VOY: One Small Step. NASA-glorifierande om människan och utforskardriften.

På nytt ett första anslag i det här avsnittet som inte är kopplat direkt till Voyager (och inte utspelas på ett holodäck). Året är 2032, och vi får se hur ett rymdskepp från Jorden som befinner sig i omloppsbana runt Mars slukas av ett gigantiskt energifält. En händelse som senare blivit ett av de stora mysterierna inom mänsklighetens utforskande av rymden. En sån där gåta som Chakotay och Paris tydligen legat hemma på pojkrummen och grubblat över. Vilken tur att de (och vi) i det här avsnittet äntligen får reda på hur det gick för den försvunne astronauten John Kelly.

Trots att Voyager är väldigt mycket av en rymdserie, så är ändå de mest ohämmade hyllningarna till rymdfart och äventyrslusta rätt sällsynta. Visst har rymdhistorien berörts i avsnitt som 11.59, och visst har Seven of Nine även tidigare kritiserat Janeway för hur minsta möjlighet till nya upptäckter och äventyr får henne att tillåta extrema omvägar och dröjsmål på vägen hem till Jorden. Men här fokuserar man mycket mer koncentrerat på sambandet mellan utforskandet av rymden och människans inneboende lust att upptäcka, studera och erövra. Kanske inte en jättestor överraskning, med tanke på namnet på avsnittet.

De där instinkterna drar nämligen igång när Voyager själva möter den där stora eldkulan från förr. Man undkommer att bli uppätna av elden och energierna tack vare att Seven of Nine har gammal Borgkunskap kring detta fenomen gömt i ett minneskort (ett tips som hon som vanligt inte ens får ett tack för). Men nära döden-chocken sitter inte i så länge. Chakotay inser att det här måste vara samma sorts eldklot som slukade Ares IV år 2032, och föreslår att man ska undersöka det närmare. Janeway håller med, medan Seven vill förstöra det. Här får hon då första uppläxningen kring det här med Stjärnflottans uppdrag att upptäcka och utforska, den här gången från Tuvok. Men det följs ganska snart av en liknande visa när hon försöker prata med Janeway. Seven of Nine tycker att det är vansinne att lägga energi på att försöka hitta Ares IV-modulen inuti det stora energiklotet.

SEVEN: Searching for the command module seems more sentimental than scientific. 
JANEWAY: I can’t argue with that. If scientific knowledge was all we were after, then the Federation would have built a fleet of probes, not starships. Exploration is about seeing things with your own eyes. In this case, we’re exploring the past. 
SEVEN: How will retrieving this artefact enhance your appreciation of history? 
JANEWAY: By making us part of it. In the same way that excavating the obelisks of ancient Vulcan, or finding the shroud of Kahless made those explorers a part of their history. Here’s the crux of it. As a Borg, you didn’t study the past, you ingested it. You’ve never really developed an appreciation for humanity’s history. Maybe this is an opportunity to do some exploring of your own. 
SEVEN: Are you ordering me to join this mission? 
JANEWAY: Let’s just say I’m encouraging you to volunteer.

Sedan följer Delta Flyerns resa till eldklotets centrum, där man finner ett helt stilla område, stormens öga. Här finns också Ares IV, nästan helt intakt. Trots en extrem tidsbrist så vill Chakotay att man ska bogsera ut hela det gamla rymdskeppet genom eldklotet. Det går åt helvete, dessutom pajar Delta Flyerns motorer. Varpå Seven blir mer eller mindre vansinnig på alla dumheter hon tvingats utstå. Först blir hon i stort sett medtvingad på ett uppdrag hon inte ens gillar, för att sedan bli fångad i eldklotets kärna på grund av Chakotays vurm för rymdfartsreliker.

Givetvis förändras allt under avsnittets gång. Seven transporteras över till Ares-farkosten för att hämta en reservdel. Väl där så lyssnar hon på loggrapporterna som astronauten i skytteln spelade in innan han dog. Hon blir väldigt distraherad, lite som när jag försöker skriva blogginlägg och kolla på tv samtidigt. Och när tiden även börjar ta slut för hennes uppdrag (den där eldbollen är tydligen på väg tillbaka in i subrymden), så tycker hon ändå sig ha tillräckligt mycket marginal för att ladda ner Ares IV:s loggar och se till att John Kellys lik följer med henne ombord på Delta Flyern. Även Seven har omvänts och uppskattar det här med äventyret och hjältemodet som är huvudingredienserna av erövrandet av rymden.

One Small Step är ett lite udda Voyager-avsnitt, med sitt programmatiska innehåll. Lite lustigt är det väl också att det här från början var tänkt som ett Chakotay-avsnitt, men som under skrivprocessens gång ändrade karaktär för att sluta som ytterligare ett avsnitt om Seven of Nine. Tror nog ändå att det var ett bra beslut. Hennes skepsis behövs som motvikt för avsnittets annars ohejdat nostalgiska budskap. Även om omvändandet av henne mot slutet av One Small Step på inget sätt förtar styrkan i förkunnelsen. Om inte Nasa var med och finansierade det här avsnittet, så borde de ha varit det.

För John Kelly, mannen på Ares IV, är nästan parodiskt pliktmedveten. Som när han tar bort kraften från de livsuppehållande systemen för att kunna fortsätta att samla in data några ögonblick till. Det där är kanske ett lite väl modigt sätt att möta döden på för att vara riktigt trovärdigt, eller ens dramatiskt intressant. Men Kelly fungerar förstås också som ett slags spegelbild för vad Voyager sysslar med. Långt borta från sin hemplanet fortsätter man att följa protokollet och samla in information. Trots att ingen ombord, varken på Voyager eller Ares IV, vet om de någonsin kommer hem igen.

Det här avsnittet är som gjort för att väcka starka känslor för oss som gillar rymdfilm, och man lyckas ganska bra. Men som vanligt blir jag lite irriterad över att ingen lyssnar på Seven. Hennes ifrågasättanden här är faktiskt helt motiverade, och hon borde snart få slippa att hela tiden få en klapp på huvudet och få höra att hon skulle förstå det där om hon var lite mer “mänsklig”. Däremot väldigt nöjd med att man här ansträngt sig för att hitta ett nytt sätt att strukturera storyn på här. Även om det finns vissa likheter med Equinox, i bägge avsnitten är ju veckans alien en människa, även om han den här gången kommer från det förflutna.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 618 tv-avsnitt.

VOY: Tinker, Tenor, Doctor, Spy. Det där hololäkarens dagdrömsexperiment blir verklighet.

Temat med drömmar och en allmän osäkerhet kring vad som egentligen är på riktigt av det man ser i ett Voyager-avsnitt fortsätter. Direkt efter det klingonska dödsriket i Barge of the Dead får vi nu följa med in i hololäkarens dagdrömmar. Han har mixtrat med sitt program för att bli mer mänsklig, och givetvis blir resultatet knas.

Dagdrömmar. Det låter kanske inte som en jättefarlig sak att lägga in i ett datorprogram, men i hololäkarens fall går det ganska snart fel. Drömmarna börjar i och för sig med mestadels rätt gulligt innehåll, som till exempel att bota Tuvok när han hamnar i ett oväntat tillstånd av Pon Farr mitt på en party på Voyager. Men sedan accelererar det snabbt, och övergår till mer avancerade fantasier där han till exempel tar över som kapten och besegrar borgerna med ett påhittat vapen, en “photon cannon”. I takt med att drömmarna börjar bli allt mer storslagna så börjar hololäkaren också få det allt svårare att kontrollera dem. Stup i kvarten försvinner han in i något fantastiskt äventyr, som han också börjar få svårt att skilja från verkligheten.

Det här låter kanske som ett ganska typiskt avsnitt med Pinocchiosyndrom-tema, men de allt mer ambitiösa Voyager-producenterna har skapat ytterligare ett lager i berättelsen. En fientligt inställd typ av aliens ligger nämligen och spejar på Voyager på avstånd. En ur alienbesättningen, Phlox, lyckas få kontakt med hololäkarens databas och använder den som ett sätt att få en inblick i livet ombord på Voyager (främst är han intresserad av hur farlig dess besättning är och hur mycket vapen de har). Problemet för den stackars alienspejaren är ju att han sitter och tjuvkikar på en hololäkare som helt förlorat kontrollen över sina allt mer storhetsvansinniga dagdrömmar. Inte den mest tillförlitliga researchen inför ett en eventuell attack på Voyager.

I hololäkarens dragdrömmar är han nämligen hjälten som löser alla problem, oavsett hur komplicerade de är. Inte bara tar han över ledarskapet för hela Voyager och krossar påhittade fiender med uppdiktade vapen, dessutom är kvinnorna ombord som galna i honom i hans fantasier. Vilket förstås blir väldigt pinsamt för alla inblandade när man lyckas gestalta hololäkarens drömmar på ett holodäck. B’Elanna får till exempel se en kopia av sig själv gråta efter att ha blivit dumpad av hololäkaren. Medan Seven upptäcker en fantasi där hololäkaren gör ett nakenporträtt av henne. (Att man ens gick in och började övervaka hololäkarens hjärna på det här sättet beror på att han höll på att klättra rakt in i warpkärnan när han efter en dagdröm var fullt övertygad om att det var det enda sättet att rädda Voyager på).

Det är slutet på det här avsnittet som jag irriterar mig på. Jag tycker att det är lite orimligt att Phlox, spejaren på det främmande alienskeppet, blir så pass investerad i hololäkaren och hans öde att han hjälper till att rädda Voyager från sitt folks attack. I avsnittet motiveras detta med att han är rädd för att felaktigheterna i de rapporter som han lämnat till sina överordnade ska upptäckas. Men här finns också en ton av beundran, det verkar som om Phlox drabbats av en distans-bromance kring hololäkaren, Det blir en smulta töntigt.

Och så knyts allt samman med ett lite tramsigt slut där hololäkarens fantasier om fotonkanonen blir just det som räddar Voyager från fiendens attack. Han får till sist leva ut sin fantasi, och det blir den som räddar hela skeppet och besättningen på riktigt. Fast kanske blir det inte bara en engångsföreteelse. Hela den här incidenten har förändrat en hel del ombord på Voyager. Janeway har (ytterligare en gång) blivit påmind om att hololäkaren har mer djup och kompetens än hon vanligtvis tar in. Därför drar hon igång ett forskningsprojekt kring hur man ska skapa den databas som hololäkaren själv föreslagit. ECA, emergency command hologram. Det var väl på tiden, tänker jag, som på nytt känner att det här avsnittet kommer lite för sent i serien. I mina ögon har hololäkaren redan gjort sig förtjänt av den här möjligheten. Att bara lita på att de biologiska livsformerna ska kunna ta hand om skeppet gör det faktiskt alldeles för sårbart.

Två saker tycker jag lite extra om i det här avsnittet. 1. Att Phlox folk detaljstyrs av en hierarki som de tillfrågar genom en datormaskin, som sedan säger ja eller nej. Samt hololäkarens fantasiscen som besättningen smygtittar på via holodäcket. där han målar av Seven of Nine naken. Janeways kommentar: ” He does the hands very well”.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 614 tv-avsnitt.

VOY: Equinox Pt 2. Det där Janeway nästan tappar det i jakten på Ransom.

Jag gillade första delen av den här historien. Men upplösningen är faktiskt snäppet vassare. Framför allt när Janeway på allvar verkar hålla på att tappa det. Blir bindgalen. Sätter sina befäl i arresten när de säger emot henne. Så fullständigt uppfylld är hon av jakten på kapten Ransom och hans skepp Equinox. (Den där alienvarelsen från som såg ut att döda henne i slutet av förra säsongen lyckades förstås inte).

Ett exempel på hur Janeways ilska yttrar sig får vi när hon förhör en besättningsmedlem från Equinox som man lyckats kidnappa. När han inte vill svara på hennes frågor sätter hon honom i ett lastrum och avaktiverar sköldarna. Det vill säga, hon tänker kolla hur nära han pallar att de mordlystna arga rymdvarelserna kommer innan han bangar och berättar allt. En förhörsmetod/tortyr som Chakotay inte kan acceptera. Efter att han har ingripit och räddat snubben från varelserna så har han och Janeway ett allvarligt snack. Bägge vägrar att ge sig och hon degraderar honom och sätter honom i husarrest (eller ska man kanske kalla det för hyttarrest?) Troligtvis den allvarligaste brytningen mellan de två under hela serien. Hade gärna sett den här konflikten fördjupas, men Janeway är uppenbarligen inte så sugen på att diskutera i det här läget.

JANEWAY: We’ve had our disagreements, Chakotay, but you’ve never openly opposed me. 

CHAKOTAY: You almost killed that man today. 

JANEWAY: It was a calculated risk and I took it. 

CHAKOTAY: It was a bad call. 

JANEWAY: I’ll note your objection in my log. 

CHAKOTAY: I don’t give a damn about your log. This isn’t about rules and regulations. It’s about right and wrong. And I’m warning you, I won’t let you cross that line again. 

JANEWAY: Then you leave me no choice. You are hereby relieved of duty until further notice. 

CHAKOTAY: What’s happened to you, Kathryn? 

JANEWAY: I was about to ask you the same question.

Men det är fler i besättningen som häpnar över hur Janeway gått från mysig kapten till värsta despoten på bara några dygn. Även Tuvok hotas med samma behandling som Chakotay när han opponerar sig mot Janeway. Den här gången går hon in i en förhandling med de arga flygande rymdvarelserna och lovar dem att de ska få Equinox om de bara slutar att attackera Voyager.

Det finns ju något av en skuggjagstematik här. Att Janeway blir så ursinnig eftersom hon och Ransom varit med om liknande saker, men valt helt olika lösningar. Eller om det som kanske stör Janeway är att hon inser att hon själv, under andra förhållanden, kanske skulle ha fattat liknande beslut. Det komiska i det hela är ju att Janeway i sin ursinnighet över Ransoms moraliska brister själv utvecklas till en känslostyrd och reglementestänjande kapten.

En annan orsak till Janeways extremt stora ilska kan ju vara att hennes ställföreträdande dotter, Seven of Nine, finns på Equinox. Hon arbetade i skeppets maskinrum och blev kvar där när Equinox rymde från Voyager. Nu är hon fånge på kapten Ransoms skepp, men lyckades sätta deras aliendrivna rymddrift ur funktion innan hon blev nerslagen. För att använda den boostade warpdriften behövs det nu koder som bara Seven kan, och som hon förstås vägrar att ge till Ransom. Vilket leder oss till nästa person som visar oväntat mörka sidor i det här avsnittet:

Voyagers hololäkare är ju också fånge på Equinox, men efter att besättningen där kopplat bort de etiska drivrutinerna hos honom (precis som de gjort med sin egen läkare, han som nu befinner sig på Voyager) får vi se en ny och brutal version av även detta hologram. Allra läskigast/mest fantastiska är väl scenerna där hololäkaren rotar runt i Sevens hjärna för att få reda på några koderna, samtidigt som han får henne att sjunga duett med honom till My darling Clementine. En blinkning till HAL och Daisy Bell (A bicycle built for two)?

Till sist får Ransom nog av allt dödande ombord. Och det som (inte helt trovärdigt kanske) får honom att ändra åsikt är när Seven of Nine dyker upp i det fattigmansholodäck som man har ombort på Equinox, ett slags avancerad VR. När Ransom kopplat upp sig till den fridfulla strand där han brukar kunna hitta lugn och ro mitt i kaoset ombord på skeppet, så dyker det plötsligt upp en kvinna där. Snart inser han att kvinnan i hans simulering är Seven. Hon gömmer sig i programmet, säger hon. Men hennes uppmaningar till Ransom om att tänka om i den virtuella verkligheten verkar vara droppen för Ransom. Han ångrar sig, och kontaktar så småningom Voyager och söker fred. Något som resten av hans besättning inte accepterar. Myteri ombord, men vad hjälper det när Janeway och Voyager hinner ifatt Equinox.

Det hela slutar med att Equinox går under, med sin kapten ombord. De snällaste ur besättningen transporteras dock ombord på Voyager. Janeway erbjuder sig att rädda även Ransom, trots sin deal med rymdvarelserna. Men:

RANSOM [on viewscreen]: Things didn’t work out exactly as I planned, but you’ve got everyone worth getting.

JANEWAY: We’re beaming you out of there. 

RANSOM [on viewscreen]: This ship is about to explode. I’ve got to put some distance between us. I’ve accessed helm control. 

JANEWAY: You can set auto-navigation and then transport to Voyager. 

RANSOM [on viewscreen]: There’s no time! You’ve got a fine crew, Captain. Promise me you’ll get them home. 

JANEWAY: I promise. 

De spillror av Equinox besättning som nu finns på Voyager får en ordentlig avhyvling om förbrukat förtroende. Det kommer att ta tid innan Janeway kan lita på dem igen, förklarar hon. För resten av relationerna ombord verkar däremot sviterna från den här krisen vara ganska minimala. Chakotay och Janeway verkar vara vänner igen. Det vill säga, man behöver inte ta ställning till den här konflikten i de kommande avsnitten av den här säsongen. På sajten Memory Alpha läser jag hur förbannad Ronald D Moore var över det här. Han jobbade ju tidigare med Deep Space Nine, men när den serien gått i mål fick han flytta över till systerserien Voyager i stället. Ur hans perspektiv, som kom från en serie sammanhängande storylines, var slutet på det här avsnittet inget annat än ett svek.

I remember writing in the margins, ‘This is a total betrayal of the audience. This is wrong. You can’t end the show like this. If you are going to do all this other stuff, you can’t end the show like this, because it’s not fair, because it’s not true, and it just wouldn’t happen”.

Moore blev inte så långvarig på Voyager, kanske för att han ville göra en annan serie? Själv håller jag med om en del av hans kritik. Men tycker samtidigt att även Deep Space Nine ofta var en inkonsekvent serie. Jag uppfattar nämligen inte det där sveket som så gigantiskt, utan tycker tvärtom att andra delen av Equinox är något av ett mästerverk.

Jag tyckte att det var ovanligt spännande, dynamiskt och mörkt. Jag har ju också en viss förkärlek för de avsnitt där folk blir galna, koleriska och mister humöret. För min del hade man gärna fått ta bort det där “nu ska vi dra ett streck över allting”-slutet. Men det är, på gott och ont, något som förekommer väldigt ofta inom Star Trek. Den biten har jag oftast överseende med numera.

Betyg: 10/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 611 tv-avsnitt.

VOY: Equinox, Part I. När Janeway träffade Ransom.

Så här ska en säsongsavslutning se ut! Nya problem, en helt ny “fiende” och en cliffhanger som heter duga. Tack för det!

Veckans aliens är alltså människor! Från Federationen, till och med. För det är tydligen fler skepp än Voyager som hamnat i Deltakvadranten på grund av den där skumme The Caretaker. Skeppet i fråga heter Equinox, och det är illa ute (jepp, det här är ytterligare ett nödanrop-avsnitt). Equinox attackeras av någon form av ilskna små varelser (som jag då inte räknar som veckans aliens) som på bara ett ögonblick kan döda en människa. Men de är också hyfsat lätta att skjuta ner medan de håller på att materialisera sig genom någon form av portal inuti de skepp som de attackerar. Voyager hinner i alla fall undsätta Equinox i sista minuten och skyddar sedan skeppet med en stor gemensam sköld. Varpå man räddar det som finns kvar av besättningen.

Förutom kapten Ransom så finns också en av B’Elannas ex-pojkvänner på Equinox, en viss Maxwell Burke. Och Burke gör precis de där ex-grejorna som alltid får nuvarande pojkvänner sura på film eller i tv-serier. Kallar B’Elanna för ett gammalt smeknamn (BLT) och frågar om de två inte ska äta middag någon dag, samtidigt som han ignorerar Paris som står sidan om och glor. Charmig typ det där. Givetvis är han också en superskurkaktig typ.

Men nu när Voyager skyddar Equinox, så blir förstås bägge skeppen attackerade av de där små arga energivarelserna. Och från det initiala myset så förändras stämningen ganska raskt mellan de olika besättningarna. För det är något mysko med Equinox och dess crew. Det börjar med en liten maktkamp mellan de två kaptenerna. När Janeway föreslår att man ska överge Equinox och fortsätta färden tillsammans på Voyager, för att på det sättet göra sig mindre sårbara för alienattackerna, så trilskar Ransom. Det krävs att Janeway citerar regelverket för att han motvilligt ska ge sig. Fast egentligen accepterar han inte det där beslutet, utan börjar genast intrigera med sin personal för att kunna fly bort från Voyager med Equinox. Helst tillsammans med en av Voyagers generatorer, så man kan ta sig snabbare hem.

Orsaken till det där dubbelspelet kommer fram när en misstänksam Janeway skickar hololäkaren för att undersöka Equinox labb. Där hittar han döda exemplar av den där anfallande rymdvarelsen, och man inser ganska snabbt att Equinox använt sig av de energifyllda varelserna som bränsle för sin färd mot Jorden. De små ettriga typernas attack mot Equinox är alltså inte slumpartad, utan snarare ett försvar. Eller kanske ett sätt att försöka hämnas.

Sedan stegras allt några snäpp till i vad som blir en rätt så rafflande historia. Janeway läxar upp Ramson efter noter och sätter honom och Equinox besättning i husarrest. Men samtidigt blir Voyagers hololäkare nerslagen av Equinox motsvarighet. Han har i sin tur fått sina etiska subrutiner urkopplade och är nu ondskan själv. Så han låtsas vara Voyagers snälle hololäkare, samtidigt som han utnyttjar sin tillgång till Voyagers system för att hjälpa sin gamla besättning att fly.

När Equinox väl dragit iväg så försöker Janeway jaga efter dem, men bestulna på den där generatorn så verkar skyddet mot de små flygande aliengrejorna bli sämre. Så det sista vi ser i avsnittet är hur en av dem attackerar Janeway. TO BE CONTINUED! NÄSTA SÄSONG!!

Så förtjust i detta avsnitt! Tycker att berättelsen rullades ut på ett snyggt sätt, långt ifrån den mer förutsägbara 1A-modellen som används ibland. Equinox innehöll så mycket: lögner, hemlighetsmakeri, arga aliens, brott mot prime directive, bedrägeri, maktkamp mellan kaptener, en ond hololäkare (det enda som eventuellt var lite tjatigt eftersom hololäkaren så sent som i förra avsnittet spelade en ganska otrevlig smart bomb). Hade jag sett det här när serien först sändes hade jag varit rasande över att det var ett helt sommaruppehåll kvar till nästa avsnitt.

På gästskådespelarlistan i det här avsnittet hittar man dessutom ett extra fint namn. Kapten Ransom spelas av ingen mindre än John Savage, känd från bland annat The Deer Hunter och Hair (den sistnämnda filmen har jag sett kanske tusen gånger). Så kul att se honom här.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 608 tv-avsnitt.

VOY: Warhead. Det där Voyager livräddar ett smart massförstörelsevapen.

Alien of the week är…en bomb!

Vissa avsnitt kan jag inte låta bli att reta mig på. Ja, bli riktigt förbannad faktiskt. Som Warhead.

För det första (och det här har jag sagt tidigare): vem i en Star Trek-serie vågar ens svara på ett nödrop längre? Det är ju nästan alltid en fälla, och är det inte det så ställer det ändå till någon form av jävelskap. Det vill säga, extremt sliten trope för att få in ett nytt rymdskepp eller typ av varelse i handlingen. Borde förbjudas eller åtminstone ransoneras.

För det andra: visst är det fint att Voyagers besättning vill bistå alla upptänkliga livsformer, men en artificiell intelligens som man hittar på en folktom planet kanske ändå är en typ av varelse som man inte behöver stressa fram ett omhändertagande av. Vari låg tidspressen som gjorde att man transporterade en sådan ombord innan man lyckades ta reda på exakt vilket syfte den hade?

För det tredje: när man sedan upptäcker att grejen man transporterat ombord är en så kallad smart bomb, ett massförstörelsevapen med en hjärna, hur ENORM måste då inte humanismen (eller är det i det här fallet fråga om en variant av transhumanism?) vara hos Janeway när hon trots alla risker väljer att behålla den snickesnackande dynamiten ombord!

Givetvis är de här tre felaktiga valen bara början på en räcka av ännu fler idiotiska misstag. Som att man försöker extrahera den artificiella intelligensen från bomben, vilket gör att den lyckas ta över hololäkarens matris. Det ger i och för sig hololäkarskådisen Roberto Picardo en chans att spela en mer ondskefull rollfigur än vanligt, men för intrigen innebär det att den där smarta bomben i praktiken bestämmer allt ombord. Den onda artificiella intelligensen tar snabbt över stora delar av Voyager, och när den inte får som den vill så hotar den med att spränga hela skeppet i bitar.

Någonstans här i mitten blir faktiskt avsnittet lite intressant igen. Det är trots allt lite spännande att se hur man försöker hitta olika sätt att desarmera bomben på. Eller se Janeway hålla fast vid etiken när hon förhandlar med ett slags skrothandlaralien som vill köpa bomben. Visst skulle hon behöva bli av med bomben, men inte på ett sätt där den riskerar att användas av andra.

En chans till en fredlig lösning uppstår dock när det finns indikationer om att det redan från början var ett misstag att just den här missilen skickades iväg. Det är därför den fått order om att landa på en obebodd planet, tanken var att bomben skulle detonera där. Men den där loggen som hävdar att det här har hänt får den artificiella intelligensen inte riktigt ihop med sitt huvuduppdrag — att förgöra Salina Primes civilisation.

Det är till slut Harry Kim som typ pratar omkull den där artificiella intelligensen med en massa olika argument. Men vid det laget har jag redan börjat tappa intresset för den här storyn. Jag kan ju förstå att man har AI i en bomb, så att den kan undvika hinder och motstånd på väg mot sitt mål. Men att det verkligen skulle gå att diskutera om rätt och fel, etik och moral, med en AI på en bomb verkar väldigt långsökt. Det känns inte som något som någon bombkonstruktör skulle vilja fanns i deras produkter.

Nej, den här Star Trek-versionen av WarGames var verkligen inget vidare. Känns som manus från reservhyllan som man använt sig av för att försöka fylla säsongsbeställningen. Det är liksom inget fel på utförandet, men själva idén bakom är så jäkla urbota dum.

Betyg: 3/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 605 tv-avsnitt.

VOY: Relativity. Det med tidspolisen och temporalattentatet.

Så var det dags för tidsresor igen! Den här gången med så många olika tidshopp och orsak/effekt-samband att man i slutet av äventyret måste reintegrera flera olika minnen från olika delar av tidslinjen till en och samma individ (hur man gör detta spännande berättar man däremot aldrig, inte ens med någon flummig technobabbleutläggning).

Klart är att vi i varje fall får se Voyager sprängas i småbitar ytterligare en gång i den här serien, men att personalen på ett skepp från framtiden, USS Relativity, då scrollar bakåt i tidslinjen för att testa ett nytt sätt att undvika Voyagers undergång. I ett avsnitt fyllt av tidsparadoxer så är den slutliga twisten ändå lite extra fyndig. Att det är ett av befälen, Braxton, på Relativity som i framtiden blir så arg på Janeway (något om att hennes tidslinjeslarv lett till hans tidspsykos) att han försöker göra slut på hennes existens redan innan hon hunnit göra livet surt för honom. Men det är alltså den typ av anomali som han själv då, i en annan plats på tidslinjen, genast rycker ut för att förhindra. Det är också samme Braxton som är inblandad i tidsreseförvecklingarna i avsnittet Future’s End.

Ja, det här är rätt så komplicerat. För att ens kunna kolla på det här avsnittet var jag ganska snabbt tvungen att sätta alla mina vanliga invändningar kring tidsresor på hold. Det var liksom inte ens lönt att börja tjata om grundprinciper kring tidresande när allt är så rörigt som det är här, och avsnittet innehåller också några självmedvetna kommentarer om hur hela intrigen är en enda röra av konflikter mellan olika tidslinjer. Det gör det lite mer okej, tycker jag.

Både Janeway och Seven of Nine blir i olika omgångar värvade som agenter för att förhindra bombattentatet på Voyager, och deras resande i tiden gör att vi bland annat får vara med om första gången som Janeway inspekterar Voyager, till och med den allra första provsittningen i kaptensstolen. Trots manusets lätt vansinniga premiss så lyckas man ändå koka ner det hela till en ytterst enkel och lättengagerande slutuppgift: stoppa boven innan han hinner placera en bomb på Voyager. Den förstår även den som inte ens ids bekymra sig över tidslinjer.

Det här är det andra Voyager-avsnittet i rad där man rymmer från den ordinarie tidslinjen och i stället berättar historier som åtminstone delvis utspelas i andra tider än nuet. Det är ju charmigt och så, men kanske också ett tecken på att författarstaben börjat tröttna på sin egen skapelse. Det finns en replikväxling mellan Ducane på USS Relativity och Voyager och Seven som jag tycker skulle passa in som ett slags uppmaning även till manusförfattare på en del SF-serier:

DUCANE: Oh, Captain. Braxton was right about one thing. Voyager shows up on our sensors far too often. Try to avoid time travel. 

JANEWAY: See you in the twenty fourth century. 

SEVEN: I look forward to it, or should I say, backward? 

JANEWAY: Don’t get started.

Man får ju ge Janeway att hon inte på något sätt försökte få den där tidspolisen att rädda henne och Voyager från den gigantiska omvägen via Deltakvadranten. Ja, hon frågade inte ens om och när Voyager skulle anlända Jorden.

Inte ens en självutnämnd tidsresefiktionsallergiker som jag kan riktigt stå emot det här avsnittet. Kanske just för att det själv problematiserade en del av de saker med tidsresor som jag har så svårt att acceptera. Eller att man serieskaparna ju själv är fångade i tidslinjeproblematik när de målat om bordet i mötesrummet till säsong fyra, och sedan använder den nya färgen i flashbacken till Voyager i torrdockan innan jungfruresan. Sen tror jag också att alla avsnitt som innehåller en pingismatch där bollen står stilla i luften på grund av en tidsanomali måste få långt mer än godkänt i betyg.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 603 tv-avsnitt.

VOY: 11:59. Det där Janeway inser riskerna med släktforskning.

Ett udda avsnitt för att vara Voyager, det här. En intrig som börjar med att Janeway sitter och skryter om en av sina släktingar, den modiga Shannon O’Donnell som levde runt sekelskiftet år 2000. Hon var en ingenjör och rymdfarare, och den som inspirerade Janeway att själv gå med i rymdflottan. Hon var dessutom en av kvinnorna bakom The Milllennium Gate, en självförsörjande stad vars torn sträcker sig en kilometer upp i luften.

Men ganska snart får vi tittare följa den verkliga Shannon O’Donnells historia. Hur hon pank och arbetslös kör sin rishög till bil in i den stad där Millennium Gate ska byggas. Och visst blir hon en av de drivande krafterna bakom bygget, men på ett helt annat sätt än vad Janeway fått berättat för sig. O’Donnell blir kär i den enda personen i den lilla staden som är emot bygget. En otroligt envis Henry Janeway, som driver en bokhandel och vägrar att sälja sitt hus till byggbolaget som ska förverkliga det gigantiska bygget. Och med det kan han faktiskt stoppa hela projektet.

Det finns en lite solkig sidointrig också. O’Donnell blir erbjuden jobb på bygget mot att hon lyckas övertala Janeway att sälja. Hon gör ett försök, men berättar till sist också hur det ligger till med erbjudandet från byggherren. Och byggbasen, visar det sig, är också en reko person som erbjuder O’Donnel jobb torts att hon inte lyckats med sitt uppdrag. På slutet av Shannons story blir det till och med ännu mer idylliskt. När Henry Janeway förstår att Shannon O’Donnell skulle kunna tänka sig att bli ihop med honom så har han plötsligt inga problem med att sälja sin fastighet. Även om det bara är en minut kvar tills deadlinen går ut. Jag menar inte att det där skulle vara en omöjlighet, bara att själva vändpunkten sker så himla snabbt.

Sanningen om Shannon O’Donnel får aldrig kapten Janeway reda på. När hon ger Seven i uppdrag att leta reda på mer fakta om O’Donnell så visar hon sig ha varit en ganska slät figur. En konsult till det där millennietornet som aldrig kom i närheten att få utforska rymden. Janeway tappar lite sugen av det där beskedet, men hela avsnittet slutar med ett slags “vi är familjen”-moment, där personalen till och med får trösta kaptenen för hela “så hamnade vi i deltakvadranten”-debaclet.

SEVEN: Her life captured your imagination. Historical details are irrelevant. 

TUVOK: I concur with that analysis. 

CHAKOTAY: If it weren’t for Shannon O’Donnel, you never would have joined Starfleet. 

JANEWAY: Yeah, and I would have never have got you all stuck here in the Delta Quadrant. 

TORRES: It gave us all time to get to know each other. 

EMH: Time for a family portrait of our own. Everyone, gather around the Captain, please. Face the camera. Smile.

(The EMH sets the timer and joins the group.)

JANEWAY: To family. 

ALL: To family. 

11.59 handlar ganska mycket om historieskrivning. Hur Janeways familj hittat på en hel myt kring Shannon O’Donnell, men där all fakta förvanskats genom åren Men även när Janeway går till källorna så blir hon nästan förtvivlad över att det inte finns någon objektiv historieskrivning om Jorden. Allt är öppet för tolkningar och vinklingar, och hon börjar till och med fråga sig på vilka sätt framtiden kommer att vantolka historien om Voyager.

CHAKOTAY: Ship’s status report. 

JANEWAY: Let me guess. The holographic engineer is having problems with her programme. Neelix, the Cardassian cook, is low on supplies. Seven of Twelve is regenerating and Captain Chakotay is doing just fine. Just wondering how they’ll piece together our lives a few hundred years from now. 

CHAKOTAY: Depends on how big the pieces are. 

JANEWAY: A PADD here, a Captain’s log there, maybe a couple of holodeck programmes. It won’t be as much to go on as we might think. I’ve gone through dozens of histories written about twenty first century Earth, all of them biased in one way or another. The Vulcans describe First Contact with a savagely illogical race. Ferengi talk about Wall Street as if it were holy ground. The Bolians express dismay at the low quality of human plumbing. And human historians? Exact same story. Every culture saw it a different way. So I go back to the raw material. Birth certificates, death certificates, marriage certificates, census surveys, voter registration forms, housing records, medical, employment, court records. It’s all fragmented and incomplete. 

Hur skrivs historien, och av vem? Det är en intressant frågeställning, och jag hade kanske önskat att man tog den på lite mer allvar när man nu tog sig an den i det här avsnittet. Visst är säkert familjelögner en viktig del i hur vi ser oss själva i förhållande till det förflutna, men här drar man också in all annan historieskrivning på ett lite slarvigt sätt. Blir riktigt provocerad när Janeway dömer ut historiska dokument som “partiska”, det känns väldigt vårdslöst. Framför allt i dessa tider av fejknyhetsanklagelser och historierevisionism.

Det egentliga allvaret i ämnet som avhandlas dränks också av en lite väl rar och puttrig ton. Berättelsen om Shannon O’Donnell som vi får se i det här avsnittet känns dessutom nästan lika tillrättalagd som hittepåhistorierna som Janeway fick höra som barn. Man hoppar liksom över en del smärtpunkter och potentiellt dramatiska scener, tycker jag. Som när konflikten mellan O’Donnell och Janeway går att lösa på några sekunder. Dessutom är det en story utan skurkar, alla är i grunden snälla och sympatiska, till och med den onde byggherren som vill riva en hel stad för att bygga ett jättestort torn (kunde han inte ha byggt det precis sidan om staden i stället?). Ett plus i kanten, trots allt, för att man faktiskt dissar Y2K-buggen i det här avsnittet. Ändå rätt kaxigt eftersom 11.59 sändes redan i maj 1999.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 602 tv-avsnitt.