VOY: Resistance. Det där Janeway får en sinnesförvirrad adoptivpappa (och klär ut sig till prostituerad).

voy resistance

Voyager har ett nytt problem. Inte nog med att de seglar runt ensamma i världsrymden, utan någon möjlighet att ta kontakt med resten av Stjärnflottan och Federationen, kvadranten omkring dem är i allt större utsträckning fientligt inställd till dem. Ja, Voyager och hennes besättning har börjat få ett rykte om sig som deltakvadrantens nya värstingar. Och nu börjar kvadrantens härskare även misstro hela den där historien om Federationen och att man kommer i fred – kan det finnas andra syften med deras besök i den här delen av galaxen? Fake news sprider sig…

AUGRIS: Our world has come under attack before. You can understand our concern at finding strangers who arrive secretly from a hidden ship.
CHAKOTAY: I assure you we have no hostile intentions.
AUGRIS: I believe you, but some of my colleagues are cautious about dealing with disreputable ships.
NEELIX: What does that mean?
AUGRIS: It seems you’ve been making more enemies than friends since you arrived from the Alpha quadrant, is it? Some think even that story is a lie.

voy resistance 6Den där Augris jobbar alltså för en Morka-orden som styr planeten som Voyager besöker i det här avsnittet. Lite oklart vad den heter, och exakt varifrån Mokra kommer. Troligtvis från ett land på planeten, som i sin tur tagit makten över sinna grannar. Hur som helst så är planeten en militärdiktatur, och Voyager har hamnat där för att få tag i Tellerium (ett jätteviktigt ämne som används för att kunna köra warpmotorerna). Men man har inte gått via de officiella kanalerna hos Mokra för att få tag på det här, utan genom motståndsrörelsen på planeten.

voy resistance 2Det här slutar förstås med trubbel. Mokra-soldater gör en räd på torget där Voyagers utsända ska få ämnet, och Torres och Tuvok hamnar i fängelse. Neelix kommer undan och kan ta talleriumet till Voyager, medan Janeway blir skadad och tas om hand av Caylem, en lätt sinnesförvirrad man som tror att Voyagers kapten är hans dotter. Nu planerar han att de bägge ska ta sig till fängelset för att försöka frita hans fängslade fru, dotterns mamma. Janeway försöker förklara för Caylem att hon inte är hans dotter – men han lyssnar inte. Dessutom räddar han henne, gång på gång. Ända in i döden, faktiskt.

voy resistance 4Det finns en hel del att haka upp sig på i den här historien. Som att det är lite svårt för Chakotay att bemöta kritiken från Augris när han försöker få loss sin personal från Mokras fängelse. Hur mycket diktatorer de där Mokrasnubbarna än är, så har ju Voyager bevisligen gömt sig för dem och smugglat ner sin personal på planeten utan tillstånd.  Sedan hoppas jag verkligen att jag aldrig mer behöver se ett avsnitt vars intrig går ut på att Janeway ska klä ut sig till prostituerad (det vill säga slits på kjolen och utlsäppt hår) för att överlista vakter på ett fängelse – det känns ungefär som en lika smart idé som när någon som är instängd i en cell låtsas att hen är sjuk för att sedan överbemanna vakterna. Nästan lika uselt hantverk som när Janeway upptäcker att kontaktpersonen från rebellerna som hon ska träffa är en Mokrasoldat – han har nämligen klätt ut sig till rebell men har fortfarande sina uniformsstövlar på sig. Scenen där Caylem spelar tokig för att få Mokra-soldaterna att tappa intresset för en motståndsman var väl också…sådär. Att se Resistance känns verkligen bitvis som att läsa en vuxenversion av en Vi 5-bok.

voy resistance 3Till en början tyckte jag i alla fall att historien med Caylem gav Resistance ett oväntat djup. Hans storyline är också ett perfekt exempel på hur det går att hitta nya vinklar även på ofta använda tropes (vi har varit med om ett och annat besök på planeter med diktatorer tidigare). Men sen är det som om upphovspersonerna inte kan hålla känslorna i schack utan låter det hela kantra över i patetik istället (både Caylems dotter och fru är förstås döda sedan länge – bägge delvis på grund av honom).

Värt att notera är väl att Voyagers tekniska försprång verkar ha mindre och mindre betydelse. I det här fallet skyddas planeten som Mokra härskar över av ett sinnrikt energifält och stark bestyckning som Voyager inte har mycket att sätta emot. Dessutom, hur många fler viktiga ämnen och mineraler har Voyager brist på? Det här lär ju bli ett återkommande tema framöver i serien.

Här finns vissa ambitioner, och manuset innehåller rätt många olika vändpunkter och överraskningar. Trots det, väldigt lättglömt. Sympatiskt men slätstruket.

Betyg: 6/10

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 405 tv-avsnitt.

VOY: Maneuvers. Det där Seska försöker skapa en Kazonallians mot Voyager.

voy maneuvres 7

Så var det dags igen för det beprövade signalspaningsintrigtricket. Det vill säga, Voyager (eller annat Star Trek-federationsskepp)  snappar upp en märklig signal, söker upp dess källa och hamnar i ett bakhåll. Som jag nämnt tidigare, en av de vanligare konventionerna i Star Trek-manus. Men det är väl också att beteckna som ett av de absolut tröttaste uppslagen som Star Trek-manusrummen kan prestera. I det här fallet rör det sig dessutom om en fälla som man, inom Voyager-universumets egna rimlighet, borde ha genomskådat.

Visst, jag kan väl förstå att alla på Voyager blir superglada och upphetsade över att man snappat upp något som verkar komma från en radiosändare utskickad av Federationen. Att man tänker att det här kan vara första ledet i en räddningsaktion, och genast börjar drömma om att snabbt få komma hem till alfakvadranten. Men borde man inte istället någon gång under de månader som gått ha funderat över vad som egentligen hänt med Seska? Hon som var den till bajoran förklädda cardassiern som blev tagen på bar gärning när hon försökte kränga replikatorer till kazonierna. Och som vet att en signal från en Federationssändare skulle få alla ombord på Voyager att fullständig tappa omdömet. När man på Voyager upptäcker att sändaren man letar efter befinner sig mitt inne i ett vätemoln (det universella standardknepet för ett bakhåll) borde man väl verkligen ha varit lite mer vaksamma än man är nu.

voy maneuvers 6För det är ju mycket riktigt Seska som ligger bakom den här ytterst välplanerade attacken på Voyager. Hon har lierat sig med en av de kazonska ledarna och tar sig in i Voyager genom att krascha rakt in i skeppet. Målet är att stjäla en av transportörerna, ett första smakprov för kazonerna på den teknik som finns ombord på Voyager. Nästa steg är att skapa en kazonsk allians för att på nytt attackera federationsskeppet och sno resten av dess prylar. Och efter det tänker sig den kazonska ledaren Culluh (eller om det är Seskas plan, egentligen) att samtliga kazonklaner ska enas under honom.

Det är nu som det blir rena rama såpan av Maneuvers. Chakotay (som ju tidigare varit tillsammans med Seska) tar attacken extremt personligt och bestämmer sig för att på egen hand sno åt sig en skyttel och rädda situationen – det vill säga ta tillbaka eller förstöra den där transportörenheten och därmed hindra spridningen av Federationsteknik i deltakvadranten. När han kommit fram till kazonernas skepp skickar han ett videomeddelande till Voyager som går i stil med: “jag fixar det här, försök inte att komma och rädda mig – antagligen är jag redan död”. Men den där filmen leder bara till nästa känslostyrda utbrott i besättningen. B’Elanna är ju upp över öronen förälskad i Chakotay, och lyckas prata omkull Janeway så att hon till sist går med på att försöka sig på ett räddningsuppdrag.

voy maneuvers 2Det här avsnittet rymmer en hel del kul. De sexuella undertonerna när Chakotay och B’Elanna i avsnittets början åker i hissen efter att de tränat ihop. Brutaliteten när Culluh avrättar sina fiender genom att transportera dem rakt ut i rymden. Siskas förhör av Chakotay – där han försöker göra kazonledaren svartsjuk genom att slutshamea henne genom att prata om födelsemärket hon har på magen inför hennes nya pojkvän Culluh (risky att nämna detaljer om kroppen dock på en person som just håller på att göra en transition från bajoran till cardassier). Siska får sin hämnd när hon tar fram en jättestor spruta och kör in den i hans nacke. Jag gillar också att vi nu får se ännu fler kazonska klaner och deras olika frisyrer. Jag har verkligen ändrat åsikt, deras hår är bland det bästa i hela Voyager. I Maneuvers får vi se Nistrim, Mostral, Hobii, Oglamar och Relora-klanerna. Det var väl bara Ogla som saknades, vad jag vet.

voy maneuvres 5Det finns förvisso också en del uppenbara svagheter i Maneuvers. Janeway och Voyagers crew har inte direkt gjort sig kända för sin list. Oftast så dundrar man bara in med sitt skepp och litar på sin tekniska överlägsenhet för att klara krisen. Den här gången har Seska verkligen förutsett alla Janeways beslut och jag blir lite irriterad på att Voyagers ledningsgrupp liksom inte ens hade ett möte och diskuterade sin taktik innan man for iväg (så gjorde man ju alltid i The Next Generation). Lite symptomatiskt för planlösheten känns det också när en stor del av replikerna i slutet av avsnittet bara består av olika variationer på att Janeway frågar B’Elanna om hon har knäckt Seskas olika skyddsfält och skit (det är ju också ett av de mest klassiska manusuppläggen i Star Trek: Kapten “har du fixat problemet”. Bild på besättningsmedlem som trycker på förtifem knappar “snart. kanske om fem minuter/en timme/två månader”. Kapten: “du måste fixa det nu” – detta upprepas sedan så pass många gånger så att man kan fylla speltiden för avsnittet).

Med Siska har Voyager-producenterna verkligen skapat en klassiskt (läs: en smula klyschig) makthungrig femme fatale. Hon använder en kombination av sex, manipulation och strategiskt viktig know how för att linda kazonledaren runt sitt lillfinger. Men hon måste hela tiden vara försiktig, så att Culluh fortfarande är övertygad om att det är han som styr och ställer. På samma intriganta sätt lyckas hon också göra hela den här konflikten till ett emotionellt laddat drama med Chakotay – annars skulle han ju inte ha gjort något så pass överilat som att ensam dra till kazonskeppet utan att prata med Janeway först. Men det är i avsnittets slutscener som jag verkligen får känslan av att det här manuset är skrivet av någon nyseparerad man (som eventuellt också har en uppslitande vårdnadstvist bakom sig). Att Seska snott dna från Chakotay, för att sedan göra sig själv gravid med hans barn är en minst sagt bisarr twist i den här historien. Nu verkar Seskas handlingar ha allt mindre ha med makt och överlevnad att göra – nu är det Chakotay som är den främsta måltavlan. Och den ska tydligen utkämpas med livmodern som vapen. Är hela hennes avhopp från Voyager till och med en reaktion på att hon blivit ratad av Chakotay?

voy maneuvers 7För Janeway blir kaptensjobbet bara mer och mer komplicerat. Nu har hon inga relevanta disciplinära åtgärder att sätta in på sitt skepp, ensamt i deltakvadranten. Trots att Chakotay så uppenbart har brutit mot alla upptänkliga regler i det här avsnittet, så behöver hon fortfarande honom mer än hon har utrymme att bestraffa honom. Krånglig sits.

Maneuvers är ett lite ojämnt avsnitt som trots allt fyller den ofta eftersatta actionkvoten med råge. Ett extra pluspoäng för att man fick se så många olika kazonklaner , och deras olika frisyrer, på en och samma gång i det här avsnittet. Kanske är det en inspirationskälla till nästa säsong av Discovery – har ju förstått att det är dags för klingonerna att låta sitt hår växa ut nu.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 402 tv-avsnitt.

VOY: Persistence of Vision. Det där en telepat masshypnotiserar hela besättningen.

voy persistence 4

Bra take på telepatisk krigföring i det här avsnittet. När Voyager ska korsa ett territorium som tillhör ett folk (vi ser i och för sig bara en av dem) kallat Botha, så händer det jättekonstiga saker. En efter en ombord i besättningen börjar nämligen hallucinera. De fastnar liksom i ett hypnosliknande tillstånd där de konfronteras med något djupt personligt, gärna av det traumatiska slaget. För Janeway är det saknaden efter hennes man hemma på Jorden (och i viss mån skuldkänslor för att hon haft lite för kul när hon hånglat med en stilig karl i ett holodäcksäventyr) som styr hallucinationen. För Paris är det en krävande  och ständigt missnöjd farsa som plötsligt dyker upp på bryggan på Voyager. Roligast under hypnosen har eventuellt B’Elanna, hon hallucinerar fram ett ligg med Chakotay.

voy persistence 3De enda som kan stå emot den här typen av telepatisk krigföring är hololäkaren (som ju inte kan hamna i hypnos då han är ett datorprogram) och Kes. Det har ju hintats en del om Kes telepatiska förmågor i några avsnitt nu, den här gången lyckas hon för första gången använda dem för att försvara Voyager mot en främmande makt. Trots sin timida framtoning håller Kes på att bli en allt viktigare rollfigur i serien. Och  allt tuffare. Som när hon här blir hypnotiserad att tro att hennes ansikte håller på att frysa bort. Det stoppar bara henne en liten stund.

voy persistence 6Botha verkar skitskumma, men frågan är om inte deras extremt detaljerade telepatiska förmågor är lite väl imponerande. Jag menar, att utlösa personliga trauman hos hela besättningen är ju ganska avancerat. Ganska extremt avancerat. Sen lyckas han få alla på bryggan att tro att de befinner sig i en eldstrid med tre olika farkoster. Och när Kes ändå lyckats spegla den där ofantliga kraften, så försvinner Bothen och hans skepp bara sådär. Plopp. Var han ens där?

ds9 persistence 3B-handlingen i Persistance of Vision kretsar kring Janeway. För första gången får vi här se henne ordentligt stressad och stingslig Vi får också reda på att hon missköter både återhämtning och att äta hälsosamt. Det är också Janeway som först börjar hallucinera ombord, hon ser rollfigurer och rekvisita från sitt brittiska 1800-talsäventyr även i sitt verkliga liv, vilket faktiskt kvalificerar det här avsnittet som åtminstone delvis ett holodäcksäventyr. Men nästan lite skönt att se Janeway bete sig som en människa, ibland.

voy persistenceSka vi nämna det skojigaste också? För jag anar att det åtminstone var tänkt som en komisk höjdpunkt  när vi i avsnittets början får möta en pytteliten hololäkare. Ja, det är nästan så det är teskedsgumman i  rymden över det hela. Orsaken är att man håller på att rulla ut installationer av holoprojektorer på olika ställen på Voyager, så att läkaren kan vårda sjuka och skadade på fler ställen än i sjukstugan. Men så här i inledningsskedet så fungerar inte allt perfekt, och hololäkaren blir bara en tvärhand hög. En rätt så ilsken tvärhand hög.

Matintresserade kanske också gillar genomgången av maträtter i Neelix lunchservering. Däremot är jag rätt trött på att ingen tar Neelix på allvar i den här serien. Allt dåligt som hände i det här avsnittet hade kunnat undvikas om man lyssnat på honom. Men då hade det ju i och för sig blivit en ganska långtråkig serie.

Jag tycker att Persistence of Vision känns som en pigg variation av välkända teman som “alla blir galna” och “telepatisk krigsföring”. De personliga trauman som kommer upp till ytan under hypnosen hos besättningsmedlemmarna är också ett smart sätt att ytterligare fördjupa rollfigurerna. Ett underhållande och varierat avsnitt. Gillar det!

P.S. Det var ju förresten en del diskussioner i kommentarsfältet häromdagen kring Chakotay och hans eventuella Don Juan-rykte. Med tanke på att Torres hemligaste och mest förbjudna fantasi går ut på att hon har sex med Chakotay, så lär de två inte haft ihop det. Ännu.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 396 tv-avsnitt.

VOY: Twisted. Det med rymdstörningen som var en fildelare.

VOY TWISTED 2Jaha, hade skrivit klart hela det här inlägget, men förlorade det när internätet glitchade på flygplatsen i München. Men jag försöker väl göra en instant rewrite, och hoppas att det här Subway-nätet fungerar bättre. Jo, så här tänkte jag:

Det här var väl verkligen inget vidare. Jag hoppas att alla i Voyager-teamet skämdes när de tog helg, veckan som Twisted producerades. Här använder man sig nämligen av en av de allra mest slitna tropesen i Star Trek-universumet, och gör ingenting nytt av det. Extremt ofta, ända sedan originalserien, så har det ju varit ungefär så här i Star Trek: Ett rymdskepp är ute och far. Någonstans i fjärran syns det ett Mystiskt Objekt. De upptäcksresande på skeppet tar sig närmare för att observera, och inser lite för sent att de inte kan ta sig bort från det Mystiska Objektet när deras warpmotorer, impulsmotorer, ja hela rubbet slutar fungera. Sen brukar det ändå lösa sig, utan att någon egentligen har förstått vad det där mystiska är. Mer än att det var något väldigt kosmiskt och främmande, och det räcker för att ingjuta lite eufori i besättningen, åskådaren och serien.

VOY TWISTEDSenast vi  fick vara med om något i den här stilen i Voyager var ju alldeles nyss, i Elogium. Men där hade man i alla fall matchat ihop flocken av de märkliga djuren med en större storyline om fortplantning. Här skulle man på sin höjd kunna göra en koppling till fildelning, om inte det hade varit hemskt krystat om ett avsnitt från 90-talet. För ungefär det här händer i avsnittet: Voyager är ute och far. I fjärran dyker det plötsligt upp ett mystiskt, främmande moln av energi. Man tar sig närmre för att observera, men inser lite för sent att det är Voyager som är studieobjektet här. Motorerna på rymdskeppet slutar fungera, medan det där molnet bara kommer närmare och närmare. När det når skeppet så blir allt förvridet: människorna, skrovet, allt. Dessutom byter däck och rum plats med varandra. När Torres öppnar en dörr i maskinrummet står där en nyduschad besättningsman (plats för sexualångestskratt). Och när Janeway öppnar en lucka så dras hennes arm in i energifältet och blir liksom jäääääättteeelllååååååång (det här är lite av avsnittets höjdpunkt).

VOY TWISTED 4Den sista delen av skeppet som nås av den där strålningen är holodäck, vilket gör att hela vårt glada Voyagergäng till sist hamnar där (det var också där som avsnittet inleddes, med en överraskningsfest eftersom Kes fyller två). Vid det här laget har man testat en massa sätt att försöka undvika det där energifältet, men det är nu som Tuvok föreslår att man ska testa ett helt nytt arbetssätt: inte göra något alls. Det visar sig vara den rätta taktiken. Fältet passerar genom Voyager och sedan är allt som det var tidigare. Nja, inte riktigt allt. Det där fältet har gått in och kopierat hela Voyagers databas, och har samtidigt lämnat kvar massor av data. Vilken information är det då? Ja, det får vi inte veta. Alls. Inte heller var Neelix har varit (han försvinner halvvägs in i avsnittet). Så. Himla. Snålt. Och. Trist.

När jag läser på om det här avsnittet så inser jag att det kanske inte gjordes under de mest inspirerade förhållandena. Det är en så kallad bottle show, en sån som man gör när man måste spara pengar i slutet av säsongen. Det ska vara billigt, man ska inte behöva bygga nya kulisser, och man ska inte behöva fixa fram några spejsade alienoutfits. Twisted är också ett av de där avsnitten som spelades in under den första säsongen av Voyager, men som sedan lades i malpåse till säsong 2.

Okej, ett visst intresse vaknade faktiskt hos mig under den där scenen när det mystiska energifältet skulle färdas igenom hela besättningen på holodäck. Alla är rätt så skärrade, vad de vet så kan det här vara det sista de gör i livet. Så det uppstår viss närhet här och där inom gruppen. Torres sätter sig och tafsar lite på Chakotays hand. Paris lägger sin hand på Kims axel, men kommer sen på att det var lite för bögigt och tar bort den igen. Tuvok vågar nästan lägga sin hand på Janeways axel (hon ligger utslagen efter sin armen-är-skitlång-upplevelse och har fått sitt talcentrum utslaget). Men inte ens i den här laddade scenen vågar man ta ut svängarna. Jag menar, någon sån där “nu när jag är död måste jag berätta att jag älskar dig”-scen kunde man väl kostat på sig? Det blir liksom bara torrt istället:

TUVOK: Commander Chakotay.
CHAKOTAY: Yes, Mister Tuvok?
TUVOK: I want to thank you for endorsing my recommendation.
CHAKOTAY: You know, Tuvok, I may not get another chance to say this. Sometimes I find you arrogant and irritating, but you’re a hell of an officer.
TUVOK: Thank you, sir. And since we are speaking candidly, may I say, sir, that I have not always been particularly partial to your methods either.
CHAKOTAY: I suppose it must have been tough for you to accept my being elevated to first officer over you.
TUVOK: I have always respected Captain Janeway’s decisions. However, I suppose that particular decision did put me in a position I am unaccustomed to. If that ever caused me to make things more difficult for you, I must apologise.

Som den som orkat läsa igenom hela det här inlägget kanske har förstått: jag är inte jätteförtjust. Jag tror faktiskt inte att det här manuset ens hade hållt måttet för originalserien. Det är i och för sig möjligt att specialeffekterna kändes jättefräscha på 90-talet, men idag känns de värre än usla. Och, på tal om trist, den där Marseillekrogen på holodäck och de enormt trötta skämten om den kåta ägarinnan som ska stöta på holodoktorn. Jamen, gäsp.

Betyg: 3/10

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 391 tv-avsnitt.

VOY: Elogium. Det med Kes hetsätning och biologiska klocka, samt andra historier om brunst i rymden.

voy elogium 6Finns det inga b-intriger i Voyager?, frågade Kaj i en kommentar till mitt blogginlägg om The 37’s. Jämfört med The Next Generation och Deep Space Nine så är ju handlingen i Voyager påfallande ofta fokuserad på en enda berättelse, istället för att ha en bihandling om livet i Quarks bar eller något personligt drama hos någon i besättningen. Men så kommer här Elogium, ett avsnitt som är ett perfekt exempel på hur Voyagers manusförfattare och producenter bygger sina b-historier. Här finns det faktiskt  två parallella historier som löper genom avsnittet, men de kretsar kring samma tematik och knyts även samman till slut. Lite mer elegant än de ibland rätt ovidkommande b-intrigerna i de andra Star Trek-serierna tycker jag.

voy elogium 3Elogium tar dessutom sitt avstamp i en av ödesfrågorna kring Voyager och hennes långa resa hem till Jorden (som uppskattas ta 75 år om man inte kan hitta en genväg). Hur ska man se på kärleksförhållanden och fortplantning ombord på skeppet, kan det bli en källa till konflikter och svartsjuka ombord? Och om folk blir med barn, har man då resurser att lösa praktiska problem kring barnpassning och skolgång? Eller är det i själva verket så att det här med fortplantning är något som måste ske för att skeppet ska kunna ta sig hem? Kanske borde man rentav tänka på Voyager som ett generationsskepp, ett sånt där man planerat för att en yngre generation ska ta vid och ta över skeppet eftersom resan tar så lång tid.

Det här är liksom ramen som omger handlingen i avsnittet. Den som kretsar kring hur Voyager försöker studera ett stim av små, okända varelser som rör sig i en flock genom rymden. Man sugs in i stimmet och uppfattas efter ett tag som en rival av ett mycket större exemplar av varelserna (typ alfahannen). Det hela utmynnar i en fajt om vem som ska vara herre på täppan i flocken. Men tack vare lite killgissningar på bryggan kring hur djur brukar uppföra sig i den här situationen lyckas man komma undan med blotta förskräckelsen. .

voy elogiumParallellt med det här hamnar Kes i puberteten, några år för tidigt. Här får vi en massa information om hennes ras rätt bökiga sätt att fortplanta sig på. En enda gång i livet kan man bli gravid, och när brunsttiden väl kickar in så måste man påbörja sexakten inom 50 timmar, en process som bland annat innefattar gulkleggiga händer och en fotmassage som gör kvinnans tunga svullen. Jo, och fostret ska tydligen växa i en körtel på ryggen. Kes och Neelix förhållande har en liten kris på grund av det här, när de i ett pressat läge måste bestämma sig för om de vill bli föräldrar. På sedvanligt Star Trek-fegt sätt så visar det sig vara en skenpubertet, igångsatt av det där stimmet som omger Voyager. De har nu några år på sig att fundera på det här med familjebildnin innan det blir skarpt läge.

Mixat med det här så har Chakotay och Janeway lite samtal på tu man hand om de val som de själva står inför när det gäller fortplantning och kärleksrelationer. Chakotay är väldigt rättfram och bufflig, på ett sätt som gör Janeway lite småflicksrosig om kinderna. Vad är på gång här, egentligen?

voy elogium 5Ett välskrivet manus, tycker jag! Ett smart storybygge där två intriger som kanske på sin höjd var sådär halvbra sätts i ett större sammanhang som gör dem angelägna. Sedan tycker jag ju att scenerna där Kes varvar att käka skalbaggar eller potatismos blandat med jord är oförglömliga. Precis som jag gillar att Kes brunstperiod/pubertet är så obehagligt fysisk. Hon ser mest ut som en pundare på avvänjning när hon ska bli mamma. Elegant!

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 387 tv-avsnitt.

VOY: The 37’s. Det där man hittar Amelia Earhart i en kryofryskammare.

voy 37s

The 37’s börjar med att Voyager upptäcker ZZ-tops gamla kärra drivande i rymden (okej, kanske inte exakt den, men något liknande). Sen får man in en SOS-signal på bilens AM-radio (tydligen var bilbatteriet fortfarande laddat efter 400 år). Och när man sen följer nödropet så hittar man en mystisk kryofryskammare med en massa människor från förr stående i frysboxar med glasdörrar. Bland annat en japansk soldat, en svart bonde och så då Amelia Earhart och hennes navigatör. När man tinar upp dem hamnar man snabbt i trubbel, för de där frysboxarna var tydligen en del av en helgedom för de människor som bor på planeten, ättlingar till de drygt 300 personer som Briorifolket kidnappade från jorden på 30-talet. Människor som hölls som slavar, innan de gjorde uppror och jagade bort sina förtryckare.

voy 37s 2Mmmm, det är rätt mycket att ta in i det här avsnittet. Så mycket helt orimliga saker som ska trängas i ett och samma avsnitt. Som tur är har man kryddat anrättningen med gisslandrama, ett dramatiskt bakhåll och en rar skildring av när Janeway förvandlas till en fangirl inför sin stora idol Earhart. Hennes beundran består, trots att varken Earhart eller de andra upptinade personerna är särskilt förtjusta att befinna sig i deltakvadranten tillsammans med en rymdskeppsbesättning i spandexpyjamaser (även om de inte är lika sura som de upphittade människorna i The Next Generation-avsnittet The Neutral Zone).

Vill man vara snäll skulle man kunna kategorisera det här avsnittet som levande historia. Voyager som historiebok, helt enkelt. Ett sätt att undervisa kidsen om Amelia Earhart och hennes gärning (men också hennes eventuella inblandning i den militära konflikten mellan USA och Japan). Är man lite mer strängt lagd  så skulle man lika gärna kunna säga att det här är ett av de pajigare avsnitten i serien, och en smått katastrofal inledning på säsong två. Jag pendlade väl lite mellan de här ytterligheterna, men tycker samtidigt att man hämtar hem avsnittet mot slutet. Då kretsar intrigen på nytt kring Voyagers egentliga premiss. Janeway tvekar mellan om Voyager och hennes besättning fortsätta sin ovissa resa hem, eller om man kanske ska stanna kvar på planeten (utan namn verkar det som) i Deltakvadranten, som ju också är bebodd av människor.

voy 37s 3Det hela summeras i en lite laddad scen, där på slutet. När Janeway ska gå in i rummet där de ur besättningen som vill avbryta sin resa ska samlas, och finner lastkajen tom. Fint, men förstås inte särskilt realistiskt. Ett annat dåligt val i det här avsnittet var när de snåla producenterna inte lät oss se hur deltakvadrantens människocivilisations städer såg ut, utan trodde att vi skulle nöja oss med Janeways loggnotering om att de var underbara. Antar att man gjorde av med hela budgeten på scenerna där Voyager för allra första gången landar på en planet.

En lite skakig början på den andra säsongen, det här, vilket till viss del kan bero på att det här avsnittet spelades in under förra säsongen. Tydligen hade man laddat upp med reservavsnitt i skafferiet inför den andra säsongen. Tycker verkligen att Star Trek-skaparnas fixering vid Jordens historia ofta öppnar upp för pinsamheter, även om man på något nästan magiskt sätt lyckades undvika en akut skämskudde i det här avsnittet.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 384 tv-avsnitt.

 

VOY: Prime factors. Det där Janeway blir sol-och-vårad av en karismatisk sikarier.

voy prime factors

Om en främmande alien med spännande frisyr (som dessutom bryter på ett lite sexigt latinovis) kontaktar dig när du är vilse i rymden och erbjuder dig underhållning och hjälp, ta det lite lugn. Ja, ta kanske till och med honom med en nypa salt, för din egen skull. Det gör nämligen inte kapten Janeway i det här avsnittet. Tvärtom, hon faller i farstun för Gathorel Labin (Gath for short) vid första ögonkastet.

voy prime factor 4Alltså följer Voyager med Gath till hans planet Sikaris (har Janeway aldrig hört talas om att man inte ska följa med främmande gubbar som bjuder på godis?). Väl på planeten så fröjdas besättningen, Janeway får en ny outfit i gåva och man samlar in fröer och växter. Men allt är inte bara analogt på Sikaris. Det visar sig att man också har en fantastisk variant på en transportör, som lätt kan förflytta en person eller ett skepp 40 000 ljusår. Typ mer än hälften av distansen som Voyager har hem. Men tekniken omgärdas av vissa regler, så när Janeway frågar om de får ta del av tekniken så blir svaret nej.

Det mest intressanta med det här avsnittet är förstås det här med de ombytta rollerna. Precis som Federationen har sitt prime directive, så vill inte Sikarierna ge ifrån sig sin teknik till någon som kan missbruka den. Sen är det en annan sak att det kanske inte är det egentliga skälet till Gaths nekande svar. För honom är nämligen Janeway och Voyager ett välkommet nytt inslag i det monotona livet hos en hedonist som testat allt. Han vill helt enkelt inte att hans nya leksaker ska försvinna. Medan Janeway en gång för alla bevisar hur icke-hedonistisk hon är, när hon genast börjat tänka LTR och redan i förväg blir kränkt över att Gath snart kommer att tröttna på henne, och leta efter ett nytt tidsfördriv. Det hela blir lite svårt att förstå, då det där med hedonismen på planeten verkligen är nedspelat. Visst gör Gath någon sexuell invit här och där, men knappast i klass med Harvey Weinstein.

Att man är noga med sina egna principer betyder däremot inte att man är lika noga med att respektera andras. Som vanligt får besättningen på Voyager någon form av kollektivt hjärnsläpp när en möjlighet att komma hem snabbare yppar sig. Därför tvekar ingen av Janeways undersåtar egentligen särskilt länge när de får en möjlighet att byta sig till rymdhopptekniken på svarta marknaden, även om det är lite förvånande att det är just säkerhetschefen Tuvok som anser sig mest lämpad att genomföra byteshandeln. Ingen verkar heller tycka att det är särskilt kontroversiellt att installera den nya mackapären i skeppet. Eller att starta den utan att fråga kapten Janeway. Allt går förstås åt helvete, eftersom tekniken är inte alls anpassad för ett skepp som Voyager, det är först då som maskinchefen B’Elanna Torres och även Tuvok berättar allt för Janeway.

voy prime factors 2Det här är ett avsnitt som går från extrem tafflighet till att vara riktigt, riktigt bra. Men om vi börjar med det dåliga, när jag såg scenen där Kim raggar upp en sikarisk tjej vid en märklig maskin så var min första impuls att snabbspola igenom resten av avsnittet. Manusskrivande när det är som bäst:

(Elsewhere, Kim has found a young woman waving a device over what looks like a minimalist harp. It makes harmonic tones.)
KIM: That’s beautiful. Are you a musician?
EUDANA: This isn’t a musical instrument. It’s an atmospheric sensor. The frequency of the chimes indicates changes in weather conditions.
KIM: Then it must work on a principle of non-linear resonance, adjusting to the dynamic variables in the atmosphere.
EUDANA: That’s exactly right. Are you a scientist?
KIM: In a sense. Can you show me how to operate it?

voy prime factors 3Jag var helt beredd på att räkna ut det här avsnittet som ytterligare en Star Trek-story om en paradisliknande planet som visar sig gömma mörka hemligheter. Men så visar det sig handla om något helt annat: om Janeways förtroende för sin besättning, om hur längtan hem verkar sätta alla regler ur spel, hur misstron mot Federationens regler på nytt bubblar upp hos de före detta rebellerna som nu hamnat på Voyager. Det är lurigt och smart gjort, och blir riktigt bra när Janeway får reda på allt som hänt. För det är då, i det här avsnittets sista scener som det bränner till. Mycket tack vare Kate Mulgrew. Hennes ansiktsuttryck när hon inser att alla hennes närmaste medarbetare brutit mot hennes order gör lite ont att titta på.

En del av den maktlöshet hon känner handlar förstås om att hon egentligen är en kapten nästan helt utan makt. Om hon ger folk sparken, vem ska hon ersätta dem med? Men framför allt är det förstås sveket från de som missbrukat hennes förtroende som drabbar henne där och då. Inte ens en logisk Vulcan som Tuvok kan hon lita på. Och det är fortfarande 70 år kvar innan man är hemma. Det där slutet räddade faktiskt hela avsnittet.

Betyg: 7/10.

PS: Apropå Gath, det här fick mig nästan att börja ge mig på att läsa Star Trek-romaner:

In the Voyager novel trilogy “Dark Matters“, Gath was mentioned as being infected by mutated dark matter. This had caused his selfish love of pleasure to degenerate into sadism. However, in the midst of considering killing a young woman he had severely beaten for sadistic enjoyment, the infection was removed by an alternate universe version of an evolved Kes, which also removed the sadism. He was last mentioned as being horrified over what he had done, and about to go and fetch medical attention for the young woman.

Den plotten hade ju piggat upp det här avsnittet lite grand, om man så säger.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 10/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 357 tv-avsnitt.