TOS: Where no man has gone before – en déjà vu mitt bland det outforskade

Så var det äntligen dags för Det Andra Pilotavsnittet. Det som var skrivet för att inleda den första säsongen. Det där Spock är lite extra känslokall – men där det också förklaras att han är från Vulcan. Det där vi får reda på att Enterprise är på väg att lämna galaxen. Det där besättningen fortfarande bär de gamla, fula tröjorna från förra piloten.

I avsnittets början hamnar Enterprise i en magnetisk storm, något som påverkar Kirks gamle kompis Gary Mitchell. Hans mentala kraft växer, snart kan han förflytta föremål med ren viljestyrka – ja, kanske rentav styra hela Enterprise.

Den omkastade ordningen som avsnitten sänds i gör verkligen inte Where No Man Has Gone Before någon tjänst. Det känns väldigt likt förra avsnittet, Charlie X, om än lite mer storslaget och flippat. I stället för att vilja ligga, äta riktiga kalkoner och ha svårt att acceptera en förlust i 3D-schack som tonårskillen i Charlie X, så har det här avsnittets huvudperson Gary Mitchell en mer storslagen världsbild. Som att han tror att han är Gud, till exempel. Dessutom kan Mitchell avfyra elektriska blixtar, och så är hans ögon självlysande (specialeffekten bestod av en sorts silverlinser som tydligen var extremt plågsamma att bära – skådespelaren Gary Lockwood klarade bara några minuter i taget).

Trots höjdpunkter som att Kirk slåss på kanten till sin egen grav, och introducerandet av en Star Trek-version av en läsplatta så är jag för första gången i det här projektet lite skeptisk till ett avsnitt. Kanske för att de senaste avsnitten jag sett gjorts när produktionen av Star Trek redan kommit igång. Att titta på en gammal pilot känns som att gå tillbaka i utvecklingen.

Jag är också lite frågande inför titeln på det här avsnittet. Visst. Where no man has gone before är väl en bra programförklaring för hela Star Trek, och en del av programmets devis: To boldly go…”. Men ett avsnitt som går ut på att man hittar en “svart låda” från ett gammalt rymdskepp, samt till stora delar utspelas på en planet med en helautomatisk gruvanläggning på – ja, så där himla outforskat känns det liksom inte. Känner att det som levereras i det här pilotavsnittet faktiskt inte lever upp till marknadsföringen.

Nej, nu hoppas jag på att nästa avsnitt bjuder på lite härliga aliens. Det har varit lite för mycket stillsamma mentala krafter på sistone.

Det här är berättelserna om min Startrekathon. Det här blogginlägget avhandlar avsnitt 3/29 av säsong 1/3 av Star Trek: The Original Series . Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 tv-avsnitt.