DS9: Hard Time. Det där O’Brien sitter 20 simulerade år i fängelse.

sd9 hard time 4

Är det jag som drabbats av en släng höstdepression, eller dippade precis den här Deep Space Nine-säsongen? Två halvbra avsnitt i rad räckte för att dämpa den superpepp som jag känt tidigare. Visst, det är inte bottennivå, men inte heller samma spänst som det tidigare. Jag tror att jag försöker att säga att Hard Time inte heller var ett så lyckat avsnitt. Och då är jag ändå extremt fascinerad av själva premissen: ett fängelsesystem utan fängelser – istället planterar man in simulerade minnen i de dömdas hjärnor.

ds9 hard time 5Det är stackars O’Brien som råkar ut för den här straffmetoden. Tydligen ställde han för många frågor under sitt besök på Argratha och blev snabbt dömd till 20 års fängelse för spioneri. Några timmar senare har han avtjänat sitt straff. De där timmarna var tillräckligt lång tid för att  programmera in syntetiska minnen av 20 långa, hårda år i en cell, med lite och oregelbunden tillgång till mat. De som gjort budgeten för Argrathas rättsväsende är antagligen mycket nöjda med sitt system, inga behov av fängelse, vakter – men inte heller för rehabilitering.

ds9 hard timeFör rättsäkerheten är det inte heller någon idealisk lösning. Ingen hos Federationen hinner ens reagera eller överklaga innan det syntetiska fängelsestraffet har delats ut till O’Brien. Och för honom spelar det tyvärr ingen roll om hans minnen är verkliga eller simulerade – de känns precis lika äkta ändå. Men O’Briens lidande tar inte slut där – plötsligt börjar hans gamla cellkamrat dyka upp på Deep Space 9 i olika syner. Vi tittare anar ganska snabbt att något hemskt hände mellan dem i den där cellen.

Samma dag som jag såg det här avsnittet hade jag faktiskt precis scrollat förbi en artikel på nätet om de många olika sätt som O’Brien plågas på i de olika Star Trek-serierna. Jag vågade förstås inte läsa den, av rädsla för att bli spoilad, men nu förstår jag i varje fall vilket avsnitt sajten hämtat bilden på en skäggig O’Brien ifrån. Och visst är det märkligt hur många gånger som den här mysmannen tappar sitt förstånd i Star Trek, som i Whispers, Tribunal (även där anklagad för brott av främmande makt) och Visionary.

ds9 hard time 7Förutom den intressanta premissen med inplanterade minnen, så fanns det inte mycket i Hard Time som intresserade mig. Jag har i efterhand försökt förstå exakt vad det är som går fel. Jag menar O’Brien överväger ju till och med att ta sitt liv i det här avsnittet. Kanske är det för att det framstår som så orimligt att Stjärnflottan inte har ett bättre skyddnät för någon som är ett så uppenbart fall av PTSD som O’Brien. Kanske är det för att skådespelaren Colm Meaney inte riktigt klarar av att gestalta den här typen av känslor. Kanske är det för att det blir så platt när hans före detta cellkamrat dyker upp i de där visionerna och talar direkt till honom. Subtilt är det inte. Och inte blir jag särskilt berörd heller.

Kanske irriterar jag mig också på att man inte fördjupar sig i det som jag tycker är det mest intressanta här, argrathernas teknik för att simulera minnen. Jag menar, varför programmerade man in en cellkamrat? Varför programmerade man in ont om mat? Är själva tanken att det ska hända hemska saker i fängelset, så att de straffade ska ha mörka hemligheter och våldsamma händelser inprogrammerade i sina minnen? Är det O’Briens hjärna eller de inprogrammerade minnena som gör att han börjar se sin medfånge framför sig på skeppet? Ja, har helt enkelt en och annan obesvarad fråga kvar efter att ha sett det Hard Time.

Kanske för att upplösningen är så himla käck. O’Briens mentala hälsa fixas med några plattityder från Bashir och några nya tider hos psykologen. Om serieskaparna hade haft modet att låta det här avsnittet sätta spår även i resten av säsongen, att låta O’Brien sakta återvända till sitt gamla jag, då hade det här varit ett intressant avsnitt – 20 år sätter ju sina spår. Men jag tvivlar på det….

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 424 tv-avsnitt. 

 

 

DS9: Starship down. Det med u-båtsjakt i rymden och en grundkurs i kapitalistiskt kickberoende.

ds9 starship down 2

Starship Down lyckas rymma alla de beståndsdelar som definierar Deep Space Nine.  Här finns actionscenerna, där Siskos Defiant försöker förhindra att blodtörstiga Jem’Hadar-attackplan ska hämnas på skeppen från Karemma för att planeten gör business med Federationen – Jem’Hadars handelsblockader är ju av princip extremt våldsamma. Uppdraget tar dem långt ner i en planets atmosfär, där man inte kan se någonting utan får förlita sig till ekolodsliknande mekanismer. Det påminner bitvis ganska mycket om det där fina u-båtsavsnittet Balance of terror i originalserien (från början var det till och med tänkt att delar av avsnittet skulle utspelas med Defiant under vatten).

ds9 starship downHär finns också plats för humorn, som vanligt kanaliserad via Quark. Han blir ertappad när han försöker lura både Federationen och de lite extremt ärliga och korrekta Karemmerna på pengar. När han försöker charma Karemmernas representant Hanok för att ändå få fortsätta att göra affärer så lyckas inga av hans vanliga trick. Men så kommer det en torped igenom Defiants vägg, en torped som inte exploderar. Genom att desarmera den ihop med den skeptiske mannen från Karemma så lyckas Quark trigga någon slags speldjävul i Hanok.

HANOK: That was exciting. 
QUARK: Feels good, doesn’t it? 
HANOK: Yes. 
QUARK: That’s how it works. The bigger the risk, the bigger the win. You know, there’s another risk you could take. Staying in business with me. 
HANOK: You never give up, do you? 
QUARK: No. I tried to cheat you, and I lost, but that doesn’t mean I’m going to give up the game. Come on, Hanok. What do you say? You want to keep playing? 
HANOK: Let’s talk about these Bolian currency fluctuations.

Till slut finns här förstås också rikligt av den pågående såpan på Deep Space 9, den som består av besättningens relationer till varandra. Här blir Bashirs och Dax före detta flirt plötsligt verbaliserad när de blir instängda i ett litet utrymme med begränsad tillgång till syre. Worf får lite coachning av O’Brien om hur man leder en besättning utan att vara sjukt stel och fyrkantig. Medan Kira och Sisko på sitt håll lyckas reda ut varför deras förhållande är så spänt – jag antar att det lätt blir så när ens underordnade tror att man är en religiös budbärare. Att det skulle krävas ett hårt slag mot huvudet och en misstänkt hjärnskakning för att de skulle få det där utrett är väl också typiskt för de där två. Uppskattar verkligen att man in det här avsnittet valt att inte längre begränsa sig till en rak b-handling utan istället låta en rad olika trådar och relationell utveckling ske parallellt.

Ett varierat och välstrukturerat avsnitt, tycker jag. Ett lite stelt sätt att säga att det höll mig underhållen och nyiken genom hela storyn. Jag blir ju alltid lite extra tacksam när Star Trek-avsnitten faktiskt bjuder på lite action, men kunde samtidigt inte låta bli att sitta och flabba när Quark och Hanok får en gemensam fnissattack bredvid den armerade torpeden. Fortsätter att känna att den här fjärde säsongen känns mycket lovande, när vi nu klarat av den första fjärdedelen.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 398 tv-avsnitt.

 

DS9: Visionary. Det där O’Brien räddar Deep Space 9 genom att hoppa fram och tillbaka i tiden.

ds9 visionary 2

Just nu håller det på att gå inflation i Star Trek-avsnitt som handlar om resor i tiden och kortare tidshopp. Av de elva avsnitt jag skrivit om som visades under januari och februari 1995 har fyra innehållit en eller flera tidsförskjutningar. Och de förekommer både i Voyager och Deep Space Nine. Att en tredjedel av avsnitten under den här perioden kretsar kring liknande storylines är ändå anmärkningsvärt, även om varje avsnitt förstås använder sig av tidsresorna på olika sätt.

ds9 visionaryI det här avsnittet lyckas O’Brien genom korta hopp fram och tillbaka i tiden rädda både sitt eget liv (två gånger) samt hela rymdstationen Deep Space 9. En gång får dock hans tidsresande jag byta plats med den upplagan som lever i det tidsintervall som han besöker i det förflutna. Men det kanske är den typ av företeelser som man får räkna som nollförluster.

Den självklara invändningen är förstås att det är en himla tur att de flesta av tidshoppen är så pass vältajmade att O’Brien till exempel får se sig själv dö – och inte bara förlflyttas i tiden till när han går på toaletten, eller diskar eller något annat tråkigt. Men om man ska vara helt rättvis så får han ju faktiskt göra en tidsresa två gånger under lite olika förutsättningar för att få reda orsaken till att Deep Space 9 går under.

Från början får vi reda på att tidsresorna beror på att O’Brien utsatts för strålning. Och det är väl ett annat sånt där frågetecken som dyker upp när man ser på det hela i efterhand. Tidshopp och tidsresor håller ju definitivt på att normaliseras i den här serien när läkaren ombord på rymdstationen inte ens blir chockad över att en av hans kollegor reser i tiden ungefär lika ofta som någon byter skjorta.

ds9 visionary 3O’Briens tidsresande utspelas samtidigt som Deep Space 9 tar emot ett besök av en romulansk delegation. De har kommit för att få valuta för den insats man gjorde när man lät installera en romulansk osynlighetsmantel för federationsskeppet Defiant när man försökte få kontakt med gammakvadrantens härskare, The Dominion, i slutet av förra säsongen.  Romulanerna är övertygade om att Sisko och de andra håller inne på  information, och vill bland annat ha fler och längre förhör med Odo, eftersom han ju är av samma ras som Dominionimperietts härskare, The Founders –   Grundarna. Romulanerna är helt enkelt sjukt oroade över hela situationen med ett hotfullt Dominionimperium i andra änden av ett maskhål, och tänker inte sitta passivt och vänta på att bli angripna. Vad man än tycker om deras reaktion, så är den ju inte helt ologisk. Federationens passiva inställning är lätt märklig.

Trots mina invändningar i början av det här blogginlägget om risken för upprepningar, så tycker jag att det här vare ett riktigt väl utfört avsnitt. Insatsen i O’Briens tidsresor stegras hela tiden, så att det till sist handlar om både hans personliga och hela stationens överlevnad. Det känns också nästan lite uppfriskande med en fiende som fortsätter att bära sig ondskeullt åt, efter alla dessa fredsavtal som Deep Space Nine kretsat kring på sistone. Jag gillar också att man fortsätter att bygga vidare på den romantiska spänningen mellan Odo och Kira, för att inte tala om det roliga klippet till när Kira blir vansinnig på frågorna från den romulanska delegationen, trots att hon lovat att hålla sig kall och behärskad. Dessutom lyckas man på ett bra sätt koppla ihop intrigen om tidsresorna med Romulanernas skumma planer, samtidigt som Romulanernas motiv kändes ovanligt genomtänkt.

Betyg:9/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 350 tv-avsnitt.

DS9: Tribunal. Den cardassiska rättegångsfarsen.

ds9 tribunal 2

En av de mest minnesvärda replikerna i andra delen av The Maquis lyder: “On Cardassia, the verdict is always known before the trial begins”. Om någon nu legat sömnlös och undrat hur det där skulle gå till i praktiken, så kommer här ett helt avsnitt som förklarar denna högst originella variant av rättssystem. VI får följa en rättegång där den stackars trevlige och mysige och hjälpsamme och trevlige och händige O’Brien står anklagad. För vad får han inte reda på förrän rättegången är igång, men däremot upplyses han lite snabbare om att han är dömd till döden. Stackars O’Brien som bara skulle ta lite semester när cardassierna bordade hans skepp och förde honom till Cardassia Prime (som hemplaneten nu hetat i några avsnitt).

ds9 tribunalDet märks att man nästan hade lite för kul när man gjorde det Tribunal. För även om det här till en början är ett rätt ruskigt avsnitt (scenerna där O’Brien blir tillfångatagen, blir utsatt för försök att tvinga fram en bekännelse och sedan får en tand utdragen skulle väl platsa i vilken nazirulle som helst), så tar handlingen successivt en allt mer farsartad riktning.

Ett rättsväsende där domen fastställs innan förhandlingarna tagit sin början, och själva rättegången mest går ut på att försöka hitta orsaken till det begångna brottet (hur var din relation med dina föräldrar?) skulle absolut kunna ha skildrats på ett betydligt mer obehagligt sätt än här. Men det är inte den vägen man väljer. Istället låter man Caroline Lagerfelts domare Makbar och Fritz Weavers advokat Kovak få rätt så fria tyglar att göra komedi av det hela. Extremt bra gör de det, dessutom. Inte så illa, med tanke på att de har en hel del latex och mask i ansiktet.

Som vanligt i Star Treks kriminalintriger så tycker jag att en del av idéerna är för kackiga. Som att någon kan spela in O’Briens röst och sedan klippa ihop ett kommando som tar hen in i Deep Space 9:s lastrum. Har länge tvivlat på det där med röstkommandon som ju används så flitigt i alla upplagor av serien. Hur säkert är det egentligen? Är det inte för lätt att kopiera? Och när man anger sin säkerhetskod, med hög röst inför andra, får man då tillsänt sig en ny via mailen eller något?

För första gången får också federationen smaka på sin egen medicin när det gäller kosmetisk kirurgi. På Enterprise opererar ju personalen om sig hela tiden för att kunna röra sig undercover på andra planeter, men det här är mig veterligen första gången som det omvända har uppdagats (även om ju Darvin i The Trouble with Tribbles är en förklädd klingon). Och den här cardassiske agenten lär ju inte ha varit den första och enda som är förklädd till människa. Det kan ju förklara hur deras underrättelsetjänst kan veta precis allt som försiggår inom Federationen.  Men det var fler första gånger i det här avsnittet: . Första gången Deep Space Nine far till Cardassien. Första gången Sisko-skådespelaren Avery Brooks regisserar ett avsnitt. Och första gången som O’Brien tvingas näcka framför kameran. Allt enligt The Star Trek Deep Space Nine Companion.

ds9 tribunal 6Hur roligt får man ha i Star Trek, egentligen? Ja, det är nog den frågan som jag tar med mig från det här avsnittet. Jag tror gränsen går alldeles precis här. Det där med humorn (som den här gången dessutom fungerar) mitt i ett rätt allvarligt drama gör att ett avsnitt som Tribunal osar självsäkerhet från producenternas sida. Man vågar ta risker och man vågar ta sig an ämnen på oväntade sätt. Samtidigt går det inte att komma ifrån att en del av cardassiernas stenhärda image går förlorat i och med det här avsnittet. Inte bara är deras rättsväsende ruttet och orättvist, det är också lite fånigt och korkat. Som detaljen att hela rättegången sänds i cardassisk tv, vilket innebär att domaren verkar sitta och tänka på underhållningsvärdet samtidigt som hon håller i rättegången. Plötsligt framstår cardassiernas domare mer som en nervös mellanchef i tv-branschen än en blodtörstig fiende.

Kanske är jag avtrubbad efter att ha sett så många mediokra avsnitt på sistone, men det här tyckte jag faktiskt var riktigt, riktigt bra! Jag tror inte jag satt och stönade förläget av sekundärskam en enda gång, faktiskt. Jo, kanske lite i scenerna mellan herr och fru O’Brien. Familjedrama kanske inte är den genre som Star Trek-producenter är bäst på.

Betyg: 9/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 325 tv-avsnitt. 

 

DS9: Paradise. Det med de skeppsbrutna nybyggarna.

ds9 paradise

Tillbaka från nästan två veckor på filmfestivalen i Cannes, och efter det lite radioprat om den tyska serien NSU – hatets underjord och så lite hetstittning på Skams fjärde säsong – men nu är det äntligen dags för mig att börja ägna mig åt det här älsklingsprojektet igen.

Avsnittet heter Paradise, och är det något jag lärt mig av drygt 300 Star Trek-avsnitt så är det att paradisiska associationer sällan innebär något positivt i  de här sammanhangen (det enda paradis som får lov att existera i Star Trek-universumet verkar vara det som finns ombord på Enterprise, allt annat är humbug). Den här gången visar sig (förstås) paradiset styras av en maktfullkomlig despot som tvångsrekryterat ett gäng nybyggare för att förverkliga sin vision om en utopisk gröna vågen-civilisation. Ett Jonestown i rymden, ungefär (fast tydligen var det de röda khmererna som var förebilden).

Det är Sisko och O’Brien som mest av misstag upptäcker den där inofficiella kolonin när de är ute och letar beboeliga planeter. När de väl beamat sig ner till den lilla byn så inser de ganska snabbt varför man aldrig tidigare haft kontakt med de som bor där. Ett kraftfält på planeten gör alla elektroniska föremål helt obrukbara, så Sisko och O’Brien är precis lika skeppsbrutna som de ofrivilliga kolonisterna som nödlandade på planeten tio år tidigare.

Några vildar är däremot inte människorna som bor på planeten. Tvärtom, Sisko och O’Brien kommer till ett samhälle där man med primitiv teknik försökt reboota en civilisation. Befolkningen lever ett gott men enkelt liv, och ägnar den mesta tiden åt odling, hantverk och framställning av kläder. Trial and error är metoden, något som förstås får allvarliga följder när det gäller läkarvården i kolonin. Som om det inte räckte med att man inte har några mediciner eller sjukvårdsmaskiner så har den nya planeten förstås en egen bakterieflora med en rad tidigare okända sjukdomar som nybyggarna måste lära sig att hantera.

ds9 paradise 3Det som från början verkar vara jungfuligt och idylliskt visar sig så småningom också ha mörkare sidor. Gruppens ledare, Alixus, delar ut hårda bestraffningar mot dem som bryter mot det lilla samhällets regler. Hon försöker ganska snart också bearbeta Sisko och O’Brien för att de ska bli en del av det nya samhället. Hon växlar mellan piska och morot – när Sisko inte uppskattar att hon skickar en ung kvinnlig kolonist till honom på nattligt besök så tar hon till bestraffningar istället. När Sisko vägrar att ge vika (Alixus vill till exempel inte att han ska ha på sig sin uniform i lägret) så trappas läget snabbt upp. I avsnittets mest dramatiska scener stängs Sisko in i en metalllåda under den brännheta solen. När han, uttorkad och svimfärdig, sedan ges möjligheten att inordna sig i ledet, så väljer han hellre att återvända in i den där lådan. En fabulöst överspelad scen från Avery Brooks sida, men en där hans rätt så fyrkantiga spelstil för en gångs skull fungerar.

ds9 paradise 5Givetvis visar det sig att hela skeppsbrottet, hela kolonin det hela är ett nogsamt uttänkt bedrägeri. Alixus, nybyggarnas ledare, har själv installerat den störsändare som förhindrar elektronik och datorer från att fungera. Hennes dröm var att starta ett nytt slags samhälle, rensat och rent från alla moderna bekvämligheter och teknik skulle man leva sannare. Men den verkliga twisten kommer alldeles i slutet av avsnittet. Trots att Alixus avslöjats som en bedragare och förs bort för att avtjäna sitt straff så stannar hennes lärjungar kvar på planeten hon valt ut åt dem. Kanske ett resultat av Stockholmssyndromet kombinerat med en högeffektiv gröna vågen-hjärntvätt.

Jepp, det här är alltså ytterligare ett avsnitt där manusförfattarna får en chans att skriva om något som inte utspelas på en klaustrofobisk rymdstation på fel sida av galaxen (har de redan börjat tröttna på Deep Space Nine?). Ett välgjort avsnitt, även om jag är lite kluven. Jag skulle vilja ha ytterligare lite mer svärta och allvar. Tydligen jobbade man mycket med att göra Alixus nyanserad, men jag får mest känslan av att det bara resulterade i att hon framstår som galen på ett lite ointressant sätt i stället. Det känns som om alla ingredienserna finns i det här avsnittet, men inte på riktigt rätt platser eller rätt mängd.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 304 tv-avsnitt. 

 

DS9: Whispers. Deep Space Nine går invasion of the Body Snatchers.

ds9 whispersNär O’Brien kommer hem till rymdstationen efter några dagars resa är allt lite…märkligt. Liksom annorlunda, och på ett dåligt sätt. Hans fru och barn är stela och avståndstagande. På jobbet verkar beslut fattas över hans huvud – ja, till sist mister han till och med säkerhetsnivån som ger honom tillgång till hemliga dokument och loggar. På något sätt verkar alla ombord ha blivit hjärntvättade, ungefär som de kontrolleras av någon främmande makt. Ja, till sist vågar han inte ens mäta midddagen som hans fru lagat, eftersom han är rädd för att bli förgiftad. O’Brien anar att det har med en kommande fredskonferens att göra, och snor ett skepp för att kunna varna delegaterna från Parada om sina misstankar om ett kommande sabotage.

En snygg stilövning i Världsrymden anfaller-stil, som lite påminner om andra Star Trek-avsnitt där en person är den enda som inser att något är fuffens, annorlunda, konstigt ombord. Den gamla “är det jag som är galen, eller är det världen omkring mig som enats i en sjukt avancerad konspiration riktad mot mig”-intrigen, helt enkelt (även Parallax View/Sista vittnet var tydligen en inspirationskälla).

ds9 whispers 2Jag känner mig nästan lite korkad, för jag gick på alla de fintar som manusförfattaren Paul Robert Coyle skrivit in i manuset. Efter att ha sett så pass många rätt snälla Star Trek-avsnitt så förväntar jag mig visst inte längre att de ska överraska mig på slutet. Eller så är jag, som sagt, korkad. Och lättlurad. Tycker att det här var snyggt och elegant genomfört. Man klarade av hela avsnittet utan att överdriva eller trampa fel. Och som en vardagsparanoiker kändes det här som ett manus som jag verkligen kunde identifiera mig med.

En intressant detalj är att avsnittet är berättat med flashbacks från en ramhandling på grund av att det blev i kortaste laget. Något som hade att göra med att hela handlingen berättades ur O’Briens perspektiv – det fanns ingen plats för bihandlingar eller att låta kameran stanna på någon annan ombord. Allt berättades som O’Brien såg det ombord. Men trots nödåtgärden så fungerade det greppet över all förväntan, tycker jag. Ett extra plus också åt den fantastiska outfit som O’Brien tvingas bära när han ska läkarundersökas (kolla in den när ni ser honom i helfigur på läkarmottagningen). Så rar. Däremot kan jag inte låta bli att undra vad som händer med replikanten efter avsnittets slut.

Betyg: 8/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 302 tv-avsnitt. 

 

DS9: Armageddon Game. Det med massförstörelsenedrustningen som utvecklas till en massavrättning.

tng armageddon game 5

Men tack! Äntligen ett avsnitt där manuset tar oväntade vägar och vad som verkar vara en enkel kriminalgåta blir mer och mer mystisk. Efter ett gäng rätt medelmåttiga episoder så var det en ren fröjd att bli positivt överraskad av det här avsnittet. Flera gånger till och med. För att inte tala om alla dessa underbara utomjordiska frisyrer! (Avsnittet fick en Emmynominering för just frisyrerna).

tng armageddon game 4Bashir och O’Brien fortsätter sin motvilliga bromance i Armageddon Game. Den här gången är det ganska öppenhjärtiga samtal mellan dem om kärlek och förhållanden. Ja, så pass djuplodande att jag kom på mig själv med att tänka på avsnittet som en bottle episode – trots att den utspelas på olika platser och har två olika sorters alien-of-the-week. Bashir och O’Brien reser den här gången tillsammans till en rymdstation där man ska hjälpa regeringarna från T’Lani III och Kellerun att förinta sina kemiska massutplåningsvapen, så kallade Harvesters.

tng armageddon game 3De två raserna har fajtats i flera århundraden, men har nu enats om fred – trots sina diametralt motsatta frisyrideal. Men just när det sista massförstörelsevapnet ska neutraliseras så kommer beväpnade Kellerunska män in i labbet och börjar skjuta ner forskarna som arbetat med projektet. Har hela fredsprocessen varit en plan för att Kellerunerna ska kunna behålla sina vapen, eller är det något annat fuffens på gång? Och även om O’Brien och Bashir lyckas fly, vad innebär den där droppen som landade på O’Briens arm? Är han nu smittad med Harvesterviruset? Så många frågor, och för en gångs skull vill jag inte spoila allt som händer.

tng armageddon game 2Låt mig bara säga att det här är riktigt piggt skrivet av Morgan Gendel,  han som bland annat låg bakom det hyllade TNG-avsnittet Inner light och som just nu är producent för SF-serien The 100. Tycker att Star Trek-avsnitt som ska vara “mysterier” och gåtor alldeles för ofta är för lättgenomskådade eller tramsiga. Men den här gången finns det trots allt en oväntad logik i hur intrigen utvecklas, trots att den får brutala följder.

En annan sak: så här i andra säsongen av Deep Space Nine börjar det ju bli pinsamt uppenbart vilken urusel skådespelare Avery Brooks är i rollen som kapten Sisko. Inte att undra på att allt fler från ensemblen får ta mer och mer plats, scenerna går liksom i stå varje gång Sisko öppnar munnen och på ett rätt tondövt sätt ropar ut sina order.

Namnet på avsnittet pekar tillbaka på originalseriens A taste of Armageddon, som också handlade om ett okonventionellt sätt att skapa fred mellan två raser. Fast där var det fler roliga mössor än frisyrer. Det här är förresten ett historiskt blogginlägg för mig. Se på siffran här nedanför. Avsnitt 300! Äntligen!! Sedan är det ju en annan sak att jag och Star Trek-sajten räknar lite annorlunda med avsnitten och filmerna. Hur som helst tror jag att jag har drygt 60 avsnitt kvar tills jag kommit halvvägs på min Startrekathon, en siffra som nog låter lite mindre än vad den egentligen är. För att inte tala om hur långt det är kvar till mål…men det tänker vi på sen. Nu ba: över 300-strecket. Hurra!

Betyg: 8/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 300 tv-avsnitt. 

 

 

 

 

 

 

¨