Picard: The End is the Beginning. Det där Picard äntligen samlat ihop sin crew.

“Så, nu är vi äntligen igång!”, hann jag tänka. Men då var avsnittet slut.

Att personerna bakom Picard tar gott om tid på sig för att förflytta oss framåt i den här berättelsen kan vi väl konstatera nu. En berättarteknik som nog inte hade gått för sig om inte varumärket varit så starkt, och om inte Patrick Stewart varit så universellt omtyckt och älskad.

I och med det här avsnittet verkar veteranen Picard i alla fall fått ihop kärnan i sin nya crew. Nu ska han äntligen ge sig iväg ut i galaxen för att hitta Maddox, den där forskaren som eventuellt har skapat Datas två döttrar, Dahj och Soji. Men helt säker kan man ju inte vara på att uppstartsperioden är helt över. Med tanke på att vi redan sett trailerklipp där flera andra gamla TNG-profiler syns, så känns det som om vi nog har en rätt krokig väg fram till dramats kärna (och med tanke på att säsong två redan fått grönt ljus så kan vi kanske till och med befara att mysteriet inte ens blir ordentligt löst i den här säsongen?).

Här är i alla fall några av det här avsnittets höjdpunkter och viktigaste slutsatser:

Vad är problemet med Raffi Musiker?
Här får vi äntligen reda på hur det egentligen gick till när Picard lämnade Stjärnflottan (han ställde ett ultimatum: antingen får jag en massa skepp för att rädda Romulanerna, eller så slutar jag). Det här ställde till det även för Raffi – hans försteofficer. inte för att jag egentligen riktigt förstår varför hon måste få sparken på grund av att Picard säger upp sig, men så verkar det ha fungerat. Kanske ansågs hon som en säkerhetsrisk eftersom hon var så nära Picard?
Det är ändå extremt märkligt att Picard och hon inte haft någon kontakt sedan dess, inte ens ett julkort verkar Picard ha postat under de senaste 14 åren. Jag hade gärna sett lite mer förklaringar till det här. Det blir inte lättare att förstå sammanhangen av att det känns som om Michelle Hurd spelar över hela tiden. Och vad är det där Freecloud som hon och Picard ska leta efter Maddox i?

Kommer ni ihåg Hugh?
Borgen som Geordi, Picard och de andra lyckades avborgifiera i avsnittet I, Borg. Nu är han tillbaka! Han jobbar på den där avaktiverade borgkuben som romulanerna tagit över. Och han visar ett stort intresse för Soji. Han låter henne till och med följa med in på avdelningen för inte helt återställda romulanska ex-borger. Soji vill prata med Ramdha, som var en expert på romulansk mytologi. Men Ramdha flippar ut, identifierar Soji som en av “tvillingarna” i mytologin. Och fortsätter med något i stil med: “Är du den som dör eller den som överlever?”. Men det är det sista som är riktigt intressant: “I know who you are … You are the destroyer!” Destroyer är också vad en av de romulanska agenterna kallar Soji när Picard och de andra försöker förhöra honom. Soji själv verkar inte riktigt ha någon aning om vad hon pysslar med. I bland är det som hennes dolda identitet kickar in, tar över och har kommandot en stund. Soji själv är tydligen inte medveten om de krafter som hon egentligen har.

Attacken på Picard
Att Picard och hans personliga romulanska livvakter/bästa vänner kan förhöra en agent beror på att de blir attackerade av ett helt gäng svartklädda sådana en kväll på vingården. Det visar sig att de tre är ganska förberedda på att något sådant kan hända – det finns vapen gömda under i stort sett varenda bordsskiva. Den siste romulanen i truppen hade eventuellt kunnat döda alla våra tre kompisar, om inte doktor Jurati hade dykt upp. Hon är den där syntrobotforskaren som först berättade om Maddox forskning för Picard. Nu har hon blivit utfrågad av den ondskefulla romulanska undercoveragenten Oh, och det var tydligen så läskigt att hon genast anslöt sig till Picard och hans glada gäng. Eller är hon också en agent nu? Vågar man lita på någon vid det här laget?

Rios gör entre.
Okej, så här har vi seriens skäggiga sexbomb, antar jag. En person som är så pass förtjust i sig själv att han designat både sitt sjukvårdshologram och navigatörshologrammet efter sig själv. Fast, det kan eventuellt också vara något han ångrat i det långa loppet, för han beter sig inte supertrevligt mot dem – eller sig själv då. Han är i alla fall kaptenen för skutan som ska ta Picard ut i rymden igen. Det är väl nästan lite för bra för att vara sant att han och hans skepp liksom bara ligger där och väntar på att få hjälpa till? Och ja, vi får ännu en gång höra Patrick Stewart ge kommandot: Engage! Inte ett öga torrt, eller hur? Skönt också att se att hologrammen inte verkar beröras av det allmänna syntförbudet inom Federationen.

Det är de små detaljerna som verkar trigga Star Trek-fansen mest. I förra avsnittet var alla jättearga på att någon svor. Den här veckan irriterar fansen sig på att det både röks en cigarr och vejpas någon form av narkotika i det här avsnittet. Det känns liksom inte utopiskt. Sedan verkar folk antingen förtjusta eller förbannade på att den onda romulanen Oh har solglasögon på sig i en scen. Själv tycker jag att Hughs återkomst är det verkligt stora i det här avsnittet. Visst, vi har vetat det ett tag – men jag tycker att hans comeback är den snyggaste och smartaste återkopplingen till Star Trek-historien hittills. Däremot är det ganska oförklarligt varför han är intresserad av Soji, och vad det egentligen är han vill hjälpa henne med.

Picard blir stadigt bättre, som serie. Efter en trög inledning börjar handlingen ta fart, och jag börjar förstår vad handlingen egentligen går ut på. Är fortfarande helt övertygad om att säsongen borde ha inletts med ett dubbelsavsnitt för att ge oss en lite snabbare skjuts in i seriens handling. För det här ju här, i avsnitt tre, som allt börjar komma igång. Samtidigt som egentligen inget har hänt ännu.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 3/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 724 tv-avsnitt.

ENT: North Star. Äventyr på westernplaneten.

Att man råkar på civilisationer ute i rymden som påminner om Jorden är inget ovanligt i Star Trek. Så när Archer och de andra landar på en westernfilmsplanet i North Star så får det förstås mig att associera till ett gäng gamla avsnitt – kanske framför allt western-hyllningen Spectre of The Gun i originalserien (fast det finns förvisso fler rymdwesterns i Star Treks gömmor, tydligen var skrivarstugans skräckexempel den här gången The Next Generation-avsnittet A fistful of Datas).

I North Star är däremot westernmiljön inte resultatet av något magiskt eller påhittat vetenskapligt sammanträffande som lett till en identisk kulturell utveckling i olika delar av galaxen. Människorna på den här westernplaneten är ättlingar till bortrövade jordbor. De fördes bort från jorden på 1860-talet för att användas som slavarbetskraft på den här planeten. Men slavarna revolterade så småningom mot sina herrar, och nu är det ombytta roller som gäller. De forna härskarna, skagarerna, verkar närmast fredlösa i det nya samhällsbygget. I avsnittets teaser får vi till exempel se hur några cowboys lynchar en “skag”, som de kallas. Och under avsnittets förlopp får vi veta andra detaljer i förtrycket, som att skag-barnen förvägras skolgång och att vuxna skagarer inte får gifta sig.

Till den här planeten kommer Archer och hans crew. Den där märkliga kombinationen av westernkultur och människor mitt i The Expanse – många ljusår från Jorden – kunde man liksom inte motstå att undersöka närmare. Men ganska snart kommer Archer på kollisionskurs med civilisationen på planeten. Han har förstås noll förståelse för förtrycket av skags. Men inser också så småningom att han och Enterprise har ett ansvar här – man borde hämta hem de tvångsförflyttade människorna till Jorden igen.

Äventyret slutar med en rejäl shoot-out – det är ju trots allt ett westernavsnitt. Alla onda rasister oskadliggörs, och den tidigare något ambivalente sheriffen i staden som avsnittet utspelas i bestämmer sig för att lyssna på Archer och avskaffa den orättvisa apartheidpolitiken. Det är dags för människorna som stannat kvar i 1800-talskulturen att bli en del av den moderna mänskligheten, i alla fall om de någon gång ska kunna återintegreras på Jorden, menar Archer. Men det kommer att ta lite tid. För den här gången är Enterprise för liten för att kunna ta med sig de 6 000 människorna hem. Och så har de ju ett annat uppdrag att slutföra först. Det där med Xindierna och deras massförstörelsevapen. Men Archer lovar att man ska komma tillbaka. Någon gång. Snart.

Teman kring slaveri, cowboys och rasism blandas här i ett och samma avsnitt. Fast mest av allt känns det som om skådespelarna och regissören tycker att det är lite lajbans att kunna frossa i kulisser och kläder från westernfilmer – framför allt Scott Bakula verkar verkligen NJUTA av att få vara skitsnygg när han lajvar cowboy. Men jag är inte lika förtjust. Kanske hade velat höra lite mer från de förtryckta skagarerna? Hade tyckt att det var soft om de var mer än bara livrädda offer? I stället är det Enterprise som får komma in och återupprätta humanismen, med hjälp av en godhjärtat skollärarinna (som tydligen är 1/4 “skag”, visar det sig).

Däremot är det lite roligt att avsnittet avslutas med att vi får se lärarinnan hålla i en lektion där hon berättar om bröderna Wright och flygplan – händelser i mänsklighetens historia som inträffade efter att hennes förfäder förts bort från Jorden. Och när det gäller filmhistoria noterar jag också att Trip/Tucker tydligen sett Henry Fords alla gamla westerns (även om det förstås inte riktigt betyder att han vet exakt hur man rider på en häst). En annan fiffighet i det här avsnittet var ju situationen där en av de onda cowboysen använder T’Pol som mänsklig sköld. Eftersom planetens 1800-talsbefokning inte känner till bedövningsläget på Enterprises vapen, så väljer Reed helt enkelt att först skjuta T’Pol och sedan den helt förvirrade skurken.

Men små ljuspunkter räcker ändå inte riktigt till. Star Trek har gjort smartare och starkare statements kring rasism än det här. Min kvarvarande känsla är…mest lite ljummen. Som om manusförfattarna och regissören var mer intresserade av att få leka med westernschabloner än att på allvar utforska avsnittets ämne.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 9/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 723 tv-avsnitt.

ENT: Twilight. Det där Archer får tidsparasiter i hjärnan.

Det hade ju varit skönt att kunna fokusera på enbart tv-serien Picard nu, men dessvärre är det också hög tid för mig att avverka Enterprise tredje säsong. Så här kommer några postningar om den, i väntan på mer om Jean-Luc.

Kommer ni ihåg 50 first dates, den där romantiska komedin med Adam Sandler och Drew Barrymoore där hennes korttidsminne hade försvunnit? Men där han ändå lyckades få henne att gifta sig med honom, även om han på slutet fick inleda varje dag med att han visade en liten film som förklarade att de var gifta med varandra även om hon inte kom ihåg att de ens träffats? Här har kapten Archer drabbats av samma syndrom, fast den här gången är det förorsakat av ryndparasiter i hjärnan. De hoppade på honom under någon av de där konstiga rumsanomalierna som verkar hända för jämnan i The Expanse.

Allt börjar med en teaser där vi inser att Xindierna håller på att utplåna Jorden, och att Archer blivit avsatt som en kapten. Resten av avsnittet går däremot ut på att låta T’Pol långsamt och pedagogiskt berätta för Archer vad som hänt de senaste tolv åren. Hur hon fick ta över jobbet som kapten efter att hans närminne försvunnit, och hur Enterprise misslyckat med att stoppa Xindierna. Och hur Archer och t’Pol nu lever i den sista kvarvarande människokolonin. Alla andra har xindierna utplånat.

Hmm. Så allt gick åt helvete, alltså. Men hur ska man då göra med resten av säsongen? Ska Archer gå runt med gråfärgat hår då också? Så många frågor dyker förstås upp i i huvudet under det här avsnittet, men inte de där två. Utan snarare “hur ska de klara sig ur det här då”. Vilken typ av tidsanomali kan rädda manusförfattarna och återbörda Archer till den plats i tidslinjen som vi såg honom på i förra avsnittet.

Jo, men det fiffiga svaret är att parasiterna i hjärnan också har någon form av koppling till tidens gång. När Phlox, efter typ 12 års forskande, nu hittat en metod att bli av med parasiterna så lämnar det spår även i det förflutna. De parasiter som Phlox tar bort har försvinner också från gamla röntgenbilder. Varpå han alltså drar slutsatsen att om han tar bort allihopa så nollställs tiden igen. Allt det hemska som hänt när kapten Archer tvingats lämna kaptensstolen kanske då kommer att vara ogjort. Allt är klart för ett lyckligt slut, om inte xindierna hunnit emellan med en stor attack mot kolonin som Archer befinner sig i. Och Tucker, som numera är kapten på Enterprise, prioriterar att försvara den framför att låta Archer genomgå hjärnterapi.

Lyckligtvis hinner Archer fixa en subrymdsexplosion precis innan han dör. Så från att vi fått se honom duka under i en eldstrid med Xindier, så klipper serien till att Archer ligger i sjukstugan och försöker hämta sig från ett slag mot huvudet. Tillbaka i samma tid där avsnittet började, men utan några minnen från den alternativa framtiden.

Inte ens i Star Trek, som ju är en serie som inte drar sig från att ösa på med tidsresor och märkliga konsekvenser av tidsanomalier, så känns det här riktigt okej. Jag menar, tänker jag fem minuter på den här lösningen så får jag tidresepanik. Varför nollställs tiden, istället för att vi hamnar i en alternativ tidslinjes verklighet i framtiden? Och vart tar alla parasiter vägen om de försvinner när deras värdvarelser dör? Och hur ska man orka se sådana här Bobby kom ut ur duschen-äventyr när man lite stressat försöker komma till slutet på ett bloggprojekt innan femårsdeadlinen är överskriden?

Ska jag vara lite generös så kan jag ju tänka mig att det här avsnittet ändå fyller en viss funktion när det gäller att förstärka storylinen i de kommande episoderna. När vi nu sett hur illa det skulle kunna gå, så kanske vi på ett annat sätt greppar allvaret i Archers uppdrag, och hur avgörande hans kamp för att oskadliggöra Xindierna är för Jorden och mänsklighetens framtid. Och för oss som fortfarande undrar om T’Pol kommer att bli ihop med Archer eller Tucker så är det här avsnittet en tydlig indikation om att Archer nog är viktigast för T’Pol. Sedan är jag i och för sig lite förtjust i hur T’Pol och Archers samtal om vad som hänt de senaste tolv åren först ser ut att utspelas i en lugn och mysig förortsmiljö. Först när vi ser byggnaden från utsidan inser vi att mänsklighetens sista utpost är en kåkstad.

Å andra sidan har vi ju det där problemet med tidslnjer och orsak/verkan. Alla andra serier som producerats av Star Trek utspelas efter den här serien. Om Archer skulle misslyckas, så borde rimligtvis alla de andra 600 +-avsnitten av Star Trek också bli betydelselösa. Jag är alltså tämligen övetygad om att upphovspersonerna kommer att se till att den här storyn får ett lyckligt slut, snarare än att döda hela franchisen.

Betyg: 3/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 8/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 722 tv-avsnitt.

ENT: The Shipment. Det med kemocite-fabriken och Tuckers misslyckade vapentest.

Det hade ju varit skönt att kunna fokusera på enbart tv-serien Picard nu, men dessvärre är det hög tid för mig att avverka Enterprise tredje säsong. Så här kommer några postningar om den, i väntan på mer om Jean-Luc.

Och nu blev det riktigt sömnigt, tyckte jag. På pappret är det här hyfsat intressant, men genomförandet känns helt utan tempo. Det seeeeegar så att jag nätt och jämnt lyckades hålla mig vaken igenom hela avsnittet.

Kanske beror det halvkassa genomförandet på att det här främst är ett informationsavsnitt. Producenterna tyckte väl att det var hög tid att återvända till Xindierna och deras planer på att utrota mänskligheten. Det innebär förstås nya möten med Xindi-rådet där de enas om att de nog ändå är lite oense. Men det där bio-vapnet man jobbat på ett tag verkar åtminstone redo att testköra.

Tack vare Hoshis telepatiske vän från Exile så är inte våra vänner på Enterprise helt borta i fajten. Man lyckas spåra upp en fabrik där Xindierna framställer kemocite, en viktig ingrediens i deras människoutrotande vapen. För att ta reda på mer åker Archer, Reed och en av de där militärsnubbarna ner till fabriken och kollar in produktionen. Det följer man sedan upp med ett oannonserat hembesök hos en av fabriksbossarna, Gralik. Men oavsett hur mycket man viftar med sina vapen så verkar han inte veta något om massförstörelsevapen eller människor.

Däremot kan han Gralik ge lite bakgrund och sammanhang när det gäller Xindierna och deras historia. Som till exempel att de olika folken där krigade mot varandra i nästan hundra år, och att planetens slutgiltiga destruktion var insekts- och reptilxindiernas fel (de hade lagt en massa sprängämnen på en av planetens seismiska knutpunkter). Det fanns också en sjätte variant av Xindier, en fågelliknande ras, som inte hann fly från planeten i tid. Gralik förklarar också att xindierna numera bor utspridda på olika håll i The Expanse, som till exempel hans egen avlägset belägna hemplanet.

I och med Graliks berättelse blev hela den där motsättningen mellan människor och Xindier mycket mer komplicerad än tidigare för mig. Beskedet Xindierna fått från tidsresenärer, om att människorna skulle utrota dem, handlar alltså i praktiken om att jaga fem olika folkslag på en rad olika bosättningar runt om i The Expanse. Låter ju som en rätt så omfattande uppgift.

Av någon anledning bestämmer sig Gralik för att lita mer på de beväpnade männen som brutit sig in i hans hem, än sina forna fiender från Xindi-planeten. Så han sabbar i smyg hela lasten med kemocite som reptil- och insektsxindierna lämnar fabriken med. Dessutom lyckas Archer smuggla ombord en behållare på Xindiernas skepp, som gör lasten spårbar. Även om Enterprise tydligen tappar bort skeppet ändå, efter typ bara några minuter.

Hela den här fabrikshistorien känns verkligen superointressant, och jag tröttnar rätt så snabbt. Då är det betydligt mer intressant att följa Phlox och Tuckers dekonstruktion av ett av Xindiernas handvapen som lämnats kvar på Enterprise. När de plockar isär geväret upptäcker de bland annat att de innehåller organiska, levande delar som energikällor. Dessvärre har gevären också ett ganska avancerat och farligt användarlås. Om någon som inte är xindier försöker använda det, så sprängs det efter en kort nedräkning. Lyckligtvis hinner Tucker transportera ut Xindivapnet i tomma rymden innan det händer.

Svårt att hålla uppe intresset för det här avsnittet, även om John Cothran Jr kämpar på där, bakom Graliks apmask. Hela avsnittet känns som en transport- och informationssträcka som lätt kunde ha varit hälften så långt. Eller kanske rentav bara tio minuter, om man berättat riktigt effektivt. Vi rörde oss inte många millimeter mot lösningen i det här avsnittet. Gralik kanske var bra på historia, men väldigt oinsatt kring xindiernas planer just nu.

Betyg: 4/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 7/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 721 tv-avsnitt.

ENT: Exile. Det där Hoshi blir uppvaktad av en trånande telepat.

Mer om tv-serien Picard hittar du lite längre ner i bloggen. Måste nämligen parallellt med skrivandet om Jean-Lucs äventyr försöka avsluta skrivandet om den gamla Star Trek-serien Enterprise.

Efter rymdzombierna i förra avsnittet så blir det ett lite mer sagoliknande tema i Exile. För det kan väl inte bara vara jag som tycker att den här historien påminner extremt mycket om Skönheten och odjuret. I alla fall till en början.

Hoshi lockas till en avlägsen planet genom lockrop från Tarquin, en telepat som uppenbarar sig för henne ombord på Enterprise. Han verkar helt utan problem kunna läsa hennes tankar, och lovar att hjälpa till med att spåra upp Xindierna om hon kommer förbi på besök. Men när Sato anländer till varelsens gotiska slott så har han ett helt annat utseende än det han visat henne på skeppet. Mer insekt än prince charming, liksom.

Enterprise lämnar Hoshi på slottet och far vidare för att kolla upp om det finns en till gigantisk sfär ute i The Expanse. Tanken är att det är de två sfärerna som framkallar anomalierna i The Expanse, de plötsliga rumsliga förändringar som hotar att skada både skeppet och personalen. Om man kan kartlägga även den andra, så borde det gå att göra en karta så att Enterprise kan styra undan från alla de där fartbulorna ute ii Expanserymden. Mest dramatiskt blir det när en skyttel startar av sig själv, och lämnar Tucker och Archer kvar på sfären ensammas. Lyckligtvis fixar de att skjuta ner sitt eget skepp, så att det studsar ner på sfären igen.


På sitt håll inser Hoshi gradvis att det är något skumt med Tarquin. Att hans plan inte alls är att hjälpa henne, utan att han tvärtom vill behålla henne kvar på sin planet. Han har tänkt sig att hon ska bli en i raden av följeslagare som han haft på sitt slott (tydligen lever han jättelänge, för Hoshi hittar fyra gravar ute i trädgården). Och han drar sig inte för att använda sina krafter för att få som han vill. Låtsas till exempel att han är kapten Archer, som försöker övertala Hoshi att stanna kvar hos Tarquin. Men Hoshi genomskådar bluffen, trots allt.

Lyckligtvis är Tarquins långdistanstelepati beroende av ett skört glasföremål som förstärker de signaler han skickar och tar emot. Hoshi hotar till sist att kasta den i backen om han inte släpper henne. Och då ger han till slut efter. Plus att han överlämnar lite info om Xindierna. Mest av allt är han ju kär i Hoshi.

Hur det gick med undersökningen av den där andra sfären? Jodå, den fanns. Dessvärre hittar T’Pol indicier som tyder på att det åtminstone finns mer än 50 sfärer till som styr anomalierna. Någon har gjort det riktigt jobbigt för utomstående att navigera i den här delen av galaxen. Men vem?

Exile påminner en smula The Squire of Gothos i originalserien. Det där Kirk och de andra hamnar i klorna på Trelane, en varelse med med allsmäktiga krafter. Men förutom den blinkningen (han och Tarquin heter ju nästan samma sak), så tycker jag att det här avsnittet inte riktigt leder någonvart. Framför allt är det ganska förutsägbart med den där kåta telepaten som dreglar över Hoshi. Att lämna henne ensam på den där planeten låter ju verkligen mer än korkat. Även om Tarquin använder sina krafter för att återskapa pizza och burgare när han bjuder på middag.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 6/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 720 tv-avsnitt.

ENT: Impulse. Det med vulcanzombierna.

Det hade ju varit skönt att kunna fokusera på enbart tv-serien Picard nu, men dessvärre är det hög tid för mig att avverka Enterprise tredje säsong. Så här kommer några postningar om den, i väntan på mer om Jean-Luc.

Det är lite kul att den allt märkligare tillvaron i The Expanse verkar öppna upp för raka och rätt härliga flirtar med genrefilmen. Som den här zombiehyllningen.

Enterprise snappar upp en nödsignal från ett vulcanskt skepp, Seleya. När man kommer dit för att undsätta så ser hon mest ut som ett drivande vrak. Väl inne i skeppet upptäcker man (lite för sent) att hela besättningen finns kvar ombord, men att de förvandlats till okummunicerbara zombieliknande varelser. Nu finns det inte längre något som håller tillbaka den vulcanska våldsamheten och ilskan – men av någon anledning får det också vulcanerna att se ut som levande döda. De visar sig däremot vara smarta zombies, som vet hur man använder skeppets funktioner för att göra det omöjligt för inkräktarna att ta sig därifrån. I alla fall levande.

Hur blev det så här då? Jo, de skeppsbrutna zombievulcanerna befinner sig mitt i ett asteroidfält med stenar fulla av terrellium. Ämnet, som verkar vara det enda som kan skydda skepp från områdets märkliga anomalier, gör tydligen dessutom vulcaner galna, och efter en kort tid ombord på det vulcanska skeppet så börjar även T’pol bli påverkad. Och knäpp.

Jag tycker att det här är ett av de mer lyckade Enterprise-avsnitten på länge. Det känns som om man haft riktigt kul med alla zombiejakter, bakhåll och plötsliga utbrott av galenskap. Som i teasern, där T’Pol är spritt språngande och paranoid. Handlingen hoppar sedan tillbaka en dag, till tiden för anropet från Seleya. Och så får vi alltså följa med T’Pol in i galenskapen.

Måste kanske plocka ut några favoritscener. Som när Reed, Archer och de andra måste balansera på en smal balk över en gapande hål i golvet för att undkomma zombierna. Precis som det också är schysst att man avslutar T’Pols helvetesdygn med en lite härlig zombiemardröm. Och, förlåt att jag tjatar om tredje säsongens realism, men visst är det ett ovanligt deppigt besked som doktor Phlox får ge i det här avsnittet. Att det är för sent för att kunna bota zombievulcanerna, och att de måste lämnas åt sitt öde på skeppet – som i och för sig exploderar när Enterprisecrewen dragit därifrån. Zombievulcanerna behövde helt enkelt inte lida så mycket i ensamhet ombord på skeppet Seleya. Ja, till och med Tuckers utflykt in i asteroidbältet var rätt kul.

Bland det kanske mest omvälvande i det här avsnittet, var att Jolene Blalock (T’Pol) ju nästan är riktigt bra den här gången. Kanske lite lättare att skådespela om man har lite mer att jobba med mer än att bara se sur ut hela tiden.

För övrigt, inte så mycket mat eller sex i det här avsnittet. Däremot lite Filmhistoria: I T’Pols dröm tittar man på en komedi på filmkvällen. Men vi får aldrig veta vilken. 🙁

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 5/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 719 tv-avsnitt.

ENT: Rajiin. Det med sexarbetaren som var hemlig agent.

Det hade ju varit skönt att kunna fokusera på enbart tv-serien Picard ett tag nu, men dessvärre är det hög tid för mig att avverka Enterprise tredje säsong om jag någonsin ska komma ikapp med den här bloggen. Så här kommer några postningar om den gamla serien, i väntan på mer om Jean-Luc.

Vilket är det enklaste sättet att infiltrera Enterprise på? Jo, genom att skicka en agent som klär ut sig till lättklädd blondin. Under ett besök på en marknadsplats ser Archer den prostituerade Rajiin, som bjuds ut till högstbjudande av sin “ägare”. Han verkar bli vimmelkantig av att bara möta hennes blick. När hon en liten stund senare flyr från det som mest påminner om en slavauktion och ber om hans beskydd, så kan han inte säga nej. Det finns ju inget prime directive, ännu. Så han kan ju fortfarande göra lite som han vill i kontakterna med andra världar och civilisationer. Men lite udda är det.

Men Rajiin visar sig vara en skum typ. Hon har ett ragghypnotisera folk som gör dem helt borta. Ska man tänka att Archer inte helt styrs av kättja, så kanske vi kan säga att det var det som hände med honom på marknaden. Rajiins uppgift ombord på Enterprise verkar vara att scanna av besättningens kroppar. Det gör hon genom att typ trycka sig själv mot dem, eller bara smeka dem på ett lite för intimt sätt. Det är när hon våldför sig på T’Pol som hon till sist ertappad och avslöjad. Men hon räddas ganska omgående av ett gäng Xindi-krigare, både insekterna och reptilerna. De använder hennes bioskanningar för att kartlägga människornas fysiologi, information som sedan ska anvädas för att skapa ett bio-vapen. Ni vet, det där som ska utplåna mänskligheten.

Det är alltså dags för ett Xindi-avsnitt igen. Den här gången får en lite djupare inblick i hur deras möten ser ut, och gänget runt mötesbordet verkar långt ifrån ense om bästa sättet att ta sig an människoproblemet. Tyvärr märker jag redan i det här avsnittet att xindierna gör sig bäst i små doser. Allt det som jag tyckte var spännande och fascinerande i säsongens första avsnitt, känns nu snarare lite pinsamt.

Då är Xindierna lite coolare när de är i strid. Och Enterprises besättning har inga större problem med att frita sin agent – vilket förstås får mig att undra varför de inte bara skjuter ner Enterprise och tar alla ombord till fånga. Både numerärt och sett till vapenarsenal så verkar man ju extremt överlägsna. Varför då dra ut på processen? – ja, förutom att serien ska hålla på en hel säsong, då. Det enda logiska argumentet är väl just de väldigt skilda åsikterna om hur man ska tas med människorna. Inte ens beslutet om att leja en agent var egentligen förankrat i Xindiernas stora råd.

Rajiin är ändå lite smart dramaturgiskt uppbyggt. Jag trodde nog att det var knepet och knåpet med att framställa flytande Trellium-D som skulle vara avsnittets drama. Visst, det börjar explodera och så, och man verkar långt ifrån att kunna använda det som skydd mot anomalierna, men hotet från Rajiin visar sig efter ett tag vara det verkliga problemet.

Ett lite rörigt avsnitt, det här. Tropen med den förföriska sexarbetaren som också är hemlig agent gör mig inte direkt överlycklig. Och när hon väl visat sig vara en skurk, så ska hon ändå vara lite mjuk och ångerfull, och till och med försöka försvara mänskligheten på Xindiernas möte.

För övrigt: Mat: Tucker betalar för formeln för hur man framställer Trellium med helt vanliga kryddor, bland annat cayennepeppar. Massage: Tucker och T’Pol fortsätter med sina massagesessioner – även om Tucker berättar att folk ombord på skeppet börjat snacka om att de tillbringar sena kvällar tillsammans.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 4/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 718 tv-avsnitt.

Star Trek-serier: Picard, Countdown. En tecknad prequel till tv-serien.

Man ska inte låta sig avskräckas av det här omslaget. Även om det nog är ett av de fulaste serietidningsomslag jag sett. Men för den som vill ha lite mer kött på benen kring den där supernovan som förintade Romulus och Picards kamp för att rädda den hotade befolkningen där, så är det tredelade äventyret Countdown ett ganska matnyttigt bidrag.

Som jag tidigare nämnt så har ju böckerna och serietidningarna som skapas kring ett franchise som Star Trek en lite speciell karaktär. De skapar ju en lite mer utbroderad och fyllig bild av tv-seriernas universum, men ska samtidigt inte påverka eller begränsa Star Treks kanon eller tv-seriernas intriger för mycket. Så de måste uppehålla sig vid händelser som är hyfsat oviktiga eller i alla fall marginella för att inte alltför snabbt bli offrade och överkörda når någon tv-producent eller filmregissör bestämmer sig för att strunta i seriealbum och romaner och köra sitt eget race.

Ett bevis på dessa produkters flyktighet är till exempel att det redan finns ett seriealbum om Picard och romulanerna med namnet Countdown. En prequel till den första rebootade Star Trek-filmen 2009. I den är storyn om Datas död och återkomst en helt annan än den som nu berättas i Picard. Ska man se användandet av samma titel som en signal om att den här tecknade serien ersätter den gamla? Hur som helst, även om det här är en prequel till tv-serien så får vi inte reda på hela historien kring Picards försök att evakuera romulanerna från den hotande supernovan. Men däremot om en liten del av hans ansträngningar. Ett enskilt och avgränsat äventyr, som egentligen främst fungerar som en förklaring till hur de två romulanska Tal Shiar-agenterna Laris och Zhaban hamnade på Picards vingård.

Handlingen utspelas på Yuyat Beta, en romulansk koloni som förklarar sig villig att låta sig evakueras av Federationen. Väl där inser Picard att det finns en urbefolkning på planeten som Romulanerna inte räknat in när de underrättade honom om hur många som behövde hjälp. Romulanernas tänkte helt enkelt bara lämna kvar dem på planeten, och strunta i att hela folket riskerades att utrotas. Den typen av rasism kan givetvis inte Picard acceptera, men hans protester leder bara till att han kastas i romulansk arrest. Sedan följer en handling med så pass mycket dubbelspel att jag överväger att kalla det för kvadrupelspel. Det vill säga, många (och rätt ansträngda) vändningar.

Men lite matnyttiga saker finns här också. Bland annat får vi se Geordi La Forge sitta och leda arbetet med att bygga flottan som ska undsätta romulanerna, just på det skeppsvarv vid Mars som vi vet kommer att utplånas i framtiden. Vi får här också en första titt på romulanexperten Raffi Musiker. Det är hon som Jean-Luc försöker få kontakt med i avsnitt två av tv-serien. Här ges en liten glimt av deras gemensamma historia, däremot ingen förklaring till varför hon inleder en konversation med honom genom att sikta med ett vapen. Lite besviken faktiskt på hur lite plats Musiker fick här – förutom att hon envisas med att kalla Picard för JL så gjorde hon inget större intryck.

Jag var väldigt entusiastisk när jag läst första delen av det här äventyret, men tyckte sedan att det långsamt gick utför. Första delen var bra, andra hyfsad, medan den sista och avslutande delen var rätt dålig. Intrigen kändes sådär, och mestadels baserad på massor av prat.

(SPOILER!!!!)Är ju också lite allergisk mot slut som i allt för stor utsträckning bygger på någon slags Deus ex machina-lösning, det vill säga att räddningen anländer i sista minuten från en hjälpare som vi som läsare inte ens visste fanns. (SLUT PÅ SPOILER).

En del av de här serietidningarna tillåter sig sjålv att flippa ut lite, och ta ut svängarna lite mer än tv-serien. Men så är det inte här. Kanske beror en del av försiktigheten faktiskt på att den tecknade Star Trek-serien och de andra kringprodukterna håller på att få en högre status. Tv-seriens producenter är inblandade i storylines, och det har till och med surrats en del om att just det här, nya Countdown-albumet eventuellt ska ses som “riktig” kanon. Samtidigt så raderar tv-serien Picard troligtvis ut massor av The Next Generation-romaners storylines bara genom sitt första avsnitt. Fast, å andra sidan. När var något okomplicerat senast i Star Trek-universumet?

Betyg: 6/10.

Star Trek: Picard, Countdown av Kirsten Beyer, Mike Johnson, Angel Hernandes och Joana Lafuente. Den här texten handlar om de tre digitala utgåvorna av Star Trek: Picard. Ett samlingsalbum kommer ut senare i vår.

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer, 717 tv-avsnitt, bloggat om fem Star Trek-romaner och tre seriealbum. Och lite till.

Picard: Maps and legends. Konspirationen tätnar.

Jaha, vi är alltså inne på avsnitt två, och jag förstår FORTFARANDE inte riktigt vad Picard handlar om. Undrade lite hur pass oförståeliga de var för en utomstående, så jag testade att visa de två första avsnittet för min kille. Han är kanske inte direkt en Star Trek-noob – han har tvingats se lite Deep Space Nine, Voyager och Enterprise på sistone – men inte heller superengagerad. Och, jo, han hade en hel spann full med frågetecken efter den här inledningen på serien.

Picard känns ju verkligen som en serie som kräver en del förförståelse – eller att man verkligen är inställd på att bara åka med och se vart färden bär en. Men framför allt är det här väl en serie som är skräddarsydd för spekulationer på nätet. Leta ledtrådar, göra förklarande videor, komma med avancerade gissningar inför det som komma skall. Picard verkar helt enkelt vara konstruerad efter den mall som Discoverys andra säsong följde. Ett sätt att göra tv på som fångar tittarna vecka för vecka, och kan samspela med sociala medier och fandomen. Ett annat exempel, utanför Star Trek-univsersumet är till exempel Westworld.

Jag är egentligen inte riktigt särskilt förtjust i det här sättet att berätta på, men tycker att det fungerar lite bättre om man åtminstone ser till att ha en avslutad berättarbåge inom varje avsnitt. Det har däremot inte Picard bjudit på – utan fans har börjat beskriva den snarare som en tio avsnitt lång film. Å andra sidan, om man väl bestämmer sig för att gå all in i Picard-versumet, så blir förstås resan lite roligare. Så nu har jag köpte den tecknade serien Countdown – som berättar om händelserna som leder fram till serien. Och hittat två, tre bra youtubekanaler som förklarar allt jag missat. Har dock inte börjat kolla ordentligt på after show-programmet ännu, trots att det är lett av Will Wheaton. Så skraj för att de ska spoila saker och ting.

Allt mitt tjat om mysteriet till trots, visst bjöds det på en hel del information i det här avsnittet – även om vi kanske inte är helt säkra på hur den hänger ihop. Här är veckans viktigaste lärdomar:

Picards romulankompisar är inte bara tjänstefolk
Laris och Zhaban, de två romulanerna som bor med Picard på hans vingård, är långt ifrån några snälla birollsfigurer som hjälper till med hushållet. Nej, det här är två före detta agenter från romulanernas hemliga polis: Tal Shiar.

De romulanska mördartrupperna är kanske ännu hemligare än vi trodde.
I en lite överdramatisk scen berättar Laris att hon tror att de som dödade Dahj kan vara medlemmar av Zhat Vash – en ännu hemligare romulansk organisation än Tal Shiar. En grupp vars drivkraft tydligen är att bekämpa AI och syntetiskt liv. Därav jakten på Dahj (och troligtvis även hennes syster)

Picard är inte lika poppis inom Federationen som han trodde
Att gå ut i direktsänd tv över hela galaxen och dissa Stjärnflottan och Federationen (som Picard gjorde i förra avsnittet) är eventuellt inte det ideala förspelet till att försöka få igenom en begäran om att på nytt få vara en del av organisationen. Men inte heller det där närmandet görs på ett sådär jättesmidigt sätt. Att bara dyka upp på någons kontor för att begära en titel, ett skepp och en besättning för att utreda ett mystiskt hot som låter som en förvirrad mans fantasier är inte sådär supertaktiskt. I samtalet som följer – ochj som verkar ha fått mest uppmärksamhet för att ordet “fuck” yttras för tredje gången i en Star Trek-serie – får vi belägg för att Federationen kanske inte är så genomgod som vi trodde. Att hjälpa romulanerna när de var hotade av supernovan visade sig på sin tid vara ett kontroversiellt beslut. Några planeter ska till och med ha hotad med att lämna Federationen om räddningsarbetet återupptogs.

Stjärnflottan är inte heller riktigt vad den brukade vara
Det hade eventuellt kvittat vad Picard sagt vid det där mötet där han ville få sig tilldelat ett skepp. Det verkar nämligen som om Stjärnflottan infiltrerats riktigt duktigt av romulaner (Zhat Vash? – var det verkligen nödvändigt att göra romulanerna så pass hemlighetsfulla att de till och med har en extra hemlig säkerhetstjänst som styr den andra, bara ganska så hemliga polisen? Men med ett ännu fånigare namn?). Och de vill dels sätta stopp för Picard, dels komma åt Dahjs syster Soji. Men ingen av de infiltrerande agenterna ser förstås ut som en romulan. Artöverskridande kosmetiska operationer är ju en stapelvara inom Star Trek-konceptet numera.

Narek går sängvägen
Den agent som ska närma sig Soji ser däremot ut som en romulan. En het romulan. Han heter Narek, men är rätt så kuvad av sin bossiga syster, löjtnant Rizzo (hon ser däremot ut som en människa –ja en del på nätet tror kanske att hon till och med är Nareks bror). I en scen mellan Narek och syrran blir det då äntligen ett riktigt, präktigt överspel i den här serien. Rizzo är en tvättäkta superdramatisk ärkeskurk till kvinna – lite som Diana i V ungefär, minus camp. Narek, å andra sidan, inleder sitt övervakningsuppdrag genom att ligga med Soji – så han kanske måste läxas upp då och då, när arbetsmetoderna blir för okonventionella.

Vem spionerar på vem?
Fast jag är inte riktigt säker på om det är Narek som är den som håller Soji under övervakning, eller om det är tvärtom. Soji har många frågor som hon ställer till romulanen, utan att få några svar. Extremt nyfiken, verkar det som. Samtidigt som det nästan verkar vara som en hobby i sig att få en romulan att överhuvudtaget berätta någonting om någonting.

Borgkuben som näringsverksamhet
I det här avsnittet ser vi också vad romulanerna egentligen håller på med i den där gamla skadade borgkuben. Sakta men säkert jobbar man sig igenom maskiner och drönare, och försöker dra nytta av den teknik man stöter på. Men det är tydligt att Soji har en lite annorlunda agenda än romulanerna. Hon ser drönarna som individer, inte namnlösa inaktiverade maskiner. Är det på grund av att hon är en syntetisk varelse? Betyder det här att hon är “aktiverad”, och har har tillgång till sina syntkrafter? Och vad har hon i så fall för syfte och plan med sin vistelse i borgkuben?

Kan vi lita på Picard?
Ett tema som eventuellt kan återkomma framöver i serien är den neurologiska avvikelse som Picard påminns om i det här avsnittet. Den som etablerades i The Next Generation-avslutningen All good things, och som kan leda till paranoia, hallucinationer och verklighetstrogna drömmar. Det vill säga, hur mycket av det som händer i den här serien är Picards egna fantasier? Alternativt, hur mycket av det som är sant som Picard säger kommer folk att avfärda som hjärnspöken?

Fast det allra göttigaste i hela avsnittet är väl ändå själva starten. En återblick till de dramatiska händelserna på First Contact-dagen år 2385. Där ser vi en syntetisk varelse dra igång det som sedan innebär undergången för både skeppsvarvet Utopia Planitia Fleet Yards och kolonierna på Mars. En imponerande läskig scen. Men en lite mer pedagogisk visualisering av det som hände, bra för oss som tyckte att det gick lite väl snabbt när den här händelsen skulle återberättas i första avsnittet.

Nu när jag gnällt om all mystik, så kan jag väl också säga att handlingen börjar hänga ihop lite mer redan här i andra avsnittet. Å andra sidan kan det ju bero på att jag börjat kolla fansidor. Men vi befinner oss fortfarande i expositionsdelen av den här berättelsen. Alla huvudpersoner är inte på plats ännu, avsnittet slutar ju med att han säker upp en person från sitt förflutna för att be om hennes hjälp. Kan det kanske ta hela första säsongen att få ihop hela Picards superteam?

Tills dess får vi kanske nöja oss med att götta oss åt roliga kommentarer, som när Picard säger “I’ve never really cared for science fiction”. Eller när läkaren säger “for a relic you’re in excellent shape”. Sedan är det ju också lite roligt att se vad vissa delar av trektwitter väljer att lyfta fram ur avsnitten. Den allra bästa repliken ur avsnitt två kanske ändå var “I didn’t know Romulans could be so hot”.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 2/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 717 tv-avsnitt.

Picard: Remembrance. Att skapa en tidslinje, ett mysterium och en koppling till tidsandan.

Jag var tvungen att se Remembrance två gånger. Irrade bort mig lite första gången, och liksom fastnade på detaljer om tidslinjer, Romulus utplånande och bannlysningen av syntetiska existenser. Och det var ju lite trist av mig. Fast det var väl inte bara jag som tyckte att expositionen i form av en intervju med en illasinnad journalist var lite forcerad? Och stel? Hade nog hellre haft en berättarröst som summerade vad som hänt, än ytterligare en upprepning av världens tristaste journalisttrope (såååååå trött på scoophungriga journos som bryter alla löften och överenskommelser så fort det är skarpt läge och direktsändning – journalistföraktet kan väl ändå få vara försvunnet i en utopisk framtid?).

Samtidigt förstår jag att det krävdes en hel del exposition när Picard nu skulle inkorporera den första rebootade Star Trek-filmen i sin världsbild. Alltså inte den alternativa Kelvin-tidslinjen som de rebootade filmerna mestadels utspelas i, utan det som utlöste den. Det faktum att Romulus slukades när en stjärna blev en supernova, och att Federationen inte gjorde allt man kunde för att hjälpa dem. Kanske skulle jag ha kollat på den här filmen innan jag såg första avsnittet av Picard – bara för att fräscha upp minnet kring allt som hänt.

Efter att jag har fokuserat på prequelserien Enterprise ett tag, så blir det väldigt förvirrande att nu återvända till framtiden. Framför allt eftersom det är framtidens framtid. Picard utspelas alltså efter i stort sett nästan allt annat som producerats i Star Trek, någonsin. Eller om jag försöker uttrycka det i årtal i stället.

Star Trek: Nemesis – år 2379.
Första Star Trek-rebootfilmens framtidsscener: 2387
Picard: 2399

Men sedan har vi ju några avsnitt av de gamla serierna som också utspelas långt bort i tidslinjen, ännu senare än Picard. Säsongsavslutningen av Voyager, Endgame, utspelas till exempel år 2404. The Visitor (Deep Space Nine) – där Jake minns sin farsas försvinnande, år 2450. Och så finns ju det där konstiga museiavsnittet av Voyager, Living Witness, som utspelas så sent som 3074. Och sen har vi ju den kommande tredje säsongen av Discovery, som väntas vara förlagd så pass långt in i framtiden som år 3186. )Jag är ledsen för kalenderuppställningen, men var bara tvungen att få ner alla de där årtalen på ett och samma ställe).

Men det är inte bara de gamla serierna som man skapar broar till i den här filmen. Vi har också den short trek-historia som släpptes i USA i början av januari – Children of Mars (så OHYGGLIGT irriterande att Netflix inte lägger upp de där kortfilmerna när de kommer i USA, sist kom de upp på sajten först i samband med säsongspremiären på Netflix).

Vilka teman introduceras då här i det allra första avsnittet av Picard.

  1. Picard och Stjärnflottan.
    Picard har hoppat av Stjärnflottan efter att man inte gett den hjälp till Romulus som de hade behövt vid supernovakatastrofen. Men på sin vingård bor han tillsammans med två romulaner, som tydligen är extremt tacksamma över något som han gjort. Så helt på minus gick han tydligen inte ur den här konflikten.
  2. Syntetiska livsformer är förbjudna
    Ett gäng högintelligenta androider förstörde inte bara hela den räddningsflotta som skulle skickas till Romulus, utan också hela kolonin på Mars. Efter det har Federationen helt förbjudit denna osäkra och opålitliga livsform. Hur det gått med hologrammen (som typ hololäkaren i Voyager) är mer oklart. Vi ser ett hologram i ett arkiv, men det verkar inte alls lika drivet och egocentrisk som Voyagers neurotiska doktor.
  3. Data är borta, och hans imbecilla brorsa också
    I slutet av Nemesis är Data död, men verkar kanske ha lyckats överföra alla sina minnen och personlighet till sin något mer primitiva föregångare B-4. I det här avsnittet får vi veta att så inte var fallet. B-4 är en besvikelse och Data verkar vara borta för evigt. Förutom att han hemsöker Picard i hans drömmar.
  4. Men Data kanske har virtuella döttrar…
    Men få dödsfall är ändå helt permanenta i Star Trek. Nu verkar det som om någon, eventuellt en forskare vid namn Bruce Maddox, försökt rekonstruera Data utifrån någon form av fraktalneuronkloning. Att man utifrån en enda neuron skulle kunna återskapa hela Data, rller i alla fall en liknande varelse. För Picard kontaktas av en ung kvinna vid namn Dahj. Hon har plötsligt blivit “aktiverad”, fått tillgång till krafter och kunskap som hon inte visste att hon hade (som till exempel att ensam kunna neutralisera ett helt gäng romulanska agenter), och en av de minnesbilder som nu dykt upp i hennes hjärna är Picard. För att göra allt extra kusligt så ser hon precis ut som en kvinna på en tavla som Data målade och gav till Picard.

Precis som med Discovery, så är serieskaparna (bland annat författaren och numera showrunnern Michael Chabon) extremt bestämda i sina strävanden att visa fansen att man är supernere med Star Trek. Det finns alltså ett gäng referenser och namn och företeelser som syftar tillbaka på tidigare avsnitt och filmer (här är en liten film för dig som inte orkade googla efter avsnittet – även om jag vet att de flesta av de som läser den här bloggen spottade alla referenser direkt). Själv tycker jag att det här faktisk gör premiäravsnittet lite baktungt. Det är så mycket mysterium och ledtrådar och oklarheter och blinkningar att en del av återseendets glädje faktiskt grumlas något. Visst bjuds det på action, hemliga soldater, eldstrider, slagsmål och mord – men jag hade gärna sett Picard ägna hela första avsnittet åt att enbart dricka koffeinfri Earl Grey på sin veranda.

Ungefär som i Hitchcocks Psycho så uppstår ett slags chockeffekt redan i första avsnittet – då vi tittare mister en huvudperson vi investerat en hel del känslor redan en bit in i första avsnittet. Det är Dahj som dödas av ytterligare en grupp av svartklädda agenter. De visar sig nu vara Romulaner som bland annat kan spotta grön frätande vätska som dödar Dahj. Picard är förstås förkrossad över det som hänt, men när han snokar vidare så visar det sig att Dahj borde ha en tvillingsyster, ytterligare en Data-dotter eftersom de alltid skapas i par. Och avsnittet avslutas mycket riktigt med att vi får se en ung kvinna vid namn Soji flirta med en skäggprydd romulan. De befinner sig på en romulansk bas som visar sig vara inhyst i en gammal borgkub. En något DRAMATISK avslutning, eller hur? Det är ju ytterst sällan som borgkuber visat sig leda till något gott.

Jag fick också en känsla av att Picard eventuellt kommer att slänga in lite referenser till flyktingar och terrorism i den här säsongen. Romulanerna verkar ju i stort sett vara hemlösa i galaxen, samtidigt som det verkar väldigt ovisst vems ärenden de där romulanagenterna går. Vi får se hur krystat det där blir.

Jag är så extremt kluven kring det här avsnittert. Jag kan älska ihjäl Star Trek-spinoffs lika mycket som någon annan, och precis som i Discovery så ser det ju ohyggligt bra ut rent visuellt. Finishen är perfekt, effekterna snygga och looken helgjuten. Men Remembrance gjorde mig lite utmattad. Lite samma fenomen som uppstått av vissa Discovery-avsnitt. Det är så mycket information, som dessutom är extremt vag. Rent generellt känns det också som om berättartekniken är ganska lik den modell som användes i Discoverys andra säsong. Ett mysterium som ska lösas, hemliga organisationer som arbetar i det fördolda och massor av hintar och ledtrådar som man inte kommer att förstå förrän långt senare. Eller når man sett en “explained”-video på nätet.

Kanske är det bara jag som blir kränkt över att jag, efter mer än 700 avsnitt, fortfarande inte riktigt hänger med på allt som händer. Hur som helst tycker jag att det hade varit mycket bättre att inleda serien med ett dubbelavsnitt, så att man på allvar fick igång historien. För jag tror och hoppas att handlingen inte bara består av mysterier, utan ganska snart drar igång på allvar.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 1/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 716 tv-avsnitt.