DS9: Image in the Sand och Shadows and Symbols. Budbärarens sfär, Kira vs Romulanerna, Jadzias solexplosion och en ny Dax.

Efter att ha sett de två första avsnitten av den här (sista) säsongen av Deep Space Nine så kändes det lite fånigt att inte behandla dem som ett dubbelavsnitt. De är uppenbarligen skrivna så, även om de ursprungligen sändes med en veckas mellanrum. Första avsnittet ägnas i stort sett enbart åt att bygga upp flera plotlines som sedan får pay-offs i den efterföljande episoden. Ja, avsnitten hänger till och med ihop sömlöst när man ser serien på Netflix, den sista scenen i Image in the Sand fortsätter i Images och Shadows inledning utan många sekunders glapp i skeendet. Så modern och bingetittningsvänlig brukar verkligen inte Deep Space Nine vara.

Huvudintrigen i bägge avsnitten handlar om Benjamin Sisko, och utgör ett slags ramhandling i avsnitten. När Image in the Sand börjar så har hans time-out från jobbet på jorden pågått i tre månader, och han har fortfarande inte hört något från profeterna/maskhålsvarelserna. Men en dag när Sisko sitter och spelar piano på pappans etablissemang så får han äntligen en syn. Sisko ser sig själv gräva i sanden i Tyree, där han hittar ett stenansikte som sedan förvandlas till en levande kvinnas fejs. Efter lite detektivarbete på hemmaplan från Jakes sida så står det efter några turer klart att kvinnan i visionen är Benjamin Siskos biologiska mamma – en person som Benjamin inte ens visste fanns. Pappan ger honom ett halsband som tillhört modern, där det på gammalbajoranska står “The orb of the emissary”. Det finns alltså en till sfär! Efter att Benjamin med en hårsmån undgått att blivit knivmördad av en medlem av den ondskefulla Pah-kulten så beger han till Tyree för att hitta orben. Kanske har den inte slocknat som de andra! Kanske är det här räddningen för profeterna! Men när han står med väskan packad, redo att dra iväg så knackar en ung kvinna på dörren. Det visar sig vara Ezri Dax. Hon är första avsnittets cliffhanger.

I Shadows and Symbols får vi lära känna denna nya värdperson åt Dax. Ezri råkade vara den enda trillen inom räckhåll när man akut behövde placera symbionten Dax i en värdkropp efter att Jadzia blivit överfallen av en ond ande. Ezri är alltså helt oförberedd på att plötsligt dela medvetande med en annan varelse, och har svårt att hantera och sortera alla intryck och minnen som Dax gett henne tillgång till. Hon är rolig och charmig – men framstår som något av ett våp jämfört med Jadzia.

Ezri hänger med till Tyree, där Benjamin blir allt tossigare ju längre in i öknen man kommer. Till sist lyckas han gräva fram sfären – men just när han ska öppna den så sammanlänkas han med någon form av fantasier om science fiction-författaren Benny Russell från profetvisionen i avsnittet Far Beyond the Stars. Siskos handlingar bestäms nu på något knepigt sätt av Russells, så Sisko blir handlingsförlamad när Russell hindras från att fortsätta berättelsen han skriver på om Jake Sisko. Väldigt meta, det här. Russell skriver sin berättelse på väggarna i sitt rum på psyket, så det är hans läkare som försöker stoppa honom från att gå i ni en Deep Space Nine-psykos (det här får en eventuellt också att undra över hur producenterna och manusförfattarna som jobbar på den här serien egentligen mår). Till sist övervinner Sisko även den där surrealistiska prövningen, och öppnar sfären som frigör en energi som i sin tur öppnar maskhålet på nytt. Sisko får också en vision med en av maskhålsvarelserna och inser hur även hans mammas äktenskap med pappan var iscensatt av profeterna. Allt för att The Sisko skulle bli till. Predestination så det skriker om det, alltså. Avsnittet avslutas med att Sisko i triumf återvänder till Deep Space 9.

Där har Kira varit boss under Siskos frånvaro. Bland annat har hon skött kontakterna med den romulanska senatorn Cretak som flyttat in på rymdstationen som en del av allianssamarbetet mot Dominion. Och man kan väl säga att det uppstår en ganska så grov lesbisk vibb mellan de två. Den är dock som bortblåst när Kira får reda på att det finns en massa vapen på den bajoranska måne där romulanerna fått anlägga ett tillfälligt sjukhus. Är de ute efter att invadera Bajor när kriget är slut, misstänker alla. Kira iscensätter då ett slags chickenrace där hela den bräckliga alliansen mot Dominion står på spel. Hon samlar några bajoranska skepp för en blockad runt månen med sjukhuset, och viker inte undan ens vid hot om en väpnad attack från romulanernas sida. Till sist är det det Cretak som måste ge sig.

Worf är å sin sida desperat efter att kunna utföra ett stordåd som ska ta Jadzias själ in i Sto-Vo-Kor, den klingonska motsvarigheten till himmelriket. Han får hjälp, eventuellt oönskad sådan, av Bashir, Quark och O’Brien som följer med på Martoks skepp för att utplåna Dominions stora rymdskeppsvarv. Man lyckas utlösa en explosion på en närliggande sol som snabbt förvandlar varvet till aska. Därmed är en av de viktigaste kuggarna i Dominions krigsmaskin förstörd.

Parallellt med allt annat som händer så får vi också några insikter i läget på Cardassia Prime där stämningen blir allt mer ansträngd mellan den cardassiske befälhavaren Damar och Dominionbossen Weyoun. Cardassiern super rätt mycket och Weyoun tycker hela tiden att Cardassierna är slappa och oorganiserade. Deras sidohandling är mest av ett slags löpande kommentar till allt annat som händer i avsnitten, ett slags förstärkning av hur risigt alliansen egentligen ligger till. Men vid avsnittets slut ser det ovanligt muntert ut. Bajoranerna har fått tillbaka sina gudar, budbäraren är tillbaka på Deep Space 9 och Kira är bossigare och tuffare än någonsin.

Seriens skapare har själv tyckt att det var extremt vågat att göra ett så pass stillsamt inledningsavsnitt på en säsong som Image in the Sand. Själv tyckte jag att känslan nästan var precis tvärtom. Visst fanns det en deppig vibb över avsnittet, men berättandet var ovanligt vitalt och rappt. Fyra parallellhandlingar är man inte riktigt bortskämd med. Tempot blir högre, även om det inte är förrän i det andra avsnittet som det blir mer åka av med action och upplösning. Kan man hålla uppe det här tempot och flytet i berättandet så kan det här bli den bästa säsongen av Deep Space Nine någonsin.

För mig känns det verkligen som en lättnad att gå in på sista varvet på en Star Trek-franchise. Det gör känslan att känslan av oändlighet kring det här projektet börjar avta något. De mer såpaliknande tendenserna tilltar dock något i det här avsnittet. Att det dyker upp en ny biologisk morsa till Sisko är till exempel ett typiskt “vi hittar på under tiden”-grepp för långa såpaliknande historier. Ett slags lönndörr i ett allt för tajt dramaturgiskt bygge.

Betyg: 7 & 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 1 & 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 560 tv-avsnitt.

DS9: Tears of the Prophets. Det där vi säger ajöss till Jadzia.

Jag tror att Game of Thrones fått mig att börja mäta tv-serier med en ny måttstock. Ju fler av huvudpersonerna (och framträdande biroller) som dör under en series lopp – desto bättre serie. GoT:s osentimentala sätt att ta livet av sina rollfigurer stup i kvarten har blivit till ett slags nytt krav på realism för mig. Endast om döden finns närvarande i en serie kan den vara trovärdig, liksom. Därför blev jag lite besviken på slaget vid Winterfell, precis som jag blev det efter att ha sett Avengers: Endgame (serien av Marvelfilmer är ju i praktiken ett slags serie och följetong, det är bara det att avsnitten är väldigt långa och att endast några få avsnitt släpps per år). Ska det utkämpas ett jättelikt slag mot Thanos eller massor av vinterzombies kan inte allt för många huvudpersoner överleva – jag menar, filmen heter ju till och med Endgame.

Skälet till att jag tjatar om det här är förstås att Deep Space Nine höjde sina insatser på det här området i och med säsongsavslutningen i Tears of the Prophet. Det ser dock inte ut att ursprungligen varit ett medvetet konstnärligt val ur producenternas eller manusförfattarnas sida, utan snarare att man blev tvingade att skriva in ett dödsfall när Jadzia Dax-skådespelaren Terry Farrell ville sluta. Fast ju mer man läser om de här händelserna, desto mer oklara och suddiga blir själva orsakerna till hennes avhopp. Själv har hon sagt att hon var utmattad efter sex års jobb med serien, men hade kunnat tänka sig att vara en gästskådespelare med några få inhopp under den sista säsongen – en lösning som producenterna inte var intresserade av. Andra hävdar att det var ett strategiskt val från Farrells sida. Att hon valde att hellre hoppa på ett potentiellt flerårskontrakt på sitcomen Becker än att stanna kvar och göra ytterligare en säsong av en serie som hon ändå visste skulle läggas ner inom kort.

Men sedan visar det sig att det kanske också fanns problem bakom kulisserna, med producenten Rick Berman. Här är ett citat från Terry Farrell ur boken The 50 year Mission:

The problems with my leaving were with Rick Berman. In my opinion, he’s just very misogynistic. He’d comment on your bra size not being voluptuous. His secretary had a 36C or something like that, and he would say something about ‘Well, you’re just, like, flat. Look at Christine over there. She has the perfect breasts right there.’ That’s the kind of conversation he would have in front of you. I had to have fittings for Dax to have larger breasts. I think it was double-D or something. I went to see a woman who fits bras for women who need mastectomies; I had to have that fitting. And then I had to go into his office. Michael Piller didn’t care about those things, so he wasn’t there when you were having all of these crazy fittings with Rick Berman criticizing your hair or how big your breasts were or weren’t. That stuff was so intense, especially the first couple of years.

Känns som att Berman inte var den typ av producent som inte var intresserad av kompromisser när kvinnliga skådespelare ville förhandla. Och hans fixering vid bröststorlek och de kvinnliga skådespelarnas kroppsliga företräden kanske också är en förklaring till varför Nana Visitor var tvungen att gå runt i den där missklädsamma kroppstrumpan genom hela serien. Fy fasen vad den är ful.

Nåväl, man har ju onekligen laddat upp inför Jadzia Dax död under den här säsongen. Worf och Dax har gång på gång fått visa hur kära de är, och har till och med börjat prata om att skaffa barn – även i det här avsnittet. Ett medvetet grepp, förstås, så att förlusten när hon väl försvinner ut ur serien ska bli så stor som möjligt. Men om det betyder att en huvudperson ska dö eller försvinna ut ur serien om de får visa att de är kära i sin parter – betyder det i så fall att Kiras och Odos kärlekssaga kommer att få ett olyckligt slut?

Tears of the Prophets är ju annars avsnittet där kriget mot Dominion på nytt får ta lite plats i Deep Space Nine. Det har ju nästan varit pinsamt hur lite om den pågående konflikten det har varit i serien. Något man försöker kompensera här med ett riktigt fett rymdslag där Federationen, klingonerna och romulanerna tillsammans attackerar Cardassia (om än efter jobbiga förhandlingar där romulanernas representant sitter och retar klingonernas befälhavare till vansinne). Men det är inte det här slaget som kommer att avgöra den pågående konflikten inser vi. Gul Dukat och en trälåda med en liten ful gubbe har betydligt större inverkan på krigets förlopp.

Gul Dukat befinner sig fortfarande på gränsen till vansinne verkar det som, men har lyckats snappa upp det här med maskhålsvarelsernas fiender Pah-Wraith-filurerna. Så blir även det här ett avsnitt med styv kuling när det gäller fantasyvibbar.

Sisko får en vision om att han inte bör åka iväg och anfalla Cardassia, men hans överordnade inom Stjärnflottan säger att han måste välja mellan att vara kapten eller budbärare, dessvärre väljer han det förstnämnda. Gul Dukat, däremot, går all in när det gäller mytologi och profetior och låter en Pah-Wraith-ande ta över hans kropp, tar sig till Deep Space 9 och låter den där onda varelsen överösa orben man har där med någon form av mörk magi. Den släcker effektivt släcker ner rymdstationens orb, liksom alla andra orber som bajoranerna har. Det är lite som att såga ner profeternas/maskhålsvarelsernas mobilmast, för nu har de inget sätt att kommunicera med omvärlden. Och det är när Gul Dukat/Pah-Wraithen gör det här som Jadzia råkar komma i vägen för den onde anden.

Federationen och dess allierade verkar vinna striden mot cardassierna, men kontakten mellan det bajoranska folket och dess gudar är effektivt avskuren. Och på Deep Space 9 dör Jadzia, medan Dax överlever. Det här betyder väl troligtvis att vi kan förvänta oss en ny inkarnation av Dax inom kort. Av alla skådespelare i serien som skulle vilja hota med att hoppa av serien så hade förstås Terry Farrell sämst förhandlingsläge. Hennes rollfigur består ju till hälften av en klump i magen, och den kan man enkelt flytta över till någon annan skådespelare vid behov. Ja, det är väl till och med så att det finns en poäng med att Dax hinner flytta över till en ny kropp under seriens lopp.

Man kan väl säga att hela avsnittet slutar med ett slags anti-cliffhanger. Benjamin Sisko tar time-out från jobbet på Deep Space 9. Han är förtvivlad över Jadzias död, men också över profeternas/maskhålsvarelsernas tystnad. På sätt och vis har han misslyckats både som budbärare och boss över stationen.

Men vad tycker jag om det här då? Rymdslaget är förstås ett plus – även om jag kanske tycker att Federationens strategi verkar lika genomtänkt och raffinerad som John Snows och Daenerys Targaryens försvarsupplägg i The Battle of Winterfell. Stridsplattformarna i rymden var dock ett välkommet nytt inslag i Deep Space Nines krigsdesign. Fantasyintrigen om Pah-Wraith-anden var ganska töntig, men jag antar att nästa säsong på något vis måste innebära någon form av closure med profeterna/maskhålsvarelserna. Då kanske det finns en poäng att de har en verklig fiende. Och sedan plus för Jadzia Dax död, en viktig intrigmässig pusselbit för att göra serien en smula mer vuxen och dramatisk. De där delarna får väl vägas samman till ett samlat omdöme.

Det här är ett avsnitt som verkar ha en hel del uppsåtliga villospår invävda i handlingen. När Jake tjatar om att få följa med farsan till kriget mot Cardassien tror man ju att det är det som är en av avsnittets huvudspår och att något jobbigt ska hända där, men så är det inte. Känns som att det är lite av en dimridå för att man ska bli ännu mer chockad av Jadzias bortgång.

Bonuskul: att Sisko får “The Chrisopher Pike Medal of Valor”. Det känns ju nästan som en etablering inför Discovery, eller? Om Pike är så pass legendarisk att han till och med får en egen medalj.

Betyg: 8/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 558 tv-avsnitt.

DS9: The Reckoning. Det där Kira och Jake fajtas för det goda och onda. Nästan.

Och här gick då Deep Space Nine full retard, eller ska man snarare säga “fullbordade transformationen till en tredje klassens fantasyserie”. Jag menar, kom igen. En intrig som kretsar kring en profetia om en uppgörelse mellan gott och ont, som kulminerar med en duell mellan två personer som kan skjuta ut energiblixtar från sina kroppar. En sån unik idé. Verkligen. Skämdes ögonen ur mig.

Ondskan i det här fallet är alltså ytterligare en pah-wraith, en sån där andegrej som intog Keikos kropp i The Assignment. Men nu har vi alltså växlat upp från sådana små hyss till DEN STORA KAMPEN MELLAN MÖRKRET OCH LJUSET! BÖRjAN ELLER SLUTET! Sånt kanske kändes hyfsat fräscht inom populärkulturen 1998 – men knappast efter de senaste årens fantasy- och superhjälte-tsunami.

Men ska vi börja från början? Under arkeologiska utgrävningar på Bajor hittar man en stentavla som handlar om The Emissary, budbäraren. En munk som heter Koral kallar på Sisko, som far dit för att kolla. När Sisko rör vid stentavlan så får han ytterligare en av sina profetvisioner. Men som vanligt är maskhålsvarelserna inte särskilt konkreta i sina budskap. “Profeterna” tar som vanligt formen av andra Deep Space Nine-figurer i de här visionen.

KORAL: The Sisko has come. 
KIRA: The circle is complete. 
JAKE: The reckoning must begin. 
SISKO: The reckoning? 
KIRA: Much will depend on the Sisko. 
KORAL: He is corporeal. 
JAKE: Limited. 
KIRA: He is the Sisko. He will not waver. 
JAKE: He is of Bajor. 
KIRA: He will bring the reckoning. 
SISKO: What is it you expect of me? 
KORAL: It will be the end. 
JAKE: Or the beginning. 
SISKO: I don’t understand. 
KIRA: The Sisko will know.

Inte så konstigt att The Sisko senare i avsnittet får ett utbrott där han vrålar rakt ut att han vill veta vad det är profeterna/maskhålsvarelserna vill och att de ska uttrycka sig lite tydligare. Okej, i alla fall, maskhålsvarelserna signalerar alltså till Sisko att något jobbigt är på gång, att han måste göra något för dem. Sisko tar med sig till stentavlan till Deep Space 9 för ytterligare analys. Detta åtföljs sedan av utbrott från maskhålet och en massa naturkatastrofer på Bajor. Och det är i frustration över allt det här som Sisko slänger tavlan i marken och några mystiska ljusfenomen far ut från dem, och försvinner bort.

Ett av de där ljusen, tror jag, intar Kiras kropp, en maskhålsvarelse (tror jag) som säger till Sisko att hans jobb nu är avklarat. Ja, förutom att han ska stå bredvid och se på medan den onda andemakten intar hans son kropp – den verkligt plågsamma konsekvensen och offret för Benjamin av den här fajten. Ett faktum som man hade kunnat förebåda och ladda inför på ett mycket bättre sätt än vad man gör här. Sloppy predestionationsdramaturgi, tycker jag.

Det är väl trots allt den här bodyswap-varianten som är det mest intressanta i det här avsnittet, inte heller det helt originellt – men någon måtta får det väl vara på mitt klagandet När det goda hoppade in i Kira, och ondskan försåtligt nog valde Jake så får vi ju ett upplägg som leder till att vi, oavsett utfall av fajten, riskerar att förlora någon som vi gillar i serien. Det här öppnar sedan i sin tur upp för en rad replikväxlingar där Bashir och Dax och de andra försöker få Benjamin Sisko att avbryta duellen. Men han vägrar. Han fick maskhålsvarelserna att stoppa Dominions invasion av alfakvadranten, nu känner han att han måste betala tillbaka. Kanske till och med genom att offra sin sons liv.

Kollar man på fansajten Memory Alpha så ser man att det funnits en hel del olika förslag i omlopp till hur det här avsnittet skulle utformas, bland annat en längre och mer avancerad slutfajt mellan de två andevarelserna. Ett annat var att den onda andemakten skulle välja Kai Winns kropp att ta över, i stället för Jakes. Men det kanske skulle ha blivit för enkelt och övertydligt?

Winn är dock med och rör till den här intrigen. Efter att på sistone gjort några sympatiska framträdanden är hon nu lika irriterande som förr, och som vanligt fajtandes för helt fel grejor. Hon far först till Deep Space 9 för att protestera över att Sisko tagit med sig den där bajoranska stentavlan till rymdstationen. Men när Kira sedan blir utvald att kämpa för det goda, så håller hon på att spricka av avund. Först blir Sisko budbäraren och sedan Kira profeternas förkämpe – vad ska en stackars Kai behöva göra för att bli sedd av rymdhålsvarelserna? Hennes lösning är som vanligt att fucka upp allt. I det här fallet sätta igång någon form av kemisk reaktion på promenaden så att de bägge stridande energierna drar därifrån.

Vilket ju leder till att vi får ännu ett fall av dramaturgisk Coitus Interruptus i Deep Space Nine. Tror inte att jag varit med om någon serie (förutom Days of our lives) som varit så benägen att skjuta upp alla avgöranden i sin storyline. Det vill säga, att all dramatik man byggt upp sätts on hold för att tas upp igen vid senare tillfälle, oklart när. Ett extra irritationsmoment i ett avsnitt som redan från början lyckades reta upp mig.

Men, jag ska ge The Reckoning några plus i kanten. Ett är att jag ändå aldrig har tråkigt medan jag kollar på det. Det må vara fasansfullt klyschigt här och där, men det går inte att sluta att glo på eländet. Kanske för att Kai Winn är så enerverande, har sällan varit med om en rollfigur som så konsekvent ställer sig på fel sida i alla konflikter. Det öppnar upp för två riktigt bra scener i det här avsnittet där Kira konfronterar Winn med hennes verkliga avsikter. Det må vara en återkommande situation i den här serien, men den här gången tycker jag att det blev skarpare ordväxlingar än vanligt.

KIRA: You defied the will of the Prophets, and you did it because you couldn’t stand the fact that a human, an infidel, had a stronger faith than you. The Emissary was willing to sacrifice his own son to serve the Prophets. 
WINN: My faith is as pure as the Emissary’s. 
KIRA: I think you’re confusing faith with ambition. 
WINN: I’m not confusing anything, child. You are. The Prophets chose you as their instrument. That doesn’t mean you can speak for them. 
KIRA: Because of your interference, the reckoning was stopped. The Evil still exists, And I’m not sure if even the Prophets know what that will mean for Bajor.

Det här är ju också första avsnittet sedan Kira och Odo hånglade offentligt. Jag tycker att det är fascinerande att skådespelarna, som spelar det nu så lyckliga paret, var så emot att deras rollfigurer skulle ha ett förhållande. Jag förstod först inte riktigt varför – är ju lite trött på att Deep Space Nine inte kommer till skott med saker och ting. Men när jag kollar på det The Reckoning så ger jag nog ändå skådisarnas instinkt rätt. Det är verkligen helt vidrigt att behöva se Kira och Odo nykära och nojsande. Inte okej med PDA i det här fallet.

Nästan lika jobbigt är det att någon i manusprocessen på nytt gått loss på det här med att Dax ska vara seriens stora skämtare. Man har lagt in ett helt batteri med “lustifikationer” i hennes repliker i det här avsnittet, oftast vid väldigt “olämpliga” tillfällen (SÅ TOKIGT, LIKSOM). Men vid ett tillfälle blir det faktiskt roligt. “Jag skrattade rätt ut”-roligt, till och med. Det är när Dax håller på att försöka tyda inskriptionerna på den där stentavlan. Hon har sedan tidigare fått fram en apokalyptisk start på översättningen, men så har hon fastnat på ett tecken.

DAX: The computer has given me two possibilities.
SISKO: They are? 

DAX: During the reckoning, the Bajorans will either suffer horribly or eat fruit.

SISKO: Eat fruit?

DAX: Given the tone of the rest of the inscriptions, I would bet on horrible suffering.

The Reckoning är ett bitvis fasansfullt avsnitt, som räddas från en katastrof av fyra, fem klarsynta och lite cyniska scener. Och en ond Kai Winn. Det är så här vi vill ha henne: Mild i rösten och med ondskefulla planer i bakhuvudet. Men inte ens hon kan ursäkta den här seriens fobi för att gå framåt i storylinen.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 549 tv-avsnitt.