DS9: Honor Among Thieves. Det där O’Brien är en undercover agent.

O’Brien som hemlig agent, som undercover infiltrerar kriminella kretsar på planeten Farius. Jag har nog sällan känt mig så osugen på ett Star Trek-avsnitt som efter anslaget i Honor among thieves. Och för en gångs skull var det en känsla som höll i sig genom hela avsnittet. Inga oväntade twists and turns här, inte. Snarare än väldigt typisk genreövning, om problematiken för någon som jobbar undercover med kriminella och blir bästis med personer som man sedan måste förråda. I O’Briens fall utvecklar han något av en bromance med en man som heter Bilby, en underhuggare i det stora och farliga Orionsyndikatet.

O’Briens uppgift är att ta reda på vem inom Stjärnflottan som förser Orionsyndikatet med hemlig information, men på vägen snubblar han över ett planerad mord på en klingonsk ambassadör. När han förvarnat Stjärnflottan om konspirationen inser han att Bilby och hans underhuggare troligtvis kommer att dödas direkt när de försöker mörda ambassadören. O’Brien försöker rädda sin nya bästis, men har inte förstått att Bilby står utan alternativ. Han kan inte smita undan, i så fall skulle hans familj råka illa ut:

BILBY: I’m dead already. Can’t you see that? I witnessed for you. Do you have any idea what that means? 
O’BRIEN: What if I can get you off Farius, find you a place to hide? 
BILBY: There’s no hiding from the Syndicate. You know that. 
O’BRIEN: Well then, turn yourself in. You’ll be safe in prison. 
BILBY: No! They’d go after my family. They’d make an example of me. Raimus may leave them alone if he thinks that I died not knowing about you. 

Det där är väl också en av de få intressanta scenerna i det här avsnittet, men slutar även den i någon form av antiklimax – med att O’Brien tar hand om Bilbys katt, Chester.

De andra sakerna av intresse i Honor among thieves är:

  • att Orionsyndikatet samarbetar med Dominion, och tjänster åt dem.
  • att Dominion försöker vända den klingonska opinionen mot ett samarbete med Federationen. Till exempel genom att lönnmörda en regimkritiskt klingonsk ambassadör.

I övrigt kan vi kanske bara lämna det här avsnittet åt sitt öde. Vissa av Star Treks övningar i andra genrer känns verkligen helt onödiga.

Betyg: 2/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 536 tv-avsnitt.

DS9: One little ship. Det där Dax, Bashir och O’Brien åker runt i ett yttepyttelitet skepp.

Jag tycker att man kan se One little ship som en internremake av det animerade Star Trek-avsnittet The Terratin Incident. Fast den här gången har man växlat upp från förlagans halvtramsiga lustifikationer om hur svårt det är för besättningsmän som är en tvärhand höga att styra ett fullvuxet rymdskepp. I den nya, uppdaterade versionen så kör man i stället runt med en pytteliten skyttel inuti rymdskeppet Defiant. En skyttel som kanske är ungefär lika stor som en tekopp, och besättningen ombord troligtvis ännu mindre än en teskedsgumma.

Det är ett misslyckat experiment som ligger bakom de här smått bisarra händelserna. Mitt under brinnande krig är nämligen Defiant ute på ett vetenskapligt uppdrag. Man ska undersöka någon form av kompressionsanomali, eller något liknande påhitt som jag inte riktigt förstår. Genom att skicka några sonder genom den här avvikelsen har man kunnat observera hur de först krymper en stund, men sedan återfår sina normala storlek. Nu skickar man iväg O’Brien, Dax och Bashir i en skyttel för att de ska testa att åka igenom den där anomalin, medan Defiant håller koll på deras farkost genom en traktorstråle.

Men mitt i experimentet anfaller några Jem’Hadar-skepp Defiant. Traktorstråle bryts, och man tappar bort skytteln – just när den är som allra minst. Så extremt olägligt. Och så himla dumt att man skickade iväg tre av sina viktigaste besättningsmedlemmar för att krympa ihop till lilleputtar. Har de aldrig hört talas om Stjärnflottans tradition att skicka iväg lågkvalificerade rödskjortor på alla farliga uppdrag?

Jag hade viss beredskap för att det här skulle kunna vara ett rätt corny avsnitt, men det var faktiskt snarare helt omöjligt för mig inte bli helt charmad av den pyttelilla skytteln med dess pyttelilla besättning ute på äventyr – och inte helt ofarliga sådana.

De lyckas till exempel ta sig in i Defiant genom olika utblås och ventiler – men är bara en hårsmån från att brinna upp när Jem’Hadar-soldaterna startar Defiants motorer. När man väl kommit in i skeppet så får man hjälpa till så gott man kan när Sisko och de andra gör uppror mot Dominiontrupperna. Det visar sig att även torpeder från ett litet skepp kan slå ut en och annan soldat. Och i några väldigt härliga scener så promenerar Bashir och O’Brien omkring i ett kretskort för att koppla om skeppets styrsystem. Så himla gulligt!

Men det kanske viktigaste i One little ship är introduktionen av en ny generation Jem’hadar-soldater – alfor. Uppfödda i Alfakvadranten, och genetiskt anpassade för det krig som ska föras här mot Federationen. De föraktar den förra upplagan – Gamma-soldaterna. Alforna tycker att gammorna är uråldriga och omoderna – medan gammorna tycker att alforna är oerfarna och naiva. Hur som helst ett intressant sätt som Dominion löst problemet med att det inte får några förstärkningar från hemmabasen och gammakvadranten. Men idén är väl några snäpp mer intressant än det där gnabbandet mellan den högst rankade alfan och gamman. Lite tjatigt blir det allt.

One little ship var alltså inte så töntigt som jag varit rädd för, men det är ändå ganska svårt att ta det här avsnittet på allvar. Det är liksom alldeles för…gulligt med den där rara miniskytteln som far omkring i Defiants korridorer! Jag gillar också att man här, precis som i förra avsnittet, ändå håller kriget mot Dominion aktuell och levande i storylinen. Men charmoffensiven med miniatyrskeppet till trots, resten av avsnittet är rätt så tunt.

För att sammanfatta det hela med risk för att bli lite tjatig. Efter One little ship kan jag nu definitivt slå fast att jag är betydligt mer förtjust i SF-författare och pyttesmå skepp än bröllopsfester och fritagningsförsök av ferengiska mammor (ja, jag har svårt att komma över de där två avsnitten – känner mig faktiskt smått traumatiserad efter dem). Jag gillar också att det här avsnittet blir lite som en SF-tribut till några andra mikroskopiska hjältar – jag kommer ju osökt att tänka på Fantasic Voyage och Innerspace (även om de där ju var inne i en människokropp och inte i ett rymdskepp). En annan uppenbar inspirationskälla, Älskling, jag krympte barnen, har jag dessvärre alltid vägrat att se. För mig kommer däremot alltid det viktigaste verket i den här subgenren att vara Teskedsgumman.

Däremot måste jag också skriva två rader om hur chockad jag blev av den sista scenen i det här avsnittet. Härregud. Skämtade just Worf????

DAX: Is that your poem? 
WORF: Yes. Bloodwine. 
DAX: Can I hear it? 
WORF: It is not finished yet. 
DAX: Please, just the first line? 
WORF: All right. But it is my first poem. 
DAX: I understand. 
WORF: And I have worked very hard and very long on this. 
DAX: I know. 
WORF: And I do not wish to be ridiculed. 
DAX: I promise. 
WORF: Very well. (declaims) This is the story of a little ship that took a little trip. What do you think? 
DAX: It’s, er, well, it rhymes. (takes the PADD) There’s nothing on this PADD! 

Betyg: 7/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 533 tv-avsnitt.

DS9: Empok Nor. Det med reservdelshämtningen som blir till en psykopatthriller.

Att hämta lite reservdelar på en övergiven cardassisk rymdbas, det ska väl inte behöva bli så komplicerat? För det är ju inte som att den där basen kommer att vara inpyrd med psykotronisk mördarinstinktsförstärkande gas, och vaktad av två mordgalna soldater. Eller så är det faktiskt exakt vad man som tittare förstår är på gång efter att ha sett några lite nervösa besättningsmedlemmar småprata med varandra medan de bordar roundabouten som ska ta dem till Empok Nor. Repliker mellan birollsinnehavare är lite som en dödsdom inom Star Trek, även om det numera brukar ta några avsnitt från introduktion tills de möter sitt grymma öde. Men den här gången krävdes det inte några röda tröjor för att jag skulle förstå att ingen av dem skulle komma hem levande från det här uppdraget.

Bryan Fuller (medskapare till Star Trek: Discovery) kom med idén till Empok Nor, och redan här kan man märka att han är inne på en betydligt mörkare och brutalare version av Star Trek än sina kollegor. Det finns bland annat en hel del klaustrofobisk Alien-känsla över scenerna när den osäkra DS9-personalen irrar runt på den nedsläckta rymdstationen medan de cardassiska soldaterna ruvar i skuggorna. Det är tur för Federationssoldaterna att de har med sig skräddaren/spionen/hemlige agenten Garak som förstärkning. Fast efter att även Garak blivit utsatt för den där psykotroniska substansen så blir han sugen på att döda alla sorters inkräktare på basen. Även de han kallade sina vänner för ett tag sen. Och han gör det på ett väldigt lustfyllt sätt, dessutom.

Allt ska man kanske inte skylla på gasen, redan på väg till rymdstationen börjar Garak insinuera och kommentera O’Briens förflutna som soldat, och hans hjältemodiga insats vid Setlik Tre där han tydligen dödade en massa cardassier – väl medveten om att han river upp gamla sår hos både O’Brien och sig själv på det sättet. Men från att ha pratat om att vilja spela strategispel med O’Brien, så iscensätter Garak nu en duell mellan de två på rymdstationen i värsta psykopatstil. Bland annat hänger han upp döda kroppar på stationens promenad som en sorts morbida dekorationer. Nu ordnar förstås allt upp sig på slutet, O’Brien har riggat en bomb som oskadliggör Garak utan att döda honom. Men i avsnittets sista replikväxling på Deep Space 9:s sjukavdelning finns det inte direkt någon plats för gos. Även om O’Brien förstår att Garak var påverkad av en drog så måste han ändå markera för honom vad han faktiskt har gjort.

GARAK: I’d like you to express my deepest regrets to Amaro’s wife. I’d talk to her myself, but I’m not sure she’d welcome that. 
O’BRIEN: I’ll tell her. 
GARAK: I’d appreciate it. 
O’BRIEN: Julian tells me the blast broke a couple of your ribs. 
GARAK: Well, it could have been worse. If I’d been any closer to that phaser, it would have killed me. 
O’BRIEN: Don’t take this the wrong way, but that was the plan. 
GARAK: I understand. 
O’BRIEN: I’ll see you around.

Jag gillar verkligen den här vuxna och brutala versionen av Deep Space Nine, och tycker att man för en gångs skull nästan lyckas behärska berättarstilen i den genre man försöker efterlikna. Men emellanåt var det kanske lite väl mörkt i rutan, i varje fall för mig som försökte se det här avsnittet på min tv en solig vinterförmiddag. Fick dra ner alla persienner för att ha en chans att följa handlingen. Men även under de förutsättningarna så kände jag ju nästan genast att det här var ett riktigt bra äventyr. Även om man, så här i efterhand, nog kan tycka att Empok Nor egentligen är mer av ett Discovery-avsnitt än DS9-material.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 484 tv-avsnitt

DS9: The Assignment. Det där Keiko blir besatt av en mordisk ande.

ds9 the assignment 8

Jag har varit ganska irriterad på Keiko O’Brien. Hon är skriven som en nästan neurotiskt präktig person, med drag av bortskämt huskors. Som den här grejen att Kira var tvungen att flytta in hos paret O’Brien för att Keiko skulle få känna sig mer delaktig i graviditeten, bara ett exempel på att hon alltid ska få som hon vill.  Kanske är inte heller det här med parrelationer något som Star Trek-författarna har så stor erfarenhet av. Paret O’Brien är väl det enda långvariga förhållandet som skildrats i Deep Space Nine (i alla fall så här långt). En given plats att låsa in lite klichéartad Selma och Lilla Fridolf-dynamik tyckte tydligen upphovspersonerna. Visst, Keiko har ett eget jobb och reser ibland bort och jobbar flera månader i sträck, men det innebär också drama kring saker som att hennes krukväxter dör eller att hennes man Miles gör om hela lägenheten till en verkstad. Mer 50-tal än framtid om du frågar mig.

ds9 the assignment 6Mitt lilla agg mot Keiko gör att The Assignment blir riktigt underhållande. Här tar en ond bajoransk ande kontroll över Keikos kropp, och hotar att döda henne om inte Miles bygger om Deep Space 9 till ett gigantiskt vapen som kan döda varelserna i maskhålet. Skådespelerskan Rosalind Chao fick för en gångs skull byta ut den mesiga alt småsura äkta fru-framtoningen mot hårda och kalla demonminer. Det blir ganska genast rätt så camp. Oklart om det beror på att Chao är en jätterolig komedienne, eller bara en väldigt dålig skådespelare. Hennes överspel som ond demon är hursomhelst väldigt njutbart.

ds9 the assignmentDet här är också avsnittet där O’Brien äntligen inser att Quarks bror Rom är ett tekniskt geni (och dessutom gränslöst lojal mot O’Brien). Det är Rom som i rekordfart hjälper O’Brien med att uppfylla demonens önskningar, men också den som först genomskådar dess plan. Jag kan dock fortfarande reta mig på att Rom oftast spelas som vore han extremt imbecill. På sistone tycker jag att han har fått vara lite mer redig, men nu var vi tillbaka på lallande fåne-nivån igen.

ds9 the assignment 10Även om jag nu tycker att det här avsnittet är lite camp så är det också rätt så obehagligt. Allt i Keikos och Miles samliv blir otroligt jobbigt. Hur firar man sin födelsedag när man vet att ens fru är besatt av en ond ande? Hur avslappnad känner man sig när det är dags att gå och lägga sig om man delar säng med en mara? Ett videosamtal där Keiko borstar håret på dotter förvandlas till ett mordhot om man vet att det är en demon som har kontrollen över fruns kropp. Dessutom är Miles helt maktlös inför det som händer. Vad finns att göra när den onda anden sagt att det på sin höjd tar någon tiondels sekund för den att ge Keiko en hjärnblödning. Demonstrationen där demonen tvingar Keiko till att handlöst kasta sig ned från promenadens övre däck övertygade honom om att den menar allvar. Personligen tyckte jag ändå att hela intrigen blev lite sämre när det visade sig att den var en del av den bajoranska mytologin, och blandade in varelserna som bor i maskhålet, men så har jag också något slags fobi mot religiösa inslag i den här serien. Så det blev nästan en liten besvikelse när anden inte lyckades med sin plan att förinta maskhålsvarelserna.

Som helhet var det här faktiskt ett riktigt bra skräckfilmsavsnitt i Deep Space Nine. De får gärna komma lite oftare!

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 446 tv-avsnitt. 

DS9: Looking for par’Mach in All the Wrong Places. Det där Deep Space Nine förvandlas till Loveboat.

ds9 looking for

Så gick då Deep Space Nine slutligen all in och blev en renodlad såpa, åtminstone för ett avsnitt. För i Looking for par’Mach in All the Wrong Places handlar hela showen om kärlekstrubbel, i fyra olika konstellationer.

Kira och O’Brien

ds9 looking for 5Kira har ju flyttat in hos familjen O’Brien i sin egenskap som surrogatmamma, hon bär ju på Keikos och Miles barn. Denna tresamhet (fyrsamhet om man räknar paret O’Briens tidigare barn Molly) fungerar ju sådär. Alltså, Keiko verkar vara överförtjust, men Miles och Nerys hamnar i gräl och bråk. Först mot slutet av avsnittet inser de att det inte beror på att de är ovänner. Snarare tvärtom. Bägge blir panikslagna över att det plötsligt börjar slå lite gnistor kring de två, det är bara Keiko som inte fattar något alls. När Nerys ska åka på semester, för att undvika den lite märkliga situation som uppstått, så tjatar Keiko för att Miles ska följa med och “ta hand om” Nerys.

Quark och Grilka

ds9 looking for 3Jag hade verkligen glömt bort Grilka. Ja, kanske till och med förträngt The House of Quark. Avsnittet där Quark blir tvångsgift med klingonskan Grilka efter att ha gått runt och skrutit om att han dödat hennes man. Nu är Grilka tillbaka på Deep Space 9, tydigen i stort behov av ex-mannen Quarks bokföringsskills. Quark ser däremot det här som en möjlighet att få konsumera det numera annullerade äktenskapet. För att få hjälp med det så försätter han sig i en Cyrano de Bergerac-situation, där Worf ger honom klingonska dejtingtips. Och eftersom vi pratar klingonska ritualer här så handlar det inte så mycket om vältalighet. Snarare om brutala utspel, samt en mycket komplicerad bat’leth fajt där Worf fjärrstyr Quarks fajting från rummet intill. Hela grejen är extra jobbig för Worf eftersom han själv är extremt intresserad av Grilka.

Låt oss förresten också notera att manusförfattarna för en gångs skull skrivit in några förklarande repliker som ger en kort recap kring var Grilka kommer ifrån och vad som hände i avsnittet hon var med i. Något som vi inte är särskilt bortskämda med i Star Trek, där publiken förväntas ha memorerat handlingen i alla seriers samtliga avsnitt.

Worf och Grilka

ds9 looking for 6Trots att Worf gör några ambitiösa försök att uppvakta Grilka (av typen gå in på en bar och slänga bort folk från deras platser) , så blir han ganska snabbt briefad om att han inte har en chans. Så vanärat är både hans och hans hus rykte att det är en omöjlighet (vi minns ju att Worfs bror hellre ville dö än fortsätta att leva i skam under förra säsongen). Men lyckligtvis blir Worf lite distraherad i sin kärlekssorg.

Dax och Worf

ds9 looking for 4Eller kanske snarare så här: Worf blir uppraggad av Dax på ett aggressivt sätt, just som han går runt och surar över att han inte får ligga med Grilka. Den här attraktionen har ju planterats tidigare, men jag hade nog ändå tänkt mig att Dax och Worf skulle fortsätta att flirta och ha sig ett bra tag framöver. , men inte då. Nu får vi bara se hur mycket såpa det blir över de här tvås framtida relation och romans. Så här avslutas i varje fall avsnittet:

WORF: How do you wish to proceed?
DAX: I don’t know.
WORF: You must have some idea. You were the
DAX: Aggressor?
WORF: Yes. And now there are questions that must be answered.
DAX: I don’t feel like answering questions. Why don’t we just take it one day at a time and see what happens?
WORF: I do not like the uncertainty of that arrangement.
DAX: One thing’s for certain. You’ve stopped thinking about Grilka.

Dax och Worf är eventuellt det mest jobbiga kärlekspar jag kan tänka mig. Han går runt och är sur och grinig hela tiden, och hon drar skämt och ordvitsar stup i kvarten. Det här avsnittet är däremot underhållande och lättsmält. Kanske skulle man kunnat ha förlagt bägge dessa intriger till varsitt b-handlingsspår? Blir lite märkligt med dessa utbrott av privatliv då och då i serien. Fast hellre det än inget alls av den varan.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 444 tv-avsnitt. 

DS9: The Ship. Det med Jem’Hadar-skeppet som störtar.

ds9 the ship 3Ytterligare ett snyggt Deep Space Nine-avsnitt. Gillar när det, som här, nästan blir lite kammarspel av det hela. Inte så mycket flaxande fram och tillbaka mellan olika kvadranter, utan fokus på ett störtat skepp och dramat som sker i och omkring det. Och de oanade och allvarliga konsekvenser som en serie felaktiga beslut kan få.

ds9 the ship 5Den första saken jag la märke till i The Ship var att det var ovanligt mycket mångfald i besättningen när Sisko och hans gäng är ute och letar efter cormaline på en okänd planet. Till min glädje såg jag flera nya ansikten och aliens representerade både bland manskapet nere på planeten och i runabouten i omloppsbana ovanför. O’Brien verkar dessutom ha blivit otroligt mycket bästis med Muniz, en besättningsman som tydligen varit med i några avsnitt tidigare men aldrig fått vara fullt så här framträdande och tjenis med O’Brien. Dessvärre kommer varken de nya inslagen i besättningen eller den där relationen att överleva det här avsnittet, bokstavligt talat.

ds9 the ship 2Problemen börjar med att ett Jem’Hadar-skepp störtar på planeten som man undersöker, följt av ett annat skepp från Jem’hadar som först skjuter ner runabouten och sedan attackerar Sisko och hans manskap på planeten. Det uppstår en belägringssituation där Federationsstyrkan gömmer sig inne i Jem’Hadar-skeppet, vars teknologi de inte förstår sig på, medan Jem’Hadar-styrkan beskjuter skeppet utifrån. Sisko och federationens mål är att använda skeppet för att komma underfund med Jem’Hadars teknologi, så därför vill man inte lämna ifrån sig det. Men snart inser Sisko att det är något annat som är lurt med situationen. Jem’Hadar tar liksom inte i med hårdhandskarna, utan skickar hela tiden över en Vorta för att förhandla. Det måste finnas något på skeppet som är extremt värdefullt för Jem’Hadar.

ds9 the ship 4Medan förhandlingarna pågår får vi följa Muniz dödskamp. Han har blivit svårt skadad under överfallet, och det finns ingen hjälp att  få. Muniz skada och borttynande är ovanligt utdraget här. Det känns nästan som ett kontrollerat utbrott av realism, mitt i den vanligtvis så slicka Star Trek-världen (en smula av samma grepp och ton har vi redan tidigare sett i The Quickening). Framför allt får vi följa O’Briens växande ångest och frustration när hans vän bara blir sämre och sämre. Det finns dessutom ytterligare ett parallellt dödsspår i det här avsnittets intrig. Det visar sig att Jem’Hadar-skeppets hemlighet är en svårt sjuk Grundare ombord. Hen lyckas hålla sig gömd länge, men när hen dör så blir han synlig för Sisko och de andra ur federationen. Det var Grundarens liv som Jem’Hadar ville rädda, men tack vare de rökridåer man la ut vid sina förhandlingar så misslyckades man. Sisko och vortan Kilana blir lite matta på både sig själva och varandra när de inser att om alla hade sagt som det var hade ingen behövt dö.

KILANA: You should’ve trusted me.
SISKO: How could I? The first word out of your mouth was a lie. This isn’t your first mission outside the Dominion, is it?
KILANA: I regret saying that, but my offer was genuine. All that mattered to me was the Founder.
SISKO: Then you should have told me about him.
KILANA: You might have killed him or made him a hostage.
SISKO: No. All I wanted was the ship.
KILANA: And I was willing to let you take it. So, this is how it ends.

För övrigt verkar det som om Sisko äntligen börjar tröttna på Dax skämt. Som här efter att en cynisk Worf och en extremt känslosam O’Brien typ hamnat i bråk om Muniz möjligheter att överleva.

SISKO: I said, that’s enough! You’re Starfleet officers. Now start acting like it!
DAX: Tough guys. A little pressure and they buckle.
SISKO: Dax! Maybe you haven’t noticed, but no one’s laughing. Now I know it’s hot, we’re filthy, tired, And we’ve got ten isotons of explosives going off outside, but we will never get out of this if we don’t pull it together and start to act like professionals. Chief, I want that power grid up and running.

Å andra sidan börjar jag tröttna på att Sisko ska kalla Dax för “old man” hela tiden. När ska någon säga till honom om det?

Igen ett avsnitt med många bra ambitioner, men som sedan kanske inte mynnar ut i något särskilt. Kanske för att man inte fullföljer sitt kammarspel, utan ska ha de där konstiga förhandlingarna med vortan stup i kvarten. Jag är också lite förvånad över Siskos extrema envishet i den här situationen. Att han verkligen är beredd att låta reseten av sin crew dö på grund av vraket av ett Jem’Hadar-skepp.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 442 tv-avsnitt. 

DS9: Apocalypse Rising. Det där Sisko, O’Brien och Odo klär ut sig till klingoner.

voy apocalypse rising 4

Det är till en början tämligen dystert på Deep Space 9 i denna säsongspremiär, men det kanske bara är som det ska – avsnittet heter trots allt Apocalypse Rising. I Quarks bar sitter Odo och verkar vara på god väg att bli alkoholiserad, i sin nya fasta form kan han ju numera uppskatta öl. Men värre är att klingonerna har trappat upp sina attacker mot Federationen och dess allierade. Den allmänna känslan av undergång byts lyckligtvis ut mot något av en utklädningsfest med de fyra federationsmusketörerna i klingonska förklädnader! Uppsåtet må vara hur viktigt som helst för Deep Space Nines överlevnad, men det är helt omöjligt att minnas Apocalypse rising som något annat än maskeradavsnittet.

voy apocalypse risingIntrigen tar sitt avstamp i det som händer i slutet av förra säsongens avslutningsavsnitt. Där får ju Odo får en plötslig vision. I Grundarnas kollektiva medvetande har han snappat upp att det är något skumt med klingonernas ledare Gawron, och kommer till slutsatsen att han måste vara en förklädd grundare. Därför åker Sisko, O’Brien, Worf och Odo till klingonerna för att avslöja bedragaren. Till sin hjälp har man tung kosmetisk kirurgi (Bashir förvandlar alla till klingoner) samt små bollar vars strålning ska få Grundaren att tvingas släppa sin kurs.

voy apocalypse rising 2Sen följer lite grundkurs i klingonbeteende för våra förklädda vänner, samt en hel massa blodvinsdrickande på ett stort Klingonevent. Men trots att våra tappra klingonimitatörer verkligen gör vad de kan för att vara trovärdiga i sina roller (dricker massor, slår ner alla som kommer i närheten), så går allt åt helvete precis när man ska sätta igång den där strålningsgrejen. Gawrons närmsta man Martok känner igen Sisko och avslöjar honom, men samtidigt borde det ha funnits tillräckligt mycket tid för  Sisko att bara trycka på den där fjärrkontrollen och aktivera sändarna. I stället åker han och de andra in i finkan. Fast bara en stund. För sen kommer Martok på att han också tycker att Gawron är rätt skum och släpper de fyras gäng fria för att de ska ta kål på Gawron.

I en inte helt trovärdig scen är det Odo som räddar alla från knipan. Han inser att han tagit fel, att det inte alls är Gawron som är Grundare utan just Martok. Så då skjuter alla honom i småbitar. Något fredsavtal mellan klingonerna och Federationen verkar ändå inte vara i sikte. Gawron må ha varit förledd av en Grundare, men han vill behålla de territorier som han invaderat om det ska bli fred. Så våra hjältar åker hem, lite slokörade. De genomförde uppdragets mål, men lyckades inte uppnå fred. Bara vapenstillestånd.

Hur roligt jag än tycker att det är med maskerad, så är det kanske lite typiskt att det som jag fnissat mest åt i det här avsnittet är sättet som Kira pratar om sin graviditet. Dels med Gul Dukat. När den kärlekskranke cardassierna frågar om Kiras pojkvän är glad nu när han ska bli pappa, så droppar hon bara lite stillsamt infon om att det är O’Brien som är far till barnet. Och låter det stanna där. Här finns också en lite fånig scen där Kira skäller på Bashir för att det är han som gjort henne gravid – det var ju han som transporterade över Keikos foster till henne. Och det roliga här är ju då att det i verkligheten just är Alexander Siddig, skådespelaren som spelar Bashir, som ska få barn tillsammans med Nana Visitor.

voy apocalypse rising 3In alle är det här ett underhållande avsnitt, med  maskeradoutfits som är svår att se sig mätt på. Men var det ändå inte lite tunt på intrigfronten? Ett endaste litet uppdrag, och en väldigt lång startsträcka innan det blev action? Jag hade rätt så kul på vägen, men det är ändå märkligt att mitt i alla dessa nogsamt utformade masker (Sisko var ju den som verkligen såg ut som en klingon, de andra såg mest lite tilltufsade ut) så är det ändå Gowrons/Robert O’Reillys glosögon som är mest fascinerande. En sån fantastisk och vansinnig look.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 440 tv-avsnitt.