DS9: Tacking Into the Wind. Odo blir sjukare, Worf utmanar Gowron och Frihetsfronten självsanerar.

Den där fördjupningen hos rollfigurerna som jag efterlyste när jag skrev om förra avsnittet av Deep Space Nine, den finns faktiskt här. I Tacking into the wind är det Odos tragiska öde tillåts ta lite tid och utrymme. Till en början försöker han hålla sin accelererande sjukdom hemlig för alla, framför allt Kira. Han är ju drabbad av samma upplösningssjukdom som Grundarna som leder Dominion, men till sist kan han inte längre hålla ihop sig. Mitt under ett uppdrag så faller han samman och ser riktigt ruggig ut när hans kropp börjar lösas upp. Ungefär som en docka som håller på att gå upp i sömmarna och där stoppningen nästan försöker kämpa sig ut. Men med Odo får vi äntligen lite själ och känsla i det här “sista kapitlet”-sjoket av avsnitt, där manusförfattarna annars verkar vara så förtjusta över sina många parallellspår att de inte riktigt ger tid åt eftertanke och känslor.

Odos kollaps sker efter att han gjort en av sitt livs bästa och viktigaste förvandlingar. Han har låtsats vara den kvinnliga changelingbossen för Dominion, i Odos version även hon allt mer märkt av sin sjukdom. Odos insats är en del av den nystartade cardassiska motståndsrörelsens mest vågade aktion hittills. Man stjäl ett Dominionskepp som utrustats med de nya breenvapnen – de som slog ut nästan alla Federationsalliansens skepp i det senaste stora slaget. Förhoppningen är att Stjärnflottans experter ska kunna konstruera ett skydd mot det här nya vapnet när man kan se hur det är konstruerat.

Det tuffa uppdraget blev inte lättare av att Kira och Odo är djupt hatade av delar av Frihetsfronten. När Odo faller samman i sin sjukdomsattack är cardassiern Rusot inte sen att försöka få till stånd en kupp mot både honom och Kira. Han vill döda dem och avbryta samarbetet med Federationsalliansen. Det slutar med att han blir skjuten i stället, av motståndsrörelsens ledare Damar. Rusot drömde om det gamla Cardassia, förklarar Damar, som uppenbarligen vill något annat. Eller kanske bara är lite mer av en realpolitiker. Eller så har han blivit lite mer ödmjuk, bara.

För det finns en fin scen i det här avsnittet, när Damar får reda på att hans fru och barn dödats av Dominion. En liten påminnelse om hur lätt en förtryckare kan glömma bort sina brott när den i sin tur blir förtryckt:

GARAK: One of our listening posts picked up a message. The Dominion has succeeded in locating Damar’s family. 

DAMAR: They’re dead. They weren’t a part of this rebellion. The Dominion knew that, the Founder knew that. Weyoun knew that. To kill her and my son. The casual brutality of it. A waste of life. What kind of state tolerates the murder of innocent women and children? What kind of people give those orders? 

KIRA: Yeah, Damar, what kind of people give those orders? 

Planen är alltså att ta dominionskeppet, med Kira, Garak, Odo och Damar ombord, till Deep Space 9. Där försöker Bashir i sin tur förgäves få till ett botemedel mot Odos (och grundarnas) sjukdom. När han kört fast kommer O’Brien med ett nytt förslag: Varför inte låtsas att man har hittat ett botemedel? Då kommer Sektion 31 att försöka förstöra Bashirs forskning, och kanske kan man ta tillfället i akt och fånga en agent från den hemliga organisationen. Sektion 31 har ju framställt den här smittan, då vet de väl också antagligen hur man utplånar den.

Den andra, och lite tristare, huvudintrigen i det här avsnittet handlar om maktkampen inom det klingonska imperiet. Det visar sig att Gowrons debila krigstaktik gentemot Dominion inte handlar om att han, personligen, vill göra sig känd som en stor krigsherre. Det är snarare ett sätt att försöka smutsa ner Martoks rykte. Martok har varit alldeles för framgångsrik och under sina duster med Dominion. Hans popularitet hos soldaterna har gjort honom till ett potentiellt politiskt hot, som Gowron nu vill neutralisera genom en rad fiaskon.

I stället tvingar han fram ett tronskifte. Worf griper in och möter till sist Gowron i en duell. När han dödat klingonernas ledare överlåter han tronen åt en motvillig Martok. Kanske kan han förändra en del av det som Ezri påpekat är fel i det klingonska riket:

EZRI: Don’t get me wrong, I’m very touched that you still consider me to be a member of the House of Martok, but I tend to look at the Empire with a little more scepticism than Curzon or Jadzia did. I see a society that is in deep denial about itself. We’re talking about a warrior culture that prides itself on maintaining centuries old traditions of honour and integrity, but in reality it’s willing to accept corruption at the highest levels. 

WORF: You are overstating your case. 

EZRI: Am I? Who was the last leader of the High Council that you respected? Has there even been one? And how many times have you had to cover up the crimes of Klingon leaders because you were told it was for the good of the Empire? I know this sounds harsh, but the truth is, you have been willing to accept a government that you know is corrupt. Gowron’s just the latest example. Worf, you are the most honourable and decent man I’ve ever met, and if you’re willing to tolerate men like Gowron, then what hope is there for the Empire?

Här är jag å andra sidan tacksam över att manusförfattarna stressat igenom historien, utdragna maktspel hos klingonerna är bland det värsta jag vet.

Eventuellt står alltså såväl klingonerna och cardassierna inför stora förändringar om och när kriget mot Dominion tar slut. Lite som när första världskrigets upplösning ledde till stora demokratiska reformer runt om i Europa. Men för att det ska ske måste man ju också besegra Dominion. Den kvinnliga Grundaren är tydlig med att hon inte är på väg att ge upp. Tvärtom. Hon ger order om att placera ut civila cardassier på alla viktiga militära mål, så att den nya Frihetsfronten måste döda sina egna för att kunna vinna över Dominion. Hon är också väldigt tydlig med att vortan Weyoun kommer att ersättas med en nyklonad kopia så fort Dominion får igång sin klonverkstad igen. Hon försöker inte längre ens dölja sitt förakt för sin närmaste vorta.

Ett ovanligt spännande avsnitt, det här. En bra kombination mellan snabbare berättade intriger, óch en viss fördjupning kring Odo och hans öde. Ett slags topp i det här “Last Chapter”-segmentet. Nu är det bara några avsnitt kvar av den här sagan, och jag tycker att det är lite fint att man i sina storylines även också pekar framåt om framtiden för såväl klingoner, cardassier och (i viss mån) bajoraner.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 604 tv-avsnitt.

DS9: When it rains… Kai Winn blir ännu ondare, Odo blir sjuk och Kira måste samarbeta med fienden.

Många chockerande saker som händer i det här avsnittet: Doktor Bashir upptäcker att Odo också bär på den mystiska sjukdom som Grundarna lider av. Och inte nog med det, han kommer också fram till att smittan planterats in i Odo som sedan agerat smittspridare till resten av changelingcommunityn. Vem inom Federationen som skulle kunna göra en sån här moraliskt förkastlig sak, vad som i praktiken är ett folkmord? Den hemliga och autonoma Sektion 31, gissar Bashir! Lika flink är han dock inte när det gäller det privata, han och Ezri har fortfarande inte fått ihop det, men finns det liv finns det hopp!

En växande irritation mellan Kai Winn och Dukat (hon har ju insett hur många sätt han lurat henne på nu) kulminerar när han i smyg försöker läsa i den där gamla boken om hur man släpper Pah-vålnaderna fria. Han hinner typ bara öppna boken innan en röd blixt avlossas från ett uppslag och gör honom blind. Dukat tänkte sig nog att han skulle bli omhändertagen av Winn efter den här smällen (de har ju trots allt legat en massa nu), men hon kastar ut honom på gatan i stället. Det är nog bra för dig om du får tänka över ditt liv, tycker Winn, och menar att en bra position att göra det på är som blind och hemlös tiggare. Nog för att vi visste att Winn var genomfalsk och vidrig, men form av tjuvheder trodde jag ändå att hon hade. Kanske mest chockerad över den här grejen i hela avsnittet. Men också lite glad. Är ju som bekant inte så förtjust i Dukat. Eller Winn. Lite mer upprörd blir jag när jag läser på om det här avsnittet och inser att det här också var ett sätt att pausa den här sidointrigen. Den hade tydligen kommit lite för långt lite för snabbt. Förstår inte riktigt hur röriga de här upphovspersonerna var när de skrev den här serien.

Visst har arbetet i den där alliansen mellan Federationen, klingonerna och romulanerna gått nästan osannolikt bra för att vara Deep Space Nine? Så nu är det dags för trubbel på allvar. Efter det förödmjukande slaget vid Chin’toka så visar det sig att klingonerna kan göra någon form av inställning på sina skepp som gör dem immuna mot breenernas black out-vapen. De, ensamma, utgör nu försvarslinjen mot Dominion. Det här får klingonernas ledare Gawron att drabbas av någon form av storhetsvansinne, så han åker till Deep Space 9 och förklarar att han omedelbart tänker leda den klingonska flottan mot Dominion. Han tror tydligen att klingonerna på egen hand ska lyckas med det som alliansen inte kunnat göra. Misslyckas han så finns det inte längre någon som kan skydda Federationen och Jorden mot Dominions styrkor. Jobbigt läge.

Ännu jobbigare är det för Kira och Odo. De ska försöka utbilda den nystartade cardassiska motståndsrörelsen i hur man utkämpar ett gerillakrig. Det vill säga lära ut just de metoder som bajoranerna använde mot cardassierna förr i tiden. Gruppens ledare Damar lyssnar på det som Kira och Odo försöker förmedla, men hans undersåtar använder en hel del tid åt att försöka tracka dem i stället. Som till exempel genom att påminna dem om att Odo ju faktiskt samarbetade med cardassierna på Deep Space 9 förr i tiden, och vad den som såg till att bajoraner fängslades/sattes i arbetsläger/avrättades. En sån där jobbig grej som man inte riktigt vet om Kira och Odo riktigt rett ut. Men den riktiga katastrofen är att Odo upptäcker hur hans händer börjar flagna. Det betydar att även han nu fått de första symptomen på den farliga changelingsmittan.

Det här avsnittet kändes lite bättre att skriva om än att se på. Trots att jag äntligen fått som jag vill, en lång räcka avsnitt berättade som en följetong, så är det något som fattas. Det känns som om man gått från den ena ytterligheten till den andra, och att det nu snarare saknas en del fördjupningar hos några av rollfigurerna för att det ska bli riktigt bra. Det kan förstås också vara så att jag är den typen av person som är ständigt missnöjd.

Betyg: 7/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 601 tv-avsnitt.

DS9: Image in the Sand och Shadows and Symbols. Budbärarens sfär, Kira vs Romulanerna, Jadzias solexplosion och en ny Dax.

Efter att ha sett de två första avsnitten av den här (sista) säsongen av Deep Space Nine så kändes det lite fånigt att inte behandla dem som ett dubbelavsnitt. De är uppenbarligen skrivna så, även om de ursprungligen sändes med en veckas mellanrum. Första avsnittet ägnas i stort sett enbart åt att bygga upp flera plotlines som sedan får pay-offs i den efterföljande episoden. Ja, avsnitten hänger till och med ihop sömlöst när man ser serien på Netflix, den sista scenen i Image in the Sand fortsätter i Images och Shadows inledning utan många sekunders glapp i skeendet. Så modern och bingetittningsvänlig brukar verkligen inte Deep Space Nine vara.

Huvudintrigen i bägge avsnitten handlar om Benjamin Sisko, och utgör ett slags ramhandling i avsnitten. När Image in the Sand börjar så har hans time-out från jobbet på jorden pågått i tre månader, och han har fortfarande inte hört något från profeterna/maskhålsvarelserna. Men en dag när Sisko sitter och spelar piano på pappans etablissemang så får han äntligen en syn. Sisko ser sig själv gräva i sanden i Tyree, där han hittar ett stenansikte som sedan förvandlas till en levande kvinnas fejs. Efter lite detektivarbete på hemmaplan från Jakes sida så står det efter några turer klart att kvinnan i visionen är Benjamin Siskos biologiska mamma – en person som Benjamin inte ens visste fanns. Pappan ger honom ett halsband som tillhört modern, där det på gammalbajoranska står “The orb of the emissary”. Det finns alltså en till sfär! Efter att Benjamin med en hårsmån undgått att blivit knivmördad av en medlem av den ondskefulla Pah-kulten så beger han till Tyree för att hitta orben. Kanske har den inte slocknat som de andra! Kanske är det här räddningen för profeterna! Men när han står med väskan packad, redo att dra iväg så knackar en ung kvinna på dörren. Det visar sig vara Ezri Dax. Hon är första avsnittets cliffhanger.

I Shadows and Symbols får vi lära känna denna nya värdperson åt Dax. Ezri råkade vara den enda trillen inom räckhåll när man akut behövde placera symbionten Dax i en värdkropp efter att Jadzia blivit överfallen av en ond ande. Ezri är alltså helt oförberedd på att plötsligt dela medvetande med en annan varelse, och har svårt att hantera och sortera alla intryck och minnen som Dax gett henne tillgång till. Hon är rolig och charmig – men framstår som något av ett våp jämfört med Jadzia.

Ezri hänger med till Tyree, där Benjamin blir allt tossigare ju längre in i öknen man kommer. Till sist lyckas han gräva fram sfären – men just när han ska öppna den så sammanlänkas han med någon form av fantasier om science fiction-författaren Benny Russell från profetvisionen i avsnittet Far Beyond the Stars. Siskos handlingar bestäms nu på något knepigt sätt av Russells, så Sisko blir handlingsförlamad när Russell hindras från att fortsätta berättelsen han skriver på om Jake Sisko. Väldigt meta, det här. Russell skriver sin berättelse på väggarna i sitt rum på psyket, så det är hans läkare som försöker stoppa honom från att gå i ni en Deep Space Nine-psykos (det här får en eventuellt också att undra över hur producenterna och manusförfattarna som jobbar på den här serien egentligen mår). Till sist övervinner Sisko även den där surrealistiska prövningen, och öppnar sfären som frigör en energi som i sin tur öppnar maskhålet på nytt. Sisko får också en vision med en av maskhålsvarelserna och inser hur även hans mammas äktenskap med pappan var iscensatt av profeterna. Allt för att The Sisko skulle bli till. Predestination så det skriker om det, alltså. Avsnittet avslutas med att Sisko i triumf återvänder till Deep Space 9.

Där har Kira varit boss under Siskos frånvaro. Bland annat har hon skött kontakterna med den romulanska senatorn Cretak som flyttat in på rymdstationen som en del av allianssamarbetet mot Dominion. Och man kan väl säga att det uppstår en ganska så grov lesbisk vibb mellan de två. Den är dock som bortblåst när Kira får reda på att det finns en massa vapen på den bajoranska måne där romulanerna fått anlägga ett tillfälligt sjukhus. Är de ute efter att invadera Bajor när kriget är slut, misstänker alla. Kira iscensätter då ett slags chickenrace där hela den bräckliga alliansen mot Dominion står på spel. Hon samlar några bajoranska skepp för en blockad runt månen med sjukhuset, och viker inte undan ens vid hot om en väpnad attack från romulanernas sida. Till sist är det det Cretak som måste ge sig.

Worf är å sin sida desperat efter att kunna utföra ett stordåd som ska ta Jadzias själ in i Sto-Vo-Kor, den klingonska motsvarigheten till himmelriket. Han får hjälp, eventuellt oönskad sådan, av Bashir, Quark och O’Brien som följer med på Martoks skepp för att utplåna Dominions stora rymdskeppsvarv. Man lyckas utlösa en explosion på en närliggande sol som snabbt förvandlar varvet till aska. Därmed är en av de viktigaste kuggarna i Dominions krigsmaskin förstörd.

Parallellt med allt annat som händer så får vi också några insikter i läget på Cardassia Prime där stämningen blir allt mer ansträngd mellan den cardassiske befälhavaren Damar och Dominionbossen Weyoun. Cardassiern super rätt mycket och Weyoun tycker hela tiden att Cardassierna är slappa och oorganiserade. Deras sidohandling är mest av ett slags löpande kommentar till allt annat som händer i avsnitten, ett slags förstärkning av hur risigt alliansen egentligen ligger till. Men vid avsnittets slut ser det ovanligt muntert ut. Bajoranerna har fått tillbaka sina gudar, budbäraren är tillbaka på Deep Space 9 och Kira är bossigare och tuffare än någonsin.

Seriens skapare har själv tyckt att det var extremt vågat att göra ett så pass stillsamt inledningsavsnitt på en säsong som Image in the Sand. Själv tyckte jag att känslan nästan var precis tvärtom. Visst fanns det en deppig vibb över avsnittet, men berättandet var ovanligt vitalt och rappt. Fyra parallellhandlingar är man inte riktigt bortskämd med. Tempot blir högre, även om det inte är förrän i det andra avsnittet som det blir mer åka av med action och upplösning. Kan man hålla uppe det här tempot och flytet i berättandet så kan det här bli den bästa säsongen av Deep Space Nine någonsin.

För mig känns det verkligen som en lättnad att gå in på sista varvet på en Star Trek-franchise. Det gör känslan att känslan av oändlighet kring det här projektet börjar avta något. De mer såpaliknande tendenserna tilltar dock något i det här avsnittet. Att det dyker upp en ny biologisk morsa till Sisko är till exempel ett typiskt “vi hittar på under tiden”-grepp för långa såpaliknande historier. Ett slags lönndörr i ett allt för tajt dramaturgiskt bygge.

Betyg: 7 & 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 1 & 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 560 tv-avsnitt.

DS9: Statistical Probabilities. Det med Bashir och genimutanterna.

Tycker att det är bra att man här på nytt tar upp att Bashir är “genetiskt redigerad” (som det ju heter nuförtiden) i serien, och inte bara låter det glömmas bort som en utsliten storyline som gjort sitt. I Statistical Probabilities görs det genom att Bashir tillfälligt tar hand om ett gäng genetisk förbättrade genier som i vanliga fall förvaras och behandlas på någon form av institut. Deras överintelligens till trots, så uppvisar det här gänget en hel del brister när det gäller sociala förmågor. Vi har den stumma och interaktionsundvikande kvinnan, en äldre känslomässigt instabil man (han går mest runt och gråter), en sexuellt fixerad kvinna samt en hyperintelligent snubbe med tics som gärna vill hoppa upp och ner eller slå volter mellan sina verbala utfall. Helt enkelt en hel provkarta av extremt grovt tillyxade nidbilder kring överbegåvade kufar.

Men deras genialitet har förstås även sina fördelar. Mutantgenierna snappar upp saker där vanliga personer (även Bashir) inte uppfattar något alls. Givetvis helt orimliga saker, som att enbart med hörseln identifiera orsaken till ett knappt hörbart missljud på stationen. Eller att utifrån ett enda tv-sänt tal med Cardassiens nye befälhavare, Damar, dra slutsatsen att han dödat sin företrädares dotter. När genisärlingarna får information om det fredsfördrag som Dominon och Cardassien har föreslagit för Federationen så inser de på några ögonblick att fienden är ute efter en svamp som kan användas till att framställa Ketracel white, drogen som håller legosoldatsrasen Jem’Hadar lydiga.

Genierna är så pass skickliga på att ställa upp ekvationer på utgången av ett eventuellt krig mellan Federationen och Dominion att de efter lite arbete inser att det är lika bra för Stjärnflottan att ge upp. Man kommer ändå att förlora kriget, så varför ödsla så många människoliv? Framför allt eftersom de räknat sig fram till att en revolution kommer att starta på Jorden efter fem år av Dominionstyre (att Dominion har liknande föraningar och därför tänkt utplåna livet på Jorden finns däremot inte med i deras beräkningar). Mutantgänget är så uppfyllda av förträffligheten i sin uträkning att de på egen hand försöker kontakta Dominions förhandlingskommitté på Deep Space 9 för att överlämna Federationens krigshemligheter. De förhindras enbart genom att Bashir (som genigänget slagit ner och bundit fast i en stol) lyckas få kontakt med den tillbakadragna, stumma tjejen i mutantgänget. Hon som de andra lämnat kvar. Hon som de inte tagit med i sina egna ekvationer om sitt uppdrags framgång.

För Bashir verkar interaktionen med mutanterna till en början vara en arbetsuppgift han helst hade sluppit. Det är uppenbart att han är väldigt kluven kring det hela och att en rad obekväma frågor dyker upp i interaktionen med de här inspärrade genierna. Som till exempel vad är det som gör att de här människorna tvingas vistas på ett hem, medan han (tack vare att han höll sin bakgrund hemlig) arbetar inom en hög position inom stjärnflottan. På samma sätt undrar han förstås hur nära det egentligen var att han själv blev en särling utan social kompetens. Var det en fråga om att hans föräldrar kostade på sig en dyrare läkare, eller bara slumpen?

Men viljan att gestalta Bashirs ambivalens slutar i en lätt bipolär upplevelse i det här avsnittet. Skiftningarna i attityd och inställning rör sig verkligen blixtsnabbt från det ena till det andra. Först ansträngd och nästan lite äcklad inför de särbegåvade individerna han träffar. Sedan argt försvarstal å deras vägnar inför Worf, Varpå han övergår till att bli försiktigt imponerad, sedan helsåld på deras teorier om kriget mot Dominion. Detta följs sedan av att han verkar bli genomdeprimerad efter deras förutsägelser om kriget, och sedan skitarg på mutanternas uppförande och till slut helt knäckt. Så mycket känslor, och så lite tid att bygga upp dem trovärdigt.

Mitt genomgående intryck av det här avsnittet är just det där: Grovt tillyxat. Bitvis nästan farsartat i sina överdrivna karakteriseringar av de genredigerade rollfigurerna. Och trots att man på ett ytligt plan vill förmedla ett humanistiskt budskap om hur även särlingar har något att bidra med i samhället, så slutar man ju ändå i tropen kring galna genier som är beredda att förråda alla omkring dem. Det är egentligen bara några få saker som jag tar med mig från det här avsnittet. Det är Bashirs lycka när han för första gången i sitt liv hittar gemenskap i sitt utanförskap. Och sedan den rätt snygga bildlösningen där jag för ett ögonblick tror att man släppt in genierna i rummet där fredsförhandlingarna med Dominion pågår (det visar sig förstås vara en hologramprojektion av mötet).

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 519 tv-avsnitt.