For the world Is Hollow and I Have Touched The Sky. Det där McCoy äntligen får hångla.

Så var det äntligen dags för McCoy att få uppleva lite riktig romantik i Star Trek. Visst, en flirt här och där har väl förekommit, men i det här avsnittet överväger han på allvar att desertera för kärlekens skull. Eventuellt spelar också det faktum in att han lider av den obotliga sjukdomen Xenopolycythemia, och bara har ett år kvar att leva.

Kvinnan i sitt liv träffar han ombord på Yonada. Ett rymdskepp som till det yttre ser ut som en meteorit, och som farit omkring i världsrymden i 10 000 år. Så pass länge att folket som lever ombord har glömt att de är ombord ett rymdskepp. De tror att de är på en planet, om än på väg mot ett nytt hem någonstans ute i världsrymden. Och kvinnan som McCoy blir kär i är planetens översteprästinna, Natira.

Hennes uppgift är att hålla i kontakterna med stordatorn som styr skeppet, och som Yonadas besättning ser som en gudaliknande figur. De kallar den för oraklet och har inopererade lydnadsmekanismer i tinningarna. För oraklet är strängt, den som tycker olika och pratar bredvid mun straffas med döden.

Det här är alltså ytterligare ett avsnitt där en artificiell intelligens fått storhetsvansinne. Och som så ofta i Star Trek är det också fråga om en avancerad teknologi som humanoiderna som styrs av den tappat den teknologiska kunskapen att styra – nu senast till exempel i Spock’s Brain.

Att en av huvudpersonerna i serien diagnostiseras med en obotlig och dödlig sjukdom är ytterligare ett exempel på det mörker som smugit sig in i Star Treks tredje säsong. Visst har vi varit med om att flera av huvudpersonerna varit skendöda tidigare, men det här med att ha en dödlig sjukdom känns som något annat. Precis som scenen där McCoy begär att Kirk ska låta honom stanna på Yonada.

Det känns som om tredje säsongens producent varit mycket mer deppressiv än de tidigare. Eller så är det bara ett tredje år av nedläggningshot som börjar påverka manusredaktörerna och läcka in i själva serien.

TIll sist visar det sig förstås att det där oraklet har en minnesbank med massor av medicinsk kunskap, bland annat ett botemedel mot Xenopolycythemia. McCoy blir återigen plikttrogen. Natira vill inte överge sitt folk. Och Spock kör någon sorts omstart på oraklet som förhoppningsvis slutar att tyrannisera sitt eget folk. Och Kirk lovar att möta upp med Yonada inom ett år, så att McCoy har lite ligga att se fram emot.

Sammanfattning: Ibland tycker jag nästan att Star Treks främsta tillgång är titlarna på de olika avsnitten. Och det här är den vackraste under säsong tre. Givetvis lever inte själva avsnittet upp till den poetiska nivån som namnet antyder, men det är trots allt intressant att få en lite nyktrare syn på livet ombord Enterprise. Vad det gör med människorna ombord att fara runt i världsrymden utan familjer eller relationer (det finns ju faktiskt inga par ombord skeppet vad vi vet. Ett enda bröllop har vi varit med om, och det slutade förstås med att kvinnan blev änka innan avsnittet var slut. All flirtig stämning mellan besättningsmedlemmarna verkar också successivt ha försvunnit till förmån för kortare flirtar med olika utomjordingar). Av det stora antal galna släktingar till Hal i 2001 som vi hittills mött på Enterprise färder är oraklet dessvärre inte någon av mina favoriter. Ett ganska ljummet avsnitt, helt enkelt. Men de skojiga mössorna piggade givetvis upp en del. Betyg: 5/10