DS9: Paradise. Det med de skeppsbrutna nybyggarna.

ds9 paradise

Tillbaka från nästan två veckor på filmfestivalen i Cannes, och efter det lite radioprat om den tyska serien NSU – hatets underjord och så lite hetstittning på Skams fjärde säsong – men nu är det äntligen dags för mig att börja ägna mig åt det här älsklingsprojektet igen.

Avsnittet heter Paradise, och är det något jag lärt mig av drygt 300 Star Trek-avsnitt så är det att paradisiska associationer sällan innebär något positivt i  de här sammanhangen (det enda paradis som får lov att existera i Star Trek-universumet verkar vara det som finns ombord på Enterprise, allt annat är humbug). Den här gången visar sig (förstås) paradiset styras av en maktfullkomlig despot som tvångsrekryterat ett gäng nybyggare för att förverkliga sin vision om en utopisk gröna vågen-civilisation. Ett Jonestown i rymden, ungefär (fast tydligen var det de röda khmererna som var förebilden).

Det är Sisko och O’Brien som mest av misstag upptäcker den där inofficiella kolonin när de är ute och letar beboeliga planeter. När de väl beamat sig ner till den lilla byn så inser de ganska snabbt varför man aldrig tidigare haft kontakt med de som bor där. Ett kraftfält på planeten gör alla elektroniska föremål helt obrukbara, så Sisko och O’Brien är precis lika skeppsbrutna som de ofrivilliga kolonisterna som nödlandade på planeten tio år tidigare.

Några vildar är däremot inte människorna som bor på planeten. Tvärtom, Sisko och O’Brien kommer till ett samhälle där man med primitiv teknik försökt reboota en civilisation. Befolkningen lever ett gott men enkelt liv, och ägnar den mesta tiden åt odling, hantverk och framställning av kläder. Trial and error är metoden, något som förstås får allvarliga följder när det gäller läkarvården i kolonin. Som om det inte räckte med att man inte har några mediciner eller sjukvårdsmaskiner så har den nya planeten förstås en egen bakterieflora med en rad tidigare okända sjukdomar som nybyggarna måste lära sig att hantera.

ds9 paradise 3Det som från början verkar vara jungfuligt och idylliskt visar sig så småningom också ha mörkare sidor. Gruppens ledare, Alixus, delar ut hårda bestraffningar mot dem som bryter mot det lilla samhällets regler. Hon försöker ganska snart också bearbeta Sisko och O’Brien för att de ska bli en del av det nya samhället. Hon växlar mellan piska och morot – när Sisko inte uppskattar att hon skickar en ung kvinnlig kolonist till honom på nattligt besök så tar hon till bestraffningar istället. När Sisko vägrar att ge vika (Alixus vill till exempel inte att han ska ha på sig sin uniform i lägret) så trappas läget snabbt upp. I avsnittets mest dramatiska scener stängs Sisko in i en metalllåda under den brännheta solen. När han, uttorkad och svimfärdig, sedan ges möjligheten att inordna sig i ledet, så väljer han hellre att återvända in i den där lådan. En fabulöst överspelad scen från Avery Brooks sida, men en där hans rätt så fyrkantiga spelstil för en gångs skull fungerar.

ds9 paradise 5Givetvis visar det sig att hela skeppsbrottet, hela kolonin det hela är ett nogsamt uttänkt bedrägeri. Alixus, nybyggarnas ledare, har själv installerat den störsändare som förhindrar elektronik och datorer från att fungera. Hennes dröm var att starta ett nytt slags samhälle, rensat och rent från alla moderna bekvämligheter och teknik skulle man leva sannare. Men den verkliga twisten kommer alldeles i slutet av avsnittet. Trots att Alixus avslöjats som en bedragare och förs bort för att avtjäna sitt straff så stannar hennes lärjungar kvar på planeten hon valt ut åt dem. Kanske ett resultat av Stockholmssyndromet kombinerat med en högeffektiv gröna vågen-hjärntvätt.

Jepp, det här är alltså ytterligare ett avsnitt där manusförfattarna får en chans att skriva om något som inte utspelas på en klaustrofobisk rymdstation på fel sida av galaxen (har de redan börjat tröttna på Deep Space Nine?). Ett välgjort avsnitt, även om jag är lite kluven. Jag skulle vilja ha ytterligare lite mer svärta och allvar. Tydligen jobbade man mycket med att göra Alixus nyanserad, men jag får mest känslan av att det bara resulterade i att hon framstår som galen på ett lite ointressant sätt i stället. Det känns som om alla ingredienserna finns i det här avsnittet, men inte på riktigt rätt platser eller rätt mängd.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 304 tv-avsnitt. 

 

DS9: Second sight. Det där Sisko blir kär i en mental projektion.

ds9-second-sightNote to self. Om du blir uppraggad av mystisk okänd kvinna med generös urringning och rolig frisyr mitt i natten på Promenaden på Deep Space Nine, var lite misstänksam. Börja inte genast le lystet med ansiktet förvridet i värsta förförarvarggrinet. Framför allt inte om du för befäl över rymdstationen och skulle kunna bli utsatt för utpressning, kidnappning eller andra typer av bestämda påtryckningar från främmande makt. Om den där heta donnan dessutom inte kan berätta något om vem hon är, var hon kommit ifrån och vart hon är på väg, vrid upp den där misstänksamhetknappen ytterligare några snäpp. Om hon till på köpet har för vana att med jämna mellanrum försvinna spårlöst – ibland mitt framför ögonen på dig – ja, då ska du nog ta dig ur den där flirten så snabbt som möjligt. Annars kan det gå som för kapten Sisko i Second Sightds9-second-sight-3

Kärlekshistorien mellan befälhavare Sisko och Fenna är pinsamt fånig och faktiskt rent undermålig ur någon form av intrighantverksvinkel. Att den i vanliga fall så skeptiske Sisko liksom bara skulle falla handlöst för en vilt främmande kvinna är liksom inte bara orealistisk. Att han också gör det den där kvällen när han gått runt och tänkt på sin döda fru är ännu konstigare. Och att han inte genast börjar fatta misstankar över Fennas märkliga beteende är så underligt att jag nästan började misstänka att han utsatts för någon form av magi eller personlighetsklyvning.

ds9-second-sight-4

Men så verkar ju alla manusförfattare ha velat gå hem tidigt när den här veckans avsnitt skulle fogas ihop. Förklaringen till den mystiska donnans framträdanden är att Fenna är en omedveten telepatisk projektion som skapats av Nidell, en kvinna av det halananska släktet som är uttråkad i sin relation. Lite kackig tycker jag, även om den faktiskt öppnar upp för några ganska spännande alternativa intrigspår.  Tänk bara på hur smidigt det där med otrohetsaffärer skulle kunna fixas på New Halana: “Det var inte jag, det var min omedvetna psykotelepatiska projektion som låg med din man!”.

ds9-second-sight-2

Jag hoppar över detaljerna i den rätt så värdelösa upplösningen, där den självupptagne terraformaren Seyetik tar livet av sig för att hans fru Nidell ska bli fri från sitt äktenskap. Det fick mig faktiskt att undra över om de rökte de crack på manusredaktionen dagen som det här avsnittet fick grönt ljus? Det finns egentligen bara en scen av riktigt värde i det här avsnittet. Det är alldeles i början, när Sisko och hans son bägge har vaknat mitt i natten. Sisko har upptäckt att årsdagen av hans frus död har passerat utan att han lagt märke till det, medan hans undermedvetna däremot har plågat honom med orolig sömn. Medan sonen haft en bisarr mardröm om att pappan försvunnit. De sitter tillsammans och pratar lite ödmjukt och lågmält och visar varandra omtanke och ömhet. Det var ett genuint fint ögonblick, dessvärre är de lite för sällsynta i den här serien.

För seriens fortsatta utveckling kan det här avsnittet däremot vara ganska viktigt. Sisko gör ju faktiskt en officiell entré på dejtingmarknaden här. Undrar om det finns en tinderapp i framtiden ute i rymden? Låt oss bara hoppas att nästa kvinna Sisko träffar inte bara är en undermedveten projektion. De blir så tråkiga i längden.

Betyg:4/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 292 tv-avsnitt.