DS9: The Dogs of War. Det där Quark tror att han ska bli stornagus.

Det känns som om Deep Space Nine-skaparna verkligen förbereder sig på avslutet nu. Och så här på upploppet verkar man sikta på ett ordnat closure, där man säger farväl till sina favoritfigurer under ordnade former. Sist var det alltså bromancen mellan Bashir och O’Brien som skulle avhandlas, medan man nu – i det sista avsnittet innan den stora finalen – väljer att satsa allt krut på ett…ferengiavsnitt.

Usch! Var min första reaktion. Men när jag sedan insåg att The Dogs of War också är det sista steget i reformationen av ferengikulturen blev jag betydligt mer road. Successivt har ju Deep Space Nines skapare både gjort ferengierna som art mer sympatiska och deras samhälle mindre vidrigt. Ingen kan väl glömma kampen för att kvinnor skulle få ha rätt att bära kläder? Eller att de sedan också fick möjlighet att göra affärer och tjäna pengar? Aktivisten bakom den här utvecklingen är till stor del Roms och Quarks mamma, och hon är också inblandad i det här avsnittets händelseutveckling. Som stornagusens fru har hon en del inflytande, tydligen.

I början av Dogs of War får Quark reda på att stornagusen tänker abdikera, och att han själv kommer att bli utsedd till ersättare. Men när Quark börjar researcha sitt blivande ämbete så inser han hur mycket det politiska livet på hemplaneten förändrats. Stornagusen är till exempel inte längre envåldshärskare, utan måste samsas med ett parlament om de politiska besluten. Monopol är numera förbjudna, trots att de ger stora inkomster och alltså borde vara den råa kapitalismens ideal. Ja, man har till och med börjat driva in skatter från sin befolkning (även om mutor tydligen är avdragsgilla).

Ingenting är längre som förut, alla gamla sanningar är slut, verkar Quark tänka. Och bestämmer sig för att vägra bli stornagus om inte han får makten att återställa ferengi-imperiet till det gamla systemet. “Make Ferenginar Great Again”, liksom. Men hans ultimatum faller platt när det står klart att det aldrig var meningen att Quark skulle bli stornagus. Det var hela tiden hans bror Rom som skulle få titeln (lite aldrig på en stornagus på en dålig Skype-uppkoppling – störningarna kan göra att han tror att han pratar med fel bror) I och med rekryteringen av Rom så verkar den progressiva utvecklingen av ferengi-imperiet fortsätta. Hans politiska åsikter framgick tydligt när han tidigare i avsnittet försökte få Quark att sälja sin bar till honom.

QUARK: Did you know this Congress of Economic Meddlers actually passed legislation making monopolies illegal? What’s the point of being in business if you can’t corner the market and gouge your customers? 

ROM: There’s something to be said for keeping prices down by ensuring healthy competition. So what are you going to do with the bar? 

QUARK: You can’t even dump industrial waste anymore because it might harm the natural habitat. I’m supposed to start worrying about animals now? Look how they live, wallowing in dirt, sleeping in trees. That’s not natural. 

ROM: I suppose you could argue that Ferenginar’s biodiversity is a precious resource that belongs to everyone. So, what are you going to do with the bar? 

QUARK: And don’t even get me started about this whole labour rights thing. What have we come to if you can’t demand sexual favors from people in your employ? 

ROM: Unharassed workers are productive workers. So, what are you going to do with the bar?

Rom köper Quarks bar i den här scenen, men när han senare blir stornagus låter han brorsan få den tillbaka. Gratis! Så långt har alltså förskingringen av de ferengiska idealen gått! Men i sin bar tänker Quark fortsätta att vara en old school-ferengi. Här, i hans privata lilla kungadöme, ska de gamla idealen leva vidare. Med trix, fix, mygel och fusk kommer Quark alltid att kunna maximera sina vinster.

Även om ferengistoryn får mycket utrymme, så sker det även annat i det här avsnittet. Som att den Cardassiska Frihetsfronten nästan går under innan den ens kommit igång på allvar. Kira, Damar och Garak undviker med en hårsmån ett bakhåll när de försöker värva fler revoltörer. Samtidigt attackerar och utplånar Dominon alla de baser som Frihetsfronten byggt upp. Men när Dominion hävdar i nyhetssändningar att Damar är död, så har myten om honom redan börjat leva sitt eget liv. Ingen tror på riktigt att Damar har dött, utan att det bara är propaganda. Så för den lätt desperata trion, strandade i Cardassien, återstår nu bara hederligt gammalt gerillakrig. Som att spränga en militärbas i luften och tala uppviglande till massorna.

I övrigt: Sisko får reda på att han ska bli pappa (tydligen har han glömt att ta sin p-spruta), men Kasidy är orolig över maskhålsvarelsernas mörka profetior. Vilken framtid kommer deras barn att få? I andra änden av parförhållandespektrat kommer Bashir och Ezri äntligen kommer till skott och börjar hångla. Och så bestämmer sig Federationsalliansen för att attackera Dominion. Motståndarna har i och för sig dragit sig tillbaka till cardassiskt område, men alla inser ju att det bara är för att kunna bygga upp sina styrkor på nytt. Så varför vänta på att de blir övermäktiga? Bättre att slå till nu, tycker Sisko. Och de andra håller med honom. Så jag antar att det är det slaget vi får följa i nästa dubbelavsnitt. Den allra sista striden för Deep Space Nines del. Då lär vi få se Sisko i ett nytt rymdskepp som heter Defiant, som ser precis likadant ut som det förra han hade. Och visst såg han mycket mer lycklig över det än att han skulle bli pappa igen?

Jag blev ändå en smula förvånad över att man väljer att göra det näst sista avsnittet av Deep Space Nine som en komedi. Jag var faktiskt helt övertygad om att man skulle vara koknsekventa i att låta The Last Chapter vara genommörkt och deppigt rakt igenom. I stället fick vi alltså ett typiskt ferengiavsnitt med vissa inslag av allvar. Visst, det var fint att få reda på vad som kommer att hända på Ferenginar i framtiden. Rart att se Rom få sin slutliga revansch på brorsan Quark. Men jag hoppas verkligen på att det där sista avsnittet är helt och hållet humorbefriad. Vi är värda det!

Betyg: 6/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 607 tv-avsnitt.

DS9: Strange Bedfellows. Ezri och Worf flyr, Damar nyktrar till och Kai Winn väljer mörkret.

Ytterligare ett avsnitt där det känns som om Kai Winn och Dukats ondskefulla romans/koalition/satanistkult får lite väl mycket utrymme. I det här avsnittet så får Winn i alla fall ett nytt meddelande från gudavärlden och inser till sist att det inte är Profeterna som kontaktat henne utan Pah-vålnaderna. Hon blir förtvivlad och hoppas förgäves på ett meddelande från Profeterna genom en av de där orberna, något som kan rädda henne och säga vad hon ska ta sig till. I vanlig ordning så snackar inte profeterna med henne, och i samma veva berättar Dukat att han egentligen är ett sändebud från Pah-vålnaderna. Ett ögonblick verkar Winn vackla lite, men till sist lackar hon ur på att Profeterna aldrig vill tala med henne och bestämmer sig för att gå över till den mörka sidan med Dukat. Att göra som Kira rådde henne, att helt hoppa av politiken och religionen är tydligen otänkbart. Hon ville liksom ha gudarnas förlåtelse utan att egentligen offra något särskilt.

Att Kai Winn till sist skulle välja mörkret var väl inte direkt någon överraskning, men samtidigt börjar jag också bli lite trött på Profeterna i maskhålet och deras förmåga att vara tysta när de verkligen borde kommunicera. Nu ligger det väl i hela rollen som Gud att man hör av sig lite när man själv vill, men just de här verkar så nyckfulla och otydliga i sin kommunikation att jag börjar tvivla på om de ens är goda? Vad har de egentligen uträttat, förutom att öppna ett maskhål som en livsfarlig fiende som hotar hela alfakvadranten lyckats ta sig igenom? Det hade varit en hyfsat rolig twist i slutet av den här säsongen om alla till sist tvingades inse att Pah-vålnaderna är de goda gudarna, och de där krypen i maskhålet ett slags debila tossor.

Och på tal om kommunicerande gudar. Sisko har inte ännu fått möta den stora prövningen som Profeterna varnat för, i stället är han fullt upptagen med någon fjantig intrig som handlar om att äktenskapet är ett krig och att männen alltid förlorar det mot sina fruar. Znark.

På Dominionsidan inser cardassiern Damar att alliansen med Breen innebär att han och hans imperium åker ner ett snäpp i hackordningen. Det är tydligt att det är Breenernas befälhavare Thot Gor som är det stora hoppet för Dominion. Hen verkar också vara en smula mer handlingskraftig än sin cardassiska motsvarighet. Och super mindre.

Jag är egentligen ganska förtjust i Breenerna som figurer i den här serien. De mystiska varelserna som ingen egentligen vet något säkert om, och som bara störtar in så här i slutet av ett krig och sätter all balans ur spel. Tycker också om att man valt att inte översätta det mekaniskt distade läte som kommer ut genom deras hjälmar. Det blir lite R2-D2-effekt av det hela, när alla förstår deras språk utom vi som sitter och tittar på serien.

Damar däremot är så irriterad över alla förändringar att han till och med slutar att supa, ett första steg emot att ta sig samman och kunna revoltera mot Dominion.

Han börjar genom att hjälpa Ezri och Worf att rymma från sin avrättning. Kanske är det ett slags tack till Worf för att han i sin cell vred nacken av Damars främsta hatobjekt, vortan Weidun. Men främst är det nog en symbolisk gest för att kanske kunna be Federationen om hjälp när han så småningom ska sätta sig upp emot Dominion. Worf och Ezri är i vilket fall tacksamma för all hjälp de kan få, och resan hem blir förhoppningsvis lugn. De två har ju faktiskt hunnit tala ut när de varit inspärrade tillsammans, och kommit överens om att det där sexet var ett misstag och att de inte ska vara ihop i framtiden. Ezri är däremot en smula förvirrad över det där med att hon pratar om Bashir i sömnen. Hon hade ingen riktig aning om att hon var kär i honom.

Avsnitten i det sista kapitlet flyter på, som gjorda för att bingetitta på. Stämningen är mestadels mörk och olycksbådande, medan tempot däremot börjat sakta av lite för varje avsnitt i slutkapitlet Nu måste det nog hända något riktigt spännande och spektakulärt för att jag inte ska krokna helt så här på slutspurten på Deep Space Nine.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 597 tv-avsnitt.

DS9: Penumbra. Början på slutet för DS9, men återkomsten för rymdsåpan.

De sista tio timmarna av Deep Space Nine är en sammanhängande berättelse, kallad The Final Chapter när man skulle marknadsföra serien. Och visst märks det nya berättarperspektivet direkt när man ser det första avsnittet av det sista kapitlet. Det är mer fokus på rollfigurernas utveckling och privatliv, och fler handlingar och intriger som löper parallellt. Samtidigt som det i Penumbra också innebär mindre pang-pang och definitivt ingen avslutad historia. Det här är snarare avsnittet där man ska sätta igång de intriger som ska hålla oss och manusförfattarna sysselsatta säsongen ut.

Så vad fick jag då för känsla av vad den resten av Deep Space Nine ska handla om?

Ja, en viktig sak är förstås Siskos framtida roll som profeternas budbärare. Han själv har på något sätt inbillat sig att hans Budbärarpensum är fyllt, och därför börjat drömma om livet som pensionär. Han har köpt ett stycke mark på Bajor och byggt världens fulaste husmodell av en papplåda i sin hytt. Tydligen är frågan om han ska ha en vägg till köket eller inte en av hans stora bryderier. Konstigt att det här vidriga med öppna planlösningar alltså inte har dött ut ens i framtiden.

Konsekvensen av allt detta planerande resulterar också i ett frieri till flickvännen Kasidy. Men när det stundande äktenskapet blir allmänt känt så reagerar profeterna i maskhålet, närmare bestämt den alien som tog kontroll över hans morsa och alltså såg till att Sisko föddes. I en vision får vår kapten reda på att ett äktenskap inte är någon bra grej, men Siskon reagerar inte helt moget när han inser att jobbet som profeternas budbärare också får konsekvenser för privatlivet:

SARAH: You must walk the path alone. 

SISKO: You’re not listening to me. I want to spend my life with her. 

SARAH: If you do, you will know nothing but sorrow. 

SISKO: You don’t care about how I feel. All that matters to you is that I do what you want.

SARAH: You are the Sisko. You are part of me. 

SISKO: If that’s true, if you really do care about me, if you consider me your son, then let me have this. 

SARAH: It is not for you to have. There are many tasks still ahead of you. Accept your fate. Your greatest trial is about to begin. Don’t be afraid. 

Mycket Siskodramatik att se fram emot framöver, alltså. Men även om Worf inte får gifta sig, så är det ändå viss romantik på gång. Banden mellan Worf och Ezra/Dax är tydligen starkare än någon av de trott. När Worf försvinner efter att hans skepp blivit nedskjutet ger sig Ezra in i The Badlands för att hitta honom. Hon lyckas med det alla andra misslyckats med, men när hon väl bärgat Worf blir de jagade av Jem’Hadar-skepp och måste söka tillflykt till en liten planet. Väl där blir det som det brukar bli i riktigt kackiga romkoms. Ni vet, en sån där de en tjej och en kille bråkar jättemycket med varandra för att sedan plötsligt bara börja hångla och sedan ligga med varandra.

En post-coital Worf är däremot ingen bra soldat, så medan han legat och sovit med Ezra så blir de omringade av några Breensoldater. Worf och Ezra tas tillgånga och sätts på ett rymdskepp. (Breen-arna var alltså de där som dök upp i serien i säsong 4-avsnittet Indiscretion där de höll bland annat Gul Dukats dotter fången). Frågan är ju nu, vad vill Breen med våra vänner, och vilken roll ska de ha i upplösningen av kriget med Dominion.

Våra sista två plot-trådar finns just hos Dominion och deras allierade, Cardassierna. Grundarna har inte lyckats hitta något botemedel mot den sjukdom som de alla lider av, och använder sig av drastiska metoder för att komma vidare i forskningen. Som att låta alla nuvarande forskarvortor avlivas för att ersättas av sina kloner för att se om det kan leda till några nya idéer kring hur man ska kunna hejda sjukdomen.

Den cardassiske befälhavaren Damar har å andra sidan börjar supa allt tidigare på morgnarna, och trivs allt sämre med alliansen med Dominion. Så när Dukat dyker upp från ingenstans så hjälper han honom med att fixa en plastikoperation. När Dukat är färdigopererad ser han ut som en bajoran. Jodå, det verkar som om Dukat kommer att vara med oss och ställa till med jävelskap ända in i upplösningen av den här serien. Försöker fortfarande bestämma mig för om operationen får honom att se mer ondskefull ut, eller om han helt plötsligt blev lite sexig med sin nya look. Återkommer i ärendet.

Det är en skön omväxling att se ett Deep Space Nine-avsnitt som är lite mer modernt och såpigt i sin berättarstruktur. Det känns som om man drar igång ett gäng intressanta intriger här, men en sak är lite konstigt ändå. Alla är bara indirekt relaterade till själva Dominion-kriget. Jag undrar nämligen helt ärligt hur det går med det? Kriget alltså? Är det i stort sett vapenstillestånd med enstaka strider? Vad är Federationens plan? Laddar alla upp inför en sista strid? Eller har alla fullt upp med att planera sina äldreboenden och läkemedelsforskning? Visst finns det några bisatser här och där om sakernas tillstånd, men väldigt lite som ändå fördjupar läget i denna flera säsonger långa konflikt. Men jag antar att jag säkert får reda på mer om detta ganska snart, va? Men försiktigt positiv till den här utvecklingen av serien!

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 595 tv-avsnitt.

DS9: It’s Only a Paper Moon. Det där Nog har PTSD i holosvitens Las Vegas-nattklupp.

Nog är tillbaka på Deep Space 9 för första gången efter slaget på AR-558, försedd med ett nytt ben istället för det han förlorade i striden. Men han har lite svårt att återanpassa sig till tillvaron på rymdstationen. Någon form av fantomsmärtor värker i det nya benet, så han måste gå runt med käpp. Och han tycker att alla omkring honom behandlar honom annorlunda än tidigare. Fast det egentliga problemet kryper fram långt senare, han är traumatiserad efter förlusten av benet och för första gången livrädd för kriget som pågår utanför.

Traumat löser han först på egen hand genom att tillbringa det mesta av sin vakna tid i sängen där han lyssnar på I’ll bee seeing you på repeat – den låt som Bashir spelade både före och efter drabbningen på AR-558 Men när rumskompisen Jake håller på att bli galen på den begränsade spellistan (kunde inte Nog använt lurar?) så tar den unge krigsveteranen sin tillflykt till mannen som spelat in låten för att lyssna live i stället – det vill säga till Vic Fontaine i 60-talsnattklubben som finns i ett av holosvitsprogrammen.

Nog trivs så bra på nattklubben att han förlägger hela sin rehabilitering dit, flyttar in på heltid helt enkelt. Och de som kommer för att besöka honom där bemöter han antingen svalt eller direkt aggressivt. Däremot engagerar han sig extremt mycket i Vic Fontaines värld. Han tar tag i etablissemangets bokföring, och börjar till och med skissa på en utbyggnad av det virtuella casino som Fontaine driver i programmet. Nog gör helt enkelt rätt för sig, och vistelsen är även på andra sätt en bra deal för Fontaine. Han är ju ett hologram som vet om att han är ett hologram. och det här är första gången som han upplever hur det är att leva dygnet runt – eftersom programmet aldrig stängs av när Nog är där inne. Lite oväntat är en av de stora kickarna för Fontaine att prova på hur det känns att sova på nätterna.

Men säg det roliga som varar för evigt, ens på ett holodäck. Ezri Dax, som är den som förordat att Nog ska få hänga på holodäcket så länge han vill, börjar tröttna på sin patients ovilja att på nytt ta sig ut i verkligheten. Så hon använder lite list för att få Vic Fontaine att inse att han börjat glömma det egentliga syftet för Nogs vistelse på holodäcket. Men hon gör det genom att ge komplimanger för hans extremt smarta och effektiva behandlingsmetod:

EZRI: I should know better by now than to ask you to give away your secrets. You probably have the whole thing all mapped out. I mean, what am I thinking? That this new casino is anything more than a ploy? That you’d actually let him live out the rest of his life in a holosuite? 

VIC: No, of course not, I mean. The casino’s just a ploy, like you said, you know. 

EZRI: They’ll be so glad to have him back. 

VIC: Yeah. He is better, isn’t he. 

EZRI: It’s like you said. He just needed a break from reality. Now all that’s left is to decide when he’s ready to go back. But I’ll leave that up to you. See you around. 

Och Vic Fontaine drar inte ut på separationen, utan gör slut med Nog samma kväll. Och det är när han konfronterar Nog som sanningen om ferengins tillstånd till sist kommer fram:

NOG: I’m scared, okay? I’m scared. When the war began, I wasn’t happy or anything, but I was eager. I wanted to test myself. I wanted to prove I had what it took to be a soldier. And I saw a lot of combat. I saw a lot of people get hurt. I saw a lot of people die, but I didn’t think anything was going to happen to me. And then suddenly Doctor Bashir is telling me he has to cut my leg off. I couldn’t believe it. I still can’t believe it. If I can get shot, if I can lose my leg, anything could happen to me, Vic. I could die tomorrow. I don’t know if I’m ready to face that. If I stay here, at least I know what the future is going to be like. 

VIC: You stay here, you’re going to die. Not all at once, but little by little. Eventually you’ll become as hollow as I am. 

Vic får faktiskt tvångsvsluta sitt program för att få ut Nog i verkligheten igen. Men i en liten epilog får vi reda på att allt löst sig. Förstås.

It’s only a paper moon är ett avsnitt som desperat är i behov av en b-handling (eller är det till och med en a-handling som fattas?). Vi får i och för sig här se hur Ezri DAx börjar växa in i sin roll som ansvarig för den mentala hälsan på rymdstationen. men det räcker inte riktigt för att staga upp den underhållande, men lite enformiga skildringen av livet i holoprogrammet. Jag tycker att det saknas något, helt enkelt. Det blir för enahanda och enkelt för mig. Det här att folk blir beroende av holoprogram borde ju vara ett ganska vanligt fenomen i det här universumet, och borde inte komma som någon chock eller överraskning.

Jag har förstått att upphovspersonerna själva däremot är förtjusta i den här historien, men jag undrar om inte det beror på att de själva börjat tröttna på Deep Space 9 och desperat vill därifrån Får känslan att de gärna hade förlagt resten av säsongen till en holosvit, men så var det ju det där kriget som måste få ett slut också.

Bra infallsvinkel och idé, och en viss fördjupning av Nog. En rollfigur som annars inte har särskilt mycket tid i fokus i den här serien. Men kanske att serieskaparna är lite för förtjusta i den där klubben från 60-talet, den har förekommit lite väl ofta i serien på sistone. Eller så är jag bara sur över att det inte verkar uppstå det minsta homoerotisk stämning mellan Fontaine och Nog. Det hade ju kunnat spica upp den här anrättningen en smula.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 578 tv-avsnitt.

DS9: Afterimage. Daximileringsbesvär för Ezri.

Så kom det då, avsnittet där vi får en lite mer fördjupad bild av Ezri Dax. En fortfarande rätt så osäker upplaga av Dax, som liksom dimper ner på Deep Space 9 utan att riktigt veta vem hon är, vad hon ska göra och hur hon ska förhålla sig till sin föregångare Jadzia Dax liv, vänner och arv.

Ja, nu är det inte bara Ezri som inte riktigt vet hur hon ska uppföra sig. De flesta på rymdstationen verkar till en början ha svårt att förhålla sig till nykomlingen. Kira är stel, Quark verkar tänka att han kanske har en chans att ligga med den här upplagan av Dax, Bashir hamnar någonstans mittemellan de här två lägena. Mest sårig är förstås relationen med Worf. Han är fortfarande i sorg över hans fru gått bort, och får i det närmaste panik över att en ny Dax redan dykt upp på rymdstationen. Mest positivt inställd är däremot Benjamin Sisko. Han lärde ju känna Dax i hens förrförra kropp, och verkar inte ha några problem med den nya inkarnationen. Tvärtom så ligger han på rätt hårt för att få Ezri att stanna på stationen. Ja, han lyckas till och med få ut hennes psykologexamen i förtid med argumentet att hon numera besitter 300 år av livserfarenhet.

Alla de där åren av livstid hjälper henne dessvärre föga när hon ska försöka behandla Garak för de allt allvarligare ångestattacker han börjat få. Saken blir väl inte bättre av att Garak inte är någon särskilt välvilligt inställd patient. När Ezri inte lyckas bota honom direkt blir han riktigt nasty och elak (antagligen avsnittets bästa scen, här blir det plötsligt lite allvar).

GARAK: You’d like nothing more than to pry into my personal affairs. Well, I’m not interested in dissecting my childhood. I only want to save my people from the Dominion. I don’t need someone to walk in here and hold my hand. I want someone to help me get back to work. And you, my dear, aren’t up to this task. I mean, look at you. You’re pathetic. A confused child trying to live up to a legacy left by her predecessors. You’re not worthy of the name Dax. I knew Jadzia. She was vital, alive. She owned herself. And you? You don’t even know who you are. How dare you presume to help me? You can’t even help yourself. Now get out of here before I say something unkind.

Det är några turer fram och tillbaka här. Ezri velar kring om hon ska stanna kvar på Deep Space 9 eller inte, eller om hon kanske till och med ska hoppa av Starfleet helt och hållet. Garak verkar först må bättre, men får sedan grava återfall av klaustrofobi och panikångest (samma klaustrofobi har vi ju tidigare sett exempel på när han satt i Jem’Hadar-fängelse, men nu får Garak de här attackerna bara av att leva på en rymdstation). Till sist knäcker Ezri orsaken till Garaks utbrott. Det visar sig att innerst inne i hans murkna lilla hjärta frodas det tydligen skuld och ångest över att han hjälper Federationen i kriget mot Cardassia. Att han, Garak, faktiskt är den som skickar cardassier i döden. Vem hade kunnat ana att det där var problemet? Tja, eventuellt vem som helst. Men det duger väl nätt och jämt som “psykologiskt mysterium” för ett avsnitt i den här serien.

Worf skärper sig också till sist. Inser (med O’Briens hjälp) att han inte behandlar Ezri så som Jadzia hade velat att han skulle uppföra sig. Några väl valda ord räcker, och så har Ezri beslutat sig för att stanna på rymdstationen och bli en återkommande medlem i ensemblen. Tjoho!

Ett ganska tamt avsnitt, det här. Hela intrigen kring Garaks trauma kändes mest som en ursäkt för att få göra ett avsnittet som ger Ezri en naturlig plats på Deep Space 9. Men man gör det utan större engagemang, tycker jag. En viss känsla av blaskigt och urvattnat infinner sig när Afterimage är över. Det här avsnittet hade potential att rymma en hel del hjärta, smärta och dramatik. I stället lyckades man producera något halvljummet. Mest av allt kändes det här avsnittet som ett slags uppvärmning. Som om producenterna och manusförfattarna liksom gått ut lite löst här för att se vad såväl rollfiguren Ezri som skådespelaren Nicole de Boer egentligen kan uträtta. Fortfarande verkar man mer intresserad av att låta henne få tvångstankar kring att stå på huvudet (ett i och för sig ganska roligt infall) än att g lite djupare in på hur det skulle kännas att vara med om den här typen av personlighetssplittring.

Betyg: 5/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 562 tv-avsnitt.

DS9: Image in the Sand och Shadows and Symbols. Budbärarens sfär, Kira vs Romulanerna, Jadzias solexplosion och en ny Dax.

Efter att ha sett de två första avsnitten av den här (sista) säsongen av Deep Space Nine så kändes det lite fånigt att inte behandla dem som ett dubbelavsnitt. De är uppenbarligen skrivna så, även om de ursprungligen sändes med en veckas mellanrum. Första avsnittet ägnas i stort sett enbart åt att bygga upp flera plotlines som sedan får pay-offs i den efterföljande episoden. Ja, avsnitten hänger till och med ihop sömlöst när man ser serien på Netflix, den sista scenen i Image in the Sand fortsätter i Images och Shadows inledning utan många sekunders glapp i skeendet. Så modern och bingetittningsvänlig brukar verkligen inte Deep Space Nine vara.

Huvudintrigen i bägge avsnitten handlar om Benjamin Sisko, och utgör ett slags ramhandling i avsnitten. När Image in the Sand börjar så har hans time-out från jobbet på jorden pågått i tre månader, och han har fortfarande inte hört något från profeterna/maskhålsvarelserna. Men en dag när Sisko sitter och spelar piano på pappans etablissemang så får han äntligen en syn. Sisko ser sig själv gräva i sanden i Tyree, där han hittar ett stenansikte som sedan förvandlas till en levande kvinnas fejs. Efter lite detektivarbete på hemmaplan från Jakes sida så står det efter några turer klart att kvinnan i visionen är Benjamin Siskos biologiska mamma – en person som Benjamin inte ens visste fanns. Pappan ger honom ett halsband som tillhört modern, där det på gammalbajoranska står “The orb of the emissary”. Det finns alltså en till sfär! Efter att Benjamin med en hårsmån undgått att blivit knivmördad av en medlem av den ondskefulla Pah-kulten så beger han till Tyree för att hitta orben. Kanske har den inte slocknat som de andra! Kanske är det här räddningen för profeterna! Men när han står med väskan packad, redo att dra iväg så knackar en ung kvinna på dörren. Det visar sig vara Ezri Dax. Hon är första avsnittets cliffhanger.

I Shadows and Symbols får vi lära känna denna nya värdperson åt Dax. Ezri råkade vara den enda trillen inom räckhåll när man akut behövde placera symbionten Dax i en värdkropp efter att Jadzia blivit överfallen av en ond ande. Ezri är alltså helt oförberedd på att plötsligt dela medvetande med en annan varelse, och har svårt att hantera och sortera alla intryck och minnen som Dax gett henne tillgång till. Hon är rolig och charmig – men framstår som något av ett våp jämfört med Jadzia.

Ezri hänger med till Tyree, där Benjamin blir allt tossigare ju längre in i öknen man kommer. Till sist lyckas han gräva fram sfären – men just när han ska öppna den så sammanlänkas han med någon form av fantasier om science fiction-författaren Benny Russell från profetvisionen i avsnittet Far Beyond the Stars. Siskos handlingar bestäms nu på något knepigt sätt av Russells, så Sisko blir handlingsförlamad när Russell hindras från att fortsätta berättelsen han skriver på om Jake Sisko. Väldigt meta, det här. Russell skriver sin berättelse på väggarna i sitt rum på psyket, så det är hans läkare som försöker stoppa honom från att gå i ni en Deep Space Nine-psykos (det här får en eventuellt också att undra över hur producenterna och manusförfattarna som jobbar på den här serien egentligen mår). Till sist övervinner Sisko även den där surrealistiska prövningen, och öppnar sfären som frigör en energi som i sin tur öppnar maskhålet på nytt. Sisko får också en vision med en av maskhålsvarelserna och inser hur även hans mammas äktenskap med pappan var iscensatt av profeterna. Allt för att The Sisko skulle bli till. Predestination så det skriker om det, alltså. Avsnittet avslutas med att Sisko i triumf återvänder till Deep Space 9.

Där har Kira varit boss under Siskos frånvaro. Bland annat har hon skött kontakterna med den romulanska senatorn Cretak som flyttat in på rymdstationen som en del av allianssamarbetet mot Dominion. Och man kan väl säga att det uppstår en ganska så grov lesbisk vibb mellan de två. Den är dock som bortblåst när Kira får reda på att det finns en massa vapen på den bajoranska måne där romulanerna fått anlägga ett tillfälligt sjukhus. Är de ute efter att invadera Bajor när kriget är slut, misstänker alla. Kira iscensätter då ett slags chickenrace där hela den bräckliga alliansen mot Dominion står på spel. Hon samlar några bajoranska skepp för en blockad runt månen med sjukhuset, och viker inte undan ens vid hot om en väpnad attack från romulanernas sida. Till sist är det det Cretak som måste ge sig.

Worf är å sin sida desperat efter att kunna utföra ett stordåd som ska ta Jadzias själ in i Sto-Vo-Kor, den klingonska motsvarigheten till himmelriket. Han får hjälp, eventuellt oönskad sådan, av Bashir, Quark och O’Brien som följer med på Martoks skepp för att utplåna Dominions stora rymdskeppsvarv. Man lyckas utlösa en explosion på en närliggande sol som snabbt förvandlar varvet till aska. Därmed är en av de viktigaste kuggarna i Dominions krigsmaskin förstörd.

Parallellt med allt annat som händer så får vi också några insikter i läget på Cardassia Prime där stämningen blir allt mer ansträngd mellan den cardassiske befälhavaren Damar och Dominionbossen Weyoun. Cardassiern super rätt mycket och Weyoun tycker hela tiden att Cardassierna är slappa och oorganiserade. Deras sidohandling är mest av ett slags löpande kommentar till allt annat som händer i avsnitten, ett slags förstärkning av hur risigt alliansen egentligen ligger till. Men vid avsnittets slut ser det ovanligt muntert ut. Bajoranerna har fått tillbaka sina gudar, budbäraren är tillbaka på Deep Space 9 och Kira är bossigare och tuffare än någonsin.

Seriens skapare har själv tyckt att det var extremt vågat att göra ett så pass stillsamt inledningsavsnitt på en säsong som Image in the Sand. Själv tyckte jag att känslan nästan var precis tvärtom. Visst fanns det en deppig vibb över avsnittet, men berättandet var ovanligt vitalt och rappt. Fyra parallellhandlingar är man inte riktigt bortskämd med. Tempot blir högre, även om det inte är förrän i det andra avsnittet som det blir mer åka av med action och upplösning. Kan man hålla uppe det här tempot och flytet i berättandet så kan det här bli den bästa säsongen av Deep Space Nine någonsin.

För mig känns det verkligen som en lättnad att gå in på sista varvet på en Star Trek-franchise. Det gör känslan att känslan av oändlighet kring det här projektet börjar avta något. De mer såpaliknande tendenserna tilltar dock något i det här avsnittet. Att det dyker upp en ny biologisk morsa till Sisko är till exempel ett typiskt “vi hittar på under tiden”-grepp för långa såpaliknande historier. Ett slags lönndörr i ett allt för tajt dramaturgiskt bygge.

Betyg: 7 & 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 1 & 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 560 tv-avsnitt.