Ytterligare ett avsnitt där det känns som om Kai Winn och Dukats ondskefulla romans/koalition/satanistkult får lite väl mycket utrymme. I det här avsnittet så får Winn i alla fall ett nytt meddelande från gudavärlden och inser till sist att det inte är Profeterna som kontaktat henne utan Pah-vålnaderna. Hon blir förtvivlad och hoppas förgäves på ett meddelande från Profeterna genom en av de där orberna, något som kan rädda henne och säga vad hon ska ta sig till. I vanlig ordning så snackar inte profeterna med henne, och i samma veva berättar Dukat att han egentligen är ett sändebud från Pah-vålnaderna. Ett ögonblick verkar Winn vackla lite, men till sist lackar hon ur på att Profeterna aldrig vill tala med henne och bestämmer sig för att gå över till den mörka sidan med Dukat. Att göra som Kira rådde henne, att helt hoppa av politiken och religionen är tydligen otänkbart. Hon ville liksom ha gudarnas förlåtelse utan att egentligen offra något särskilt.
Att Kai Winn till sist skulle välja mörkret var väl inte direkt någon överraskning, men samtidigt börjar jag också bli lite trött på Profeterna i maskhålet och deras förmåga att vara tysta när de verkligen borde kommunicera. Nu ligger det väl i hela rollen som Gud att man hör av sig lite när man själv vill, men just de här verkar så nyckfulla och otydliga i sin kommunikation att jag börjar tvivla på om de ens är goda? Vad har de egentligen uträttat, förutom att öppna ett maskhål som en livsfarlig fiende som hotar hela alfakvadranten lyckats ta sig igenom? Det hade varit en hyfsat rolig twist i slutet av den här säsongen om alla till sist tvingades inse att Pah-vålnaderna är de goda gudarna, och de där krypen i maskhålet ett slags debila tossor.
Och på tal om kommunicerande gudar. Sisko har inte ännu fått möta den stora prövningen som Profeterna varnat för, i stället är han fullt upptagen med någon fjantig intrig som handlar om att äktenskapet är ett krig och att männen alltid förlorar det mot sina fruar. Znark.
På Dominionsidan inser cardassiern Damar att alliansen med Breen innebär att han och hans imperium åker ner ett snäpp i hackordningen. Det är tydligt att det är Breenernas befälhavare Thot Gor som är det stora hoppet för Dominion. Hen verkar också vara en smula mer handlingskraftig än sin cardassiska motsvarighet. Och super mindre.
Jag är egentligen ganska förtjust i Breenerna som figurer i den här serien. De mystiska varelserna som ingen egentligen vet något säkert om, och som bara störtar in så här i slutet av ett krig och sätter all balans ur spel. Tycker också om att man valt att inte översätta det mekaniskt distade läte som kommer ut genom deras hjälmar. Det blir lite R2-D2-effekt av det hela, när alla förstår deras språk utom vi som sitter och tittar på serien.
Damar däremot är så irriterad över alla förändringar att han till och med slutar att supa, ett första steg emot att ta sig samman och kunna revoltera mot Dominion.
Han börjar genom att hjälpa Ezri och Worf att rymma från sin avrättning. Kanske är det ett slags tack till Worf för att han i sin cell vred nacken av Damars främsta hatobjekt, vortan Weidun. Men främst är det nog en symbolisk gest för att kanske kunna be Federationen om hjälp när han så småningom ska sätta sig upp emot Dominion. Worf och Ezri är i vilket fall tacksamma för all hjälp de kan få, och resan hem blir förhoppningsvis lugn. De två har ju faktiskt hunnit tala ut när de varit inspärrade tillsammans, och kommit överens om att det där sexet var ett misstag och att de inte ska vara ihop i framtiden. Ezri är däremot en smula förvirrad över det där med att hon pratar om Bashir i sömnen. Hon hade ingen riktig aning om att hon var kär i honom.
Avsnitten i det sista kapitlet flyter på, som gjorda för att bingetitta på. Stämningen är mestadels mörk och olycksbådande, medan tempot däremot börjat sakta av lite för varje avsnitt i slutkapitlet Nu måste det nog hända något riktigt spännande och spektakulärt för att jag inte ska krokna helt så här på slutspurten på Deep Space Nine.
Betyg: 6/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 597 tv-avsnitt.
Efter att ha sett de två första avsnitten av den här (sista) säsongen av Deep Space Nine så kändes det lite fånigt att inte behandla dem som ett dubbelavsnitt. De är uppenbarligen skrivna så, även om de ursprungligen sändes med en veckas mellanrum. Första avsnittet ägnas i stort sett enbart åt att bygga upp flera plotlines som sedan får pay-offs i den efterföljande episoden. Ja, avsnitten hänger till och med ihop sömlöst när man ser serien på Netflix, den sista scenen i Image in the Sand fortsätter i Images och Shadows inledning utan många sekunders glapp i skeendet. Så modern och bingetittningsvänlig brukar verkligen inte Deep Space Nine vara.
Huvudintrigen i bägge avsnitten handlar om Benjamin Sisko, och utgör ett slags ramhandling i avsnitten. När Image in the Sand börjar så har hans time-out från jobbet på jorden pågått i tre månader, och han har fortfarande inte hört något från profeterna/maskhålsvarelserna. Men en dag när Sisko sitter och spelar piano på pappans etablissemang så får han äntligen en syn. Sisko ser sig själv gräva i sanden i Tyree, där han hittar ett stenansikte som sedan förvandlas till en levande kvinnas fejs. Efter lite detektivarbete på hemmaplan från Jakes sida så står det efter några turer klart att kvinnan i visionen är Benjamin Siskos biologiska mamma – en person som Benjamin inte ens visste fanns. Pappan ger honom ett halsband som tillhört modern, där det på gammalbajoranska står “The orb of the emissary”. Det finns alltså en till sfär! Efter att Benjamin med en hårsmån undgått att blivit knivmördad av en medlem av den ondskefulla Pah-kulten så beger han till Tyree för att hitta orben. Kanske har den inte slocknat som de andra! Kanske är det här räddningen för profeterna! Men när han står med väskan packad, redo att dra iväg så knackar en ung kvinna på dörren. Det visar sig vara Ezri Dax. Hon är första avsnittets cliffhanger.
I Shadows and Symbols får vi lära känna denna nya värdperson åt Dax. Ezri råkade vara den enda trillen inom räckhåll när man akut behövde placera symbionten Dax i en värdkropp efter att Jadzia blivit överfallen av en ond ande. Ezri är alltså helt oförberedd på att plötsligt dela medvetande med en annan varelse, och har svårt att hantera och sortera alla intryck och minnen som Dax gett henne tillgång till. Hon är rolig och charmig – men framstår som något av ett våp jämfört med Jadzia.
Ezri hänger med till Tyree, där Benjamin blir allt tossigare ju längre in i öknen man kommer. Till sist lyckas han gräva fram sfären – men just när han ska öppna den så sammanlänkas han med någon form av fantasier om science fiction-författaren Benny Russell från profetvisionen i avsnittet Far Beyond the Stars. Siskos handlingar bestäms nu på något knepigt sätt av Russells, så Sisko blir handlingsförlamad när Russell hindras från att fortsätta berättelsen han skriver på om Jake Sisko. Väldigt meta, det här. Russell skriver sin berättelse på väggarna i sitt rum på psyket, så det är hans läkare som försöker stoppa honom från att gå i ni en Deep Space Nine-psykos (det här får en eventuellt också att undra över hur producenterna och manusförfattarna som jobbar på den här serien egentligen mår). Till sist övervinner Sisko även den där surrealistiska prövningen, och öppnar sfären som frigör en energi som i sin tur öppnar maskhålet på nytt. Sisko får också en vision med en av maskhålsvarelserna och inser hur även hans mammas äktenskap med pappan var iscensatt av profeterna. Allt för att The Sisko skulle bli till. Predestination så det skriker om det, alltså. Avsnittet avslutas med att Sisko i triumf återvänder till Deep Space 9.
Där har Kira varit boss under Siskos frånvaro. Bland annat har hon skött kontakterna med den romulanska senatorn Cretak som flyttat in på rymdstationen som en del av allianssamarbetet mot Dominion. Och man kan väl säga att det uppstår en ganska så grov lesbisk vibb mellan de två. Den är dock som bortblåst när Kira får reda på att det finns en massa vapen på den bajoranska måne där romulanerna fått anlägga ett tillfälligt sjukhus. Är de ute efter att invadera Bajor när kriget är slut, misstänker alla. Kira iscensätter då ett slags chickenrace där hela den bräckliga alliansen mot Dominion står på spel. Hon samlar några bajoranska skepp för en blockad runt månen med sjukhuset, och viker inte undan ens vid hot om en väpnad attack från romulanernas sida. Till sist är det det Cretak som måste ge sig.
Worf är å sin sida desperat efter att kunna utföra ett stordåd som ska ta Jadzias själ in i Sto-Vo-Kor, den klingonska motsvarigheten till himmelriket. Han får hjälp, eventuellt oönskad sådan, av Bashir, Quark och O’Brien som följer med på Martoks skepp för att utplåna Dominions stora rymdskeppsvarv. Man lyckas utlösa en explosion på en närliggande sol som snabbt förvandlar varvet till aska. Därmed är en av de viktigaste kuggarna i Dominions krigsmaskin förstörd.
Parallellt med allt annat som händer så får vi också några insikter i läget på Cardassia Prime där stämningen blir allt mer ansträngd mellan den cardassiske befälhavaren Damar och Dominionbossen Weyoun. Cardassiern super rätt mycket och Weyoun tycker hela tiden att Cardassierna är slappa och oorganiserade. Deras sidohandling är mest av ett slags löpande kommentar till allt annat som händer i avsnitten, ett slags förstärkning av hur risigt alliansen egentligen ligger till. Men vid avsnittets slut ser det ovanligt muntert ut. Bajoranerna har fått tillbaka sina gudar, budbäraren är tillbaka på Deep Space 9 och Kira är bossigare och tuffare än någonsin.
Seriens skapare har själv tyckt att det var extremt vågat att göra ett så pass stillsamt inledningsavsnitt på en säsong som Image in the Sand. Själv tyckte jag att känslan nästan var precis tvärtom. Visst fanns det en deppig vibb över avsnittet, men berättandet var ovanligt vitalt och rappt. Fyra parallellhandlingar är man inte riktigt bortskämd med. Tempot blir högre, även om det inte är förrän i det andra avsnittet som det blir mer åka av med action och upplösning. Kan man hålla uppe det här tempot och flytet i berättandet så kan det här bli den bästa säsongen av Deep Space Nine någonsin.
För mig känns det verkligen som en lättnad att gå in på sista varvet på en Star Trek-franchise. Det gör känslan att känslan av oändlighet kring det här projektet börjar avta något. De mer såpaliknande tendenserna tilltar dock något i det här avsnittet. Att det dyker upp en ny biologisk morsa till Sisko är till exempel ett typiskt “vi hittar på under tiden”-grepp för långa såpaliknande historier. Ett slags lönndörr i ett allt för tajt dramaturgiskt bygge.
Betyg: 7 & 8/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 1 & 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 560 tv-avsnitt.
Jag tror att Game of Thrones fått mig att börja mäta tv-serier med en ny måttstock. Ju fler av huvudpersonerna (och framträdande biroller) som dör under en series lopp – desto bättre serie. GoT:s osentimentala sätt att ta livet av sina rollfigurer stup i kvarten har blivit till ett slags nytt krav på realism för mig. Endast om döden finns närvarande i en serie kan den vara trovärdig, liksom. Därför blev jag lite besviken på slaget vid Winterfell, precis som jag blev det efter att ha sett Avengers: Endgame (serien av Marvelfilmer är ju i praktiken ett slags serie och följetong, det är bara det att avsnitten är väldigt långa och att endast några få avsnitt släpps per år). Ska det utkämpas ett jättelikt slag mot Thanos eller massor av vinterzombies kan inte allt för många huvudpersoner överleva – jag menar, filmen heter ju till och med Endgame.
Skälet till att jag tjatar om det här är förstås att Deep Space Nine höjde sina insatser på det här området i och med säsongsavslutningen i Tears of the Prophet. Det ser dock inte ut att ursprungligen varit ett medvetet konstnärligt val ur producenternas eller manusförfattarnas sida, utan snarare att man blev tvingade att skriva in ett dödsfall när Jadzia Dax-skådespelaren Terry Farrell ville sluta. Fast ju mer man läser om de här händelserna, desto mer oklara och suddiga blir själva orsakerna till hennes avhopp. Själv har hon sagt att hon var utmattad efter sex års jobb med serien, men hade kunnat tänka sig att vara en gästskådespelare med några få inhopp under den sista säsongen – en lösning som producenterna inte var intresserade av. Andra hävdar att det var ett strategiskt val från Farrells sida. Att hon valde att hellre hoppa på ett potentiellt flerårskontrakt på sitcomen Becker än att stanna kvar och göra ytterligare en säsong av en serie som hon ändå visste skulle läggas ner inom kort.
Men sedan visar det sig att det kanske också fanns problem bakom kulisserna, med producenten Rick Berman. Här är ett citat från Terry Farrell ur boken The 50 year Mission:
“The problems with my leaving were with Rick Berman. In my opinion, he’s just very misogynistic. He’d comment on your bra size not being voluptuous. His secretary had a 36C or something like that, and he would say something about ‘Well, you’re just, like, flat. Look at Christine over there. She has the perfect breasts right there.’ That’s the kind of conversation he would have in front of you. I had to have fittings for Dax to have larger breasts. I think it was double-D or something. I went to see a woman who fits bras for women who need mastectomies; I had to have that fitting. And then I had to go into his office. Michael Piller didn’t care about those things, so he wasn’t there when you were having all of these crazy fittings with Rick Berman criticizing your hair or how big your breasts were or weren’t. That stuff was so intense, especially the first couple of years.“
Känns som att Berman inte var den typ av producent som inte var intresserad av kompromisser när kvinnliga skådespelare ville förhandla. Och hans fixering vid bröststorlek och de kvinnliga skådespelarnas kroppsliga företräden kanske också är en förklaring till varför Nana Visitor var tvungen att gå runt i den där missklädsamma kroppstrumpan genom hela serien. Fy fasen vad den är ful.
Nåväl, man har ju onekligen laddat upp inför Jadzia Dax död under den här säsongen. Worf och Dax har gång på gång fått visa hur kära de är, och har till och med börjat prata om att skaffa barn – även i det här avsnittet. Ett medvetet grepp, förstås, så att förlusten när hon väl försvinner ut ur serien ska bli så stor som möjligt. Men om det betyder att en huvudperson ska dö eller försvinna ut ur serien om de får visa att de är kära i sin parter – betyder det i så fall att Kiras och Odos kärlekssaga kommer att få ett olyckligt slut?
Tears of the Prophets är ju annars avsnittet där kriget mot Dominion på nytt får ta lite plats i Deep Space Nine. Det har ju nästan varit pinsamt hur lite om den pågående konflikten det har varit i serien. Något man försöker kompensera här med ett riktigt fett rymdslag där Federationen, klingonerna och romulanerna tillsammans attackerar Cardassia (om än efter jobbiga förhandlingar där romulanernas representant sitter och retar klingonernas befälhavare till vansinne). Men det är inte det här slaget som kommer att avgöra den pågående konflikten inser vi. Gul Dukat och en trälåda med en liten ful gubbe har betydligt större inverkan på krigets förlopp.
Gul Dukat befinner sig fortfarande på gränsen till vansinne verkar det som, men har lyckats snappa upp det här med maskhålsvarelsernas fiender Pah-Wraith-filurerna. Så blir även det här ett avsnitt med styv kuling när det gäller fantasyvibbar.
Sisko får en vision om att han inte bör åka iväg och anfalla Cardassia, men hans överordnade inom Stjärnflottan säger att han måste välja mellan att vara kapten eller budbärare, dessvärre väljer han det förstnämnda. Gul Dukat, däremot, går all in när det gäller mytologi och profetior och låter en Pah-Wraith-ande ta över hans kropp, tar sig till Deep Space 9 och låter den där onda varelsen överösa orben man har där med någon form av mörk magi. Den släcker effektivt släcker ner rymdstationens orb, liksom alla andra orber som bajoranerna har. Det är lite som att såga ner profeternas/maskhålsvarelsernas mobilmast, för nu har de inget sätt att kommunicera med omvärlden. Och det är när Gul Dukat/Pah-Wraithen gör det här som Jadzia råkar komma i vägen för den onde anden.
Federationen och dess allierade verkar vinna striden mot cardassierna, men kontakten mellan det bajoranska folket och dess gudar är effektivt avskuren. Och på Deep Space 9 dör Jadzia, medan Dax överlever. Det här betyder väl troligtvis att vi kan förvänta oss en ny inkarnation av Dax inom kort. Av alla skådespelare i serien som skulle vilja hota med att hoppa av serien så hade förstås Terry Farrell sämst förhandlingsläge. Hennes rollfigur består ju till hälften av en klump i magen, och den kan man enkelt flytta över till någon annan skådespelare vid behov. Ja, det är väl till och med så att det finns en poäng med att Dax hinner flytta över till en ny kropp under seriens lopp.
Man kan väl säga att hela avsnittet slutar med ett slags anti-cliffhanger. Benjamin Sisko tar time-out från jobbet på Deep Space 9. Han är förtvivlad över Jadzias död, men också över profeternas/maskhålsvarelsernas tystnad. På sätt och vis har han misslyckats både som budbärare och boss över stationen.
Men vad tycker jag om det här då? Rymdslaget är förstås ett plus – även om jag kanske tycker att Federationens strategi verkar lika genomtänkt och raffinerad som John Snows och Daenerys Targaryens försvarsupplägg i The Battle of Winterfell. Stridsplattformarna i rymden var dock ett välkommet nytt inslag i Deep Space Nines krigsdesign. Fantasyintrigen om Pah-Wraith-anden var ganska töntig, men jag antar att nästa säsong på något vis måste innebära någon form av closure med profeterna/maskhålsvarelserna. Då kanske det finns en poäng att de har en verklig fiende. Och sedan plus för Jadzia Dax död, en viktig intrigmässig pusselbit för att göra serien en smula mer vuxen och dramatisk. De där delarna får väl vägas samman till ett samlat omdöme.
Det här är ett avsnitt som verkar ha en hel del uppsåtliga villospår invävda i handlingen. När Jake tjatar om att få följa med farsan till kriget mot Cardassien tror man ju att det är det som är en av avsnittets huvudspår och att något jobbigt ska hända där, men så är det inte. Känns som att det är lite av en dimridå för att man ska bli ännu mer chockad av Jadzias bortgång.
Bonuskul: att Sisko får “The Chrisopher Pike Medal of Valor”. Det känns ju nästan som en etablering inför Discovery, eller? Om Pike är så pass legendarisk att han till och med får en egen medalj.
Betyg: 8/10
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 558 tv-avsnitt.
Okej, nu har jag skrivit en alldeles för lång text igen, om ett avsnitt som egentligen bara är jättekonstigt. Men häng med.
Det pratas ibland om det här med att Star Trek-serierna till stor del kretsar kring en hård och militärisk disciplin, fixerad vid rangordning och lydnad. Men det gäller inte i lika stor utsträckning för Deep Space Nines del av ST-universumet. Här är undantagen i det närmaste regel, och det mesta verkar faktiskt bli…mest som det blir. Som i det här avsnittet där en underordnad (Kira) frågar sin chef (Sisko) om hon får resa tillbaka i tiden för att faktakolla en grej om sin morsa. Bossen blir lite orolig och försöker förklara hur många saker som kan förändras i tidslinjen genom en sån resa, även om han försöker göra det lite diplomatiskt. Ungefär så här:
SISKO: Major, the Federation has very strict regulations KIRA: This has nothing to do with the Federation. I need your help as the Emissary, not as Starfleet captain. The Emissary can see to it that I am allowed access to the orb. After that, it’s up to the Prophets. If they feel that my request is worthy, they’ll send me where I need to go. If not, I’ve made a trip to Bajor for nothing. SISKO: And if they do send you back, what then? What makes you so sure you won’t interfere with the timeline? KIRA: The Prophets will be guiding me. Nothing will happen without their blessings. Please, Emissary, please, let me seek the will of the Prophets.
Visst finns det något rent ut sagt olämpligt i att personalen på Deep Space 9 (i varje fall Kira) ibland kan ställa sina frågor till Sisko som stjärnflottebefäl och ibland som religiös uttolkare. Det är nästan lite samma beteende som när man var liten och fick nej från den ena föräldern, varpå man genast gick och frågade den andre samma fråga. Förutom det faktum att Sisko i det här fallet råkar ha bägge rollerna, och borde upptäcka när han – som här – blir manipulerad.
Kira lyckas sedan faktiskt resa tillbaka i tiden med hjälp av en orb (kan det måhända vara en klingonsk tidskristall?), och det tar säkert hela två minuter på plats i dåtiden innan hon är inblandad i ett slagsmål. Det där diskreta och observerande som ideal kring tidsresor kan Sisko tydligen glömma när det gäller Kira. Å andra sidan kanske Sisko börjat acceptera att försiktighet och låg profil inte går att kombinera med Kiras envishet. Ännu mer märkligt att han ens släppte iväg henne på den där tidsresan, alltså.
För mig, som ju ägnar lite överdrivet mycket tid åt att försöka förstå det här med eventuella konsekvenser av resor i tiden, så känns det extremt slappt att Kira här kommer undan med att lägga allt ansvar på profeterna. Typ: om de nu går med på att skicka mig tillbaka i tiden så är de också ansvariga för det som händer där. Antar hon i varje fall. Fast det är ju inte som att de där profeterna är särskilt konsekventa i vilka frågor de lägger sig i och vilka de håller sig utanför. Och sedan när fungerar de som reseledare för resor i tiden? Har helt missat den expansionen av varumärket.
Sedan kanske man ändå kan ha en viss förståelse för Kiras yviga beteende under det här avsnittet. Hon hamnar ju trots allt i extremt kniviga situationer under den här tidstrippen, lägen där det är svårt att förhålla sig passiv. Jag menar, vem skulle kunna stå tyst och se på när några idioter försöker sno maten från unga upplagor av ens egen morsa och farsa? Ja, det står till och med en yngre miniversion av Kira själv i ett hörn och ser hungrig när det här händer. Fast att försåtligt lägga ut en bomb som är tänkt att ta livet av ens egen mor kanske ändå är att ta i, oavsett hur arg man är. Dessutom, hade Kira verkligen lyckats ta kål på Gul Dukat med sin bomb, som planerat, så hade hon ju verkligen fuckat upp tidslinjen. Jag orkar nog inte ens börja tänka på vad konsekvenserna hade blivit. Kanske hade Kira rentav varit död nu.
Om det här låter knepigt, så är det ändå bara småsaker jämfört med hur weird resten av Wrongs Darker Than Death or Night är. Intrigen tar fart i och med ett bisarrt videosamtal. Det är den tydligen fortsatt sinnesförvirrade Gul Dukat som ringer upp Kira på hennes döda mammas födelsedag. Helt plötsligt har han fått för sig att det är dags att berätta för Kira att hennes mor, Meru, brukade vara hans älskarinna. Och att hela den där historien om att Kiras mor dog i ett flyktingläger, som Kiras pappa berättat för henne genom åren, varit ren och skär lögn.
När Kira går till de cardassiska registren för att faktakolla Gul Dukats påståenden så verkar det faktiskt som om hans story skulle kunna stämma. Och det är nu hon ber Sisko om lov att gå till tidens orb för att be om att få resa i tiden. Varpå hon genast hamnar i ett flyktingläger under den cardassiska ockupationen, just före det ögonblick då Kiras mor (och den tidsresande versionen av Kira) tvångsvärvas som konkubiner och transporteras till Deep Space 9.
Det är när Kiras mamma anpassar sig lite för snabbt och enkelt till rollen som Gul Dukats älskarinna som Kira fylls av besinningslös ilska. Hon får kontakt med motståndsrörelsen och går med på att lägga ut en bomb i Gul Dukats bostad – hyfsat obekymrad över att hennes egen mor kanske också skadas i samma explosion. Men på väg ut ur deras hytt så hör hon ett meddelande som hennes pappa läst in till sin fru, och som ger ett nytt perspektiv på saker och ting. Att mamman kanske stannade hos Gul Dukat för familjens skull.
TABAN [on monitor]: I can’t believe how much I miss you. I think about you all the time. You’ve saved all our lives. I hope you realise that. (Meru is crying) Never forget it, not even for an instant. Every day I pray to the Prophets that you’ll find some peace in this new life of yours. I believe that even in the worst of times, we can still find moments of joy and kindness. If you can find that kindness, hold on to it. And remember, no matter what happens, I love you, Meru. I’ll always love you.
Det finns förstås ett tydligt budskap här. Sanningen om Kiras mamma visar sig ligga någonstans mellan Gul Dukats och pappans version, i någon form av moralisk gråskala. Jo, hon var Gul Dukats älskarinna under många år. Men det var också tack vare det som Kiras familj fick lämna det där flyktinglägret och fick extra mat och tryggad försörjning. Kiras syn på historien om sit liv måste alltså uppdateras, och kanske även hennes moral. Hon som alltid hatat kollaboratörer, med bilden av sin mamma som en fallen hjälte i bakhuvudet, måste nu inse att folk kan ha sina skäl för att samarbeta med fienden.
Jag läser på Memory Alpha att teamet bakom det här avsnittet var ganska nöjda med att det fanns ett öppet slut, att de inte skrev någon på näsan, att man på slutet faktiskt inte vet exakt vad Kira tänker om sin mor. Det finns för en gångs skull inget försonande slut eller någon klyschig moralkaka som avslutning. Mest bara ambivalens. Och det var kanske den där osäkerheten som först irriterade mig med det här avsnittet. Vad var det egentligen som man ville säga? ´Men det finns förstås även några andra saker som irriterar mig i det är avsnittet.
Ju mer jag tänker på det, desto sjukare tycker jag att valet av perspektiv i det här avsnittet är. Så Kiras mamma blev alltså mer eller mindre tvingad och utpressad att vara Gul Dukats konkubin. Ett hemskt öde. Men det är alltså Kiras reaktion på det som hände som är det viktiga att utforska för manusförfattarna? Det känns helt sjukt. Har man läst eller sett något som verkligheten för så kallade comfort women så kanske man hade kunnat uppmärksamma mammans eller hennes medsystrars situation istället. Eller gjort scenerna med “konkubinerna” något mer trovärdiga. Det vill säga otäcka.
Jag tycker också att hela den här grejen med att Gul Dukat haft ett förhållande med Kiras mamma skapar en extremt creepy kontext kring hur han under hela serien sökt kontakt med Kira. Visst, det skulle ju kunna förklara en del av Gul Dukats stora intresse för Kira, och att han tycker att de två hör ihop på något vis. Men visst har han också visat ett visst sexuellt intresse för henne? Så ytterst obehagligt. Men det dealar man förstås inte med i här i serien.
Sedan har jag som vanligt invändningar mot det andliga inslaget i Wrongs Darker than Day or Night. Att Kiras tidsresa alltså övervakas av en högre kraft. Att man överhuvudtaget kan göra tidsresor på det här enkla sättet, genom att ställa sig framför en orb. Helt utan att ens behöva ladda den med energi från en supernova – som i systerserien Discovery.
Det känns som om manusförfattarna verkligen tagit sig vatten över huvudet i det här avsnittet. Man försöker göra ett Star Trek-avsnitt som innehåller flera komponenter som man inte klarar av att härbärgera inom seriens konceptet. Inte utan ett betydligt större mått av allvar, i varje fall. Sorteras in i mitt arkiv under fliken “ett avsnitt med goda avsikter som slutade i ett magplask”.
Betyg: 2/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 540 tv-avsnitt.
