VOY: The Cloud. Det med rymdmolnet som måste plåstras om.

voy the cloud

Den strikta humanismen fortsätter i Voyager. I förra avsnittet skulle Janeway hellre låta Neelix ligga bunden vid en apparat som höll honom vid liv med en hologramlunga resten av hans liv, än sno tillbaka hans lungor från den rymdvarelse som stulit dem. Ett rätt tufft val, där Janeway trots allt valde att hålla en korrekt etisk linje. Ingen blodshämnd eller lunga för lunga här, inte. I det här avsnittet råkar Voyager allvarligt skada en organism som de misstar för ett vanligt gasmoln. Då väljer Janeway att riskera både besättning och skepp i en extremt farlig räddningsaktion för att “sy ihop” såret de åsamkat gaskroppsvarelsen.

voy the cloud 3Ja, de höga idealen finns kvar ombord, trots att det här faktiskt är ett avsnitt som både börjar och slutar med Janeways tvekan och känsla av otillräcklighet när det gäller besättningens välmående. Detta för henne in på lite olika interna äventyr. I en scen (som  jag inte är säker på om den utgör amerikansk indiankitsch eller inte) så försöker Chakotay försöker hjälpa henne att hitta sitt totemdjur (det visar sig vara en ödla). Hon blir också inbjuden till det holodäcksprogram som Paris satt samman (där han givetvis programmerat in att han ska bli uppvaktad av två kvinnor samtidigt).

Förhållandet mellan kapten och personal ombord är troligtvis ett ämne som vi lär återkomma till. Jag är åtminstone extremt imponerad av tonträffen som finns i det här avsnittet. Balansgången mellan humor och allvar fungerar extremt bra, tonträffen i Janeways logginlägg är perfekt. Det är också kul att se hur även personalen trevar sig fram i hur pass tjenis de får bli med sin chef. Neelix är väl den ende som inte tvekar, han ger gärna goda råd till Janeway kring både ledarskap och kaffekonsumtion, och är också den som blir upprörd när man beslutar sig för att återvända in i gasmolnet som man nätt och jämnt kom levande ur. Men när han försöker fånga Janeways intresse, får han kalla handen – och ett val att lämna skeppet vid nästa lämpliga tillfälle. Sen blir han tyst. Och bakar lite kakor för att höja moralen ombord.

En annan lite märklig detalj i det här avsnittet, som jag inte riktigt sett tidigare, är en begynnande antagonism mella Tuvok och Kim på bryggan när de ser det gigantiska molnet i nebulosan.

Först:

(Voyager heads into the pinky purple swirly thing.)
KIM: I’ve never seen anything like it.
(Tuvok uses his comm. badge.)
TUVOK: Tuvok to Kim. Mister Kim, that is a comment we’d prefer not to hear from a senior officer on the Bridge. It makes the junior officers nervous.
KIM: Yes, sir.

Sedan:

(They push through the barrier.)
JANEWAY: What do you make of it, Mister Tuvok?
TUVOK: I am unable to offer identification, Captain.
(Kim uses his comm. badge.)
KIM: Kim to Tuvok. In other words, you’ve never seen anything like it. Oh, I promise not to tell the junior officers.

Här finns lite bitchfight-tendenser som jag hoppas utvecklas i kommande avsnitt. Kan vara roligt med lite fiender på bryggan!

voy the cloud 2A-intrigen, den om det där molnet, är den överlägset tristaste i det här avsnittet. Säga vad man vill om veckans alien, men ett stumt gasmoln har verkligen inte mycket till personlighet. Tydligen ansågs det här från början vara ett problematiskt avsnitt, men lösningen på problemet var att fylla ut avsnittet med en massa scener som fördjupar relationerna ombord istället. Och så här långt in i serien känns det helt vältajmat. Men för mig är det framför allt balansen mellan det komiska och det allvarliga, ett viss mån av självdistans och sättet att föra in helt wacko moment som det där totemdjuret, som får mig att falla för det här avsnittet. Det känns elegant och utfört med fingertoppskänsla. Ja, allt som inte handlar om det där rätt trista gasmolnet, då. En intrig som för övrigt påminner väldigt mycket om originalseriens The Immunity Syndrome, där Enterprise ju också körde runt i en okänd varelses inre organ och den tecknade One of our planets is missing 

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 6/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 346 tv-avsnitt.

VOY: Phage. Det med de interstellära organtjuvarna.

voy phageJag ser ju avsnitten i den ordning de sändes i amerikansk tv, och man börjar ju inse att det verkar ha funnit mycket lite, om än någon, samordning mellan de två serierna ––som ju nu i praktiken konkurrerar om tittarna. För just efter att vi sett ett sjukhusdrama följt av ett grottdrama i Deep Space Nine, så kommer här ett avsnitt av Voyager som är som en kombo av de två: både en massa jagande i de där ständigt återkommande grottorna, och sedan en avancerad akutoperation där man räddar Neelix liv genom att ge honom holografiska lungor att andas med.

voy phage 2Även om jag varit väldigt positiv till Voyager så här långt, så måste jag nog säga att det här avsnittet var rätt kasst. Men så här avlöper åtminstone handlingen: Voyagers besättning jagar efter dilithium för att kunna driva sitt skepp. Det för dem till en stenbumling i rymden, som har grottor som man irrar runt i och undersöker. Där överfalls Neelix av en mystisk gestalt som lyckas stjäla hans lungor. Hologramläkaren ombord på Voyager lyckas ersätta dem med hologramlungor (den kanske mest ansträngda plot-detaljen i ett Star Trek-avsnitt någonsin, mest eftersom vi faktiskt inte ens fått förklarat för oss ens hur en hologramläkare fungerar). Samtidigt hittar Janeway och de andra ett mystiskt rum på den där stenbumlingen, fyllt av olika inre organ som är lagrade i olika behållare.

Svaret på den här gåtan, och det enda som jag egentligen tycker är intressant med det, är vidiianer. Ett folkslag som drabbats av en fruktansvärd sjukdom, the phage, som bokstavligt talat verkar förtära deras kroppar och lösa upp deras dna-koder. Deras sätt att överleva är att stjäla organ från andra folkslag och raser, ibland till och med från levande individer. För min del hade vidiianerna och deras märkliga livssituation hade gärna fått stå mer i fokus i avsnittet, nu blev det en väldigt lång färd mot en pay-off som var lite för kort för min del. Jag hade gärna sett mer av de här märkliga, långsamt sönderfallande alienversionerna som är en blandning av nidbilder av Frankensteins monster och nidbilder av leprasjuka.

voy phage 3Avsnittets moraliska dilemma är Janeways, ska hon med våld ta tillbaka Neelix lungor från en av vidiianerna – och därmed döma hen till döden – eller avstå och döma Neelix till ett liv där han är fjättrad vid en järnlunga för resten av sitt liv. Hon bestämmer sig för att hon inte kan döma en annan varelse till döden, trots det hen gjort. Men, det hela löser sig genom att Neelix flickvän Kes donerar en av sina lungor, som sedan opereras in i Neelix genom vidiianernas överlägsna transplantationsteknik. Janeway varnar dock vidiianerna: Om de försöker stjäla fler organ från hennes besättning så kommer hon att slå tillbaka stenhårt. Att de nu kommer att hemsöka andra civilisationer för att stjäla organ, verkar inta vara ett lika stort problem. Eller så är det helt enkelt den gamla vanliga prime directive som hindrar henne från att ingripa i andras affärer.

När jag läser om avsnittet i Captain’s Logs Supplemental så delar inte teamet bakom avsnittet min åsikt. De tycker att det här är det första avsnittet där allt klaffar, där Voyager hittar sin form (jag tycker att det sker i nästa avsnitt). Men så beror kanske mina invändningar främst på:

  1. Jag är trött på avsnitt som till stor del utspelas i grottor.
  2. Jag är trött på jättekonstiga, nästan magiska lösningar på komplicerade intriger, i det här fallet ett par hologramlungor
  3. Jag tycker att Star Trek som sjukhusdrama suger.

Däremot är jag uppenbarligen jätteintresserad av andra detaljer. För jag har nogsamt antecknat det faktum att Janeway tydligen har haft en helt egen lunchmatsal ombord, ett rum som Neelix nu gjort om till sin egna restaurang, där han serverar mer eller mindre ätliga maträtter till alla som vill äta.

Betyg: 6/10

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 5/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 345 tv-avsnitt.

VOY: Time and again. Det med Janeways och Paris tidsresa till planeten som går under och inte.

voy time and again

Ofrivilliga tidsresor var verkligen en het grej i januari 1995. I systerserien Deep Space Nine har vi precis varit med om en färd tillbaka till jorden 2024 i Past tense, där hela Jordens och Federationens historia riskerades på kuppen. I förra avsnittet av Voyager meckade man också med förhållandet mellan nu och då. Och så nu Time and away, där Janeway och seriens nya hearthrob Tom Paris visserligen bara färdas 33 timmar tillbaka i tiden, men det skulle kunna vara tillräckligt för att eventuellt kunna rädda civilisationen på en bebodd planet undan en nära förestående undergång.

voy time and again 2I avsnittets början skakas Voyager av en chockvåg. Den kommer från en enorm explosion på en närliggande planet, där nu allt liv har utplånats. Men medan Voyagers besättning undersöker ruinerna så sugs liksom kapten Janeway och Paris ett drygt dygn tillbaka i tiden. De befinner sig nu omgivna av folk som inte vet om att de ska dö (av någon anledning alla klädda i prideflaggefärger). Nu uppstår frågan, ska de berätta något eller inte? Janeway hävdar den heliga generalorder ett, att man inte ska ingripa i främmande planeters liv, medan Paris tycker tvärtom. Efter många turer, där man bland annat blir fångar hos den hemliga motståndsorganisation som jobbar mot det energibolag vars anläggning kommer att förorsaka hela den där jätteexplosionen, så bestämmer sig Janeway till sist för att skita i alla regler och försöka rädda planeten istället (att hon själv annars också kommer att omkomma spelar eventuellt också in i hennes beslut).

Det som är en klassisk prime directive-plot blandas med tidsrese-tropen, och det är en mix som i det här fallet blir rätt förvirrande. För på något konstigt sätt är det just Paris och Janeways resa i tiden som förorsakar den katastrof som de var tvungna att undersöka för att föras tillbaka i tiden. Jättekonstigt, när man tänker efter. Lite liknande hur man i förra avsnittet fick ett nödmeddelande från sitt eget skepp redan innan man skickade iväg det själv. Samtidigt så lyckas Janeway ändå på något sätt lyckas förhindra katastrofen och då återställs på något vis tiden, coh börjar om igen. Det här kanske låter rätt flummigt och weird, men det är faktiskt inte mitt fel. Man har verkligen gått upp ett steg i obegriplighetsfaktor med intriger som den här. Men, visst, att se Star Trek ska kanske vara en utmaning ibland.

voy time and again 3Det här är ett avsnitt där man också försöker etablera och fördjupa bilden av Janeway, och även bygga vidare på hennes relation till Tom Paris. Det är också ett avsnitt där man på allvar försöker etablera en telepatisk gåva hos Kis, kvinnan som Voyager lät följa med från planeten Ocampa i piloten, och som också är flickvän till Neelix. Hennes funktion i handlingen är dock inte riktigt genomförd, om något ställer hon faktiskt bara till med problem med sina gåvor. Ja, man kan säga att det är hennes instinkt som håller på att leda till att planeten går under. Hon är också den enda ombord på Voyager som har något som helst minne av den där kraftvågen som inleder avsnittet, eftersom hon väcks av ångesten hos alla de personer som dog i explosionen.

Jag är, som sagt, inte helt förtjust i tidsreseavsnitt, och den här gången blir faktiskt intrigen bara konstigare och konstigare ju mer man tänker på den. Hur underhållande jag än tycker att det är, så känns det mest av allt som en extremt ansträngd premiss. Ganska märkligt eftersom allt började på ett manusmöte med en extremt enkel idé: “Vad hade hänt om du varit i Dresden just innan bombmingarna under andra världskriget? Hade du varnat folk eller låtit historien ha sin gång?”. Samtidigt är det på nytt ett skickligt berättat avsnitt som håller spänningen och mysteriekänslan uppe, trots allt konstigheter.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 4/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 342 tv-avsnitt.

VOY: Parallax. Det där Voyager försöker kommunicera med sig själv.

voy parallax

Att åka runt i rymden och plötsligt stöta på någon form av gravitationsfartgupp eller sugas in i ett kraftfält av något slag känns redan lite som Voyagers vanligast förekommande intrigverktyg, och då är jag bara inne på tredje avsnittet i serien. I det här fallet går det inte riktigt att bara försöka accellerera sig ur problemet, eftersom man mottar ett nödanrop av ett annat skepp som ligger och håller på att sugas in i…ja, det är något med en stjärna och kvantumsingularitet, men helt ärligt förstår jag inte riktigt vad det är fråga om. Men det är i varje fall ingen bra grej att dras in i.

voy parallax 3Voyager försöker få kontakt med det främmande skeppet och på andra sätt undsätta det, men inget fungerar. Efter ett tag inser man att man egentligen står och tittar på en spegling av sitt eget skepp, och först då inser man också hur illa ute man själv är. Fast hela den här mystiska situationen mynnar egentligen mest ut i en historia om problemen med att få de två besättningarna på Voyager att smälta samman till en. Att det är lite problematiskt, är ju inte så konstigt. I normala fall skulle nog Federationen och Janeway mest av allt ha velat sätta allihopa från Maquisrörelsens skepp i finkan. I det här nya läget så har Janeway istället valt att göra rebellen Chakotay till försteofficer på Voyager. Nu lobbar han i sin tur stenhårt för att även någon annan av hans före detta besättning ska få chefspositioner ombord, framför allt B’elanna Torres. Ett lite vågat val då Torres har svårt att acceptera auktoriteter och kämpar med ett fruktansvärt instabilt humör (något som hon själv skyller på att hennes mamma är klingon). Det är ju inte helt normalt att slå sina arbetskamrater på käften, eller kasta krukor på sina gamla kompisar när man är förbannad.

voy parallax 2Maktkampen, motsättningarna och förhandlingarna mellan rebellerna och Federationsbesättningen är det som är det väsentliga innehållet i det här avsnittet. Men det är inte bara problematiskt. I försöken att hitta ett sätt att få loss Voyager från den där avfallskvarnen till kvantumsingularitet så klickar det på allvar mellan kapten Janeway och Torres. De bollar idéer och teorier som värsta radarparet och verkar vara på väg in i en härlig womance. Det innebär till sist att Torres går förbi kön med Federationsmannar och blir utsedd till ny maskinchef.  Så blev det ett ganska spännande avsnitt om personalpolitiken ombord, helt enkelt.

Två andra inslag i det här avsnittet är också värda att nämna. Min bredvidläsningsbok Star Trek Voyager Companion är upplagd lite annorlunda än de tidigare Star Trek-böckerna jag läst. Under rubriken Senor readings och Damage report så listar man hela tiden den tekniska statusen ombord. Efter att ha blivit förda till deltakvadranten, fajtats med kazoner och nästan dragits in i en singularitet så är Voyager inte i bästa skick. I det här avsnittets redovisning kan man bland annat läsa att matreplikatorerna ombord fortfarande inte fungerar, och att Torres får som sitt första uppdrag som maskinchef att försöka få igång warpdriften ombord igen.  Voyager utspelas inte i The Next Generations perfekta värd, utan man märker av skeppets och besättningens utsatthet. Ensamma på färd i en okänd kvadrant.

Det andra jag noterar är att man i det här avsnittet leker lite med tidsförskjutningar och tidsuppfattning. Att Voyagers besättning får nödropet från skeppet som man så småningom är en spegelbild, innan man ens själv skickat iväg sitt meddelande tyder på en värld där orsak och verkan inte alltid hänger ihop som det brukar. Eftersom jag sett även nästa avsnitt när jag skriver det här, så vet jag att det är ett tema som vi kommer att återkomma väldigt snart till. Det är tydligt att det här är ett ämne som fascinerar upphovspersonerna,

 

Så, för att summera: en rätt knepig och avancerad grundidé används för att effektivt fördjupa bilden av livet och konflikterna ombord. Trots rätt så mycket technobabble så berättas historien fortfarande med mer stuns och med lite större finess än vad som är brukligt i systerserierna. Jag tappar liksom aldrig koncentrationen eller intresset här. Ja, till och med den ibland förekommande sekundärskammen håller sig borta så här långt.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 3/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 341 tv-avsnitt.

VOY: Caretaker pt 1 & 2. Början på en ny era.

voy caretaker 2

Äntligen! Voyager! Som jag längtat! Det femte tv-formatet (ja, jag räknar den animerade serien som ett eget) i Star Trek-familjen kan börja!

voyager caretaker 3Det här är väl den serie i Star Trek-franchisen jag sett flest avsnitt av, förutom originalserien. Men till skillnad från originalserien så såg jag den här så pass sent i livet att jag faktiskt minns något mer än lösryckta fragment. Trodde jag i varje fall. För när jag nu ser Voyagers pilot så inser jag att jag egentligen aldrig riktigt förstått hur det hela hängde ihop på det där stora rymdskeppet. Och till min stora förvåning hur jag genast börjar tycka om rollfigurer som jag brukade avsky (ja, jag pratar om Neelix).

Men det allra starkaste intrycket efter dubbelavsnittspiloten The Caretaker är den enorma klasskillnaden. Det är som att Voyager spelar i en helt annan division än sina föregångare, förutom kanske originalserien. Här finns ett noga genomtänkt persongalleri, som ger plats för både utopisk idealism och konflikter mellan huvudpersonerna, samt en helt ny outforskad del av galaxen för våra nya hjältar att ta sig an och utforska.

För i och med starten av Voyager så görs det ju någon form av uppdelning mellan de olika serierna som vid den här tiden går parallellt på olika, konkurrerande, tv-kanaler. Deep Space Nine får ärva hela det gamla Star Trek-universumet: fiender, konflikter, politiska motsättningar och Federationspolitiken. Medan Voyager ganska raskt i det första avsnittet dras in i en mystisk kosmisk våg och hamnar i deltakvadranten, 70 000 ljusår från det man kallar hem. Och medan jag från början tänkte att det var Deep Space Nine som fått den bästa dealen här, så inser jag redan efter piloten av Voyager att det är precis tvärtom. Manusförfattarna till Voyager har nu full frihet att kasta sig ut i en ny del av galaxen, och verkligen dra dit ingen människa någonsin varit tidigare.

voy caretakerMen, precis som i piloten till The Next Generation så möter Voyager i det allra första avsnittet en varelse med större makt än de ens kunnat föreställa sig: The Caretaker, det mystiska väsen som transporterat skeppet till deras del av galaxen, och som försöker gottgöra för invånarna på planeten Ocampa att han sabbat hela deras atmosfär. Nu kidnappar han skepp från alfakvadranten för att hitta en ras han kan fortplanta sig med. För The Caretaker är gammal, trött och döende, och snart måste han lämna Ocampas befolkning utan beskydd och hjälp.

voy caretaker 6Jag är kanske inte helt förtjust i ramhandlingen i det här avsnittet, precis som jag tycker att en del av datoranimeringen verkligen suger. Men å andra sidan är jag mycket imponerad av hur man byggt ihop persongalleriet på skeppet. Det består av en blandning mellan Federationspersonal och besättningen på ett av Maquisrebellernas skepp, som också blivit kidnappat av The Caretaker. Det finns alltså en inneboende konflikt hos själva personalen ombord på Voyager, vilket också ger en möjlighet att ifrågasätta och bryta mot Federationens stelbenta regler under seriens gång. Ja, man har ju faktiskt helt och hållet tappat kontakten med hela Federationen, så det är upp till kapten Janeway och hennes personal att på egen hand lösa alla problem när de dyker upp.

Kapten Kathryn Janeway, ja. Hon spelas ju på ett fantastiskt sätt av Kate Mulgrew. En skådespelare som fick hoppa in i rollen först efter att producenternas förstahandsval Genevieve Bujold hoppat av (eller fått sparken) efter bara några dagars inspelning. Här kan man se en jämförelse mellan de två skådespelerskornas tolkning av sin rollfigur:

 

Janeway i Mulgrews tappning är en handlingskraftig och självsäker kapten. Men redan i pilotavsnittet får vi se hur hon också har en familj (en man och en hund) som dock inte följer med henne på skeppet. Hon påminner mer om den impulsive, känslosamme och kaxige Kirk än den mer intellektuelle och filosofiskt lagde Picard. Upplagt för okonventionella lösningar och oväntade beslut, helt enkelt.

voy caretaker 5Jag går igenom de övriga rollfigurerna lite mer grundligt i kommande blogginlägg, men redan nu är jag sådär lite hopplöst förtjust i läkarhologrammet. Tänkt från början som en utbildningsresurs på Voyager så fick han ta över huvudansvaret där borta i deltakvadranten. Hologramdoktorn är en folkilsken typ, även han mer besläktad med McCoy i originalserien än sina mer mjäkiga kollegor, Crusher i TNG och Bashir i DS9.

Avsnittet som helhet är fyllt av oväntade vändningar och olika överraskningar. Att man både hinner introducera ett helt nytt manskap och en helt ny dödsfiende (Kazoner) är inget annat än imponerande. Men framför allt är det den mest välbalanserade och genomtänkta piloten hittills i Star Trek-familjen, faktiskt. Snygga eleganta grepp är hur skeppet avgår från rymdstationen Deep Space 9 (serierna är ju faktiskt konkurrenter om tittarna), men också hur man faktiskt tar livet av en tidigt introducerad rollfigur, vilket förstås förstärker känslan av utsatthet i avsnittet. Det här ska bli riktigt kul att fortsätta kolla på!

Betyg: 9.

Star Trek: Voyager. Säsong 1, avsnitt 1 & 2/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 340 tv-avsnitt.