DS9: Visionary. Det där O’Brien räddar Deep Space 9 genom att hoppa fram och tillbaka i tiden.

ds9 visionary 2

Just nu håller det på att gå inflation i Star Trek-avsnitt som handlar om resor i tiden och kortare tidshopp. Av de elva avsnitt jag skrivit om som visades under januari och februari 1995 har fyra innehållit en eller flera tidsförskjutningar. Och de förekommer både i Voyager och Deep Space Nine. Att en tredjedel av avsnitten under den här perioden kretsar kring liknande storylines är ändå anmärkningsvärt, även om varje avsnitt förstås använder sig av tidsresorna på olika sätt.

ds9 visionaryI det här avsnittet lyckas O’Brien genom korta hopp fram och tillbaka i tiden rädda både sitt eget liv (två gånger) samt hela rymdstationen Deep Space 9. En gång får dock hans tidsresande jag byta plats med den upplagan som lever i det tidsintervall som han besöker i det förflutna. Men det kanske är den typ av företeelser som man får räkna som nollförluster.

Den självklara invändningen är förstås att det är en himla tur att de flesta av tidshoppen är så pass vältajmade att O’Brien till exempel får se sig själv dö – och inte bara förlflyttas i tiden till när han går på toaletten, eller diskar eller något annat tråkigt. Men om man ska vara helt rättvis så får han ju faktiskt göra en tidsresa två gånger under lite olika förutsättningar för att få reda orsaken till att Deep Space 9 går under.

Från början får vi reda på att tidsresorna beror på att O’Brien utsatts för strålning. Och det är väl ett annat sånt där frågetecken som dyker upp när man ser på det hela i efterhand. Tidshopp och tidsresor håller ju definitivt på att normaliseras i den här serien när läkaren ombord på rymdstationen inte ens blir chockad över att en av hans kollegor reser i tiden ungefär lika ofta som någon byter skjorta.

ds9 visionary 3O’Briens tidsresande utspelas samtidigt som Deep Space 9 tar emot ett besök av en romulansk delegation. De har kommit för att få valuta för den insats man gjorde när man lät installera en romulansk osynlighetsmantel för federationsskeppet Defiant när man försökte få kontakt med gammakvadrantens härskare, The Dominion, i slutet av förra säsongen.  Romulanerna är övertygade om att Sisko och de andra håller inne på  information, och vill bland annat ha fler och längre förhör med Odo, eftersom han ju är av samma ras som Dominionimperietts härskare, The Founders –   Grundarna. Romulanerna är helt enkelt sjukt oroade över hela situationen med ett hotfullt Dominionimperium i andra änden av ett maskhål, och tänker inte sitta passivt och vänta på att bli angripna. Vad man än tycker om deras reaktion, så är den ju inte helt ologisk. Federationens passiva inställning är lätt märklig.

Trots mina invändningar i början av det här blogginlägget om risken för upprepningar, så tycker jag att det här vare ett riktigt väl utfört avsnitt. Insatsen i O’Briens tidsresor stegras hela tiden, så att det till sist handlar om både hans personliga och hela stationens överlevnad. Det känns också nästan lite uppfriskande med en fiende som fortsätter att bära sig ondskeullt åt, efter alla dessa fredsavtal som Deep Space Nine kretsat kring på sistone. Jag gillar också att man fortsätter att bygga vidare på den romantiska spänningen mellan Odo och Kira, för att inte tala om det roliga klippet till när Kira blir vansinnig på frågorna från den romulanska delegationen, trots att hon lovat att hålla sig kall och behärskad. Dessutom lyckas man på ett bra sätt koppla ihop intrigen om tidsresorna med Romulanernas skumma planer, samtidigt som Romulanernas motiv kändes ovanligt genomtänkt.

Betyg:9/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 350 tv-avsnitt.

TNG: Timescape. Det där tiden stannar.

tng timescape 2

Star Trek må vara en utopisk serie, men tydligen kan konferensdagar fortfarande vara plågsamma och illa organiserade i framtiden. Den lilla insikten är väl bland det viktigaste som vi tar med oss av Timescape – ett avsnitt där Picard, Troi och Data sitter och bitchar om den urtrista tredagarskonferensen som de varit på om de psykologiska effekterna av långa tjänstgöringsperioder i rymden. Eller, Picard och Troi bitchar ironiskt, Data förstår som vanligt inte skämt.
tng timescape 5Men så stelnar plötsligt Picard och Data till, mitt i en mening. Troi förstår inte vad som händer, men efter en liten stund är allt som vanligt igen. Sen är det Troi som fastnar mitt i en rörelse. De tre ombord på den lilla rymdskytteln har på lite olyckligt sätt upptäckt mystiska tidsströmmar i rymden där tiden antingen står still eller går snabbare. Roligast exempel: när Picards hand hamnar i en sån här zon och plötsligt åldras jättesnabbt. Det tar bara ett litet ögonblick, så har hans naglar vuxit ut på ett halvläskigt Nosferatuliknande sätt (exakt hur han blir av med naglarna till nästa scen redovisas dock inte – har de nagelsaxar i första förbandslådan på skyttlarna?).

tng timescape 4Det intressanta tidsfenomenet blir snabbt till dödligt allvar när Enterprise och ett romulanskt skepp fryses i tiden just när romulanerna håller på att spränga Enterprise i luften (kan man använda det uttrycket ute i den syrelösa rymden?). De tre på skytteln upptäcker det bisarra stillebenet och bestämmer sig för att ta sig ombord på skeppen för att se om de kan förhindra en katastrof. Väl ombord utvecklas avsnittshandlingen för en ny variant av pusseldeckare, i stället för att granska en brottsplats i efterhand så går Picard, Troi och Data omkring i de frusna miljöerna och försöker förstå vad som händer medan det sker – men utan att kunna fråga romulanerna och Enterprisbesättningen som blivit pausade. Rätt kul variation på deckartemat, faktiskt.

timescape nyTrots det här avsnittets till en början skenbart enkla grundidé (stoppa tiden!) så lyckas man fylla Timescape med en massa roliga vändningar och minidramer. Ja, som till exempel att Enterprise faktiskt sprängs i bitar (ännu en gång) – om än bara för att några sekunder senare vara hel på nytt – då tiden (mycket välvilligt och vältajmat) bestämde sig för att gå baklänges en liten stund. En annan klurig detalj är hela situationen där romulanerna framstår som de som attackerar Enterprise när de är frusna i tiden, medan det inte alls är så i verkligheten. Bland annat när det som ser ut som ett  mordförsök på doktor Crusher visar sig vara motsatsen.

Ett bruksavsnitt som ändå höjer sig en bra bit över medel tycker jag, med en bra blandning mellan action och humor. Men visst känns det som om romulanerna och Federationen snart borde bli bästisar – så många gånger som Enterprise fått rädda romulanerna på sistone?

Betyg: 8/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 272 tv-avsnitt. 

 

 

 

TNG: The Chase. Det om DNA-datorprogrammet.

tng the chase 2

Ytterligare ett avsnitt som börjar på ett spår, men hamnar någon helt annanstans. Avstampet sker i Picards gamla drömmar om att bli arkeolog. En gammal lärare från förr, professor Galen (no pun intended), dyker upp ombord på Enterprise och försöker locka iväg Picard på en upptäcksresa som han säger kommer att leda till ett av de största vetenskapliga genombrotten någonsin. Picard avböjer, efter visst vankelmod. Men så dör Galen när han skepp blir attackerat. Någon har försökt stjäla hans data och Picard blir som besatt av att slutföra Galens forskning.

tng the chase 3Det visar sig att det finns någon form av datorkod inlagd i dna-trådar från olika delar av galaxen. Galen lyckades samla på sig en hel del, men hade ännu inte lyckats få till en  komplett tråd av kod. Successivt så utvecklas storyn till något som mest liknar Jakten på den försvunna skatten. Picard har en ledtråd, Cardassierna en annan och klingonerna en annan, och tredje. Dessutom skuggar romulanerna alla tre, dolda bakom sin osynlighetsmantel. Det blir nästan som ett best of-avsnitt med alla seriens skurkstater samlade på ett och samma ställe, om än med vissa uppdateringar. Till exempel får vi får se en cardassier av kvinnligt kön för första gången, spelad av en fabulös Linda Thorson.

tng the chase 4Jakten på den sista strängen av kodad dna tar hela gänget till en planet där livet dött ut, men där det kan finnas spår av liv i en gammal havsbotten. Medan alla står och grälar om vem som har rätt till den fortfarande okända gåva som ledtrådarna ska leda fram till så matar Picard i smyg in dna:t i sin tricorder. Ett helt nytt program tar kontroll över tricordern (operativsystemkrångel finns inte i Star Trek) och drar igång ett hologram (visste vi att man kunde visa film med tricordern?). I hologrammet håller en uråldrig kvinna ett tal till de församlade.

Det hon har att säga är lite som den här reklamfilmen från Momondo:

Alla de olika folken som i det här avsnittet jagat efter svaret på dna-koden kors och tvärs över galaxen är släkt, säger hon. De är alla resultatet av att hennes uråldriga folk en gång i tiden sådde sitt dna över hela galaxen. Det har faktiskt hintats om något i den här stilen tidigare i serien (åh, vad jag önskar att jag kunde komma på var, men jag tror att det var i animerade Star Trek). Då handlade det om att ge en rimlig förklaring till varför så mycket av livet som Enterprise upptäcker i rymden är så likt människan. Visst, utseendena skiljer sig, men humanoider med ben och armar och två kön har ju varit normen genom hela den här serien. Även om vi som tittar vet att det beror på att det inte finns så många aliens som är medlemmar i det amerikanska skådespelarfacket så måste man ju ändå försöka hitta på en rimlig förklaring till det inom Star Treks eget fiktiva universum.

tng the chaseDet här är alltså The Next Generations egen interstellära version av de där uppmärksammade Benetton-kampanjerna, och kanske också seriens stora fredsavsnitt. Betydligt mer lyckat än Deep Space Nines försök nyss i Battle lines. Att de två avsnitten med likartade budskap gick back to back när de sändes är dessutom en sån där typisk Star Trek-konstighet som är obegriplig så här efteråt. Att den genetiska forskningen inom galaxen inte sett likheter mellan de olika raserna är en annan logisk lucka i The Chase, liksom förutsättningen att den genetiska länken skulle skapa en plattform för samarbete och fred. Det är ju inte som att människor behandlar varandra med respekt trots våra genetiska likheter, det verkar ju alltid finnas ett sätt att hitta på nya indelningar och rangordningar mellan oss. Men visst, naiviteten kring det här verkar vara utbredd. Själv hoppas jag ju att de där personerna i reklamfilmen här ovanför måste vara skådespelare som fått sina korkade repliker skrivna åt sig. Tror någon verkligen att man till exempel kan vara helt och hållet fransk i ett Europa som har den historia som det har? Eller för den delen kuban? Eller britt?

De avslutande replikerna mellan en romulansk kapten och Picard i slutet av det här avsnittet ska ju väcka ett hopp om fred i galaxen. Själv satt jag först och himlade med ögonen inför den ohejdade naiviteten, för att sedan genast ändra mig. Efter att ha skummat de senaste nyheterna om terrordåd och #blacklivesmatters i nyhetsflödet gör det kanske bara gott med en ordentlig dos naivitet och medmänsklighet.

 Betyg: 8/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 261 tv-avsnitt. 

TNG: Birthright pt 1 & 2. Det där Worf träffar pacifistiska klingoner och Data hallucinerar.

tng birhtright 5

Ytterligare ett dubbelavsnitt mitt i en säsong i The Next Generation. Den här gången var orsaken till dubbleringen att man tyckte att man hade en så bra och fyllig storyline om Worf att den liksom inte rymdes i ett enda avsnitt. Däremot ville man gärna komplettera den med en parallellhandling i den första av de två delarna. Det är ganska ironiskt att det är den där framkrystade bihandlingen som är det minnesvärda från det här dubbelavsnittet. Datas surrealistiska drömmar får Worfs storyline om pacifistiska klingoner att framstå som fantasilös.

tng birthright 4I Datas drömmar/hallucinationer träffar han sin skapare, Soong, som ung. Det visar sig att han skapat Data som sin avbild. Första drömmen inträffar efter att att Data utsatts för en så stark elektrisk stöt att han nästan kortsluts. Med livet som insats testar han att utsätta sig för samma sak en gång till, för att få drömma lite till. Eller hallucinera. Eller vad vi ska kalla det. Det är lite som filmen Flatliners som kom några år tidigare, eller Dödlig Puls som den hette på svenska. Det är alltså rätt trippigt. I drömmen smider Soong en fågelvinge som förvandlas till en korp. Vi får också följa korpens syner när han flyger genom Enterprise. Och Soong säger saker som:

No man should know where his dreams come from. It spoils the mystery, the fun. I’m proud of you, son. I wasn’t sure you’d ever develop the cognitive abilities to make it this far. But if you’re here, if you can see me, you’ve crossed over the threshold from being a collection of circuits and subprocessors and have started a wonderful journey.

tng birthright 2Segmentet med drömmarna är också ovanligt bra gjort för The Next Generation. Datas egen förklaring till det som hänt är att han fått tillgång till kretsar som tidigare legat vilande. Men det är verkligen också en bit till av mänskligheten han har fått tillgång till. Ett av avsnittets höjdpunkter är när Data börjar måla alla saker han sett i sin dröm. Ett annat är när hans “undermedvetna” placerar hans favoritsaker i drömmen:

My cat is present, my potted plant, and my paintings.

I avsnitt två skrotar man Datas storyline för att istället fokusera helt på Worfs äventyr. Ett stort misstag. I korthet skulle jag vilja beskriva Worfspåret så här: Efter ett tips om att hans far är i livet ger Worf sig iväg på ett räddningsuppdrag. Istället för sin pappa hittar han en grupp klingoner som självmant dragit sig undan världen och utvecklat ett pacifistiskt samhälle. Worf radikaliserar de unga i lägret genom att återintroducera klingonska hedersbegrepp och aggressiva traditioner, och kidsen överger så småningom sina föräldrar för att leva som arga och mordiska klingoner i stället. Det är en klingonsk rättighet att få vara ett krigiskt rövhål. Ja, inte ens pacifistiskt uppfostrade klingonbarn vill egentligen syssla med sånt där trams. På nytt denna trista idé om att klingonerna är predestinerade att vara krigsälskande barbarer.

tng birthright 3Att storyn inspirerades av black power-rörelsen är med dagens perspektiv i det närmaste en förolämpning. Och det här märkliga att det aldrig problematiseras att det just är Worf som ska lära ut allt klingonskt. Hans enorma konpensationsbeteende för att han vuxit upp bland människor borde verkligen Troi ta itu med. På plussidan på fördomskontot ligger väl dock att Worf efter lite rasistiskt tramsande faktiskt inser att det är okej att hångla med en tjej som är hälften romulan och hälften klingon. Dottern till romulanen Tokath till och med.

tng birthrightI det här avsnittet besöker Enterprise Deep Space Nine på nytt. Och för mig är det lite som att få se rymdstationen med nya ögon. Det vill säga, bluray-kvalitén gör att interiörerna på Deep Space Nine inte alls ser lika gråsvartblurriga ut som de gör på DS9-boxens dvd-skivor. Och rymdvarelsen som heter Shrek som ser ut som ett musfoster i ansiktet. Det blir ett betygssnäpp upp bara för den masken. Det här är väl också den första crossovern med rollfigurer från DS9 i The Next Generation, om inte mitt minne sviker mig.

Som helhet två avsnitt som befinner sig över medel, men inga höjdare. Datas dröm höjer den första delen, medan Worfs äventyr bland de pacifistiska klingonerna blir lite enahanda och korkat i längden.

Betyg Del 1: 7/10, del 2: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 16 & 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 254 tv-avsnitt. 

TNG: Face of the Enemy. Det där Troi blir romulan för en dag. Eller två.

tng face of the enemy 2

Det här måste ju vara ett av de där avsnitten som kom till som ett resultat av den interna konkurrensen med Deep Space Nine. För nu tänjer man på gränserna igen, och genast blir det också lite roligare att se på. Den här gången vaknar Deanna Troi upp i en främmande hytt och med ett datorsystem som inte fungerar som hon vill. Och när hon ser sig själv i spegeln har hon förvandlats till en romulan. IIIIIIIIIHHHHH!

tng face of the enemy 3Trois förvandling är en del av en EXTREMT komplicerad plan där man alltså har kidnappat Troi och opererat om hennes ansikte för att hon ska kunna spela rollen som major i den romulanska säkerhetstjänsten Tal Shiar. Det hela är en plan som Spock funderat ut under sin exil på Romulus. På det här sättet hoppas han kunna smuggla ut avhoppare som vill fly till Federationen. Troi ska fungera som någon sorts länk under flykten. Men en mer idiotisk plan än att Troi helt utan förberedelser ska spela säkerhetstjänstkvinna på ett romulanskt skepp har jag väl aldrig varit med om. Framför allt eftersom kaptenen ombord på skeppet visar sig hata Tal Shiar.

tng face of the enemyDet blir dock rolig tv, och Carolyn Seymour är skitbra i rollen som kommendör Toreth. Seymour gjorde sammanlagt fem inhopp i Star Trek-serier, och råkar förresten också spela huvudrollen i den första säsongen av min favoritdystopi-tv-serie-alla-kategorier: Survivors (den från sjuttiotalet). Toreth är misstänksam, hämndlysten och aggressiv, och hon lockar till sist fram Trois inre romulan. Mot slutet av avsnittet så ger Troi order som om hon aldrig hade gjort något annat än arbetat för Tal Shiar. Vrålar och hotar med repressalier om hon inte får som hon vill.

Upplösningen bevisar förresten ännu en gång hur transportören är Star Treks egen Deus ex Machina. Man kan försätta sig i helt omöjliga situationer, vara fången var som helst, men om bara transportören funkar som den ska så kan man bli räddad från exploderande skepp, fientliga skepp, läskiga planeter. Och det tar bara trettio sekunder. Perfekt för en manusförfattare med utrymmesbrist. En episod med en rolig premiss, ibland kan det räcka med en enda bra idé för att hålla ett helt avsnitt flytande. Det var kul att se avsnittet, även om allt som skedde när Troi var ur bild var rätt såsigt och lite trist.

Betyg: 7/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 249 tv-avsnitt. 

The next phase. Det där Ro och La Forge fastnar under en romulansk osynlighetsmantel.

tng next phase 4

En sak du verkligen ska se upp med om du blivit osynlig på grund av en romulansk molekylär fasinverterare är ytterväggar. Visst, det är ju praktiskt att kunna springa genom stängda dörrar och innerväggar, men puttar någon ut dig genom själva skrovet så är det kört. Då hamnar du ute i den kalla, syrelösa rymden. Förresten, är det någon som förstår varför Geordi och Laren Ro kan gå genom väggar i det här avsnittet, men inte flyter rakt igenom golv? Eller hur de kan åka i hissar?

tng next phaseGreppet, att någon plötsligt blir osynlig och kan leva sitt liv parallellt med alla andra utan att bli upptäckta är ett grepp som är gammalt som gatan inom tv och film. Den första varianten som jag minns är tv-serien Den osynlige mannen, som jag såg liten. De som är lite yngre kanske genast associerar till Harry Potters osynlighetsmantel. En annan av uppsjön av varianter är till exempel den svenska ungdomsromanen och filmen Den osynlige. I Star Trek måste det förstås ges en vetenskaplig grund till fenomenet, i det här fallet en ny experimentell warpmotor på ett romulanskt skepp som stör Enterprises transportör. När Enterprise undsätter ett romulanskt skepp i nöd drabbas Geordi La Forge och Ro Laren av ett fel när de ska transporteras tillbaka till Enterprise. De vaknar istället upp ombord på Enterprise, osynliga för alla andra, och med möjligheten att gå genom väggar. Medan resten av besättningen tror att de är döda.

tng next phase 2Det är ett lite påhittigt avsnitt, bland annat har det här fenomenet också drabbat en romulan, något som vi som tv-tittare först förstår mycket senare. Han syns i scenerna men jag förstod inte att han var fången i samma dimension som La Forge och Laren Ro, och alltså kunde höra deras samtal. Scenerna där han jagar Ro Laren genom flera olika rum ombord på Enterprise är det här avsnittets absoluta höjdpunkt. Kanske inte så mycket för att det skulle vara ett jättebra actiongrepp, utan mest för att jag för första gången får lite fler inblickar i hur personalen lever ombord när Laren Ro och romulanen bokstavligt talat springer igenom olika besättningsmäns hem.

Det är också lite skönt att se Ro Laren på nytt i serien. Det känns som om hon varit lite underutnyttjad på sistone. Från början var avsnittet tydligen skrivet för Troi, men man insåg väl att hon fått så mycket utrymme den här säsongen att det var dags att fördela gracerna lite mer rättvist. Dtng next phase 3et är också tydligt att det främst var de tekniska problemen som stod i fokus när man gjorde det här avsnittet – de håller väl hyfsat än i dag. Jag var i varje fall underhållen genom hela avsnittet. Jag tycker att man tagit ett slitet koncept och trots allt lekt och varit finurliga med det. Att låta Laren Ro och La Forge “återuppstå” under sin egen begravning, som under Datas arrangörsskap blivit till ett glatt cocktailparty ger också pluspoäng. Precis som att Ro Laren ges tillfälle att på ett väldigt konkret sätt recensera Rikers trombonspelande.

Betyg: 7/10

(Det här att jag redan glömt bort vad som är förnamn och efternamn i Ro Larens namn. Tack sjogren för påminnelsen!)

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 226 tv-avsnitt. Det här är också mitt femtioförsta inlägg i årets #blogg100-utmaning.

 

Unification Pt 2. Det där Romulanerna ställer in sin invasion.

tng unification 2 1

Nä. Det blev inget superbra andra-delen-i-tudelade-star trek-avsnitt den här gången heller. Det blev pratigt, lite tråkigt och med plotvändningar som kändes ganska simpla. Och det där magiska med Spocks comeback falnade ganska så snabbt. Nimoy känns äldre och tristare här i tv-upplagan än i den kommande filmen (som jag skriver om i nästnästa blogginlägg).

Nå, tillbaka till själva avsnittet. När Picard listat sig fram till Spocks gömställe på Romulus så visar det sig att den vulcanske ambassadörens besök där är ett slags enmansfredsuppdrag. På Romulus finns det en grupp Vulcanister, som vill förändra romulanernas samhälle till något som liknar det på Vulcan. Romulanerna är ju från början en utbrytargrupp från det Vulcanska samhället (även om jag faktiskt inte tycker att de förklarar det där historiska skeendet supertydligt här). Spock tänker sig att de fanatiska vulcanisterna är den största chansen till fred, och är på planeten för att utbilda dem och förhandla med upplysta och öppensinnade politiker.

tng unification 2 2Men det visar sig att det hela är en fälla. Sela, Tasha Yars halvromulanska dotter, står bakom en illasinnad plan som går ut på att tillfångata Spock, tvinga honom att hålla ett falskt tal om fred och samarbete, varpå Romulanerna – gömda på stulna vulcanska skepp – ska attackera och ockupera Vulcan. Jag måste härmed konstatera att jag verkligen hatar rollfiguren Sela. Varje gång hon är med så blir avsnittet kackigt. Det är som att manusförfattarna på något sätt övervärderat Sela-effekten. De tror fortfarande att hon är en så pass spännande figur att det inte ska märkas att de slarvat med sitt jobb. I det här fallet dyker hon upp bakom en stängd dörr efter att Spock haft ett möte tillsammans med en av Romulus mest liberala och nytänkande politiker. Du vet, Spock lämnar rummet, klipp till en annan dörr som glider upp och där. står. Sela. och. har. lyssnat. på. allt. som. sades. Det var ju ett berättargrepp som kändes väldigt…eh….80-talssåpa. Space of our lives, som min kompis Andreas vitsade till det.

tng unification 2 3Precis som i förra avsnttet är det istället en bisarr bifigur som är den egentliga behållningen av avsnittet. Amarie, den fyra-armade barpianisten på Qualor II. Här är då motvikten till Spocks allvar, en pianist som till och med kan spela klingonsk opera, som Worf sjunger med i. Alla Amaries scener känns väldigt surrealistiska. Johannes hävdade bestämt att det kändes Mœbius-inspirerat, och det kan nog stämma. Det här var en annan typ av miljö än vi brukar hamna i under Star Trek-avsnitten, och betydligt flippigare än den där Mos Eisley-kantinen i Star Wars.

Visst finns det gott om saker att tycka om här. Som frosseriet i romulanernas axelvaddsmode. Eller Picards och Spocks mindmeld på slutet, ett sätt för Spock att förenas med sin nu avlidne far Sarek – som ju sedan tidigare fanns lagrad hos Picard. Men som helhet var ändå det här en stor besvikelse som inte lyckades fånga mig. Om första delen var en magnifik upptrappning så var del två en uppvisning i hur man slarvar bort bra förutsättningar. Alla lösningar känns lite hipp som happ. Spocks tillgång till romulanernas tv-sändningar, till exempel. Eller att Spock och de andra lämnas obevakade i ett rum och har gott om tid på sig att skapa hologram av väggar som de kan gömma sig bakom, tack vare av Datas och Spocks avancerade hackerförmågor. Jag menar, på allvar, vet man något om Data så låter man ju inte honom komma ens i närheten av en datormaskin, och med tanke på den detaljerade information romulanerna fått genom sin underrättelsetjänst så måste man väl veta om hans kapacitet. Det här manuset kändes fullt av dåliga lösskägg. På håll ser det ut som rimliga lösningar men på nära håll är det bara fejk.

Betyg: 6/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 210 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettioförsta inlägg i årets #blogg100-utmaning.