This side of Paradise. Det med ejakulerande blommor, flummiga haschtomtar och en lycklig Spock.

st paradies 2
“This side of Paradise, at its core, is a heavily disguised anti-drug statement” skriver Marc Cushman i min nya husbibel These are the voyages. Jodå, så väl förklätt är anti-drog propagandan att den faktiskt varken syns eller märks. När kapten Kirk i det här avsnittet försöker rädda mänskligheten från parasiterande sporer som gör människor till glada haschtomtar, så framstår han mest av allt som en lillgammal party-pooper som försöker förstöra allt det roliga för alla andra. Ja, han är till och med beredd att krossa Spocks hjärta för att kunna få tillbaka sitt rymdskepp och leka kapten igen. För mig är This side of Paradise rena rama glad-drogpropagandan. Eller så håller jag på att bli så pass galen på Kirks självgoda besserwisserattityd att jag inte är mottaglig för hans moraliserande längre.

Avsnittet börjar med att Enterprise ännu en gång är ute på ett räddningsuppdrag där man inte förväntar sig att hitta någon att rädda. En koloni på Omicron Ceti III har utsatts för dödliga Berthold-strålar, men först något år senare kommer Enterprise till undsättning. Men när besättningen transporteras ner till planeten visar det sig att kolonins alla medlemmar är vid liv. Och inte bara det, de verkar harmoniska och nöjda. Så pass tillfreds att de inte brytt sig om att lära sig hur radiosystemet används och därför inte svarat på anrop på flera år.

st paradise 3Givetvis är det något lurt i görningen om någon i Star Trek mår bra. Den här gånge består hemligheten av mystiska blommor som sprutar ner människor med sporer. Väl inne i kroppen skyddar sporerna mot den farliga strålningen, men förvandlar också den nersporade till en glad haschtomte. Det vill säga nöjd, glad och helt utan ambitioner. Eventuellt också lite dåsig. Det är också förklaringen till att kolonins odlingar efter tre år fortfarande är små och obetydliga.

En efter en leds Star Trek-besätst paradisetningen fram till blommorna som på ett ekivokt sätt sprutar ut vad som ser ut som små frigolitbitar över dem. Först ut är Spock som blir totalt personlighetsförändrad. Han framstår nu som harmonisk och sympatisk, klättrar i träd och ligger och tittar på moln. Och för första gången vågar han visa sin kärlek för sin gamla flamma, Leila, som är en av kolonins medlemmar.

Snart transporterar någon en blomma upp till Enterprise, och efter en kort tid deserterar hela besättningen och lämnar Enterprise åt sitt öde. Det är helt enkelt skönare att softa lite på Omicron Ceti III, som känns som blomsterbarnens plats i rymden – bokstavligt talat. Det här kan förstås inte Kirk tolerera. Och när han väl knäcker koden för hur man sätter sporerna ur spel, så förspiller han ingen tid innan han kan, likt en gammaltestamentlig gud, driver mänskligheten ur det som alla andra upplever som paradiset.

Alltså, jag är ledsen, men man BLIR drogliberal av det här avsnittet. Och hatar Kirk. Varför kan han inte bli glad för Spocks skull, när han ser att den stele Vulcanen till och med är kär? Och måste han förstöra livet för de stackars medlemmarna i kolonin också? De som nu drabbas av en enorm ångestattack efter tre års spor-rus. Och varför tar han inte med lite av sporerna på sina resor – växterna gav ju sina ‘”offer” perfekt hälsa, förutom den sköna trippen. På slutet förklarar Kirk att mänskligheten inte är skapt att leva i paradiset. Och framstår som någon sorts fascistisk krigshetsare när han förklarar att: “vi kanske inte kan strosa till lutans musik, Vi måste marschera till trummor”.Kommer kapten Kirks outhärldlighet att vara den här startrekathonens största påfrestning?¨

Detta följs sedan av ett av Star Treks sorgligaste ögonblick någonsin. I avsnittets allra sista sekunder fäller Spock en hjärtskärande kommentar om sin vistelse på planeten. “Jag har inte mycket att berätta om det. Förutom att jag för första gången i livet var lycklig.”

IMG_1348

I vilket fall, det här avsnittet räknas helt rättvist som legendariskt. Det lyckas vara både roligt, flummigt, sorgligt och irriterande. Och de magiska, sporsprutande blommorna ser precis så kackiga ut som jag förväntar mig i den här serien. Perfekt!

8 thoughts on “This side of Paradise. Det med ejakulerande blommor, flummiga haschtomtar och en lycklig Spock.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s