Det tog alltså drygt 60 avsnitt innan manskapet på Enterprise för första gången behövde en riktig rymddräkt. Vilket ju säger något om hur bekväma och lättjefulla Kirk och hans mannar är, som nästan enbart besöker världar med schysst atmosfär och ljummet klimat (även om man ju någon gång i säsong två kom på att man kunde påstå att det fanns inbyggda värmeslingor i polyesterdräkterna som manskapet har på sig och på det sättet kunde förlägga handlingen till en kall planet utan att behöva sy upp nya kostymer). Men priset för de fabulöst plastiga rymddräkterna i det här avsnittet visade sig vara högt. De var inte klara i tid, olika delar trillade av hela tiden, och eftersom seriens skapare Gene Roddenberry inte tyckte att blixtlås eller knappar hörde hemma i framtiden så fick skådespelarna sys in i sina outfits. Till sist fick avsnittsregissören Ralph Senensky sparken på grund av eftersläpningarna i schemat, som delvis berodde på de famösa dräkterna.
Senensky var troligtvis ett sorts bondeoffer, att han fick sparken mitt i inspelningen av ett avsnitt var en markering från producentens sida gentemot Paramount. På det sättet bevisade man att man tog kraven från Paramounts sida om att inte dra över när det gällde inspelningsdagar eller budget på allvar.
Men, de där rymddräkterna. Så fantastiskt märkliga, fulsnygga och konstiga. Överdelen ser ut nästan som mikrofonskydd, eller toppen på en deo-stick. De utomliggande plaströren i klara färger verkar väldigt oskyddade och sårbara för ett uppdrag ute i rymden.Ja, på ett sätt känns det nästan som ett slags dragshow-version av rymddräkter. Allt är liksom lite extra glittrigt och färgerna är lite extra bjärta. Trots enormt hård konkurrens känns de ändå som en absolut höjdpunkt i Star Treks kostymproduktion.
Men avsnittet bjuder på mer dramatik än nyskapande rymd-outfits. Det utspelas i en del av universum där den väv som utgör själva rymden är glesare än på andra ställen. Gränsen mellan andra fysiska dimensioner är tunn och föremål och människor kan flyta fram och tillbaka mellan olika rumsliga verkligheter. Dock på ett så regelbundet sätt att Spock ganska snabbt kan räkna ut en tidtabell för dessa överlappande tidpunkter.
Jag tycker att The Tholian Web talar emot den gängse uppfattningen om tredje säsongens uselhet. För även om många av manusen i den här säsongen är slarviga skrivna när det gäller detaljer och logik och utförandet ofta blivit lidande av den hårda tidspressen, så är själva berättarstrukturen mer komplicerad i flera av säsong 3-avsnitten än vad Star Trek tidigare brukat nåt upp till.
Det händer liksom massor av grejor i det här avsnittet: Rymdskeppet USS Deviant har fastnat mellan två dimensioner, och hela besättning har drabbats av något slags galenskap och dödat varandra. Under en räddningsinsats på skeppet försvinner även Kirk in i en dimensionsficka. Enterprise varnas, attackeras och blir senare insydd i en energiväv av två skepp från Tholia II. McCoy och Spock hamnar som vanligt i bråk när Spock för befäl i Kirks frånvaro, men det är med en sorgligare underton eftersom de bägge samtidigt sörjer Kirk som de tror är borta för alltid. Inte förrän de sett Kirks förinspelade testamente blir de vänner igen. Medan de två vännerna sörjer ser Uhura Kirk i en spegel, och sys in på sjukan eftersom McCoy tror att hon är galen. Samtidigt blir en efter en av besättningen galna eftersom hjärnvävnadsstrukturen i det centrala nervsystemet förvrids av dimensionernas tunnhet. Och så lite till på det.
Mycket händer, men begränsad av sitt 50-minutersformat går upplösningen som vanligt lite för smidigt och snabbt. Ändå tycker jag att man kan se tendenserna här till vad som hade kunnat hända med orginal-Star Trek om man tillåtit sig en sammanhängande och mer komplicerad handling och ett fördjupat berättande. Å andra sidan menar ju många att det är de avslutade episoderna som byggt fenomenet. De upprepade repriserna blev antagligen så populära just för att man kunde hoppa in och se ett avsnitt var som helst, utan att behöva bry sig om var i handlingen man befinner sig.
Sammanfattning: Det är något som känns allvarligare och mörkare även i det här avsnittet. Som när Kirk står ensam kvar på Defiant, omgiven av lik, och väntar förgäves på att transportören ska ta honom tillbaka till Enterprise. Det är bland det sorgligaste jag sett i Star Trek-väg. Lägg till det lite skön design av rymddräkter och jag är förtjust. Däremot vet jag inte om jag orkar med McCoys uppförande varenda gång som Spock är t f kapten för Enterprise. Visst har flera avsnitt framför allt den här säsongen handlat om den mer kärleksfulla sidan av deras love/hate-relation, men han uppför sig verkligen som en idiot varje gång Spock ger order. Hade jag varit Spock hade jag krävt att McCoy blev omplacerad. Betyg: 7/10
Så var det äntligen dags för McCoy att få uppleva lite riktig romantik i Star Trek. Visst, en flirt här och där har väl förekommit, men i det här avsnittet överväger han på allvar att desertera för kärlekens skull. Eventuellt spelar också det faktum in att han lider av den obotliga sjukdomen Xenopolycythemia, och bara har ett år kvar att leva.
Kvinnan i sitt liv träffar han ombord på Yonada. Ett rymdskepp som till det yttre ser ut som en meteorit, och som farit omkring i världsrymden i 10 000 år. Så pass länge att folket som lever ombord har glömt att de är ombord ett rymdskepp. De tror att de är på en planet, om än på väg mot ett nytt hem någonstans ute i världsrymden. Och kvinnan som McCoy blir kär i är planetens översteprästinna, Natira.
storhetsvansinne. Och som så ofta i Star Trek är det också fråga om en avancerad teknologi som humanoiderna som styrs av den tappat den teknologiska kunskapen att styra – nu senast till exempel i 
Att en av huvudpersonerna i serien diagnostiseras med en obotlig och dödlig sjukdom är ytterligare ett exempel på det mörker som smugit sig in i Star Treks tredje säsong. Visst har vi varit med om att flera av huvudpersonerna varit skendöda tidigare, men det här med att ha en dödlig sjukdom känns som något annat. Precis som scenen där McCoy begär att Kirk ska låta honom stanna på Yonada.
Sammanfattning: Ibland tycker jag nästan att Star Treks främsta tillgång är titlarna på de olika avsnitten. Och det här är den vackraste under säsong tre. Givetvis lever inte själva avsnittet upp till den poetiska nivån som namnet antyder, men det är trots allt intressant att få en lite nyktrare syn på livet ombord Enterprise. Vad det gör med människorna ombord att fara runt i världsrymden utan familjer eller relationer (det finns ju faktiskt inga par ombord skeppet vad vi vet. 
Day of the Dove är ungefär så fredsälskande som Star Trek kan bli, tror jag. Efter en handfull avsnitt som propagerat för terrorbalans, koloniala attityder och en uppenbar etnocentrism så känns det som om det här avsnittet kommer från en helt annan tankevärld. Här handlar det om krigsindustrins och politikers intresse av att hålla liv i etniska konflikter, spridandet av fördomar och militär upprustning. Allt, precis som vanligt, förklätt till ett hot från yttre rymden.
Det börjar som ett ganska traditionellt Star Trek-avsnitt. Enterprise kallas till en planet med ett nödanrop, men hittar ingen att rädda. Då kommer ett skadat Klingonskt skepp, som också blivit kallat till platsen med ett SOS. Allt visar sig vara en fälla gillrad av ytterligare en sån där energibaserad livsform. Den här lever på negativ energi och aggressioner, och använder sina krafter för att skapa ett slags krigsspel.
I det här fallet, en konflikt mellan människor och klingoner ombord på Enterprise. Men för att kunna få ut så mycket aggressionsenergi som möjligt byter energiklotet ut alla moderna vapen mot svärd. Antalet stridande på varje sida är också exakt lika stort (bollen stänger inne större delen av Enterprises besättning på ett av däcken). Med jämna mellanrum brister någon på vardera sidan ut i fördomsfulla, indignerade och rasistiska anklagelser. Men trots att folk slåss och fäktas så dör ingen på vardera sidan i någon av fajterna. Allt för det svävande energiklotet ska kunna dra ut på konflikten så länge som möjligt. Att energiklotet tagit kontroll över Enterprise och styr henne rakt ut i rymden, trots att drivmedlen snart är slut gör att Kirk måste hitta ett sätt att lösa situtaionen på. Snabbt.
Sammanfattning: Det här är nog det mest utstuderade pacifistiska avsnittet av Star Trek som jag sett. Det är möjligt att dess abstrakta hotbild – en energiboll – är för vag och obestämd för en del av publiken. Men i ett USA som tröttnat på Vietnamkriget måste symboliken ha varit glasklar – att det hela tiden finns politiska krafter, personer och företag som vinner på internationella konflikter, och har ett intresse av att de hålls vid liv. Dessvärre är idén lite bättre än genomförandet den här gången. Att få in en så här bred samhällskritik i Star Trek-formatet känns mest lite ansträngt den här gången. Allvaret går liksom inte riktigt fram. Och upplösningen är egentligen mer deprimerande än hoppfull. Scenen där klingoner och Enterprise-besättningen låtsas vara vänner är ju faktiskt bar en charad. Någon verklig fred i världsrymden finns det inget hopp om, inte ens efter att parterna tvingats in i ett krigsspel av en svävande ljusreflektion. Betyg: 5/10
Jag antar att det bara var en tidsfråga. Star Trek såldes ju från början in till bossarna på NBC som en westernserie i rymden. Efter en rad avsnitt som utspelats i historiska miljöer på jorden var det förstås oundvikligt att man förr eller senare gav sig på den verkliga förlagan och lät Enterprise besättning hamna mitt i en westernfilm.
Väl på planeten välkomnas Kirk med manskap av ett sktikonstigt huvud som ser lite ut som en lite nedsmält variant av ormhuvudet i 
Det visar sig att Enterprise besättning blivit tvånganslutna till ett larp med dödlig utgång. De ska spela den förlorande sida i eldstriden vid O.K. Corral. Resten av avsnittet går åt till att försöka undvika sitt öde. Något som inte är så enkelt eftersom melkotierna har lagt en energisköld runt staden, så att det inte går att fly därifrån. Moderna uppfinningar, som en sömnmedelsgranat som Spock konstruerar, fungerar inte alls.
Det finns egentligen bara en enda sak av verkligt intresse i det här avsnittet. Att man av budgetskäl inte kunde bygga upp en hel westernkuliss, utan istället gjorde en stiliserad scenograi, med några enskilda väggar och dörrar som fick symbolisera byggnader. Eftersom allt i modern populärkultur har sitt ursprung i Star Trek är det ju uppenbart att det är från Spectre of the Gun som Lars von Trier fick sin inspiration när han skulle fundera ut konceptet bakom scenografin till Dogville.
Först tänkte jag: nu har de gjort det igen! Skapat ett avsnitt med en helt omöjlig protagonist. I det här fallet en ambassadör Kollos från planeten Medusa. En helt energibaserad livsform som tydligen uppfattas som så vämjeligt ful att människor blir galna när de ser den (en skitsnygg futuristisk skyddskärm i röd plast framför ögonen kan dock rädda förståndet – i ala fall om man är från Vulcan eller har lärt sig kontrollera sina känslor på ett liknande sätt). Det här betyder alltså att en av avsnittets nyckelfigurer ligger inuti en ljustät liten låda i nästan hela avsnittet. Säga vad man vill om författarna till Star Trek, men de gör inte livet lätt för sina regissörer.
Man skulle också kunna säga att det här avsnitten innehåller ett slags skildring av livet som yrkeskvinna i framtiden. Miranda Jones största problem i karriären är faktiskt att försöka hålla manliga beundrare på armlängds avstånd, och få dem att fatta att hon faktiskt gillar sitt jobb och vill fortsätta arbeta som telepatisk tolk. Inte nog med att en snubbe kärar ner sig i henne, våldskysser Miranda och sedan blir helt bonkers när hon väljer jobbet istället för kärlek – alla andra snubbar på Enterprise verkar också tro att det råder något slags jaktsäsong.
Som till exempel i den scen där Spock ska försöka genomföra en avancerad mind meld med Kollos. För att inte Dr Jones ska ställa till med problem eller bli avundsjuk på att Spock försöker konkurrera ut henne som tolk så lovar Kirk att hålla alla hennes sinnen så pass upptagna att hon inte upptäcker Spocks plan. Kirks fantastiska upplägg? Att visa henne rosor och sedan försöka hångla. Ännu en gång tvingas Dr Jones poängtera att hon är en yrkeskvinna, inte bara ett ragg för den sexuellt uthungrade manliga personalen ombord på Enterprise.
För några avsnitt sedan skrev jag om hur överraskad jag blev när ett avsnitt för en gångs skull inte avslutades med några putslustiga skämt, utan fick tona ut i ett slags dramaturgiskt mollackord. Nu börjar jag ana att det kanske är det musikaliska temat för hela den tredje säsongen. Även det här avsnittet fick sluta på ett högst melankoliskt sätt. Det är nästan så att man skulle kunna tro att Spock börjat jobba på manusavdelningen och tvingat igenom konceptet att lite stel och pretentiös dialog är ett skitbra sätt att knyta ihop ett avsnitt på.
Barnens specialtrick är att få de vuxna att konfronteras med sin värsta mardröm. För Uhura är det att se sig själv gammal och döende (tror det är tredje eller fjärde gången som åldrande framställs som en typiskt kvinnlig skräck) och för Kapten Kirk att han tappat förmågan att fatta beslut och inte längre för befäl på Enterprise (just ångest visar sig vara William Shatners akilleshäl när det gäller skådespeleri. Visst är det mysigt när han nästan kryper in i Spocks famn under en ångestattack, men själv tycker jag att det finns ganska många nyansskilnader mellan när man ska gestalta homoerotik och känslomässig kris ). Men som idé fungerar konceptet riktigt bra.
Det är när den mystiska kraften som barnen fallit för ska visualiseras som avsnittet tappar fart. Det är helt enkelt högst obegripligt varför barnen skulle vilja döda sina föräldrar och i stort sett alla andra vuxna på grund av en man i mantel, till hälften genomskinlig, som står och gaggar på ett synnerligen trist sätt om världsherravälde. Även om han nu är en sorts ängel, heter Gorgan och förr i tiden var en del av ett folk av bråkstakar som satt skräck i flera planeters befolkning. Av alla diaboliska krafter i universum måste det här ändå vara den absolut minst imponerande. Ja, till och med den gigantiska amöban i 
Sammanfattning: Onda barn. Alltid bra. Och de här är creepy en bra bit in i avsnittet (se bara på bilden här intill – den får mitt blod att frysa till is). Det är också ovanligt hardcoare för Star Trek när Spock och Kirk i ett samtal faktiskt öppnar upp för att de onda barnen kanske måste dö, som den enda lösningen på hotet som de utgör. Men avsnittets upplösning är betydligt tamare än så. Predikande, icke-trovärdigt, fånigt. Någonstans i undertexten finns det dessutom något sorts uppfostrande budskap om att barn och ungdomar kan förledas bort från den rätta vägen av onda krafter. Gäsp. Betyg: 6/10
Det här är ytterligare ett Star Trek-avsnitt där besättningen på Enterprise hamnar på en planet som ser ut som Jorden, där folk bor i civilisationer som är exakta kopior av Jordens, och där invånarna till och med pratar engelska. Men The Paradise Syndrome innehåller trots allt nytt stoff som gör att avsnittet sticker ut från mängden. För första gången försöker faktiskt seriens manusförfattare förklara hur alla dessa parallella civilisationer egentligen kom till. Ett klargörande som motiverar hur den amerikanska flaggan kunde dyka upp på en planet i 
I det här avsnittet tas vi med till en planet som bebos av ett folk som på pricken ser ut och lever som native americans gjorde förr i tiden. Det enda som inte riktigt passar in i den historiska miljön är en stor obelisk med märkliga tecken på. När Kirk undersöker den råkar han av misstag öppna en lucka till ett maskinrum under obelisken (luckan är ljudstyrd och tydligen var lösenordet någon som säger “Kirk to Enterprise” – vad är oddsen????). I maskinrummet får Kirk en sorts mental elchock och tappar minnet. När han vacklar ut från obelisken välkomnas han av planetens befolkning som en gud. Den som enligt myten ska rädda folket undan en kommande naturkatastrof. Men Star Trek-besättningen syns inte till. Under tiden Kirk varit inne i obeliskens maskinrum så har Spock och McCoy varit tvungna att dra ut i rymden igen, för att försöka styra om en asteroid som hotar att totalförstöra hela planeten.
Föga hjälper dock all denna personliga lycka Kirk när han inte lyckas ta sig in i obelisken på nytt. Den här gången för att sätta igång det asteroidskydd som finns i den Han tappar statusen som gud på ett ögonblick, stammen vänder sig emot honom och försöker stena både Kirk och hans nya och gravida fru till döds. Kirk räddas av McCoy och McCoy som återvänder till planeten utan att ha lyckats få asteroiden att ändra riktning. Genom att detaljstudera tecknen på obelisken har Spock däremot lyckats lista ut att den byggts av några som kallade sig själva för Bevararna. De plockade upp utrotningshotade folk från bland annat Jorden och “sådde” dem på platser där de hade större chans att överleva. Exakt hur Spock lyckades lista ut detta genom att granska tecken som han själv kännetecknade som noter förtäljer aldrig avsnittet. Men Bevararna är helt enkelt den logiska förklaring som ges till många av de Star Trek-avsnitt som utspelats i återanvända Hollywood-kulisser och med gamla outfits från kostymförrådet.
Jo, det här är några dagar gammalt, men ändå så makalöst att det inte får passera okommenterat. Liu DeJian som bossar för ett företag som tydligen heter NetDragon Websoft gillar Star Trek så mycket att företagets nya högkvarter ser ut som Enterprise. Framför allt när man ser det uppifrån!
Det här är avsnittet där Kirk blir allt mer paranoid, ilsken och irriterad. Vi som redan någon gång under första säsongen började tycka väldigt illa om Kirk känner att han äntligen visar sitt rätta ansikte (se här intill). Jag blev också lite imponerad över att det här innebär att Star Trek måste ha varit bland de första som visade upp utbrändhetssymptom i en tv-serie. Fast…det visade sig vara en bluff. En del av en jätteavancerad plan som Spock och Kirk kokat ihop en sen kväll på Spocks rum. Jag tänker mig att de satt tätt, tätt intill varandra när de planerade. Nästan viskade fram sina idéer. Sen såg de varandra djupt in i ögonen….och sen tog de varandras händer. Okej, det fick vi inte se…men jag fick i varje fall en chans att pröva på den litterära genren hand-slash. Och, förresten, hur ska man tolka den följande bild efter att ha sett den förra Vulcan-hand-on-face-bilden?
Har ni sett den fantastiska sajten 
Jag gillar att uppfinningar och funktioner gärna har en fysisk form i Star Trek. Som när Kirk letar efter maskinen som kan göra ett rymdskepp osynligt. Det är givetvis inte något avancerat datorprogram eller ett komplicerat nätverk av skärmar och utrustning på skeppet. Självklart är det istället en jättestor glödlampa, lagom stor för Kirk att bära med sig. Så himla fantastiskt.
Hon är så himla cool som den romulanska befälhavaren. Klär bättre än någon annan i det romulanska modet. Och är skamlöst flirtig när han halvligger i sin fåtölj och försöker förföra Spock. Men också tuff. Och liderlig. Och hård. Alltså. älskar henne.