DS9: The Muse. Det med asmr-musan och Odos bröllop.

ds9 the muse

Det här är ett unikt avsnitt. Inte bara för att det är det allra sista där med rollfiguren Lwaxana Troi, utan också för att hennes storyline för en gångs skull inte är den mest campiga i ett avsnitt. Den här lite nedtonade Lwaxana överträffas definitivt av den överspelande och kulturkåta rymdmusan Onaya. En varelse som i och för sig inspirerar Jake Sisko att i stort sett färdigställa en roman på några dagar, dessvärre suger hon samtidigt ur honom livskraften. Art by murder, liksom.

ds9 the muse 6Jag har verkligen mina dubier kring säkerhetstänket på Deep Space 9. Som befälhavarens son borde väl Jake vara lite mer på sin vakt när främlingar på rymdstationen visar ett extremt, och lite omotiverat,  stort intresse för honom. Och har verkligen aldrig pappa Benjamin förklarat för Jake att det inte är lämpligt att följa med främmande äldre damer upp på deras rum? Inte ens när de säger att de är intresserade av litteratur? För det är verkligen en lite väl lätt match för Onaya att få tillgång till både Jakes kropp och hjärna. Hon lockar honom till sitt rum och när han skriver sina texter så kan hon liksom duscha i hans kreativa energi, som hon på något vis masserar fram ur hans hårbotten. En ytterst bisarr och rätt fånig scen, men på ett bra sätt. Jag har ju till sist lärt mig att älska Star Trek-camp. Man kan i och för sig se den här och de andra liknande scenerna med Onaya som tidigt asmr-exploitation. Onaya halvviskar ju fram sina inspirerande tillrop på ett sätt som är rätt så likt det sättet som folk pratar på i asmr-videor. Som en liten bonus kan jag ju dela med mig av en länk till en asmr-youtubefilm med rymdtema.

Onaya är ju dock helt gränslös och håller nästan på att ta livet av Jake i jakten på att suga ut mer av hans kreativa energi. Pappa Benjamin lyckas till sist rädda honom, men det går inte att fånga Onaya. Hon bara löses upp inför hans ögon, och ger sig ut på jakt i galaxen efter en ny yngling med kreativa ambitioner (man undrar ju mycket över här om det också finns manliga musor, för jag har för mig att Onaya inte nämner några kvinnliga genier från sitt cv).  I eftersnacket tvekar Jake på om den där romanen verkligen är hans, men Benjamin peppar honom. Jake döper den i varje fall till Anslem, vilket tydligen betyder far på bajoranska. Det är också den roman som nämndes redan i The Visitor.

ds9 the muse 3Lwaxana har också problem. Hon har, lite överraskande med tanke på hennes ålder, blivit gravid. Barnet är en pojke, och nu är hon orolig eftersom hennes make från Tavnia hävdar att barnet ska uppfostras enligt hans kulturs strikt könsseparerade sedvänjor. Det vill säga, hon skulle inte få träffa sin son förrän han är sexton år gammal. Lwaxana söker hjälp hos Odo, och trots att han tidigare bara tyckt att Lwaxana varit jobbig och påträngande så utvecklas en varm relation mellan de två. Det är som att Odo för första gången vågar slappna av med en annan person. Scenen där han förvandlar sina armar till en filt och en kudde åt henne att sova med är kanske det gulligaste han varit inblandad i, någonsin.

ds9 the muse 5Odo hjälper Lwaxana att få till en skilsmässa, vilket kräver en viss insats från hans sida. Han måste gifta sig med Lwaxana, och dessutom övertyga hennes exman om att han verkligen älskar henne. Han lyckas med bådadera, och när Lwaxana lämnar rymdstationen vill Odo att hon ska stanna. Medan Lwaxana menar att hennes känslor för Odo är för starka för att hon ska kunna ingå i något som hon innerst inne vet är ett resonemangsäktenskap.

LWAXANA: You’ve gotten used to having me around, haven’t you? Oh, you dear, sweet man. Don’t you see? What you want is company, someone to take care of.
ODO: Is that so wrong?
LWAXANA: No, of course not. The problem is I want much more than that from you. You see, I can’t help it. I’m still in love with you. And as much as I wish that you were in love with me, I know you’re not. I could stay, I try to make you fall in love with me, but we both know that won’t happen. Then I’d end up resenting you, and our friendship is far too important for me to let that happen. That’s why it’s better for both of us if I leave now.
(Lwaxana kisses Odo.)
LWAXANA: Goodbye, husband.
ODO: Goodbye, wife.

ds9 the muse 4The Muse är ett unikt avsnitt, skrev jag tidigare. Och det stämmer på flera sätt. För en gångs skull lyckas man blanda camp och allvar utan att det skär sig. Det till och med bjuds på ovanligt mycket av känslomässigt djup här och var. Jag tycker också att det är fint att Lwaxana fick säga adjö med ett avsnitt där hon inte framstår som en karltokig tosa. Extra guldstjärna för det! Sen kanske den där energitjuven till musa är lite för tramsig för att det ska bli full pott i betygsskalan.

Betyg: 8/10. 

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 426 tv-avsnitt. 

DS9: Shattered Mirror. Det där Siskos fru dör igen. I spegeluniversumet, alltså!

ds9 shattered mirror

Tillbaka i Deep Space Nines spegeluniversum tar det en stund innan jag lyckas orientera mig. Just det, det här är universumet där Alliansen består av klingoner, cardassier och bajoraner som förslavat mänskligheten. Den lite oväntade följden när Terranerna beslöt sig för att reformera sitt imperium efter Kirk gjort sitt spegeluniversumsbesök. När människornas förtryck av de andra folken lättade slog de tillbaka, hårt. Och så är människorna organiserade som rebeller – som slåss för sin självständighet.

ds9 shattered mirror 3Att fara mellan olika parallella universum i Star Trek brukar ju vara lite komplicerat, men i Deep Space Nine verkar det successivt bli allt enklare. Shattered mirror är ju en ganska direkt fortsättning på Through the looking glass – avsnittet där Sisko kidnappades för att låtsas vara sin egen spegelversion, och leda den mänskliga rebellarmén. I det här avsnittet kommer spegeluniversumsupplagan av Jennifer Sisko, kapten Siskos döda fru, över på besök i primäruniversumet för att typ hänga lite.

Spegel-Jennifer har egentligen rätt så skumma avsikter, men någonstans på vägen blir det oväntat innerligt och äkta. Spegel-Jennifer får träffa Jake, sonen hon aldrig fick i sitt äktenskap. För Jake är Jennifer en exakt kopia av hans döda mamma, och känslostorm följer förstås på detta. Men allt känslojunk är egentligen en förevändning för att först locka Jake till spegeluniversumet, och sedan få kapten Sisko att följa efter. Den här gången behöver rebellerna på spegelsidan hjälp med att trimma in en nybyggd version av Defiant – som i sin tur ska användas för att möta en attack från en alliansstyrka – ledd av spegel-Worf. Mycket speglingar här, så pass många att jag förväxlade Gul Dukat och Garak med varandra när jag kollade på det här. Men tack vare redigt ingripande från AH kan jag nu rätta till det i alla fall.

ds9 shattered mirror 2Under tiden jag såg på Shattered Mirror så fick jag flera gånger en känsla av Star Wars-ifiering. Eller är det bara jag som gör sådana associationer när jag ser spegel-Garak sitta med en halsboja vid spegel-Worfs fötter, som en Star Trek-version av prinsessan Leia och Jabba the Hut. Blir förresten också lite förvirrad när manusförfattarna lyckas göra spegel-Worf en smula homosexuell. Eller är det Garak som frivilligt bjuder ut sig till alla män som håller honom fången i en halsboja? (Vilket i och för sig är mycket mer logiskt än när jag trodde det var Spegel-Gul Dukat. Garak har ju alltid verkat lite hbtq. Å andra sidan är det här spegeluniversumet, så supertraighta Gul Dukat skulle ju kunna ha en bögspegling. Noterar i alla fall att Worf inte verkar vara helt ointresserad) Allt framgår inte av replikerna här nedan, jag tyckte nog att det pågick något mellan raderna…

GARAK: I thought we had agreed that it was the Intendant who was incompetent. I was merely following her orders.
WORF: And for following those orders you deserve to die.
GARAK: Then why don’t you kill me? The Intendant was bad enough. She was irrational, accusatory, unappreciative. But at least
WORF: At least what?
GARAK: At least I was able to please her now and then.
WORF: You are not my type.
GARAK: I never said I was.
WORF: Increase speed to warp nine.

Och med Star Wars-ifiering tänker jag också på den ovanligt rörliga och nästan moderna eldstriden mellan klingonerna och Defiance i det här avsnittet. Skeppen far runt mellan rymdstationens ringar på ett betydligt friare sätt än man brukar göra i den här (mer taffliga) serien.

ds9 shattered mirror 4Action i all ära, det är ju egentligen triangeldramat mellan Jennifer, Benjamin och Jake som är avsnittets hjärta. Kanske är jag en förhärdad tittare vid det här laget, men det dröjer till den absolut sista scenen innan det ens rycker i tårkanalsmusklerna hos mig. Det känns liksom som om man vet redan på förväg att det här ska gå åt helvete. Jag tycker också mest att Jake är lite korkad när han inte förstår att spegel- Nog är en skitstövel (även om jag gillar att han här på Ferengi-vis är tacksam mot spegel-Kira för att hon röjt både hans pappa och hans farbror ur vägen). I den dramatiska upplösningen så offrar Jennifer sig när Spegel-Kira är på väg att skjuta Jake. Hon tar hans skott, och det är vid .hennes dödsbädd som avsnittet avslutas.

SISKO: How is she?
(Jake shakes his head. Sisko goes over to Jennifer’s bed.)
JENNIFER: Ben.
SISKO: Easy.
(He holds her hand.)
JENNIFER: I knew we were still connected.
SISKO: Always.
(Jennifer dies.)
JAKE: Dad.
(Father and son hold each other in grief.)
SISKO: Let’s go home.

De här lite allvarligare stråken kontrasteras då mot den mer campiga sidan av Deep Space Nines spegeluniversum. Kombinationen känns lite svårsmält. Överhuvudtaget känns ju spegeluniversumen ofta som ett sätt för de hårt hållna manusförfattarna och producenterna att få leva ut fantasier om allt det som normalt inte ryms inom seriens förutsättningar. I Deep Space Nine betyder det att alla är mycket kåtare än normalt, och i familjen Visitor/Siddig är det nu han som får grönt ljus för överspel, när Spegel-Bashir är en hypermacho Han Solo-typ. Och Dax ska hålla på att dra upp att hon hade sex med Benjamin Sisko när hon trodde att han var Spegel-Benjamin. Då blir det lite svårt att ta till sig de allvarliga delarna av historien.

Ett annat skäl kan ju vara att Spegeluniversumen i den här serien framstår som direkt klumpiga och primitiva jämfört med det vi sett i Star Trek: Discovery. På sina ställen är det här snarare en lite taffligt skriven fars. Om än en mörk och tragisk sådan.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 425 tv-avsnitt. 

DS9: The Visitor. Det briljanta avsnittet där Sisko försvinner in i ett subrymdsfragment och Jake blir föräldralös.

ds9 visitor 4Alltså det här avsnittet var värt de dryga tre åren som jag hållit på med det här projektet. Det är det här jag gått och väntat på. Lite äkta tv-serieguld.

Och ingen kunde vara mer förvånad än jag över att det här inträffar i Deep Space Nine, en serie som jag i perioder haft extremt svårt för. Jag har tyckt att skådespeleriet varit dåligt, manusen lite tramsiga och äventyren lite keffa. Men så kom jag äntligen fram till The Visitor. Visste inget i förväg om avsnittet och blev helt knockad. Alltså gråthulkande knockad (en viss del av det känslomässiga engagemanget skulle eventuellt kunna förklaras av att jag druckit ett eller två glas vin innan jag såg just det här avsnittet igår, men det känns som ett precis lika starkt avsnitt när jag tänker tillbaka på det idag).

Förutom att det är ett avsnitt som handlar om kärlek, död, sorg och saknad så är det också en produkt av ett författar- och producentteam som utnyttjar sin kreativa frihet som tv-skapare till fullo. Man lyckas vända ut och in på seriens egna berättarkonventioner, och givetvis får det nog inte full effekt om man ser det fristående. Men för mig som sett varenda avsnitt av serien så här långt så känns skillnaden från de övriga avsnitten stor.

Allt börjar med en rynkig och åldrad Jake Sisko, sisådär 75 –  80 år efter de andra avsnitten i serien. Jake den äldre får oväntat besök den här kvällen, av en ung kvinna med författarambitioner som vill veta mer om hans författarskap. Eller, rättare sagt, on vill veta orsaken till att Jake Sisko avbröt en lovande författarkarriär och helt slutade skriva. Jake den äldre berättar då om sitt livs trauma. Hur hans pappa, kapten Benjamin Sisko, försvann på ett oförklarligt sätt när de var ute och observerade maskhålet utanför rymdstationen. Benjamin träffades av en energiurladdning från skeppets warpmotor som gjorde att han, bokstavligt talat, gick upp i rök.

ds9 visitorSorgearbetet är förstås tungt för den unge Jake Sisko, och det blir inte lättare av att pappa Benjamin återvänder till Jake, om än bara för korta stunder. Hos Benjamin har tiden stått stilla, men varje gång han återvänder är han som vilken skitjobbig förälder som helst (det vill säga tjatar mest om barnbarn). De där besöken gör Jake inte kan släppa tanken på att rädda sin pappa från att vara fången i det där subrymdsfragmentet där hans tidssignatur ballat ur (tror det var så som hans hoppande fram och tillbaka förklarades). Jake bestämmer sig för att skippa skrivandet, och istället satsa helt och hållet på forskning kring pappans försvinnande.

The Visitor har en ovanlig känslomässig mognad för att vara ett Deep Space Nine-avsnitt. Men det handlar inte bara om hur Benjamins försvinnande drabbar Jake och de andra i hans närhet, utan också om hur hans frånvaro får politiska följder. Klingonerna flyttar till exempel fram sina positioner i den här delen av galaxen, och tar till slut över rymdstationen Deep Space 9. Vi får också se hur livet blivit för åldrade versioner av Dax och doktor Bashir, samt en vuxen Nog som lyckats göra karriär i stjärnflottan. Från gammakvadranten har det däremot inte kommit någon invasionsarmé så här långt in i historien.

Under sin berättelse för det unga fanset antyder Jake den äldre antyder mer än en gång att han snart ska dö, och till slut så faller alla pusselbitarna på plats. Han har räknat ut att pappan kommer på besök just den här kvällen. Jake har också en teori som går ut på att om han dör under det där besöket så kommer ett band mellan dem att brytas. I och med det kommer tidsanomalin som drabbat pappan att nollställas, precis som allt som hänt efter Benjamin Siskos första försvinnande. De kommer att vara tillbaka igen på Defiant, i ögonblicket just före den där energiurladdningen.

Även om jag för mitt liv inte kan förstå hur allt som händer kan raderas ut hur historien, så känns det ändå som ett ovanligt elegant sätt att nollställa handlingen så att man inte behöver skriva in den här märkliga historien i den fortsatta tv-serien (även om Benjamin Sisko borde kunna minnas allt).

ds9 visitor 2Rent generellt är jag, som man kanske märker på den här texten, väldigt såld på den här historien. Det är något djupt gripande med hela berättelsen, och serieskaparna vågar nästan hålla den seriösa tonen avsnittet igenom (lite banter mellan de åldrade upplagorna av Dax och Bashir släpper man igenom). I The Visitor känns det för ovanlighetens skull som om alla inblandade faktiskt tar både serien och dess tittare på allvar. Dessutom vill jag ge en eloge till Tony Todd som spelar den vuxne Jake. Han ger liksom ett djup till sin rollfigur på ett sätt som jag ofta saknar i Deep Space Nine. Och det behövs, för en gångs skull tycker jag också att dramat verkligen går fram, och att man lyckas gestalta Jakes utdragna lidande och sorg över det som hänt pappan.

Nej, ska jag klaga på något i The Visitor så är det väl det konstiga ålderssminket, men annars är det här ett vackert och gripande avsnitt som jag faktiskt ger full pott.

Betyg: 10/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 393 tv-avsnitt.

DS9: Life support. Det där Vedek Bareil blir återuppväckt från de döda (i alla fall ett tag).

ds9 life support

När någon av Star Trek-serierna då och då försöker sig på att göra ett avsnitt i sjukhusdramagenren så är det sällan särskilt lyckat. Den rätta dramatiken vägrar infinna sig när läkaren mest står och yrar en massa technobabble och sedan står och pekar med ett blinkande verktyg mot sin patient. Förutom bristen på blod, svett och tårar så vet man ju lite som tittare att manusförfattarna vid behov alltid kan hitta på ett nytt botemedel eller behandlingsmetod. Det är ju science fiction, liksom.

ds9 life support 2Life Support är ett sånt här avsnitt, och mycket riktigt lyckas man slarva bort ett råmaterial som på pappret är extremt dramatiskt: Kiras pojkvän Vedek Bareil skadas under transporten från Bajor till Deep Space 9. Doktor Bashir dödförklarar först honom, men inser sedan att allt hopp inte är ute, och lyckas genom en metod som inbegriper en rad flummiga förklaringar (om än faktiskt godkända av en fackexpert) återuppliva honom igen. Den svage Bareil är en viktig spelare i pågående fredsförhandlingar mellan Bajor och Cardassien, och han prioriterar dem framför vila och hälsa. När Bashir upptäcker skadliga bieffekter av behandlingen väljer Bareil fortfarande att hellre ge sina sista dagar i livet åt förhandlingsarbetet än att sövas ner tills man hunnit kolla upp andra behandlingsmetoder.

Bareil pendlar mellan liv och död, måste välja mellan plikt och personlig hälsa, mellan sina åtaganden mot Bajor och sin kärlek till Kira. Och ändå blir det här inte alls särskilt medryckande. Inte heller de omvälvande fredsförhandlingarna framstår som särskilt spännande. Och seriens tuffaste bitch, Bajors nyvalda religiösa ledare Kai Winn, har förvandlats till ett veligt mähä (kanske också för att hon hade influensa medan man spelade in).

ds9 life support 3B-handlingen lämnar också ett och annat att önska, framför allt som bihandling i ett avsnitt där producenterna och manusförfattarna tar livet av en rollfigur. Intrigen här handlar om Jake, som ska gå på dejt med en tjej. Hans ferengipolare Nog tvingar honom att göra om den till en dubbeldejt, och som tack för besväret totalsabbar Nog hela dejten genom att uppföra sig som en riktig mansgris. Helt i linje med hur Ferengier behandlar sina kvinnor, bland annat får vi reda på att kvinnorna i deras kultur både skär upp och tuggar maten åt sina män. Under Deep Space Nines gång har vi successivt sett hur ferengierna blivit allt mer nyanserat skildrade, men det här avsnittet är verkligen en återgång till hur det var förr. Ännu konstigare är att kapten Sisko försvarar Nog och skyller hans kassa stil på ferengikulturen. Som om inte Nog skulle vara tillräckligt assimilerad för att förstå hur man ska bete sig mot det motsatta könet.

För mig var det här sällsynt oengagerande. Det känns som om man inte kunde bestämma sig för om man skulle göra det här till ett sentimental avsnitt eller ej. För min egen del hade jag gärna sett lite mer såpa i hanteringen här. Ska man ändå ta livet av en rollfigur så får det gärna vara lite mer stil på det, lite mer smärta och sorg. Eller så var det bara så att jag faktiskt inte var särskilt fäst vid Bareil. Kanske var han bara lite för perfekt och godhjärtad, precis som i det här avsnittet. Orimligheten i hans helgonlika självuppoffrande attityd gör honom faktiskt mer trist än hjältemodig. Lite tvivel hos honom hade nog gjort det hela intressantare.

Betyg: 4/10. 

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 343 tv-avsnitt.

DS9: Civil Defense. Det där det cardassiska säkerhetssystemet håller på att spränga hela rymdstationen.

Garaks ds9 civil defense 4

Okej. Nu är det slut på surandet. Här kommer ett avsnitt som gjorde mig riktigt, riktigt begeistrad. Ytterligare en så kallad bottle episode, det vill säga ett avsnitt med lite mindre budget där man främst använder befintliga miljöer och  kulisser, och struntar i gästskådespelare till förmån för den fasta ensemblen. Relationer, mycket dialoger och färre specialeffekter brukar också vara typiska kännetecken på ett sånt här avsnitt. Fast just här har man faktiskt kombinerat de där begränsningarna med en riktigt rafflande intrig. Efter en rad mediokra avsnitt var jag inget mindre än överlycklig efter Civil Defense.

ds9 civil defenseSisko vill börja utnyttja de utrymmen ombord på basen som användes för de straffarbetesliknande arbetetsuppgifterna där man hanterade det som man brutit i de bajoranska gruvorna. En symboliskt viktig ommöblering, alltså. När Jake och O’Brien försöker rensa bort gamla cardassiska datorprogram från en av terminalerna där så i råkar man också utlösa ett dolt säkerhetssystem. Ett förinspelat videomeddelande med basens förre cardassiske befäl Gul Dukat dyker upp på skärmarna, I det uppmanar han arbetarna i gruvavdelningen att avbryta sin revolt, annars kommer de att bestraffas. Samtidigt låses alla dörrar till lokalerna.

Hoten från säkerhetssystemet blir allt allvarligare och när det börjar varna om att man snart ska spruta in giftgas i gruvdriftslokalerna inser Sisko, Jake och O’Brien att det är det dags att försöka fly. En flykt som dessvärre bara triggar igång nästa nivå i detta väldigt aggressiva försvarssystem. Och så fortsätter det så, för varje motdrag utlöses ytterligare en säkerhetsrutin. Till sist har det gått så långt att hela stationen ska självdestrueras.

ds9 civil defense 2Som ett led i det här säkerhetssystemet har datorn också låst in alla våra olika rollfigurer på olika platser på rymdstationen, varpå intrigen utvecklas till tre parallella kammarspel. Ett är på rymdbasens brygga där bland annat Kira, Dax, Bashir och så småningom Garak försöker hitta nya sätt att lösa det här problemet på. Samtidigt är Odo och Quark är instänga på Odos kontor, medan Sisko och de andra försöker ta sig fram på egen hand genom stationen. Till sist transporterar självaste Gul Dukat sig ombord, men han vill inte hjälpa till att lösa problemen (han har den viktiga säkerhetskoden som skulle kunna stänga av hela processen)utan att först få något tillbaka. Han väljer den här pressade situationen för att försöka förhandla till sig en fast cardassisk militär närvaro ombord på Deep Space 9 i en förhandling med Kira. Hon vägrar.

ds9 civildefense 3Jag tycker att det här avsnittet är upplagt på ett ganska raffinerat sätt. Att varje åtgärd leder till att man är ännu djupare i trubbel är ganska kul i en serie där alla alltid verkar fatta optimala beslut. Sen finns det flera minnsvärda scener och situationer här. En favorit är scenen där Gul Dukat ska transportera sig över till sitt skepp från stationen, och cardassiernas dator tolkar det som ett flyktförsök, med hård åtgärd som svar. Det var en twist som fick mig att sitta och flina i tv-soffan, såklart att säkerhetssystemet har ytterligare ett säkerhetssystem som övervakar det första.  Vi får också reda på ytterligare detaljer kring Garaks bakgrund – tydligen verkar han på något sätt förrått Gul Dukats far. Samtidigt så kommenterar också Garak svartsjukt att Dukat stöter på Kira. En del av manuset som skådespelaren som spelar Kira, Nana Visitor, reagerade mycket starkt på, och tyckte tramsades bort. Det är liksom inget flirtläge när en gammal förtryckare helt plötsligt vill ligga med den han förtryckt. Hon påverkade tydligen dock manusförfattarna att ta upp frågan igen, och nu på ett mer inkännande sätt i förhållande till Kiras perspektiv. Intressant hur skådespelarna – som på många sätt är mer konstanta i rollarbetet än tillfälliga manusförfattare – blir de som försvarar och skyddar sina rollfigurer.

Satt på helspänn genom hela det här avsnittet (det är ändå något speciellt med utdragna nedräkningar till att rymdstationer och rymdskepp självdestruerar – kan man till och med tänka sig att det är en helt egen genre?). Gillar också bottle episodes som landar i kammarspel. Däremot är just den delen inte helt genomarbetad här. Det är egentligen bara på basens brygga som det händer spännande saker. De andra två spelplatserna är ordentligt underutnyttjande. Men välgjort och bra – att det tydligen var ett helvete att få ihop det här på manusnivå kände jag inte av alls.

 

Betyg: 9/10. 

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 333 tv-avsnitt.

DS9: The Abandoned. Det med Jem’Hadar-bebisen.

ds9 abandoned 4

I The Abandoned avslöjas hemligheten bakom Jem’Hadar – gammakvadrantens blodtörstiga krigare. Eller ska man kanske kalla dem för Dominion-imperiets egna stormtrupper? Vi får hur som helst äntligen reda på vad det är hos detta besynnerliga släkte som får klingoner och cardassier att framstå som veka och konflikträdda. Och varför de nöjer sig med att gå i Grundarnas ledband, istället för att ta över själv.

ds9 abandonedSvaren kommer i form av en rymdbebis som Quark hittar i ett vrak han köpt. Eller, babystadiet är faktiskt ganska snabbt passerat, det här ären broilerbebis som växer extremt snabbt och som dessutom verkar ha en mängd information förprogrammerad i hjärnan. Inte särskilt mysig info, dock. Utan mer så här: “Döda alla utom Grundarna”. “Alla andra raser jag möter är lägre stående än jag själv – förutom Grundarna”. “Vem ska jag få döda idag – tycker grundarna?”. Jem’Hadar är helt enkelt genetiskt framavlade soldater, dessutom beroende av ett särskilt enzym. Grundarna har helt enkelt sett till att göra sina elitsoldater helt nerknarkade. Abstinenst är ett enkelt sätt att styra dem på.

ds9 abandoned 5Federationen är förstås intresserade av det här, och vill nu detaljstudera babyn, som vid det här laget vuxit till sig och är en ung man. Men då griper Odo in. De två har utvecklat en mycket speciell relation. Eftersom Odo är en changeling, precis som grundarna, är han den ende som Jem’Hadar-ynglingen lyssnar på. Odo, å sin sida, är ju alltid en försvarare av främmande livsformer, och vill inte att Jem’Hadar-ynglingen ska behöva växa upp i ett laboratorium, som han själv gjort. Men han vill nog också visa för andra, och sig själv, att han inte är som de andra changelings, och tar därför sig an den namnlöse ynglingen och försöker undervisa honom i det fria valets innebörd och möjligheter. Han talar dessvärre för döva öron. Den unge stridslystne mannen varken vill eller kan släppa sin förprogrammerade linje.

ds9 abandoned 3Jag gillar inte rymdbebisar. Även om den här hinner utveckla lite mer personlighet än Trois snabbväxande alienbaby i The Child, så är det här en rätt tjatig person som mest upprepar det som är inprogrammerat i skallen på honom. Poängen kring Odos olika drivkrafter när han tar hand om Jem’Hadar-pojken dras kanske också en eller två gånger för mycket, tyckte jag. Däremot är det snyggt att avsnittet håller ihop så väl tematiskt – det handlar på olika sätt om föräldraskap och pojkar som ska bli män. I avsnittets b-handling bjuder nämligen Sisko in sonen Jakes flickvän på middag. Sisko är dock inte helt positivt inställd till Jakes val på dejtingscenen, eftersom flickvännen är äldre än Jake och jobbar som croupier med Quarks dabospel. Men under middagen inser Sisko att han genom flickvännen får lära känna nya sidor hos sonen – som att Jake skriver poesi exempelvis. Plötsligt sitter han där vid middagsbordet som en liten solstråle.

ds9 abandonedTrots allt som händer i det här avsnittet gillar jag nog ändå allra mest den lilla glimt av Odos inredningsstil som vi får i det här avsnittet. Odo har skaffat ett eget rum, slutat använda sin spann när han regenererar och verkar ha fått massor av inspiration från Grundarna i sättet han kan använda sin förvandlingsförmåga på. Men framför allt så är det andra gången den här säsongen som man pratar om inredning på Deep Space 9. Ser vi en ny trend? Håller folk på att boa in sig på stationen, och i serien? Ser fram emot mer sånt här.

Så Dags att sätta betyg. Ett avsnitt som inte riktigt lyckas få till sin a-handling, är min första reflektion. Tycker aldrig att det är särskilt spännande, och handlingen avlöper också precis som förväntat. Däremot ger b-handlingen om Jakes dejtande mersmak. Det skulle vara kul om Jake fick bli en hel och fylligt tecknad rollfigur snart, i stället för bara en vagt definierad biroll.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 332 tv-avsnitt.

DS9: Paradise. Det med de skeppsbrutna nybyggarna.

ds9 paradise

Tillbaka från nästan två veckor på filmfestivalen i Cannes, och efter det lite radioprat om den tyska serien NSU – hatets underjord och så lite hetstittning på Skams fjärde säsong – men nu är det äntligen dags för mig att börja ägna mig åt det här älsklingsprojektet igen.

Avsnittet heter Paradise, och är det något jag lärt mig av drygt 300 Star Trek-avsnitt så är det att paradisiska associationer sällan innebär något positivt i  de här sammanhangen (det enda paradis som får lov att existera i Star Trek-universumet verkar vara det som finns ombord på Enterprise, allt annat är humbug). Den här gången visar sig (förstås) paradiset styras av en maktfullkomlig despot som tvångsrekryterat ett gäng nybyggare för att förverkliga sin vision om en utopisk gröna vågen-civilisation. Ett Jonestown i rymden, ungefär (fast tydligen var det de röda khmererna som var förebilden).

Det är Sisko och O’Brien som mest av misstag upptäcker den där inofficiella kolonin när de är ute och letar beboeliga planeter. När de väl beamat sig ner till den lilla byn så inser de ganska snabbt varför man aldrig tidigare haft kontakt med de som bor där. Ett kraftfält på planeten gör alla elektroniska föremål helt obrukbara, så Sisko och O’Brien är precis lika skeppsbrutna som de ofrivilliga kolonisterna som nödlandade på planeten tio år tidigare.

Några vildar är däremot inte människorna som bor på planeten. Tvärtom, Sisko och O’Brien kommer till ett samhälle där man med primitiv teknik försökt reboota en civilisation. Befolkningen lever ett gott men enkelt liv, och ägnar den mesta tiden åt odling, hantverk och framställning av kläder. Trial and error är metoden, något som förstås får allvarliga följder när det gäller läkarvården i kolonin. Som om det inte räckte med att man inte har några mediciner eller sjukvårdsmaskiner så har den nya planeten förstås en egen bakterieflora med en rad tidigare okända sjukdomar som nybyggarna måste lära sig att hantera.

ds9 paradise 3Det som från början verkar vara jungfuligt och idylliskt visar sig så småningom också ha mörkare sidor. Gruppens ledare, Alixus, delar ut hårda bestraffningar mot dem som bryter mot det lilla samhällets regler. Hon försöker ganska snart också bearbeta Sisko och O’Brien för att de ska bli en del av det nya samhället. Hon växlar mellan piska och morot – när Sisko inte uppskattar att hon skickar en ung kvinnlig kolonist till honom på nattligt besök så tar hon till bestraffningar istället. När Sisko vägrar att ge vika (Alixus vill till exempel inte att han ska ha på sig sin uniform i lägret) så trappas läget snabbt upp. I avsnittets mest dramatiska scener stängs Sisko in i en metalllåda under den brännheta solen. När han, uttorkad och svimfärdig, sedan ges möjligheten att inordna sig i ledet, så väljer han hellre att återvända in i den där lådan. En fabulöst överspelad scen från Avery Brooks sida, men en där hans rätt så fyrkantiga spelstil för en gångs skull fungerar.

ds9 paradise 5Givetvis visar det sig att hela skeppsbrottet, hela kolonin det hela är ett nogsamt uttänkt bedrägeri. Alixus, nybyggarnas ledare, har själv installerat den störsändare som förhindrar elektronik och datorer från att fungera. Hennes dröm var att starta ett nytt slags samhälle, rensat och rent från alla moderna bekvämligheter och teknik skulle man leva sannare. Men den verkliga twisten kommer alldeles i slutet av avsnittet. Trots att Alixus avslöjats som en bedragare och förs bort för att avtjäna sitt straff så stannar hennes lärjungar kvar på planeten hon valt ut åt dem. Kanske ett resultat av Stockholmssyndromet kombinerat med en högeffektiv gröna vågen-hjärntvätt.

Jepp, det här är alltså ytterligare ett avsnitt där manusförfattarna får en chans att skriva om något som inte utspelas på en klaustrofobisk rymdstation på fel sida av galaxen (har de redan börjat tröttna på Deep Space Nine?). Ett välgjort avsnitt, även om jag är lite kluven. Jag skulle vilja ha ytterligare lite mer svärta och allvar. Tydligen jobbade man mycket med att göra Alixus nyanserad, men jag får mest känslan av att det bara resulterade i att hon framstår som galen på ett lite ointressant sätt i stället. Det känns som om alla ingredienserna finns i det här avsnittet, men inte på riktigt rätt platser eller rätt mängd.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 304 tv-avsnitt.