Så kom det då, avsnittet där vi får en lite mer fördjupad bild av Ezri Dax. En fortfarande rätt så osäker upplaga av Dax, som liksom dimper ner på Deep Space 9 utan att riktigt veta vem hon är, vad hon ska göra och hur hon ska förhålla sig till sin föregångare Jadzia Dax liv, vänner och arv.
Ja, nu är det inte bara Ezri som inte riktigt vet hur hon ska uppföra sig. De flesta på rymdstationen verkar till en början ha svårt att förhålla sig till nykomlingen. Kira är stel, Quark verkar tänka att han kanske har en chans att ligga med den här upplagan av Dax, Bashir hamnar någonstans mittemellan de här två lägena. Mest sårig är förstås relationen med Worf. Han är fortfarande i sorg över hans fru gått bort, och får i det närmaste panik över att en ny Dax redan dykt upp på rymdstationen. Mest positivt inställd är däremot Benjamin Sisko. Han lärde ju känna Dax i hens förrförra kropp, och verkar inte ha några problem med den nya inkarnationen. Tvärtom så ligger han på rätt hårt för att få Ezri att stanna på stationen. Ja, han lyckas till och med få ut hennes psykologexamen i förtid med argumentet att hon numera besitter 300 år av livserfarenhet.
Alla de där åren av livstid hjälper henne dessvärre föga när hon ska försöka behandla Garak för de allt allvarligare ångestattacker han börjat få. Saken blir väl inte bättre av att Garak inte är någon särskilt välvilligt inställd patient. När Ezri inte lyckas bota honom direkt blir han riktigt nasty och elak (antagligen avsnittets bästa scen, här blir det plötsligt lite allvar).
GARAK: You’d like nothing more than to pry into my personal affairs. Well, I’m not interested in dissecting my childhood. I only want to save my people from the Dominion. I don’t need someone to walk in here and hold my hand. I want someone to help me get back to work. And you, my dear, aren’t up to this task. I mean, look at you. You’re pathetic. A confused child trying to live up to a legacy left by her predecessors. You’re not worthy of the name Dax. I knew Jadzia. She was vital, alive. She owned herself. And you? You don’t even know who you are. How dare you presume to help me? You can’t even help yourself. Now get out of here before I say something unkind.
Det är några turer fram och tillbaka här. Ezri velar kring om hon ska stanna kvar på Deep Space 9 eller inte, eller om hon kanske till och med ska hoppa av Starfleet helt och hållet. Garak verkar först må bättre, men får sedan grava återfall av klaustrofobi och panikångest (samma klaustrofobi har vi ju tidigare sett exempel på när han satt i Jem’Hadar-fängelse, men nu får Garak de här attackerna bara av att leva på en rymdstation). Till sist knäcker Ezri orsaken till Garaks utbrott. Det visar sig att innerst inne i hans murkna lilla hjärta frodas det tydligen skuld och ångest över att han hjälper Federationen i kriget mot Cardassia. Att han, Garak, faktiskt är den som skickar cardassier i döden. Vem hade kunnat ana att det där var problemet? Tja, eventuellt vem som helst. Men det duger väl nätt och jämt som “psykologiskt mysterium” för ett avsnitt i den här serien.
Worf skärper sig också till sist. Inser (med O’Briens hjälp) att han inte behandlar Ezri så som Jadzia hade velat att han skulle uppföra sig. Några väl valda ord räcker, och så har Ezri beslutat sig för att stanna på rymdstationen och bli en återkommande medlem i ensemblen. Tjoho!
Ett ganska tamt avsnitt, det här. Hela intrigen kring Garaks trauma kändes mest som en ursäkt för att få göra ett avsnittet som ger Ezri en naturlig plats på Deep Space 9. Men man gör det utan större engagemang, tycker jag. En viss känsla av blaskigt och urvattnat infinner sig när Afterimage är över. Det här avsnittet hade potential att rymma en hel del hjärta, smärta och dramatik. I stället lyckades man producera något halvljummet. Mest av allt kändes det här avsnittet som ett slags uppvärmning. Som om producenterna och manusförfattarna liksom gått ut lite löst här för att se vad såväl rollfiguren Ezri som skådespelaren Nicole de Boer egentligen kan uträtta. Fortfarande verkar man mer intresserad av att låta henne få tvångstankar kring att stå på huvudet (ett i och för sig ganska roligt infall) än att g lite djupare in på hur det skulle kännas att vara med om den här typen av personlighetssplittring.
Betyg: 5/10
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 562 tv-avsnitt.
Jag har verkligen mina dubier kring säkerhetstänket på Deep Space 9. Som befälhavarens son borde väl Jake vara lite mer på sin vakt när främlingar på rymdstationen visar ett extremt, och lite omotiverat, stort intresse för honom. Och har verkligen aldrig pappa Benjamin förklarat för Jake att det inte är lämpligt att följa med främmande äldre damer upp på deras rum? Inte ens när de säger att de är intresserade av litteratur? För det är verkligen en lite väl lätt match för Onaya att få tillgång till både Jakes kropp och hjärna. Hon lockar honom till sitt rum och när han skriver sina texter så kan hon liksom duscha i hans kreativa energi, som hon på något vis masserar fram ur hans hårbotten. En ytterst bisarr och rätt fånig scen, men på ett bra sätt. Jag har ju till sist lärt mig att älska Star Trek-camp. Man kan i och för sig se den här och de andra liknande scenerna med Onaya som tidigt 
Lwaxana har också problem. Hon har, lite överraskande med tanke på hennes ålder, blivit gravid. Barnet är en pojke, och nu är hon orolig eftersom hennes make från Tavnia hävdar att barnet ska uppfostras enligt hans kulturs strikt könsseparerade sedvänjor. Det vill säga, hon skulle inte få träffa sin son förrän han är sexton år gammal. Lwaxana söker hjälp hos Odo, och trots att han tidigare bara tyckt att Lwaxana varit jobbig och påträngande så utvecklas en varm relation mellan de två. Det är som att Odo för första gången vågar slappna av med en annan person. Scenen där han förvandlar sina armar till en filt och en kudde åt henne att sova med är kanske det gulligaste han varit inblandad i, någonsin.
Odo hjälper Lwaxana att få till en skilsmässa, vilket kräver en viss insats från hans sida. Han måste gifta sig med Lwaxana, och dessutom övertyga hennes exman om att han verkligen älskar henne. Han lyckas med bådadera, och när Lwaxana lämnar rymdstationen vill Odo att hon ska stanna. Medan Lwaxana menar att hennes känslor för Odo är för starka för att hon ska kunna ingå i något som hon innerst inne vet är ett resonemangsäktenskap.
The Muse är ett unikt avsnitt, skrev jag tidigare. Och det stämmer på flera sätt. För en gångs skull lyckas man blanda camp och allvar utan att det skär sig. Det till och med bjuds på ovanligt mycket av känslomässigt djup här och var. Jag tycker också att det är fint att Lwaxana fick säga adjö med ett avsnitt där hon inte framstår som en karltokig tosa. Extra guldstjärna för det! Sen kanske den där energitjuven till musa är lite för tramsig för att det ska bli full pott i betygsskalan.
Modellen som Sisko ger sig på att återskapa är bajoransk, den drivs med solsegel och interiören ser ut som något från 
För på rymdstationen Deep Space 9 blir Bashir uppraggad av en bystig bajoransk brutta som simulerar sjuk för att få lite ensamtid med doktorn (host, host). Bashir tappar dock fokus när han får höra att hans nemesis från läkarutbildningen, Elizabeth Lense, är på väg till stationen. Hon var den som blev bäst i årskullen på läkarutbildningen, ett nederlag som tvåan Bashir aldrig kunnat smälta. När de bägge – efter många om och men – till sist möts så visar det sig förstås att Bashir har ett roligare och bättre liv än Lense – trots att hon fick det som på pappret är toppjobbet. Hon är dessutom supernajs och ödmjuk och inte alls det elitistiska pluggmonster som han alltid trott.
Det här är ett rätt rart, om än lite stillsamt, avsnitt. Allt slutar väl, alla konflikter går att lösa och den bajoranska rymdfararhistorien får sin rättmätiga upprättelse. Men är det inte lite väl mysig stämning med tanke på 
Det som från början verkar vara jungfuligt och idylliskt visar sig så småningom också ha mörkare sidor. Gruppens ledare, Alixus, delar ut hårda bestraffningar mot dem som bryter mot det lilla samhällets regler. Hon försöker ganska snart också bearbeta Sisko och O’Brien för att de ska bli en del av det nya samhället. Hon växlar mellan piska och morot – när Sisko inte uppskattar att hon skickar en ung kvinnlig kolonist till honom på nattligt besök så tar hon till bestraffningar istället. När Sisko vägrar att ge vika (Alixus vill till exempel inte att han ska ha på sig sin uniform i lägret) så trappas läget snabbt upp. I avsnittets mest dramatiska scener stängs Sisko in i en metalllåda under den brännheta solen. När han, uttorkad och svimfärdig, sedan ges möjligheten att inordna sig i ledet, så väljer han hellre att återvända in i den där lådan. En fabulöst överspelad scen från Avery Brooks sida, men en där hans rätt så fyrkantiga spelstil för en gångs skull fungerar.
Givetvis visar det sig att hela skeppsbrottet, hela kolonin det hela är ett nogsamt uttänkt bedrägeri. Alixus, nybyggarnas ledare, har själv installerat den störsändare som förhindrar elektronik och datorer från att fungera. Hennes dröm var att starta ett nytt slags samhälle, rensat och rent från alla moderna bekvämligheter och teknik skulle man leva sannare. Men den verkliga twisten kommer alldeles i slutet av avsnittet. Trots att Alixus avslöjats som en bedragare och förs bort för att avtjäna sitt straff så stannar hennes lärjungar kvar på planeten hon valt ut åt dem. Kanske ett resultat av Stockholmssyndromet kombinerat med en högeffektiv gröna vågen-hjärntvätt.