“Det är det sämsta avsnittet någonsin”. Min kompis Jaakko var inte nådig när han beskrev Spock’s Brain för mig för några veckor sedan. “Den som kom på ett avsnitt där någon stjäl Spocks hjärna….jag förstår inte….det är så uruselt”. Efter Jaakkos peppiga teaser var det idag dags för mig att ta den första tuggan av Star Treks tredje säsong, och i och med det också Spocks hjärna. Ett organstöldsdrama med så många logiska luckor att jag skulle vilja skoja på något vis här om att manusförfattaren kanske var den som bestulits på sin hjärna. Typ.
Den tredje säsongen av Star Trek spårade egentligen ur redan innan den startade. Serien som räddades från nedläggning av sina fanatiska fans behandlades nu ännu mer styvmoderligt än tidigare av NBC:s chefer. Om Gene Roddenberry och de andra på Star Trek tidigare varit missnöjda med att tidigare få sin sändningstid flyttad från tisdagar till fredagar, så fick man i och med säsong tre en ännu sämre tid, fredagkvällar 22.00 istället för 20.30. Det skars dessutom i budgeten, och seriens skapare Gene Roddenberry svarade med att skära ner även han – på sitt engagemang. Han var numera bara exekutiv producent.
Ja, vad ska vi säga om Spock’s Brain. Vad finns det att tillägga till de många hatartiklarna som redan är publicerade på nätet. Å andra sidan finns det ju så mycket att irritera sig på. Spock blir till exempel bestulen på sin hjärna av en utomjordisk kvinna. Inget fel i det, men vem designade hennes outfit? Och varför började alla alienkvinnor successivt klä sig så här i serien?
Spocks hjärna behövs för att hålla igång en underjordisk anläggning på kvinnans hemplanet. Där nere bor bara kvinnor, medan de skäggiga männen bor ovan jord, där de lider av planetens kalla och hårda klimat. Tydligen lånas de då och då ner av kvinnorna för att användas som sexslavar i syfte att garantera rasens överlevnad. “Njutning och smärta”, kallar männen det med stor fasa.
Planeten har tidigare hyst en enormt avancerad civilisation. Men så småningom har både män och kvinnor gått tillbaka i utvecklingen. De är nu så korkade att de inte längre behärskar den avancerade teknologin på den underjordiska basen, det är därför man måste låna in en hjärna från någon annan planets folk. Men för att den korkade befolkningen ska kunna göra en hjärntransplantation boostar man intelligensen genom att sätta huvudet under något som mest ser ut som en torkhuv. En session ger cirka tre timmar av hög intelligens. Sen laddas allt ur, som på ett gammal batteri, ungefär.
Dealen är att allt är så dåligt att det inte ens är camp. Mest av allt är avsnittet ett resultat av slav och slapphet. Planeten heter till och med olika namn i avsnittet på grund av ett fel i manuset. Dessutom hade ju Star Treks manusförfattare upprättat någon form av anständighet när det gällde vad som var logiskt inom seriens eget universum. Men att Spock ger instruktioner till den som opererar i hans egen hjärna är mer dumt än något annat. Liksom att han går igenom två operationer och ändå har perfekt frisyr efteråt.
Sammanfattning: Av Prime Directive som var så himla viktig i slutet av förra säsongen finns nu inget kvar. Tvärtom, Kirk fattar ett eget beslut om att tvinga ut kvinnorna från deras mysiga källarlägenhet för att nu bo med männen bland isblocken. Det är bra för er i längden, säger Kirk. Ni kommer att tvingas till en normal evolution och utveckling nu, förklarar han. Lätt för honom att säga, som tydligen har en inbyggd termostat i sin uniformströja. Betyg: 2/10
Det känns nästan som om även Leonard Nimoy förberedde sig på en avveckling av Star Trek, känns det som. På hans andra skiva som sångartist fick det räcka med att vara Spock och sjunga om rymden på ena sidan av lp:n. På den andra var det dags för Leonard Nimoy, folksångaren, att ta plats. Även om han i och för sig sjöng om hobbitar på en låt.
Medan jag såg det här avsnittet kände jag mig märkligt upprymd. Vilka ovanligt påkostade miljöer (allt som inte är en grotta i papier mache känns i och för sig som lyx). Vilka ovanligt genomarbetade gästroller. Vilken ovanligt dramatisk handling om hela mänsklighetens överlevnad. Men så väldigt lite Star Trek det egentligen var… Mina misstankar om ett underliggande dolt motiv, om en plan i det fördolda, bekräftades när jag började kolla fakta på nätet. Det här var ju egentligen inte alls ett Star Trek-avsnitt, det var ju en pilot för en helt ny Roddenberry-serie. Om än förklätt till ett sorts rymdäventyr.
Nu hade han och en medförfattare klurat ut en historia om en hemlig agent som var uppväxt på en annan planet och skickad till jorden för att undanröja dess undergång. Mr Seven, som han heter, är klädd i oklanderliga kostymer och har ett artigt sätt. Det enda som är lite märkligt med honom är den intima relationen till hans katt, Isis. Som eventuellt också kan ta en mänsklig (sexig) skepnad. Och så dyker privatsekreteraren Ms Lincoln, upp, spelad av redan fantastiska Teri Garr, som en del kanske känner igen från Närkontakt av tredje graden, Vänner eller Tootsie.
Assignement: Earth var förstås lite extra komplicerad att spela in, eftersom man försökte sig på vågspelet att lansera tre nya rollfigurer i det redan späckade Star Trek-konceptet. Och det är lite oroväckande att jag tycker att det hela är så underhållande, att jag efter att ha plöjt mer än 50 avsnitt tycker att Enterprise känns klaustrofobiskt i jämförelse med det här. För Gene Roddenberry verkar det nya programkonceptet ha varit så viktigt att han var beredd att ge avkall på saker som annars hade varit heliga. Som att det är lite ologiskt att tidsresan till 1968 bara avfärdas med en mening i avsnittets början. Förra gången skeppet reste i tiden innebar det en skitjobbig slangbellegrej runt solen och så vidare. Nu är det bara några ord i en avmätt introduktion.
Hur skulle dagboken från Enterprise låta om någon annan än Kapten Kirk skrev den? Det är premissen för The Red Shirt Diaries, ett komediprojekt som siktat in sig på första säsongen av Star Trek. För varje avsnitt av den gör man en alternativ version på några få minuter berättad ur Ensign Williams perspektiv. Hon är en rödskjorta, det vill säga den mest utsatta gruppen på Enterprise. Det har ju blivit som ett stående skämt att det nästan alltid är någon i rött som dör i varje avsnitt. Dock inte säkerhetsofficer Williams – så här långt i varje fall.
The Red Shirt Diaries är förstås humor på ett extremt nördigt sätt. Men också mycket roligare än vad jag trodde i förväg. Jag blir förstås extra glad när seriens skapare också uppmärksammar och driver med den skrikande handdocke-blomman i 
3. Spock, McCoy och Kirk får slåss mot utvalda kämpar i tv-sända Gladiatorspel, som sänds live på tv och där de medverkande uppmanas att bjuda på en bra show så att tittarsiffrorna inte sjunker. Om jag tidigare antydde att tv-formatet Gladiatorerna har sitt ursprung i Star Trek så vill jag nu å det bestämdaste hävda detta faktum. När det gäller att gladiatorspelen i det här avsnittet främst används som en satir över tv-underhållningens fördumning och tv-bolagens brutalitet så är det bara att sucka djupt och börja sjunga på Alanis Morisettes 
4. Men eftersom det handlar om tv-underhållningens fördumning och tv-bolagens brutalitet så var det nog bra att Bread and Circuses låg som näst sista avsnitt på säsongen. Förhoppningsvis var serien redan förnyad för ytterligare ett år vid det laget. Eller?
Visst har ni känt av den stora robotångesten på sistone? Att allt fler skriver och pratar om robotar som arbetsmarknadens nya vinnare. De som kommer att stöta bort människorna från en allt hårdare arbetsmarknad (även journalisttjänster är hotade, vilket leder till att medierna förstås tar upp frågan oftare än någonsin tidigare). Och då dyker plötsligt The Ultimate Computer upp i min playlist. Star Trek-avsnittet som ger AI-skräcken ett ansikte.
Det är självaste Kirk som ska bytas ut mot den multitroniska datorn M-5, designad av Dr Richard Daystrom, geniförklarat underbarn som belönades med ett nobelpris tidigt i sin karriär. Och det första skeppet som ska testa den nya kaptensdatorn är Enterprise. William Shatner låter sin Kirk flacka smådesperat med blicken som en daglönare på en potatisodling ett år när knölarna ruttnar bort när han hör om planerna. Han börjar fundera på hur hans liv ska bli när han inte längre ens har Enterprise kvar. Var ska han jobba? Vad ska han göra med all tid? Vem kommer han att vara utan den där tajta kaptenströjan? Finns Fas 3 inom Federationen?
Dessvärre har Dr Daystrom programmerat datorn med sin egen något paranoida personlighet, och M-5:an är lång ifrån stabil. Den missuppfattar krigsövningar och håller på att förinta andra skepp från Federationen. Och inte går det att koppla ur den där datorn heller, det är den för smart för. Det är inte förrän Kirk inser att M-5 inte tror på att döda sina fiender som han ytterligare en gång lyckas med det ständigt återkommande AI-tricket. Att vända den konstgjorda intelligensen mot sig själv. I det här fallet lyckas han med nöd och näppe hindra M-5:an från att begå självmord (och ta med sig Enterprises besättning på kuppen).
Sammanfattning: Trots att det här avsnittet på många sätt liknar flera tidigare på temat artificiell intelligens, så är det något som känns annorlunda. Det är hotet om arbetslöshet som gör att The Ultimate Computer blir så nära socialrealism som Star Trek kan komma, tror jag. Rädslan för att bli överflödig, hotet från den nya tekniken, bristen på kontinuitet i en föränderlig värld – det är lätt att känna igen sig i det här avsnittet, även om man aldrig arbetat som kapten på ett rymdskepp. Betyg: 8/10
Kirk och hans mannar hamnar på planeten Omega IV när de letar efter överlevande från systerfarkosten Exeter. Skeppet verkar ha drabbats av en farsot, och besättningens uniformer ligger tomma på golvet, efter att kropparna förvandlats till kristaller (Jo, på riktigt. Helt sjukt. Bara ett avsnitt efter att Enterprise besättning blev kuber av aska). Så småningom visar det sig att Exeters kapten lyckats ta sig ner till Omega IV och sluppit undan att bli strösocker. Kirk med patrull följer efter och blir snabbt indragna i en blodig konflikt mellan planetens invånare – ett asiatiskt folk (kohmer) som bor i små byar och pälsklädda kaukasier (yanger) som bor i skogen. ‘
Utöver allt annat är The Omega Glory en inte så lyckad blandning av två olika subgenrer. Dels är det ett 
Egentligen är det konstigt att Enterprise svarar på nödanrop överhuvudtaget. Det verkar ju vara det enklaste sättet för en potentiell fiende att locka skeppet och dess besättning in i en fälla. Oftare det än att man faktiskt räddar någon. Och i By any other name verkar Kirk och hans manskap nästan angelägna om att kunna tas som gisslan, så hals över huvud springer de rakt in i det bakhåll som kelvanerna har gillrat. Kelvanernas plan? Att kapa Enterprise, förvandla personalen till porösa kuber av aska och mineraler och sedan trycka plattan i mattan för att ta sig till sin hemplanet i Andromedagalaxen, 300 år bort. 
Kelvanernas hemliga vapen är en knapp på deras bälte som förvandlar människor till något i stil med levande statyer. Ett otroligt bra vapen. Man skadar ingen, man bara förhindrar ens fiende från att röra sig. Och vi kan väl säga så här, om skådespelarna i Star Trek hade försökt dryga ut kassan med att stå som levande staty på någon gågata någonstans hade de inte fått mycket pengar i kassan. Det visar sig att det här att stå stilla faktiskt är Star Trek-kollektivets absolut sämsta gren – ibland är det verkligen korkat att spara in på specialeffekter. Och på tal om specialeffekter, i det här avsnittet bjuds vi inte på några extravaganser i alienska utseenden heller. Kelvanerna ser ut som människor, trots att de kommer från en annan galax och egentligen är någon sorts Lovecraftska tentakelmonster. På något sätt (som ingen förklarar) har de nu människokroppar istället. Fyllda av funktioner, känslor och begär som kelvanerna varken känner igen eller förstår.
Det visar sig vara just mänskligheten som är de hyperintelligenta Kelvanernas blotta. Kirks enda hopp är att utnyttja mänskliga svagheter för att få Kelvanerna ur balans. Var och en i den kvarvarande besättningen utnyttjar sin personliga superkraft för att förvirra fienden. Scotty super en kelvan under bordet. McCoy säger att åt en annan kelvan att han behöver en vitaminspruta, men injicerar istället medel som påverkar humöret. Spock slår kelvanernas befälhavare i 3D-schack och försöker få honom att komma ur balans rent känslomässigt. Och Kirk. Ja, vad tror ni Kirks uppgift är? Att hångla med en av de kvinnliga kelvanerna, förstås. Och hon har förresten helt omotiverat mycket lite kläder på sig hela tiden. Alltså väldigt små kläder. Nej, inte i storlekar utan som i väldigt lite tyg. Ja, ni förstår. 
Kelvanerna blir till sist så mycket människor att de bestämmer sig för att strunta i sin uppgift, ställa in uppdraget och bli människor på heltid istället. På samma planet som de räddades ifrån. Från disciplinmaskiner till slackers, alltså. För övrigt skämdes jag lite när jag såg det här avsnittet. Här har jag skrivit intergalaktiskt gång efter annan i den här bloggen och så visar det sig att Enterprise hållit sig hemma i den här galaxen hela serien. Det har har inte jag förstått. Jag fintade bort mig själv efter avsnittet 
Sammanfattning: Vad tyckte jag egentligen, då? Jag vet att jag gillade dödskuberna väldigt mycket. Att det verkligen var läskigt när kelvanernas befälhävara smulade sunder ett i sin hand. Det var den brutalaste närbild jag sett av en avrättning. Men i övrigt? Tja, det här kapningsfösöket kändes tråkigt. Kelvanerna var också trista. Och jag orkar inte med att se Shatner hångla en endaste gång till! Det räcker nu! Förresten, det här med att mänsklighetens svagheter består av svartsjuka, hormoner, sprit och sex – hade man inte kunnat hitta några mer överraskande och mer spektakulära saker att sätta på listan? Betyg: 4/10