The Tholian Web. Det där Kirk fastnar i en glipa mellan dimensionerna. Och alla har fabulösa rymddräkter.

Det tog alltså drygt 60 avsnitt innan manskapet på Enterprise för första gången behövde en riktig rymddräkt. Vilket ju säger något om hur bekväma och lättjefulla Kirk och hans mannar är, som nästan enbart besöker världar med schysst atmosfär och ljummet klimat (även om man ju någon gång i säsong två kom på att man kunde påstå att det fanns inbyggda värmeslingor i polyesterdräkterna som manskapet har på sig och på det sättet kunde förlägga handlingen till en kall planet utan att behöva sy upp nya kostymer). Men priset för de fabulöst plastiga rymddräkterna i det här avsnittet visade sig vara högt. De var inte klara i tid, olika delar trillade av hela tiden, och eftersom seriens skapare Gene Roddenberry inte tyckte att blixtlås eller knappar hörde hemma i framtiden så fick skådespelarna sys in i sina outfits. Till sist fick avsnittsregissören Ralph Senensky sparken på grund av eftersläpningarna i schemat, som delvis berodde på de famösa dräkterna.

Senensky var troligtvis ett sorts bondeoffer, att han fick sparken mitt i  inspelningen av ett avsnitt var en markering från producentens sida gentemot Paramount. På det sättet bevisade man att man tog kraven från Paramounts sida om att inte dra över när det gällde inspelningsdagar eller budget på allvar.

Men, de där rymddräkterna. Så fantastiskt märkliga, fulsnygga och konstiga. Överdelen ser ut nästan som mikrofonskydd, eller toppen på en deo-stick. De utomliggande plaströren i klara färger verkar väldigt oskyddade och sårbara för ett uppdrag ute i rymden.Ja, på ett sätt känns det nästan som ett slags dragshow-version av rymddräkter. Allt är liksom lite extra glittrigt och färgerna är lite extra bjärta. Trots enormt hård konkurrens känns de ändå som en absolut höjdpunkt i Star Treks kostymproduktion.

Men avsnittet bjuder på mer dramatik än nyskapande rymd-outfits. Det utspelas i en del av universum där den väv som utgör själva rymden är glesare än på andra ställen. Gränsen mellan andra fysiska dimensioner är tunn och föremål och människor kan flyta fram och tillbaka mellan olika rumsliga verkligheter. Dock på ett så regelbundet sätt att Spock ganska snabbt kan räkna ut en tidtabell för dessa överlappande tidpunkter.

Jag tycker att The Tholian Web talar emot den gängse uppfattningen om tredje säsongens uselhet. För även om många av manusen i den här säsongen är slarviga skrivna när det gäller detaljer och logik och utförandet ofta blivit lidande av den hårda tidspressen, så är själva berättarstrukturen mer komplicerad i flera av säsong 3-avsnitten än vad Star Trek tidigare brukat nåt upp till.

Det händer liksom massor av grejor i det här avsnittet: Rymdskeppet USS Deviant har fastnat mellan två dimensioner, och hela besättning har drabbats av något slags galenskap och dödat varandra. Under en räddningsinsats på skeppet försvinner även Kirk in i en dimensionsficka. Enterprise varnas, attackeras och blir senare insydd i en energiväv av två skepp från Tholia II. McCoy och Spock hamnar som vanligt i bråk när Spock för befäl i Kirks frånvaro, men det är med en sorgligare underton eftersom de bägge samtidigt sörjer Kirk som de tror är borta för alltid. Inte förrän de sett Kirks förinspelade testamente blir de vänner igen. Medan de två vännerna sörjer ser Uhura Kirk i en spegel, och sys in på sjukan eftersom McCoy tror att hon är galen. Samtidigt blir en efter en av besättningen galna eftersom hjärnvävnadsstrukturen i det centrala nervsystemet förvrids av dimensionernas tunnhet. Och så lite till på det.

Mycket händer, men begränsad av sitt 50-minutersformat går upplösningen som vanligt lite för smidigt och snabbt. Ändå tycker jag att man kan se tendenserna här till vad som hade kunnat hända med orginal-Star Trek om man tillåtit sig en sammanhängande och mer komplicerad handling och ett fördjupat berättande. Å andra sidan menar ju många att det är de avslutade episoderna som byggt fenomenet. De upprepade repriserna blev antagligen så populära just för att man kunde hoppa in och se ett avsnitt var som helst, utan att behöva bry sig om var i handlingen man befinner sig.

Sammanfattning: Det är något som känns allvarligare och mörkare även i det här avsnittet. Som när Kirk står ensam kvar på Defiant, omgiven av lik, och väntar förgäves på att transportören ska ta honom tillbaka till Enterprise. Det är bland det sorgligaste jag sett i Star Trek-väg. Lägg till det lite skön design av rymddräkter och jag är förtjust. Däremot vet jag inte om jag orkar med McCoys uppförande varenda gång som Spock är t f kapten för Enterprise. Visst har flera avsnitt framför allt den här säsongen handlat om den mer kärleksfulla sidan av deras love/hate-relation, men han uppför sig verkligen som en idiot varje gång Spock ger order. Hade jag varit Spock hade jag krävt att McCoy blev omplacerad. Betyg: 7/10