Efter att ha sett de två första avsnitten av den här (sista) säsongen av Deep Space Nine så kändes det lite fånigt att inte behandla dem som ett dubbelavsnitt. De är uppenbarligen skrivna så, även om de ursprungligen sändes med en veckas mellanrum. Första avsnittet ägnas i stort sett enbart åt att bygga upp flera plotlines som sedan får pay-offs i den efterföljande episoden. Ja, avsnitten hänger till och med ihop sömlöst när man ser serien på Netflix, den sista scenen i Image in the Sand fortsätter i Images och Shadows inledning utan många sekunders glapp i skeendet. Så modern och bingetittningsvänlig brukar verkligen inte Deep Space Nine vara.
Huvudintrigen i bägge avsnitten handlar om Benjamin Sisko, och utgör ett slags ramhandling i avsnitten. När Image in the Sand börjar så har hans time-out från jobbet på jorden pågått i tre månader, och han har fortfarande inte hört något från profeterna/maskhålsvarelserna. Men en dag när Sisko sitter och spelar piano på pappans etablissemang så får han äntligen en syn. Sisko ser sig själv gräva i sanden i Tyree, där han hittar ett stenansikte som sedan förvandlas till en levande kvinnas fejs. Efter lite detektivarbete på hemmaplan från Jakes sida så står det efter några turer klart att kvinnan i visionen är Benjamin Siskos biologiska mamma – en person som Benjamin inte ens visste fanns. Pappan ger honom ett halsband som tillhört modern, där det på gammalbajoranska står “The orb of the emissary”. Det finns alltså en till sfär! Efter att Benjamin med en hårsmån undgått att blivit knivmördad av en medlem av den ondskefulla Pah-kulten så beger han till Tyree för att hitta orben. Kanske har den inte slocknat som de andra! Kanske är det här räddningen för profeterna! Men när han står med väskan packad, redo att dra iväg så knackar en ung kvinna på dörren. Det visar sig vara Ezri Dax. Hon är första avsnittets cliffhanger.
I Shadows and Symbols får vi lära känna denna nya värdperson åt Dax. Ezri råkade vara den enda trillen inom räckhåll när man akut behövde placera symbionten Dax i en värdkropp efter att Jadzia blivit överfallen av en ond ande. Ezri är alltså helt oförberedd på att plötsligt dela medvetande med en annan varelse, och har svårt att hantera och sortera alla intryck och minnen som Dax gett henne tillgång till. Hon är rolig och charmig – men framstår som något av ett våp jämfört med Jadzia.
Ezri hänger med till Tyree, där Benjamin blir allt tossigare ju längre in i öknen man kommer. Till sist lyckas han gräva fram sfären – men just när han ska öppna den så sammanlänkas han med någon form av fantasier om science fiction-författaren Benny Russell från profetvisionen i avsnittet Far Beyond the Stars. Siskos handlingar bestäms nu på något knepigt sätt av Russells, så Sisko blir handlingsförlamad när Russell hindras från att fortsätta berättelsen han skriver på om Jake Sisko. Väldigt meta, det här. Russell skriver sin berättelse på väggarna i sitt rum på psyket, så det är hans läkare som försöker stoppa honom från att gå i ni en Deep Space Nine-psykos (det här får en eventuellt också att undra över hur producenterna och manusförfattarna som jobbar på den här serien egentligen mår). Till sist övervinner Sisko även den där surrealistiska prövningen, och öppnar sfären som frigör en energi som i sin tur öppnar maskhålet på nytt. Sisko får också en vision med en av maskhålsvarelserna och inser hur även hans mammas äktenskap med pappan var iscensatt av profeterna. Allt för att The Sisko skulle bli till. Predestination så det skriker om det, alltså. Avsnittet avslutas med att Sisko i triumf återvänder till Deep Space 9.
Där har Kira varit boss under Siskos frånvaro. Bland annat har hon skött kontakterna med den romulanska senatorn Cretak som flyttat in på rymdstationen som en del av allianssamarbetet mot Dominion. Och man kan väl säga att det uppstår en ganska så grov lesbisk vibb mellan de två. Den är dock som bortblåst när Kira får reda på att det finns en massa vapen på den bajoranska måne där romulanerna fått anlägga ett tillfälligt sjukhus. Är de ute efter att invadera Bajor när kriget är slut, misstänker alla. Kira iscensätter då ett slags chickenrace där hela den bräckliga alliansen mot Dominion står på spel. Hon samlar några bajoranska skepp för en blockad runt månen med sjukhuset, och viker inte undan ens vid hot om en väpnad attack från romulanernas sida. Till sist är det det Cretak som måste ge sig.
Worf är å sin sida desperat efter att kunna utföra ett stordåd som ska ta Jadzias själ in i Sto-Vo-Kor, den klingonska motsvarigheten till himmelriket. Han får hjälp, eventuellt oönskad sådan, av Bashir, Quark och O’Brien som följer med på Martoks skepp för att utplåna Dominions stora rymdskeppsvarv. Man lyckas utlösa en explosion på en närliggande sol som snabbt förvandlar varvet till aska. Därmed är en av de viktigaste kuggarna i Dominions krigsmaskin förstörd.
Parallellt med allt annat som händer så får vi också några insikter i läget på Cardassia Prime där stämningen blir allt mer ansträngd mellan den cardassiske befälhavaren Damar och Dominionbossen Weyoun. Cardassiern super rätt mycket och Weyoun tycker hela tiden att Cardassierna är slappa och oorganiserade. Deras sidohandling är mest av ett slags löpande kommentar till allt annat som händer i avsnitten, ett slags förstärkning av hur risigt alliansen egentligen ligger till. Men vid avsnittets slut ser det ovanligt muntert ut. Bajoranerna har fått tillbaka sina gudar, budbäraren är tillbaka på Deep Space 9 och Kira är bossigare och tuffare än någonsin.
Seriens skapare har själv tyckt att det var extremt vågat att göra ett så pass stillsamt inledningsavsnitt på en säsong som Image in the Sand. Själv tyckte jag att känslan nästan var precis tvärtom. Visst fanns det en deppig vibb över avsnittet, men berättandet var ovanligt vitalt och rappt. Fyra parallellhandlingar är man inte riktigt bortskämd med. Tempot blir högre, även om det inte är förrän i det andra avsnittet som det blir mer åka av med action och upplösning. Kan man hålla uppe det här tempot och flytet i berättandet så kan det här bli den bästa säsongen av Deep Space Nine någonsin.
För mig känns det verkligen som en lättnad att gå in på sista varvet på en Star Trek-franchise. Det gör känslan att känslan av oändlighet kring det här projektet börjar avta något. De mer såpaliknande tendenserna tilltar dock något i det här avsnittet. Att det dyker upp en ny biologisk morsa till Sisko är till exempel ett typiskt “vi hittar på under tiden”-grepp för långa såpaliknande historier. Ett slags lönndörr i ett allt för tajt dramaturgiskt bygge.
Betyg: 7 & 8/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 1 & 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 560 tv-avsnitt.
