Jag hade hört talas om det här avsnittet tidigare. Att Kes faktiskt skulle göra comeback i serien, om än bara för ett avsnitt. Ni har väl inte glömt henne? Den där väna lilla varelsen som följde med Voyager bort från sin hämmande hemplanet. En tid senare lämnade hon ju även Voyager för att fara i väg på egna äventyr i något upplöst läge, mer som en kraftfull telepatisk energi än en person.
Eftersom hennes folk bara lever i några år så har hon åldrats ordentligt nu när hon återvänder till Voyager nästan tre år senare. Dessvärre är hennes ärende inte att arrangera någon slags mysig reunion. Tvärtom, hon är där för att se till att Voyager och dess besättning går under, och för att radera deras gemensamma historia. Och hon dessutom ännu mäktigare än när hon lämnade Voyager.
Så här långt är jag absolut med på noterna. Makt gör ju dessvärre sällan folk trevligare, så jag tycker att det är ganska förväntat att Kes kraschar sitt skepp rakt in i Voyager samtidigt som hon transporterar sig själv ombord.Jag har till och med viss acceptans för att hon travar skitförbannad genom Voyagers korridorer som hon samtidigt sabbar och sliter i stycken med sina mentala krafter. Det är när hon dödar B’Elanna som jag kanske tycker att hon går en smula för långt. Men Kes stoppar inte ens där. Nej, den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes är inte nöjd förrän hon sabbat det här avsnittet helt och hållet, och gjort det till ett TIDSRESEAVSNITT.
Med hjälp av energin från Voyagers warphärd så far den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som- Kes tillbaka i tiden. Tanken är att kidnappa sig själv som lite yngre, och dra iväg med den yngre upplagan till deras gamla hemplanet. Livet som mäktigt telepatiskt väsen i rymden var tydligen inte lika kul som det verkade till en början, och nu vill Kes bara spola tillbaka bandet. Se till att hennes yngre jag aldrig får några idéer om att fara ut i rymden, utan nöjer sig med att hänga med familj och vänner. Den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes drar sig inte heller för att skylla allt jobbigt som hänt på Janeway. Att det var hon som uppmuntrade Kes att utveckla sina telepatiska krafter, HUR KUNDE HON GÖRA EN SÅN SAK??? Så inte nog med att hon tänker kidnappa sig själv, den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes tänker också ge Vidiierna information så att de kan ta kontroll Voyager. Janeway och de andra kommer helt enkelt att bli reservdelslager för den sjukdomsdrabbade rasen, så även om den yngre versionen av Kes inte vill stanna på sin gamla hemplanet så finns det ingen att få hjälp av.
Men där borta, på Voyager från det förgångna, får Tuvok märkliga déjà vu-upplevelser, eller ska man kanske kalla dem för föraningar. Visioner om framtiden, vilket i sin tur får Janeway att inse att någon form av tidsresor skett på skeppet. Vidden av eländet går dock inte upp för henne förrän vidiierna anfaller och hon konfronteras med den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes. En duell som slutar med att Janeway tvingas döda Kes från framtiden.
Tuvoks föraningar gör dock att Janeway och Tuvok kan förändra det som händer i framtiden. Avsnittet hoppar framåt i tiden igen, så att vi är tillbaka i början av avsnittet, då den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes är på väg mot Voyager. Men den här gången vet Tuvok och Janeway vad som väntar dem. Man har till och med spelat in ett holo-meddelande från den unga Kes som säger att allt måste ha varit ett missförstånd, någonstans.
HOLO-KES: Remember me? The innocent child you’re here to save? You blame Captain Janeway, but the choice was yours. You made the decision to leave Ocampa, and you made the decision to leave Voyager. If you’re watching me now, you’ve come back to take revenge on the people who cared about you. That’s not who you are, and that’s not who I am. Don’t do this. Find another way home. Captain Janeway will help you if you give her a chance. Try to remember who you were. Try to remember me.
Och precis så töntigt är det här avsnittet att det där räcker med det där meddelandet för att förvandla den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes till bara en åldrad upplaga av henne. Tre minuters terapi, det var allt som behövdes för att hon skulle bli normal igen, och dra iväg till Ocampafolket på egen hand.
Jag är enormt splittrad efter att ha sett det här avsnittet, som både känns actionfyllt och råtöntigt.
Om vi bara börjar med det här med tidsresan, så känns den lite extra wobbly den här gången. Tuvoks föraningar, var kom det där ifrån? Och hur kan det komma sig att den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes död där borta i det förgångna inte har några som helst konsekvenser för tidslinjen? Jag är inte heller nöjd med att det där holomeddelandet genast får Kes att minnas vem hon brukade vara. På ett ögonblick är hon därmed förlöst från all gammal ilska och ångest.
Två roliga saker finns det ändå i det här avsnittet. Dels att den den-ursinniga-varelsen-vi-känner-som-Kes väljer att hålla sin drogade yngre upplaga gömd i en låda. Jag vet inte, det såg bara så absurt ut. Hon drar ut en låda och där ligger det en kropp. Hennes egen kropp! Det andra är det där med att Tuvok springer på Naomi Wildman i en av sina visioner från framtiden. Ändå lite fnissigt att hennes mors graviditet blir beviset för att Tuvok inte bara hallucinerar (fast i ett annat avsnitt hade man säkert lika gärna kunnat komma till slutsatsen att Tuvok på ett undermedvetet plan snappat upp att Samantha Wildman var gravid).
Men de där två (ganska små) roligheterna hjälper inte upp ett avsnitt som känns hemskt rörigt. Jag tror inte att det bara är en arbetstopp som gjort att det tagit flera dagar för mig att skriva klart det här blogginlägget. Snarare så har det här avsnittet trilskats med mig när jag försökt sammanfatta det. En ovanlig kombination av en ytterst komplicerad, delvis ologisk och (på sina ställen) rätt tunn handling. Samtidigt är den fylld av så pass mycket action och parallella skeenden och tidslinjer att man verkligen aldrig har det tråkigt (jag har ju inte ens nämnt Tuvoks födelsedagstårta eller Vidiianernas hemska krokarmar som de fångar Voyager med).
Kan ändå inte låta bli att surna till över att man grävt upp Kes från seriens elefantkyrkogård för ett sådant här luftslott. Och för att man nu lät rollfiguren gå till historien som en smått galen figur som misslyckats i sitt värv att bli en varelse med kosmiska krafter. De kunde väl ha låtit henne sluta, som det heter, på topp.
Betyg: 5/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 633 tv-avsnitt
