Familjetemat fortsätter. Den här gången i ett avsnitt där Riker vaknar upp i 16 år framåt i tiden. Ett läskigt virus har suddat ut 16 år av minnen och allt han minns har förändrats. Han minns bara det Enterprise som vi lärt känna i The Next Generation, men i den framtid som det här avsnittet utspelas i har de grå tinningarnas charm smygit sig in i hans kalufs och han har (äntligen) blivit befordrad till kapten ombord på Enterprise. Men det slutar inte där! På hans brygga jobbar en ferengier, Picard har skaffat skägg och möter upp Enterprise som passagerare på ett romulanskt skepp. Men mest omvälvande av allt det nya är förstås det faktum att han blivit pappa. Det finns en liten pojke som heter Jean-Luc som väntar på honom i hans rum ombord på skeppet. Mamman, som Riker inte ens minns, är däremot död.
Förändringen är förstås en chock, men det finns mycket lite tid åt att processa allt det som han upptäcker i sitt nya liv. Ett fredsavtal med romulanerna ska nämligen skrivas under och det är Riker som är chefsförhandlare. Och det är bara han som kan få avtalet i hamn. Men allt eftersom som förhandlingarna närmar sig börjar Riker bli mer och mer paranoid. Saker och ting stämmer inte riktigt. La Forges reparationer slutförs aldrig, Data börjar dra samman ord i sina meningar, romulanerna frågar envist om en hemlig fedarationsbas, när Riker får fram en bild på sin döda hustru i datorsystemet så föreställer bilden Minuet – holodäckskaraktären som hanr blev betuttad i under första säsongens 11001001.
Det hela visar sig vara en romulansk holo-iscensättning för att avslöja krigshemligheter. Eller, egentligen inte. För bara en liten stund senare får vi reda på att det är den lille pojken som spelade Rikers son som är den som rott ihop hela illusionen genom att på något vis läsa av Rikers egna minnen. Eller, egentligen inte. För bara en liten stund senare får vi reda på att den lille pojken, som blivit övergiven av sina föräldrar på planeten som Enterprise besättningsmän undersöker, egentligen är en liten insektsliknande varelse som heter Barash. Tre fintningar innan vi får reda på hur det står till, lite av ett rekord, eller?
Upphovspersonerna bakom den här säsongen av The Next Generation bevisar på nytt sin nördighet de är. Som när de återupplivar det gamla datorhologrammet Minuet som ju (som jag skrev tidigare) var med så långt tillbaka som i första säsongen. Jag tycker också att det finns ekon här från originalseriens The Squire of Gothos. Själv uppskattade jag utflykten in i framtiden oerhört mycket. Det var liksom värt en avsnittsintrig som efter ett tag var ganska lättgenomskådad. Trodde man. För sen var man ju lurad några gånger till. Ett tydligt tecken på hur ambitionerna kring avsnittsmakandet har höjts i den här säsongen. I tidigare årgångar av The Next Generation hade man nog nöjt sig med en twist i en plott om illusioner och fejkade verkligheter, snarare än de tre, fyra som förekommer i Future Imperfect. Det börjar verkligen kännas som Star Trek: The Next Generation. Som vanligt slutar också avsnittet ungefär där man vill att det ska börja. Den verkligt intressanta historien här är ju den om Riker som adoptivpappa åt en insektsliknande pojke.
Betyg: 8/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 184 tv-avsnitt. Det är också mitt andra inlägg i årets #blogg100 utmaning.
I
Efter en kort tid anländer så Bele till skeppet. Han är utskickad från Cherons myndigheter, säger att han jagat Lokai runt galaxen i 50 000 år och att han nu vill ha honom utlämnad för att ställas inför rätta och bestraffas på Cheron.
Handling…Välkommen till Elba II, en fängelseplanet med giftig atmosfär där Federationens rättspykiatriska klinik är placerad. Det här är spelplatsen för Whom Gods Destroy, där patienterna lyckats ta kontrollen över hela bygget. Deras ledare är Garth of Izar, som förresten passar på att utnämna sig själv till härskare av hela universum när han nu äntligen lyckats ta sig ut ur sin cell. Han är en före detta stjärnflottekapten som nu hoppas att hans förmåga till shapeshifting, det vill säga han kan anta andra personers utseende, ska hjälpa honom att lämna Elba II. Ett besök av kapten Kirk kan bli den chans han väntat på. Det första steget i hans strävan att erövra hela galaxen.
Filosofisk tyngd…Det är ganska märkligt att avsnittsförfattaren inte mjölkar det här avsnittet på mer filosofiska inslag. Som till exempel i scenen där Spock ska försöka komma på vem av två upplagorna av Kirk som är den verkliga kaptenen och vem som är en förklädd Garth. Hade jag skrivit den scenen hade jag åtminstone försökt smyga in någon aspekt kring att Garth och Kirk har fler likheter än Kirk vill veta av. Helt olika är de inte, tycker jag.
Just när du inte trodde att kostymerna kunde bli mindre och Star Trek mer sexistiskt så kommer Elaan of Troyius. Avsnittet där Kirk bland annat hotar en kvinna med smisk, när 
han får en örfil av henne svarar han med att ge en tillbaka, och när hon försöker förklara sin ångest och ilska över att giftas bort till en annan planet i ett arrangerat äktenskap så visar han noll förståelse. Det är också ovanligt, även för Star Trek, att introducera en rollfigur med att kameran går från fot till ansikte – och på vägen bjussar på en närbild på både paljettklädd trosa och en futuristiskt minimal topp. Nya topp-poäng i gubbighet.
Mycket står dock på spel i och med det här äktenskapet. Inte bara när det gäller freden mellan de bägge planeterna, utan även Federationen har stort intresse av att allt går i lås – eftersom de tävlar med Klingonerna om vem som ska ha inflytande över de bägge planeterna. Kirk verkar för första gången rädd för att mista sitt jobb och går på den hårda linjen. Tycker att man får skylla sig själv om man är Dohlman, det går alltid att hoppa av om det inte passar, säger han. Och uppför sig lite grand som om avsnittsnamnet istället vore Så tuktas en argbigga. Bland annat är Elaan inte tillräckligt kvinnlig, och äter för slaskigt. Och så var det där med smisket som han hotade med också. Och örfilen han ger. Så f räscht.
Så vad ska en flicka göra när ingen lyssnar? Svaret är att använda sig av sin kvinnliga list, och de magiska tårar som kvinnorna på Elas är utrustade med. Varje man som rör vid en tår från en kvinna från Elas är bunden till henne för resten av sitt liv. Alla, utom Kirk. Inte ens Elaans tårar kan komma mellan honom och hans kärlek till Enterprise.
Plötsligt händer det. Idag fick jag träffa Fred Bronson, amerikansk musikjournalist på Sverigebesök, och en av pusselbitarna i Star Treks gigantiska historia Han har bland annat varit med och skrivit manusen till The Counter Clock Incident (Star Trek The Animated Series) och Ménage à Troi (Star Trek Next Generation).
Jo, men det här var kanske det konstigaste avsnittet hittills. Härmed lägger jag pantomin-extravaganza till min långa lista på “saker jag inte hade förväntat mig skulle platsa i ett Star Trek-avsnitt”.
Det är skådespelaren Kathryn Hays som står för det pantomimartade. Hon spelar en stum kvinna av en ras som har förmågan att bota sjukdomar och skador genom att ta över smärtan och skadorna för en stund, och sedan på något sätt absorbera det hela. Hays gör ett jättejobb med att se empatisk ut, gråta, känna smärta, vara rädd, orolig, rörd, döende – utan att få säga ett ord. Ibland känns det nästan koreograferat. Framför allt balanserar det hela tiden på gränsen mellan sirlighet och att vara råtöntigt.
Det hela är en sorts audition iscensatt av två vianer – ett planeträddningens Idol. En sol ska bli supernova och av alla bebodda planeter i systemet kan vianerna bara rädda befolkningen från en enda. Kvinnan med den helande kraften är, utan att veta om det, den som kan rädda sin planets befolkning. Men för att vianerna ska vara säkra på att de ska rädda just hennes planets invånare och ingen annans, så vill de vara säkra på att befolkningen där kan vara till nytta i universum i stort. Tanken med experimentet är att se om hon visa att hennes känsla för självuppoffring är starkare än självbevarelsedriften. Då vinner hennes planet högsta vinsten i Idol och vianerna räddar alla med blixtens hastighet.
Men innan man inser det är det är lätt att låta sig förföras av det här avsnittet. Den coola retrokänslan av tv-teater, i ett avsnitt som mestadels utspelas i ett scenrum av upplysta delar i helt mörklagda rum. Och trots att själva upplägget är lite fjantigt så blir det konstiga till sist till en positiv egenskap i sig. Det är liksom flippat och märkligt, även jämfört med de andra avsnitten som jag sett i säsong tre.
Infertilitet är ett återkommande tema inom science fiction. Och då menar jag alltså inte ett enskilt par som har problem med att skaffa barn, utan infertilitet i ett globalt perspektiv, när en hel planet drabbas. Ibland är det själva fortplantningsfunktionerna som slutat fungera, ibland mister en planet alla kvinnor, i andra historier är det männen som försvinner. Som till exempel i den polska filmklassikern Seksmisja, en satir där världen styrs av kvinnor efter att alla män dött ut på grund av någon sorts strålning. Kvinnorna fortplantar sig själva, men enbart flickor föds. Ett annat exempel är P D James roman Children of Men (som också blivit film), i den föds inga nya barn på Jorden. En annan variant är den tecknade serien Y – the last man där alla manliga däggdjur dör, förutom seriens huvudperson och hans tama apa
Givetvis var också Star Trek tidigt inne på den här problematiken. I Wink of an Eye är det manlig sterilitet som är grejen. Enterprise kapas nämligen av humanoider från planeten Scalos, där alla män blivit sterila. För att inte släktet ska dö ut lockar Scalosierna förbipasserande rymdskepp till planeten med ett nödmeddelande. Sedan hjärntvättar de männen ombord till att bli fogliga sexslavar och spermadonatorer. Att manligheten är i kris på Scalos accentueras av Star Treks kostymörer som valt att klä männen därifrån i någon sorts glittriga toppar med tantiga sömmar och en skärning runt halsen som jag skulle beskriva som rar. Inget ont med lite genderbending, men man får intrycket av att det klassiska herrmodet dog ut på Scalos ungefär samtidigt som spermierna hos snubbarna.
Men hur kan folket från Scalos ta över ett helt rymdskepp då? Jo, genom sin fantastiska snabbhet. De lever liksom snabbt. Jättesnabbt. Så snabbt att det enda Kirk och de andra märker av dem är genom ljudvågorna. Det låter ungefär som en irriterande mygga när Scalosierna lever sitt hypersnabba liv i ens närhet. Så fort rör de sig att de nästan hinner att ta över ett helt skepp på samma tid som det tar för Spock och de andra att typ…blinka (därav avsnittstiteln).
Men, och det här är det konstiga, Kirk och de andra skickar tillbaka Scalosierna utan någon som helst hjälp med deras fertilitetsproblem. Ingen spermabank med Kirks små grabbar, och inget serum som saktar upp dem, så att de kan ragga på rymdskeppsbesättningar på vanlig väg. Istället dömer Kirk planetens befolkning till att dö ut. Visst var det tjaskigt att försöka kapa Enterprise, men ändå!
Det här var ju faktiskt jättekonstigt. På så många olika sätt. Enormt jättekonstigt.
Sammanfattning: Det här avsnittet påminner lite om