Star Trek-serier: The Classic UK Comics, Vol 3. Slutet på det brittiska parallelluniversumet.

Här har vi en annan surdeg till blogginlägg som jag nu, för tredje sommaren i rad, försöker slutföra: megabloggposten det tredje tjocka albumet med brittiska Star Trek-serier.

Sanningen att säga var det här ett arbete som gick rätt trögt redan innan jag for iväg till USA för att jobba. Visst var det till en början rätt fängslande med detta parallella UK-producerade trekiversum, som var under produktion ända fram till 1979. Ett fristående serieprojekt som jag tidigare skrivit om här och här. Men i den här tredje samlingen verkar luften lite gått ur serieskaparna. Det blir rätt slarvigt tänkt och utgjort på sina ställen.

Britterna körde verkligen sitt eget race på flera sätt, men en hel del av deras idéer och uppslag dök faktiskt upp senare i de amerikanska Gold Key-serietidningarna. Eventuellt för att de bestod av ganska enkla och förutsägbara troper som ingår i grunduppsättningen av SF-koncept, men jag spekulerar gärna i att det fanns en hel del utvecklingspotential i de brittiska seriemanusen som andra desperata manusförfattare kunde kopiera delar av.

I UK publicerades serierna som följetonger, med lite yxigt och rätt komprimerat berättande till följd. De brittiska berättelserna var långt ifrån definitiva, snarare mer någon form av utkast, i bland fanns det inte ens plats att förklara varför eller hur saker och ting hände.. Därför fanns det gott om spelrum för att göra mer utvecklade versioner med diverse utsvävningar av de brittiska äventyren för andra serieskapare. Sedan är väl frågan förstås om det faktiskt förekom någon som helst samordning bland de som skrev och ritade Star Trek-serier. Kanon är högst flytande, och de brittiska manusförfattarna hittar på lite egna uppfinningar när det faller dem in.

Totalt 14 äventyr ryms i den här utgåvan, där det också finns lite extramaterial i form av den andra delen av den särskilda ordbok som man här skapat för det brittiska trekiversumets mer avvikande detaljer och uttryck. Man bjussar också på några tidningsomslag med Trek-motiv samt tecknade serier som använts för reklam, eller superkorta äventyr gjorda för olika sådana där maskiner som man tittar på diabilder genom. Inte ViewMaster, som jag tror folk använde när jag var liten, utan någon sorts mini-diaprojektor kallad Give-a-show här kan du se äventyret på youtube.

Och som vanligt gör jag ett megalångt blogginlägg kring de olika äventyren i den här samlingen. Är man komplettist så är man.

The Mindless One är mest intressant för den…eh…originella kriminalvård som man bedriver på planeten Janvar. Eftersom man inte får skada folk fysiskt där, så har man kommit på ett lite eget sätt att hantera ett gäng hårdföra rebeller på. Janvar-metoden består av att man för över rebellernas medvetanden till en sond som skickas ut i rymden, medan kropparna bevaras i stora behållare på hemplaneten. Man burar alltså in och deporterar hjärnorna, men inte deras kroppar, och kommer därigenom runt planetens humanistiska regler kring bestraffningar.

Man verkar däremot inte ha tänkt så mycket på vad som skulle hända om den där kapseln, på sin färd ute i rymden, skulle stöta på något skepp med en intelligent art. Som Enterprise, till exempel. Kirk och de andra är som vanligt lite för godtrogna och snälla, och vips har den märkliga kapseln tagit kontroll över hela deras skepp genom någon form av mind-control. Enterprisebesättningen tas som gisslan och kursen sätts mot Janvar. När de styrande där förstår att Federationsskeppet har skurksonden ombord så skickar man missiler mot Enterprise i självförsvar.

Målet för sond-medvetandena är att ta tillbaka sina kroppar, men medan de är upptagna med det så lyckas Spock överbelasta de nu allt mer multitaskande hjärnorna på sonden. Spock tar över kontrollen av Enterprise från de kriminella snillena.

När till sist faran med skurkarna är avstyrd väljer Kirk att avstå från en första kontakt-träff med Janvariterna. Det får räcka med att bli beskjuten en gång, verkar han tycka. Det kan jag väl nästan förstå, däremot undrar jag fortfarande varför Kirk plötsligt pratar i en handmick ombord på Enterprise. Den återkommer även i senare serier i det här albumet, så kanske har vi att göra med ett slags paradigmskifte. Eller så är det bara ett enkelt sätt att skilja på vad som är dialog och vad som är direkta order. Tonlägen kan ju vara lite svåra att visualisera i en tecknad serie.

The Perithees Alliance

Ett ganska tråkigt, om än ambitiöst kidnappardrama. Romulanerna vet att ambassadör Sork från planetsystemet Perithees är en supernyfiken person, så det räcker att skicka upp ett obemannat skepp i närheten av Enterprise, så är man förvissade om att han kommer att tjata sig med på expeditionen som ska undersöka det. Sen är det bara att håva in fångsten – det vill säga fjärrstyra iväg skeppet och ta både ambassadören och några besättningsmän från Enterprise som fångar. Tanken är att om Kirk lyckas slarva bort en ambassadör på det här viset, så kommer Federationens rykte att gå i botten. Viktigt eftersom romulanerna och Federationen slåss om inflytande hos planetsystemet som Sork kommer ifrån.

Mest spännande blir det här avsnittet när Spock och Kirk håller på att bli transporterade rakt in i en aktiv vulkan (konstigt att det inte händer oftare). Man blir också bundis med den apliknande urbefolkningen på den planet där romulanerna har sitt högkvarter. Men bara för att urinvånarna ser ut som gorillor så tar det ett bra tag innan Kirk och Spock inser att de har att göra med en intelligent art (så fördomsfullt är det alltså ombord på Enterprise!).

Med hjälp av lite intel från de nya, håriga kompisarna lyckas man senare frita gisslan. Inte helt okomplicerat förstås. Hus exploderar och ett rymdskepp de flyr med är riggat för att sprängas en bit på färden (det undkommer man genom att transporteras till Enterprise i farten, något som tydligen är rätt farligt, sägs det). Sork räddas och han är extremt imponerad av Kirks målmedvetenhet, och kommer bara att ha snälla saker att säga om Federationen i framtiden.

De kreativa brittiska tecknarna bestämde förresten sig här för att Enterprise kan göra skeppet osynligt för romulaner. Det brukar ju vara tvärtom, så tydligen fanns det utrymme att ta sig konstnärliga friheter.

The Sabotueur within

Och här kommer nästa ärkefiende, klingonerna. De har en annan plan för att oskadliggöra Enterprise. Det här är en variant på en rätt så vanlig trope – en mystisk alien attackerar skeppet genom att omärkligt ta över olika människors kroppar och medvetanden. Klingonerna själva kan inte sånt här, utan de tar hjälp av en cereonier som tydligen utan större problem kan lämna sin kropp, flyta genom rymden bort till Enterprise och sedan kontroll över någon annans lekamen. Nackdelen är att den kropp hen tar över är förbrukad om varelsen lämnar den – att råka ut för cereoniern innebär alltså en säker död.

Den där flytande personligheten har en svaghet, den är väldigt lättstyrd. Det är först när den där varelsen (och hans människokropp) håller på att mixtra för att spränga Enterprise i tusen bitar, som Spock förstår att det enda sättet att bekämpa varelsen på är genom…förvirring. I stället för att fjärrstyras genom order från klingonerna så plockar hen upp Spocks irriterande jobbiga telepatiska meddelanden. Till exempel: “Vad heter Jordens kontinenter?”, eller “Repetera alfabetet baklänges”. Och då GÅR det ju förstås inte att koncentrera sig! Till sist kan Spock skicka tillbaka det cereoniska medvetandet över till klingonerna med uppdraget: “DESTROY!”

Fejkstarten av äventyret, där vi först tror att Enterprise sprängs i luften, men sedan inser att det bara var en modell i ett klingonskt laboratorium förutspår ungefär hundra liknande anslag i Star Treks holodäcksavsnitt.

The Void of Storms

Den här berättelsen handlar om Zar, som tillhör den populära Star Trek-communityn maktgalna vetenskapsmän. Han har försökt ta över planeten Zentar med sin imponerande superstarka robotarmé. För att skydda sig har Zentar skapat en rymdvirvel som skyddar deras planet från den måne där robotarna finns, medan Zar förvisats ut på vischan någonstans. Allt är frid och fröjd tills Enterprise lullar förbi, och blir ett perfekt verktyg för Zar. Genom att använda sig av Enterprise kan han återförenas med robotarmén han skapat. Kirk och hans manskap lyckas dock överlista Zar och hans trupper, och spränger hela hans bas i bitar innan robotarna hinner attackera Zentar.

En rätt lam historia det här, men däremot den första jag sett där man använder berättargreppet “låt transportörstrålen stå öppen om vi behöver återvända till skeppet”. Som om det vore någon jävla hiss. För att inte tala om den uppenbara säkerhetsrisken. Mycket riktigt tar Zar sig till Enterprise genom den “öppna” transportören. Det är bara ett av många moment i hans plan som bygger på antaganden som han inte kan veta något om där i sin isolation. Som att man kan lämna transportörstrålen “öppen” alltså. För första gången i Star Trek-historien. Låter jag upprörd. Det stämmer.

En annan sak man undrar över är ju varför zentarerna lät den supersmarte Zar behålla en robot hos sig? Hur kunde de inte förstå att det skulle sluta med en katastrof? Men den allra konstigaste grejen är att Zars försök att attackera Zentar bara blir möjlig eftersom Kirk menar att det är helt omöjligt för Enterprise att ändra kurs och undvika den robotspäckade månen. Så loj är man inte van att se Kirk.

Jag är dock väldigt nöjd med att två av huvudpersonerna hette Frekk och Stakka. Samt att man varit lite kreativa och hittat på lite ny utrustning åt Enterprise-crewen. Här finns en manick som kan visa minnen på en tv-skärm, och en drönare som kan scanna landskap och andra omgivningar.

Spheres of War

Det här var ett megalångt äventyr. Det kändes som om det aldrig skulle ta slut. Och det var komplicerat på fel sätt.

Enterprise fångas av massor av små metallsfärer, som styr skeppet till en planet befolkad av flugvarelser. Deras ledare ber om hjälp och beskydd från grannplaneten Morkor som hotat att invadera dem, men Kirk vill inte ha något med saken att göra. I alla fall inte förrän han får höra att det är klingoner som ligger bakom mobiliseringen på Morkor. Då kastar han all försiktighet (och Generalorder Ett) överbord. Han och Spock lovar till och med att lösa flugledarens allra mest ömmande privata problem, att rädda hans son som blivit tillfångatagen och sitter i finkan på Morkor.

Sedan väntar en massa turer fram och tillbaka. Den där sonen missuppfattar ett telepatiskt meddelande från sin farsa, och rymmer från sin cell i stället för att vänta på att bli räddad. Enterprise får också ensamt stoppa en massa klingonska skepp på väg till Morkor. Och så kommer ledarflugan först mot slutet av äventyret på att han kan använda de där metallkulorna som förde Enterprise till hans planet, för att effektivt stoppa klingonerna.

Två fantastiska uppfinningar lättar ändå upp det här lite tunga äventyret. Dels det som kallas för “thought-implantation equipment”. Någon sorts maskin som snabbt matar in den klingonska personlighetstypen i ens hjärna – i det här fallet är det Kirk och Spock som behöver lära sig lite klingonsk know-how innan de ska förklä sig till sådana inför ankomsten till Morkor.

Sedan finns det också något som kallas för tele-confusion. Men det är egentligen bara gammal hederlig desinformation. Rebellerna på Morkor (som inte gillar klingonernas maktövertagande) sänder helt enkelt ut felaktig information på planetens tv-kanal, så det ser ut som om flugfolket från Tharkia framgångsrikt anfaller Morkor. Ledarna för klingonernas fejkregering har så dålig intel att de också går på de förfalskade filmerna.

Shell Game

Det här äventyret följer egentligen direkt på det förra. Man befinner sig i samma del av rymden, och Enterprises kostsamma seger innebär att skeppet är skadat och ammunitionen slut. Det leder till man nu blir utmanade av romulanerna som har en liten koloni i samma hood i galaxen. De har fått nys om att Enterprise är i dåligt skick efter sin fajt med klingonerna, och har förstått att de har rätt stor chans att besegra skeppet.

Romulanernas koloni finns på planeten Karr, som redan tidigare hade en befolkning av människoliknande varelser. Vilka som är romulaner syns främst på att invasionsmakten klär sig i outfits som påminner om Jordens romarrike. Vi lär också känna sklurrianierna i det här äventyret, ett snigelfolk som svävar på små plattformar och styr sina rymdskepp med tentaklerna. De kan i nödfall även försvara sig genom att producera ett osynligt sekret som folk halkar på. Deras ledare kallas för the shell supreme, och tillfångatas av romulanerna tillsammans med Kirk. Tanken är att de två ska slåss för sina liv i en amfiteater (en populär trope inom Star Trek-spinofferna, parodierad till exempel i Lower Decks.). Motståndaren är en dinosaurieliknande varelse. Hur ska man ta sig ur denna knipa?

Jo, Spocks telepatiska krafter har i just det här avsnittet tydligen spillt över på Kirk, som liksom kan få mental kontakt med Spock på egen hand. Det gör att Spock kan ta sig ner till planetens yta för att rädda snigeln och Kirk, varpå de i stället jagas av romulanerna och en terrastron – det senare är en sorts hund med tre huvuden, vart och ett med sin egna specialitet. Ett har riktigt bra syn, ett annat har ett utvecklat luktsinne. Det tredje verkar vara mer inriktat på att döda. Men de har ingen chans mot en dinosaurie på vift.

Jag blir ändå lite förtjust i den där Shell Supreme i det här äventyret. En figur som man gärna hade velat se åka runt på sin plattform i en tv-serie. Det är väl det enda som egentligen sticker ut i en serie som mest känns oinspirerad. Eller så har jag läst för många Star Trek-sereir nu?

To Rule the Universe

Det här är det sista ordinarie äventyret i den här samlingen. De övriga har publicerats i olika specialutgåvor. I den här följetongen får Enterprise kontakt med befolkningen på planeten Plixes. Här styr diktatorn Gokron, tillsammans med sin premiärminister Chekra. Planeten har fantastiska scanners, som på ett ögonblick suger ut all information om Enterprise och Federationen ur skeppets databaser, information som sedan överförs till diktaturteamets hjärnor på ett ögonblick. Ja, de kan till och med kopiera tankar, minnen och kroppar, så på ett ögonblick har Gokron och Chekra blivit kopior av Spock och Kirk (en liknande informationsöverföringsinnovation såg vi i ett annat äventyr tidigare i det här albumet, ett bekvämt manusgrepp där man effektivt kan gå vidare i handlingen). De två har som mål att ta sig till Federationens årliga kongress på Jorden, och ta livet av hela generalförsamlingen. Ett första steg för att på sikt kunna erövra hela Federationen.

Manusförfattarna har uppfunnit något som heter ultra-range beaming, en möjlighet att transportera personer extremt långa sträckor via Enterprise. På det sättet kan Gokron och hans sidekick ta sig direkt till Jorden via transportör, ett påfund som också underlättar infångandet av bovarna i det här dramats upplösning. Kvar på Plixes finns Spock och Kirk, som lyckas undkomma en avrättning. tack vare ett vältajmat fängelseuppror., en revolt som sedan utvecklas till en regelrätt revolution på planeten.

Efter en del efterforskningar visar det sig att Gokron och Chekras förvandlingskapacitet hänger på att maskinen som utfört den fortfarande är online., också det en väldigt praktisk detalj i den här manuskonstruktionen. Genom att spränga maskinen i bitar på Plixes avslöjas deras bluff på Jorden. Allt löser sig till slut, förstås, om än i sista sekunden – det är ytterst nära att hela Federationens ledarskikt gasas ihjäl.

Själv är jag mest förtjust i den ljudbomb som Gokron och Chekra bränner av i Federationens plenum, och som knockar alla medvetslösa. Ljudvapen i serier blir alltid lite extra snygga. Lite intressant är det också att manusförfattaren insåg att det här avsnittet kanske var i våldsammaste laget för Star Trek-konceptet och la till en liten brasklapp i en av rutorna: “So it was that the Enterprise, seldom a vessel of deliberate combat, sent her deadliy children om a misson of destruction”.

The Zodian sacrfice är ett fyrasidors miniavsnitt från en specialutgåva 1972. Ett zodianskt skepp attackerar Enterprise, men egentligen bara för att de vill bli räddade. Deras koloni på planeten Korak har blivit anfallen av ett gäng urtidsmonster, och de behövde hjälp för att komma därifrån. Men när Kirk håller på att bli dödade av en av skräcködlorna så offrar zodianerna sina liv för att rädda honom. Mer än så hann man inte riktigt med på de här två uppslagen.

Det sexsidiga äventyret Smoke and Mirrors publicerades i en sommarspecialutgåva av tidningen Valiant. I det här svartvita äventyret attackeras den fredliga planeten Fornia av strålar från rymden. Vilken tur att Kirk och Spock råkar vara där på besök, eftersom det är klingoner som är i farten. De har konstruerat en kraftfull stråle som de tänker använda för att utpressa Fornias invånare så att de utan motstånd låter sig förslavas. Men Spock och Kirk kommer på den smarta idén att skicka upp en liten raket med speglar på. När klingonerna använder sin dödliga stråle mot den så reflekteras den tillbaka mot skeppet. Och SWOSH! så utgör klingonerna inget hot längre. För enkelhetens skull verkar de nämligen bara ha framställt ett skepp med den där dödsstrålen.

Planet of the Dead och What is this thing called Spock är också korta äventyr från TV21:s årliga specialalbum. De är också lite slarvigare tecknade än vad jag är van vid. I Planet of the Dead är man på väg mot planeten Selkye för att grunda en bas där,. Man hittar resterna av en civilisation, uttorkade jättepaddor och små knubbiga maskvarelser som faktiskt verkar vara vid liv. Men maskarna visar sig vara ett slags parasiter som suger livskraft ur andra varelser och (på ett magiskt sätt) överför livskraften till de där torra paddorna, som då blir levande igen. Tyvärr var paddvarelserna för effektiva för sitt eget bästa, och hade lyckats utplåna allt annat liv på planeten i sin jakt på energi. Frågan är ju bara om Enterprisebesättningen släppte ut de där små maskarna från metallbehållaren man fångat dem i, och som satte stopp för energiöverföringen, innan man lämnade planeten?

What is this thing called Spock? utspelas på planeten Taragon, En koloni där man utvunnit mineraler i 20 år. Men så plötsligt en dag så sker en massa explosioner och naturkatastrofer. En gigantisk tentakelvarelse reser sig ur marken och skapar kaos i kolonin när den snabbproducerar ondskefulla kopior av de människor man stöter på. Men Spock lyckas få telepatisk kontakt med varelsen, som lever under jordytan, och en deal om en fredlig samexistens med kolonisterna sluts.

I The Gods have come är Enterprise ute och sniffar på en annan galax, minsann. På nytt hamnar man mitt i en konflikt mellan två primitiva civilisationer, Parracas och Turracas , som skiljs åt av en aktiv vulkan. Det ena folket är fredsälskande, det andra krigiska – bägge är telepater. Spock och Kirk undgår med en hårsmån att kastas i vulkanen när de är fångar hos den mer kritiska delen av befolkningen. Vulkanen får nämligen ett gigantiskt utbrott som utplånar större delen av krigarfolket. Ja, det var väl det. Just det, en sak till, det fredliga folkets ledare är en lättklädd donna, förstås.

Rock and a hard place är en annan högst ordinär story, där Enterprise och besättningen ytterligare en gång dras in i en konflikt mellan två civilisationer. Äventyrets fem sidor ger inte plats för särskilt mycket finlir, det mest intressanta är väl att Enterprise utsätts för ett vapen som liksom täpper till motorerna på skeppet. Och när Kirk blivit fängslad så blir han fri genom att vissla monotont. För det gör vakten så arg att han kommer så pass nära cellen att Kirk och de andra besättningsmedlemmarna kan övermanna honom. Mest förbryllande är dock vad som hänt med Spocks ansikte i den sista serierutan.

Sista äventyret i den här samlingen kommer från en BBC-utgåva. A bite of the apple, en ensidesgrej där Kirk retar Spock för att han ser ut som Satan. Helt obegriplig, om jag ska vara ärlig.

Sammanfattningsvis: Som jag antydde i början av det här lååååånga inlägget (jag fick gå och lägga mig och vila en stund efter att jag korrläst första hälften), det är en rätt oinspirerad samling äventyr det här. Många bygger på ungefär samma ingredienser. Planeterna man besöker behöver ofta hjälp för att kunna försvara sig mot en fiende, eller så är det en ondskefull envåldshärskare som ska avsättas. Kirk och Spock räddas förhållandevis ofta av olika revolterande rebeller på antingen ockuperade planeter eller ställen som lyder under en despot. Och så hämtar man en hel del inspiration från dinosaurier när man ska hitta på odjur (även om en trehövdad hund onekligen är ett avsteg från denna princip). Och en del av äventyren må se rätt snygga ut, men de är varken lättlästa eller särskilt intressant berättade.

Men det är ju inte därför man läser det här. De brittiska tecknade serierna kollar man in eftersom man älskar utflykter in i de mest obskyra delarna av Star Trek-universumet .Och så känns det lite spännande med en produkt som görs av personer som har måttlig eller begränsad kunskap om Star Trek-konceptet, men likt förbannat ska hitta på äventyr som utspelas där. Och så blir jag lite nostalgisk också. Minns hur bristen på tecknade serier var så stor att jag läste tidningarna om och om igen tills jag nästan kunde dem utantill. Varenda detalj granskades. Så även om de här äventyren slarvades ihop är jag ganska så säker på att det var många som otåligt väntade på varje ny del i sagan om serie-Star Trek.

Nästa stora serieutflykt för min del blir troligtvis samlingen av Star Treks amerikanska dagstidnings-strippar. Men de kanske får vänta tills nästa sommar.

Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 15 lite större seriealbum samt 797 tv-avsnitt. Och lite till…

Star Trek: Discovery. Unification III. Det där Discovery äntligen vävs samman med Star Trek-historien. Och på ett befriande actionfritt sätt dessutom.

Men så fick jag då EXAKT det avsnitt jag suttit och önskat mig de senaste veckorna. Ett där det inte finns ens en tillstymmelse till action, utan där veckans mest rafflande scener utspelas på en vetenskaplig hearing. Kan det BLI mer klassisk Star Trek-feeling? (Ja, jag har tittat på rätt mycket avsnitt av Vänner den senaste veckan, så det blir gärna sådana där betoningar då).

Precis som jag längtat efter så får vi en ordentlig uppdatering i Federationspolitikens utveckling. Som vad som egentligen har hänt med Vulcan, samtidigt som det knyts ihop lite lösa intrigtrådar som går så långt tillbaka som The Next Generation och Leonard Nimoy. Ja, som avsnittets namn antyder så är det här ett slags tredje och fristående fortsättning på den seriens avsnitt Unification I och II. Men även frågan om vad det blev av med romulanerna efter misären i Picard besvaras, och sökandet efter Michael Burnhams morsa är äntligen över, liksom Sarus rekryteringsrunda för att ersätta Burnham som Number One. Så matigt. Utan att det känns det minsta ansträngt.

Om vi börjar med den där vetenskapstillställningen så är det förstås inte vilket doktorandseminarium som helst, utan en traditionsenlig vetenskaplig rågång enligt gamla Vulcanska traditioner. Eller som the planet formerly known as Vulcan heter numera, Ni’Var. Det vulcanska samhället är har nämligen äntligen försonats och återförenats med sina kusiner i kvadranten, romulanerna. Man har alltså förverkligat Spocks visioner om en framtid där vulcaner och romulaner inte bara samarbetar, utan även lever tillsammans (även om det kanske inte fanns så många alternativ för romulanerna, vars planet ju tyvärr totalförstördes i första Star Trek-rebootfilmen, vilket sedan blev en av de viktigaste beståndsdelarna i intrigen för Picard). Och, jepp, återkopplingen sker även i bild. Vi (och Michael) får se lite gamla rörliga bilder på Leonard Nimoy där Spock pratar om brödrafolkens gemensamma framtid.

Men inga familjeåterföreningar är utan konflikter, och det Ni’Var som Burnham besöker i det här avsnittet hyser en civilisation som nätt och jämnt lyckas hanka sig fram. Det politiska samförståndet är skört och ömtåligt, och verkar upprätthållas genom att undvika känsliga frågor, vare sig det handlar om kultur, vetenskap eller politik. Eller, tja, man verkar tänka att allt det där hänger ihop och inte går att separera från vartannat. Ska man kalla det för en vulcansk version av realpolitik, eller kanske real-logik? Man har också valt att gå ur Federationen, och verkar i allmänhet inte vara särskilt intresserade av impulser eller besök utifrån. Ett av skälen till det, får vi veta, beror på att Federationen i stort sett tvingade Vulcan att, mot deras vetenskapsmäns inrådan, fortsätta ett forskningsprojekt om alternativa färdmedel. Redan före The Burn var dilithium ett sällsynt ämne, och man arbetade febrilt för att hitta en ersättning. Projektet, döpt till det fantasifulla namnet SB-19, tror de styrande på Ni’Var var det som utlöste The Burn. Inte så konstigt att man inte litar på Federationens omdöme.

Vulcansk spetstenik eller munskölj?

Det är information från SB-19 (så dåligt namn, jag tänker bara på munsköljet SB-12) som Burnham vill komma över. Den skulle kunna hjälpa henne att triangulera fram var The Burn började. På Ni’Var anser många att det där är en icke-fråga. Man har kommit fram till att fenomenet hade sin början på Vulcan och att allt är Federationens fel. Att börja rota i frågan på nytt riskerar att väcka gamla konflikter inom riket till liv. Burnham håller inte med, och tvingas kalla till ett T’Kal-in-ket.

Det där vetenskapsseminariumet som jag skrev om tidigare, som i praktiken snarare verkar vara ett politiskt forum. För Burnhams begäran om att få hjälp med sin forskning besvaras främst med argument som tyder på en djup misstro mot Federationen, och en oro för vilka inrikespolitiska splittringar ett närmande till organisationen skulle kunna leda till.

Den som ska lotsa Michael igenom T’Kal-in-ket är…HENNES MAMMA. Hon har i sin tur joinat Qowat Milat. Jepp, den där sekten som bygger på total ärlighet som introducerades i Picard. Som om inte mammor kan vara plågsamt ärliga i vanliga fall. Och jo, Michaels morsa berättar den där detaljen för henne om hur Qowat Milat bara tar sig an hopplösa fall. Som ett slags pepp inför deras seminariet. Och det visar sig bara vara början på provokationerna från mamma Burnham.

Ett tag blir det nästan lite offentlig terapi av det hela, när Michaels mamma ska få henne att vara helt ärlig inför den trio av sura Ni’var-höjdare som hon står inför, och som hon ska övertyga om att det går att lita på Federationen. En extra svår uppgift att genomföra eftersom hon i det här läget ju tvivlar över sin egen plats i organisationen, och funderar på om det bästa alternativet för henne kanske ändå vore att bara dra iväg med loverboyen Book. Men sessionen slutar trots allt i att hon omfamnar av Federationens värderingar, ett utbrott som är tillräckligt för att övertyga Ni’Vars president T’Rina om Michaels uppriktighet. Så presidenten ger, helt på eget bevåg, Michael all den information hon behöver. Samma president som väl, eller misstog jag mig här, satte igång en liten flirt med Saru i slutet av det här avsnittet. Najs i så fall.

Vi har kommit halvvägs in i den här säsongen, och jag är imponerad över att man på ett så självklart sätt väver samman originalserien, The Next Generation, Picard och Discovery till en enhet i det här avsnittet. Vi får precis den orientering i den nya versionen av Star Trek-universumet som jag efterlyst ett tag. Och får dessutom se hur intrigtrådar som inletts för årtionden sedan sedan få en fortsättning här. Som om det varit meningen hela tiden. Ytterst snyggt, smart och stärkande för hela Star Trek-konceptet, faktiskt. Tredje säsongen av Discovery känns inte lika mycket som en fritt flygande satellit längre, samtidigt som ingen av de historiska återkopplingarna känns begränsande för handlingen framöver. Jag är så nöjd över det här. Lycklig, rentav.

“Unification III” — Ep#307 — Pictured: Mary Wiseman as Ensign Sylvia Tilly and Doug Jones as Capt. Saru of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Michael Gibson/CBS ©2020 CBS Interactive, Inc. All Rights Reserved.

I övrigt: Tilly blir befordrad till Number One, och ersätter Burnham som fick sparken i förra avsnittet. Tilly backar nästan in i den nya arbetsuppgiften. Det krävs att besättningen på bryggan och i sporlabbet samlas och bildar enda stor pepsquad för att hon ska våga säga ja till jobbet. Burnham bestämmer sig för att stanna kvar hos sin familj på Discovery, trots alla dubier, och Book bestämmer sig för att den plats som Burnham finns på känns som hemma. Även om han kastar en nervös blick mot sin katt innan han säger det. Presidenten på Ni’Var hinner också med att ge sin syn på Federationens sönderfall: En alltför snabbt expanderande organisation som slutade att ta hänsyn till minoriteterna.

Mina ytterst svaga invändningar kring det här avsnittet handlar väl om den där religiösa, smått bombastiska tonen som hela tiden uppstår när Burnham ska prata om Federationen offentligt. Den här gången satt den lite längre inne än vanligt, men kröp fram till sist. Och så känns det som om Burnhams återförening med morsan var lite väl…odramatisk. Vi fick inte ens se dem ta en fika ihop, utan det handlade genast om taktik inför det kommande vetenskapliga rådslaget. Vi önskar oss lite mer än en kram efter att de tillbringat så här lång tid ifrån varandra. Och var det inte lite väl mycket Glee-känsla över det där mötet där alla skulle stå och hojta till Tilly att hon skulle tacka ja till den nya tjänsten? Men det är bara randanmärkningar kring vad som är ett ytterst välkomponerat avsnitt. Och en välbehövlig paus från de mer actiondrivna plotlinesen. Ibland behöver hjärnan också lite näring, faktiskt.

Betyg: 9/10.

Det här är avsnitt 7/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 781 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek-serier: The Classic UK Comics, Vol 1. Den brittiska serieversionen av Star Trek.

Som om inte allt redan kändes ganska invecklat när det gäller amerikanska Star Trek-serietidningar, med förlagsbyten och en uppsjö av olika upphovspersoner, så finns det också en form av parallell verklighet att ta in i den här undergenren av Trekkiana. Samtidigt som Gold Key gav ut sina Star Trek-tidningar i USA, så gjordes det även brittiska Trek-serier. Här fanns det ingen egen Star Trek-titel, utan berättelserna om Kirk och de andra ingick som en av flera serier i olika tidningar. Och jag använder pluralformen här eftersom de där serietidningarna hade en tendens att slås samman då och då. Ytterligare ett tillskott till Trek-seriens brokiga historia alltså, som nu samlats i en rad lyxiga nyutgåvor.

Den brittiska looken på serierna är mer stilren och snyggare färglagd än den lite mer plastiga och skrikiga amerikanska varianten, tycker jag, så det känns verkligen helt i sin ordning att serierna är tryckta på ett lite bättre papper och i en utgåva som till och med har ett sånt där litet tygband, så man kan markera hur långt man kommit i boken. Men herrejesus vad irriterande det är när man ska publicera serieuppslag i bokform, och serierna blir helt oläsliga i mitten. Så här ser ett uppslag ut i en digital version…

Och så här när jag försöker läsa det i min bok…

Äventyren är betydligt kortare än i den amerikanska versionen, de allra mest komprimerade ryms på bara några uppslag, men åtta sidor verkar vara standardformatet. Rätt lite plats för att hinna med att introducera en ny värld/ett nytt folk, och sedan både starta och lösa en konflikt.

Rent generellt känns det här också som serier med en brutalare ton än tv-serien, och i många fall även den amerikanska versionen. På det extremt begränsade utrymmet finns det liksom inte plats för särskilt mycket filosoferande – det är mycket pang på rödbetan och upp med vapnen Blir man attackerad av främmande makter så håller man inte direkt tillbaka när man besvarar elden, eller gör en motattack. Det kompakta berättandet blir inte direkt lättare att följa med i när tecknarna envisas med att introducera nya skyttelmodeller och andra tekniska innovationer i sin serie (att kalla Kirk för Kurt tror jag däremot att man slutar med efter premiäräventyret). Överhuvudtaget finns det något väldigt jobbigt med hela berättarstilen. Jag misstänker att den första tidningen som publicerade Star Trek hade ett lite större format än boken den getts ut i, för den här skumögde femtioåringen har lite svårt att hänga med i pratbubblornas pyttelilla text i äventyren i den första halvan av den här samlingen. Och handlingen i teckningarna är ofta lika oklar den. “Vem var det där igen?”, undrar jag när graden av porträttlikhet på nytt faller under igenkänningsnivån.

Harry F Lindfield, som tecknat lite mer än den första halvan av den här samlingen, verkar vara den mest begåvade av tecknarna, men hans serieberättande drar inte direkt in mig i handlingen. Från och med avsnittet The Marshall plan tar Mike Noble över. Vid det laget har serien bytt format och är lite lättare att hänga med i, och allt är lite mer serietidningsaktigt än tidigare (mycket zapp, bloff, paff etc). Sista serien i boken har Ron Turner tecknat, det är också den där britternas koloniala blick är tydligast – så kanske inte superupphetsad över honom som tecknare så här långt.

Trots att den brittiska Star Trek-serien efter ett tag inte längre berättas över uppslag, och så småningom också bjussar på lite större pratbubblor och tydligare handling, så blir jag ofta helt slut efter att ha tagit mig igenom ett blott åttasidigt äventyr. Somnar på sängen eller soffan. Det kan väl inte bara ha att göra med att det är första veckan av min semester? Snarare känns det som om de här historierna rent generellt är rätt illa berättade. Men nu har jag i alla fall tagit mig igenom den första av de tre brittiska serievolymerna som finns utgivna.

Totalt finns det 18 historier samlade i den här boken, så här kommer en längre och lite utförligare beskrivning av kapten Kirks äventyr i UK:

Om det ibland känns som om de amerikanska Star Trek-serierna står i konflikt med tv-seriens ideologi, så är det nästan standardläget i den brittiska upplagan. Som i den första storyn i det här albumet, där Enterprise stöter på en helautomatiserad robotplanet. Tydligen en mänsklig konstruktion från början – men som utvecklat en AI som klarar sig helt på egen hand. Ja, förutom det där med energikällor. När robotarna söker kontakt med Enterprise är det inte för att iscensätta någon form av tårfylld återförening, utan avsikten är att lösa energiförsörjningen på robotplaneten. Man vill komma åt Enterprises bränslestavar och teknologi, men är helt ointresserade av personalen ombord.

Kirk vill förstås rymma, och lyckas spränga robotplanetens centrala energikälla i luften. De robotar som inte förstörs av explosionen, slutar att fungera på grund av energibrist. I äventyrets två sista rutor diskuterar Spock och Kirk hur civilisationens eftermäle kommer att formuleras i Kirks loggbok:

Spock: We are free, captain. This will read like an adventure story in your log book
Kirk: I doubt it, Mister Spock. Our task is to map the stars…All my log will state is, “explored uninhabited planet…life form non-existent.

Okej, så Kirk låter helt enkelt bli att berätta för Federationen om den här robotcivilisationen, som faktiskt grundats av människor. En superintressant pusselbit till människans historia och ursprunget till Jordens civilisation spränger man helt enkelt bara i bitar och skiter i att ens dokumentera. Sugigt uppförande.

I äventyr 2, som bokens redaktörer döpt till The Crucial Element, blir delar av Enterprise-besättningen helt tossiga efter att ha andats in någon form av knarkigt pollen under ett studiebesök på en planet. Ett försök till myteri äger rum, och som ett led i att försöka ta kontroll över Enterprise skickar myteristerna iväg Kirk, McCoy och Scotty i en skyttel och säger åt dem att aldrig komma tillbaka.

De landar i sin tur på en döende planet, Vultra, vars militära ledare, Zella, vill få hjälp att transporteras därifrån. Men bara han, resten av befolkningen struntar han typ i. När Kirk inte vill hjälpa honom på de villkoren kastas han och de andra in i en fängelsecell med så kallade “sub-humans” – håriga grottmänniskor som genast börjar slåss. Men vistelsen i fängelsehålan visar sig bara vara ett försök att få Kirk och de andra att ge upp. Kirk vägrar ändå envist att samarbeta, men kanske skulle han också ha struntat i att berätta vad som var hans personliga röstkommandot – det som som låser upp rymdskeppet. I alla fall när Zella kunde spela in det. Hej då, rymdskeppet!

Men när Zella far iväg med Kirks “space wagon” så tror myteristerna att det är Kirk som kommer tillbaka – och skjuter den i bitar. När Spock som hämnd skickar sina män till Vultra så upptäcker han att Kirk fortfarande är i livet. Tillsammans hjälper man den kvarvarande befolkningen att bygga om sina rymdskepp så att hela befolkningen på den dödsdömda planeten kan emigrera. Ett actionfyllt äventyr – men man undrar ju vad som händer med de där sub-människorna på planeten? Men det kanske man inte hann få med på de här åtta sidorna.

I nästa äventyr fångas Kirk och några till av ett gäng gigantiska bönsyrsor. Jätteinsekterna tycker att några homo sapiens är ett perfekt tillskott till det Zoo som de driver. Männen från Enterprise lyckas, genom att samarbeta med ett folk av apliknande varelser, till sist stänga ner den där zoologiska trädgården, men inte förrän man besökt en främmande planet med vildar (mörkhyade kannibaler förstås) och gått till dödlig attack mot bönsyrsorna. I den senare fajten ger Spock till och med det väldigt icke-Trekkiga kommandot “sikta på deras huvuden”. Och för er som känner igen det där med ett zoo för galaxens olika varelser, så förekommer ju temat åtminstone i både The Cage och den animerade seriens The Eye of the Beholder. Det kommer dessutom ett liknande äventyr lite senare i den här samlingvolymen.

I The Third Party blir Kirk tillfrågad om att medla i en konflikt mellan två tvillingplaneter. Kirk vägrar, men blir ändå indragen i det här inbördeskriget mellan två befälhavare med väldigt utdragna pannor – hade jag varit från Göteborg hade jag kanske kallat dem för långpannor rakt av. Det här är en rätt förvirrande historia, där jag gärna hade kunnat läsa även serierutorna i mitten för att kunna hänga med – men till sist verkar det i alla fall som om det finns en tredje makt som tänker passa på att invadera bägge de stridande planeterna. Enterprise slår tillbaka anfallarna, och det anordnas demokratiska val på planeterna i stället för inbördeskrig. Men valet vinns inte av någon av huvudantagonisterna i historien, utan av en tredje, självständig kandidat. Det mest anmärkningsvärda med det här avsnittet är att de brittiska tecknarna verkar ha haft ett spånmöte för att ta fram snyggare skyttlar åt Enterprise. På gränsen till att vara oetiskt, tycker jag.

I The Children of Stai stöter vi för första (och eventuellt sista) gången på den Galaktiska Unionen. Ett hårdfört imperium, där folk går klädda som gamla romare (var det så här britterna egentligen tyckte att romulaner skulle se ut?). Det här riket har ett lite eget sätt att behålla planeter i sin union. När det gäller planeten Stai, som Enterprise besöker i det här avsnittet, så har man snott alla barn och placerat dem på imperiets internatskolor på en annan planet. Där hjärntvättas kidsen effektivt.

Kirk försöker frita skolbarnen, men blir själv hjärntvättad. Manipulationen av hans hjärna fungerar så pass bra att Kirk är beredd att skjuta sin egen besättning när han får order om det. Lyckligtvis har Spock sinnesnärvaro nog att transportera ner en trupp från Enterprise till planeten med barnen på och på det sättet lyckas man återföra alla kids till sina gamla hem (efter avprogrammeringen). Stai lämnar unionen när de fått sina barn tillbaka, men det är väldigt oklart hur de ska klara av att försvara sig mot det stora imperiet i framtiden. Just ovissa slut av den här typen återkommer flera gånger i de här serierna. Lite irriterande, faktiskt.

Skin Deep är ett lite längre äventyr, sexton sidor i stället för de vanliga åtta, så här får man för första gången plats med både lite upptakt och flera olika vändningar. Men redan från början sitter jag och förundras över något så korkat som att Kirk skriver sin loggbok för hand – vad är det här? 1800-talet?

Poängen med bildrutan med skrivandet i, är att vi ska få se hur Kirk skriver “Spock” av misstag när han ska summera dagen i sin loggbok. Och den skrivna besattheten fortsätter. Kirk rafsar ner “Spock must die” när han ska signera ett dokument (det där utropet är för övrigt titeln på en Star Trek-roman som släpps först året efter att den här serien publicerades). Till sist, och det är nu alla inser att det är något jättekonstigt på gång, ristar han in “I MUST KILL SPOCK” på Enterprises skrov. Vad det är som händer? Jo, Kirk är telepatiskt påverkad av främmande ljusvarelser som försöker röja Spock och kaptenen ur vägen för att ta över Enterprise.

Det där hade ju räckt som premiss för ett vanligt sådant här avsnitt, men med sin utökade längd så hinns så mycket mera med. Uhura får till exempel vara med i bild. Och så är Enterprise fångad i en svart energisäck, som får alla ombord att tro att instrumenten ombord på skeppet gått sönder. Allt blir ännu lite mer komplicerat när de illasinnade eldvarelserna bara är halva populationen på sin planet. Den andra halvan är fredliga och vill inte skada Kirk och de andra.

De elaka eldvarelsernas plan att ta över Enterprise går om intet. Det blir ett slags Världarnas Krig-antiklimax när de gulliga eldslågefigurerna sprängs i syremättad atmosfär. Först att möta är de elaka rödtottarnas ledare. När hen är borta kanske det, trots allt, kan bli fred mellan de två eldfolken på planeten? Vem vet – Kirk och hans crew drar iväg innan det blivit tal om några verkliga fredssamtal. Det är som att de tror att deras blotta närvaro garanterar ett lyckligt slut.

The Eagles have Landed är ett rätt skruvat äventyr. Enterprise stöter på en jättestor örn ute i rymden. Det visar sig till sist vara ett rymdskepp, designat av ett slags fågelvarelser. Men på det fientligt inställda skeppet finns också en massa humanoider som ser mer ut som människor, och som hålls fångna där. Kirk tar fajten med örnskeppet, befriar fångarna och för dem till en närbelägen planet. Sen kommer det massor av örnskepp, och efter ett lite mer avslappnat samtal inser Kirk att fågelfolket är intergalaktiska poliser, och att männen han befriade var brottslingar. Så han rättar till sitt fel, och låter fågelmännen återta sina fångar. Enda problemet är väl hur Kirk kan lita på den där fågelpersonen sådär helhjärtat. Det är ju inte som att han visar upp sin legitimation.

Det här med att det dyker upp ett örnskepp i den här serien kan eventuellt ha sitt ursprung i en alltför bokstavlig tolkning av klingonernas/romulanernas skeppmodell Bird of Prey. irds Begreppsförvirringen är givetvis total när även dessa örnskepp liknas vid samma namn i en av serierutorna.

Target: Zargot är det kortaste äventyret i samlingen, bara sex sidor. Enterprise undsätter en sjuk alien i ett främmande skepp. Innan han dör ber han om hjälp å sin planets vägnar, där hela befolkningen håller på att dö i en sjukdom. Botemedlet visar sig finnas på en planet i närheten, och efter att ha skjutit en massa på vad som ser ut som förhistoriska djur så kan Enterprise återvända med de örter som sedan räddar planetens befolkning. Mest förvånande med det här avsnittet är att ingen pratar om karantän eller isolering av de sjuka, och att Kirk och de andra transporterar ner sig till en planet drabbad av vad som låter som pestsmitta utan någon som helst skyddsdräkt. Inte ens ett futtigt andningsskydd, liksom…

The Spectre of the Zond är egentligen samma grundstory som The Eagles has landed – det vill säga Kirk blir lurad att hjälpa vad som sedan visar sig vara ett gäng skurkar. Men den här storyn börjar åtminstone lite kul, som en spökhistoria. Osynliga varelser som knackar folk på axeln och kastar Kirks täcke och kläder upp i luften när han ligger och sover. De osynliga varelserna är zonds, och de har en smart plan för att ta över Enterprise. Först berättar de om hur de blivit i stort sett utrotade av ett primitivt folk som bor under jord på deras planet. Nu vill de ha hjälp med att ta tillbaka en maskin som kan ge dem deras kroppar tillbaka

Men allt är en stor bluff. Egentligen är det zonderna som invaderat det andra folkets planet, och nu är de ute efter Enterprise för att kunna dra vidare och plåga någon annan planets befolkning. Spock gömmer sig på Enterprise och lyckas ensam överta kontrollen över rymdskeppet. När zonderna skickas tillbaka till planeten de kom från så spränger de hellre skeppet än blir fångar. Väldigt irriterande att Enterprise-crewen fortsätter att kalla planetens urfolk för “primitives”. Urrk.

Nor any drop to drink utspelas under vatten. Efter örnar och ett gäng platthuvade björndjur så är det nu dags att dyka under vatten och möta lite läskiga gädd-liknande monster. Enterprise går nämligen på grund på en planet som helt och hållet består av vätska, och varken hennes motorer eller vapen fungerar där under ytan. Skeppet fångas snabbt in av ett gäng undervattenvarelser som är väldigt angelägna att döda människorna, så man kan dissekera dem och använda dem till forskning. Vändpunkten kommer när Kirk kommer stjäl ett av deras frysvapen, och inser att om man gör om Enterprise till en isbit så kommer hon att återvända upp till ytan. Oklart vad som hände med personalen ombord under den där nedfrysningen, men i slutet av historien så lyckas i alla fall Enterprise ta sig därifrån utan allt för stora skador.

I Menace of the Moloth hamnar Enterprise mitt i kriget mellan två parter, Eldor och Norus. Här är det inte så mycket finlir eller ambivalens. Norusierna kidnappar Spock och Kirk, medan Eldorerna (med hjälp av överlägsen teknik) sedan hjälper till att både frita de två bortrövade Enterprisesnubbarna, samtidigt som de krossar den norusiska civilisationen. Exakt varför norusierna helt plötsligt hade extremt överlägsen teknik jämfört med sina fiender förtäljer inte historien. Men kanske viktigast i det här avsnittet är det märkliga gladiatorspelet där Kirk och Spock slåss mot en jättestor spindelkräfta (eller är det en kräftsköldpadda) (som sedan visar sig vara ett jättestort robotdjur.

Jag är inte säker på vad klingonerna i The Final Ultimatum ser ut som, men det är i varje fall inte klingoner. Oavsett utseende så har de uppfunnit ett supereffektivt vapen som kan få människor och planeter att falla sönder i sina beståndsdelar (om klingonerna är på gott humör kan de även sätta ihop saker igen). Efter att ha visat vapnets effekter på en besättningsman från Enterprise vill man nu att Kirk ska fara tillbaka till Jorden och berätta om vad klingonerna kan göra, och på det sättet få Jorden att ge upp inför den klingonska övermakten. Annars pulvriserar man Jorden. Som tur är ger sig Scotty på egen hand iväg tillbaka till klingonerna och saboterar deras vapen så att hela deras bas och alla dess forskare pulvriseras istället. En spegeleffekt liksom. Men vid det här laget har jag tröskat mig igenom så många sådana här Star Trek-stories att jag ändå börjat fundera på hur det kan komma sig att vetenskapsmännen i de här serierna aldrig har en backup på sin forskning någon annanstans.

  • I The Marshall Plan kommer en skitjobbig ambassadör till Enterprise. Han tar befälet över skeppet inför en diplomatisk förhandling med en värld som är strategiskt placerad på gränsen mellan Romulus och Federationen. Men allt visar sig vara en avancerad och ondskefullt uttänkt maskerad, med en kirurgiskt förändrad ambassadör som egentligen är romulan. Även här används romarriket-inspirerade outfits av romulanerna. Och så har färgen försvunnit från sidorna, det här är det enda avsnittet i den här samlingen där hela avsnittet är gjort i svartvitt. Men det finns en hel del tecknarglädje, ändå.
  • Som namnet antyder så handlar Mutiny on the Dorado om ett myteri. En skitstövel till kapten på ett av Federationens rymdskepp blir avsatt av sina mannar. Men den nya bossen verkar om möjligt ännu mer olämplig än den första. Han styr skeppet mot klingonskt område för att söka asyl där – fullt medveten om att det är skeppet som den forne fienden är mest intresserad av. Rätt många turer fram och tillbaka i det här äventyret när myteristerna först angriper Enterprise, sedan håller på att luras av klingonerna (genom en ond robot laddad med någon form av gas) och till sist bestämmer sig för att på egen hand attackera klingonerna.
  • Genom avancerad telepati tar Spock över medvetandet hos sin vulcanske kusin som finns ombord på myteristernas skepp. En lustig grej här är att den vulcanske kusinen måste vara medvetslös för att kunna fjärrstyras av Spock – när kusinen börjar vakna upp så får Spock honom att banka sitt huvud i en kontrollpanel för att på nytt tappa medvetandet. Med hjälp av kusinen får Spock instrumenten på myteristernas skepp att visa helt motsatta utslag än de verkliga, så skeppet slutar att attackera klingonerna och far i stället rakt i famnen på Enterprise. Anmärkningsvärt: att Spock först hejdar Kirk från att förstöra myteristskeppet (i sig ett rätt så allvarligt disciplinbrott – dessutom av en så o-spockig orsak som att rädda en kusins liv), men att det ändå sedan, mot slutet av serien, går att fånga in myteristernas skepp genom att Enterprise skickar en missil med någon form av sömngas mot den. Men som helhet ett av de bättre avsnitten i den här samlingen. Myterister inom Federationen känns ju nästan som ett helt förbjudet ämne i Roddenberrys idealistiska Star Trek-universum.
  • The Ageless One är ytterligare en sån där zoo-historia, där Spock och Kirk kidnappas av en mystisk blå enögd filur, som vill ha dem i sitt privata museum över olika livsformer. Och för att göra allt lite svårare så förvarar han sin samling 1 000 år in i framtiden. Förutom en väldigt blå skurk så var det här en rätt ointressant historia.
  • Thorpex är ett av de första serieäventyren som fokuserar ordentligt på “natten” ombord på Enterprise. Vi får reda på så mycket om det här skeppet och hur det fungerar, men det där med skiftbyten och nattarbete tycker jag att man slarvat över – även om jag har för mig att ämnet i alla fall dök upp i The Next Generation. Tydligen vill jag se en dokumentär om bara allt det tråkiga som görs ombord, tur att den kommande animerade serien Lower Decks verkar ha ett visst fokus på detta.

Det finns lite ekon av tv-serien Picard också här, eftersom Enterprise här använder sig av en skock med robotmekaniker som ska underhålla skeppets utsida. Men en av de där robotarna har blivit kapad av ett slags ljusvarelse. Ett glödande klot, som sedan visar sig vara en komprimerad version av en varkan, ettintelligent kattdjur. I alla fall, den här ockuperade roboten skickar ett falskt meddelande till Federationen, om att skeppet blivit attackerad av en främmande makt. Eftersom katten/ljusvarelsen/roboten samtidigt sätter kommunikationssystemet ur spel så är tanken att Federationen ska skjuta sönder Enterprise innan de hunnit säga att allt är lugnt ombord.

  • Jag tycker att det här är ett äventyr med en hyfsat sofistikerad intrig med en massa detaljer och utvikningar, som till exempel The Meissner test som kan läsa av en persons undermedvetna. Till sist drar det ändå ihop sig till en lite större konflikt. Resten av ljusklotsvarelserna attackerar Enterprise med sin stora farkost, som ser ut som en meteorit. Lösningen på problemet är inte riktigt lika avancerad som restenb av storyn. Enterprise bländar sina motståndare med jättestarka lampor, och lyckas på det sättet få skyttlar laddade med bomber att explodera på varkanernas konstgjorda meteorit. Från det här avsnittet tar jag främst med mig den onomatopoetiska glädjen i serieberättandet.
  • Under the Sea är berättelsen om planeten Tekkor, som för 900 år sedan drabbades av en syndaflod. Tre månaders regnande förstörde hela den blomstrande civilisationen. Nu skickas Enterprise till planeten för att undersöka varför en tidigare expedition dit försvann spårlöst. Redan på den tredje sidan får vi en tänkbar lösning: en treögd jättebläckfisk.
  • Men faktum är att bläckfiskarna är rätt snälla, jätteålarna däremot! Tekkorianerna bor i små baser under vattnet, men Kirk lyckas missförstå dem hela tiden, och tror att de är fiender när de egentligen bara vill hjälpa mänskligheten. Ett ganska simpelt äventyr som främst bygger på en massa missförstånd – men som räddas av djuphavsmonster och undervattensmiljöer. Och så gillar jag att den/de som skrev manus till den här serien verkligen älskar ord som pandemonium.

  • Revolt on Dak-Alpha känns som ett ännu mer ovanligt avsnitt än det som handlade om myterier. Här uppstår en revolution på en planet som Federationen koloniserat. Oklart om det är urbefolkning eller bara en del av den inflyttade befolkningen som är osams med Federationen, men det känns som om de brittiska kolonialvibbarna är ganska starka i det här avsnittet. Både när det gäller hur revolutionärerna ser ut, och det totala ointresset för varför någon överhuvudtaget skulle dra igång ett uppror. Revoltörerna är dessutom helt ointresserade av att följa ens någon form av spelregler inom krigföring, eftersom man till exempel spränger det fängelse där de gamla makthavarna sitter fångna.

Vi får se när jag vågar mig på de två återstående volymerna i den här seriesamlingen. Är inte helt övertygad om de brittiska tecknade Star Trek-äventyrens charm. Mer än som en konstig återvändsgränd inom ett franchise som vid det här laget inte alls hade funnit sin form.

Star Trek – The Classic UK Comics Volume One 1969-1970. Det här är volym ett (av tre) med brittiska Star Trek-serier. Den här utgåvan innehåller serier som gavs ut mellan januari 1969 och december 1970. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och elva seriealbum. Och lite till.

Star Trek-serier: Gold Key Archives, vol 4. Kungligheter, växtmonster och en kackig remake.

Egentligen hade jag tänkt sticka emellan med ett blogginlägg om ett album med brittiska Star Trek-serier här, men det är faktiskt så jobbigt att läsa de där serierna att jag hann med att klämma ytterligare ett Gold Key-album i pauserna. De här amerikanska serierna är liksom lite mer lättlästa, även om jag i det här albumet tycker att man börjat utveckla en rätt rå och oempatisk ton. Ber om ursäkt för extremt långt blogginlägg, men det finns i alla fall en massa fina bilder här!

Jag är inte heller riktigt lika förtjust i teckningarna i den här utgåvan. Framför allt i det första äventyret känns det som om allt är lite plattare än tidigare, är det en slump att det är en ny tecknare, Sal Trapani, inblandad här? I de övriga avsnitten är det bara huvudtecknaren Alberto Giolitti som är inblandad.

De första två avsnitten är skrivna av Arnold Drake, som jag skrev om i förra blogginlägget. I The Haunted Asteroid ska Enterprise-crewen undersöka varför gravplundrare försvinner på den mytomspunna asteroiden där drottning Saeenas mausoleum finns. På vägen in i mausoleet möts de av olika uppenbarelser och andar (fast allt visar sig sedan vara projektioner) som försöker skrämma bort dem. Nästa svårighetsnivå innebär att man blir bortförd av androider, och satt i finkan. Tanken är att åsynen av en hög benknotor i en av fängelsecellerna ska få folk att lämna asteroiden ifred. Eftersom inget verkar kunna skrämma våra kära trekkers så står de till sist inför lösningen på mysteriet: Den åldrade Saeena. Hon är inte död, som alla tror, utan har i alla tider använt asteroiden som ett gömställe. Här bodde hon under många år tillsammans med sin kung, som övergav sin planet när han insåg att hans drottning hade en genetisk åkomma som innebar att hon skulle åldras extremt långsamt.

Men att känna till Saeenas hemlighet kommer med ett pris. Att man måste stanna där med henne på asteroiden i all evinnerlighet (eller tills hon dör). För Kirk och de andra återstår bara att ta sig ut genom våld. Och det är nu som den kvinnliga forskaren, som är ett slags gästartist i den här storyn, blir hysterisk. Tidigare har hon varit sassy och rapp i käften, men nu blir hon så rädd för att gänget ska dö när de flyr från drottningen att hon får ett psykbryt. Så pass jobbig blir hon att Kirk måste ge henne en örfil. (När äventyret är avklarat ber hon sedan om ursäkt för att hon varit så jobbig, varpå Kirk tar det som intäkt för en romantisk middag. Allt blev faktiskt rätt äckligt här. Är straffet för att bli hysterisk att man måste ligga med Kirk? Eller blev han så tänd av att ge henne en örfil?)

Gänget lyckas i alla fall ta sig ut, kort därefter sprängs hela asteroiden, så som drottningen sagt skulle ske när hon dog. Det enda sättet jag kan tolka det här på är att det var Enterprise-patrullen som tröttade ut henne så pass mycket att hon kolade. Ett inte helt lyckat uppdrag, i mina ögon. Själva verkar de vara rätt så obekymrade. Och ser asteroiden inte mystiskt mycket ut som det där museet som vi fick besöka i förra samlingen. Någon verkar ha velat recykla lite.

Även nästa story handlar om kungligheter. En ung, bortskämd prins ska föras till sin hemplanet – där det eventuellt finns en konspiration som går ut på att döda honom. En ond general har gillat att vara t f despot, och vill inte se sin maktsfär förstörd av en ung monark. Och det verkar som om han har bråttom att röja sin konkurrent ur vägen. Redan på flygplatsen försöker två personer döda prinsen, och sedan – inne i palatset – utför även hans syster ett mordförsök. Spock kommer fram till att det här INTE enbart är bevis på en konspiration, utan snarare har folk blivit galna och lättpåverkade av stoft från en komet som passerat planeten.

När Spock och McCoy är ute på en rymdpromenad för att samla in det här stoftet med hjälp av två dammsugare (som av någon anledning fungerar i rymden) blir även McCoy snurrig och attackerar Spock. En rätt snygg scen, faktiskt. (Det är tydligt att just den där ständiga irritationen mellan McCoy/Spock är en av serietidningsförfattarnas favoritkonflikter. I förra äventyret var det McCoy som räddade Spocks liv när hans kläder börjat brinna, varpå Spock klagade över att läkarens intensiva räddningsaktion lett till revbensskador).

Givetvis kommer man efter ett tag på ett motgift mot galenskapssjukan och kan strö den över en arg folkmassa som precis ska lyncha den unge prinsen. Varför galenskapen yttrar sig nästan enbart som att man vill döda just prinsen, förtäljer inte historien, men hans konkurrent missar ingen chans att hetsa folket mot monarken. Men vi får åtminstone se en soldat köra sin motorcykel rakt ut i en lavasjö i början av historien, så kanske pågår det fler konstiga saker på den där planeten som vi aldrig får se i detalj.

John David Warner har skrivit nummer 21 av Star Trek-tidningen, The Mummies of Heitius VII. Det här äventyret känns så himla sjuttiotal, på något vis. När jag tänker på min barndom, så känns det som att GÅTAN MED PYRAMIDERNA verkligen var en sån där sak som man alltid gick runt och tänkte på. Ett koncept som än idag dyker upp inom populärkulturen, men det känns inte lika frekvent som då.

I Star Treks fall handlar alltså storyn om hur man hittar resterna av en typisk egyptisk civilisation på en planet långt borta. Här finns också mumier, men de är snarare att betrakta som cyborger. En blandning av människor och maskiner, där den mänskliga sidan ruttnat bort genom åren. När robotarna av misstag aktiveras försöker de följa sin ursprungliga programmering – att evakuera befolkningen från sin dödsdömda civilisation. En evakuering som robotarna och den forskare som tagit fram dem aldrig lyckades genomföra – befolkningen dog hellre ut än att bli omgjorda till maskiner.

När en av mumierna tagit kontroll över Enterprise håller skeppet nästan på att hamna på Romulanskt territorium. Värt att lägga märke till är att Romulanerna i den här tecknade versionen har lite romerska riket-inspirerade outfits, som ju passar lite bättre med namnet men inte stämmer överens med tv-serien. Även i den här storyn finns förresten en kvinnlig forskare, och även här får hon ett slags bryt. Hon försöker skydda en av mumierna, eftersom hon som forskare tycker att det är så angeläget att de bevaras. Den här gången oskadliggör Kirk kvinnan med en elchock. Även hon ber om ursäkt, den här gången i sista rutan — så vi får aldrig reda på om det blir en middag på tu man hand med Kirk efter även denna incident.

I Siege in Superspace recyklar man helt fräckt konceptet med växtmonster från Star Trek-seriens allra första nummer. Fast den här gången är inte de vegetabiliska skräckfigurerna organiska, snarare styrs de av någon form av kretskort. Hela äventyret utspelas på en planet som Enterprise kommer till efter att ha sugits in i ett svart hål.

Uhura får vara med i även det här äventyret, men av någon anledning är hon vit. Hennes medverkan är dock marginell jämfört med det här äventyrets andra kvinnliga karaktär och gästande love interest, Rhuna. Hennes folk har flyttat under jordytan på sin planet. Dit tvingades man efter att planetens avancerade försvarssystem vänt sig mot sina egna herrar. (Som man ser på bilden nedan så passar tecknaren på att bjussa på en uppdragen kjol mitt i katastrofen).

De kassa levnadsförhållandena blev ännu sämre när en besökare från en annan planet först aktiverade det där försvarssystemet, och sedan utlöste en atomkraftverksexplosion.

Det var efter det som hjärnan från försvarssystemet började liera sig med växter och skapa livsfarliga hybrider. I en inte allt för chockerande upplösning visar det sig att det är Rhuna som har det där kretskortet, i ett armband som hon fått av sin nu avlidne pojkvän. I en symbolisk scen skriker Kirk åt henne att ta det av sig, för att sedan förstöra det. Och så slutar även växtmonstren att fungera. När Enterprise tagit sig tillbaka till sitt eget universum genom ett svart hål så sitter han och drömmer om Rhuna. Tänk om…

Avsnittet är skrivet av Gerry Boudreau, som här gör ett kort inhopp i Star Trek-universumet med två äventyr. Det andra är en märklig remake av tv-seriens avsnitt Miri. Historien om planeten där alla vuxna dör, men barn åldras outsägligt långsamt. Men här är allt det roliga från tv-versionen borta, känns det som. Liksom i stort sett alla flickor från den här planeten (om de finns spelar de i alla fall ingen större roll i handlingen).

Boudreau verkar mest av allt bara ha snott grundförutsättningen för tv-serieavsnittet och sedan hittat på en egen story. Handlingen har förflyttats från 60-tal till någon obestämd medeltid. Eller, man kan tro det från början. Egentligen är riddarna man stöter på en del av en högteknologisk försvarsmodell, som aldrig riktigt förklaras.

För tredje gången i den här seriesamlingen stöter vi på en kunglighet, även om den här lillkillen som styr och ställer nog utsett sig själv till kung. Barnen på Argylus, som planeten heter i det här äventyret, är intellektuellt helt mogna vid tre års ålder. Känslomässigt är de däremot fortfarande barn, men efter en farsot som drabbat planetens alla vuxna så är även deras livs utmätta. Vid 13 års ålder så slår sjukdomen till. Nu vill man att Enterprise och dess besättning ska hjälpa dem att få fram ett motgift. Och för att göra alla lite mer motiverade så berättar de inte det här med sjukdomen förrän Enterprise-crewen är på planetens yta och redan blivit smittade. Fem dagar har de på sig att hitta en lösning.

Nurse Chapel är i alla fall med på utflykten till den här planeten, och står för det kanske mest bevingade uttrycket i det här äventyret (se bild). Annars är den generella känslan mest att det känns lite tråkigt. Som att Enterprise åker fram och tillbaka till Ominnus för att få tag i ämnet Genitum Lars som behövs för att framställa ett botemedel mot åldrandesjukdomen. De blir förstås genast överraskade av vildar i höftskynken. Platsen där man hittar växterna med Genitum Lars är en av deras heliga platser. Men slagsmål blir det i alla fall, och Spock verkar ovanligt glad över att få ge primitiva humanoider stryk.

Arnold Drake är tillbaka som manusförfattare i The Trial of Captain Kirk, där en av de mer intressanta tekniska innovationerna i den tecknade Star Trek-serien görs. Ett slags robotar, i vars minne man kan mata in sin egen personlighet och kunskap. På det sättet kan dom göra grovgörat på farliga platser, medan man själv ligger avsvimmad av hjärnchocken som den här sinnesöverföringen leder till.

Uppdraget den här gången är att jaga illegala gruvpirater, som utvinner saker i ett astreoridbälte som förklarats fridlyst. En uppgift som är omöjligt att få rätt på eftersom gruvbolagen mutat sig till inflytande långt upp i Federationens maktsfärer. Så långt upp i hierarkierna att Kirk själv håller på att åka fast när han skjuter sönder ett av gruvpiraternas skepp (förklätt till en asteroidklippa, förstås).

Medan Kirk ska upp inför krigsrätt så drar Spock och de andra iväg för att hitta bevis som kan fria honom. Exakt vilka bevis de för med sig hem är oklart, men eftersom Kirk genomgår en tillfällig skönhetsoperation så kan han själv hitta den skyldige bakom komplotten mot honom. Kirks förklädnad varar bara en viss tid, men han lyckas ändå få klarhet i att den skyldige är en av politikerna i juryn som ska ställa Kirk inför rätta (han dejtar en sekreterare, förstås). Som tur var är den där politikern inte lika skicklig på slagsmål som Kirk, så allt ordnar upp sig till slut. Äventyr och historier som handlar om korruption inom Federationen är alltid lite extra spännande, eftersom de väl egentligen strider mot seriens grundtanke. Men här lyckas man inte riktigt få till någon vidare intressant historia av det hela.

Varje del av den här samlingen åtföljs av en artikel, och den här gången handlar det om de målade omslagen till Star Trek-tidningen. Alltid lite häftigare och mer fantasifulla än serien inuti. Falsk marknadsföring, men extremt snygg sådan.

Det här är volym 4 (av 5) med serier från det amerikanska förlaget Gold Keys Star Trek-utgivning. Den här utgåvan innehåller serier som gavs ut mellan juli 1973 och maj 1974. Jag har läst den digitala versionen. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och nio seriealbum. Och lite till.

Star Trek-litteratur: Star Trek Picard – The Last Best Hope.

Allt är lite annorlunda i den här franchisen, det märker man redan när man håller i den första Picard-boken. För det verkar som om man förväntar sig att de potentiella Picard-läsarna har lite mer pengar att röra sig med än andra Star Trek-fans. Riktig hardback ska det vara. Det här är Star Trek-kultur som riktar sig till en mogen målgrupp.

Författare är Una McCormack, som jag först bekantade mig med när hon skrev Discovery-romanen The Way to the Stars. Den var rätt så YA i tonen, nu är det snarare det rakt motsatta hon ska skriva om. Det som blev slutet på karriären för en äldre man.

Och vet ni, det där sorgliga som ligger till grund för tv-serien Picard, det är faktiskt ännu värre när man läser om det här. Det är väl en sak att i efterhand inse att Picard dragit sig undan världen efter något som utvecklades till en gigantisk flopp. Det är lite värre att läsa om hur det egentligen inträffade. Hur han gick in i arbetet för att rädda romulanerna undan deras exploderande sol – fylld av höga ideal och föreställningar om att han verkligen kunde göra skillnad. Och sedan få följa honom när det enda som återstår är nederlaget.

Misslyckandet finns redan inbyggt i bokens struktur. Den första tredjedelen har döpts till The Hope 2381-2382. Sedan kommer The Best 2383-2384, varpå boken avslutas med The Last 2385. Fem års spann, från den största humanitära insatsen i Federationens historia, till ett skamligt avslut. Men kanske inte helt oväntat. Varken Federationen eller Stjärnflottan är nu längre de idealistiska organisationer som de framstod som i gamla Star Trek-inkarnationer.

Lite skamfullt måste jag nog också erkänna att jag tyckte att skildringarna av Federationen som en politiskt splittrad sammanslutning var bland det mest underhållande i den här boken. Som när vi får lära känna Olivia Quest, den karriärinriktade representanten från planeten Estelen, som utnyttjar missnöjet som existerar bland de mindre medlemmarna inom Federationen. Hennes hemplanet och flera andra småsystem känner sig undanskuffade, och tycker att de fyra stora styr och ställer som de vill – det vill säga Jorden, Vulcan, Andor och Tellar.

Picard framstår som ett idealistisk fossil jämfört med de politiska aktörerna inom Federationen. Oförmögen att tänka på annat än moral, rätt och fel och galaxens framtid. Medan politikerstjärnan Quests starkaste argument kring hela den romulanska räddningsaktionen är en slogan: “Romulan Space is Better for Romulans”. Okej, inte superklatschig, tycker jag, men tydligen funkar den för nyhetssändningarna inom Federationen. Här följer alltså McCormack upp det mediekritiska (medieföraktande?) spår som även fanns i Picard-serien. Till och med de tillbakadragna romulanerna verkar ha ett utbyggt utbud av verklighetsfrånvänd underhållnings-tv. Man undrar ju bara hur man rekryterar programledare och medverkande från ett sånt här superhemligt folk?

Den politiska likgiltigheten inom Federationen inför Romulus öde verkar återspeglas inom andra delar av organisationen. På skeppsvarvet på Mars är alla forskare till en början mest sura för att de måste fokusera på att bygga räddningsskepp tänkta åt före detta fiender, i stället för att arbeta med sina egna projekt. Samma reaktion har förstås Bruce Maddox, som är den som tar fram de där arbetsrobotarna som vi får se i tv-serien, samtidigt som han drömmer om att kunna skapa intelligent syntetiskt liv (han och Agnes Duratis förhållande får också en ordentlig genomgång här).

Bokens författare, Una McCormack, bor i Storbritannien, och det känns som om hon skrivit in en hel del Brexitångest i skildringen av den sönderfallande Federationen. Ja, frågan är om hon inte vävt in varenda stor zeitgeistföreteelse i samtiden i den här boken. Här finns ekona från de senaste årens flyktingkris i Syrien och Europa. Jag sitter och tänker på miljöfrågan när Romulus ledande skikt ignorerar stora klimatförändringar, och folket liksom köper deras version om att allt nog är lugnt, “annars hade väl någon gjort någonting”. Katastrofen på skeppsvarvet vid Mars känns som ett terrordåd. Och så blotta existensen av politiker, som Quest, som kommunicerar genom slogans och hårt vinklade nyhetsinslag, snarare än utifrån ideologi och ansvarskännande. Det pågår ett rätt så uppenbart samtidsrally i bakgrunden av den här storyn.

Men ju mer man läser, desto mer orimligt verkar hela idén bakom det stora räddningsuppdraget. Är det verkligen rimligt, eller framför allt troligt, att Stjärnflottan och Federationen skulle sätta allting (och då menar jag allting) på hold för att undsätta ett imperium som vägrar acceptera att de behöver hjälp? Som tvärtom motarbetar räddningsinsatser, tystar forskare och desinformerar hela sin befolkning. Alltså, jag tycker ju förstås att det är jättefint hela grejen, men Picard och de andras situation är verkligen i det närmaste ohållbar från början till slut. Deras handlingsfrihet är helt och hållet beroende på en regim som i praktiken genomför ett stillsamt folkmord. Och de räddningsinsatser man får lov att genomföra verkar helt slumpartat utvalda.

Däremot tycker jag att McCormacks fantasiser om hur romulanerna lever är rätt kul. Att man är ett så hemligt folk att hemmen byggs så att inte ens medlemmarna i en och samma familj vet var de andra befinner sig. För att inte tala om att man måste ta sig igenom en labyrint och hitta lönndörrar för att kunna ta sig in en av deras herrgårdar. Det låter också otroligt ineffektivt och tidsödande, och utan någon som helst genomförbarhet i praktiken.

Det huvudsakliga syftet med Last Best Hope fixar McCormack med bravur, nämligen att skapa ett trovärdigt bakgrundsmaterial till tv-serien Picard. Hon knyter upp och förklarar de flesta av de lösa trådar som man aldrig fick svar på i tv-serien, allt från Musikers skilsmässa till kaoset på Vashti blir utrett. Och sedan antyds det också, på inte mindre än två olika ställen, att supernovan som inträffar i Romulus sol inte beror på naturliga orsaker. Är det här fakta som jag missat tidigare, eller är det en ny ledtråd till vad som förorsakade Romulus öde?

Men mest av allt var Last Best Hope extremt ojämn. Jag gick verkligen från att läsa intresserat till att hålla på att somna av uttråkning (och tillbaka igen) hur många gånger som helst. Så, ett nyttigt tillskott till Picard-franchisen, men med så många uppgifter att bocka av att det aldrig blev någon vidare berättarglädje i slutresultatet.

Betyg: 6/10.

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, bloggat om sju Star Trek-romaner och fyra seriealbum. Och lite till.

PIC: Et in Arcadia Ego, Part 1. Hem till Coppernicusstationen. Och den annalkande undergången.

Okej, det här var mörkt. Sojis återkomst hem till de syntetiska livsformernas vagga präglades inte av en massa mysiga kramar, ryggdunk och snack om hur det var på den gamla, goda tiden. Tvärtom. Att hon kom hem var snarare det första steget mot mänsklighetens utplåning. Eller om det var allt organiskt liv i galaxen, eventuellt. Det vill säga de syntetiska livsformernas revansch och frigörelse från sina organiska skapare.

Ja, stackars Picard. Han vill bara väl, men frågan är ju nu om allt han uträttat under den här säsongen bara gjort saker och ting värre. Borde han ha stannat hemma och sett på när vindruvorna mognade i stället? Borde han gått i pension, och acceptera att det är för sent för honom att rädda världen ännu en gång (hoppas verkligen inte att Karin Thunberg hittar det här blogginlägget och hävdar att jag är ageist eller något).

Men först och främst måste vi prata om den asfeta starten på det här avsnittet. Färden genom den där transwarp-snabbfilen genom galaxen. Och sedan, när man kommer fram till planeten där syntarna bor, attacken från den elake romulanen Narek som följt efter dem. Och sedan dimper plötsligt Artefakten, vad vi trodde var en icke-fungerande borgkub, ner genom en annan transwarpförbindelse. Varpå allt det här toppas med attacken från rymndorkidéerna. Hur snyggt kan ett planetärt skydd vara? Dramatiken avslutas med att Picard flippar och börjar prata osammanhängande på La Sirenas brygga, i det närmaste medvetslös.

De första minuterna av det här avsnittet var definitivt 10/10. Jag är lite extra nöjd över att man numera har automatiska säkerhetsbälten i rymdskeppen. Jag tror att jag sett dem tidigare under den här säsongen, och vill gärna påpeka att det är en detalj i gestaltandet av interstellära rymdfärder i Star Trek-serierna som jag verkligen saknat. Det känns jättekonstigt att folk utkämpar slag i rymden sittandes i fåtöljer. Nog borde det väl vara ganska praktiskt med ett litet bälte då och då? När det blir lite skakigt. Eller man attackeras av främmande makt?

Okej, åter till det här avsnittet. Efter den våldsamma starten övergår Et in Arcadia Ego till några stunder av återhämtning och lägesorientering. Alla ombord på La Sirena får veta att Picard har en grej i hjärnan som kan ta livet av honom, typ ganska snart. Det var den som gjorde att han tappade det i början av det här avsnittet. Men Picard vill inte att någon ska tycka synd om honom, och hotar sin crew med stryk om de behandlar honom som en döende man. Gänget från La Sirena återkopplar sedan med Borgkuben, som Seven of Nine och Elnor försöker få funktionsduglig igen efter orkidéattacken. Och sedan traskar man vidare till syntarnas hem.

Här blir allting nästan lite originalseriesurrealistiskt. Eftersom de syntetiska människorna görs i par, så är det här alltså ett besök i en värld full av tvillingar. Tvillingar som spelar spel med varandra, alla upptagna av personen som är deras spegelbild. Lite lagom kitschigt, på något vis – sådär som alla paradis alltid såg ut i originalserien. Och de här syntetiska existenserna leds av ingen mindre än Altan Inigo Soong, sonen till Datas uppfinnare (även denna medlem i familjen Soong spelas förstås av Brent Spiner). Här, på Coppeliusstationen, har han skapat sitt eget syntetiska paradis, med konstgjorda kopior av fjärilar och katten Spot 2. Och så alla hans tvilling-“barn”. Där den skarpaste verkar vara Sutra – systern till Jana som kapten Rios troligtvis kärade ner sig i för många år sedan.

Det är Sutra som kommer på att hon kan mindmelda med doktor Jurati för att själv få en uppfattning om vad det där meddelandet om undergången egentligen handlar om – budskapet som ligger till grund för romulanernas militanta hållning mot syntetiska livsformer. Hur en syntetisk livsform kan genomföra en mindmeld stannar vi inte upp för att fundera mer på här, utan konstaterar bara att den föraning Sutra haft stämmer. Budskapet, som är så kraftfullt att det får vanliga mänskliga varelser att bli suicidala, är inte en varning om de syntetiska livsformernas maktövertagande. Det är ett meddelande som är riktat till syntetiska livsformer, och dechiffrerat av Sutras hjärna är det nu inte fråga om några galna osammanhängande montage, utan budskapet påminner mer om någon form av informationsfilm. En försäkran om att syntetiska livsformer i kris kan kalla på hjälp om de hotas med utrotning av organiska livsformer. Det vill säga, exakt den situation som syntarna på Coppeliusstationen står inför – med mer än 200 romulanska stridsskepp på väg för att utplåna dem alla.

Sutra är så pass besluten om att lösningen på hotet från romulanerna är att be dessa beskyddare av syntetiska livsformer om hjälp. Men för att få med sig alla syntetiska syskon på tåget så ger hon en fängslad Narek möjligheten att fly. Hon till och med låter honom döda en av synteterna: Saga. Allt för att få opinionen att köpa hennes linje. Mordet på Saga blir nu ytterligare ett bevis på hur utsatta och hatade syntarna är, och alltid kommer att vara, i en värld där det finns organiska livsformer. När Picard försöker tala alla tillrätta och övertyga dem om att Federationen kan fixa det här problemet, och att Picard själv är mannen som kan övertala organisationen till detta – ja, då hånar Altan Inigo Soong Picard helt öppet. Picard är ju bara en föredetting. Som fick stå maktlös och se på när Federationen svek romulanerna.

Det är inte bara Picard som kämpar i motvind. Det är något skevt i hela maktbalansen bland de syntetiska varelserna. Varför är Sutra, som borde vara en tidigare årsmodell än Soji, så mycket smartare och ondskefull än alla andra? Varför har Soji och Sutra samma utseende? Och varför får Soji bara tillbaka sina minnen bit för bit – hon verkar aldrig helt och hållet förstå vem hon är och vad som är hennes uppgift. Just det där med uppgiften är jag inte heller helt säker på – var det bara att ta reda på varför romulanerna hatar syntetiska livsformer?

Medan de romulanska stridsskeppen närmar sig syntarnas planet, så sätts Picard i husarrest. Ingen i hans crew, förutom doktor Jurati, är kvar i syntbyn för att förhindra detta – de är fullt sysselsatta med att laga La Sirena. Jurati slipper däremot husarresten, och får fortfarande röra sig fritt i syntarnas lilla koloni. Altan Inigo Soong håller nämligen på att skapa sin egen syntetiska avbild, som han vill kunna kopiera sitt medvetande till. En golem, som man kallar det här (alla som läst showrunnern Michael Chabons bok om Kavalier & Clay vet att han är intresserad av det där begreppet). Och doktor Jurati är den enda som kan hjälpa honom att genomföra det här. Men hos vem ligger doktor Juratis sympatier just nu? Är hon ond eller god? Trogen Picard, romulanerna eller syntarna? Mycket svårt att veta var vi har henne, jag vet bara att jag tycker hemskt illa om Jurati. Att Rios fortfarande verkar vilja kila stadigt med henne är obegriplig.

I det här avsnittet möter vi alltså ytterligare en Soong och hans self made-family. Visst påminner upplägget här ganska mycket om ett gäng avsnitt i Enterprise. De där Altans farfar hade en egen samling barn som han drivit fram från biologiskt förbättrade embryon. Den här Soongen gör något liknande. Men han verkar också rätt ondskefull, det är något hånfullt i nästan allt han säger till Picard. Sättet han betonar “retired” första gången han möter Picard, till exempel. Och det bittra sättet han snackar om Data på, och hur hans farsa verkar ha gillat honom bättre än Altan själv.

Så, vad händer nu i säsongsavslutningen nästa vecka? Well, jag har inte helt gett upp på tankarna på att det är något Control-liknande där ute som är den mystiska kraften som vill skydda syntetiska livsformer. Ett sammantvinnande av Picards och Discoverys plotlines, alltså. Men hur ska man tolka att det finns en federationssymbol mitt i ett androidöga? Och varför pratar Soong om en federation av syntetiska livsformer som ska ersätta den nuvarande organisationen.

Sen finns det folk därute på nätet som är helt övertygade om att Datas onda bror Lore har något med det här att göra. Antitrekker tycker att Picards första säsong är en utdragen remake av I, Mudd, att manusförfattarna är mesiga som inte låter Seven of Nine bli en galen Borgdrottning full ut. Han saknade också en moralisk diskussion i serien och hävdade att manusförfattarna är nihilister. Själv är jag nog mest lite orolig inför det avslutande avsnittet. Att vi inte ska få några svar alls, utan bara en jättestor cliffhanger i väntan på säsong två – som man ju undrar över framtiden för i dessa coronatider.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 9/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 767 tv-avsnitt.

Star Trek (2009). Rebootdags för Star Trek-universumet. Säg hej till Kelvintidslinjen!

Har ni lagt märke till att jag typ….snart är i fatt? Har bara två filmer kvar att skriva om – sedan är jag i fas med den aktuella Star Trek-produktionen. Så jag kan ju inte sitta och vänta på ett nytt Picard-avsnitt, utan måste skriva på lite till. Picard-texterna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Så var det dags för reboot. Nystart, uppdatering och modernisering av det urgamla Star Trek-maskineriet. Tillbaka till grundhistorien, den om Spock och Kirk. Och ett rejält tempobyte. För jävlar vad det går undan här. Efter att ha suttit och kollat på sömniga Star Trek-serier i några år så var känslan av att byta över till den nya versionen av Star Trek ungefär som att byta ut en Voi-elcykel mot Formel 1. Typ. Tycker att de första 20 – 30 minuterna är helt fantastiska.

Jag såg om Star Trek i söndags, tror det var tredje gången jag såg den. Men det var nog första gången som jag helt säkert kan säga att jag verkligen förstod allt som hände i filmen. Jag säger inte att plotten är oöverstigligt komplicerad, men tidigare har jag nog ändå trott att jag missat någon väsentlig detalj när jag kollade. Att hela den där grejen med att Romulus förstördes av en supernova, och att det på något sätt var Spocks fel, slarvas över lite väl snabbt i den här berättelsen (publiken blir ju inte lika komplett mindmeldad av Spock som Kirk blir). Det ska gå undan, liksom, trots att sambandet mellan Spock och supernovan är den helt bärande idén bakom hela det här intrigbygget, och dessutom starten för en helt ny tidslinje inom Star Trek-universumet. Kanske tänkte upphovspersonerna att backstoryn var för långsam, och att man i stället skulle låta publiken njuta av romulaner med tribaltatueringar och Star Trek-universumets hittills mest taggiga skepp?

Men efter att ha sett lite mer än en halv säsong av Picard så kändes allting betydligt mer greppbart. I den serien beskylls ju även Picard för att inte ha gjort allt i sin kraft för att förhindra den romulanska katastrofen. Trots att han ändå kanske var den som försökte göra mest. Precis som Spock i den här filmen. Otack är världens lön, är väl den gemensamma nämnaren mellan de två.

Hela denna rebootade Star Trek är ju en prequel till originalserien, om starten på James Tiberius Kirks karriär. För säkerhets skull inleds storyn redan när kapten James Tiberius Kirk föds, mitt under en katastrof. Ett romulanskt skepp har kommit ut ur ett svart hål, och roar sig med att inleda sin slakt på Federationen med rymdskeppet Kelvin. Pappa Kirk, spelad av Chris Hemsworth, stannar modigt kvar som siste man på bryggan när han sätter en kollisionskurs med det romulanska skeppet. Samtidigt hör han sin nyförlöste sons skrik, över komradion, från en av nödkapslarna som lämnat Kelvin. Klipp till unge herr James Kirk som snott en bil av sin styvfarsa (?) och kör det utför en klippa. Klipp till en blöt kväll på krogen där Kirk både lyckas få stryk av en massa stjärnflottekadetter och bli rekryterad till Stjärnflottan. Av kapten Pike! Men även om unge herr Kirk faktiskt kommer iväg till rymdakademin så hinner han inte slutföra sina studier innan det blir dags att rädda världen. Det romulanska skeppet anfaller Vulcan. Och alla, även kadetter, måste hjälpa till i Federationens motattack.

Nero, som bossar på det där romulanska gruvskeppet, är skitsur på Spock för att han inte höll det han lovade – att stoppa supernovan som hotade att svälja Romulus genom att göra om den till ett svart hål. När Nero attackerar Spock så sugs de bägge in i det svarta hålet som Spock skapat (lite för sent) och färdas bakåt i tiden. Nero och Romulanerna kommer fram först, och får sedan vänta ett bra tag (var det 25 år?) tills Spock kastas ut ur sin tidsresa. Den gamle Spock alltså, spelad av Leonard Nimoy. Då först, när Spock kan se vad Romulanerna gör, så totalförstör man Vulcan. Och eftersom Spock var en representant för Federationen så är planen nu att totalförstöra alla Federationsplaneter. På det sättet har det romulanska imperiet en bättre chans att överleva, tror Nero. Själv tänker jag att han borde satsa på att i god tid varna sitt folk för supernovan i stället. Nu när han faktiskt befinner sig i en tid då katastrofen skulle kunna gå att förhindra.

Det där med Romulanerna och supernovan och tidsresan är det som är nytt i denna reboot, och även det som skapar en ny tidslinje i Star Trek-universumet. Samtidigt så dyker också nya versioner av de gamla rollfigurerna upp. Efter Kirk kommer Uhura, sen Spock och doktor McCoy. Sist i gänget introduceras maskinchefen Scott. Han spelas av Simon Pegg, och befinner sig på en obebodd isplanet när Kirk och gammel-Spock snubblar över honom. Det är tydligt redan från början att det är Scotty och hans lilla trolliknande kompis som ska stå för de flesta comic relief-inslagen i den här filmen. När jag såg filmen första gången minns jag att jag blev oerhört irriterad på scenen där han åker runt i olika genomskinliga rör ombord på Enterprise. Var det så här tramsigt som nya Star Trek skulle vara? I dag kan jag svara: Jo. Den rebootade Star Trek satsar mer tydligt på både humor och action, samtidigt som man dragit ner rejält på allvaret och det självhögtidliga. På det sättet faktiskt en smula mer trogen originalserien än de följande långfilmerna.

Chris Pine i rollen som Kirk fungerar helt okej. Bäst är han när han får stryk. Han har ett sånt där ansikte som liksom fungerar väldigt bra när det är blåslaget. Och han är också väldigt bra på att ligga på golv och “tappa andan”. Två specialiteter som utnyttjas en hel del i den här filmen. Från första gången jag såg filmen minns jag att jag tyckte att det var en mindre revolution att Spock var lite sexig, i och med att Zachary Quinto tog över rollen. En grej som man definitivt byggt vidare på och förfinat när man skulle casta samma roll i Discovery. Men de ersättningsskådespelare jag gillar allra bäst är nog Zoe Saldana som Uhura och Karl Urban som Bones. Winona Ryder (Spocks mamma) känns däremot våldsamt underutnyttjad som skådespelare i den här filmen.

Star Trek är inte bara början på ett gäng nya filmer, det är också produktionen där Alex Kurtzman inledde sin väg mot att senare bli huvudansvarig för allting Star Trek på CBS. Manuset har han skrivit tillsammans med sin vanlige medförfattare Roberto Orci. För regin står J.J. Abrams, som lyckades så bra med den här filmen att han senare blev överköpt till att rädda Star Wars i stället.

Star Trek är en kärleksfull reboot. Gjord med både nördkärlek och en medvetenhet om vad som krävs för att förnyha och uppdatera ett så gammalt koncept. Visst, vi är väl några stycken som har svårt att förlåta upphovspersonerna för att de helt sonika bestämde sig för att utplåna Vulcan i den här filmen. Vi som tycker att man gärna får modernisera – men att det är väldigt bra om man kan göra det utan att ändra så mycket.

Men sett ur dagens perspektiv dyker det upp nya frågor kring den här rebooten. Om det skulle göras en fjärde film i serien, hur förvirrande kommer den i så fall kännas när den ska existera parallellt med de nya Star Trek-serierna. Romulus undergång har man ju fogat in fint i Picard. Men att Vulcan imploderade har väl egentligen bara förekomma i Kelvin-tidslinjen. Hoppas att det blir en fjärde film bara för att se hur fanken de ska lösa det där.

Betyg: 8/10.

Star Trek är den elfte Star Trek-biofimen. Så här långt i min Startrekathon har jag alltså sett 11 långfilmer och 765 tv-avsnitt.

ENT: Babel One, United och The Aenar. Berättelsen om hur Romulanerna typ skapar Federationen av misstag.

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De tidigare Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

En ny triptyk. Den här gången om hur romulanerna försöker skapa kaos i sitt närområde genom att bussa de olika folken och raserna på varandra. Till sin hjälp har man ett fjärrstyrt skepp som man kan kan förklä på olika sätt. Först ser det ut som om det är ett tellaritiskt skepp, sen ett andoriskt – och till sist imiterar man till och med Enterprise på ett övertygande sätt.

Eftersom jag parallellt med den här serien kollar på Picard, så är det lite extra intressant att se hur bilden av romulanerna som någon form av extremondska befästs i de här avsnitten av Enterprise. Det eviga målet för romulanerna är att ständigt expandera sitt territorium, och helt utan några moraliska betänkligheter kidnappar man en telepatisk varelse och använder honom för att genomföra sin ondskefulla plan. Väldigt cardassiskt, liksom. Grymheterna genomförs bara med betydligt mindre njutning.

Här återförenas också på nytt med den hetlevrade andoriern Shran. Faktum är att Shran och Archers vänskap känns som den mest utvecklade relationen i hela serien, vilket känns ganska talande för hur den här serien konsekvent fokuserat mer på action och macho-bonding än personlig utveckling och nära relationer. Samtidigt märker man, bara av att skumma igenom sammanfattningarna av avsnittens handlingar, att intrigenb berättas i ett betydligt högre nu än i början. Man hoppar mer obekymrat mellan olika bihandlingar, och är inte på något sätt besvärad av att hålla liv i en story i tre avsnitt i rad. Samtidigt känner jag mig ändå ganska distanserad till det som händer. Det kan ju bero på en viss “slutet på serien”-fatigue för min del, men jag känner mig faktiskt sällan riktigt överraskad eller berörd av det som avsnitten tar upp.

Dessa tre avsnitt känns till viss del också som ett slags pliktskyldig storstädning i tidslinjen. Man skapar här förutsättningarna för det som sedan kommer att bli Federationen – som man ju ett flertal gånger förebådat genom den där tjatige tidsagenten från framtiden som aldrig vill att Archer ska ta några risker. Inte ens Federationens tillkomst kommer alltså som någon direkt överraskning, inte ens när den – som här skapas av som en oväntad konsekvens av att romulanerna försöker få alla att misstro alla.

I Babel One anfaller ett tellaritiskt skepp sin andoriska motsvarighet, mitt under förberedelserna för det som skulle bli ett stort fredssamtal mellan de två imperierna. Vår blåe kompis Shran, vars skepp var det som förstördes, är givetvis rasande. Han blir inte mindre förbannad när hans räddningspod blir bärgad av Enterprise, som har den tellaritiske ambassadören som passagerare – han var också på väg till Babel One för de där samtalen. Inte ens när Enterprise attackeras av ett andoriskt skepp, som verkar lite mystiskt och inte svarar på anrop, så släpper hans ilska. Så upprörd är Shran att han på egen hand bestämmer sig för att reda ut hur det här med Tellariterna och hans skepp hänger ihop. Så han bestämmer sig för att tillsammans med sin flickvän Talas genomföra ett eget förhör av tellariterna. Med sina vapen i hand. Det slutar i en enda röra, och en av tellariterna skjuter Talas – som för övrigt är Shrans nya flickvän.

Samtidigt lyckas Enterprise snoka upp ett spår från skeppet som attackerade dem. Men när man kommer fram till det så ser det helt annorlunda ut än tidigare. Man transporterar över Tucker och Reed till den mystiska farkosten, som inte lyckas hitta någon besättning ombord. Vi som tittar vet däremot att allt är fjärrstyrt från Romulus, av en märklig pilot som sitter med vad som liknar en omfattande vr-utrustning och styr skeppet. Så småningom lurar man väl också ut att det här skeppet är försett med hologramliknande utrustning, som gör att man kan låtsas vara vilket skepp som helst.

United

Det känns som om en orimligt stor del av det här avsnittet ägnas åt den duell som Shran och Archer utkämpar. Shrans flickvän Talas dör nämligen, och han vill hämnas. Så han utmanar den skyldige terraliten på duell. Archer kommer då fram till att den enda diplomatiskt konstruktiva utgången av en sådan duell är att han tar tellaritens plats, och förlorar. Genom att intensivplugga andoriska texter hittar till sist Mayweather och Hoshi en mindre tragiskt utgång av tvekampen. Om Archer skär av Shrans ena antenn så kan han vinna duellen utan att någon behöver dö (tydligen växer antennen ut av sig själv efter några månader). Han lyckas med sitt uppsåt, och skapar tillfällig vapenvila på sitt skepp.

Det romulanska maskeradskeppet toppar sin form genom att maskera sig till Enterprise och skjuta ner ett rigelliskt skepp. Awkward för Archer.Det blir alltså nu ÄNNU viktigare att hitta den där otroligt avancerade drönaren. T’Pol kommer då på ett system där en mängd skepp från olika planeter skulle kunna skapa ett nät för att hitta drönaren. Men hur hittar man 128 skepp som kan samarbeta? Dags för Archers diplomatiska trevare till sina grannar, för att försöka få ihop allierade. Och han får börja på sitt eget skepp. Inte den lättaste av uppgifter.

Ombord på den romulanska drönaren utspelas det också en fajt, om kontrollen över skeppet. Tucker och Reed drar ut en massa sladdar och trycker på en mängd knappar för att ta över kommandot. Men den romulanske befälhavaren lyckas fånga Tucker i ett litet rum där han utsätts för stark radioaktiv strålning. Reed förhandlar via någon form av högtalarsystem med romulanerna för att få ut Tucker. Men lurar dem. Han har fixat så att hans faserpistol kortsluts, vilket spränger en massa en massa skit i luften ombord. Tur att det är ett självreparerande skepp! Jag tror att det är här, eller i förra avsnittet som de två också hinner avhandla T’Pols rumpa och dess sexighet.

Drönaren fastnar i the amazing nätverk av skepp från ett helt gäng planeter. Men när Enterprise väl kommer fram till skeppet har T’Pol svårt att transportera ut Reed ocdgh Tucker. Så i en lösning som påminner om den som vi såg Archer uppfinna i The Augments, så hoppar helt enkelt Tucker och Reed ut i rymden och hoppas att Enterprise hittar dem. Det var roligare första gången, även om det är lite snyggt när de två liksom driver igenom ett vulcanskt sklepp med en sån där ring runt fartygskroppen.

Avsnittet slutar med att vi får se vem det är som fjärrstyrt skeppen, vad som ser ut som en albino-andorier.

The Aenar

Och det är just de vita andorierna, eller aenar som folket heter, som står i fokus för det avslutande avsnittet. Genom “telepatiska signaturer” slår man nämligen fast att det är någon med det ursprunget som styr den mystiska drönaren. Man kan väl likna dem vid andoriernas telepatiska och blinda släktingar, som lever i någon form av islandskap på samma planet. Archer och Shran tar sig dit, men får – efter lite förhandlingar och samtal –ingen hjälp. Man lyckas däremot slå fast att det är den försvunne aenaren Gareb, som är den som antagligen styr skeppet – men att allt är lite märkligt eftersom aenarerna är inbitna pacifister. Men allt är inte förlorat – Garebs syster Jhamel trotsar sitt folks vilja och följer med till Enterprise. Det är också hon som, genom telepatisk kontakt, övertalar Gareb att lägga ned vapnen. Det visar sig att han blivit manipulerad – romulanerna har sagt att alla aenarer är utrotade, och det är för att hämnas dem som han gått med på att styra deras farkost. Eller, i det här skedet av avsnittet, deras bägge farkoster. Han låter nu dem skjuta ner varandra, men som straff mister han livet. Ouch,

Sedan försöker också Trip få klarhet i sitt förhållande till T’Pol i det här avsnittet. Det går så dåligt att han begär förflyttning till nästa stora rymdskepp som Jorden bygger, Columbia. Och det kanske man kan förstå efter det här meningsutbytet där han är ute med håven efter lite ömsesidig betuttning

TUCKER: You know, when I was on that ship with Malcolm I was convinced I was going to die. You ever been there?

T’POL: Since Enterprise was launched, we’ve all been near death on more than one occasion.

TUCKER: I’m not talking close scrapes. I mean when you’re in a bad situation, and you know this is it, there’s no way out, and you have time to think about it.

T’POL: In the Expanse, when we were attempting to destroy Sphere forty one, I didn’t believe we’d survive.

TUCKER: What went through your mind?

T’POL: Whether or not to transfer auxiliary power to the deflector array. Why do you ask?

TUCKER: Just curious.

Tre saker jag gillade med det här avsnittet.

  1. Tellariternas masker (se överst i detta inlägg).
    Visst har vi väl sett dem förut i den här serien, men den här gången var jag helt fascinerad över deras hundliknande uppsyn. Plus att jag verkligen kunde identifiera mig med deras extremt gnälliga, burdusa och otrevliga attityd till omvärlden. Om jag skulle vara någon i Star Trek-universumet, så skulle det förmodligen vara en tellarit. Framför allt efter den här serien, då looken ju gått från det mer grislika till en arg, ful hund.
  2. Brian Thompsons fyrkantiga ansikte. Bara så fantastiskt kvadratiskt. Det har ju synts tidigare i Star Trek – men aldrig så här länge utan jättemycket mask utanpå.
  3. Aenarnas isvärld. Skön omväxling mot alla grottor. Isgrottor rules.

Den här gången kan jag inte ens sätta separata betyg på varje avsnitt. det känns som att de höll ungefär samma nivå, och hängde så pass mycket samman. Så det får bli ett genomsnitt. Den där sjuan som vissa läsare (Jerry, om han fortfarande följer med i bloggen) brukar mobba mig för att överanvända.

Babel One Betyg; 7/10
United Betyg: 7/10
The Aenar Betyg 7/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 12, 13 och 14/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 756 tv-avsnitt.

Picard: The End is the Beginning. Det där Picard äntligen samlat ihop sin crew.

“Så, nu är vi äntligen igång!”, hann jag tänka. Men då var avsnittet slut.

Att personerna bakom Picard tar gott om tid på sig för att förflytta oss framåt i den här berättelsen kan vi väl konstatera nu. En berättarteknik som nog inte hade gått för sig om inte varumärket varit så starkt, och om inte Patrick Stewart varit så universellt omtyckt och älskad.

I och med det här avsnittet verkar veteranen Picard i alla fall fått ihop kärnan i sin nya crew. Nu ska han äntligen ge sig iväg ut i galaxen för att hitta Maddox, den där forskaren som eventuellt har skapat Datas två döttrar, Dahj och Soji. Men helt säker kan man ju inte vara på att uppstartsperioden är helt över. Med tanke på att vi redan sett trailerklipp där flera andra gamla TNG-profiler syns, så känns det som om vi nog har en rätt krokig väg fram till dramats kärna (och med tanke på att säsong två redan fått grönt ljus så kan vi kanske till och med befara att mysteriet inte ens blir ordentligt löst i den här säsongen?).

Här är i alla fall några av det här avsnittets höjdpunkter och viktigaste slutsatser:

Vad är problemet med Raffi Musiker?
Här får vi äntligen reda på hur det egentligen gick till när Picard lämnade Stjärnflottan (han ställde ett ultimatum: antingen får jag en massa skepp för att rädda Romulanerna, eller så slutar jag). Det här ställde till det även för Raffi – hans försteofficer. inte för att jag egentligen riktigt förstår varför hon måste få sparken på grund av att Picard säger upp sig, men så verkar det ha fungerat. Kanske ansågs hon som en säkerhetsrisk eftersom hon var så nära Picard?
Det är ändå extremt märkligt att Picard och hon inte haft någon kontakt sedan dess, inte ens ett julkort verkar Picard ha postat under de senaste 14 åren. Jag hade gärna sett lite mer förklaringar till det här. Det blir inte lättare att förstå sammanhangen av att det känns som om Michelle Hurd spelar över hela tiden. Och vad är det där Freecloud som hon och Picard ska leta efter Maddox i?

Kommer ni ihåg Hugh?
Borgen som Geordi, Picard och de andra lyckades avborgifiera i avsnittet I, Borg. Nu är han tillbaka! Han jobbar på den där avaktiverade borgkuben som romulanerna tagit över. Och han visar ett stort intresse för Soji. Han låter henne till och med följa med in på avdelningen för inte helt återställda romulanska ex-borger. Soji vill prata med Ramdha, som var en expert på romulansk mytologi. Men Ramdha flippar ut, identifierar Soji som en av “tvillingarna” i mytologin. Och fortsätter med något i stil med: “Är du den som dör eller den som överlever?”. Men det är det sista som är riktigt intressant: “I know who you are … You are the destroyer!” Destroyer är också vad en av de romulanska agenterna kallar Soji när Picard och de andra försöker förhöra honom. Soji själv verkar inte riktigt ha någon aning om vad hon pysslar med. I bland är det som hennes dolda identitet kickar in, tar över och har kommandot en stund. Soji själv är tydligen inte medveten om de krafter som hon egentligen har.

Attacken på Picard
Att Picard och hans personliga romulanska livvakter/bästa vänner kan förhöra en agent beror på att de blir attackerade av ett helt gäng svartklädda sådana en kväll på vingården. Det visar sig att de tre är ganska förberedda på att något sådant kan hända – det finns vapen gömda under i stort sett varenda bordsskiva. Den siste romulanen i truppen hade eventuellt kunnat döda alla våra tre kompisar, om inte doktor Jurati hade dykt upp. Hon är den där syntrobotforskaren som först berättade om Maddox forskning för Picard. Nu har hon blivit utfrågad av den ondskefulla romulanska undercoveragenten Oh, och det var tydligen så läskigt att hon genast anslöt sig till Picard och hans glada gäng. Eller är hon också en agent nu? Vågar man lita på någon vid det här laget?

Rios gör entre.
Okej, så här har vi seriens skäggiga sexbomb, antar jag. En person som är så pass förtjust i sig själv att han designat både sitt sjukvårdshologram och navigatörshologrammet efter sig själv. Fast, det kan eventuellt också vara något han ångrat i det långa loppet, för han beter sig inte supertrevligt mot dem – eller sig själv då. Han är i alla fall kaptenen för skutan som ska ta Picard ut i rymden igen. Det är väl nästan lite för bra för att vara sant att han och hans skepp liksom bara ligger där och väntar på att få hjälpa till? Och ja, vi får ännu en gång höra Patrick Stewart ge kommandot: Engage! Inte ett öga torrt, eller hur? Skönt också att se att hologrammen inte verkar beröras av det allmänna syntförbudet inom Federationen.

Det är de små detaljerna som verkar trigga Star Trek-fansen mest. I förra avsnittet var alla jättearga på att någon svor. Den här veckan irriterar fansen sig på att det både röks en cigarr och vejpas någon form av narkotika i det här avsnittet. Det känns liksom inte utopiskt. Sedan verkar folk antingen förtjusta eller förbannade på att den onda romulanen Oh har solglasögon på sig i en scen. Själv tycker jag att Hughs återkomst är det verkligt stora i det här avsnittet. Visst, vi har vetat det ett tag – men jag tycker att hans comeback är den snyggaste och smartaste återkopplingen till Star Trek-historien hittills. Däremot är det ganska oförklarligt varför han är intresserad av Soji, och vad det egentligen är han vill hjälpa henne med.

Picard blir stadigt bättre, som serie. Efter en trög inledning börjar handlingen ta fart, och jag börjar förstår vad handlingen egentligen går ut på. Är fortfarande helt övertygad om att säsongen borde ha inletts med ett dubbelsavsnitt för att ge oss en lite snabbare skjuts in i seriens handling. För det här ju här, i avsnitt tre, som allt börjar komma igång. Samtidigt som egentligen inget har hänt ännu.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 3/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 724 tv-avsnitt.

Star Trek-serier: Picard, Countdown. En tecknad prequel till tv-serien.

Man ska inte låta sig avskräckas av det här omslaget. Även om det nog är ett av de fulaste serietidningsomslag jag sett. Men för den som vill ha lite mer kött på benen kring den där supernovan som förintade Romulus och Picards kamp för att rädda den hotade befolkningen där, så är det tredelade äventyret Countdown ett ganska matnyttigt bidrag.

Som jag tidigare nämnt så har ju böckerna och serietidningarna som skapas kring ett franchise som Star Trek en lite speciell karaktär. De skapar ju en lite mer utbroderad och fyllig bild av tv-seriernas universum, men ska samtidigt inte påverka eller begränsa Star Treks kanon eller tv-seriernas intriger för mycket. Så de måste uppehålla sig vid händelser som är hyfsat oviktiga eller i alla fall marginella för att inte alltför snabbt bli offrade och överkörda når någon tv-producent eller filmregissör bestämmer sig för att strunta i seriealbum och romaner och köra sitt eget race.

Ett bevis på dessa produkters flyktighet är till exempel att det redan finns ett seriealbum om Picard och romulanerna med namnet Countdown. En prequel till den första rebootade Star Trek-filmen 2009. I den är storyn om Datas död och återkomst en helt annan än den som nu berättas i Picard. Ska man se användandet av samma titel som en signal om att den här tecknade serien ersätter den gamla? Hur som helst, även om det här är en prequel till tv-serien så får vi inte reda på hela historien kring Picards försök att evakuera romulanerna från den hotande supernovan. Men däremot om en liten del av hans ansträngningar. Ett enskilt och avgränsat äventyr, som egentligen främst fungerar som en förklaring till hur de två romulanska Tal Shiar-agenterna Laris och Zhaban hamnade på Picards vingård.

Handlingen utspelas på Yuyat Beta, en romulansk koloni som förklarar sig villig att låta sig evakueras av Federationen. Väl där inser Picard att det finns en urbefolkning på planeten som Romulanerna inte räknat in när de underrättade honom om hur många som behövde hjälp. Romulanernas tänkte helt enkelt bara lämna kvar dem på planeten, och strunta i att hela folket riskerades att utrotas. Den typen av rasism kan givetvis inte Picard acceptera, men hans protester leder bara till att han kastas i romulansk arrest. Sedan följer en handling med så pass mycket dubbelspel att jag överväger att kalla det för kvadrupelspel. Det vill säga, många (och rätt ansträngda) vändningar.

Men lite matnyttiga saker finns här också. Bland annat får vi se Geordi La Forge sitta och leda arbetet med att bygga flottan som ska undsätta romulanerna, just på det skeppsvarv vid Mars som vi vet kommer att utplånas i framtiden. Vi får här också en första titt på romulanexperten Raffi Musiker. Det är hon som Jean-Luc försöker få kontakt med i avsnitt två av tv-serien. Här ges en liten glimt av deras gemensamma historia, däremot ingen förklaring till varför hon inleder en konversation med honom genom att sikta med ett vapen. Lite besviken faktiskt på hur lite plats Musiker fick här – förutom att hon envisas med att kalla Picard för JL så gjorde hon inget större intryck.

Jag var väldigt entusiastisk när jag läst första delen av det här äventyret, men tyckte sedan att det långsamt gick utför. Första delen var bra, andra hyfsad, medan den sista och avslutande delen var rätt dålig. Intrigen kändes sådär, och mestadels baserad på massor av prat.

(SPOILER!!!!)Är ju också lite allergisk mot slut som i allt för stor utsträckning bygger på någon slags Deus ex machina-lösning, det vill säga att räddningen anländer i sista minuten från en hjälpare som vi som läsare inte ens visste fanns. (SLUT PÅ SPOILER).

En del av de här serietidningarna tillåter sig sjålv att flippa ut lite, och ta ut svängarna lite mer än tv-serien. Men så är det inte här. Kanske beror en del av försiktigheten faktiskt på att den tecknade Star Trek-serien och de andra kringprodukterna håller på att få en högre status. Tv-seriens producenter är inblandade i storylines, och det har till och med surrats en del om att just det här, nya Countdown-albumet eventuellt ska ses som “riktig” kanon. Samtidigt så raderar tv-serien Picard troligtvis ut massor av The Next Generation-romaners storylines bara genom sitt första avsnitt. Fast, å andra sidan. När var något okomplicerat senast i Star Trek-universumet?

Betyg: 6/10.

Star Trek: Picard, Countdown av Kirsten Beyer, Mike Johnson, Angel Hernandez och Joana Lafuente. Den här texten handlar om de tre digitala utgåvorna av Star Trek: Picard. Ett samlingsalbum kommer ut senare i vår.

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer, 717 tv-avsnitt, bloggat om fem Star Trek-romaner och tre seriealbum. Och lite till.