Lower Decks: Strange Energies. När en hustvätt leder till en demonhuvudattack.

Lower Decks skapare växlar upp Star Trek-referenserna ytterligare några snäpp i starten för säsong 2, men man är samtidigt pedagogiska nog att nämna namnet Gary Mitchell flera gånger, så att de som vill kan googla sig fram till vad det EGENTLIGEN handlar om. Det här är nämligen en story som lånar rätt mycket från originalserieavsnittet Where no man has gone before. Fast man tar förstås konceptet med en person som får gudalika krafter ännu lite längre och låter Jack Ransom bli så mäktig att en gigantisk version av hans huvud flyter runt i rymden och hotar Cerritos med en snar undergång (han får två händer också, efter ett tag, att bita sönder ett rymdskepp utan att ens kunna hålla i det är lite bökigt).

Det är inte vilken demonisk ilska som helst som ligger bakom attacken, utan nepotism och en allmän brist på en bra hr-ansvarig. Det vill säga, det faktum att kapten Freeman låtit sin dotter (Mariner) bli försteofficer har gjort att Ransom blivit utmanövrerad till en marginell roll i arbetet på skeppet. Superkrafterna, däremot, är av äkta demoniskt virke. De fick Ransom när Mariner, motvilligt sanktionerad av sin morsa, bestämt sig att tvätta några byggnader på en planet man besökte, och av misstag avtäckte någon form av energikula som gjorde Ransom till en demon-liknande varelse. En demon vars största intresse är att skapa kloner som är intresserade av träning, samt ifrågasätta bemanningen ombord Cerritos.

Ransoms jättehuvuds ingripande tvingar dock både mor och dotter att erkänna att de inte trivs med sin nya, på ytan avslappnade, relation. Det vapenstillestånd som råder mellan de två gör egentligen bara dem obekväma och frustrerade. För att vara riktigt tillfreds måste helt enkelt Freeman kasta sin dotter i finkan då och då. Och Mariners upptåg måste kan inte vara godkända av mammabossen om hon ska kunna njuta fullt ut av det hon gör.

Serieskaparna fortsätter alltså att fokusera på förra säsongens huvudhandling, mor-dotter-relationen, även när man drar igång säsong två. Men de sista skälvande minuterna av Strange Energies väcker ändå mitt hopp om att man kommer att expandera sitt fokus framöver. Där får vi följa en vettskrämd Boimler ombord på Rikers skepp Titan. Hoppas vi får se lite mer från det skeppets äventyr, innan Boimler så småningom troligtvis bestämmer sig för att han egentligen passar bättre i bakvattnet hos Cerritos än i stridens hetta tillsammans med Riker.

Mariners utflykt till försteofficerstjänsten blev kort även den här gången. Och det tror jag är bra för serien, som ju ändå ska handla om de där personerna inom stjärnflottan som är utbytbara och mest gör det trist skitjobb ombord. Ett perspektiv som väl faktiskt kommit bort redan tidigare i serien. Boimler och Mariner har ju inte direkt haft det långtråkigt tillsammans, utan har oftast mer äventyrliga upplevelser än kollegorna ombord. Det mesta klassperspektiv som man lyckats trycka in i serien är väl Boimlers oftast helt resultatlösa försök att göra karriär. Jag skriver oftast, för numera har han ju en ganska het postering ombord på Titan.

Däremot väntar jag fortfarande på att de andra två huvudpersonerna ska få bli lite mer köttiga. Visst, D’Vana Tendi försöker göra någon form av brutal och personlighetsförändrande hjärnreparation på Rutherfords implantat, men även denna rätt våldsamma b-handling får en ganska familjevänlig upplösning. Jag menar, alla har väl redan förstått att Tendi har en crush på Rutherford? När är det dags för Lower Decks att våga ta sig an en lite mer komplicerad relation ombord på Cerritos?

För övrigt tycker jag att hela Tendis rollfigur är FÖR mesig, och att avsnittets inledande holodäcksäventyr gör att resten av avsnittet känns lite urvattnat. Demonhuvud eller ej.

Betyg: 7/10.

Det här är avsnitt 1/10 av Lower Decks andra säsong. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 797 tv-avsnitt. Och lite till…