How sharper than a serpent’s tooth. Det med den bittra rymdormen som byggde pyramiderna (eller i varje fall gjorde ritningen).

För att vara en serie som hyllar vetenskap, logik och tror på människans inneboende kraft till förändring och framsteg så formligen kryllar det av gudar och halvgudar i Star Trek. En del av dem sörjer att de blivit bortglömda och övergivna, andra fungerar som en sorts skyddshelgon för olika varelser. Ytterligare några är så extremt utvecklade existenser att de inte ens tycker att det är lämpligt att ha kontakt med mänskligheten – i alla fall just nu.

Men kanske är kärnan i det hela just att det rör sig om många olika “gudar”, snarare än en enda allsmäktig skapare. Om jag uppfattat något teologiskt budskap hos Star Trek så här långt, så är det att det kan ha funnits mäktiga varelser som ingripit i människans historia, men att de inte är gudar utan “bara” tillhör mer utvecklade civilisationer och raser. Gud var en alien, helt enkelt. En av många – både gudar och rymdvarelser.

Aldrig blir den principen tydligare än i How sharper than a serpent’s tooth, för här dyker maya/aztek-guden Kukulkan upp (känd även under flera andra namn) – och han är förbannad på mänskligheten som glömt bort honom. Han kommer i ett stort rymdskepp som ser precis ut som honom själv – en orm med vingar. I massor av år har Kukulkan väntat på att människorna ska höra av sig och be om en återträff. Istället har de varit fullt upptagna med att kriga och ta livet av varandra. Dags för pappa rymdorm att gripa in, tycker Kukulkan.

Kirk håller inte med, och det hela utmynnar till sist i ett slags fadersuppror. Kirk, å mänsklighetens vägnar, förklarar att man inte vill bli behandlade som okunniga barn, att man själv vill styra sin utveckling. Vad han också nog är lite orolig över är att bli ytterligare ett av de djur som Kukulkan håller fångna i sitt skepp. De sitter inspärrade i glasburar och verkar försatta i ett hypnosliknande tillstånd där de tror att de fortfarande är kvar på sina hemplaneter.

På nytt hamrar Star Trek in sitt mantra om hur längtan efter frihet är det som är mänsklighetens starkaste och särskiljande egenskap. Och för att få behålla sin frihet är man beredda att tacka nej även när en hyperintelligent rymdorm med vingar erbjuder hela universums kunskap.

Det här är nytt: Det är ju lite märkligt att avsnittet med den mest avancerade teologiska diskussionen hittills återfinns i den animerade Star Trek-serien. Den amerikanska tv-världen var också så pass imponerade av detta att de gav avsnittet en Daytime Emmy.

En annan ny feature i det här avsnittet var bland annat den capellanska kraftkatten – som alltså är elektrisk – plus en massa andra fantasifulla djur som finns i Kukulkans privata zoo.

Det här har vi sett förut: Det här avsnittet är lite av en pendang till Who mourns for Adonais?, fast med en gud hämtad från de gamla sydamerikanska religionerna, snarare än antikens Grekland. Personligen är jag lite trött på gudar. Åtminstone i Star Trek. Kanske beror det på formatet där varje avsnitt består av självständiga historier. Varje gång som Kirk misslyckats att knyta kontakter med avancerade civilisationer så känner jag mig lite besviken. Det blir korta, intensiva möten. Som speed-dajting i rymden där man ganska snabbt inser att man inte passar ihop. På det sättet ruckas inte heller Star Trek-dramaturgin med avslutade historier i varje avsnitt. Jag menar, om man i ett avsnitt får kontakt med Gud och beslutar sig för att bli polare, det skulle troligtvis påverka de efterföljande avsnitten en hel del.

Sen har jag funderat lite på om det kanske finns ett direktiv även bland de där mer utvecklade civilisationerna. En regel om att man inte ens får avslöja att man existerar för de korkade och krigiska människorna. Kanske framstår den stora konflikten i Star Trek mellan Federationen, klingonerna och romulanerna bara som löjlig, primitv och futtig för de andra, mer utvecklade varelserna. Vem vet, de kanske till och med har en egen über-federation – för civilisationer med stort C. Hoppas att det tänket ska föra mig in i The Next Generation och mötena med Q utan att jag blir sådär irriterad och förbannad som jag blev sist jag försökte se den serien.

En sak till bara. En enda person visste vem Kukulkan var ombord på Enterprise. En besättningsman med Comanchebakgrund. Att just han skulle vara den enda ombord som hade koll på sydamerikanska gudar kändes lite…typiskt. Hade gärna sett mer av Vandrande björnen även i tidigare avsnitt, inte bara som mångfaldsalibi.

Betyg: 2/10. Jag tyckte faktiskt att det här var rätt så trist. Visst, det var märkligt och underligt och jag kunde visst utan problem skriva drygt 800 tecken om det, men den där rymdormen var sjukt jobbig och uppfostrande. Och pratade liksom i VERSALER hela tiden. Kukulkan borde helt enkelt gå ut och träffa folk lite oftare och lära sig lite vanligt hyfs.

Star Trek The Animated Series, säsong 2, avsnitt 5/6. Avsnitt 101 i min Startrekathon.