Alltså, så sent som efter förra blogginlägget reflekterade jag för mig själv kring underanvändandet av holodäcket och dess dramaturgiska möjligheter i den här serien. Men så kommer Crisis point, ett nästan helt holodäckfixerat avsnitt, och jag förstår att man kanske varit tvungna att ransonera lite inför denna brakfest till holointrig.
Här försöker två av våra huvudpersoner använda holodäckets möjligheter för helt skilda syften. Boimler har jobbintervju med kapten Freeman inbokad, och har därför programmerat ihop en exakt simulering av hela besättningen byggd på deras personliga logginlägg (ett material som eventuellt inte är tänkt att användas på det här sättet). Medan Mariner bygger vidare på Boimlers plattform för att skapa ett egocentrerat äventyr där hon äntligen ska kunna hämnas på sin mamma, som ju just är kapten Freeman. Morsam, som understått sig att beordra Mariner att gå till en psykolog. Men utan att hon själv riktigt är medvetet om det, bygger Mariner i det här avsnittet sin egen terapimodell, lite mer actionfylld än terapisoffan.
I det långfilmsliknande äventyr hon sätter samman på holodäcket (med tredimensionella förtexter och allt) spelar Mariner Vindicta, en hämndlysten skurk som anfaller Cerritos. Men det hon inte räknat med är att hon själv också finns i den här holodäckssimuleringen, som en version av sitt vanliga jag. Och holodäcksversionens version är betydligt mer kärleksfull mot sin mor än vad vi brukar få se henne vara. Mariner utkämpar alltså, bokstavligt talat, ett psykodrama på holodäcket. Inte bara med sin morsa utan även med sig själv, där den framprogrammerade versionen av Mariner har bättre koll på både sitt känsloliv och sina drivkrafter än sin verkliga förlaga.
Upplevelsen blir en välgörande terapilektion för den riktiga Mariner. Men dessvärre även en lätt traumatiserande upplevelse för Boimler, som när han kikar in på slutet av “filmen” får reda på att Mariner är Freemans dotter. Och att kaptenen verkligen inte vill att det ska bli allmänt känt ombord. Att sitta inne på den informationen gör Boimler så stirrig att han helt misslyckas på sin jobbintervju med kaptenen. Medan Freeman blir så pass misstänksam när hon ser Mariner harmonisk att hon genast tror att det är något djävulskap på gång och går till skeppets terapeut för att försöka få honom att berätta vad dottern sagt till honom .
Jag har inget emot att det ägnas mycket speltid åt Mariners ansträngda förhållande till sin morsa, men så här långt i serien (och det är ju inte mycket kvar av den här säsongen) så är det också den enda relationen som faktiskt fått utvecklas i Lower Decks. Som ToT skrev i kommentarerna till blogginlägget om Much ado about Boimler så är det ju dessutom så att man redan nästan börjat upprepa sig.: “Mariners historia ju nästan är identisk med den i Moist Vessel, bara byt ut mamman mot gamla bästisen…”. Vid det här laget är det ju bara att acceptera att Freeman v/s Mariner är den långa, sammanhängande storylinen i den här säsongen. Men det gör mig också lite irriterad, det hade ju varit roligare om även de andra tre huvudpersonerna getts lite mer kött på benen.
Fast nu är det här ju trots allt en komediserie, och endimensionella karaktärer räcker ganska långt. Och man kan väl säga att även Star Trek-konceptet i sig är en av huvudpersonerna i serien. Ett huvudsyfte med serien är ju att kärleksfullt driva med det. När man den här gången leker med Star Trek-filmatiseringarnas konventioner så börjar man, förstås, genom att parodiera den sega inflygningen mot Enterprise från den första långfilmen. Men det blir också lite sköj kring holodäckets återkommande figurerer. Som att det är Leonardo da Vinci som på slutet tar kål på den pånyttfödda versionen av den avlidna Vindicta (Jag kanske inte behöver berätta att Vindicta begravs genom att hennes kropp skjuts ut i rymden i en kista och sedan landar på en planet där hon återfår livet. Däremot funderar jag lite på exakt hur det går till när holodäcket tar över en rollfigur som tidigare spelades av en riktig person).
Det var väl också hög tid att ägna lite mer utrymme åt Generalorder Ett/The Prime Directive. Avsnittet inleds med en lite väl initiativrik Mariner som hjälper ett ödlefolk med att störta råttfolket som använder använder dem som matförråd. Man förstår ju också varför Freeman faktiskt är kapten när hon blåser av dotterns revolution och istället löser problemet på planeten genom att erbjuda råttorna matreplikatorer (varför kom ingen på det i Discovery för att rädda kelpierna en gång i tiden). Jag skrockade även en del över Cerritos psykolog, som har ovanan att associera till mat hela tiden. En harmlös rollfigur och ett billigt skämt. Men rätt kul, trots allt.
Lower Decks når nya nivåer av Star Trek-självrefererande här, i och med introduktionen av långfilmskonceptet och väldigt tydliga citat från de riktiga Star Trek-filmerna. Men jag hoppas också att manusförfattarna nu känner sig lite klara med fördjupningar av den här mor/dotter-relationen. Alltså, givetvis kan de få fortsätta att gnabbas med varandra även i fortsättningen, men efter att Mariner i stort sett är redo att ta livet av sin holodäckssimulerade mor så ser jag inte riktigt hur man ska kunna ta det här mycket längre. Nu vill jag veta allt om Rutherfords pappa-komplex i stället. Kanske var det en glimt av det vi fick se när han nu i Star Trek-holofilmen fick en chans att säga till sin chef exakt hur mycket hans beundrar honom.
Betyg: 8/10.
Det här är avsnitt 9/10 av Lower Decks första säsong. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 795 tv-avsnitt. Och lite till…
Det här var nog avsnittet jag skrattade mest åt. Speciellt den långa inflygningen mot Ceritos där chefsingenjören faller i gråt av hänförelse, och när de sedan är ombord och det är lensflare överallt.