Visst har besättningen på Enterprise mött överlägsna och mer avancerade civilisationer ute i galaxen tidigare, men det här är första gången som någon tyckt att Kirk, Spock och McCoy passar bäst på Zoo. Innanför gallret.
Handling: Enterprise har skickats till Lactra VII där ett team med forskare är spårlöst försvunna. Väl på planeten upptäcker Spock, McCoy och Kirk ett ovanligt rikt djurliv (sjömonster, dinosaurier) och ett extremt omväxlande klimat (öken intill regnskog).
När man slagit fast att det hela verkar för perfekt för att vara på riktigt blir man bortförda av ett gäng rosa sniglar, och placerade på deras stora Zoo, där det övriga forskarteamet redan är inburade.
Efter ett synnerligen listigt trick (Kirk låtsas vara sjuk och alla andra tänker på en kommunikator) så lyckas man lura en ung telepatiskt kommunicerande Lactran att ge besättningen tillgång till just en kommunikator. Men när Kirk väl fått kontakt med Enterprise så fattar barnsnigeln att hen blivit lurad, tar tillbaka kommunikatorn varpå Scotty transporterar en rosa jättesnigel till Enterprise. Eftersom de Lactranska sniglarna är enormt intelligenta så mäktar även en barnsnigel med att snabbt tillgodogöra sig allt innehåll i skeppets databaser. Hen bestämmer sig för att mänskligheten har en potential att utvecklas till en högre stående art, och övertalar sina föräldrar att låta människorna åka hem och slippa ställas ut på Zoo. “Välkomna tillbaka om 20 – 30 århundraden” är deras avskedshälsning.
Förutom det rent Zoo-kritiska budskapet (vem har rätt att spärra in en annan levande varelse) så är det här ett avsnitt som bjussar på både slapstick (McCoy är fången under en dinosaurie så att bara hans sprattlande ben sticker ut) och psykiskt ultravåld (sniglarna försöker knäcka Kirk genom att tillsammans telepatiskt få han hjärna att bryta ihop). Något för alla!
Det här är nytt: Smarta jättesniglar känns som en innovation i sammanhanget. Gillar framför allt scenen när Spock inser att sniglarna står och skrattar åt de märkliga, löjliga människodjurens upptåg.
Det här har vi sett förut: Snarare hört förut – monsterlätena verkar vara cirka fyra eller fem och kommer gärna tillbaka i avsnitt efter avsnitt, oavsett vilket monster som gör ljudet.
Och hela idén med en planet vars invånare samlar på olika raser är ju dessutom till viss del hämtad från den allra första piloten – The Cage.
Betyg: 8/10. Börjar jag vänja mig vid den animerade serien nu? Betygen blir långsamt högre och högre! Borde Star Trek alltid ha varit en animerad tv-serie?
Star Trek The Animated Series, säsong 1, avsnitt 15/16. Avsnitt 95 i min Startrekathon.
Handling: Uhura, Spock och Sulu befinner sig på en rymdskyttel, deras uppdrag är att leverera en stasisbox till en rymdstation. Stasisboxar är lämningar efter den numera utdöda Slaver-civilisationen. En mäktig stormakt som förslavade alla intelligenta folk i galaxen, men som sedan gick under när undersåtarna gjorde uppror. Allt som finns kvar är de här boxarna som ibland innehåller avancerad teknologi, ibland en bomb. Ingen kan veta riktigt vad som väntar under locket.
När stasisboxen ombord på skytteln börjar pulsera av ljus inser Spock att det måste finnas en annan box i närheten. Man landar på en isplanet, men inser snart att det hela är en fälla. Det är de kattliknande kzintierna som ligger bakom, hungriga på ny teknologi som kan stärka dem i ett nytt krig mot mänskligheten. De har redan utkämpat fyra krig mot människorna och är nu bundna enligt avtal att inte ha några vapen alls, men i hemlighet letar de efter ett vapen som kan ge dem segern i ett nytt krig.
Det märks att vi är inne i ett redan utarbetat universum, för kzintierna är ovanligt genomarbetade som art för att vara en fiende i Star Trek. Avsnittet är fullt av små detaljer som att alla kzintiernas telepater är “olyckliga neurotiker” (deras ansiktshår slokar och de har kass hållning), att deras kvinnor är “dumma djur” utan intelligens samt att de föraktar vegetarianer (som till exempel Spock).
Det här är nytt: Ny kattras, ny förhistoria till galaxens intelligenta liv. Och så de där märkliga lådorna! Som ett Bingolotto i rymden! Vad som helst kan finnas i den hemliga lådan! Och uppfinningar som polisnätet, ett kraftfält som fungerar som en cell.
Det här har vi sett förut: Tidens anda och atombombsångesten gör sig gällande på nytt i Star Trek. Den här gången i form av massförstörelsefunktionen i det märkliga vapnet i lådan. För det är väl inte bara jag som tycker att den där explosionen såg ut som ett typiskt svampmoln? Egentligen kanske man ska se hela det här avsnittet som en sorts reklamfilm för 
Handling: Enterprise besättning ska undersöka den en gång bebodda planeten Argo, där civilisationen gick under efter enorma jordbävningar. Men det visar sig att planeten fortfarande är full av liv, fast under vatten. Bland annat av ett jättestort sjömonster som attackerar och förstör skeppets enda aquaskyttel (en skyttel som kan användas som en u-båt), och sedan drar med sig Kirk och Spock ner under vattenytan. När en räddningsexpedition till sist hittar de två har de simhud mellan fingrarna och kan bara andas under vatten. Under tiden de varit försvunna har de genomgått en mutering och blivit fiskmänniskor.
Ett jättestort akvarium ställs i ordning för Spock och Kirk, men de vill tillbaka till planeten. De hoppas att kunna hitta den eller de som opererat dem för att kräva att de fixar tillbaka lungorna som de var. För, som Kirk uttrycker det “jag kan inte styra ett skepp från insidan av ett akvarium”.
Till slut löser sig förstås allting till det bästa, Det samlas in ett motgift från det arga havsmonstret som injiceras i Kirk. För ett tag ser det ut som om han ska förvandlas till en fjällig fisk, men efter några sekunders skräck får han tillbaka sin gamla hy. Enterprise passar på att förhindra en ny, katastrofal jordbävning och allt gammalt groll mellan vattenmänniskor och landlevande glöms bort. Nu vill till och med en del av de unga från vattenfolket flytta upp till land igen och försöka att återuppbygga civilisationen. Och vattenfolkets ledare får komma på studiebesök på Enterprise i en särskild vattenrymddräkt.
Det här har vi sett förut: Gillar att manusförfattarna inte nöjer sig med att skriva en påhittig historia om ett vattenfolk, utan ändå måste få in lite samtidsmarkörer i historien. Konflikten mellan bostavstrogna ortodoxa och förändringsbenägna unga och radikala känns väldigt tidstypisk för 70-talspopulärkulturen.
Här har rymdskepp strandat i tusen år, och 123 raser har nu tillsammans skapat Elysia, en gemensam civilisation där allt våld är förbjudet. På många sätt en drömtillvaro, om inte livet skulle levas på vad som mest ser ut som ett svävande skrotupplag. Och så går tiden på ett annorlunda sätt här. Ingen åldras särskilt mycket, trots att åren går. Ett vanligt straff är att någon isoleras på sitt skepp i hundra år, till exempel.
Trots att alla säger att det är omöjligt så kommer Kirk och Spock på ett sätt att ta sig bort från Elysia, men eftersom den där fickan i tiden de befinner sig i suger kraften ur skeppsmotorerna så måste man koppla samman sig med det klingonska skeppet för att få tillräckligt med fart för att ta sig ur den. Samarbetet går oväntat bra, fram tills att det är dags för avfärd. Då lägger klingonerna en bomb, stor som ett stolpiller, i maskinrummet på Enterprise. Planen är att Enterprise ska sprängas i luften så fort man kommit ut från tidsfickan. Lyckligtvis griper telepaten Magen in, och rådet på Elysia lyckas skicka en varning till Enterprise, så att Spock lyckas kasta ut bomben i sista minuten.
Det här var nytt: 
Det här har vi sett förut: Det faktum att Elysia verkar vara en lite bättre variant av federationen går Kirk helt förbi. Det är lite kul att se hur man i det här avsnittet recyklar lite olika rymdvarelser från säsongen – alla verkar någon gång ha fastnat i Elysia. Kvinnan i rött till vänster undrar jag dock lite över. Vem är hon? Någon som vet?
En av Gene Roddenberrys inspirationskällor till Star Trek var Jonathan Swifts 1700-talssatir Gullivers Resor. Efter att ha skrivit in diverse jättar i 
Handling: En nödsignal lockar Enterprise till en okänd planet. När de kommer fram utsätts de för en mystisk stråle som dels smälter kristallerna som driver skeppet, men också får hela besättningen att sakta börja krympa. Efter lite olika långtråkiga utläggningar kommer man fram till att det är en förändring på molekylär nivå som sker (men tack vare denna utläggning får vi i varje fall reda på att besättningens dräkter är gjorda av alg-baserat xenylon). Men ganska snart har man krympt så mycket att man får fullt upp med att bara försöka styra och kontrollera rymdskeppet, vilket kräver en del innovationer när man bara är fem centimeter hög. Med lite påhittighet och tråd lyckas man trots allt till och med bemanna transportörens olika kontroller.
Och det är ju tur eftersom Kirk i till sist beslutar sig för att transportera sig ner till planetens yta för att undersöka var den mystiska signalen kom från, och om det kan finnas ett samband med krympningssyndromet. Han upptäcker en stad med mini-människor, som visar sig vara resterna av en gammal jordkoloni. Samma strålar som krympt besättningen på Enterprise har generationer tidigare förvandlat kolonisterna på Terratin till en miniatyrart. Men nu hotas kolonin av vulkanutbrott på hemplaneten, därför försökte man först kontakta Enterprise via radio, sedan använde man sitt invasionsförsvar för att få besättningens uppmärksamhet. Dessvärre med bieffekten att alla ombord på Enterprise nu är en tvärhand höga. .
Och nu kom ju den där grejen med den genetiska säkerhetskopian i transportören väl till pass. Det går alltså att återställa alla i Enterprise besättning till normal storlek och samtidigt kan man transportera hela miniatyrstaden ombord på skeppet för att låta dem kolonisera en ny planet. Det visar sig också att det finns massor med dilithiumkristaller på planeten, så även bränslefrågan är fixad.
Det här var nytt: Till min stora förvåning inser jag att djurförsök inte är avskaffat ens i science fiction-framtiden. Eller ska man se förekomsten av aurafiskar och spindelvävsmöss i The Terratin Incident mer som en typ av organiska mätinstrument? Ungefär som en rymdversion av 
Betyg: 7/10. Alltså alla scener som handlar om att besättningen krymper är jätteroliga. Nästan lika bra som Teskedsgumman. Tyvärr är resten inte lika fabulöst, utan snarare lite pliktskyldigt konstruerat för att få en chans att göra massor av scener som handlar om kampen mellan minimänniskor och normalstorleksteknologi.
Om någon skulle få för sig att vilja sätta upp ett folklustspel på Star Trek-tema så är det nog det här manuset man ska börja med. För Mudd’s passion är rena rama springa-i-dörrarna-farsen, om än på ett rymdskepp med automatiska dörröppnare.
Men det dröjer inte många minuter i cellen på Enterprise innan Mudd börjar genomföra nästa plan. Han övertalar syster Chapel att testa hans kärlekskristaller för att snärja Spock – och stjäl samtidigt hennes id-kort och en fjärrkontroll till cellens lås.
Det går så långt att även Kirk och Spock delar ett ögonblick av innerlig vänskap, för att ingen ska missförstå något så har man redan tidigare nämnt i dialogen att kärlekslotionen är strikt heterosexuell – mellan personer av samma kön uppstår bara vänskap. Trots det uppstår något slags svartsjukedrama en stund senare – men det är oklart vem Kirk är svartsjuk på när Chapel och Spock klänger på varandra.
Det här är nytt: 
Handling: Besättning på Enterprise har tänkt sig att få koppla av lite på den härliga permissions-planeten, istället råkar de ut för absurda och obehagliga överraskningar. Den här gången utan att ens hinna tänka ut dem själva. Det är flygödlor, tvehövdade drakar, den halshuggningssugna Hjärter Dam från Alice i underlandet och en jättestor katt.
så tar det inte så lång tid för dem att fixa till allt. Kanske har datorn bara haft det lite tråkigt, ville bli sedd, behövde någon att prata med? Den bestämmer sig i varje fall ganska snart för att släppa tankarna på att människorna är maskinernas slavar, samt ställer in resan från planeten för att fortsätta att ta emot galaxens alla nöjessugna varelser. Det är något i stil med “varför ska du behöva resa när hela galaxen kommer hit” som är det tunga argumentet från Spock och Kirk.
Det här är nytt: Jo, men lite nytt är det förstås. Vi får ju se kontrollrummet som styr hela planeten. Men hur man i själva verket framställer alla dessa mekaniska fantasifoster går man inte in på alls. Så synd, jag såg fram emot en lång stenseriös nonsensföreläsning av hur den mekaniken fungerade och försågs med energi.
Handling: Hmmm. Var ska jag börja? Kanske med att Enterprise i det här avsnittet åker till universums centrum, kärna, ursprung – den plats där det fortfarande skapas ny materia. Av någon outgrundlig anledning tror Kirk att motorerna på Enterprise ska klara av att hantera den här typen av krafter, istället dras man förstås in i ett slags kosmisk storm – och får söka dess tillflykt i dess mitt. I stormens öga.
Jag skulle också kunna börja berättelsen med just denne mystiske främling. Han hävdar att han heter Lucien, men de flesta av oss känner nog honom snarare under namnet Lucifer. Jepp, det är hin håle själv som nu gör entré i Star Trek, och han är ett riktigt charmtroll som gärna bjuder på äpplen från kunskapens träd och älskar att umgås med människor. Det var ett tag sen sist, berättar han. Något gick snett, men det var faktiskt inte hans fel, hävdar han.
Eller ska jag börja med 
En riktigt kort resumé av det här avsnittet skulle förstås också kunna börja direkt med rättegången mot besättningen på Enterprise, som allesammans är satta i straffstock. Eller den magi-strid som Kirk utkämpar mot ledaren på Megas-tu (det visar sig att även vi människor får magiska krafter i den här dimensionen). Visst har Kirk mött en och annan gud och halvgud på sina tidigare resor, men det här är första gången som vetenskapshyllande Star Trek går all in på magi.
Det här är nytt: Magifajten förstås! Stupstockarna kändes också som ett radikalt grepp (jag fick väldigt starka South Park-vibbar av det här avsnittet).
Betyg: 9/10. Det är lite så här. Om ett program som sänds på bästa barn tv-tid i USA inte bara ta upp den härligt gammaltestamentliga Lucifer, utan också försvarar honom samt genomgående använder sig av pentagram. Ja, då blir det automatiskt ett väldigt högt betyg. Det bara är så.
Handling: Jo, men allt börjar med att Sulu blir biten av en liten blomma med ben och blir förgiftad. Sen kommer det lite större varelser, som också visar sig vara växter. De har ett motgift. Efter det blir Spock kidnappad av flygande fåglar/ödlor som i själva verket också är växter.
Det här är andra gången på kort tid som infertilitet varit en del av handlingen i den animerade serien. Inte heller sirenerna i 
Det här är nytt: Äntligen plantor som går, tänker och pratar! Ett stort och fantasifullt steg framåt i skildringen av andra former av liv. Äntligen!
Handling: Den här gången är det ovanligt rafflande intrig! Enterprise hittar ett skadat rymdskepp när man patrullerar på gränsen till den Romulanska zonen i rymden. På det finns industrialisten och filantropen Carter Winston som varit försvunnen i fem år. Ett ganska märkligt sammanträffande är att Winstons flickvän vid försvinnandet, Anne Nored, råkar jobba på Enterprise. Winston är inte helt road av återföreningen med sin älskade, och gör slut med henne ganska omgående. För det är förstås inte den verklige Carter Winston som hamnat på Enterprise, utan en shapeshifter från planeten Vendor på hemligt uppdrag för det romulanska imperiets räkning. En bit in i avsnittet får vi se hans ursprungliga form, han är egentligen en sorts bläckfiskliknande filur!
Bläckfiskmannen har också förmågan att söva ner människor med sina tentakler, bland annat kapten Kirk, som han också förvandlar sig. Sedan är det bara att stega upp på bryggan och ge order om en kursändring. Bläckfisk-Kirk vill att Enterprise ska flyga in i den neutrala zonen, och ingen kan ju sätta emot. En kapten är alltid en kapten. Men när vi nu ändå är inne på det här med den neutrala zonen så har jag massor av frågor. Enterprise får ju aldrig flyga in i den neutrala zonen, men jämnt när de trots allt gör det så kryllar rymden plötsligt av romulanska skepp. Betyder det att romulanerna får lov att flyga i den neutrala zonen, och borde den i så fall verkligen kallas neutral? Eller upptäcker romulanerna Enterprise från sin sida om den neutrala zonen och ger sig sedan in i den för att jaga federationsskeppet. Om någon vet kan ni väl dela med er av er kunskap i kommentarsfältet här nedan!
Men det visar sig att den bläckfiskliknande varelsen från Vendor assimilerar delar av personligheten från den person som han imiterar. Ju mer han låtsats vara Carter Winston, desto mer har han blivit Carter Winson. Så när Romulanerna attackerar så förvandlar han sig till en deflektorsköld – för att reparera den skada han själv tidigare åsamkat genom ett sabotage i maskinrummet.