Lower Decks: Cupid’s Errant Arrow. Det där Boimler drabbas av en dejtingparasit.

Det är ändå något speciellt med en bästis som inte kan acceptera att man dejtar någon som är het. I Boimlers fall är denna bestie förstås Mariner, och eftersom hon både har livlig fantasi och ett överskott av handlingskraft så blir det ganska dramatiskt för Boimler att presentera henne för sin nya flickvän (som dessutom har högre rang än honom, det antyds i varje fall att det inte är något som brukar hända inom Stjärnflottan).

Mariners olika förklaringsmodeller till varför Boimler har en snygg tjej? Tja, första gången hon ser Barbara Brinson krama om Boimler så försöker hon avsluta det holodäcksprogram som hon eventuellt tror är igång. Sen gissar hon på att Brinson troligtvis är en alien, och berättar om en hemsk incident på Deep Space Nine där hennes kompis drömkille visar sig vara en harvongiansk shapeshifter. Som dessutom hann äta upp kompisen innan Mariner hann gripa in. Andra gissningar är att Barbara är en suliban, en omopererad cardassier eller kanske en klon? Ja, hon gör till och med en sån där anslagstavla full med snören som man i alla krimserier på tv för att presentera sina teorier för Boimler. Som kanske inte var helt överlycklig över hennes engagemang i den här frågan.

Men när Boimler får reda på att Brinson haft ihop det med Cerritos egna drömhunk Jet, så blir han däremot enormt svartsjuk, och gör bort sig ett flertal gånger när han försöker imponera/spionera på Barbara som förstås ska jobba supernära sitt ex ett tag. Men trots alla pinsamheter tappar Brinson ändå inte totalt intresset för Boimler. Och som om inte det räckte som bevis för att något skumt var på gång, så hittar Mariner ett urvuxet parasitskal på skeppet. Allt mynnar ut i att det är Boimler som är den som bär på parasiten – den sitter fast förankrad på hans bakhuvud. Och det är förstås den lilla gröna larvliknande saken som gör honom oemotståndlig för Brinson. När parasiten är borta nyktrar hon förstås till och dumpar honom. Några highlights på vägen till upplösningen: Mariner hinner se Boimler naken (det är tydligen något outsägligt hemskt, just sexualitet får alla ombord att uppföra sig som om de vore tonåringar?). Hon bondar också med Barbara medan Boimler är medvetslös, då de passar på att dela de värsta och mest pinsamma misstagen han gjort. Med en bästis som Mariner behöver Boimler inga fiender.

Det finns två helt okej bihandlingar här också. Kapten Freeman tvingas förhandla med NIMBY-aliens samtidigt som hon ska försöka rädda dem från en sönderfallande måne. Till sist inser hon att den som är mest besvärlig att göra till lags bor ensam med sin fru på en egen asteroid (eller var det en planet). Trots hans numerära underläge kräver han specialbehandling. Det får han förstås inte. Och så håller Rutherford och Tendi på att bli tvångsvärvade till systerskeppet Vancouver. Men alla tekniska innovationer till trots, så slåss de för att få vara kvar på sitt gamla risiga skepp. There’s no place like home, antar jag.

Ett betydligt fräsigare avsnitt än det förra, lite sega. Visst, det kanske var lite mer tufft och politiskt att driva med några av Star Trek-franchisens misslyckade flirtar med religiös och andlig tematik. Men Star Trek och parasiter har alltid varit en osedvanligt lyckad kombination. Så också den här gången.

Betyg: 8/10.

Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 791 tv-avsnitt. Och lite till

Leave a Reply