Tag: Janeway

VOY: Endgame. Slutet och början på slutet av Voyager.

~ rogerwilson ~ 5 Comments

Så var det dags för slutet på den här serien. Efter sju säsonger ska jag äntligen få svaret på om och hur Voyager tar sig hem till Jorden. Lite extra spänd är jag eftersom skeppet fortfarande inte kommit särskilt långt på sin resa mot Jorden i seriens förra avsnitt. Så även om avslutningsavsnittet är 90 minuter långt verkar det som en omöjlig ekvation att få ihop ett avslut på så kort tid. Lösningen på problemet är, som alltid när man hamnat i omöjliga situationer i Star Trek, en tidsresa.

Men det är i alla fall en tidsresa med en twist. Eller två (eller kanske till och med minst tre). För Endgame är ett generöst avsnitt. Genom att utspelas i två olika tidsplan så får vi som tittare faktiskt uppleva två olika versioner av slutet. Två för priset av en! Alla blir nöjda!

En del av avsnittet utspelas år 2404. Grånade versioner av våra vänner från Voyager firar tioårsjubileet av återkomsten till Jorden. Det tog dem 23 år att ta sig till dit, och inte alla lyckades ta sig hela vägen hem. Och en del av dem som kom hem blev aldrig sig själv igen. 2404 har Chakotay till exempel precis gått bort, han kunde tydligen aldrig komma över att Seven of Nine dött under ett uppdrag i Deltakvadranten Och Tuvoks psyke brakade samman på grund av bristen på adekvat vård under färden mot Jorden Men det finns förstås även positiva saker som hänt under åren. Kim har gjort karriär och äntligen fått en kaptenstitel. Och Hololäkaren lever livets glada dagar. Tydligen har hologrammen fått de där mänskliga rättigheterna han alltid önskat sig, så han har gift sig med en “organisk” kvinna och bestämt sig för ett namn. Joe!

Men snart inser vi att den åldrade Janeway är precis lika envis som förr. Hon varken kan eller tänker acceptera att resan genom Deltakvadranten inte fick ett helt igenom lyckligt slut, så hon reser tillbaka i tiden för att hjälpa sin yngre upplaga att hitta en genväg hem till alfakvadranten.

Mötet mellan de två upplagorna av Janeway går givetvis inte särskilt smooth. Den äldre är cynisk och hämndlysten. Den yngre principfast och en smula misstänksam. Det är tydligt att de prioriterar lite olika kring det här med hemresan. Janeway d.y. står nämligen inför valet att antingen åka hem till Jorden på ett kick genom en av borgernas hypersnabba transwarpgenvägar, eller att ta vara på den unika chansen hon har att spränga hela borgdrottningens högkvarter i luften. På det sättet kan hon rädda miljoner liv, istället för att bara rädda besättningens framtid. Inte ens när Janeway d.ä. berättar om alla olyckor som kommer att drabba skeppet på vägen hem så ger den yngre upplagan sig (hon får dessutom eldunderstöd av dem som eventuellt kommer att dö eller skadas på vägen hem). Till sist inser Janeway d.ä. att det enda sättet att lösa problemet på är genom en kompromiss. Janeway d.y. och resten av besättningen åker hem, medan Janeway d.ä. infekterar borgerna med ett datorvirus och tar med sig hela deras högkvarter in i evigheten.

Som vanligt när det handlar om tidsresor så blir jag ändå en smula förvirrad. Måste till exempel Janeway d.ä. hinna sabba allt för borgerna innan Janeway d.y. har hunnit komma tillbaka till alfakvadranten. Jag menar, Janeway den äldres. tidslinje tar väl slut där och då? För jag antar att det inte blir dubbla upplagor av Enterprise som kommer hem till Jorden? Inga scener där Janeway d.y. och hennes manskap står och vänta på Janeway d.ä. när dom anländer Jorden en massa år senare? Och om alla de tidslinjer som vi ser resultatet av år 2404 suddas ut, är inte det ett enormt ingrepp på människors liv? Ingen kan väl garantera att allt slutar lyckligt bara för att man kommer till Jorden tidigare.

Det här med tidsproblematiken diskuteras inte jättemycket i det här avsnittet. Det är väl borgdrottningen som på slutet fått ihop pusslet så pass mycket att hon inser att om hon dödar den yngre upplagan av Janeway så blir hon också av med den äldre. Sen tappar hon dessvärre alla sina kroppsdelar och kan inte riktigt utnyttja den insikten. Tycker nog att kroppsdelstappandet utgör den kanske allra mest legendariska scenen i hela det här avsnittet. Star Trek med en skvätt Monty Python, ungefär.

QUEEN: Voyager will be destroyed.

ADMIRAL: They’re ahead of the shock wave. They’ll survive. Captain Janeway and I made sure of that. It’s you who underestimated us.

(The Borg Queen pulls off a malfunctioning arm.)

QUEEN: Sphere six three four. They can still hear my thoughts.

(The Sphere changes course inside the transwarp hub.)

QUEEN: I may have assimilated your pathogen, but I also assimilated your armour technology.

(Her left leg falls off. The Queen tries to stand, and fails.)

QUEEN: Captain Janeway is about to die. If she has no future, you will never exist, and nothing that you’ve done here today will happen.

(The Borg Queen dies, and the Central Complex explodes

End Game tar slut när Voyager kommit fram till alfakvadranten och satt kurs på Jorden, och jag kan väl erkänna att jag inte direkt stod och hoppade av lycka efter den här avslutningen. Jag tycker nog att det är fusk att använda tidsresor som man gör här. En sju år lång intrig som bara fixar sig på ett lite för enkelt sätt (för manusförfattarna i alla fall, Janeway d.äl gick ju upp i rök). Men när jag väl kommit över den initiala besvikelsen så tycker jag att avsnittet växer ju mer jag tänker på det. Janeway vs Janeway är en fin matchning, precis som mötet mellan Borgdrottningen och Janeway d.ä känns som titanernas kamp. Och, som jag nämnde tidigare, det är ju förstås rätt lyxigt att få se bägge sluten på serien i ett och samma avsnitt. Men helt perfekt är det inte. Visst kan man väl tycka att producentteamet kunde kommit på något lite bättre efter sju års grunnande?

Det här avsnittet till trots, Voyager är nog ändå min favorit bland de Star Trek-koncept som jag sett hittills (vid sidan av originalseriens charmiga mix av kitsch och camp).Voyager har en bra mix av rollfigurer, och en bra blandning av möten med främmande aliens och personliga dramer. Att bygga in en konflikt i manskapet mellan Stjärnflottan och Maquis var också ett genialiskt grepp. Liksom att de mer “konstgjorda” livsformerna, Seven of Nine och hololäkaren, allt mer utkristalliserats som seriens egentliga huvudpersoner. De är dessutom roligare och bättre skrivna än sin motsvarighet i The Next Generation, Data. Janeway, däremot, blev allt mer skum ju längre resan höll på. Henne fick vi faktiskt aldrig riktigt lära känna. Det saknades både en tydlig utvecklingskurva hos hennes karaktär och en kontinuitet i hennes personlighet. Ändå är hon min favoritkapten. Både den yngre och äldre versionen.

Med det tackar jag Voyager för en kul resa, härnäst tar jag mig an Enterprise. Önska mig lycka till!

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 25 & 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 662 tv-avsnitt.

VOY: Renaissance Man. Det där Janeway blir kidnappad och hololäkaren blir en mullvad i fullt shapeshiftermode.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Lite motigt att skriva om det här avsnittet. Det var några dagar sedan jag såg Renaissance Man, och det har nog inte riktigt vunnit på att få ligga och marinera i hjärnan. All “slutet på serien”-feber jag eventuellt kunde uppbåda rann faktiskt av mig efter det här. Jag hade förväntat mig att intensiteten i serien skulle höjas mot slutet, men det här var ett ganska ordinart äventyr. Visst, det är ett kidnappningsdrama med ovanligt många vändningar och extra allt, men i grunden är det här trots allt en story jag har sett några gånger nu.

Det börjar med en kidnappning, där någon ur Voyagers besättning blir tagen till fånga och sedan en upplösning som till stor del bygger på att någon från fiendesidan, eller det “onda laget”, ändå visar sig ha både moral och ett hjärta av guld (en så kallad Mook-Face Turn). Kanske är min misstro mot den här typen av intriger en fråga om tidsanda. Förr var det eventuellt lite enklare på att tro att folk hade moral och samvete under sin hårda yta. Kanske har det desillusionerade 10-talet gjort mig för cynisk för att kunna köpa den här typen av storylines? Eller så är det (mer troligt) lite slappt hantverk från producenterns och manusförfattarnas sida som får mig att känna mig lite uppgiven.

Valet av veckans skurkar innebär faktiskt det tredje framträdandet av de där lite lustiga figurerna som kallas för Overlookers. De som första gången dök upp i Tinker, Tenor, Doctor, Spy och sedan sögs in i tomrummet i The Void. Den här gången är det två Överseende som brutit sig ur den där datorstyrda Hierarkin som man lever i, och startat en egen liten kriminell frilansverksamhet. Grundplåten för rörelsen har man tänkt ska vara försäljningen av Voyagers warpkärna på svarta marknaden.

Janeway hålls som gisslan, medan hololäkaren är den som får i uppgift att leverera warpkärnan. Om han inte klarar det kommer Janeway inte att överleva. Hololäkaren kan ju lätt ta andras personers form, så han låtsas helt enkelt vara Janeway när han anländer till Voyager. Men ju mer komplicerad som planen för att stjäla warpkärnan blir, desto fler personer måste hololäkaren utöka sin repertoar med. Både Chakotay och Kim blir nedsövda och förvarade i olika skåp i Voyagers bårhus under tiden som hololäkaren tar deras plats. Även B’Elanna blir ersatt av hololäkaren då och då, varpå de där superskojiga förväxlingskomedisituationerna givetvis uppstår. Som att Paris vill hångla med den som han tror är B’Elanna men som egentligen är en förklädd hololäkare (en liten repris från den där gången när hololäkaren tog över Seven of Nines kropp).

Det blir till sist Tuvok som avslöjar hololäkarens hemlighet. En ganska enkel ledtråd som han snappade upp var till exempel det här att Janeway (när hon spelas av hololäkaren) går och småpratar med personer som inte finns. Det blir visst så när de två Overlookers-typerna kommunicerar med hololäkaren med han han håller på med annat. Så här i efterhand inser jag att hololäkarens indiskreta sätt kanske var medvetet. Ett sätt att åtminstone väcka vissa misstankar om att något skumt är på gång. Hololäkaren lyckas ju faktiskt sno warpkärnan, men han har också skickat en gömd kod kodat i ett felaktigt spelat musikstycke som avslöjar var Overlookersskeppet finns.

Overlookersgubbarna hade förstås inte en tanke på att återlämna kaptenen, utan tänker släppa av henne på någon planet som man passerar. Hololäkaren, däremot, vill man gärna behålla för framtida bruk. När det här står klart uppstår handgemäng och slagsmål i Overlookersskeppets maskinrum. Slagsmålet slutar med att den snälle Overlookergubben slår den elake i huvudet så att han blir medvetslös. Den elake var ju en mobbare, då kan det bli sådär att ett mobboffer bestämmer sig för att slå tillbaka.

Det är klart att det är lite kul att hololäkaren får leka maskerad genom ett helt avsnitt (även om det ju förstås i realiteten innebär att det är alla de andra skådespelarna som får spela hololäkaren under korta stunder). Hur som helst blir det en helt ny take på kurragömma för skurkar ombord ett rymdskepp. Mest av allt gillar jag förstås scenen där hololäkaren fyllt ett helt holodäck med kopior av sig själv. Lycka till att hitta rätt flinskallig läkare där, liksom.

Men hololäkaren måste förstås också förnedras lite i det här avsnittet, det verkar ju höra till. Mot slutet av avsnittet håller doktorns program på att krascha, efter att Overlookers-typerna fyllt hans matris med för mycket information. När doktorns program håller på att desintegreras bestämmer han sig för att berätta alla sina hemligheter för sina kollegor på skeppet. Lite onödigt, eftersom det visar sig att B’Elanna lyckats radera all onödig information under hans dramatiska utspel. Det som börjar med mord riktade till kapten Janeway.

EMH: I’ve had something on my conscience for a long time. After I was first activated, I kept a record of what I considered to be your most questionable command decisions. It’s in my personal database. I hope you’ll delete the file without reading it. Mister Tuvok, I violated the most sacred trust between a physician and his patient. I told Mister Neelix about the cutaneous eruption you developed on your. That was indiscreet. I hope you can forgive me. Ensign, at your recital last month, I told Lieutenant Torres that your saxophone playing reminded me of a wounded targ. I should’ve put it more delicately. I’m sorry. Seven.

SEVEN: You should remain still.

EMH: You have no idea how difficult it’s been, hiding my true feelings all these years, averting my eyes during your regular maintenance exams.

(He goes down on his knees in front of her.)

EMH: I know you could never have the same feelings for me but I want you to know the truth. I love you, Seven.

SEVEN: Your cognitive algorithms are malfunctioning.

EMH: Goodbye, my friends. Speak well of me.

Ett lite påhittigt standardavsnitt, så ska man nog se Renaissance Man. Men trots ett hyfsat underhållningsvärde så känner jag mig besviken. Jag hade faktiskt väntat mig lite mer i slutspurten av den här serien.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 660 tv-avsnitt.

VOY: Homestead. Det där Neelix hittar hem. Och en ny familj.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Så kom det då äntligen ett avsnitt med en aning “slutet på Voyager“-känsla. För i och med det här avsnittet är Neelix intrig i serien i stort sett slut. Därav en handling som innehåller något så enormt osannolikt som att Voyager liksom snubblar över en talaxisk koloni inuti en asteroid på vägen hem. Och inte nog med det, i denna talaxiska koloni råkar det finnas en änka (med en son i behov av en manlig förebild) som vi så småningom inser har kommit till ett läge där hon skulle kunna tänka sig att dejta på nytt.

Men först ska Neelix visa sig vara en riktig actionhjälte, utöver sina vanliga sysslor som ambassadör, festfixare (de har ett riktigt fint First Contact-party i det här avsnittet) och kock. Den talaxiska kolonin är nämligen hotad av ett gäng mineralutvinnare som hävdar att de äger den här delen av rymden. Neelix lyckas, med benäget bistånd från några av sina kollegor på Voyager, skapa en sköld som gruvgubbarnas vapen inte rår på.

Neelix tänker först att den där flirten i den talaxiska kolonin kanske inte är så viktig, men ångrar sig efter ett tag. Arbetsuppgifterna på Voyager är helt enkelt inte lika spännande som förr (till exempel behöver Naomi Wildman inte längre få någon saga läst för sig när hon ska nattas). Men Neelix tvekar trots det inför att avsäga sig sina uppdrag på Voyager. Han har alltså fortfarande inte riktigt insett att de flesta av hans arbetsuppgifter är påhittade för att hålla honom nöjd och lugn, och att han i sin post som moralansvarig oftare irriterar än stöttar folk. Så för att Neelix ska kunna följa sitt hjärtas röst så måste liksom Janeway låtsas att det är jätteviktigt för Stjärnflottan att ha kvar Neelix i Deltakvadranten. På det viset kan han dra sig tillbaka med gott samvete.

Det här tycker jag är väldigt irriterande. Hur många gånger ska Neelix behöver bevisa sitt värde innan han blir behandlad som en vuxen person? Vi är faktiskt uppe i rätt så många avsnitt nu där Neelix haft en central roll i att äventyren slutat lyckligt. Och när han inte spelat hjälte så har han visat sig vara en jävel på smooth interndiplomati, som när han med bara några inställsamma ord fick hololäkaren att förstå att det skulle vara en bra idé att arbeta om holoäventyret som fick hans kollegor att framstå som empatilösa råskinn. Nog hade man väl kunnat låta Neelix försvinna ur serien med lite värdighet, i stället för att än en gång beskrivas och behandlas som en vuxenbaby.

Väldigt blandade känslor inför det här avsnittet. Tycker att konflikten mellan talaxierna och de där gruvgubbarna med rutiga ansikten känns helt okej, men att hela det där orimligt lyckliga slutet får hela avsnittet att kännas som något ur ett barnprogram. Och det kanske är helt följdriktigt. Ibland känns det ju som om Neelix hela uppgift i serien är att vara barnens favorit. Star Treks egna version av Barney the dinosaur, ungefär. Sen kanske även jag fällde en tår eller två (eller eventuellt tre) när det blev dags för Neelix att ta farväl av sina före detta kollegor, som alla stod uppradade längs Voyagers korridorer för att hedra honom.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 659 tv-avsnitt.

VOY. Q2. Det där Janeway tvingas uppfostra Q:s barn.

~ rogerwilson ~ 4 Comments

Sista säsongen betyder förstås också sista chansen att knyta upp lösa trådar som serieskaparna lämnat hängande i tidigare avsnitt. Själv hade jag däremot varit tacksam om just den här löst hängande intrigen hade lämnats åt sitt öde. Jag talar alltså om Q:s framfart i Voyager som här får sin avslutning. Någon tyckte tydligen att det var extremt nödvändigt att låta Q göra ett tredje och sista gästspel i den här serien (ja, det sista i en Star Trek serie någonsin, förhoppningsvis).

Q är alltså den enormt mäktiga varelse som gjort livet surt för olika Star Trek-kaptener sedan första avsnittet av The Next Generation. Ofta fyller han en funktion av comic relief, med sina tokiga infall och bisarra (och ack så enerverande) practical jokes. Jag har aldrig riktigt kunnat bestämma mig för vad jag egentligen tycker om Q, oftast är jag irriterad men ibland får han mig på fall, som i Voyager-avsnittet Death Wish. En ovanligt filosofisk historia, där en kollega till Q hävdade sin rätt att ta sitt eget liv. Å andra sidan var Q:s andra Voyager-framträdande, The Q and the grey, ett av de absolut jobbigaste Q-avsnitten någonsin. Där trakasserar Q Janeway i hopp om att hon ska vilja skaffa barn med honom. Q2 är väl en lös fortsättning på den historien. Här visar det sig att Q till sist lyckats skaffa en son, men helt tappat greppet om hans uppfostran. Det vill säga, han har en son som är exakt lika impulsdriven och vårdslös som han själv.

Lösningen på problemet är att låta Janeway anordna boot camp för sonen, tänker Q, en uppgift som givetvis är helt hopplös. En tonåring med obegränsade krafter blir liksom inte så avskräckt av Janeway, oavsett ur arg hon blir när han ordnar ett disko i maskinrummet, trollar bort Sevens kläder eller täpper till munnen på Neelix. Så Q måste på nytt axla sina faderliga plikter. Han börjar med att skrämma upp sin son genom att låta honom förvandlas till en amöba för en stund. Efter det får sonen ett ultimatum: om han inte skärper sig i fortsättningen är det just som en amöba han kommer att leva resten av sitt liv. Sonen får en vecka på sig att ändra sig, och under den tiden kommer han inte att kunna använda sina Q-relaterade krafter.

Och från och med den repliken förvandlas Q2 till en sedelärande historia, där unge herr Q efter många om och men inser vikten av vänskap, ödmjukhet och lojalitet. Rätt så förutsägbart och ointressant, även om Q som vanligt skojar till det hela genom att till exempel låtsas vara en alien när han ska testa sin son. inte för att någon annan än Q skrattade åt det skämtet. Och det är ju det som är hela problemet med Q, hur intressant är det med en varelse som har obegränsad makt över tid och rum? Och hur meningslös framstår inte hela Voyager-serien när man vet att Q hade kunnat ta hela skeppet tillbaka hem igen på ett ögonblick (det gör Q:s närvaro här lite jobbigare än i de andra Star Trek-koncepten).

Jag säger hej och tack till Q, och hoppas innerligt att han inte återupplivas i några kommande Star Trek-serier (ja, jag tittar på er, Picardserieskapare!)

Betyg: 3/10..

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 655 tv-avsnitt.

VOY: Human Error. När Seven of Nine testar att vara mer mänsklig (och ligga med Chakotay).

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Så kom det då äntligen. Avsnittet där Seven för första gången erkänner för sig själv att hon kanske skulle vilja vara lite mer människa än maskin. Och dessutom har ett sexuellt uppvaknande. Som vi har väntat.

Efter den kanske sämsta teasern hittills (Seven spelar piano, men när vi ser hennes ansikte i profil inser vi att hon saknar ett av sina implantat!) så använder serieskaparna sig av en kombination av de klassiska fejkstarts- och holodäcksstartsgreppen för att inleda avsnittet. Vi får se Seven, helt utan implantat, interagera socialt på B’Elannas baby shower. Seven håller till och med ett litet tal, och diskuterar möjligheterna att flytta från sitt lastdäck till en egen hytt med Janeway (det sjuka i att hon faktiskt tillbringat hela sin tid i serien boendes på det där lastdäcket ska vi inte uppehålla oss vid). Givetvis är den gemytliga stämningen bara en illusion, blott en simulering på holodäck. Seven har nämligen konstruerat ett program där hon kan träna lite på att vara som alla andra. Hänga avslappnat med resten av besättningen och kanske till och med ha några kompisar. I verkliga livet vågar hon däremot inte alls gå på någon babyshower., det är uppenbart att den där typen av sociala sammanhang mest bara stressar henne.

Det är dock mer än bara social interaktion som Seven vill träna sig i. Det inser vi när Chakotay dyker upp allt oftare i hennes simuleringar. Lite snicksnack leder till en middagsinbjudan och sen vaknar Seven visst i sin säng på holodäck, med holo-Chakotay intill sig. Hololivet verkar onekligen både intressantare och roligare än vardagen på Voyager, men inte ens Seven fixar att leva den här typen av dubbelliv i längden. Hon börjar försumma sitt arbete, och avsätter långt ifrån tillräckligt med regenereringstid under nätterna..

Efter en uppsträckning av kapten Janeway beslutar sig Seven för att det bästa sättet att återfå fokus på arbetet måste vara att göra slut med holo-Chakotay,. Enklare sagt än gjort, för han ifrågasätter hennes skäl till att dumpa honom, varpå situationen blir oväntat dramatiskt. Mitt i alla känslor börjar det blir en massa drama. men mitt i allt drama som det innebär så börjar Sevens implantat att krångla. Det visar sig vid närmare undersökning finnas en emotionell spärr i Sevens borginstrument, tanken är att de ska stänga ner varje drönare som börjar känna för mycket. Seven är alltså känslomässigt hämmad på ett rent elektroniskt sätt! Lite som strypreglaget på min moppe, ungefär, fast med känslor.

Hololäkaren erbjuder Seven att fixa de hämmande reglagen, men efter en stunds eftertanke så avböjer hon. A

SEVEN: Can you repair me?
EMH: Possibly. I’ve been thinking about a way to reconfigure the micro-circuitry. I won’t lie to you, Seven. It would entail multiple surgeries, and the recovery might be difficult. But I believe we could eventually succeed. I’ll prepare the surgical bay. We can begin tomorrow morning.
SEVEN: No.
EMH: Without the procedure, you won’t be able to continue your simulations.
SEVEN: I’ve experienced enough humanity for the time being. They were only holographic fantasies, Doctor. An inefficient use of my time.
EMH: You don’t really believe that.
SEVEN: The fail-safe device will insure that I’m no longer distracted.
EMH: That’s the Borg talking, not you. As your physician. As your friend, I’m asking you to let me proceed.
SEVEN: I need to regenerate.
EMH: Seven.
SEVEN: Goodnight, Doctor.

tt ens komma i närheten av den emotionella intensitet som den där göra slut-scenen innebar avskräckte henne tydligen från alla sorters mänskliga egenskaper för ett bra tag framöver.

Jag klagade på brist på finalsäsongskänsla i förra inlägget. Tar tillbaka allt jag skrev då, för nu har äntligen manusförfattarna och producenterna bestämt sig för att börja beta av sina huvudpersoners ångest och demoner. Visst, man kastar in några scener i det här avsnittet om att Voyager hamnat på vad som visar sig vara en interstellär skjutbana, men det är kring Sevens personliga utveckling som allt kretsar den här gången. Och det är väl utfört! Jag gillar att Sevens problematik handlar om allt från kärlek och vänskap till tankar om hårvård och frisyrer. Glad också, som vanligt, när någon i den här serien får ligga. Särskilt lycklig över att det var Seven som äntligen fick uppleva lite erotik. Tyckte att det var lite väl kyskt när Seven kom till slutsatsen att hon inte var kompatibel med någon ombord i Someone to watch over me.

Däremot undrar jag lite över etiken i det hela. Hamnade inte Reginald Barclay i trubbel för just den här typen av fantasier? Det vill säga, får man verkligen lov att ligga med holokopior av sina kollegor i program som man själv skapat? Det känns väldigt olämpligt ur ett hr-perspektiv. Borde inte hololäkaren anmäla Seven som ett personalärende, trots sin läkared? Dessa obesvarade frågor till trots, ett toppavsnitt!

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 654 tv-avsnitt.

VOY: Shattered. Det där Voyager delas upp i 37 olika tidszoner.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Ett väldigt udda avsnitt det här. Var faktiskt tvungen att avbryta min tittning efter en kvart in för att kolla att jag inte klickat fel någonstans och hamnat i seriens avslutningsavsnitt. Shattered kändes ju så himla mycket som en summering av allt som hänt i hela serien, vad som uppnåtts och hur rollfigurer utvecklats. Men inte hade jag hamnat fel. Däremot är Shattered det avsnitt som tog vid efter Voyagers juluppehåll vintern 2000/2001. Så en lite högtidlig inledning på slutet var kanske producenternas vision. För Shattered är nästan som en resumé inför det sista benet på resan hem.

Veckans alien är den här gången…tiden. Voyager möter en stor tidsanomali på sin väg genom Deltakvadranten. Så kraftfull att den spexar till det rejält med tidsbegreppen ombord Voyager. 37 olika tidpunkter existerar parallellt ombord på skeppet – och det handlar inte om en kvart hit och dit. I en del av skeppet är Voyager fortfarande kvar i alfakvadranten, i en annat har Icheb och Naomi Wildman hunnit bli vuxna, och i en tredje är Seven of Nine fortfarande en borg.

Den ende som kan färdas genom de olika tidssektorerna är Chakotay, tack vare någon form av motgift som hololäkaren gett honom – en nödåtgärd eftersom Chakotay när han hamnade i sjukstugan också var uppdelad i olika tidsåldrar. Han vill ha med sig Janeway, som är svårövertalad eftersom han i hennes ögon fortfarande är en Maquis-rebell. Med lite tvång får han i henne medicinen och tillsammans utforskar de Chakotays förflutna och Janeways framtid, de går bokstavligt talat rakt in i en massa avsnitt som vi redan sett. Givetvis kommer man så småningom på ett fiffigt sätt att både få Voyager att hamna i en enhetlig tidsperiod och samtidigt radera minnet hos alla ombord om vad som hänt. Ja, utom Chakotay då. Och även Janeway verkar ha märklig kunskap som skulle kunna vara en minnesrest från det som hände.

Det här känns som en spännande variant på en best of-show, ni vet en sån där man använder scener och klipp från gamla avsnitt för att producera ett riktigt billigt avsnitt. Så himla mycket pengar kan man i och för sig inte ha sparat in på det här, eftersom man inte återanvänder några gamla scener. I stället är Shattered mer utav en övning i metaperspektiv, med mycket godis för de inbitna fansen. Kul att se Seska igen, till exempel, men mitt favoritåterseende är nog det där flygande makroviruset som kommer farandes genom en korridor.

För min del hade det här avsnittet gärna fått hålla på i två timmar till, så pass mycket spektakel för fansen är det här. Visst är allt jättefånigt, men helt omöljigt för mig att inte gilla. För en gångs skull är det här också ett tidsreseavsnitt som jag faktiskt gillar. Men slutet lämnar ju onekligen öppet för en rad frågor. Glömde verkligen alla allt som hänt – skapade verkligen inte den där tidsanomalin ens den allra minsta kaos i tidsllinjen?

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 647 tv-avsnitt.

VOY: Repression. Det där Tuvok hypnotiserar fram en maquiskupp.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Äntligen får filmarvet sin rättmätiga plats i Star Trek-universumet. Precis som när det gällde tv-nostalgin, bilnostalgin och Blixt Gordon-nostalgin så är det Tom Paris som är den drivande i frågan. Den här gången har han konstruerat ett holodäcksscenario som återskapar en gammal mysig biograf. Och som grädden på moset bjuder han in B’Elanna till en riktig kultfilmskväll – uppföljaren till Monstret i svarta lagunen: Revenge of the Creature! I 3D!!

Det där utgör höjdpunkten i Repression för min del, förutom några scener där man lånat in b-skräckisens stilgrepp och som därför blir extra mysrysiga. Handlingen går nämligen ut på att Voyager plågas av en mystisk farsot. En efter en hittas besättningsmän försatta i koma, och alla tillhör den gamla maquisbesättningen. Successivt hamnar mer och mer av fokuset i berättelsen på Tuvok, som är den som försöker lösa gåtan. Under en meditation får han korta minnesfragment från olika överfall på folk i besättningen. När dettas sedan följs av märkliga hallucinationer så inser han att det nog är han själv är den som är orsaken till epidemin av medvetslöshetssjukan. Inte förrän Janeway börjar leda honom genom en andra meditation kommer det fram vem som egentligen ligger bakom.

Visst är det kul med genrehyllningar, men det blir då och då lite problematiskt att storyn i avsnittet på sina ställen är lika krystad som i en b-film. Tuvok har alltså fått ett slags mentala instruktioner av en galen bajoransk frihetskämpe långt innan han hamnade på Voyager. När det nu verkar ha blivit känt att Federationen och Voyager har kontakt så har denne fantatiker, Teero, smugit in en mental trigger i ett av de videobrev som Tuvok fått. Denna order överför Tuvok nu telepatiskt via mindmelds till den gamla maquisbesättningen så att de i sin tur, efter en viss order, lydigt genomför ett myteri ombord.

Det här är ju en väldigt långsiktig plan, eftersom man vid den här tidpunkten uppskattar att det kommer att ta flera år innan Voyager anländer till alfakadranten. Det är också väldigt oklart hur Tuvok till sist lyckas häva Teeros hypnos (räckte det med att Janeway röt till några gånger?). Visst är scenen där Tuvok nästan avrättar Janeway något av en klassiker (det är Chakotay som vill testa Tuvoks lojalitet, men med ett vapen som inte fungerar), men trots det så tappar jag intresset mot slutet av avsnittet. Det känns som om de harvar runt några varv för mycket innan upplösningen äntligen kommer. Det är också alltid lite svårt för mig att engagera mig när skurken är någon som jag inte vet något om och vars motiv jag egentligen inte heller riktigt förstår.

Repression lånar kanske in några drag från b-filmsgenren, men det är ingen helt och hållet utförd homage. Däremot är det tydligt att manusförfattarna och producenterna nu börjat rota runt lite maquisintriglådan en hel del. I och med den nya kontakten med Starfleet så har Maquismedlemmarnas framtida öde på nytt aktualiserats och här finns det lite ny dramatik och nygamla konflikter att ösa ur. Men här blir det, förstås, mest en inbillad konflikt. Hade jag varit Janeway så skulle jag nog ändå bli en smula misstänksam över hur lätt det ändå var att väcka Chakotays Federationshatande sida till liv.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 640 tv-avsnitt.

VOY: Unimatrix Zero, del 2. Upplösningen på kampen om drönarnas paradis.

~ rogerwilson ~ 1 Comment

Ni vet väl att det är något mycket speciellt i görningen i och med det här blogginlägget, va? Att det här är början på slutet, i varje fall när det gäller Voyager. Eller för att tala klarspråk, efter 636 blogginlägg är det nu dags för mig att ge mig in på den ALLRA SISTA SÄSONGEN AV VOYAGER. Den sista av de tre “stora” serierna– de som höll på i sju år vardera. På något sätt känns de knappt hundra avsnitten av Enterprise som återstår efter det här som rena rama barnleken. Men, jag säger till mig själv som så många gånger förr under det här projektet, jag är förstås inte riktigt där än. Först ska jag skriva mig igenom säsong sju .

Så hur står sig då det första avsnittet av den sista säsongen – den rafflande upplösningen på historien om Unimatrix Zero, drönarnas paradis. Och hur ska det gå för våra tvångsassimilerade vänner ombord på borgkuben? Kommer rentav Janeway, B’Elanna och Tuvok att få tillbringa resten av den här sista säsongen som borgdrönare om ingen lyckas rädda dem?

Nej, fullt så dramatiskt, eller utdraget, blir det förstås inte. Den andra delen av Unimatrix Zero är framför allt betydligt luftigare än den extremt späckade säsongsfinalen som föregick den. Så pass gles rent actionmässigt att jag hinner inse att jag inte riktigt förstått vad Unimatrix Zero är. Eller hur den fungerar. Utöver massor av frågor kring gemensamma icke-fysiska mötesplatser (vem designade den, hur drivs den, finns det en support att ta kontakt med om någon bär sig illa åt?) så undrar jag också över lite praktiska frågor. Som till exempel hur personer som befinner sig i olika delar av två olika kvadranter kan mötas och prata med varandra i realtid – om än i en virtuell verklighet. Jo, jag har ju förstått att borgerna verkar ha någon fantastisk teknik för att knyta samman alla sina drönare i galaxen – men varför har i så fall inte Voyager-crewen försökt kopiera den delen av tekniken. Då hade man sluppit att nöja sig med ett datapaket varje månad från Stjärnflottan. Det känns ju trots allt orimligt att Unimatrix Zero ska kunna kommunicera snabbare än alla andra kommunikationsmedel i hela galaxen.

Janeway lyckas i varje fall till sist sprida sitt nykonstruerade virus hos borgkollektivet, även om Tuvok under processens gång råkar bli assimilerad på riktigt. Viruset har dock oväntade effekter. Inte bara minns Unimatrix Zero-personerna vad de varit med om i den virtuella världen – de blir också frånkopplade från hela det gemensamma borgnätverket. Borgdrottningen märker alltså att det är röster som tystnar, och hennes högst radikala sätt att lösa det här på är att låta skepp med tysta drönare på självdestrueras. Hellre mista en hel kub än riskera att motståndarna tar över den. På det här sättet tänker hon sig att utpressa Janeway till samarbete, för inte vill väl Janeway att ens drönarliv ska gå till spillo (lite väl mycket glädjetänk kring den här lösningen, det var väl bara några avsnitt sedan Janeway själv gick till attack mot drönare utan några som helst betänkligheter – på det här sättet skulle ju Borgdrottningen rent teoretiskt kunna tvingas att förstöra hela sin flotta för att hitta alla avvikare).

När den första utpressningsmetoden inte fungerar så konstruerar Bordrottningen i stället ett virus som ska döda alla drönare som är uppkopplade till Unimatrixen, som viruset ska spridas genom. Så då får Janeway ta till samma metod som Borgdrottningen, fast tvärtom: utplåna Unimatrix Zero. Då finns det ingen plats att sprida viruset på – de andra unimatrixarna är ju inte ens uppkopplade till borgkollektivet längre så hon kan inte nå dem på det sättet. Janeway ger order om det här genom ett kryptiskt och ganska vagt formulerat holomeddelande till sin crew, som genast skrider till verk

Sedan hjälps Voyager och ett av de befriade borgskeppen åt så att Stjärnflottans tre assimilerade medlemmar kan transporteras därifrån – i sista minuten innan den kuben också självdestrueras. De räddas med samma mikroskopiska marginal som när de tre transporterades dit några millisekunder innan Delta Flyern sprängdes i bitar i förra avsnittet. Lite fattigt allt att köra greppet att vi ser ett skepp explodera innan vi vet att personerna ombord det har transporterats över till säker mark.

Seven of Nines kärlekshistoria med Axum är förresten på igen under det här avsnittet. Hon hånglar med honom, även om hon är skitledsen över att han befinner sig i andra änden av någon annan jävla kvadrant och chansen för att de ska få träffas på riktigt är minimal. De står och håller på och kysser varandra till Unimatrix bokstavligen håller på att falla i bitar, avsnittets kanske snyggaste bild.

Som vanligt är den avslutande delen av ett dubbelavsnitt inte lika spännande som det första, här tappar man framför allt en hel del av tempot från del 1. Man tar heller inte handlingen vidare så mycket, utan verkar liksom ha fullt upp med att lösa de problem och hot som uppkom under det förra avsnittet. Slutresultatet av hela det här upproret/virusspridningen/revolten blir i varje fall att ett antal drönare nu fungerar som rebellsoldater inom borgarmadan. Men hur många och hur framgångsrika de är vet ingen. Det verkar i varje fall definitivt inte vara den stora seger som både unimatrix-zero-borgerna och Janeway hoppats på.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 637 tv-avsnitt.

VOY: Fury. Det där Kes kommer tillbaka. Och är skitförbannad.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Jag hade hört talas om det här avsnittet tidigare. Att Kes faktiskt skulle göra comeback i serien, om än bara för ett avsnitt. Ni har väl inte glömt henne? Den där väna lilla varelsen som följde med Voyager bort från sin hämmande hemplanet. En tid senare lämnade hon ju även Voyager för att fara i väg på egna äventyr i något upplöst läge, mer som en kraftfull telepatisk energi än en person.

Eftersom hennes folk bara lever i några år så har hon åldrats ordentligt nu när hon återvänder till Voyager nästan tre år senare. Dessvärre är hennes ärende inte att arrangera någon slags mysig reunion. Tvärtom, hon är där för att se till att Voyager och dess besättning går under, och för att radera deras gemensamma historia. Och hon dessutom ännu mäktigare än när hon lämnade Voyager.

Så här långt är jag absolut med på noterna. Makt gör ju dessvärre sällan folk trevligare, så jag tycker att det är ganska förväntat att Kes kraschar sitt skepp rakt in i Voyager samtidigt som hon transporterar sig själv ombord.Jag har till och med viss acceptans för att hon travar skitförbannad genom Voyagers korridorer som hon samtidigt sabbar och sliter i stycken med sina mentala krafter. Det är när hon dödar B’Elanna som jag kanske tycker att hon går en smula för långt. Men Kes stoppar inte ens där. Nej, den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes är inte nöjd förrän hon sabbat det här avsnittet helt och hållet, och gjort det till ett TIDSRESEAVSNITT.

Med hjälp av energin från Voyagers warphärd så far den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som- Kes tillbaka i tiden. Tanken är att kidnappa sig själv som lite yngre, och dra iväg med den yngre upplagan till deras gamla hemplanet. Livet som mäktigt telepatiskt väsen i rymden var tydligen inte lika kul som det verkade till en början, och nu vill Kes bara spola tillbaka bandet. Se till att hennes yngre jag aldrig får några idéer om att fara ut i rymden, utan nöjer sig med att hänga med familj och vänner. Den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes drar sig inte heller för att skylla allt jobbigt som hänt på Janeway. Att det var hon som uppmuntrade Kes att utveckla sina telepatiska krafter, HUR KUNDE HON GÖRA EN SÅN SAK??? Så inte nog med att hon tänker kidnappa sig själv, den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes tänker också ge Vidiierna information så att de kan ta kontroll Voyager. Janeway och de andra kommer helt enkelt att bli reservdelslager för den sjukdomsdrabbade rasen, så även om den yngre versionen av Kes inte vill stanna på sin gamla hemplanet så finns det ingen att få hjälp av.

Men där borta, på Voyager från det förgångna, får Tuvok märkliga déjà vu-upplevelser, eller ska man kanske kalla dem för föraningar. Visioner om framtiden, vilket i sin tur får Janeway att inse att någon form av tidsresor skett på skeppet. Vidden av eländet går dock inte upp för henne förrän vidiierna anfaller och hon konfronteras med den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes. En duell som slutar med att Janeway tvingas döda Kes från framtiden.

Tuvoks föraningar gör dock att Janeway och Tuvok kan förändra det som händer i framtiden. Avsnittet hoppar framåt i tiden igen, så att vi är tillbaka i början av avsnittet, då den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes är på väg mot Voyager. Men den här gången vet Tuvok och Janeway vad som väntar dem. Man har till och med spelat in ett holo-meddelande från den unga Kes som säger att allt måste ha varit ett missförstånd, någonstans.

HOLO-KES: Remember me? The innocent child you’re here to save? You blame Captain Janeway, but the choice was yours. You made the decision to leave Ocampa, and you made the decision to leave Voyager. If you’re watching me now, you’ve come back to take revenge on the people who cared about you. That’s not who you are, and that’s not who I am. Don’t do this. Find another way home. Captain Janeway will help you if you give her a chance. Try to remember who you were. Try to remember me. 

Och precis så töntigt är det här avsnittet att det där räcker med det där meddelandet för att förvandla den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes till bara en åldrad upplaga av henne. Tre minuters terapi, det var allt som behövdes för att hon skulle bli normal igen, och dra iväg till Ocampafolket på egen hand.

Jag är enormt splittrad efter att ha sett det här avsnittet, som både känns actionfyllt och råtöntigt.

Om vi bara börjar med det här med tidsresan, så känns den lite extra wobbly den här gången. Tuvoks föraningar, var kom det där ifrån? Och hur kan det komma sig att den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes död där borta i det förgångna inte har några som helst konsekvenser för tidslinjen? Jag är inte heller nöjd med att det där holomeddelandet genast får Kes att minnas vem hon brukade vara. På ett ögonblick är hon därmed förlöst från all gammal ilska och ångest.

Två roliga saker finns det ändå i det här avsnittet. Dels att den den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes väljer att hålla sin drogade yngre upplaga gömd i en låda. Jag vet inte, det såg bara så absurt ut. Hon drar ut en låda och där ligger det en kropp. Hennes egen kropp! Det andra är det där med att Tuvok springer på Naomi Wildman i en av sina visioner från framtiden. Ändå lite fnissigt att hennes mors graviditet blir beviset för att Tuvok inte bara hallucinerar (fast i ett annat avsnitt hade man säkert lika gärna kunnat komma till slutsatsen att Tuvok på ett undermedvetet plan snappat upp att Samantha Wildman var gravid).

Men de där två (ganska små) roligheterna hjälper inte upp ett avsnitt som känns hemskt rörigt. Jag tror inte att det bara är en arbetstopp som gjort att det tagit flera dagar för mig att skriva klart det här blogginlägget. Snarare så har det här avsnittet trilskats med mig när jag försökt sammanfatta det. En ovanlig kombination av en ytterst komplicerad, delvis ologisk och (på sina ställen) rätt tunn handling. Samtidigt är den fylld av så pass mycket action och parallella skeenden och tidslinjer att man verkligen aldrig har det tråkigt (jag har ju inte ens nämnt Tuvoks födelsedagstårta eller Vidiianernas hemska krokarmar som de fångar Voyager med).

Kan ändå inte låta bli att surna till över att man grävt upp Kes från seriens elefantkyrkogård för ett sådant här luftslott. Och för att man nu lät rollfiguren gå till historien som en smått galen figur som misslyckats i sitt värv att bli en varelse med kosmiska krafter. De kunde väl ha låtit henne sluta, som det heter, på topp.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 633 tv-avsnitt

VOY: Live Fast and Prosper. Det med skurkarna som är Voyager-imitatörer.

~ rogerwilson ~ 1 Comment

Ytterligare ett avsnitt som bygger på en väldigt rolig grundidé. I Live fast and prosper snor ett gäng bedragare Janeways, Tuvoks och Chakotays identiteter och drar runt och stjäl pengar och varor i deras namn. Men med en jättefiffig plan lyckas Janeway fånga skurkarna.

Redan teasern gör det här avsnittet värt att kolla på. Det blir en lätt surrealistisk känsla när några som kallar sig Tuvok och Janeway, men inte riktigt ser ut som dem, förhandlar med två gruvarbetare om byteshandel. Gruvpersonalen är i akut behov av Dilithium, och de två fejk-federationsrepresentanterna ger dem en jätteförmånlig deal i utbyte mot en massa bolomit. Men när varan är levererad och det är dags för betalning så blir det tyvärr jättesnabbt jättemycket störningar på linan mellan rymdskepp och gruvplanet. Janeway-kopian skyller på en storm och drar iväg utan att betala för sig. Det är först när den ilskne gruvägaren spårat upp det riktiga Voyagerskeppet som den verkliga Janeway blir medveten om att hon har en dubbelgångare som lovar guld och gröna skogar runt om i deltakvadranten. Det kan hon förstås inte acceptera. Jakten är påbörjad, om så bara för att bli av med den där jobbige gruvägaren.

Men det är som att man inte riktigt vet vad man ska göra av den här roliga intrigen. Visst, det är kul att se hur mannen som låtsas vara Tuvok går in i sin rolltolkning lite för serieöst och börjar strula till olika förhandlingar genom att säga saker som den verklige Tuvok skulle säga. Men storyn om hur bedragarna fick all sin information om Voyager och Federationen är dessvärre rätt kackig. Det är Tom Paris och Neelix som går på en helt uppenbar lögn om något samfund som samlar in mat till svältande barn och bjuder in två skenheliga skurkar invirade i vita tyger till Delta Flyern. Medan besättningsmännen blundar under en bön så laddas all information ner från deras databas (är den inte ens lösenordsskyddad?).

Äventyret slutar med en hyfsat komplicerad upplösning. Efter att man kastat en av bedragarna – Janeway-imitatören Dala – i finkan så når man också något av en återvändsgränd i fallet. Hon vägrar att berätta någonting om sina kumpaner eller var deras byte är gömt. Men Janeway vet att det enda sättet man kan överlista en sofistikerad bedragare på är genom att själv luras.. Planen omfattar bland annat att Neelix ska spela extra godtrogen och bli övermannad i en av cellerna, varpå man sedan följer efter Dala när hon flyr från Voyager. På hennes skepp gömmer sig Tom Paris och hololäkaren, och den sistnämnde antar Dalas fysiska utseende för att lura hennes kumpaner att säga var bytet befinner sig. Ett trick som hade kunnat läsa så många besvärliga och komplicerade intriger tidigare i serien – varför fick vi se det först nu?

Det här är ett avsnitt med en otroligt bra grundidé, som sedan tar sig i mål på ett ytterst svajigt och ojämnt sätt. Vi får trösta oss med en minnesvärd scen där Janeway får huvudvärk av en alltför högljudd ljuddusch. Eller “den soniska skuren” som den urusle Netflix-översättaren till det här avsnittet kallar den.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 631 tv-avsnitt