VOY: Endgame. Slutet och början på slutet av Voyager.

Så var det dags för slutet på den här serien. Efter sju säsonger ska jag äntligen få svaret på om och hur Voyager tar sig hem till Jorden. Lite extra spänd är jag eftersom skeppet fortfarande inte kommit särskilt långt på sin resa mot Jorden i seriens förra avsnitt. Så även om avslutningsavsnittet är 90 minuter långt verkar det som en omöjlig ekvation att få ihop ett avslut på så kort tid. Lösningen på problemet är, som alltid när man hamnat i omöjliga situationer i Star Trek, en tidsresa.

Men det är i alla fall en tidsresa med en twist. Eller två (eller kanske till och med minst tre). För Endgame är ett generöst avsnitt. Genom att utspelas i två olika tidsplan så får vi som tittare faktiskt uppleva två olika versioner av slutet. Två för priset av en! Alla blir nöjda!

En del av avsnittet utspelas år 2404. Grånade versioner av våra vänner från Voyager firar tioårsjubileet av återkomsten till Jorden. Det tog dem 23 år att ta sig till dit, och inte alla lyckades ta sig hela vägen hem. Och en del av dem som kom hem blev aldrig sig själv igen. 2404 har Chakotay till exempel precis gått bort, han kunde tydligen aldrig komma över att Seven of Nine dött under ett uppdrag i Deltakvadranten Och Tuvoks psyke brakade samman på grund av bristen på adekvat vård under färden mot Jorden Men det finns förstås även positiva saker som hänt under åren. Kim har gjort karriär och äntligen fått en kaptenstitel. Och Hololäkaren lever livets glada dagar. Tydligen har hologrammen fått de där mänskliga rättigheterna han alltid önskat sig, så han har gift sig med en “organisk” kvinna och bestämt sig för ett namn. Joe!

Men snart inser vi att den åldrade Janeway är precis lika envis som förr. Hon varken kan eller tänker acceptera att resan genom Deltakvadranten inte fick ett helt igenom lyckligt slut, så hon reser tillbaka i tiden för att hjälpa sin yngre upplaga att hitta en genväg hem till alfakvadranten.

Mötet mellan de två upplagorna av Janeway går givetvis inte särskilt smooth. Den äldre är cynisk och hämndlysten. Den yngre principfast och en smula misstänksam. Det är tydligt att de prioriterar lite olika kring det här med hemresan. Janeway d.y. står nämligen inför valet att antingen åka hem till Jorden på ett kick genom en av borgernas hypersnabba transwarpgenvägar, eller att ta vara på den unika chansen hon har att spränga hela borgdrottningens högkvarter i luften. På det sättet kan hon rädda miljoner liv, istället för att bara rädda besättningens framtid. Inte ens när Janeway d.ä. berättar om alla olyckor som kommer att drabba skeppet på vägen hem så ger den yngre upplagan sig (hon får dessutom eldunderstöd av dem som eventuellt kommer att dö eller skadas på vägen hem). Till sist inser Janeway d.ä. att det enda sättet att lösa problemet på är genom en kompromiss. Janeway d.y. och resten av besättningen åker hem, medan Janeway d.ä. infekterar borgerna med ett datorvirus och tar med sig hela deras högkvarter in i evigheten.

Som vanligt när det handlar om tidsresor så blir jag ändå en smula förvirrad. Måste till exempel Janeway d.ä. hinna sabba allt för borgerna innan Janeway d.y. har hunnit komma tillbaka till alfakvadranten. Jag menar, Janeway den äldres. tidslinje tar väl slut där och då? För jag antar att det inte blir dubbla upplagor av Enterprise som kommer hem till Jorden? Inga scener där Janeway d.y. och hennes manskap står och vänta på Janeway d.ä. när dom anländer Jorden en massa år senare? Och om alla de tidslinjer som vi ser resultatet av år 2404 suddas ut, är inte det ett enormt ingrepp på människors liv? Ingen kan väl garantera att allt slutar lyckligt bara för att man kommer till Jorden tidigare.

Det här med tidsproblematiken diskuteras inte jättemycket i det här avsnittet. Det är väl borgdrottningen som på slutet fått ihop pusslet så pass mycket att hon inser att om hon dödar den yngre upplagan av Janeway så blir hon också av med den äldre. Sen tappar hon dessvärre alla sina kroppsdelar och kan inte riktigt utnyttja den insikten. Tycker nog att kroppsdelstappandet utgör den kanske allra mest legendariska scenen i hela det här avsnittet. Star Trek med en skvätt Monty Python, ungefär.

QUEEN: Voyager will be destroyed.

ADMIRAL: They’re ahead of the shock wave. They’ll survive. Captain Janeway and I made sure of that. It’s you who underestimated us.

(The Borg Queen pulls off a malfunctioning arm.)

QUEEN: Sphere six three four. They can still hear my thoughts.

(The Sphere changes course inside the transwarp hub.)

QUEEN: I may have assimilated your pathogen, but I also assimilated your armour technology.

(Her left leg falls off. The Queen tries to stand, and fails.)

QUEEN: Captain Janeway is about to die. If she has no future, you will never exist, and nothing that you’ve done here today will happen.

(The Borg Queen dies, and the Central Complex explodes

End Game tar slut när Voyager kommit fram till alfakvadranten och satt kurs på Jorden, och jag kan väl erkänna att jag inte direkt stod och hoppade av lycka efter den här avslutningen. Jag tycker nog att det är fusk att använda tidsresor som man gör här. En sju år lång intrig som bara fixar sig på ett lite för enkelt sätt (för manusförfattarna i alla fall, Janeway d.äl gick ju upp i rök). Men när jag väl kommit över den initiala besvikelsen så tycker jag att avsnittet växer ju mer jag tänker på det. Janeway vs Janeway är en fin matchning, precis som mötet mellan Borgdrottningen och Janeway d.ä känns som titanernas kamp. Och, som jag nämnde tidigare, det är ju förstås rätt lyxigt att få se bägge sluten på serien i ett och samma avsnitt. Men helt perfekt är det inte. Visst kan man väl tycka att producentteamet kunde kommit på något lite bättre efter sju års grunnande?

Det här avsnittet till trots, Voyager är nog ändå min favorit bland de Star Trek-koncept som jag sett hittills (vid sidan av originalseriens charmiga mix av kitsch och camp).Voyager har en bra mix av rollfigurer, och en bra blandning av möten med främmande aliens och personliga dramer. Att bygga in en konflikt i manskapet mellan Stjärnflottan och Maquis var också ett genialiskt grepp. Liksom att de mer “konstgjorda” livsformerna, Seven of Nine och hololäkaren, allt mer utkristalliserats som seriens egentliga huvudpersoner. De är dessutom roligare och bättre skrivna än sin motsvarighet i The Next Generation, Data. Janeway, däremot, blev allt mer skum ju längre resan höll på. Henne fick vi faktiskt aldrig riktigt lära känna. Det saknades både en tydlig utvecklingskurva hos hennes karaktär och en kontinuitet i hennes personlighet. Ändå är hon min favoritkapten. Både den yngre och äldre versionen.

Med det tackar jag Voyager för en kul resa, härnäst tar jag mig an Enterprise. Önska mig lycka till!

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 25 & 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 662 tv-avsnitt.

DS9: What You Leave Behind. Det grå slutet på Deep Space Nine.

Den stora finalen. Slutet. Och där satt jag framför tv:n och tyckte att det här dubbelavsnittet mest var lite långtråkigt. Något som i och för sig skulle kunna vara ett slags överslagshandling från min sida, en reaktion skapad av min tendens till grov separationsångest. Att ta farväl är så jobbigt att jag kanske måste hata det, liksom.

För medan jag såg What you leave behind så funderade jag på hur många finalavsnitt av tv-serier jag egentligen minns, eller ens har sett. Game of Thrones? Jo, men så tråkigt det var. Amerikanska Queer as Folk? Nej, orkade nog aldrig dit. Eller började jag aldrig se sista säsongen när en kompis sagt att den handlade om att ta farväl på olika sätt. Vänner? Gav upp när huvudpersonerna började kännas lite för gamla för sin whimsical lifestyle. Eller var det för att behålla känslan av att serien höll på. Om jag aldrig såg sista avsnittet så hade väl serien heller aldrig tagit slut? This Life? Jorå, såg framför allt det genomvidriga återföreningsavsnittet som var som en medelålderskrismardröm. Ett slags reunion-isbad. En påminnelse om att inget någonsin kan bli som förut. (Har en känsla av att jag eventuellt skulle gilla det bättre idag, är nog mer lämpad för cyniska porträtt av livslögner nu när jag närmar mig femtioårsstrecket).

Det är faktiskt rätt vanlig att jag slutar se serier precis inför den sista säsongen. Kanske har det att göra med traumatiserande serieavslutningar från min barndom. Till exempel det nästan hysteriska tillstånd av sorg som jag hamnade i när sista avsnittet av Vi på Saltkråkan hade visats på tv en sommar. Jag var otröstlig i flera dagar, kanske veckor. Kanske fortfarande. Har kanske sett en scen från ett Saltkråkan-avsnitt sen dess.

När det gäller Star Trek har man ju ofta dragit ut på det där sista farvälet genom att addera långfilmer som fortsättning på tv-seriernas tidslinjer. Men Deep Space Nine var ett av de få Star Trek-koncept som faktiskt tog slut när det tog slut (om man nu inte räknar böcker och sånt). Jag var dock inte särskilt uppriven inför det här avsnittet. Deep Space Nine är är en serie som jag ofta irriterat mig på, även om den också innehåller några stycken avsnitt som jag ser som rena mästerverk. Förhoppningsvis framgår det nedan varför min besvikelse över What you leave behind trots allt är mer en rent känslomässig reaktion.

Jag kan väl börja med berömmet. Genom att ge de sista avsnitten en sammanhängande storyline har producenterna bakom Deep Space Nine verkligen skapat möjligheter för att ordna bra avslut och en hint om framtiden för nästan alla de stora rollfigurerna. Det är rätt ovanligt i tv-världen att det görs så genomarbetat och omsorgsfullt som här. Men samtidigt har man inte lyckats fullt ut med intrigbågarna under The Last Chapter. En del storylines har fått sättas på paus fram till det här slutavsnittet, och vissa centrala personer har förvisats till periferin av historien, till exempel Siskos son Jake. Och det sista stora slaget, som utgör ryggraden i What You Leave Behind, har i viss mån fått sitt värde devalverat av en lite svajig upptakt. Om friheten och livet i alfakvadranten verkligen stått på spel, så hade väl inte serieskaparna kunnat ägna ett helt avsnitt åt vem som ska bli Stornagus i framtiden?

Faktum är att hela starten på What you leave behind känns lite loj. Folk vaknar och gör sig i ordning för den sista striden, men det där gravallvaret som borde vara närvarande saknas. Eller så var det bara jag som tappade all feeling efter scenen där Bashir och Ezri morgonnojsar i sängen. TMI-mätaren gick liksom i botten här för mig. I horistonellt läge låter Alexander Siddig, som spelar Bashir, väldigt mycket som en sliskig dirty talker. Nästan oavsett vad han säger. Isch!

Förutom det där inledande hånglet så tonas ändå Bashirs nya förhållande med Ezri ned i det här avsnittet. Det är tydligt att manusförfattarna i stället ännu en gång vill ägna sig åt den intensiva vänskapsrelationen mellan Bashir och O’Brien. För nu dyker det helt plötsligt upp ett hinder för de tvås framtida vänskap. O’Brien har tackat ja till ett jobb på Jorden, och han drar sig in i det längsta för att berätta om det för Bashir. Han är ju fullt medveten om att bästa kompisen ska ta det som ett svek. Denna icke-fråga ägnas ett oproportionerligt stort utrymme i detta avslutningsavsnitt, framför allt eftersom det redan avhandlats, för bara två avsnitt sedan. Trots det får deras relation till och med ett eget montage i slutet av avsnittet, med highlights från deras vänskap till smäktande musik. Om Deep Space Nine ska ha en eloge för något så är det för att man tagit bromance-kulten till helt nya höjder.

Det stora slaget, till sist då. Det är faktiskt oväntat dramatiskt med flera olika vändpunkter. Bland annat för att Dominion tvingas att utkämpa ett tvåfrontskrig. I rymden slåss mot Federationsalliansen, medan man på hemmaplan måste tampas med den cardassiska frihetsfronten som ställer till med jävelskap. Till exempel ett sabotage som gör att Dominion mitt under slaget i rymden tappar kontakten med sina skepp.

Den kvinnliga befälhavargrundaren bestämmer sig för att slå tillbaka hårt och skoningslös. Som en kollektiv bestraffning för gerillakrigföringen utplånar Dominion en hel cardassisk stad med miljoner invånare. Ett beslut som straffar sig, då det får den cardassiska flottan att vända sig emot Dominion mitt under pågående slag. Grundaren, allt sjukare av den där sönderfallandepesten, ger då order om att man ska påbörja en systematisk utrotning av det cardassiska folket på hemplaneten. Extremt brutalt, framför allt när kriget ändå i stort sett förlorat.

Den seger Federationsalliansen till sist vinner över Dominion är inte direkt något som man kommer att sjunga sånger om i framtiden. Man intar ett Cardassia som är skövlat och nedbränt. En planet och civilisation i ruiner. Den kombinerade skräddaren/hemlige agenten Garak är modstulen när han återser spillrorna av sin hemplanet. Å andra sidan fick han, helt utan repressalier, skjuta ihjäl changelingmedhjälparen Weyoun. En ovanligt brutal avrättning för att vara Deep Space Nine, men som knappt ens noteras som något avvikande i det här avsnittet.

Skövlingen av Cardassien är ändå lite mindre blodig än vad den kunde ha blivit. I slagets slutskede länkar Odo samman sig med den kvinnliga grundaren och botar henne från den där upplösningssjukan. Det får henne att blåsa av striden och senare även skriva under ett fredsavtal. Men trots den segern är Odos värv inte slutfört med det. Han måste lämna Deep Space 9 för att gå upp i den Stora Länken med de andra grundarna. En Odo i på plats i grundarsörjan blir en garanti för att det är slut på attackerna mot alfakvadranten.

What you leave behind har en lite speciell dramaturgisk uppbyggnad. Den stora avslutningsscenen kommer när det är drygt 20 minuter kvar av avsnittet. Lite fest och jubel när alla huvudrollsinnehavarna (och en del andra personer som gör cameos) hänger på holosvitsklubben och lyssnar till Vic Fontaine som sjunger The way you look tonight.

Men efter den feel good-upplevelsen är det hög tid för det sista kapitlet av det sista kapitlet. Det var ju det här med Pah-vålnaderna, Dukat och Kain Winn som också måste avhandlas. Det hela visar sig vara mycket lättare än jag trodde. Tydligen räckte det med att Sisko puttade en farlig bok och Dukat in i en stor magisk eld för att sätta stopp för de onda demonerna. Sisko faller också ner i elden, men han hamnar bland Profeterna efter det (eller som jag föredrar att kalla dem: varelserna i maskhålet). Men särskilt mycket om vad han skulle göra där förstod jag inte. Hamnade han där eftersom han dog i elden? Eller har han fortfarande kvar en fysisk kropp?

Tydligen var det från början tänkt att Sisko skulle stanna bland profeterna i all framtid. Ett slut på historien som Sisko-skådespelaren Avery Brooks kände sig extremt obekväm med efter att scenen spelats in. Så pass obekväm att man fick göra om hela scenen där Sisko möter Kasidy i en vision. Brooks tyckte att det kändes fel att serien skulle sluta med en svart man som övergav sin gravida hustru. Så en ny version där han säger att han kommer tillbaka “kanske redan i går” fick spelas in.

Jag kan förstå Brooks synpunkter. Men den här mjukare versionen förstör verkligen en hel del av dramatiken i upplösningen, tycker jag. Profetiorna om den stora sorgen, som vi hört tidigare, verkar nu vara lite överdramatiska och onödiga. Det hände ju inget farligt, på riktigt.

Det nya slutet för Sisko känns precis som den kompromiss det är, lite mesigt i stället för episkt. Själv hade jag däremot hoppats på att den bajoranska religiösa ledaren Kai Opaka skulle dyka upp på ett hörn här i slutet. Hon var ju inblandad precis i inledningen av Siskos bana som budbärare, så jag trodde att hon skulle få vara med och avsluta den historien.

Bara några sista ord om de ganska ostiga minneskollagen som alltså visas när huvudpersonerna lämnar Deep Space 9 för sista gången. Rätt smetiga sekvenser, men visst grät jag en tår eller två. Av kontraktsskäl fick dock inte Jadzia Dax vara med i Worfs minnesfilm. Gissa om det blev JÄTTEKONSTIGT! Den stora tragedin i hans liv syns inte ens när han tänker tillbaka på sin tid på rymdstationen. Så märkligt att det inte gick att lösa.

Sammanfattningsvis. Jag tror att min trötthet inför det här avsnittet har sin grund i två saker. 1: Den stora segern blev inte ens stor seger. Det blev aldrig någon vifta med flaggorna och fest- och jubelscen på slutet. Att besegra Dominion blev mer bittert än ljuvt. Det är ju helt i linje med Deep Space Nines grundton, men ändå ett så otroligt deppigt avslut på en storyline som pågått i flera år. Jaha, allt blev skit ändå, ungefär.

Det var också 2: ganska lätt att bli underväldigad av andra delar av det här avsnittet. De flesta av de personliga avsluten var egentligen rätt sorgliga, men på ett lite urvattnat sätt. Sisko kommer antagligen tillbaka. Men ingen vet varför han måste vara borta. Odo lämnar Kira, men det verkar som om hon hanterar det rätt bra. O’Brien väljer fru och barn framför lekarna med Bashir. Men visst ska de två polarna åka på semester tillsammans i framtiden (så himla Brokeback Mountain). Helt rimliga avslut, men ingen riktig chock (Odos hemresa blev tyvärr spoilad för mig i ett av inläggen på Memory Alpha, det är väl annars det som hade potential att vara en skräll).

Skulle jag likna det här avsnittet vid en färg så skulle det bli mörkgrått med inslag av ljusgrått. Det sorgliga var helt enkelt inte tillräckligt sorgligt, medan lyckan och ljuset också var frånvarande. Och på sätt och vis är det en ganska rättvisande sammanfattning av en serie som aldrig riktigt bestämde sig för vad den ville vara. Och som blev lite av allt möjligt i stället.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 25 & 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 610 tv-avsnitt.