PIC: Et in Arcadia Ego, Part 1. Hem till Coppernicusstationen. Och den annalkande undergången.

Okej, det här var mörkt. Sojis återkomst hem till de syntetiska livsformernas vagga präglades inte av en massa mysiga kramar, ryggdunk och snack om hur det var på den gamla, goda tiden. Tvärtom. Att hon kom hem var snarare det första steget mot mänsklighetens utplåning. Eller om det var allt organiskt liv i galaxen, eventuellt. Det vill säga de syntetiska livsformernas revansch och frigörelse från sina organiska skapare.

Ja, stackars Picard. Han vill bara väl, men frågan är ju nu om allt han uträttat under den här säsongen bara gjort saker och ting värre. Borde han ha stannat hemma och sett på när vindruvorna mognade i stället? Borde han gått i pension, och acceptera att det är för sent för honom att rädda världen ännu en gång (hoppas verkligen inte att Karin Thunberg hittar det här blogginlägget och hävdar att jag är ageist eller något).

Men först och främst måste vi prata om den asfeta starten på det här avsnittet. Färden genom den där transwarp-snabbfilen genom galaxen. Och sedan, när man kommer fram till planeten där syntarna bor, attacken från den elake romulanen Narek som följt efter dem. Och sedan dimper plötsligt Artefakten, vad vi trodde var en icke-fungerande borgkub, ner genom en annan transwarpförbindelse. Varpå allt det här toppas med attacken från rymndorkidéerna. Hur snyggt kan ett planetärt skydd vara? Dramatiken avslutas med att Picard flippar och börjar prata osammanhängande på La Sirenas brygga, i det närmaste medvetslös.

De första minuterna av det här avsnittet var definitivt 10/10. Jag är lite extra nöjd över att man numera har automatiska säkerhetsbälten i rymdskeppen. Jag tror att jag sett dem tidigare under den här säsongen, och vill gärna påpeka att det är en detalj i gestaltandet av interstellära rymdfärder i Star Trek-serierna som jag verkligen saknat. Det känns jättekonstigt att folk utkämpar slag i rymden sittandes i fåtöljer. Nog borde det väl vara ganska praktiskt med ett litet bälte då och då? När det blir lite skakigt. Eller man attackeras av främmande makt?

Okej, åter till det här avsnittet. Efter den våldsamma starten övergår Et in Arcadia Ego till några stunder av återhämtning och lägesorientering. Alla ombord på La Sirena får veta att Picard har en grej i hjärnan som kan ta livet av honom, typ ganska snart. Det var den som gjorde att han tappade det i början av det här avsnittet. Men Picard vill inte att någon ska tycka synd om honom, och hotar sin crew med stryk om de behandlar honom som en döende man. Gänget från La Sirena återkopplar sedan med Borgkuben, som Seven of Nine och Elnor försöker få funktionsduglig igen efter orkidéattacken. Och sedan traskar man vidare till syntarnas hem.

Här blir allting nästan lite originalseriesurrealistiskt. Eftersom de syntetiska människorna görs i par, så är det här alltså ett besök i en värld full av tvillingar. Tvillingar som spelar spel med varandra, alla upptagna av personen som är deras spegelbild. Lite lagom kitschigt, på något vis – sådär som alla paradis alltid såg ut i originalserien. Och de här syntetiska existenserna leds av ingen mindre än Altan Inigo Soong, sonen till Datas uppfinnare (även denna medlem i familjen Soong spelas förstås av Brent Spiner). Här, på Coppeliusstationen, har han skapat sitt eget syntetiska paradis, med konstgjorda kopior av fjärilar och katten Spot 2. Och så alla hans tvilling-“barn”. Där den skarpaste verkar vara Sutra – systern till Jana som kapten Rios troligtvis kärade ner sig i för många år sedan.

Det är Sutra som kommer på att hon kan mindmelda med doktor Jurati för att själv få en uppfattning om vad det där meddelandet om undergången egentligen handlar om – budskapet som ligger till grund för romulanernas militanta hållning mot syntetiska livsformer. Hur en syntetisk livsform kan genomföra en mindmeld stannar vi inte upp för att fundera mer på här, utan konstaterar bara att den föraning Sutra haft stämmer. Budskapet, som är så kraftfullt att det får vanliga mänskliga varelser att bli suicidala, är inte en varning om de syntetiska livsformernas maktövertagande. Det är ett meddelande som är riktat till syntetiska livsformer, och dechiffrerat av Sutras hjärna är det nu inte fråga om några galna osammanhängande montage, utan budskapet påminner mer om någon form av informationsfilm. En försäkran om att syntetiska livsformer i kris kan kalla på hjälp om de hotas med utrotning av organiska livsformer. Det vill säga, exakt den situation som syntarna på Coppeliusstationen står inför – med mer än 200 romulanska stridsskepp på väg för att utplåna dem alla.

Sutra är så pass besluten om att lösningen på hotet från romulanerna är att be dessa beskyddare av syntetiska livsformer om hjälp. Men för att få med sig alla syntetiska syskon på tåget så ger hon en fängslad Narek möjligheten att fly. Hon till och med låter honom döda en av synteterna: Saga. Allt för att få opinionen att köpa hennes linje. Mordet på Saga blir nu ytterligare ett bevis på hur utsatta och hatade syntarna är, och alltid kommer att vara, i en värld där det finns organiska livsformer. När Picard försöker tala alla tillrätta och övertyga dem om att Federationen kan fixa det här problemet, och att Picard själv är mannen som kan övertala organisationen till detta – ja, då hånar Altan Inigo Soong Picard helt öppet. Picard är ju bara en föredetting. Som fick stå maktlös och se på när Federationen svek romulanerna.

Det är inte bara Picard som kämpar i motvind. Det är något skevt i hela maktbalansen bland de syntetiska varelserna. Varför är Sutra, som borde vara en tidigare årsmodell än Soji, så mycket smartare och ondskefull än alla andra? Varför har Soji och Sutra samma utseende? Och varför får Soji bara tillbaka sina minnen bit för bit – hon verkar aldrig helt och hållet förstå vem hon är och vad som är hennes uppgift. Just det där med uppgiften är jag inte heller helt säker på – var det bara att ta reda på varför romulanerna hatar syntetiska livsformer?

Medan de romulanska stridsskeppen närmar sig syntarnas planet, så sätts Picard i husarrest. Ingen i hans crew, förutom doktor Jurati, är kvar i syntbyn för att förhindra detta – de är fullt sysselsatta med att laga La Sirena. Jurati slipper däremot husarresten, och får fortfarande röra sig fritt i syntarnas lilla koloni. Altan Inigo Soong håller nämligen på att skapa sin egen syntetiska avbild, som han vill kunna kopiera sitt medvetande till. En golem, som man kallar det här (alla som läst showrunnern Michael Chabons bok om Kavalier & Clay vet att han är intresserad av det där begreppet). Och doktor Jurati är den enda som kan hjälpa honom att genomföra det här. Men hos vem ligger doktor Juratis sympatier just nu? Är hon ond eller god? Trogen Picard, romulanerna eller syntarna? Mycket svårt att veta var vi har henne, jag vet bara att jag tycker hemskt illa om Jurati. Att Rios fortfarande verkar vilja kila stadigt med henne är obegriplig.

I det här avsnittet möter vi alltså ytterligare en Soong och hans self made-family. Visst påminner upplägget här ganska mycket om ett gäng avsnitt i Enterprise. De där Altans farfar hade en egen samling barn som han drivit fram från biologiskt förbättrade embryon. Den här Soongen gör något liknande. Men han verkar också rätt ondskefull, det är något hånfullt i nästan allt han säger till Picard. Sättet han betonar “retired” första gången han möter Picard, till exempel. Och det bittra sättet han snackar om Data på, och hur hans farsa verkar ha gillat honom bättre än Altan själv.

Så, vad händer nu i säsongsavslutningen nästa vecka? Well, jag har inte helt gett upp på tankarna på att det är något Control-liknande där ute som är den mystiska kraften som vill skydda syntetiska livsformer. Ett sammantvinnande av Picards och Discoverys plotlines, alltså. Men hur ska man tolka att det finns en federationssymbol mitt i ett androidöga? Och varför pratar Soong om en federation av syntetiska livsformer som ska ersätta den nuvarande organisationen.

Sen finns det folk därute på nätet som är helt övertygade om att Datas onda bror Lore har något med det här att göra. Antitrekker tycker att Picards första säsong är en utdragen remake av I, Mudd, att manusförfattarna är mesiga som inte låter Seven of Nine bli en galen Borgdrottning full ut. Han saknade också en moralisk diskussion i serien och hävdade att manusförfattarna är nihilister. Själv är jag nog mest lite orolig inför det avslutande avsnittet. Att vi inte ska få några svar alls, utan bara en jättestor cliffhanger i väntan på säsong två – som man ju undrar över framtiden för i dessa coronatider.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 9/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 767 tv-avsnitt.

Star Trek (2009). Rebootdags för Star Trek-universumet. Säg hej till Kelvintidslinjen!

Har ni lagt märke till att jag typ….snart är i fatt? Har bara två filmer kvar att skriva om – sedan är jag i fas med den aktuella Star Trek-produktionen. Så jag kan ju inte sitta och vänta på ett nytt Picard-avsnitt, utan måste skriva på lite till. Picard-texterna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Så var det dags för reboot. Nystart, uppdatering och modernisering av det urgamla Star Trek-maskineriet. Tillbaka till grundhistorien, den om Spock och Kirk. Och ett rejält tempobyte. För jävlar vad det går undan här. Efter att ha suttit och kollat på sömniga Star Trek-serier i några år så var känslan av att byta över till den nya versionen av Star Trek ungefär som att byta ut en Voi-elcykel mot Formel 1. Typ. Tycker att de första 20 – 30 minuterna är helt fantastiska.

Jag såg om Star Trek i söndags, tror det var tredje gången jag såg den. Men det var nog första gången som jag helt säkert kan säga att jag verkligen förstod allt som hände i filmen. Jag säger inte att plotten är oöverstigligt komplicerad, men tidigare har jag nog ändå trott att jag missat någon väsentlig detalj när jag kollade. Att hela den där grejen med att Romulus förstördes av en supernova, och att det på något sätt var Spocks fel, slarvas över lite väl snabbt i den här berättelsen (publiken blir ju inte lika komplett mindmeldad av Spock som Kirk blir). Det ska gå undan, liksom, trots att sambandet mellan Spock och supernovan är den helt bärande idén bakom hela det här intrigbygget, och dessutom starten för en helt ny tidslinje inom Star Trek-universumet. Kanske tänkte upphovspersonerna att backstoryn var för långsam, och att man i stället skulle låta publiken njuta av romulaner med tribaltatueringar och Star Trek-universumets hittills mest taggiga skepp?

Men efter att ha sett lite mer än en halv säsong av Picard så kändes allting betydligt mer greppbart. I den serien beskylls ju även Picard för att inte ha gjort allt i sin kraft för att förhindra den romulanska katastrofen. Trots att han ändå kanske var den som försökte göra mest. Precis som Spock i den här filmen. Otack är världens lön, är väl den gemensamma nämnaren mellan de två.

Hela denna rebootade Star Trek är ju en prequel till originalserien, om starten på James Tiberius Kirks karriär. För säkerhets skull inleds storyn redan när kapten James Tiberius Kirk föds, mitt under en katastrof. Ett romulanskt skepp har kommit ut ur ett svart hål, och roar sig med att inleda sin slakt på Federationen med rymdskeppet Kelvin. Pappa Kirk, spelad av Chris Hemsworth, stannar modigt kvar som siste man på bryggan när han sätter en kollisionskurs med det romulanska skeppet. Samtidigt hör han sin nyförlöste sons skrik, över komradion, från en av nödkapslarna som lämnat Kelvin. Klipp till unge herr James Kirk som snott en bil av sin styvfarsa (?) och kör det utför en klippa. Klipp till en blöt kväll på krogen där Kirk både lyckas få stryk av en massa stjärnflottekadetter och bli rekryterad till Stjärnflottan. Av kapten Pike! Men även om unge herr Kirk faktiskt kommer iväg till rymdakademin så hinner han inte slutföra sina studier innan det blir dags att rädda världen. Det romulanska skeppet anfaller Vulcan. Och alla, även kadetter, måste hjälpa till i Federationens motattack.

Nero, som bossar på det där romulanska gruvskeppet, är skitsur på Spock för att han inte höll det han lovade – att stoppa supernovan som hotade att svälja Romulus genom att göra om den till ett svart hål. När Nero attackerar Spock så sugs de bägge in i det svarta hålet som Spock skapat (lite för sent) och färdas bakåt i tiden. Nero och Romulanerna kommer fram först, och får sedan vänta ett bra tag (var det 25 år?) tills Spock kastas ut ur sin tidsresa. Den gamle Spock alltså, spelad av Leonard Nimoy. Då först, när Spock kan se vad Romulanerna gör, så totalförstör man Vulcan. Och eftersom Spock var en representant för Federationen så är planen nu att totalförstöra alla Federationsplaneter. På det sättet har det romulanska imperiet en bättre chans att överleva, tror Nero. Själv tänker jag att han borde satsa på att i god tid varna sitt folk för supernovan i stället. Nu när han faktiskt befinner sig i en tid då katastrofen skulle kunna gå att förhindra.

Det där med Romulanerna och supernovan och tidsresan är det som är nytt i denna reboot, och även det som skapar en ny tidslinje i Star Trek-universumet. Samtidigt så dyker också nya versioner av de gamla rollfigurerna upp. Efter Kirk kommer Uhura, sen Spock och doktor McCoy. Sist i gänget introduceras maskinchefen Scott. Han spelas av Simon Pegg, och befinner sig på en obebodd isplanet när Kirk och gammel-Spock snubblar över honom. Det är tydligt redan från början att det är Scotty och hans lilla trolliknande kompis som ska stå för de flesta comic relief-inslagen i den här filmen. När jag såg filmen första gången minns jag att jag blev oerhört irriterad på scenen där han åker runt i olika genomskinliga rör ombord på Enterprise. Var det så här tramsigt som nya Star Trek skulle vara? I dag kan jag svara: Jo. Den rebootade Star Trek satsar mer tydligt på både humor och action, samtidigt som man dragit ner rejält på allvaret och det självhögtidliga. På det sättet faktiskt en smula mer trogen originalserien än de följande långfilmerna.

Chris Pine i rollen som Kirk fungerar helt okej. Bäst är han när han får stryk. Han har ett sånt där ansikte som liksom fungerar väldigt bra när det är blåslaget. Och han är också väldigt bra på att ligga på golv och “tappa andan”. Två specialiteter som utnyttjas en hel del i den här filmen. Från första gången jag såg filmen minns jag att jag tyckte att det var en mindre revolution att Spock var lite sexig, i och med att Zachary Quinto tog över rollen. En grej som man definitivt byggt vidare på och förfinat när man skulle casta samma roll i Discovery. Men de ersättningsskådespelare jag gillar allra bäst är nog Zoe Saldana som Uhura och Karl Urban som Bones. Winona Ryder (Spocks mamma) känns däremot våldsamt underutnyttjad som skådespelare i den här filmen.

Star Trek är inte bara början på ett gäng nya filmer, det är också produktionen där Alex Kurtzman inledde sin väg mot att senare bli huvudansvarig för allting Star Trek på CBS. Manuset har han skrivit tillsammans med sin vanlige medförfattare Roberto Orci. För regin står J.J. Abrams, som lyckades så bra med den här filmen att han senare blev överköpt till att rädda Star Wars i stället.

Star Trek är en kärleksfull reboot. Gjord med både nördkärlek och en medvetenhet om vad som krävs för att förnyha och uppdatera ett så gammalt koncept. Visst, vi är väl några stycken som har svårt att förlåta upphovspersonerna för att de helt sonika bestämde sig för att utplåna Vulcan i den här filmen. Vi som tycker att man gärna får modernisera – men att det är väldigt bra om man kan göra det utan att ändra så mycket.

Men sett ur dagens perspektiv dyker det upp nya frågor kring den här rebooten. Om det skulle göras en fjärde film i serien, hur förvirrande kommer den i så fall kännas när den ska existera parallellt med de nya Star Trek-serierna. Romulus undergång har man ju fogat in fint i Picard. Men att Vulcan imploderade har väl egentligen bara förekomma i Kelvin-tidslinjen. Hoppas att det blir en fjärde film bara för att se hur fanken de ska lösa det där.

Betyg: 8/10.

Star Trek är den elfte Star Trek-biofimen. Så här långt i min Startrekathon har jag alltså sett 11 långfilmer och 765 tv-avsnitt.

ENT: Babel One, United och The Aenar. Berättelsen om hur Romulanerna typ skapar Federationen av misstag.

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De tidigare Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

En ny triptyk. Den här gången om hur romulanerna försöker skapa kaos i sitt närområde genom att bussa de olika folken och raserna på varandra. Till sin hjälp har man ett fjärrstyrt skepp som man kan kan förklä på olika sätt. Först ser det ut som om det är ett tellaritiskt skepp, sen ett andoriskt – och till sist imiterar man till och med Enterprise på ett övertygande sätt.

Eftersom jag parallellt med den här serien kollar på Picard, så är det lite extra intressant att se hur bilden av romulanerna som någon form av extremondska befästs i de här avsnitten av Enterprise. Det eviga målet för romulanerna är att ständigt expandera sitt territorium, och helt utan några moraliska betänkligheter kidnappar man en telepatisk varelse och använder honom för att genomföra sin ondskefulla plan. Väldigt cardassiskt, liksom. Grymheterna genomförs bara med betydligt mindre njutning.

Här återförenas också på nytt med den hetlevrade andoriern Shran. Faktum är att Shran och Archers vänskap känns som den mest utvecklade relationen i hela serien, vilket känns ganska talande för hur den här serien konsekvent fokuserat mer på action och macho-bonding än personlig utveckling och nära relationer. Samtidigt märker man, bara av att skumma igenom sammanfattningarna av avsnittens handlingar, att intrigenb berättas i ett betydligt högre nu än i början. Man hoppar mer obekymrat mellan olika bihandlingar, och är inte på något sätt besvärad av att hålla liv i en story i tre avsnitt i rad. Samtidigt känner jag mig ändå ganska distanserad till det som händer. Det kan ju bero på en viss “slutet på serien”-fatigue för min del, men jag känner mig faktiskt sällan riktigt överraskad eller berörd av det som avsnitten tar upp.

Dessa tre avsnitt känns till viss del också som ett slags pliktskyldig storstädning i tidslinjen. Man skapar här förutsättningarna för det som sedan kommer att bli Federationen – som man ju ett flertal gånger förebådat genom den där tjatige tidsagenten från framtiden som aldrig vill att Archer ska ta några risker. Inte ens Federationens tillkomst kommer alltså som någon direkt överraskning, inte ens när den – som här skapas av som en oväntad konsekvens av att romulanerna försöker få alla att misstro alla.

I Babel One anfaller ett tellaritiskt skepp sin andoriska motsvarighet, mitt under förberedelserna för det som skulle bli ett stort fredssamtal mellan de två imperierna. Vår blåe kompis Shran, vars skepp var det som förstördes, är givetvis rasande. Han blir inte mindre förbannad när hans räddningspod blir bärgad av Enterprise, som har den tellaritiske ambassadören som passagerare – han var också på väg till Babel One för de där samtalen. Inte ens när Enterprise attackeras av ett andoriskt skepp, som verkar lite mystiskt och inte svarar på anrop, så släpper hans ilska. Så upprörd är Shran att han på egen hand bestämmer sig för att reda ut hur det här med Tellariterna och hans skepp hänger ihop. Så han bestämmer sig för att tillsammans med sin flickvän Talas genomföra ett eget förhör av tellariterna. Med sina vapen i hand. Det slutar i en enda röra, och en av tellariterna skjuter Talas – som för övrigt är Shrans nya flickvän.

Samtidigt lyckas Enterprise snoka upp ett spår från skeppet som attackerade dem. Men när man kommer fram till det så ser det helt annorlunda ut än tidigare. Man transporterar över Tucker och Reed till den mystiska farkosten, som inte lyckas hitta någon besättning ombord. Vi som tittar vet däremot att allt är fjärrstyrt från Romulus, av en märklig pilot som sitter med vad som liknar en omfattande vr-utrustning och styr skeppet. Så småningom lurar man väl också ut att det här skeppet är försett med hologramliknande utrustning, som gör att man kan låtsas vara vilket skepp som helst.

United

Det känns som om en orimligt stor del av det här avsnittet ägnas åt den duell som Shran och Archer utkämpar. Shrans flickvän Talas dör nämligen, och han vill hämnas. Så han utmanar den skyldige terraliten på duell. Archer kommer då fram till att den enda diplomatiskt konstruktiva utgången av en sådan duell är att han tar tellaritens plats, och förlorar. Genom att intensivplugga andoriska texter hittar till sist Mayweather och Hoshi en mindre tragiskt utgång av tvekampen. Om Archer skär av Shrans ena antenn så kan han vinna duellen utan att någon behöver dö (tydligen växer antennen ut av sig själv efter några månader). Han lyckas med sitt uppsåt, och skapar tillfällig vapenvila på sitt skepp.

Det romulanska maskeradskeppet toppar sin form genom att maskera sig till Enterprise och skjuta ner ett rigelliskt skepp. Awkward för Archer.Det blir alltså nu ÄNNU viktigare att hitta den där otroligt avancerade drönaren. T’Pol kommer då på ett system där en mängd skepp från olika planeter skulle kunna skapa ett nät för att hitta drönaren. Men hur hittar man 128 skepp som kan samarbeta? Dags för Archers diplomatiska trevare till sina grannar, för att försöka få ihop allierade. Och han får börja på sitt eget skepp. Inte den lättaste av uppgifter.

Ombord på den romulanska drönaren utspelas det också en fajt, om kontrollen över skeppet. Tucker och Reed drar ut en massa sladdar och trycker på en mängd knappar för att ta över kommandot. Men den romulanske befälhavaren lyckas fånga Tucker i ett litet rum där han utsätts för stark radioaktiv strålning. Reed förhandlar via någon form av högtalarsystem med romulanerna för att få ut Tucker. Men lurar dem. Han har fixat så att hans faserpistol kortsluts, vilket spränger en massa en massa skit i luften ombord. Tur att det är ett självreparerande skepp! Jag tror att det är här, eller i förra avsnittet som de två också hinner avhandla T’Pols rumpa och dess sexighet.

Drönaren fastnar i the amazing nätverk av skepp från ett helt gäng planeter. Men när Enterprise väl kommer fram till skeppet har T’Pol svårt att transportera ut Reed ocdgh Tucker. Så i en lösning som påminner om den som vi såg Archer uppfinna i The Augments, så hoppar helt enkelt Tucker och Reed ut i rymden och hoppas att Enterprise hittar dem. Det var roligare första gången, även om det är lite snyggt när de två liksom driver igenom ett vulcanskt sklepp med en sån där ring runt fartygskroppen.

Avsnittet slutar med att vi får se vem det är som fjärrstyrt skeppen, vad som ser ut som en albino-andorier.

The Aenar

Och det är just de vita andorierna, eller aenar som folket heter, som står i fokus för det avslutande avsnittet. Genom “telepatiska signaturer” slår man nämligen fast att det är någon med det ursprunget som styr den mystiska drönaren. Man kan väl likna dem vid andoriernas telepatiska och blinda släktingar, som lever i någon form av islandskap på samma planet. Archer och Shran tar sig dit, men får – efter lite förhandlingar och samtal –ingen hjälp. Man lyckas däremot slå fast att det är den försvunne aenaren Gareb, som är den som antagligen styr skeppet – men att allt är lite märkligt eftersom aenarerna är inbitna pacifister. Men allt är inte förlorat – Garebs syster Jhamel trotsar sitt folks vilja och följer med till Enterprise. Det är också hon som, genom telepatisk kontakt, övertalar Gareb att lägga ned vapnen. Det visar sig att han blivit manipulerad – romulanerna har sagt att alla aenarer är utrotade, och det är för att hämnas dem som han gått med på att styra deras farkost. Eller, i det här skedet av avsnittet, deras bägge farkoster. Han låter nu dem skjuta ner varandra, men som straff mister han livet. Ouch,

Sedan försöker också Trip få klarhet i sitt förhållande till T’Pol i det här avsnittet. Det går så dåligt att han begär förflyttning till nästa stora rymdskepp som Jorden bygger, Columbia. Och det kanske man kan förstå efter det här meningsutbytet där han är ute med håven efter lite ömsesidig betuttning

TUCKER: You know, when I was on that ship with Malcolm I was convinced I was going to die. You ever been there?

T’POL: Since Enterprise was launched, we’ve all been near death on more than one occasion.

TUCKER: I’m not talking close scrapes. I mean when you’re in a bad situation, and you know this is it, there’s no way out, and you have time to think about it.

T’POL: In the Expanse, when we were attempting to destroy Sphere forty one, I didn’t believe we’d survive.

TUCKER: What went through your mind?

T’POL: Whether or not to transfer auxiliary power to the deflector array. Why do you ask?

TUCKER: Just curious.

Tre saker jag gillade med det här avsnittet.

  1. Tellariternas masker (se överst i detta inlägg).
    Visst har vi väl sett dem förut i den här serien, men den här gången var jag helt fascinerad över deras hundliknande uppsyn. Plus att jag verkligen kunde identifiera mig med deras extremt gnälliga, burdusa och otrevliga attityd till omvärlden. Om jag skulle vara någon i Star Trek-universumet, så skulle det förmodligen vara en tellarit. Framför allt efter den här serien, då looken ju gått från det mer grislika till en arg, ful hund.
  2. Brian Thompsons fyrkantiga ansikte. Bara så fantastiskt kvadratiskt. Det har ju synts tidigare i Star Trek – men aldrig så här länge utan jättemycket mask utanpå.
  3. Aenarnas isvärld. Skön omväxling mot alla grottor. Isgrottor rules.

Den här gången kan jag inte ens sätta separata betyg på varje avsnitt. det känns som att de höll ungefär samma nivå, och hängde så pass mycket samman. Så det får bli ett genomsnitt. Den där sjuan som vissa läsare (Jerry, om han fortfarande följer med i bloggen) brukar mobba mig för att överanvända.

Babel One Betyg; 7/10
United Betyg: 7/10
The Aenar Betyg 7/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 12, 13 och 14/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 756 tv-avsnitt.

Picard: The End is the Beginning. Det där Picard äntligen samlat ihop sin crew.

“Så, nu är vi äntligen igång!”, hann jag tänka. Men då var avsnittet slut.

Att personerna bakom Picard tar gott om tid på sig för att förflytta oss framåt i den här berättelsen kan vi väl konstatera nu. En berättarteknik som nog inte hade gått för sig om inte varumärket varit så starkt, och om inte Patrick Stewart varit så universellt omtyckt och älskad.

I och med det här avsnittet verkar veteranen Picard i alla fall fått ihop kärnan i sin nya crew. Nu ska han äntligen ge sig iväg ut i galaxen för att hitta Maddox, den där forskaren som eventuellt har skapat Datas två döttrar, Dahj och Soji. Men helt säker kan man ju inte vara på att uppstartsperioden är helt över. Med tanke på att vi redan sett trailerklipp där flera andra gamla TNG-profiler syns, så känns det som om vi nog har en rätt krokig väg fram till dramats kärna (och med tanke på att säsong två redan fått grönt ljus så kan vi kanske till och med befara att mysteriet inte ens blir ordentligt löst i den här säsongen?).

Här är i alla fall några av det här avsnittets höjdpunkter och viktigaste slutsatser:

Vad är problemet med Raffi Musiker?
Här får vi äntligen reda på hur det egentligen gick till när Picard lämnade Stjärnflottan (han ställde ett ultimatum: antingen får jag en massa skepp för att rädda Romulanerna, eller så slutar jag). Det här ställde till det även för Raffi – hans försteofficer. inte för att jag egentligen riktigt förstår varför hon måste få sparken på grund av att Picard säger upp sig, men så verkar det ha fungerat. Kanske ansågs hon som en säkerhetsrisk eftersom hon var så nära Picard?
Det är ändå extremt märkligt att Picard och hon inte haft någon kontakt sedan dess, inte ens ett julkort verkar Picard ha postat under de senaste 14 åren. Jag hade gärna sett lite mer förklaringar till det här. Det blir inte lättare att förstå sammanhangen av att det känns som om Michelle Hurd spelar över hela tiden. Och vad är det där Freecloud som hon och Picard ska leta efter Maddox i?

Kommer ni ihåg Hugh?
Borgen som Geordi, Picard och de andra lyckades avborgifiera i avsnittet I, Borg. Nu är han tillbaka! Han jobbar på den där avaktiverade borgkuben som romulanerna tagit över. Och han visar ett stort intresse för Soji. Han låter henne till och med följa med in på avdelningen för inte helt återställda romulanska ex-borger. Soji vill prata med Ramdha, som var en expert på romulansk mytologi. Men Ramdha flippar ut, identifierar Soji som en av “tvillingarna” i mytologin. Och fortsätter med något i stil med: “Är du den som dör eller den som överlever?”. Men det är det sista som är riktigt intressant: “I know who you are … You are the destroyer!” Destroyer är också vad en av de romulanska agenterna kallar Soji när Picard och de andra försöker förhöra honom. Soji själv verkar inte riktigt ha någon aning om vad hon pysslar med. I bland är det som hennes dolda identitet kickar in, tar över och har kommandot en stund. Soji själv är tydligen inte medveten om de krafter som hon egentligen har.

Attacken på Picard
Att Picard och hans personliga romulanska livvakter/bästa vänner kan förhöra en agent beror på att de blir attackerade av ett helt gäng svartklädda sådana en kväll på vingården. Det visar sig att de tre är ganska förberedda på att något sådant kan hända – det finns vapen gömda under i stort sett varenda bordsskiva. Den siste romulanen i truppen hade eventuellt kunnat döda alla våra tre kompisar, om inte doktor Jurati hade dykt upp. Hon är den där syntrobotforskaren som först berättade om Maddox forskning för Picard. Nu har hon blivit utfrågad av den ondskefulla romulanska undercoveragenten Oh, och det var tydligen så läskigt att hon genast anslöt sig till Picard och hans glada gäng. Eller är hon också en agent nu? Vågar man lita på någon vid det här laget?

Rios gör entre.
Okej, så här har vi seriens skäggiga sexbomb, antar jag. En person som är så pass förtjust i sig själv att han designat både sitt sjukvårdshologram och navigatörshologrammet efter sig själv. Fast, det kan eventuellt också vara något han ångrat i det långa loppet, för han beter sig inte supertrevligt mot dem – eller sig själv då. Han är i alla fall kaptenen för skutan som ska ta Picard ut i rymden igen. Det är väl nästan lite för bra för att vara sant att han och hans skepp liksom bara ligger där och väntar på att få hjälpa till? Och ja, vi får ännu en gång höra Patrick Stewart ge kommandot: Engage! Inte ett öga torrt, eller hur? Skönt också att se att hologrammen inte verkar beröras av det allmänna syntförbudet inom Federationen.

Det är de små detaljerna som verkar trigga Star Trek-fansen mest. I förra avsnittet var alla jättearga på att någon svor. Den här veckan irriterar fansen sig på att det både röks en cigarr och vejpas någon form av narkotika i det här avsnittet. Det känns liksom inte utopiskt. Sedan verkar folk antingen förtjusta eller förbannade på att den onda romulanen Oh har solglasögon på sig i en scen. Själv tycker jag att Hughs återkomst är det verkligt stora i det här avsnittet. Visst, vi har vetat det ett tag – men jag tycker att hans comeback är den snyggaste och smartaste återkopplingen till Star Trek-historien hittills. Däremot är det ganska oförklarligt varför han är intresserad av Soji, och vad det egentligen är han vill hjälpa henne med.

Picard blir stadigt bättre, som serie. Efter en trög inledning börjar handlingen ta fart, och jag börjar förstår vad handlingen egentligen går ut på. Är fortfarande helt övertygad om att säsongen borde ha inletts med ett dubbelsavsnitt för att ge oss en lite snabbare skjuts in i seriens handling. För det här ju här, i avsnitt tre, som allt börjar komma igång. Samtidigt som egentligen inget har hänt ännu.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 3/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 724 tv-avsnitt.

Star Trek-serier: Picard, Countdown. En tecknad prequel till tv-serien.

Man ska inte låta sig avskräckas av det här omslaget. Även om det nog är ett av de fulaste serietidningsomslag jag sett. Men för den som vill ha lite mer kött på benen kring den där supernovan som förintade Romulus och Picards kamp för att rädda den hotade befolkningen där, så är det tredelade äventyret Countdown ett ganska matnyttigt bidrag.

Som jag tidigare nämnt så har ju böckerna och serietidningarna som skapas kring ett franchise som Star Trek en lite speciell karaktär. De skapar ju en lite mer utbroderad och fyllig bild av tv-seriernas universum, men ska samtidigt inte påverka eller begränsa Star Treks kanon eller tv-seriernas intriger för mycket. Så de måste uppehålla sig vid händelser som är hyfsat oviktiga eller i alla fall marginella för att inte alltför snabbt bli offrade och överkörda når någon tv-producent eller filmregissör bestämmer sig för att strunta i seriealbum och romaner och köra sitt eget race.

Ett bevis på dessa produkters flyktighet är till exempel att det redan finns ett seriealbum om Picard och romulanerna med namnet Countdown. En prequel till den första rebootade Star Trek-filmen 2009. I den är storyn om Datas död och återkomst en helt annan än den som nu berättas i Picard. Ska man se användandet av samma titel som en signal om att den här tecknade serien ersätter den gamla? Hur som helst, även om det här är en prequel till tv-serien så får vi inte reda på hela historien kring Picards försök att evakuera romulanerna från den hotande supernovan. Men däremot om en liten del av hans ansträngningar. Ett enskilt och avgränsat äventyr, som egentligen främst fungerar som en förklaring till hur de två romulanska Tal Shiar-agenterna Laris och Zhaban hamnade på Picards vingård.

Handlingen utspelas på Yuyat Beta, en romulansk koloni som förklarar sig villig att låta sig evakueras av Federationen. Väl där inser Picard att det finns en urbefolkning på planeten som Romulanerna inte räknat in när de underrättade honom om hur många som behövde hjälp. Romulanernas tänkte helt enkelt bara lämna kvar dem på planeten, och strunta i att hela folket riskerades att utrotas. Den typen av rasism kan givetvis inte Picard acceptera, men hans protester leder bara till att han kastas i romulansk arrest. Sedan följer en handling med så pass mycket dubbelspel att jag överväger att kalla det för kvadrupelspel. Det vill säga, många (och rätt ansträngda) vändningar.

Men lite matnyttiga saker finns här också. Bland annat får vi se Geordi La Forge sitta och leda arbetet med att bygga flottan som ska undsätta romulanerna, just på det skeppsvarv vid Mars som vi vet kommer att utplånas i framtiden. Vi får här också en första titt på romulanexperten Raffi Musiker. Det är hon som Jean-Luc försöker få kontakt med i avsnitt två av tv-serien. Här ges en liten glimt av deras gemensamma historia, däremot ingen förklaring till varför hon inleder en konversation med honom genom att sikta med ett vapen. Lite besviken faktiskt på hur lite plats Musiker fick här – förutom att hon envisas med att kalla Picard för JL så gjorde hon inget större intryck.

Jag var väldigt entusiastisk när jag läst första delen av det här äventyret, men tyckte sedan att det långsamt gick utför. Första delen var bra, andra hyfsad, medan den sista och avslutande delen var rätt dålig. Intrigen kändes sådär, och mestadels baserad på massor av prat.

(SPOILER!!!!)Är ju också lite allergisk mot slut som i allt för stor utsträckning bygger på någon slags Deus ex machina-lösning, det vill säga att räddningen anländer i sista minuten från en hjälpare som vi som läsare inte ens visste fanns. (SLUT PÅ SPOILER).

En del av de här serietidningarna tillåter sig sjålv att flippa ut lite, och ta ut svängarna lite mer än tv-serien. Men så är det inte här. Kanske beror en del av försiktigheten faktiskt på att den tecknade Star Trek-serien och de andra kringprodukterna håller på att få en högre status. Tv-seriens producenter är inblandade i storylines, och det har till och med surrats en del om att just det här, nya Countdown-albumet eventuellt ska ses som “riktig” kanon. Samtidigt så raderar tv-serien Picard troligtvis ut massor av The Next Generation-romaners storylines bara genom sitt första avsnitt. Fast, å andra sidan. När var något okomplicerat senast i Star Trek-universumet?

Betyg: 6/10.

Star Trek: Picard, Countdown av Kirsten Beyer, Mike Johnson, Angel Hernandes och Joana Lafuente. Den här texten handlar om de tre digitala utgåvorna av Star Trek: Picard. Ett samlingsalbum kommer ut senare i vår.

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer, 717 tv-avsnitt, bloggat om fem Star Trek-romaner och tre seriealbum. Och lite till.

Picard: Maps and legends. Konspirationen tätnar.

Jaha, vi är alltså inne på avsnitt två, och jag förstår FORTFARANDE inte riktigt vad Picard handlar om. Undrade lite hur pass oförståeliga de var för en utomstående, så jag testade att visa de två första avsnittet för min kille. Han är kanske inte direkt en Star Trek-noob – han har tvingats se lite Deep Space Nine, Voyager och Enterprise på sistone – men inte heller superengagerad. Och, jo, han hade en hel spann full med frågetecken efter den här inledningen på serien.

Picard känns ju verkligen som en serie som kräver en del förförståelse – eller att man verkligen är inställd på att bara åka med och se vart färden bär en. Men framför allt är det här väl en serie som är skräddarsydd för spekulationer på nätet. Leta ledtrådar, göra förklarande videor, komma med avancerade gissningar inför det som komma skall. Picard verkar helt enkelt vara konstruerad efter den mall som Discoverys andra säsong följde. Ett sätt att göra tv på som fångar tittarna vecka för vecka, och kan samspela med sociala medier och fandomen. Ett annat exempel, utanför Star Trek-univsersumet är till exempel Westworld.

Jag är egentligen inte riktigt särskilt förtjust i det här sättet att berätta på, men tycker att det fungerar lite bättre om man åtminstone ser till att ha en avslutad berättarbåge inom varje avsnitt. Det har däremot inte Picard bjudit på – utan fans har börjat beskriva den snarare som en tio avsnitt lång film. Å andra sidan, om man väl bestämmer sig för att gå all in i Picard-versumet, så blir förstås resan lite roligare. Så nu har jag köpte den tecknade serien Countdown – som berättar om händelserna som leder fram till serien. Och hittat två, tre bra youtubekanaler som förklarar allt jag missat. Har dock inte börjat kolla ordentligt på after show-programmet ännu, trots att det är lett av Will Wheaton. Så skraj för att de ska spoila saker och ting.

Allt mitt tjat om mysteriet till trots, visst bjöds det på en hel del information i det här avsnittet – även om vi kanske inte är helt säkra på hur den hänger ihop. Här är veckans viktigaste lärdomar:

Picards romulankompisar är inte bara tjänstefolk
Laris och Zhaban, de två romulanerna som bor med Picard på hans vingård, är långt ifrån några snälla birollsfigurer som hjälper till med hushållet. Nej, det här är två före detta agenter från romulanernas hemliga polis: Tal Shiar.

De romulanska mördartrupperna är kanske ännu hemligare än vi trodde.
I en lite överdramatisk scen berättar Laris att hon tror att de som dödade Dahj kan vara medlemmar av Zhat Vash – en ännu hemligare romulansk organisation än Tal Shiar. En grupp vars drivkraft tydligen är att bekämpa AI och syntetiskt liv. Därav jakten på Dahj (och troligtvis även hennes syster)

Picard är inte lika poppis inom Federationen som han trodde
Att gå ut i direktsänd tv över hela galaxen och dissa Stjärnflottan och Federationen (som Picard gjorde i förra avsnittet) är eventuellt inte det ideala förspelet till att försöka få igenom en begäran om att på nytt få vara en del av organisationen. Men inte heller det där närmandet görs på ett sådär jättesmidigt sätt. Att bara dyka upp på någons kontor för att begära en titel, ett skepp och en besättning för att utreda ett mystiskt hot som låter som en förvirrad mans fantasier är inte sådär supertaktiskt. I samtalet som följer – ochj som verkar ha fått mest uppmärksamhet för att ordet “fuck” yttras för tredje gången i en Star Trek-serie – får vi belägg för att Federationen kanske inte är så genomgod som vi trodde. Att hjälpa romulanerna när de var hotade av supernovan visade sig på sin tid vara ett kontroversiellt beslut. Några planeter ska till och med ha hotad med att lämna Federationen om räddningsarbetet återupptogs.

Stjärnflottan är inte heller riktigt vad den brukade vara
Det hade eventuellt kvittat vad Picard sagt vid det där mötet där han ville få sig tilldelat ett skepp. Det verkar nämligen som om Stjärnflottan infiltrerats riktigt duktigt av romulaner (Zhat Vash? – var det verkligen nödvändigt att göra romulanerna så pass hemlighetsfulla att de till och med har en extra hemlig säkerhetstjänst som styr den andra, bara ganska så hemliga polisen? Men med ett ännu fånigare namn?). Och de vill dels sätta stopp för Picard, dels komma åt Dahjs syster Soji. Men ingen av de infiltrerande agenterna ser förstås ut som en romulan. Artöverskridande kosmetiska operationer är ju en stapelvara inom Star Trek-konceptet numera.

Narek går sängvägen
Den agent som ska närma sig Soji ser däremot ut som en romulan. En het romulan. Han heter Narek, men är rätt så kuvad av sin bossiga syster, löjtnant Rizzo (hon ser däremot ut som en människa –ja en del på nätet tror kanske att hon till och med är Nareks bror). I en scen mellan Narek och syrran blir det då äntligen ett riktigt, präktigt överspel i den här serien. Rizzo är en tvättäkta superdramatisk ärkeskurk till kvinna – lite som Diana i V ungefär, minus camp. Narek, å andra sidan, inleder sitt övervakningsuppdrag genom att ligga med Soji – så han kanske måste läxas upp då och då, när arbetsmetoderna blir för okonventionella.

Vem spionerar på vem?
Fast jag är inte riktigt säker på om det är Narek som är den som håller Soji under övervakning, eller om det är tvärtom. Soji har många frågor som hon ställer till romulanen, utan att få några svar. Extremt nyfiken, verkar det som. Samtidigt som det nästan verkar vara som en hobby i sig att få en romulan att överhuvudtaget berätta någonting om någonting.

Borgkuben som näringsverksamhet
I det här avsnittet ser vi också vad romulanerna egentligen håller på med i den där gamla skadade borgkuben. Sakta men säkert jobbar man sig igenom maskiner och drönare, och försöker dra nytta av den teknik man stöter på. Men det är tydligt att Soji har en lite annorlunda agenda än romulanerna. Hon ser drönarna som individer, inte namnlösa inaktiverade maskiner. Är det på grund av att hon är en syntetisk varelse? Betyder det här att hon är “aktiverad”, och har har tillgång till sina syntkrafter? Och vad har hon i så fall för syfte och plan med sin vistelse i borgkuben?

Kan vi lita på Picard?
Ett tema som eventuellt kan återkomma framöver i serien är den neurologiska avvikelse som Picard påminns om i det här avsnittet. Den som etablerades i The Next Generation-avslutningen All good things, och som kan leda till paranoia, hallucinationer och verklighetstrogna drömmar. Det vill säga, hur mycket av det som händer i den här serien är Picards egna fantasier? Alternativt, hur mycket av det som är sant som Picard säger kommer folk att avfärda som hjärnspöken?

Fast det allra göttigaste i hela avsnittet är väl ändå själva starten. En återblick till de dramatiska händelserna på First Contact-dagen år 2385. Där ser vi en syntetisk varelse dra igång det som sedan innebär undergången för både skeppsvarvet Utopia Planitia Fleet Yards och kolonierna på Mars. En imponerande läskig scen. Men en lite mer pedagogisk visualisering av det som hände, bra för oss som tyckte att det gick lite väl snabbt när den här händelsen skulle återberättas i första avsnittet.

Nu när jag gnällt om all mystik, så kan jag väl också säga att handlingen börjar hänga ihop lite mer redan här i andra avsnittet. Å andra sidan kan det ju bero på att jag börjat kolla fansidor. Men vi befinner oss fortfarande i expositionsdelen av den här berättelsen. Alla huvudpersoner är inte på plats ännu, avsnittet slutar ju med att han säker upp en person från sitt förflutna för att be om hennes hjälp. Kan det kanske ta hela första säsongen att få ihop hela Picards superteam?

Tills dess får vi kanske nöja oss med att götta oss åt roliga kommentarer, som när Picard säger “I’ve never really cared for science fiction”. Eller när läkaren säger “for a relic you’re in excellent shape”. Sedan är det ju också lite roligt att se vad vissa delar av trektwitter väljer att lyfta fram ur avsnitten. Den allra bästa repliken ur avsnitt två kanske ändå var “I didn’t know Romulans could be so hot”.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 2/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 717 tv-avsnitt.

Star Trek: Nemesis. Långfilmen om Picards klon, Datas brorsa och den livsfarliga dödsgasen.

Vad är dealen?

Nemesis är den tionde Star Trek-filmen och den fjärde Next Generation-rullen. Den innebär också det egentliga slutet för en era av minst sagt ojämna filmsatsningar, där originalseriens och The Next Generations-besättningarna avlöst varandra på vita duken. I mitt huvud var det sedan en låååång paus innan nästa film, J J Abrams reboot, kom till. Men tydligen inte. Det dröjde faktiskt “bara” sju år innan det var dags för nästa fas av Star Trek-på bio. När det gäller berättarstil, det visuella uttrycket och effekterna känns det däremot som om flera sekel förflutit mellan Nemesis och nya Star Trek.

Rent intrigmässigt händer det däremot en hel del i Nemesis:

*Ryker och Troi gifter sig.

*Picard upptäcker att någon har gjort en klon av honom

*Data upptäcker att han har en korkad kopia

*Romulanernas beslutande råd gasas ihjäl av ett nytt domedagsvapen.

*Romulanerna upptäcker att det var en dum grej att döda hela sitt beslutande råd och lämna makten åt en galen klon av kapten Picard.

*Den galne klonen vill totalförstöra Jorden, men också få en transfusion eller något liknande från Picard eftersom klonkroppen håller på att falla sönder.

*Picard besegrar till sist sin klon, men Data får offra sitt liv för att Picard ska kunna överleva.

Till en början är jag glatt överraskad av tonen i den här filmen. Det kändes ändå lite oväntat att man här försökte göra Star Trek till någon form av machoactionsåpa. Picard kör ett lite härligt bröllopstal, det är en massa skämt om att alla måste vara nakna på den kompletterande bröllopsceremonin på Betazed, varpå filmen nästan peakar i grabbighet när Picard, Worf och Data samlar ihop en massa androiddelar med en härligt fet truck i en öken.

Men introduktionens glädje byts sedan ut mot superskurksmörkret. Du vet, någon bleksiktig maktgalen nisse som är beredd att utplåna hela planeter för att uppnå världsherradöme. Men influenserna från Star Wars slutar inte där. För den där maktgalne personen, Shinzon, råkar också vara Picards klon – det närmaste vår åldrade kapten lär komma en egen son. Så vi har alltså en reversed Luke/Darth Vader-situation med en klontwist. Och som för att göra den där klonen ännu mer obehaglig så har han en hangup på Deanna Troi och använder sig av en telepat för att kunna ligga med henne mentalt. Jisses!

I ensemblen ingår det ytterligare en dubbelgångare, den korkade Data-kopian B-4. En av prototyperna till Data och hans onda tvilling Lore. Och det verkar inte som om man lärt sig något alls av upplevelserna med Lore, utan man sätter ihop B-4 ombord på Enterprise, och låter till och med Data föra över alla sina minnen till honom. Givetvis har B-4 ett separat minne som slår igång när ingen annan ser, och där har Shinzon gett honom instruktioner om att stjäla och föra över massor av information om Stjärnflottan till romulanerna.

Ska jag vara helt ärlig så tappade jag intresset sådär en halvtimme in i filmen. Det kändes som så mycket väsen för ingenting. Som det moraliska dilemma som Picard hamnade i efter mötet med sin klon: “skulle jag också kunna bli en maktgalen despot om jag haft en annan bakgrund”. Ganska grunt och enfaldigt utfört. Dessutom har vi väl redan rett ut Picards alternativa karriärs- och livsvägar i två avsnitt av The Next Generation (både The Inner Light och Tapestry). Tanken kan alltså inte ha varit helt ny för honom.

Och poängen med att Shinzon vuxit upp på planeten Remus, där befolkningen ser ut som små orchliknande djävlar? Här tar man verkligen i med allt vad man har. Som i den utdragna sekvensen på slutet där man räknar ner till att Shinzons domedagsvapen. thalarongasen, ska bli färdig att avlossas mot Enterprise. Här blev jag mest fascinerad över vilket segt vapen det där är, och ineffektivt. Medan filmens känslomässiga trauma, att Data offrar sitt liv för att kunna rädda Picards, var väldigt snabbt överstökat. Men så var han ju heller inte riktigt död. Han hade ju faktiskt redan gjort en säkerhetskopia av sig själv på den lite korkade androiden B-4. Så jag antar att det är B-4 som dyker upp i den nya Picardserien? Datas minnen och personlighet verkar redan ha tagit över B-4:s kropp i en tecknad fortsättning på det här äventyret.

Det är tydligt att man krämat på för att göra Nemesis till en fet rymdfilm, och bitvis får man mycket pang-pang, explosioner och en fet rymdskeppskrock för pengarna. Men samtidigt förlorar man också det Trekkiga med det hela. Här finns inte riktigt någon läxa att lära, eller någon filosofisk tanke. Knappt ens något fint avslut för The Next Generation-fansen. Hade en regissör som brydde sig om fansen låtit Wesley Crushers repliker klippas bort? Eller accepterat att favoritrollfigurer som Troi och Beverly Crusher nästan inte fick något utrymme alls i filmen? Nemesis känns som en film som försöker bli en tuff, hård och vuxen rymdfilm, men tappar bort hela sin Star Trek-själ på vägen (och lyckas väl inte något vidare med de tidigare nämnda ambitionerna heller). Men jag tycker inte att filmen är fullt så fasansfull som vissa fans låtit påskina. Mest lite långtråkig bara.

Ett lite snöpligt slut på The Next Generation, som tydligen tillsammans med Enterprises ytterst modesta framgångar ledde till att primäruniversumet började sjunga på sista versen….

Betyg: 4/10.

Det här är den tionde av 13 producerade Star Trek-filmer. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom sett 698 tv-serieavsnitt.

ENT: Minefield. Där Enterprise fastnar i romulanernas minfält.

Vad är dealen? Enterprise fortsätter att skriva om Star Treks förhistoria. Den här gången är det romulanerna som man har en first contact med, mitt i ett minfält. Fast egentligen är det här ett avsnitt där Archer försöker att lära känna den gåtfulle och tillbakadragne Reed. Och det kan man faktiskt bara göra när han är fastspetsad vid Enterprises skrov med ett magnetiskt spröt som sitter fast i en mina.

Att en planet är obebodd innebär inte att det är fritt fram att landstiga där, den läxan borde Archer ha lärt sig utantill det här äventyret. På väg mot en obebodd klass M-planet hamnar man nämligen i ett stort fält av osynliga minor. Så osynliga att man inte upptäcker dem förrän PANG!, en bit av skeppet försvinner i en stor explosion. Dessutom har ytterligare en mina fäst sig själv vid skeppet med magnetlås. Reed går ut för att fixa, och det är då ett av minans ben spetsar honom, metallpinnen körs rakt igenom hans ben. Lite okänsligt gjort för att vara en mina, trodde att de gick i luften när de stötte på motstånd.

Archer och de andra försöker hitta en rimlig lösning på hur man ska ta sig ur minfältet, rädda Reed och bli av med minan på skeppets skrov – allt i en lösning. De stressas på av romulanerna som snabbt är på plats med sina skepp. De har ingen förståelse för att man vill rädda en besättningsman, det finns ju flera andra ombord. Och det är i det här läget, mitt i arbetet med att få loss Reed, neutralisera minan och rädda skeppet som Archer bestämmer sig för att lära känna Reed lite bättre genom ett samtal, på tu man hand. Reed kämpar emot, men öppnar sig ändå lite för sin boss. .

Allt slutar förstås lyckligt, och på ett helt orimligt sätt (man skjuter ut Archer, Reed och minan i rymden. Archer skär av minans ben och sedan lyckas han och Reed skydda sig från detonationen med var sin bit av skrovet som de fixar att vinkla i exakt rätt vinkel medan de flyter omkring i rymden).

Matvanor: Hela avsnittet börjar däremot med en misslyckad frukost. Archer bjuder in Reed för att snacka lite skit, men Reed är stel, ansträngd och vill bara prata jobb. Trots att han blir bjuden på Egg Benedict.

Ordväxlat: Reed kommenterar kaptensfrukosten, när de två hänger ute på Enterprise skrov:

REED: Frankly, sir, from my point of view that kind of socialising has no place on a starship.

ARCHER: I had a CO once felt the same way. They’re your crew, not your friends. I thought about that a lot when I took this command, but then I realised this is not your typical mission. We could be out here for years. All we have to depend on is each other.

(—)

ARCHER: I appreciate your suggestions, Malcolm. Anything else?

REED: Well, since you asked. Bridge protocols have become somewhat lax. Too many people offering opinions. We’re here to carry out your orders, sir. You’re the Captain.

ARCHER: What’s the point of having a senior staff if they just sit around with their mouths shut? I’m glad they have opinions. I rely on them. Keep going.

REED: And in the area of security I sometimes think you could show a little more caution, sir.

ARCHER: I’m aware of your concerns in that area.

REED: Not to say that it hasn’t been a privilege to have served with you.

ARCHER: Ah ha.

REED: Sir?

ARCHER: You’re talking in the past tense, Lieutenant.

Personlig utveckling: Det visar sig att Reed inte alls är ett fan av Archers flummiga ledarstil. Han vill ha tydligare rangordning, mer disciplin och inga mysiga frukostar med sin högsta chef. Stiff internatskolebritt, helt enkelt. Men när han är fastnålad vid Enterprise skrov får vi reda på lite mer detaljer. Som att han valt bort en karriär inom flottan eftersom han är livrädd för att drunkna. Några problem med att dra ut sin syrgassladd och kvävas till döds ute i rymden visar han dock inte sig ha, inte när det gäller att offra sig för resten av besättningens överlevnad. Archer tolererar däremot inte något sådant hjältemod, och räddar hans liv. Hur skulle han annars kunna pumpa Reed på fler personliga detaljer?

Några nya kontakter? Den första kontakten med romulanerna består dessvärre inte av så mycket kul. De är mest förbannade på att någon inkräktar på deras territorium, och tjatar bara om att Enterprise ska sluta spionera.

Vårdslöst beteende? Det kanske inte passar in här, men jag är väldigt imponerad av att man kan stå lite avslappnat på ett rymdskepps utsida, medan skeppet kör runt bland en massa minor. Den tekniken kring hur man fäster skor vid skrovet är jag mycket intresserad av. Jo, jag fattar att det har att göra med magnetism på något sätt, men det ser ändå ganska lätt ut att trippar runt där på skrovet på ett skepp i rörelse.

Transportörtrubbel: Var det inte jättelänge sedan man ens anvånde sig av transportören?

Det här kändes precis som…

Det bästa med det här avsnittet är valet att göra ett litet kammarspel av Archers och Reeds möte på Enterprises utsida. Ganska snyggt tänkt tycker jag. Vi låter de här två männen ha ett nära samtal med varandra, när de nästan kan ta på rymden och tomheten omkring dem. Men på nytt ett avsnitt som, trots det dramatiska innehållet, stundtals kändes väldigt segt. Lika fint som det där rymdkammarspelet var, så var det också lite för långt. Jag tröttnade helt enkelt.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 690 tv-avsnitt .

DS9: Inter Arma Enim Silent Leges. Sektion 31 gör comeback!

Så var det äntligen dags för det andra avsnittet om Sektion 31, i alla fall om man som jag följer produktionstidslinjen. Sektion 31, som så mycket kretsade kring i Star Trek: Disoverys andra säsong, introducerades ju faktiskt i Deep Space Nine, närmare bestämt i Inquisition. Det slutade med en uppenbar cliffhanger: organisationen skulle troligtvis höra av sig till doktor Bashir på nytt, och Sisko tyckte att doktorn skulle hänga med på Sektion 31-tåget för att ta reda på mer om denna mystiska, hemliga och eventuellt helt autonoma organisation inom Federationen.

Ungefär ett år senare väljer producenterna att plocka upp den här lösa tråden (man tar verkligen god tid på sig med sånt här), och nu är det meningen att Bashir ska spionera lite för Sektion 31 på en medicinsk konferens som arrangeras på Romolus, med stora delar av det romulanska ledargarnityret på plats. Sloan, den mystiske kontaktpersonen från Sektion 31, har redan börjat planera för vad som ska hända efter att kriget mot Dominion är slut, och förutspår att just romulanerna kommer att bli det stora hotet mot Federationen. Så, han frågar något i stil med: “Bashir, kan inte du hålla lite koll på de där romulanska ledarna åt mig?”

Och det visar sig vara ett svårt uppdrag att säga nej till eftersom Sloan själv dyker upp på den där konferensen, fast under en annan identitet. Bashirs uppgift är främst att ta reda på om en av de mer otäcka romulanerna, Koval, lider av Tuvan-syndromet – ett slags Vulcan/Romulansk variant av Alzheimers. Snart inser Bashir att Sloans plan är att på något sätt accelerera sjukdomen hos Koval, vilket väl i praktiken är att se som ett mordattentat. Bashir springer både till överordnade inom Federationen och till den romulanske senatorn Cretak, som Sloan förklarat är vänligt inställd till Federationen, och skvallrar. Slutsatsen blir att Cretak och Bashir på något sätt ska försöka förhindra mordet på Koval, men att gå inofficiella vägar. Man vill inte skapa en konflikt mellan Federationen och Romulus när alliansen mot Dominion är så skör.

Jag inser att jag kanske blivit något moraliskt förstörd av alla de senaste årens tv-serier där antihjältar och plågade själar varit huvudpersoner, för ibland har jag svårt att faktiskt hänga med på vad intrigen ens går ut på här. Bashirs Federationsskolade själ är nämligen så ren och vit och oskuldsfull att han framstår som helt osannolik med sin ofantligt stora moraliska upprördhet över att Sektion 31 eventuellt planerar ett lönnmord på en romulansk militär. Kalla det Killing Eve-effekten, men jag förväntar nästan inte något annat från en hemlig säkerhetstjänst, inte på tv i varje fall. Kanske kan Sektion 31:s kanske mest korrupta period som jag just upplevt i Star Trek: Discovery-serien också spela in.

Men rent dramaturgiskt är det också en smula enahanda att Bashir helt avstår från vara inne och kleta i den moraliska gråskalan här. Alltså, att han ändå överväger om det kanske ändå vore en ganska bra grej att en högt uppsatt politiker, som bland annat är uppriktigt intresserad av hur man använder sig av kemiska stridsmedel, kanske röjs ur vägen. I stället så beror Bashirs darr på stämbanden enbart på indignation över all denna smutsiga realpolitik och ondska.

I själva verket så är det heller inget lönnmord på väg. Så intresserade var inte den tidens tv-skapare av att smutsa ner varken Federationen och Sektion 31. Bashir var helt enkelt bara en kugge i ett större maskineri. En duktig idiot som fick det att se ut som om det vore ett lönnmord på väg, så att Koval (som i själva verket samarbetar med Federationen) skulle få en ännu starkare ställning i det romulanska imperiet. Och den sympatiska Cretak skulle röjas ur vägen, för hon var ju innerst inne en nationalist som nog inte gick att lita på i längden. Bashir var precis så ädel och förutsägbar att han blev visselblåsaren som gjorde den verkliga kuppen möjlig. Bashir blev helt lurad, alltså. Det hela kryddas dock med lite hårdföra förhör och romulansk tribunal, så helt ospännande är det inte. Däremot möjligen en smula tröttsamt att Sloan närmast framstår som någon form av övernaturlig sort, omöjlig att sätta dit, förutspå eller förstå sig på.

Det absolut jobbigaste med hela det här avsnittet är Alexander Siddigs extremt påfrestande överspel i det här avsnittet. Nog för att hans rollfigur är förnumstig och självgod, men det var en jävla dramaqueenvibb på nästan varenda replik här. Så pass mycket att jag inte ens kunde ta in hans moraliska poänger, utan snarare lite äcklad av hans renlärighet. Och så ska vi ju inte behöva ha det.

Tydligen kan jag i och med det här avsnittet sluta att tjata om bristen på kontinuitet och den undanskymda tillvaro som Dominionkriget haft i den här sista säsongen av Deep Space Nine. För det här är det sista fristående avsnittet i serien. De sista tio timmarna av den här säsongen ska tydligen hänga samman på ett helt annat sätt än resten av avsnitten. Det ska bli intressant att se hur det blir!

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 592 tv-avsnitt.

DS9: Image in the Sand och Shadows and Symbols. Budbärarens sfär, Kira vs Romulanerna, Jadzias solexplosion och en ny Dax.

Efter att ha sett de två första avsnitten av den här (sista) säsongen av Deep Space Nine så kändes det lite fånigt att inte behandla dem som ett dubbelavsnitt. De är uppenbarligen skrivna så, även om de ursprungligen sändes med en veckas mellanrum. Första avsnittet ägnas i stort sett enbart åt att bygga upp flera plotlines som sedan får pay-offs i den efterföljande episoden. Ja, avsnitten hänger till och med ihop sömlöst när man ser serien på Netflix, den sista scenen i Image in the Sand fortsätter i Images och Shadows inledning utan många sekunders glapp i skeendet. Så modern och bingetittningsvänlig brukar verkligen inte Deep Space Nine vara.

Huvudintrigen i bägge avsnitten handlar om Benjamin Sisko, och utgör ett slags ramhandling i avsnitten. När Image in the Sand börjar så har hans time-out från jobbet på jorden pågått i tre månader, och han har fortfarande inte hört något från profeterna/maskhålsvarelserna. Men en dag när Sisko sitter och spelar piano på pappans etablissemang så får han äntligen en syn. Sisko ser sig själv gräva i sanden i Tyree, där han hittar ett stenansikte som sedan förvandlas till en levande kvinnas fejs. Efter lite detektivarbete på hemmaplan från Jakes sida så står det efter några turer klart att kvinnan i visionen är Benjamin Siskos biologiska mamma – en person som Benjamin inte ens visste fanns. Pappan ger honom ett halsband som tillhört modern, där det på gammalbajoranska står “The orb of the emissary”. Det finns alltså en till sfär! Efter att Benjamin med en hårsmån undgått att blivit knivmördad av en medlem av den ondskefulla Pah-kulten så beger han till Tyree för att hitta orben. Kanske har den inte slocknat som de andra! Kanske är det här räddningen för profeterna! Men när han står med väskan packad, redo att dra iväg så knackar en ung kvinna på dörren. Det visar sig vara Ezri Dax. Hon är första avsnittets cliffhanger.

I Shadows and Symbols får vi lära känna denna nya värdperson åt Dax. Ezri råkade vara den enda trillen inom räckhåll när man akut behövde placera symbionten Dax i en värdkropp efter att Jadzia blivit överfallen av en ond ande. Ezri är alltså helt oförberedd på att plötsligt dela medvetande med en annan varelse, och har svårt att hantera och sortera alla intryck och minnen som Dax gett henne tillgång till. Hon är rolig och charmig – men framstår som något av ett våp jämfört med Jadzia.

Ezri hänger med till Tyree, där Benjamin blir allt tossigare ju längre in i öknen man kommer. Till sist lyckas han gräva fram sfären – men just när han ska öppna den så sammanlänkas han med någon form av fantasier om science fiction-författaren Benny Russell från profetvisionen i avsnittet Far Beyond the Stars. Siskos handlingar bestäms nu på något knepigt sätt av Russells, så Sisko blir handlingsförlamad när Russell hindras från att fortsätta berättelsen han skriver på om Jake Sisko. Väldigt meta, det här. Russell skriver sin berättelse på väggarna i sitt rum på psyket, så det är hans läkare som försöker stoppa honom från att gå i ni en Deep Space Nine-psykos (det här får en eventuellt också att undra över hur producenterna och manusförfattarna som jobbar på den här serien egentligen mår). Till sist övervinner Sisko även den där surrealistiska prövningen, och öppnar sfären som frigör en energi som i sin tur öppnar maskhålet på nytt. Sisko får också en vision med en av maskhålsvarelserna och inser hur även hans mammas äktenskap med pappan var iscensatt av profeterna. Allt för att The Sisko skulle bli till. Predestination så det skriker om det, alltså. Avsnittet avslutas med att Sisko i triumf återvänder till Deep Space 9.

Där har Kira varit boss under Siskos frånvaro. Bland annat har hon skött kontakterna med den romulanska senatorn Cretak som flyttat in på rymdstationen som en del av allianssamarbetet mot Dominion. Och man kan väl säga att det uppstår en ganska så grov lesbisk vibb mellan de två. Den är dock som bortblåst när Kira får reda på att det finns en massa vapen på den bajoranska måne där romulanerna fått anlägga ett tillfälligt sjukhus. Är de ute efter att invadera Bajor när kriget är slut, misstänker alla. Kira iscensätter då ett slags chickenrace där hela den bräckliga alliansen mot Dominion står på spel. Hon samlar några bajoranska skepp för en blockad runt månen med sjukhuset, och viker inte undan ens vid hot om en väpnad attack från romulanernas sida. Till sist är det det Cretak som måste ge sig.

Worf är å sin sida desperat efter att kunna utföra ett stordåd som ska ta Jadzias själ in i Sto-Vo-Kor, den klingonska motsvarigheten till himmelriket. Han får hjälp, eventuellt oönskad sådan, av Bashir, Quark och O’Brien som följer med på Martoks skepp för att utplåna Dominions stora rymdskeppsvarv. Man lyckas utlösa en explosion på en närliggande sol som snabbt förvandlar varvet till aska. Därmed är en av de viktigaste kuggarna i Dominions krigsmaskin förstörd.

Parallellt med allt annat som händer så får vi också några insikter i läget på Cardassia Prime där stämningen blir allt mer ansträngd mellan den cardassiske befälhavaren Damar och Dominionbossen Weyoun. Cardassiern super rätt mycket och Weyoun tycker hela tiden att Cardassierna är slappa och oorganiserade. Deras sidohandling är mest av ett slags löpande kommentar till allt annat som händer i avsnitten, ett slags förstärkning av hur risigt alliansen egentligen ligger till. Men vid avsnittets slut ser det ovanligt muntert ut. Bajoranerna har fått tillbaka sina gudar, budbäraren är tillbaka på Deep Space 9 och Kira är bossigare och tuffare än någonsin.

Seriens skapare har själv tyckt att det var extremt vågat att göra ett så pass stillsamt inledningsavsnitt på en säsong som Image in the Sand. Själv tyckte jag att känslan nästan var precis tvärtom. Visst fanns det en deppig vibb över avsnittet, men berättandet var ovanligt vitalt och rappt. Fyra parallellhandlingar är man inte riktigt bortskämd med. Tempot blir högre, även om det inte är förrän i det andra avsnittet som det blir mer åka av med action och upplösning. Kan man hålla uppe det här tempot och flytet i berättandet så kan det här bli den bästa säsongen av Deep Space Nine någonsin.

För mig känns det verkligen som en lättnad att gå in på sista varvet på en Star Trek-franchise. Det gör känslan att känslan av oändlighet kring det här projektet börjar avta något. De mer såpaliknande tendenserna tilltar dock något i det här avsnittet. Att det dyker upp en ny biologisk morsa till Sisko är till exempel ett typiskt “vi hittar på under tiden”-grepp för långa såpaliknande historier. Ett slags lönndörr i ett allt för tajt dramaturgiskt bygge.

Betyg: 7 & 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 1 & 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 560 tv-avsnitt.