Star Trek VIII: First Contact. Det med tidsresan, borgdrottningen och mänsklighetens första kontakt med aliens.

Det känns verkligen som en högtidsstund varje gång jag får lite omväxling i min Star Trek-kosten, det vill säga får kolla på en av långfilmerna istället för ytterligare ett tv-serieavsnitt. Fast i samma andetag kanske jag också ska tillägga att den där festliga känslan brukar komma av sig ganska snabbt. Det är ofta problematiskt när tv-serier ska bli långfilm, och Star Trek är verkligen inget undantag från den regeln.

First Contact känns ändå som en av de första Star Trek-filmerna som lyckas kombinera de två formatens bästa sidor. Här finns både det lite större anslaget, med ny information som förändrar både kanon och historieskrivningen i hela Star Trek-universumet, kombinerat med en förhållandevis rak actionfylld intrig. Man har också skippat den där påfrestande självhögtidligheten som dyker upp i en del av filmerna, utan verkar bara fokusera på att vällustigt bjussa på allt det där som man inte brukar ha råd med att göra på en tv-budget.

Samtidigt är det ju extremt märkligt att First Contact på så många sätt påminner om Voyagers senaste dubbelavsnitt (som sändes i amerikansk tv bara någon vecka före biofilmspremiären). Det här alltså ytterligare ett tidsreseavsnitt där en stor del av handlingen utspelas på Jorden, precis som i Future’s End. Faktiskt känns det som att Future’s End på det sättet snodde en del av First Contacts thunder, om man så säger. Det är tur att den här filmen har ytterligare en usp: borgernas återkomst. För det var väl troligtvis de assimilerande människomaskinerna som var det största skälet till att många Star Trek-fans släpade sig till biograferna (First Contact drog totalt in mer pengar än någon annan Star Trek-film tidigare, räknat i intäkter från hela världen).  

Här introduceras också en helt ny figur – en borgdrottning. Inte ens borgerna, själva förkroppsligandet av kollektivism och platta organisationer, fick i längden vara ledarlösa i Star Trek-sagan. Någon kände behovet av att villainifiera borgkollektivet, och man kan ju förstå dem. I längden skulle det kanske bli lite tråkigt med en motståndare där varje enskild kugge inte hade så mycket att säga, göra eller tycka till om. Borgernas repliker, basala ordrar från den kollektiva bikupehjärnan, nådde ju sällan särskilt avancerade nivåer. Bättre då med en kvinnlig bov som kan vara både slemmig och sexig samtidigt. Men borger med en drottning är samtidigt inte riktiga borger för mig, de känns nu ännu mer som ett gäng förslavade arbetsmyror. Jag är till och med lite avig när det gäller arbetarborgernas nya look. Medan borgdrottningen enkelt slinker ut och in i olika robotkroppar så ser arbetarbina i kupan ut som illa ihoplappade hybridmänniskor med sina grova sladdar, tjocka plaströr och klumpiga accessoarer. Trots att deras outfits uppdaterades till den här filmen så känns de nu ännu mer som steampunk-lajvare snarare än representanter för galaxens tekniskt mest avancerade civilisation. 

Handlingen i First Contact kretsar en hel del kring att Picard fortfarande i viss mån är uppkopplad till Borgkollektivet, efter sin korta tid som medlem där. Han vaknar mitt i en dröm som handlar om borger, ett första varsel om att de är på väg tillbaka in i Federationens territorium. Och när de väl är där förutser han vissa av deras handlingar och strategier, vet till exempel var på den där borgkuben det är bäst att ösa in torpeder och annat skit. Vad Picard däremot inte har en aning om är att borgernas avgörande strid mot mänskligheten ska ske i det förflutna. De reser tillbaka i tiden till år 2063 med syftet att sabotera mänsklighetens första kontakt med varelser från andra planeter – för att senare på ett enkelt sätt kunna erövra planeten. Utan den första kontakten, ingen Jord som är medlem i Federationen. 

Lyckligtvis följer Enterprise med i svallvågorna av den här tidsresan, och gör sitt för att historien ska avlöpa på det sätt som det var tänkt. Det blir en strid som utkämpas på två fronter. Dels mot borgerna som lyckas transportera över sig själva till Enterprise, och där försöker ta över skeppet. Väl där lockar borgdrottningen Data till att samarbeta med löftet att göra honom mer mänsklig, bland annat genom att transplantera in mänsklig hud på honom. 

Den andra fronten är på Jorden, där det handlar om att få en försupen rymdtekniker, Zefram Cochrane (som även dyker upp i originalserieavsnittet Metamorphosis), att genomföra uppskjutningen av sin farkost – det är den som ska färdas i warphastighet, upptäckas av vulcaner och sedan leda till Jordens medlemskap i Federationen. Dessvärre pratar man lite för mycket med honom om hans framtida kändisskap, och håller på att ge honom så pass mycket prestationsångest att han försöker fly från sin egen rymdfärd. Men, hur var det nu med tidsparadoxer? Direktiv om tidsresor? Förorenade tidlinjer? Och var höll tidpolisen hus? Jo, jag fattar att det kanske inte fanns så många alternativ för Picard och de andra, men lite klädsam tvekan och tvivel hade kanske varit på sin plats. Dessutom, eftersom Enterprise ganska smärtfritt kunde ta sig tillbaka till rätt tid igen – betyder det här att Federationen i detta nu fick tillgång till tekniken för att resa i tiden?

Det finns mycket kul här: Worf, Picard (och en annan snubbe som dör) viktlösa i rymden, ett holodäckspartaj, Moby Dick-referenser och ett gräl som leder till riktigt jobbig stämning mellan Worf och Picard. Ja, man drar till och med ett Björn Borg-skämt (“Borg, that sounds swedish”). Äventyren på Jorden är däremot kanske inte fullt så spännande. Och trots att jag si början av blogginlägget skrev det där om att det var skönt att man inte var så självhögtidliga så hade det kanske behövt lite till av just det där episka för att jag skulle bli riktigt nöjd med den här filmen. Kanske hade det räckt med att man låtit bli att göra Zefram Cochrane till en komplett idiot?

Betyg: 8/10

Det här är den åttonde av 13 producerade Star Trek-filmer. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom sett 453 tv-avsnitt.

DS9: Let He Who Is Without Sin… Det där Worf är en semestersabotör.

let he who 2

Jepp, det är dags för ett semesteravsnitt som utspelas på Risa igen. Jag som precis kommit över det där Picard klädde sig i badbyxor och upplevde olika erotiskt laddade äventyr. Lite av samma air av dekadens finns också i inledningen av Let He Who Is Without Sin…, en lite knullig vibb i luften när Bashir, hans tjej Leeta, Quark, Dax och Worf alla gör sig redo att resa iväg till Risa. Eller, ja, alla utom Worf är förväntansfulla och glada. Han går runt och muttrar och surar genom hela det här avsnittet. Så pass mycket hatar han badorter att han till och med använder semestern åt att gå med i sig en alarmistisk och moraliserande organisation, New Essentialists. Ett slags predikande radikaler som tycker att Federationens medborgare blivit bortklemade, dekadenta och bortskämda – helt oförberedda till exempel för det krig med Dominion, Klingonerna eller någon annan fiende som förr eller senare kommer att anfalla dem. Och eftersom Risa är federationens semestercenter så är det förstås den bästa platsen för att predika om barkbröd och tagelskjortor. Riktiga semestersabotörer och partypoopers, alltså.

let he who 4Jag tror inte ens att Worf i badbyxor hade räckt för att ge substans åt den här urvattnade historien (dessvärre får vi bara se badbyxorna – Worf hävdar envist att hans uniform är tempererad och fungerar utmärkt även på solsemester). New Essentialists måste vara de minst genomarbetade Star Trek-skummisarna hittills – de används egentligen bara som ett slags verktyg för att fördjupa det glapp i kommunikationen som finns mellan Dax och Worf. Först efter att Worf har gått Jordan B Peterson-bonkers en stund kan han och Jadzia äntligen tala ut. Han berättar då om en traumatiserande barndomsupplevelse där han av misstag råkade döda en kompis i en en nickduell under en fotbollsmatch. Sedan dess har han känt ett tvång att behärska sig (och inte gå klädd i badbyxor?). Som helhet är väl det här avsnittets hela poäng att fördjupa relationen mellan de två. Det är allvar nu, liksom.

let he who 6I övrigt är det lite märkliga saker jag tar med mig från det här avsnittet. Den bajoranska separationssedvänjan som Bashir och Leeta pysslar med på Risa, till exempel. En ritual som både verkar handla om en del farväl-sex och att ligga runt med andra personer som finns i närheten. En lite mer avslappnad inställning till tvåsamheten än Worfs, mycket av konflikterna mellan honom och Jadzia i det här avsnittet handlar om hans svartsjuka.

let he who 5En av incidenterna som väcker Worfs irritation är när Jadzia drejar på ett halvsensuellt sätt tillsammans med Arandis – en av Curzon Dax gamla älskare (ni vet, den förra trillen som bar runt på Dax-symbionten). Arandis spelas förresten av Vanessa Williams – första afro-amerikanen som vann miss America och skådespelare i bland annat Ugly Betty och Desperate Housewives. Jag har faktiskt suttit bredvid Williams en gång, på en fri grupp-föreställning av Angels in America i New York (hon kände någon i casten). Jag har alltid undrat när jag skulle kunna göra en grej av denna upplevelse – äntligen kändes det rätt. ds9 let he who 9

Jag är inte ensam om att vara underväldigad av Let he who is without sin... Det har tydligen röstats fram som det tredje minst omtyckta avsnittet av Deep Space Nine. Tydligen gillar inte ens upphovspersonerna det här avsnittet – och skyller bland annat på att de ville diskutera sex och moral, men samtidigt inte kunde visa något sexigt i avsnittet eftersom avsnittet gick så tidigt på kvällen i vissa delar av USA. Jag kan väl samtidigt tycka att det inte heller är ett avsnitt som låtsas vara något annat än det är: ett försök att skapa lite semester & sex-känsla i Deep Space Nine. Men ett magplask blir det, ändå.

Betyg: 3/10. 

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 450 tv-avsnitt. 

DS9: Looking for par’Mach in All the Wrong Places. Det där Deep Space Nine förvandlas till Loveboat.

ds9 looking for

Så gick då Deep Space Nine slutligen all in och blev en renodlad såpa, åtminstone för ett avsnitt. För i Looking for par’Mach in All the Wrong Places handlar hela showen om kärlekstrubbel, i fyra olika konstellationer.

Kira och O’Brien

ds9 looking for 5Kira har ju flyttat in hos familjen O’Brien i sin egenskap som surrogatmamma, hon bär ju på Keikos och Miles barn. Denna tresamhet (fyrsamhet om man räknar paret O’Briens tidigare barn Molly) fungerar ju sådär. Alltså, Keiko verkar vara överförtjust, men Miles och Nerys hamnar i gräl och bråk. Först mot slutet av avsnittet inser de att det inte beror på att de är ovänner. Snarare tvärtom. Bägge blir panikslagna över att det plötsligt börjar slå lite gnistor kring de två, det är bara Keiko som inte fattar något alls. När Nerys ska åka på semester, för att undvika den lite märkliga situation som uppstått, så tjatar Keiko för att Miles ska följa med och “ta hand om” Nerys.

Quark och Grilka

ds9 looking for 3Jag hade verkligen glömt bort Grilka. Ja, kanske till och med förträngt The House of Quark. Avsnittet där Quark blir tvångsgift med klingonskan Grilka efter att ha gått runt och skrutit om att han dödat hennes man. Nu är Grilka tillbaka på Deep Space 9, tydigen i stort behov av ex-mannen Quarks bokföringsskills. Quark ser däremot det här som en möjlighet att få konsumera det numera annullerade äktenskapet. För att få hjälp med det så försätter han sig i en Cyrano de Bergerac-situation, där Worf ger honom klingonska dejtingtips. Och eftersom vi pratar klingonska ritualer här så handlar det inte så mycket om vältalighet. Snarare om brutala utspel, samt en mycket komplicerad bat’leth fajt där Worf fjärrstyr Quarks fajting från rummet intill. Hela grejen är extra jobbig för Worf eftersom han själv är extremt intresserad av Grilka.

Låt oss förresten också notera att manusförfattarna för en gångs skull skrivit in några förklarande repliker som ger en kort recap kring var Grilka kommer ifrån och vad som hände i avsnittet hon var med i. Något som vi inte är särskilt bortskämda med i Star Trek, där publiken förväntas ha memorerat handlingen i alla seriers samtliga avsnitt.

Worf och Grilka

ds9 looking for 6Trots att Worf gör några ambitiösa försök att uppvakta Grilka (av typen gå in på en bar och slänga bort folk från deras platser) , så blir han ganska snabbt briefad om att han inte har en chans. Så vanärat är både hans och hans hus rykte att det är en omöjlighet (vi minns ju att Worfs bror hellre ville dö än fortsätta att leva i skam under förra säsongen). Men lyckligtvis blir Worf lite distraherad i sin kärlekssorg.

Dax och Worf

ds9 looking for 4Eller kanske snarare så här: Worf blir uppraggad av Dax på ett aggressivt sätt, just som han går runt och surar över att han inte får ligga med Grilka. Den här attraktionen har ju planterats tidigare, men jag hade nog ändå tänkt mig att Dax och Worf skulle fortsätta att flirta och ha sig ett bra tag framöver. , men inte då. Nu får vi bara se hur mycket såpa det blir över de här tvås framtida relation och romans. Så här avslutas i varje fall avsnittet:

WORF: How do you wish to proceed?
DAX: I don’t know.
WORF: You must have some idea. You were the
DAX: Aggressor?
WORF: Yes. And now there are questions that must be answered.
DAX: I don’t feel like answering questions. Why don’t we just take it one day at a time and see what happens?
WORF: I do not like the uncertainty of that arrangement.
DAX: One thing’s for certain. You’ve stopped thinking about Grilka.

Dax och Worf är eventuellt det mest jobbiga kärlekspar jag kan tänka mig. Han går runt och är sur och grinig hela tiden, och hon drar skämt och ordvitsar stup i kvarten. Det här avsnittet är däremot underhållande och lättsmält. Kanske skulle man kunnat ha förlagt bägge dessa intriger till varsitt b-handlingsspår? Blir lite märkligt med dessa utbrott av privatliv då och då i serien. Fast hellre det än inget alls av den varan.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 444 tv-avsnitt. 

DS9: The Ship. Det med Jem’Hadar-skeppet som störtar.

ds9 the ship 3Ytterligare ett snyggt Deep Space Nine-avsnitt. Gillar när det, som här, nästan blir lite kammarspel av det hela. Inte så mycket flaxande fram och tillbaka mellan olika kvadranter, utan fokus på ett störtat skepp och dramat som sker i och omkring det. Och de oanade och allvarliga konsekvenser som en serie felaktiga beslut kan få.

ds9 the ship 5Den första saken jag la märke till i The Ship var att det var ovanligt mycket mångfald i besättningen när Sisko och hans gäng är ute och letar efter cormaline på en okänd planet. Till min glädje såg jag flera nya ansikten och aliens representerade både bland manskapet nere på planeten och i runabouten i omloppsbana ovanför. O’Brien verkar dessutom ha blivit otroligt mycket bästis med Muniz, en besättningsman som tydligen varit med i några avsnitt tidigare men aldrig fått vara fullt så här framträdande och tjenis med O’Brien. Dessvärre kommer varken de nya inslagen i besättningen eller den där relationen att överleva det här avsnittet, bokstavligt talat.

ds9 the ship 2Problemen börjar med att ett Jem’Hadar-skepp störtar på planeten som man undersöker, följt av ett annat skepp från Jem’hadar som först skjuter ner runabouten och sedan attackerar Sisko och hans manskap på planeten. Det uppstår en belägringssituation där Federationsstyrkan gömmer sig inne i Jem’Hadar-skeppet, vars teknologi de inte förstår sig på, medan Jem’Hadar-styrkan beskjuter skeppet utifrån. Sisko och federationens mål är att använda skeppet för att komma underfund med Jem’Hadars teknologi, så därför vill man inte lämna ifrån sig det. Men snart inser Sisko att det är något annat som är lurt med situationen. Jem’Hadar tar liksom inte i med hårdhandskarna, utan skickar hela tiden över en Vorta för att förhandla. Det måste finnas något på skeppet som är extremt värdefullt för Jem’Hadar.

ds9 the ship 4Medan förhandlingarna pågår får vi följa Muniz dödskamp. Han har blivit svårt skadad under överfallet, och det finns ingen hjälp att  få. Muniz skada och borttynande är ovanligt utdraget här. Det känns nästan som ett kontrollerat utbrott av realism, mitt i den vanligtvis så slicka Star Trek-världen (en smula av samma grepp och ton har vi redan tidigare sett i The Quickening). Framför allt får vi följa O’Briens växande ångest och frustration när hans vän bara blir sämre och sämre. Det finns dessutom ytterligare ett parallellt dödsspår i det här avsnittets intrig. Det visar sig att Jem’Hadar-skeppets hemlighet är en svårt sjuk Grundare ombord. Hen lyckas hålla sig gömd länge, men när hen dör så blir han synlig för Sisko och de andra ur federationen. Det var Grundarens liv som Jem’Hadar ville rädda, men tack vare de rökridåer man la ut vid sina förhandlingar så misslyckades man. Sisko och vortan Kilana blir lite matta på både sig själva och varandra när de inser att om alla hade sagt som det var hade ingen behövt dö.

KILANA: You should’ve trusted me.
SISKO: How could I? The first word out of your mouth was a lie. This isn’t your first mission outside the Dominion, is it?
KILANA: I regret saying that, but my offer was genuine. All that mattered to me was the Founder.
SISKO: Then you should have told me about him.
KILANA: You might have killed him or made him a hostage.
SISKO: No. All I wanted was the ship.
KILANA: And I was willing to let you take it. So, this is how it ends.

För övrigt verkar det som om Sisko äntligen börjar tröttna på Dax skämt. Som här efter att en cynisk Worf och en extremt känslosam O’Brien typ hamnat i bråk om Muniz möjligheter att överleva.

SISKO: I said, that’s enough! You’re Starfleet officers. Now start acting like it!
DAX: Tough guys. A little pressure and they buckle.
SISKO: Dax! Maybe you haven’t noticed, but no one’s laughing. Now I know it’s hot, we’re filthy, tired, And we’ve got ten isotons of explosives going off outside, but we will never get out of this if we don’t pull it together and start to act like professionals. Chief, I want that power grid up and running.

Å andra sidan börjar jag tröttna på att Sisko ska kalla Dax för “old man” hela tiden. När ska någon säga till honom om det?

Igen ett avsnitt med många bra ambitioner, men som sedan kanske inte mynnar ut i något särskilt. Kanske för att man inte fullföljer sitt kammarspel, utan ska ha de där konstiga förhandlingarna med vortan stup i kvarten. Jag är också lite förvånad över Siskos extrema envishet i den här situationen. Att han verkligen är beredd att låta reseten av sin crew dö på grund av vraket av ett Jem’Hadar-skepp.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 442 tv-avsnitt. 

DS9: Apocalypse Rising. Det där Sisko, O’Brien och Odo klär ut sig till klingoner.

voy apocalypse rising 4

Det är till en början tämligen dystert på Deep Space 9 i denna säsongspremiär, men det kanske bara är som det ska – avsnittet heter trots allt Apocalypse Rising. I Quarks bar sitter Odo och verkar vara på god väg att bli alkoholiserad, i sin nya fasta form kan han ju numera uppskatta öl. Men värre är att klingonerna har trappat upp sina attacker mot Federationen och dess allierade. Den allmänna känslan av undergång byts lyckligtvis ut mot något av en utklädningsfest med de fyra federationsmusketörerna i klingonska förklädnader! Uppsåtet må vara hur viktigt som helst för Deep Space Nines överlevnad, men det är helt omöjligt att minnas Apocalypse rising som något annat än maskeradavsnittet.

voy apocalypse risingIntrigen tar sitt avstamp i det som händer i slutet av förra säsongens avslutningsavsnitt. Där får ju Odo får en plötslig vision. I Grundarnas kollektiva medvetande har han snappat upp att det är något skumt med klingonernas ledare Gawron, och kommer till slutsatsen att han måste vara en förklädd grundare. Därför åker Sisko, O’Brien, Worf och Odo till klingonerna för att avslöja bedragaren. Till sin hjälp har man tung kosmetisk kirurgi (Bashir förvandlar alla till klingoner) samt små bollar vars strålning ska få Grundaren att tvingas släppa sin kurs.

voy apocalypse rising 2Sen följer lite grundkurs i klingonbeteende för våra förklädda vänner, samt en hel massa blodvinsdrickande på ett stort Klingonevent. Men trots att våra tappra klingonimitatörer verkligen gör vad de kan för att vara trovärdiga i sina roller (dricker massor, slår ner alla som kommer i närheten), så går allt åt helvete precis när man ska sätta igång den där strålningsgrejen. Gawrons närmsta man Martok känner igen Sisko och avslöjar honom, men samtidigt borde det ha funnits tillräckligt mycket tid för  Sisko att bara trycka på den där fjärrkontrollen och aktivera sändarna. I stället åker han och de andra in i finkan. Fast bara en stund. För sen kommer Martok på att han också tycker att Gawron är rätt skum och släpper de fyras gäng fria för att de ska ta kål på Gawron.

I en inte helt trovärdig scen är det Odo som räddar alla från knipan. Han inser att han tagit fel, att det inte alls är Gawron som är Grundare utan just Martok. Så då skjuter alla honom i småbitar. Något fredsavtal mellan klingonerna och Federationen verkar ändå inte vara i sikte. Gawron må ha varit förledd av en Grundare, men han vill behålla de territorier som han invaderat om det ska bli fred. Så våra hjältar åker hem, lite slokörade. De genomförde uppdragets mål, men lyckades inte uppnå fred. Bara vapenstillestånd.

Hur roligt jag än tycker att det är med maskerad, så är det kanske lite typiskt att det som jag fnissat mest åt i det här avsnittet är sättet som Kira pratar om sin graviditet. Dels med Gul Dukat. När den kärlekskranke cardassierna frågar om Kiras pojkvän är glad nu när han ska bli pappa, så droppar hon bara lite stillsamt infon om att det är O’Brien som är far till barnet. Och låter det stanna där. Här finns också en lite fånig scen där Kira skäller på Bashir för att det är han som gjort henne gravid – det var ju han som transporterade över Keikos foster till henne. Och det roliga här är ju då att det i verkligheten just är Alexander Siddig, skådespelaren som spelar Bashir, som ska få barn tillsammans med Nana Visitor.

voy apocalypse rising 3In alle är det här ett underhållande avsnitt, med  maskeradoutfits som är svår att se sig mätt på. Men var det ändå inte lite tunt på intrigfronten? Ett endaste litet uppdrag, och en väldigt lång startsträcka innan det blev action? Jag hade rätt så kul på vägen, men det är ändå märkligt att mitt i alla dessa nogsamt utformade masker (Sisko var ju den som verkligen såg ut som en klingon, de andra såg mest lite tilltufsade ut) så är det ändå Gowrons/Robert O’Reillys glosögon som är mest fascinerande. En sån fantastisk och vansinnig look.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 440 tv-avsnitt. 

DS9: To the Death. Det med Jem’Hadar-rebellerna och rymdportalen.

ds9 to the death 4

Alltså, hur långa är inte Star Trek-säsongerna? 26 avsnitt! Så gammalmodigt det känns,  på något vis. När jag researchar lite på nätet så verkar det också som om trenden de senaste åren stadigt rört sig mot allt färre antal avsnitt per säsong. Här finns till exempel några grafer och siffror på hur medianlängden för tv-serier har förändrats. Jag delar dock inte den där länkade artikelns gnälliga ton. Jag tycker att Star Trek är ett exempel på hur det ofta var svårt att upprätthålla kvaliteten under de där evighetslånga säsongerna, även om det generösa antalet avsnitt förstås då och då ledde till nyskapande experiment och lyckade lågbudgetavsnitt. Det känns också som om det är mer komprimerat och avancerat berättande i dagens tv-serier. Streamingtjänsterna har definitivt påverkat dramaturgin, och vissa serier idag känns ju som en extremt lång långfilm i sina upplägg. Att dra ut på ett skeende i dagens tv-klimat brukar också straffa sig med dagens rastlösa publik. Det är väl egentligen bara Game of Thrones som kan komma undan med att vänta på den där jävla vinterns ankomst genom säsong efter säsong. Å andra sidan händer det ju en hel del på vägen.

ds9 to the death 3Att kalla To the Death för ett utfyllnadsavsnitt är väl lite väl elakt, men det lämnar mig faktiskt märkligt oberörd. Jag har ju väntat ganska länge på att konflikten mellan The Dominion, imperiet på andra sidan maskhålet, och Federationen äntligen ska ta fart på allvar.  skarpt läge. När det nu äntligen händer något på den fronten, så hamnar inte Sisko och de andra i konflikt med själva imperiet, utan ett gäng Jam’hadar-rebeller som brutit sig fria från sitt förslavade soldatliv i Dominions tjänst. Utbrytarna har också upptäckt en portal som på ett ögonblick kan förflytta deras trupper tvärs över galaxen, och blotta tanken på den förstörelse de skulle kunna ställa till med får Sisko att gå med på den oheligaste av allianser. Att samarbeta med Dominion-trupper för att med gemensamma krafter oskadliggöra rebellerna och spränga portalen i bitar.

Den här typen av portal har förekommit tidigare i Star Trek-universumet, något som också påpekas i en replik från Worf i To the Death. I Contagion förstör Picard och hans mannar en annan uråldrig portal som också härrör från planeten Iconias imperium. Då handlade det om att förhindra att Romulanerna skulle få tillgång till tekniken. Några större dubier kring att upprepa beteendet och på nytt utplåna resterna av Iconias tekniska landvinningar verkar inte finnas hos Sisko och hans kompanjoner. Men så är ju också Deep Space Nine den mest cyniska och realpolitiska av Star Trek-serierna. Det viktiga i det här läget är att terrorbalansen mellan Dominion och Federationen inte kommer i obalans på grund av en tredje part.

ds9 to the deathDet finns något olustig med hela den här kompromissen. Det påtvingade samarbetet med fienden blir inte direkt lättare att acceptera när Jem’Hadar-soldaterna inte ens försöker dölja sitt förakt för Federationen och dess personal. Jem’jadar är ungefär som en ännu mer humorlös och stridskåt variant av klingonerna. Det intrycket förstärks av de insikter vi får i deras brutala kultur i To the death.  Bland annat sättet de ser på Grundarna, och därmed också Odo, som gudar.

Det är som att det omoraliska och sjaskiga i samarbetet mellan Dominion och Federationen gör det lite extra svårt för mig att engagera mig i det här avsnittet. Framför allt eftersom det inte problematiseras nämnvärt av våra “hjältar”. Ja, förutom av Worf då som, inte helt oväntat, hamnar i slagsmål med en soldat från Jem’Hadar. Soldaten straffas med döden för sitt regelbrott. Worf får kvarsittning på rummet. Olikheterna i personalpolitiken kunde väl inte bli tydligare. Siskos kommentar om att döda män inte kan lära sig av sina misstag känns ändå som ett rimligt försvar för den lite mjukare Federationslinjen när det gäller HR-frågor.

Jobbighetsnivåin i avsnittet hjälps inte direkt upp av actionscenerna, som vanligt lite fånigare än vad det var tänkt. Tycker också att det är extremt störande att Dax i det här avsnittet förvandlats till en sorts comic relief-narr som ska komma med dräpande kommentarer vid de mest opassande tidpunkter. Av någon anledning läggs också stor energi på att göra sig lustig över att Jem’Hadar-soldaterna inte har sex (de reproduceras i någon form av konstgjorda kammare).

ds9 to the death 2Och, på tal om obehag, i det här avsnittet introduceras Weyoun. Han är en Vorta, vilket alltså är den ras vars uppgift inom Dominion-imperiet är att hantera Jem’Hadar. Och Weyoun, i sin tur, försöker inte heller dölja sitt förakt för Jem’Hadar. Så hela det här avsnittet är som en enda rundgång av olika folk och raser som verkligen inte gillar varandra. Att Weyoun däremot även behärskar lismandets konst får vi bevis på när han på olika sätt försöker vinna över såväl Odo som Sisko till Dominions sida under det här avsnittet. Han misslyckas givetvis fatalt med bägge personerna.

To the Death är helt enkelt en enda fest av motbjudande figurer och moraliskt betänkliga handlingar. Samtidigt som avsnittet undviker att på riktigt fördjupa sig i de mörka teman som skulle göra det här avsnittet intressant. Intrigen är också, i mitt tycke, ytterligare ett sätt att dra ut på och skjuta upp den attack från Dominion-imperiet som väl måste komma förr eller senare. Sen var det faktiskt också lite komplicerat för mig med actionscener där Jem’Hadar slåss mot Jem’Hadar-rebeller. Fanns det något sätt att skilja   rebellerna från den regimtrogna truppen  som jag missade?

Läser igenom det här blogginlägget och inser att det är nästan tusen ord av gnäll. Långsamt, utdraget och lite illa skrivet. Jag lyckades alltså exakt gestalta känslan som det här avsnittet gav mig. En långsam och lågfrekvent irritation.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 430 tv-avsnitt. 

DS9: Rules of Engagement. Det där Worf står inför rätta.

ds9 rules of engagement 4

Så var det dags för ett rättegångsavsnitt igen. Senast det hände i Deep Space Nine var väl när Dax var anklagad för mord i säsong ett. Den här gången är det Worf som anklagas för att ha skjutit ner ett klingonskt fraktskepp. I och för sig i samband med att klingonerna attackerade Defiant och en konvoj med flyktingar som de skulle skydda – men likväl ett civilt skepp med massor av vanligt folk på.  Själva rättegångsmomentet handlar om Worfs motiv – var det ett misstag i stridens hetta, eller ett utslag av att han är en del av den klingonska krigarkulturen?

ds9 rules of engagement 2Det är lite skevt, det här avsnittet. Redan från början är det ju uppenbart att klingonerna egentligen inte är ute efter att Worf ska bli utlämnad till dem, utan istället vill använda det som hänt för att vinna stragetiska fördelar i deras pågående annektering av cardassiskt territorium. En avsikt som inte går att missa, eftersom man på ett väldigt klumpigt sätt skrivit in det i den klingonske åklagarens Ch’Poks repliker. Ingen undertext här inte.

CH’POK: When Worf is extradited, the Federation will be forced to admit that one of its officers committed a massacre. That will put you on the defensive throughout the quadrant. And while you’re busy trying to repair a badly damaged reputation, we’ll find ourselves with certain opportunities.
SISKO: An opportunity to annex more Cardassian space and set up additional military bases in this sector?
CH’POK: Possibly. But in any case, Worf is about to present us with something we never could have won in battle. Sympathy. Any move we make against you will be seen as a legitimate response to an outrageous slaughter.

Worf är alltså blott en bricka i ett större spel. Så långt är jag med. För mig är det snarare själva premissen för rättegångsförhandlingarna som känns lite…märkliga. Worf har ju tjänstgjort en massa år i Starfleet, men först nu är det alltså dags att avgöra om han kan göra sitt jobb trots att han är klingon? Själva frågeställningen känns lite väl rasistisk för att fungera inom Federationen, även om det nu är klingonerna själva som försöker väcka misstro mot Worf:

CH’POK: What matters to us is what was in Worf’s heart when he gave the order to fire. Was he just a Starfleet officer doing his duty or was he a Klingon warrior revelling in the battle? That is why I am here. Because if he was a Klingon lost in the bloodlust of combat, only we can judge him, not you.
SISKO: We can’t put a man’s heart on trial. It’s a subjective issue that cannot be reasoned in a court of law. I ask that the advocate be limited to arguing the evidence in this case.
CH’POK: Someone told me this was a search for the truth. Should we not follow that search wherever it takes us?

ds9 rules of engagementSen piffar ju avsnittsregissören LeVar Burton (aka Geordi i TNG) upp den här anrättningen genom att dramatisera vittnesmålen på ett lite annorlunda sätt. Vi får inte bara se flashbacks som bygger på var och ens berättelse, utan i slutet av varje sån scen bryter huvudpersonen illusionen och börjar prata rakt in i kameran – som om det vore ett avsnitt av House of Cards, ungefär. Greppet är förstås extra effektivt första gången det används, för då var jag helt säker på att Rules of Engagement skulle visa sig vara en clip show med återanvändning av klipp från gamla avsnitt. Det var scenerna där Dax kampsportar med Worf i Sons of Mogh i en urringad top som gick i repris, trodde jag. Men kände mig lurad när Dax började ge sitt vittnesmål mitt i scenen. Snyggt.

Ron Canade är också en tillgång för det här avsnittet, han är grymt bra som Ch’Pok – den klingonske åklagaren. Men det hjälper liksom inte. Jag tycker att hela grundförutsättningen för avsnittet känns onödig. Sen blir jag sådär tv-rättegångsirriterad när Ch’Pok får komma undan med att prata om Worfs son Alexanders heder under ett förhör. En provokation som sedan leder till att Worf slår ner Ch’Pok.

ds9 rules of engagement 3Allt det där kvittar, eftersom Odo på okänt vis lyckats ta reda på att det klingonska fraktskeppet var obemannat och att hela passagerarlistan kom från ett annat rymdskepp som gått under. Klingonerna hade hela tiden tänkt använda sig av fraktskeppet som en provokation och ett lockbete. Igen en sån där lösning på en gåta som bara kommer som en blixt från klar himmel. Inget vidare snyggt manusarbete, tycker jag. Men troligtvis är twisten som manusförfattarna tänkt sig själva avslutningen på avsnittet, där Sisko först skäller ut Worf och sedan förklarar för honom att han någon gång i framtiden kommer att bli en bra kapten. Det här självpåtagna mentorskapet som Sisko håller på med gentemot Worf börjar snart likna trakasserier på arbetsplatsen.

Måttligt imponerande avsnitt, som framför allt hålls vid liv av LeVar Burtons regi och Ron Canadas creepighet. Worf själv sitter mest och ser stel ut, sådär som han mest fått göra hela sin tid i Deep Space Nine. Är faktiskt riktigt irriterad på det där, tycker att man slarvar bort en rollfigur som jag faktiskt gillade i The Next Generation.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 423 tv-avsnitt.