DS9: The Emperor’s New Cloak. Ferengifars i spegeluniversumet.

The Emperor’s New Cloak är en olycklig kombination av två komiska Star Trek-subgenrer. Dels Ferengiavsnitten, comic relief-avbrotten i de ofta mörka och deppiga Deep Space Nine-intrigerna (jo, det där kriget på Dominion pågår visst fortfarande i bakgrunden, även om det är svårt att förstå när ingen verkar bry sig särskilt mycket om det). Dels är det här ett återbesök i Deep Space Nine-versionen av spegeluniversumet. Det som besvärande ofta verkar kretsa kring att Kiras spegelversion har tajta fodral och är sexuellt utagerande.

Den här gången är det stornagusen som har farit till spegeluniversumet för att kolla om det går att tjäna pengar där. Han blir förstås omedelbart tagen som gisslan, och används nu för att få Quark och Rom att fixa en osynlighetsmantelmanick till den onda alliansen i spegeluniversumet (där existerar tydligen inte möjligheten att göra sitt skepp osynligt). Och den som skickas över till seriens primäruniversum för att fixa fram lösensumman för Stornagusen är alltså spegelversionen av Ezra (en ny rollfigur under seriens sista säsong måste förstås utnyttjas så mycket det bara går).

Quark och Rom går motvilligt med på kraven från kidnapparna, och snor en osynlighetsmantelmanick. Men bestämmer sig också för att följa med till spegeluniversumet för att vara helt säkra på att stornagusen verkligen blir frisläppt. Det har de verkligen inte mycket för, utan riskerar i stället att bli avrättade tillsammans med honom. Spegelversionen av Worf är nu regenten i spegeluniversumet, medan spegel-Kira tillbringar halva avsnittet i finkan med stornagusen (där hon visar sina skills i att dra i ferengiöronhår), och halva på Worfs brygga.

Avsnittet innehåller några en rad turer och förvecklingar, men sammanfattningsvis kan man väl säga att Rom inte är så dum som alla tror, utan fixar ett sabotage på Worfs skepp som gör att han och de andra ferengierna undkommer den stundande avrättningen. Spegel-Ezra är inte heller så ond som man tror, utan hjälper dem så att de ska kunna fara tillbaka till rätt universum.

Bäst med det här avsnittet är väl de lite självironiska scenerna där Rom försöker förstå vad som är logiskt och ologiskt med spegeluniversumet. Ska vi vara helt ärliga så använder han sig faktiskt av uttrycket “alternate universe”, men blir ändå mycket konfunderad när inte allt är precis tvärtom som i hans eget primäruniversum. Det verkar finnas gråskalor. Hur som helst, ändå en lite rolig disclaimer från manusförfattarnas sida, som för att säga att de är medvetna om att de bryter mot spegeluniversumets grundregler:

ROM: Brother! I just realised something. 

EZRI: This should be good. 

ROM: This is suppose to be an alternate universe, but their Captain O’Brien seems as nice as our Chief O’Brien. 

QUARK: So? 

ROM: Don’t you see? It doesn’t make any sense. It’s not alternate. 

QUARK: Go back to sleep, Rom. 

ROM: Right. But it’s all very confusing.

En sak som däremot verkligen är tvärtemot är spegel-Ezras sexuella läggning (så vitt vi vet i varje fall). I spegeluniversumet är hon lesbisk och hinner både nmed att ha ett slags förhållande med Spegel-Kira, och en oerhört explosiv flirt med Spegel-Leeta. Det här är väl andra gången som Deep Space Nine visar en kärleksrelation mellan två kvinnor, och det här gången är det ingen symbiont i magen som har med det att göra eller någon del av Spegel-Kiras orgier.

En annan intressant spegeleffekt är att smörsångaren Vic Fontaine dyker upp som ond alliansallierad. Det känns som om manusförfattarna också är på väg bort från de där första rätt tramsiga konstruktionerna där exakt alla från tv-serien trängdes på liknande poster i det alternativa universumet.

En annan mindre höjdpunkt var att se Quark be om hjälp från sin gud, Ett slags automat som man matar in guld i för att få sina önskningar uppfyllda. Ferengierna förnekar sig aldrig.

Jag märker att det här avsnittet låter lite roligare när jag skriver om det, än vad det egentligen är. För mest är det liksom taffligt, med glimtar av sköj. Det liter av ett slags kaka på kaka-effekt, där det blir lite för mycket att se de tokroliga ferengierna i det redan tokroliga spegeluniversumet. Men visst, några skrock och fniss blir det i tv-soffan. Kanske kan en viss del av min irritation med avsnitt som det här bero på att jag liksom verkligen tycker att seriskaparna borde ta vara på den här sista säsongen och göra den episk. Men tydligen är det utfyllnadsavsnitt som gäller så här halvvägs in i säsong sju (ja, man kan förstås även se det här avsnittet som en kombination av manusförfattarnas farväl till spegeluniversumet och sista chansen att göra ett roligt ferengiavsnitt, men jag hade hellre försökt få till lite action i det här stadiet av serien).

Betyg: 4/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 583 tv-avsnitt.

DS9: The Siege of AR-558. Den nattsvarta historien om belägringen på en stenbumling i rymden.

För att vara en serie som utspelas i en del av galaxen som är involverad i en våldsam och skoningslös konflikt, så har förvånansvärt få av avsnitten av den här säsongen av Deep Space Nine utspelats på slagfältet. Men nu är det dags. Trots att The Siege of AR-558 inleds med att Rom sjunger The Lady is a Tramp för Vic Fontaine i ett holosvitprogram, så är det här faktiskt ett av de allra mörkaste krigsavsnitten i hela serien. Ett av dem som försöker skildra krigets meningslöshet och höga pris.

Sisko och Defiant levererar förnödenheter till en av de mest utsatta posteringarna vid fronten mot Dominion. Federationen har lyckats erövra en av fiendens kommunikationsstationer, men den försvaras nu av en liten, sliten grupp som attackeras av våg efter våg av Jem’Hadar-soldater. Bara 43 av de 150 federationssoldater som ursprungligen satts att försvara planeten finns kvar i livet, och de har varit på plats i fem månader i stället för de max 90 dagar som reglementet förordar.

Så när beskedet om att ytterligare Jem’Hadar-trupper landat kommer under slutet av Siskos besök så kan han inte riktigt med att lämna den lilla spillran av soldater i sticket. Han stannar kvar, precis som Ezri. Bashir, Nog och Quark. Manusförfattarna valde tydligen medvetet ut de rollfigurer som förekommit minst i strider i serien, för att på det sättet göra det här avsnittets fajt lite mer laddad och ödesmättad. Och de har en del att tampas med. Inte bara Jem’Hadar-soldater, utan också deras så kallade “Houdini-minor”. De som ligger gömda i subrymden, så att man inte kan förutse var de plötsligt materialiseras.

Det komiska inslaget (som man ju envisas att ha med i snart sagt alla avsnitt av DS9) består här, som så många gånger förr, av Quark. Han är, av någon outgrundlig anledning, utskickad av Stornagusen för att rapportera om läget vid fronten mot Dominion. Quark är inte så sugen på att åka dit, kan man ju säga, och citerar två av sina heliga bud som inte alltid går att kombinera: Nummer 34 (“War is good for business”) och nummer 125 (“You can’t make a deal if you’re dead”). Profiten minskar också alltid ju närmre man kommer det verkliga kriget, förklarar han för Nog på vägen till fronten. Men även den svarta humorn sinar så småningom för Quark. Framför allt efter att Nog blivit allvarligt sårad och mist ett av sina ben. Då grips till och med Quark av stundens allvar, även om han av inte för ett ögonblick verkar överväga att faktiskt ställa upp och hjälpa till att försvara federationsposteringen. Inte förrän en av Jem’Hadar-soldaterna lyckats ta sig ända fram till Nogs sjuksäng så tar han fram sitt vapen.

Egentligen har allt som händer i det här avsnittet redan förebådats av Quark, när han bestämmer sig för att säga några sanningens ord till Nog om mänsklighetens verkliga natur.

QUARK: Let me tell you something about humans, nephew. They’re a wonderful, friendly people as long as their bellies are full and their holosuites are working. But take away their creature comforts, deprive them of food, sleep, sonic showers, put their lives in jeopardy over an extended period of time, and those same friendly, intelligent, wonderful people will become as nasty and as violent as the most bloodthirsty Klingon. You don’t believe me? Look at those faces. Look in their eyes. You know I’m right, don’t you? Well? Aren’t you going to say something? 
NOG: I feel sorry for the Jem’Hadar.

Ezri Dax och en tekniker ur Stjärnflottan lyckas omdirigera Dominions minor och ser till att de drabbar Jem’Hadar i stället (ett moraliskt komplicerat beslut som också kommenteras). Sedan börjar det dra ihop sig till det stora slaget. Bashir har tagit med sig lite musik av Vic Fontaine som han spelar kort innan det stora slaget äger rum, I’ll Be Seeing You. Och det är också till melankolisk och sorgsen musik som det sista slaget utkämpas. Väldigt stiligt, och lite ovanligt konstnärligt för att vara Star Trek, när den stora fajten förvandlas från actionscener till en betraktelse över krigets verkliga ansikte.

Jag tyckte mycket om det här avsnittet, det fogar sig till ett gäng andra som försöker göra något annat av Deep Space Nine än en ordinär actionhistoria förlagd till rymden. Kanske är det bara för att jag vet att det regisserats av en Vietnamveteran, men jag tycker att finns en annan anspänning och ett annat allvar här än i så många andra avsnitt med liknande tematik.

Jag kan också gilla att upphovspersonerna “lurar” oss tittare med en start som i alla fall i några minuter signalerar ett betydligt mer lättsamt avsnitt än det vi senare får. Att Nog mister ett ben ger också ett extra allvar till intrigen (Det är väl det nästa bästa när det gäller realism, jämfört med att låta en rollfigur dö i den här striden). Om jag har någon invändning så tror jag att det är det här med listorna på döda som samlas ihop på Deep Space 9. Det greppet för att försöka fånga krigets pris har man ju använt tidigare. Upprepningen är säkert medveten här, jag kanske bara tycker att den är en smula fantasilös och en smula administrativt sätt att se på saken. Men det är verkligen en hemskt liten invändning mot ett avsnitt som i det hela stora är väldigt bra.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 571 tv-avsnitt.

DS9: Afterimage. Daximileringsbesvär för Ezri.

Så kom det då, avsnittet där vi får en lite mer fördjupad bild av Ezri Dax. En fortfarande rätt så osäker upplaga av Dax, som liksom dimper ner på Deep Space 9 utan att riktigt veta vem hon är, vad hon ska göra och hur hon ska förhålla sig till sin föregångare Jadzia Dax liv, vänner och arv.

Ja, nu är det inte bara Ezri som inte riktigt vet hur hon ska uppföra sig. De flesta på rymdstationen verkar till en början ha svårt att förhålla sig till nykomlingen. Kira är stel, Quark verkar tänka att han kanske har en chans att ligga med den här upplagan av Dax, Bashir hamnar någonstans mittemellan de här två lägena. Mest sårig är förstås relationen med Worf. Han är fortfarande i sorg över hans fru gått bort, och får i det närmaste panik över att en ny Dax redan dykt upp på rymdstationen. Mest positivt inställd är däremot Benjamin Sisko. Han lärde ju känna Dax i hens förrförra kropp, och verkar inte ha några problem med den nya inkarnationen. Tvärtom så ligger han på rätt hårt för att få Ezri att stanna på stationen. Ja, han lyckas till och med få ut hennes psykologexamen i förtid med argumentet att hon numera besitter 300 år av livserfarenhet.

Alla de där åren av livstid hjälper henne dessvärre föga när hon ska försöka behandla Garak för de allt allvarligare ångestattacker han börjat få. Saken blir väl inte bättre av att Garak inte är någon särskilt välvilligt inställd patient. När Ezri inte lyckas bota honom direkt blir han riktigt nasty och elak (antagligen avsnittets bästa scen, här blir det plötsligt lite allvar).

GARAK: You’d like nothing more than to pry into my personal affairs. Well, I’m not interested in dissecting my childhood. I only want to save my people from the Dominion. I don’t need someone to walk in here and hold my hand. I want someone to help me get back to work. And you, my dear, aren’t up to this task. I mean, look at you. You’re pathetic. A confused child trying to live up to a legacy left by her predecessors. You’re not worthy of the name Dax. I knew Jadzia. She was vital, alive. She owned herself. And you? You don’t even know who you are. How dare you presume to help me? You can’t even help yourself. Now get out of here before I say something unkind.

Det är några turer fram och tillbaka här. Ezri velar kring om hon ska stanna kvar på Deep Space 9 eller inte, eller om hon kanske till och med ska hoppa av Starfleet helt och hållet. Garak verkar först må bättre, men får sedan grava återfall av klaustrofobi och panikångest (samma klaustrofobi har vi ju tidigare sett exempel på när han satt i Jem’Hadar-fängelse, men nu får Garak de här attackerna bara av att leva på en rymdstation). Till sist knäcker Ezri orsaken till Garaks utbrott. Det visar sig att innerst inne i hans murkna lilla hjärta frodas det tydligen skuld och ångest över att han hjälper Federationen i kriget mot Cardassia. Att han, Garak, faktiskt är den som skickar cardassier i döden. Vem hade kunnat ana att det där var problemet? Tja, eventuellt vem som helst. Men det duger väl nätt och jämt som “psykologiskt mysterium” för ett avsnitt i den här serien.

Worf skärper sig också till sist. Inser (med O’Briens hjälp) att han inte behandlar Ezri så som Jadzia hade velat att han skulle uppföra sig. Några väl valda ord räcker, och så har Ezri beslutat sig för att stanna på rymdstationen och bli en återkommande medlem i ensemblen. Tjoho!

Ett ganska tamt avsnitt, det här. Hela intrigen kring Garaks trauma kändes mest som en ursäkt för att få göra ett avsnittet som ger Ezri en naturlig plats på Deep Space 9. Men man gör det utan större engagemang, tycker jag. En viss känsla av blaskigt och urvattnat infinner sig när Afterimage är över. Det här avsnittet hade potential att rymma en hel del hjärta, smärta och dramatik. I stället lyckades man producera något halvljummet. Mest av allt kändes det här avsnittet som ett slags uppvärmning. Som om producenterna och manusförfattarna liksom gått ut lite löst här för att se vad såväl rollfiguren Ezri som skådespelaren Nicole de Boer egentligen kan uträtta. Fortfarande verkar man mer intresserad av att låta henne få tvångstankar kring att stå på huvudet (ett i och för sig ganska roligt infall) än att g lite djupare in på hur det skulle kännas att vara med om den här typen av personlighetssplittring.

Betyg: 5/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 562 tv-avsnitt.

DS9: Image in the Sand och Shadows and Symbols. Budbärarens sfär, Kira vs Romulanerna, Jadzias solexplosion och en ny Dax.

Efter att ha sett de två första avsnitten av den här (sista) säsongen av Deep Space Nine så kändes det lite fånigt att inte behandla dem som ett dubbelavsnitt. De är uppenbarligen skrivna så, även om de ursprungligen sändes med en veckas mellanrum. Första avsnittet ägnas i stort sett enbart åt att bygga upp flera plotlines som sedan får pay-offs i den efterföljande episoden. Ja, avsnitten hänger till och med ihop sömlöst när man ser serien på Netflix, den sista scenen i Image in the Sand fortsätter i Images och Shadows inledning utan många sekunders glapp i skeendet. Så modern och bingetittningsvänlig brukar verkligen inte Deep Space Nine vara.

Huvudintrigen i bägge avsnitten handlar om Benjamin Sisko, och utgör ett slags ramhandling i avsnitten. När Image in the Sand börjar så har hans time-out från jobbet på jorden pågått i tre månader, och han har fortfarande inte hört något från profeterna/maskhålsvarelserna. Men en dag när Sisko sitter och spelar piano på pappans etablissemang så får han äntligen en syn. Sisko ser sig själv gräva i sanden i Tyree, där han hittar ett stenansikte som sedan förvandlas till en levande kvinnas fejs. Efter lite detektivarbete på hemmaplan från Jakes sida så står det efter några turer klart att kvinnan i visionen är Benjamin Siskos biologiska mamma – en person som Benjamin inte ens visste fanns. Pappan ger honom ett halsband som tillhört modern, där det på gammalbajoranska står “The orb of the emissary”. Det finns alltså en till sfär! Efter att Benjamin med en hårsmån undgått att blivit knivmördad av en medlem av den ondskefulla Pah-kulten så beger han till Tyree för att hitta orben. Kanske har den inte slocknat som de andra! Kanske är det här räddningen för profeterna! Men när han står med väskan packad, redo att dra iväg så knackar en ung kvinna på dörren. Det visar sig vara Ezri Dax. Hon är första avsnittets cliffhanger.

I Shadows and Symbols får vi lära känna denna nya värdperson åt Dax. Ezri råkade vara den enda trillen inom räckhåll när man akut behövde placera symbionten Dax i en värdkropp efter att Jadzia blivit överfallen av en ond ande. Ezri är alltså helt oförberedd på att plötsligt dela medvetande med en annan varelse, och har svårt att hantera och sortera alla intryck och minnen som Dax gett henne tillgång till. Hon är rolig och charmig – men framstår som något av ett våp jämfört med Jadzia.

Ezri hänger med till Tyree, där Benjamin blir allt tossigare ju längre in i öknen man kommer. Till sist lyckas han gräva fram sfären – men just när han ska öppna den så sammanlänkas han med någon form av fantasier om science fiction-författaren Benny Russell från profetvisionen i avsnittet Far Beyond the Stars. Siskos handlingar bestäms nu på något knepigt sätt av Russells, så Sisko blir handlingsförlamad när Russell hindras från att fortsätta berättelsen han skriver på om Jake Sisko. Väldigt meta, det här. Russell skriver sin berättelse på väggarna i sitt rum på psyket, så det är hans läkare som försöker stoppa honom från att gå i ni en Deep Space Nine-psykos (det här får en eventuellt också att undra över hur producenterna och manusförfattarna som jobbar på den här serien egentligen mår). Till sist övervinner Sisko även den där surrealistiska prövningen, och öppnar sfären som frigör en energi som i sin tur öppnar maskhålet på nytt. Sisko får också en vision med en av maskhålsvarelserna och inser hur även hans mammas äktenskap med pappan var iscensatt av profeterna. Allt för att The Sisko skulle bli till. Predestination så det skriker om det, alltså. Avsnittet avslutas med att Sisko i triumf återvänder till Deep Space 9.

Där har Kira varit boss under Siskos frånvaro. Bland annat har hon skött kontakterna med den romulanska senatorn Cretak som flyttat in på rymdstationen som en del av allianssamarbetet mot Dominion. Och man kan väl säga att det uppstår en ganska så grov lesbisk vibb mellan de två. Den är dock som bortblåst när Kira får reda på att det finns en massa vapen på den bajoranska måne där romulanerna fått anlägga ett tillfälligt sjukhus. Är de ute efter att invadera Bajor när kriget är slut, misstänker alla. Kira iscensätter då ett slags chickenrace där hela den bräckliga alliansen mot Dominion står på spel. Hon samlar några bajoranska skepp för en blockad runt månen med sjukhuset, och viker inte undan ens vid hot om en väpnad attack från romulanernas sida. Till sist är det det Cretak som måste ge sig.

Worf är å sin sida desperat efter att kunna utföra ett stordåd som ska ta Jadzias själ in i Sto-Vo-Kor, den klingonska motsvarigheten till himmelriket. Han får hjälp, eventuellt oönskad sådan, av Bashir, Quark och O’Brien som följer med på Martoks skepp för att utplåna Dominions stora rymdskeppsvarv. Man lyckas utlösa en explosion på en närliggande sol som snabbt förvandlar varvet till aska. Därmed är en av de viktigaste kuggarna i Dominions krigsmaskin förstörd.

Parallellt med allt annat som händer så får vi också några insikter i läget på Cardassia Prime där stämningen blir allt mer ansträngd mellan den cardassiske befälhavaren Damar och Dominionbossen Weyoun. Cardassiern super rätt mycket och Weyoun tycker hela tiden att Cardassierna är slappa och oorganiserade. Deras sidohandling är mest av ett slags löpande kommentar till allt annat som händer i avsnitten, ett slags förstärkning av hur risigt alliansen egentligen ligger till. Men vid avsnittets slut ser det ovanligt muntert ut. Bajoranerna har fått tillbaka sina gudar, budbäraren är tillbaka på Deep Space 9 och Kira är bossigare och tuffare än någonsin.

Seriens skapare har själv tyckt att det var extremt vågat att göra ett så pass stillsamt inledningsavsnitt på en säsong som Image in the Sand. Själv tyckte jag att känslan nästan var precis tvärtom. Visst fanns det en deppig vibb över avsnittet, men berättandet var ovanligt vitalt och rappt. Fyra parallellhandlingar är man inte riktigt bortskämd med. Tempot blir högre, även om det inte är förrän i det andra avsnittet som det blir mer åka av med action och upplösning. Kan man hålla uppe det här tempot och flytet i berättandet så kan det här bli den bästa säsongen av Deep Space Nine någonsin.

För mig känns det verkligen som en lättnad att gå in på sista varvet på en Star Trek-franchise. Det gör känslan att känslan av oändlighet kring det här projektet börjar avta något. De mer såpaliknande tendenserna tilltar dock något i det här avsnittet. Att det dyker upp en ny biologisk morsa till Sisko är till exempel ett typiskt “vi hittar på under tiden”-grepp för långa såpaliknande historier. Ett slags lönndörr i ett allt för tajt dramaturgiskt bygge.

Betyg: 7 & 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 1 & 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 560 tv-avsnitt.

DS9: Profit and Lace. Det där Quark slåss för ferengifeminismen. Som kvinna.

Skrev ju i förra blogginlägget att jag gillar när man testar olika genrevarianter inom ramen för Star Trek. Låt mig förtydliga, det påståendet gäller för alla genrer utom en – fars. Ett faktum som aktualiserades i och med Profit and lace, ett avsnitt som stavas F som i Ferengi och Fars. Och Feminism. I alla fall till en början.

Den ferengiske ledaren, Stornagusen, har tydligen begått politiskt självmord. Efter att ha blivit övertalad av sin partner Ishka (som också är Quark och Roms morsa) så har han gått med på att införa jämställdhet på Ferenginar. Det betyder att ferengiska kvinnor nu får 1. Bära kläder på offentliga platser, samt 2. göra business. Alla dessa affärssugna kvinnor överbelastade dock kommunikationssystemen inom det Ferengiska riket när det här blev klart, så hela skiten brakade ihop och ingen kan prata med någon längre. Så nu har Stornagusen fått sparken, och Quarks ärkefiende Brunt är t f Stornagus till man kan få till en ordentlig omröstning, vilket lär ta några dagar.

Den före detta Stornagusen och mamman kommer därför till Deep Space 9 för att driva kampanjen om Stornagusämbetet därifrån, men man arbetar i motvind. Av de mer än 400 rådsmedlemmar som man kontaktat är det bara en enda som vill komma och träffa dem.

Undantaget heter Nilva och bossar över det ferengiska läskeblaskmärket Slug-o-Cola. Han vill framför allt träffa Ishka, som han hört är ett fantastiskt ekonomiskt snille. Så synd att hon kollapsar efter att ha bråkat med Quark och blir sängliggande på sjukan. Så vem ska träffa Nilva, som är den enda person som kan se till att ex-stornagusen blir stornagus igen?

Lösningen blir att tillfälligt operera om Quark till en kvinna (man sätter åtminstone dit bröst) och så får han charma colafabrikören med både sexuella inviter och ekonomiskt säljsnack. Och han lyckas nog lite för bra med bägge grejorna. Hans argument är kanske inte världens skarpaste (något i stil med “det är bra om kvinnor får ha kläder, för då kan de ha fickor, och i fickorna kan de ha pengar”) men de funkar för att sälja in en jämställd ekonomi hos Nilva. Kanske för att Nilva blir supersugen på Quark i kvinnlig upplaga. Snart spelas det upp en klassisk farsscen: kåt heterogubbe jagar man-i-kvinnokläder runt ett bord.

Just man-i-kvinnokläder-tropen känns nästan lika gammalt och uttjatat som hällristningar, en sorts automatisk rolighet hos mainstreamheterofilen. Och ibland även hos oss bögar (hej, RuPauls Drag Race). Men man har faktiskt också laddat det här avsnittet med en smula tyngd. Nästan. Avsnittet inleds nämligen med en rätt så obehaglig scen där Quark försöker få sin nya servitris att förstå att hon nog borde ligga med honom om hon vill behålla jobbet. Han ger henne en ferengisk sexinstruktionsbok där det listas olika öronmassagemetoder, och väntar på att hon ska förstå hans inte särskilt diskreta hintar.

När de ses igen efter att Quarks transformerats till kvinna och sedan tillbaka till man igen, så förstår han hur illa han burit sig åt. Han höjer hennes lön och ber skamset om ursäkt. Och förstår alldeles för sent att den där servitrisen blivit supersugen på öronsex när hon läst den där boken. Och så skojar upphovspersonerna bort det lilla allvar som fanns i det här avsnittet.

Ferengierna har verkligen genomgått en enorm utveckling under den här seriens lopp. Från allmänt vidriga med en särskilt avskyvärd kvinnosyn, till manusförfattarnas go-to-comic relief i serien. Det här avsnittet känns väldigt mycket som en sån där “nu ska vi rätta till vad vi gjorde fel i början av serien”-åtgärd. Tydligen finns det någon form av gräns för hur länge kan ha med ett folk som är extremistsexister i ledande roller i Men serie. Men man kan inte låta bli att göra det som en fars, med några av genrens slitnaste grepp. Får ändå ge författarna en eloge över ett visst driv i berättandet i det här avsnittet, den intrig man har avhandlar man åtminstone på ett ytterst effektivt sätt.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 554 tv-avsnitt.

DS9: Change of Heart. Det där Worf trotsar order för att rädda Dax liv.

Om man gillar långdragna scener där Worf och Dax promenerar runt i en studio som är hjälpligt förklädd till en djungel, garnerad med en och annan ödla och orm – ja, då är Change of Heart ett avsnitt för dig! Tror inte jag varit med om ett Star Trek-avsnitt med så här många och långa transportsträckor – och då menar jag det för en gångs skull bokstavligt.

De här vandringarna är en del av ett hemligt uppdrag som Worf och Dax fått. De ska plocka upp en avhoppad cardassisk spion långt bakom fiendens linjer, och då kan man ju inte köra fram med sin rymdskyttel till huvudentrén, liksom. Utan istället gömma den någonstans i djungeln och sedan försöka ta sig fram genom terrängen. Men på sin långa, och något enformiga, vandring stöter de två ihop med en fiendepatrull och Dax blir skjuten med ett slags antikoagulerande medel som gör att hon sakta men säkert förblöder.

Både Worf och Dax är förstås proffs, så efter att Worf dragit runt med en allt svagare Dax ett tag, så lämnar han till sist henne i en glänta och lovar att komma tillbaka när han hämtat avhopparen. Spionen sitter ju inne på information som kan rädda miljoner människor, och att då prioritera sin frus överlevnad funkar inte om man är en plikttrogen stjärnflottesoldat. Så bägge försöker liksom låtsas om att Worf inte just dömt Dax till döden när han lämnar henne där i skogen. Fast, efter ett tag ångrar han sig och rusar tillbaka för att rädda sitt livs stora förälskelse. Störst av allt är kärleken, tydligen även för Worf.

Och det är väl lite det som är temat för hela det här avsnittet – kärleken har förändrat Worf. Han började skämta redan för något avsnitt sedan faktiskt, och sedan dess har han utvecklat sitt koncept genom att även visa känslor. Att nu till och med bryta mot order är peak Worf 2.0.

När de två kommer tillbaka till Deep Space 9 får Worf mycket riktigt också en avhyvling av Sisko. Men inte bara skäll.

SISKO: As your captain, it is my duty to tell you that you made the wrong choice. I don’t think Starfleet will file any formal charges. Even a secret court martial would run the risk of revealing too much about their intelligence operations. But this will go into your service record, and to be completely honest, you probably won’t be offered a command on your own after this. 
WORF: I understand. 
SISKO: I have also issued new orders. You and Jadzia are not to be assigned to a mission on your own ever again. (Paus) And one last thing. As a man who had a wife, if Jennifer had been lying in that clearing I wouldn’t have left her either.

Så här i efterhand verkar det ju ganska konstigt att man skickar iväg ett äkta par på ett äventyr tillsammans. Jag menar, när jag jobbade på Sveriges Radio på 90-talet så minns jag att det vissa lokalradiostationer tvingade par att jobba på olika arbetsplatser, vilket ledde till att en del som blev kära på jobbet höll sina relationer hemliga ett tag – så bara för att en av dem skulle slippa att pendla till en annan stad. Men på Deep Space 9 är det alltså tänkt att man ska vara så pass proffsig att man kan jobba sida vid sida utan att det där ska betyda någonting. Eller så var det kanske inte någon slump att Worf sökt sig till arbetsuppgifter utanför rymdstationen, han kanske inte ville blanda jobb och relationer för mycket. Ännu lite märkligare blir det dock att till exempel Bashir ju ville att man skulle bryta mot order för att rädda Sisko, för bara några avsnitt sedan. Det var ju inte som att han fick hur mycket skit som helst för att han hade en sådan åsikt. Å andra sidan var det just Worf som den gången bestämde sig för att reglementet och givna order vägde tyngre än privata relationer.

För övrigt tycker jag att scenerna mellan Worf och Dax i det här avsnittet fungerar ovanligt bra. Satt liksom och skrockade mig igenom flera scener där de gnabbas med varandra, som när de försöker bestämma vart de ska åka på bröllopsresa. Helt plötsligt fungerar komedin i den här serien. Ja, i varje fall fram tills dess att Dax-skådisen Terry Farrell väljer att spela över i stället för att köra lite mer med understatements.

Fullt lika förtjust är jag kanske inte i avsnittets b-handling, där O’Brien övertalar Bashir att utmana Quark på ett parti Tongo – ett spel där Quark innehar någon form av rekord efter mer än tvåhundra matcher utan förlust. När Bashir, efter en hel del träning, utmanar Quark så blir han fullständigt bortkollrad. Quark börjar nämligen prata om Dax, och river upp alla gamla sår som finns hos Bashir – all den obesvarade kärlek han känt för henne, och hur knäckt han innerst inne är över att se henne vara lyckligt med Worf. Bashir tappar helt kollen på spelet, och Quark kan lägga ytterligare en seger till samlingen. Ja, det är ungefär lika ospännande som det låter när jag skriver om det.

Men i övrigt är det ett ovanligt kul avsnitt, trots att Dax alltså nästan stryker med på kuppen. Det här känns faktiskt också som första gången man får en ordentlig inblick i Worf och Dax förhållande – och kanske till och med förstår en del av attraktionen. Tongo-intrigen är väl uthärdlig när man kollar på avsnittet, men när den är slut känns den som bland de mest meningslösa b-handlingar man tryckt in i den här serien. Och det drar också ner betyget en del för mig.

Betyg: 6/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 539 tv-avsnitt.

DS9: Who mourns for Morn? Det där Morn fejkar sin död och Quark blir hans arvinge.

Från det ena tokroliga avsnittet till det andra. Äventyret med två hololäkare som slåss mot romulaner följs alltså i releasekronologitidslinjen av ett annat skämtsamt upptåg, där Quark kämpar mot ett helt gäng skummisar som vill komma över ett arv. En annan Star Trek-serie, men samma skojfriska humör.

Quarks arv kommer från rollfiguren som väl ändå får kallas Deep Space Nines stående internskämt. Morn, alltså. Han som alltid sitter i baren hos Quark, och som vi som tittare typ aldrig hört säga ett knyst – men vars svada ändå är något som folk kommenterar och klagar på med jämna mellanrum i serien. Nu blir det inget mer av den varan, eftersom Morn tydligen förolyckats.

Quark blir förstås överlycklig när han får reda på att han utsetts till arvinge. Åtminstone en liten stund, ända till han inser att Morn faktiskt inte har några tillgångar alls. Men sedan blir han glad igen, när han stöter på en naken kvinna i Morns gyttjebad. Hon hävdar nämligen att hon är Morns ex-fru och att hennes före detta make ska ha massor med pengar undanstoppade sedan en vinst i ett lotteri. Fast sedan blir det jobbigt igen när två skummisar hävdar att Morn är skyldig dem en massa pengar från någon skumraskaffär de haft tillsammans. Men sen blir han glad för han hittar en tacka med guldpressat latinum med ett kontonummer på. men säg den lycka som varar – då dyker plötsligt en snubbe upp och förkunnar att han är ett sändebud från det Lurianska kungahuset, där Morn tydligen var prins – ett kungahus som nu vill ha tillbaka sitt utbetalda apanage.

De är förstås lurendrejare alla fyra. Före detta kumpaner till Morn som blivit lurade på sin del av bytet efter en kupp. Nu har brottets preskriptionstid gått ut, och då vill de ha sin del av kakan. Och givetvis börjar de genast bråka sinsemellan så fort de tror att de har en chans att komma över bytet. De börjar skjuta på varandra – vilket förstås slutar med att Odo sätter dem i finkan. Och när hans fiender så är bortstuvade för en längre tid så vågar Morn också återvända från de döda. Han var inte alls avliden, utan det hela var bara en snillrik plan för att röja sina dödsfiender ur vägen. Quark – som nästan höll på att stryka med några gånger under det här äventyret – känner sig trots allt en smula kränkt och utnyttjad av Mourn. I varje fall tills Morn kräkts upp lite latinum åt honom. För hela bytet från de där kuppen har han förvarat i den ena av sina två magar.

När jag såg det här avsnittet kom jag att tänka på ett meme som jag hittade för någon vecka sedan (och som jag postar här intill). Who mourns for Morn kunde ha passat i typ vilken säsong som helst av Deep Space Nine, förutom kanske den här. Just nu är jag faktiskt lite mer nyfiken på hur det går i Dominionkriget än i vilken mage Morn förvarar sin skatt. Framför allt är jag fortfarande lite mätt på ferengis sedan det där “Free Mommy”-avsnittet häromveckan.

Men, visst, helt humorlös ska man kanske inte vara ändå. Jag gillade till exempel Quarks smartare affärstrick, som att ha ett hologram av Morn för att hålla affärerna igång i baren, och att ha en dedikerad plats vid bardisken där folk skulle sitta till sin döde kompis ära. Som farsartad action har ändå det här avsnittet några starka scener. Det var väl kanske bara det att jag satt och längtade efter en annan genre just nu.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 528 tv-avsnitt.