fastnade för var alltså det med Legion of Super-Heroes, eller Rymdens Hjältar som de hette på svenska. En av de serietidningar jag brukade försöka köpa på Ica i Vallåkra när jag var liten. Ibland hette den Stålpojken och ibland Rymdens Hjältar (på konditoriet i Vallåkra hade de Atlanticserien och Fantastiska Fyran också, men de brukade ramla in mer sporadiskt där).
Jag har alltid varit lite skeptisk till den här typen av samarbeten, men faktum är att korsningen mellan DC-universumet och Star Trek-världen den här gången känns hyfsat logisk, i alla fall när äventyret kommit igång. Och här använder jag alltså logisk i ett väldigt speciellt sammanhang, en genre och koncept där tidsanomalier, äventyr i olika tidslinjer och orsak/verkan-effekter vid tidsresor är sånt som sker mest hela tiden.
Historien börjar med att både rymdhjältarna och Enterprise, var och en på sitt håll, fastnar i någon form av tidsvirvel och spottas ut i ett universum de inte känner till. Eller, det känns bekant men samtidigt inte. Man kan beskriva platsen ungefär som Star Treks spegeluniversum, fast värre, och med inslag av både DC- och Star Trek-universumen. Rymdimperiet som har Jorden som bas är den här gången ännu större, vidrigare och mäktigare än någon gång tidigare. När man forskar lite i den lokala tidslinjen verkar det som om den här jordcivilisationen for till månen när man på vår jord fortfarande höll på att “upptäcka” Jordens kontinenter med segelfartyg.
Det är en konstig mix här. Woke kommentarer om kvinnliga superhjältars minimala arbetskläder (från Kameleontpojken), och Kirks evinnerliga raggande, samt ett konstaterande om att det Spock säger inte alltid är så smart, även om det låter så. Men också en lite dissig kommentar kring romansen som en helt slash-kultur byggts kring: Spock och Kirk. Samt en återgång till ett gammalt kärt tema här i Star Trek-seriernas värld: de primitiva vildarna från människans historia.
Efter lite initial fajt mellan de både grupperna kommer de till sist på att de faktiskt har en hel del gemensamt, och att de troligtvis behöver varandra för att kunna ta sig hem till sina respektive tidslinjer och universum igen. Men det finns gränser för samarbetet. Man kommenterar både Kirks gubbsjuka och Spocks sätt att säga självklarheter som om de vore otroligt djupsinniga och genomtänkta. Och så gör man en hyfsat woke kommentar om en av de kvinnliga superhjältarnas minimala outfit.
Några smarta saker man gjort här: försökt hitta likheter mellan medlemmarna i de två gängen, så att till exempel Brainiac och Spock liksom genast börjar samarbeta kring vetenskapliga lösningar på deras problem. Man har också hittat varsin skurk ur respektive universum som man slagit samman till en: Vandal Savage från DC och Flint från Star Trek. Jag kanske inte riktigt tycker att den här eran inom serietidningsskapande ser särskilt bra ut, men storyn är däremot rätt rapp och humoristiskt. Och så tycker jag att det är rätt roligt att man skapat ett superhjältegäng för det onda imperiet, där man kombinerat Star Trek och DC-trådar lite hej vilt.
Själv blev jag mest lite förbluffad över hur kul jag hade när jag läste det här. Och att det faktiskt gick att sy ihop de här två världarna hyfsat enkelt, även om Star Trek-crewen egentligen har rätt lite att sätta emot ett gäng hjältar med superkrafter. Att McCoy går runt och söver ner folk med en spruta gång på gång är inte en supersofistikerad skill.
Betyg: 7/10.
Jag har läst utgåvan av Star Trek/Legion of Superheroes som Eaglemoss gett ut som en del av sin Graphic Novel Collection. Skriven av Chris Roberson och ritad av Jeffrey Mo. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och tio seriealbum. Och lite till.
Har ni lagt märke till att jag typ….snart är i fatt? Har bara två filmer kvar att skriva om – sedan är jag i fas med den aktuella Star Trek-produktionen. Så jag kan ju inte sitta och vänta på ett nytt Picard-avsnitt, utan måste skriva på lite till. Picard-texterna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.
Så var det dags för reboot. Nystart, uppdatering och modernisering av det urgamla Star Trek-maskineriet. Tillbaka till grundhistorien, den om Spock och Kirk. Och ett rejält tempobyte. För jävlar vad det går undan här. Efter att ha suttit och kollat på sömniga Star Trek-serier i några år så var känslan av att byta över till den nya versionen av Star Trek ungefär som att byta ut en Voi-elcykel mot Formel 1. Typ. Tycker att de första 20 – 30 minuterna är helt fantastiska.
Jag såg om Star Trek i söndags, tror det var tredje gången jag såg den. Men det var nog första gången som jag helt säkert kan säga att jag verkligen förstod allt som hände i filmen. Jag säger inte att plotten är oöverstigligt komplicerad, men tidigare har jag nog ändå trott att jag missat någon väsentlig detalj när jag kollade. Att hela den där grejen med att Romulus förstördes av en supernova, och att det på något sätt var Spocks fel, slarvas över lite väl snabbt i den här berättelsen (publiken blir ju inte lika komplett mindmeldad av Spock som Kirk blir). Det ska gå undan, liksom, trots att sambandet mellan Spock och supernovan är den helt bärande idén bakom hela det här intrigbygget, och dessutom starten för en helt ny tidslinje inom Star Trek-universumet. Kanske tänkte upphovspersonerna att backstoryn var för långsam, och att man i stället skulle låta publiken njuta av romulaner med tribaltatueringar och Star Trek-universumets hittills mest taggiga skepp?
Men efter att ha sett lite mer än en halv säsong av Picard så kändes allting betydligt mer greppbart. I den serien beskylls ju även Picard för att inte ha gjort allt i sin kraft för att förhindra den romulanska katastrofen. Trots att han ändå kanske var den som försökte göra mest. Precis som Spock i den här filmen. Otack är världens lön, är väl den gemensamma nämnaren mellan de två.
Hela denna rebootade Star Trek är ju en prequel till originalserien, om starten på James Tiberius Kirks karriär. För säkerhets skull inleds storyn redan när kapten James Tiberius Kirk föds, mitt under en katastrof. Ett romulanskt skepp har kommit ut ur ett svart hål, och roar sig med att inleda sin slakt på Federationen med rymdskeppet Kelvin. Pappa Kirk, spelad av Chris Hemsworth, stannar modigt kvar som siste man på bryggan när han sätter en kollisionskurs med det romulanska skeppet. Samtidigt hör han sin nyförlöste sons skrik, över komradion, från en av nödkapslarna som lämnat Kelvin. Klipp till unge herr James Kirk som snott en bil av sin styvfarsa (?) och kör det utför en klippa. Klipp till en blöt kväll på krogen där Kirk både lyckas få stryk av en massa stjärnflottekadetter och bli rekryterad till Stjärnflottan. Av kapten Pike! Men även om unge herr Kirk faktiskt kommer iväg till rymdakademin så hinner han inte slutföra sina studier innan det blir dags att rädda världen. Det romulanska skeppet anfaller Vulcan. Och alla, även kadetter, måste hjälpa till i Federationens motattack.
Nero, som bossar på det där romulanska gruvskeppet, är skitsur på Spock för att han inte höll det han lovade – att stoppa supernovan som hotade att svälja Romulus genom att göra om den till ett svart hål. När Nero attackerar Spock så sugs de bägge in i det svarta hålet som Spock skapat (lite för sent) och färdas bakåt i tiden. Nero och Romulanerna kommer fram först, och får sedan vänta ett bra tag (var det 25 år?) tills Spock kastas ut ur sin tidsresa. Den gamle Spock alltså, spelad av Leonard Nimoy. Då först, när Spock kan se vad Romulanerna gör, så totalförstör man Vulcan. Och eftersom Spock var en representant för Federationen så är planen nu att totalförstöra alla Federationsplaneter. På det sättet har det romulanska imperiet en bättre chans att överleva, tror Nero. Själv tänker jag att han borde satsa på att i god tid varna sitt folk för supernovan i stället. Nu när han faktiskt befinner sig i en tid då katastrofen skulle kunna gå att förhindra.
Det där med Romulanerna och supernovan och tidsresan är det som är nytt i denna reboot, och även det som skapar en ny tidslinje i Star Trek-universumet. Samtidigt så dyker också nya versioner av de gamla rollfigurerna upp. Efter Kirk kommer Uhura, sen Spock och doktor McCoy. Sist i gänget introduceras maskinchefen Scott. Han spelas av Simon Pegg, och befinner sig på en obebodd isplanet när Kirk och gammel-Spock snubblar över honom. Det är tydligt redan från början att det är Scotty och hans lilla trolliknande kompis som ska stå för de flesta comic relief-inslagen i den här filmen. När jag såg filmen första gången minns jag att jag blev oerhört irriterad på scenen där han åker runt i olika genomskinliga rör ombord på Enterprise. Var det så här tramsigt som nya Star Trek skulle vara? I dag kan jag svara: Jo. Den rebootade Star Trek satsar mer tydligt på både humor och action, samtidigt som man dragit ner rejält på allvaret och det självhögtidliga. På det sättet faktiskt en smula mer trogen originalserien än de följande långfilmerna.
Chris Pine i rollen som Kirk fungerar helt okej. Bäst är han när han får stryk. Han har ett sånt där ansikte som liksom fungerar väldigt bra när det är blåslaget. Och han är också väldigt bra på att ligga på golv och “tappa andan”. Två specialiteter som utnyttjas en hel del i den här filmen. Från första gången jag såg filmen minns jag att jag tyckte att det var en mindre revolution att Spock var lite sexig, i och med att Zachary Quinto tog över rollen. En grej som man definitivt byggt vidare på och förfinat när man skulle casta samma roll i Discovery. Men de ersättningsskådespelare jag gillar allra bäst är nog Zoe Saldana som Uhura och Karl Urban som Bones. Winona Ryder (Spocks mamma) känns däremot våldsamt underutnyttjad som skådespelare i den här filmen.
Star Trek är inte bara början på ett gäng nya filmer, det är också produktionen där Alex Kurtzman inledde sin väg mot att senare bli huvudansvarig för allting Star Trek på CBS. Manuset har han skrivit tillsammans med sin vanlige medförfattare Roberto Orci. För regin står J.J. Abrams, som lyckades så bra med den här filmen att han senare blev överköpt till att rädda Star Wars i stället.
Star Trek är en kärleksfull reboot. Gjord med både nördkärlek och en medvetenhet om vad som krävs för att förnyha och uppdatera ett så gammalt koncept. Visst, vi är väl några stycken som har svårt att förlåta upphovspersonerna för att de helt sonika bestämde sig för att utplåna Vulcan i den här filmen. Vi som tycker att man gärna får modernisera – men att det är väldigt bra om man kan göra det utan att ändra så mycket.
Men sett ur dagens perspektiv dyker det upp nya frågor kring den här rebooten. Om det skulle göras en fjärde film i serien, hur förvirrande kommer den i så fall kännas när den ska existera parallellt med de nya Star Trek-serierna. Romulus undergång har man ju fogat in fint i Picard. Men att Vulcan imploderade har väl egentligen bara förekomma i Kelvin-tidslinjen. Hoppas att det blir en fjärde film bara för att se hur fanken de ska lösa det där.
Betyg: 8/10.
Star Trek är den elfte Star Trek-biofimen. Så här långt i min Startrekathon har jag alltså sett 11 långfilmer och 765 tv-avsnitt.
Har ni lagt märke till att jag typ….snart är i fatt? Har just nu tre tv-avsnitt och tre filmer kvar att skriva om – sedan är jag i fas med den aktuella Star Trek-produktionen. Så jag kan ju inte sitta och vänta på ett nytt Picard-avsnitt, utan måste beta av de sista Enterprise-episoderna. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.
Det är alltid lite trixigt, det här med besöken i Star Treks spegeluniversum. Först blir jag otroligt upprymd och exalterad vid tanken på tvärtom-dimensionen – det där alla Star Trek-snällisar är elaka, och Federationen ersatts med att människorna förslavat alla folk man träffat på (aka det terranska imperiet). Men efter ett tag brukar det bli lite pinsamt där borta i det parallella universumet. Alla skådisar spelar över, intrigerna brukar vara lite kackiga och så är det, för en gång skull i Star Trek, rätt så mycket pinsamma sexscener. Alla är liksom kåta på Den Onda Sidan.
Inramningen av Enterprises upplaga av spegeluniversumet är å andra sidan ovanligt lyckad. bra. Man har bytt ut musiken i vinjetten, och ersatt många av bilderna på mänskliga framsteg i den med skildringar av olika typer av krigföring – mycket bomber och granater. Jag måste väl också ge ett extra plus teasern på det första av de två avsnitten. Här återanvänder man bilderna från långfilmen First Contact – från just den första kontakten mellan vulcaner och människor. Men i stället för ett trevande “hej” så skjuter Cochrane ner vulcanen som kommer ut ur rymdskeppet, varpå han och resten av människorna på plats under detta historiska ögonblick springer ombord på vulcanernas skepp och börjar plundra det. En magnifik start på avsnittet!
När vi sedan får se själva arbetsmiljön på Enterprise, så är väl det mest iögonfallande kvinnornas version av uniformen – någon form av overallmagtröja som ser rätt märklig ut. Symbolen på MACO-uniformerna (jordarméns del av besättningen) har också bytts ut till en dödskalle. Alla killar ser dessutom lite arga och buttra ut hela tiden – så att vi säkert ska förstå att de inte är snälla längre. Den onde Archer har lite längre och mörkare hår, och är blott försteofficer i det här universumet. Men vi kommer att få se att han är beredd på att arbeta sig upp, ända fram till kejsartiteln.
Spegel-Archers nyckel till framgång består av ett mystiskt jordskepp som hamnat i tholianernas ägo. De har lyckats öppna en port till en alternativt universum, och lockat in ett skepp till sin sida genom att skicka ut en nödsignal. Men på något vis har man lyckats anpassa den här dimensionsporten så att man får in skepp från hundra år in i framtiden, med mer avancerad teknik än i spegeldimensionen. Och just nu ska det finnas ett skepp där, vid namn Defiant. Här knyter man alltså, på ett snyggt sätt, ihop händelserna i originalserieavsnittet The Tholian Web med en story om spegeluniversumet.
I första avsnittet måste Archer faktiskt ställa till med myteri för att ens få undersöka om det ligger någon sanning i det där med att det finns ett Jordskepp från framtiden hos tholeanerna. När man väl hittar det så börjar man också successivt använda de uniformer man hittar ombord på skeppet. Det här dubbelavsnittet blir alltså både en spegeluniversum-story och en nostalgisk originalseriehyllning. Även om det är en elak besättning så är det ju en fröjd att se ett avsnitt som utspelas på den där gamla bryggan.
I den avslutande delen av In a Mirror, Darkly skildras sedan Archers försök att använda sig av skeppet från framtiden för att ta över hela det terranska imperiet. En plan som går om intet när spegel-Hoshi förgiftar honom och i stället satsar på att själv bli kejsarinna. Hon är inte längre bara en snäll översättare, typ.
Även bland de andra birollsfigurerna har det skett smärre förskjutningar. Phlox är här den typ av skeppsläkare som inte har en massa djur som sällskap i sitt labb, utan verkar mer sysselsatt med att dissekera dem. Reed är en del av MACO, tillsammans med Phlox har han satt samman ett tortyrbås som kan användas för förhör. Och Tucker har stora ärr på ena halvan av ansiktet, och ett öga som inte går att öppna helt och hållet.
Parallellt med maktkampen på Defiant så pågår det myteri-intriger även på andra håll. När Spegel-T’Pol går igenom databasen på Defiant börjar hon fördjupa sig i hur histoiren utvecklats i primäruniversumet och inser att det terranska imperiet inte är det ensa sättet som galaxen kan organiseras på. Hennes drömmar om frigörelse går dock om intet. Hon och hennes sammansvurna sprängs i tusen bitar av Defiant när de försöker ta över ett annat av imperiets skepp.
In a Mirror, Darkly är på många sätt precis som de där spegeluniversum-avsnitten brukar vara. Ett gäng extremt roliga och noggrannt iscensatta idéer som sedan inte riktigt leder någonvart. Tror verkligen bara det är Discovery som lyckats använda sig av spegeluniversumet på ett riktigt bra sätt. Det här är dock ett bra försök, även om jag blev rejält besviken på det andra avsnittets upplösning. Det kändes inte alls lika smart eller intressant. Däremot blir ju det här dubbelavsnittet faktiskt bättre av de två nästkommande delarna i serien. De som kretsar lite kring samma tema, men utspelas i primäruniversumet.
Betyg: In a Mirror, Darkly Pt 1: 8/10 In a Mirror, Darkly Pt 2: 5/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 18 & 19/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 762 tv-avsnitt.
