DS9: The Search Pt 2. Det där Odo räddar alfakvadranten.

ds9 search 2 2

ds9 search 2 3Att träffa släkten för första gången är lite dubbelt för Odo. Visst är det skönt att få smälta samman med någon i en kram, (allså bokstavligen smälta ihop på ett väldigtgränslöst “jag förvandlas till en spann med vätska i regelbundna cykler-sätt) och att äntligen få lite instruktioner och hjälp kring de mer filosofiska delarna av att förvandla sig till en kopia av något  eller någon. Men känslan av utanförskap gör ändå sig påmind. Lite som ett avsnitt av Spårlöst där ingen gråter när det är dags för återförenandet. Men det kan ju också vara Odos instinkt som gör att han är så reserverad. För det visar ju sig finnas en och annan hemlighet att upptäckad där på Changeling-hemvärlden.

ds9 search 2 8Parallellt som vi följer hur Odo försöker förhålla sig till sitt arv så pågår också en bihandling som….ja, ska jag ens bry mig om att skriva något om vad som händer i den? Det är ju nämligen en intrig som jag mest är lite sur över så här i efterhand, på det där “oh no, they didn’t”-sättet. Det är alltså dags för ytterligare ett Bobby-i-dushen-moment i Star Trek.  Det vill säga, en hel handlingstråd visar sig aldrig ha hänt. I det här fallet är det en datorsimulering, ett slags rollspel som större delen av Deep Space 9-crewen är uppkopplade mot och som Grundarna använder för att testa olika scenarion. I det här fallet: att Sisko och de andra är beredda att förstöra maskhålet snarare än att acceptera ett fredsavtal där Dominion-imperiet får ta över Bajor. Jag är inte ett stort fan av sånt här, jag tycker att det är ett berättargrepp som är oschysst mot den som tittar. Det känns lite som om någon har bajsat en i ansiktet när man suttit och engagerat sig i ett halvt avsnitt och man sen får reda på att allt bara var något som hände i ett datorprogram eller en dröm.

Det är helt enkelt ett grepp som måste användas med yttersta sparsamhet. Och ändå…här tyckte jag att det fungerade. Allt var tillräckligt märkligt för att man skulle kunna ana att det var något knepigt på gång, samtidigt som det också bevisade hur engagerad till exempel Sisko numer är när det gäller framtiden för Deep Space 9, maskhålet och Bajor (i förra avsnittet fick vi ju till och med reda på att han låtit transportera sina personliga tillhörigheter till rymdstationen. Han ser nu till och med rymdstationen som sitt hem, och har till och med börjat inreda!). Kanske är det också lite mer relevant den här gången, eftersom Grundarna faktiskt testar konkreta planer de har i den här simuleringen. Eller så föll jag för att Garak i den här påhittade verkligheten kunde släppa all den där vanliga försiktigheten och vara en handlingens man fullt ut.

ds9 search 2 6Hela den här simuleringsgrejen avslöjas när Odo och Kira hittar alla kollegorna medvetslösa och uppkopplade till en dator i ett hemligt bergrum på Odos folks hemplanet. Och det är också nu den kvinnliga shapeshiftern (som verkar vara boss lady) berättar för honom att de är Grundarna, The Founders. Efter att under alla år ha förföljts och mördats av andra folk som man kommit i kontakt med så bestämde man sig helt enkelt för att ta makten över alla andra istället. Nu styr man hela imperiet, dolda i bakgrunden. Ordning och reda är deras devis, och när de nu fixat till allt i gammakvadranten så riktigt kliar det i fingrarna på dem att ta över och storstäda där också.

Odo är märkbart förvirrad och vet inte hur ska han förhålla sig till det faktum att det är hans folk som ytterst var ansvariga för groteskerier som utplånandet av kolonin New Bajor och nedskjutningen av rymdskeppet Odyssey – med massor av dödsoffer som följd. Dominion är heller knappast något demokratiskt föredöme. Det är centralmakten som sätter upp spelreglerna, följer man bara dem så verkar de underlydande civilisationerna ha ganska stor frihet. Följer man däremot inte reglerna så kommer Jem’Hadar och tar en.

ds9 search 2 1Till sist är det Odo som övertygar sin artfrände att coola ner sig lite. Försöker förklara att mänskligheten har sina finesser och värde. Kanske finns det också lite bitterhet i botten. Helt nöjd är han inte med förklaringarna han fått om hur han kunde ha blivit ivägskickad som changelingfoster till en främmande del av universum på ett uppdrag som man beräknade skulle ta minst 300 år. Så det hela slutar i ett sorts vapentillestånd. Odo lyckas förklara för Grundarna det olämpliga med att invadera alfakvadranten, men det är ju knappast fråga om ett skrivet fredsavtal. Men den stora frågan här är ju kopplingen mellan grundarna och ett the Next Generation-avsnitt. Grundarsbossladyn är ju väldigt lik hologrammet i avsnittet The Chase, och spelas av samma skådespelare. Men det kanske är en annan historia?

Själv längtar jag just nu mest efter att få vara en av Odos people, och bara glida ner i den där sjön med vit vätska där man både kan flyta ihop med sina polare och regenereras till det är dags för nästa förvandling. Betygssättningen….ja, det här avsnittet lider av två saker: Dels “Bobby i duschen”-greppet samt en viss vaghet i upplösningen. Man är helt enkelt inte helt tillfredsställd när man lämnar The Searchs andra del.

Betyg: 7/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 328 tv-avsnitt. 

DS9: The Search pt 1. Det om fredsexpeditionen till Dominion-imperiet.

ds9 defiant

Jag känner mig nästan lite bakfull efter att ha spurtat mig fram till säsongsavslutningarna av både Deep Space Nine och The Next Generation. Men kände att jag bara fick gå runt och vara nöjd med mig själv i en halv dag eller så, innan det var dags att hugga in på nya, osedda avsnitt.

Offensivt. Ja, nu pratar jag alltså inte om mig själv, utan det är det ord som dyker upp i huvudet när jag ser det första avsnittet på tredje säsongen av Deep Space Nine. Självsäkerheten från slutet av förra säsongen verkar ha följt med teamet in i de nya avsnitten. Berättandet känns tajt, och det verkar inte finnas någon ängslighet inför att fatta stora beslut och genomföra en del ganska stora och drastiska förändringar i serien. Och snabbt ska det gå. Storylines och avslöjanden som hade kunnat töjas ut och vara under en hel säsong rivs nu av i det allra första dubbelavsnittet.

ds9 the search 1Offensivt är väl också ett ord som beskriver Siskos game plan i det här avsnittet. Han tänker inte sitta och vänta på att Dominiontrupper ska ta sig genom maskhålet och angripa Deep Space 9. Nej, han vill åka till gammakvadranten och ta tag i det här problemet direkt! Och till sin hjälp har han….ett nytt rymdskepp. Det är ändå lite komiskt att en av de stora innovationerna i den här säsongen är att man skriver in stridsskeppet Defiant som en ny pusselbit i serien – och liksom inte låtsas om att man precis avslutat en sju säsonger lång serie om just ett rymdskepp som beger sig på resor runt i galaxen. Det här skulle ju vara en serie om en rymdstation!

Helt oväntat är det ändå inte. Visst har det märkts på sistone att manusförfattarna tröttnat lite på livet på stationen, och istället har skrivit om upptäcksresor till främmande världar. Med det nya stridsskeppet kan man nu göra den här typen av utflykter med fler än de två personer som får plats i den gamla skeppstypen på stationen, Runabouts. Dessutom började det väl bli lite pinsamt att hela den därna viktiga rymdstationen skulle försvaras sig mot de stora stygga Jem’Hadar med hjälp av enbart tre små pytteskepp, I en ordväxling i avsnittet sägs däremot något som var nytt för mig:

SISKO: Officially, it’s classified as an escort vessel. Unofficially, the Defiant’s a warship. Nothing more, nothing less.
KIRA: I thought Starfleet didn’t believe in warships.
SISKO: Desperate times breed desperate measures, Major. Five years ago, Starfleet began exploring the possibility of building a new class of starship. This ship would have no families, no science labs, no luxuries of any kind. It was designed for one purpose only, to fight and defeat the Borg. The Defiant was the prototype, the first ship in what would have been a new Federation battle fleet.
DAX: So what happened?
SISKO: The Borg threat became less urgent.

Hur Federationen ens kan vara en tung militärmakt i galaxen trots att man tydligen bara har en massa skepp som egentligen inte är tänkta att kriga med övergår mitt förstånd. Men det kanske är en fråga vi kan återkomma till. Defiant är dessutom, via ett unikt samarbete med romulanerna, försedd med en osynlighetsfunktion. Den detaljern var tydligen betydligt mer kontroversiell beslut än jag förstått. I Star Trek Deep Space Nine Companion skriver man att det tydligen var en av Star Trek-grundaren Gene Roddenberrys käpphästar att Federationen skulle slåss renhårigt, utan den typen av tjuvtrick. (Själv har jag inte riktigt förstått varför inte Federationen har börjat använda sig av den här typen av teknik. Den räddade ju Enterprise undan undergång en gång, för att inte tala om att till och med Quark lyckats lägga vantarna på en).

Något vidare mys är det däremot inte på Defiant. Fult och ogästvänligt är det ombord, ta bara en sån sak som att alla ombord får sova i våningssängar. Trånga våningssängar. Det ser ungefär lika mysigt ut som på Deep Space 9. Kanske har Federationent inredningsdesigners fått nya inspirationskällor?

ds9 the search 1 2Defiant är inte den enda nykomlingen som introduceras i det här avsnittet. Här finns också den romulanska osynlighetsmanteloperatören T’Rul, och federationens säkerhetsansvarige Michael Eddington (räkna med konflikter med Odo här). Dessutom gör vi ett besök på Karemma för att försöka snoka reda på hur man får tag på The Founders, grundarna.

ds9 the search 1 3Det här är ett rätt actionfyllt avsnitt. och jag är faktiskt positivt överraskad även här. Allt det som jag klagade på under förra säsongen – kackiga slagsmålsscener och bristen på fajter mellan rymdskepp – är av en helt annan kaliber här. (rymdskeppsfajterna  började egentligen skärpa upp sig redan i sista avsnittet av förra säsongen). Hela tempot i serien har också stegrats. Redan vid slutet av det här avsnittet är Odo framme vid planeten där hans folk bor – den där grejen trodde jag att man skulle suga på i många avsnitt. Och Defiants jungfruresa fick inte vara framgångsrik särskilt länge. Det tog bara Jem’Hadar typ ett halvt avsnitt av överlista den där osynlighetsmanteln och övermanna Siskos skepp. Lägg till det att man tvingats lämna Bashir och Dax som fångar på en relästation, så förstår du att det ser rätt illa ut inför del två av The Search. Snyggt gjort!

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 327 tv-avsnitt. 

DS9: The Jem’Hadar. Det där Quark får upprättelse och federationen en ny dödsfiende.

ds9 jemhadar 3

Ytterligare ett riktigt bra Deep Space Nine-avsnitt. Även här en form av genremix: Det som börjar som en mysigt far-och-son-upptäcksresa till gammakvadranten slutar med att Federationen får en helt ny dödsfiende. Nu tänker jag mig som vanligt att det sitter någon sur bloggläsare (eller i varje fall kritiskt tänkande sådan) och muttrar för sig själv. “Genremix? Det där att man börjar lugnt för att sedan överraska tittaren med något superdramatiskt är väl ett av de äldsta tricken i dramaturgitrollerilådan!”. Och visst är det så, men precis som i förra avsnittet så behåller man en hel del komiska inslag lite längre in i handlingen än man vanligen brukar. Ja, bitvis är kanske även det här avsnittet lite för kul för sitt eget bästa, precis som Tribunal.

ds9 hemhadar 4Saker och ting börjar i och för sig gå fel med den där utflykten till gammakvadranten redan från början. Den godhjärtade sonen Jake övertalar pappa Sisko att få ta med sin bästis Nog på utflykten. Och när Quark får reda på att hans brorson ska följa med så tvingar han sig också på sällskapet. Inte för att han är så intresserad av naturupplevelser på en obebodd planet (Quark hatar naturen), eller för att han på allvar är orolig över att något ska hända med Nog. Nej, han har mest av allt tänkt sig att tjata ett hål i huvudet på Sisko om sina planer på att sälja varor genom rymdstationens informationsskärmar. När Sisko på sitt vanliga, lite äcklade sätt sagt nej till Quarks idéer kommer det första av två små utbrott om människor v/s ferengier. Antagligen förorsakade av lika delar kränkhet och manipulation. Själv sitter jag och tänker på hur det skulle gå till om Jake gifter sig med en kvinnlig ferengier, då de ju inte ens får ha kläder på sig enligt den ferengiska kulturen.

QUARK: You don’t like Ferengis, do you?
SISKO: That is not true.
QUARK: All right, name me one Ferengi you do like. Ah ha. You see? I was right. You Federation types are all alike. You talk about tolerance and understanding but you only practice it toward people who remind you of yourselves. Because you disapprove of Ferengi values, you scorn us, distrust us, insult us every chance you get.
SISKO: Quark, I don’t have to stand here and defend myself.
QUARK: Tell me, Commander, would you allow your son to marry a Ferengi female?
SISKO: I never thought about it.
QUARK: Exactly my point.

Utbrott två kommer när Sisko och Quark sitter fångna tillsammans med en kvinna, Eris:

QUARK: Sure, Quark, be quiet. Quark, stand watch. Quark, pick a lock. All you ever do is order me around. You know, Commander, I think I’ve figured out why humans don’t like Ferengis.
SISKO: Not now, Quark.
QUARK: The way I see it, humans used to be a lot like Ferengi. Greedy, acquisitive, interested only in profit. We’re a constant reminder of a part of your past you’d like to forget.
SISKO: Quark, we don’t have time for this.
QUARK: But you’re overlooking something. Humans used to be a lot worse than the Ferengi. Slavery, concentration camps, interstellar wars. We have nothing in our past that approaches that kind of barbarism. You see? We’re nothing like you. We’re better. Now, if you’ll excuse me, I have a lock to pick.

Även om Quark har kört argument i den här stilen förr, så ser jag det här som ytterligare ett avgörande steg i bygget av Quark som en hel och komplett rollfigur i serien. Det hade säkert varit ännu mera effektivt om man inte låtit honom springa runt i den där elektroniska cellen och skrika som en stucken gris av rädsla. Men man kan inte få allt, antar jag.

ds9 jemhadar 5Eris, som sitter inspärrad tillsammans med de två, stöter de på av misstag. Hon springer bokstavligen på Quark och Sisko i skogen, och hennes förföljare slänger alla tre i fängelse. Eris förklarar att de nu är fångar hos Jem’Hadar, Dominion-imperiets egna stormtruppsliknande gäng. De står för den militära råstyrkan i imperiet. Ett folkslag som tydligen drömt om att få slåss mot klingoner eller cardassier, men lite besvikna får finna sig i att kasta människor i finkan. I alla fall den här gången.

ds9 jemhadarAtt Quark fått utrymme för två utläggningar om människor v/s ferengier ger lite extra tyng till honom i en intrig där han faktiskt är ovanligt viktig och värdefull. Det är han som lirkar upp låset på det halsband som ska håller Eris telekinetiska krafter under kontroll, utan halsbandet kan hon hjälpa dem alla att fly. Men det är också han som upptäcker att halsbandet är fejk, och inser att Eris bara är utsänd som en spion från Dominion-imperiet för att infiltrera Deep Space 9. Avsnittets stående komiska inslag kommer främst från Jake och Nog och kretsar kring hur de försöker köra en runabout utan att kunna köra en runabout, en bihandling som bitvis är lite väl uppsluppen med tanke på att Sisko och Quark faktiskt hålls som fångar av en okänd fiende. Men kanske vill man skapa en ordentlig kontrast till avsnittets stund av riktigt allvar: När Jem’Hadar spränger hela rymdskeppet Odyssey i bitar genom en attack från en kamikazepilot.

Egentligen är det ju väldigt naivt av Federationen att tro att man bara kan ta första bästa maskhål in i en främmande kvadrant och börja kolonisera. Att utgå från att den var helt tom, liksom? Den läxan fick man lära sig snabbt nu. Kolonin New Bajor, som man aldrig visat i serien men etablerat i dialogen under de senaste avsnitten, är utplånad. Och Dominion vill inte se fler skepp från alfakvadranten överhuvudtaget. Men kommer Dominionimperiet att använda maskhålet för en attack på Federationen istället? Har det förvandlats från en livskraftig handelsväg till ett hot?

ds9 jemhadar 2Det ska bli intressant att se om man lyckas härbärgera alla de här storylinesen i följande säsong, för nu är det konflikter på gång överallt. Det räckte liksom inte med Maquis-rebeller och sluga cardassier, nu fick Deep Space Nine sin alldeles egna originalfiende. Det kändes helt perfekt tajmat. Det känns verkligen som om det var hög tid att satsa på lite historier om gammakvadranten. För visst började cardassierna att bli lite enformiga. Att introducera Jem’Hadar i en säsongsavslutning känns också som en bra cliffhanger inför nästa säsong. Och visst känns väl Jem’Hadar mycket häftigare än romulanerna, klingonerna och cardassierna tillsammans?

Ja, vad ska jag säga. Förtjust igen! Och med den känslan avslutar jag en sökande och ojämn andra säsong av Deep Space Nine, och hoppas på mer fokus i de kommande avsnitten. Då kommer ju Deep Space Nine dessutom att vara Star Trek-imperiets flaggskepp, när nu The Next Generation nått vägs ände.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 326 tv-avsnitt. 

DS9: Tribunal. Den cardassiska rättegångsfarsen.

ds9 tribunal 2

En av de mest minnesvärda replikerna i andra delen av The Maquis lyder: “On Cardassia, the verdict is always known before the trial begins”. Om någon nu legat sömnlös och undrat hur det där skulle gå till i praktiken, så kommer här ett helt avsnitt som förklarar denna högst originella variant av rättssystem. VI får följa en rättegång där den stackars trevlige och mysige och hjälpsamme och trevlige och händige O’Brien står anklagad. För vad får han inte reda på förrän rättegången är igång, men däremot upplyses han lite snabbare om att han är dömd till döden. Stackars O’Brien som bara skulle ta lite semester när cardassierna bordade hans skepp och förde honom till Cardassia Prime (som hemplaneten nu hetat i några avsnitt).

ds9 tribunalDet märks att man nästan hade lite för kul när man gjorde det Tribunal. För även om det här till en början är ett rätt ruskigt avsnitt (scenerna där O’Brien blir tillfångatagen, blir utsatt för försök att tvinga fram en bekännelse och sedan får en tand utdragen skulle väl platsa i vilken nazirulle som helst), så tar handlingen successivt en allt mer farsartad riktning.

Ett rättsväsende där domen fastställs innan förhandlingarna tagit sin början, och själva rättegången mest går ut på att försöka hitta orsaken till det begångna brottet (hur var din relation med dina föräldrar?) skulle absolut kunna ha skildrats på ett betydligt mer obehagligt sätt än här. Men det är inte den vägen man väljer. Istället låter man Caroline Lagerfelts domare Makbar och Fritz Weavers advokat Kovak få rätt så fria tyglar att göra komedi av det hela. Extremt bra gör de det, dessutom. Inte så illa, med tanke på att de har en hel del latex och mask i ansiktet.

Som vanligt i Star Treks kriminalintriger så tycker jag att en del av idéerna är för kackiga. Som att någon kan spela in O’Briens röst och sedan klippa ihop ett kommando som tar hen in i Deep Space 9:s lastrum. Har länge tvivlat på det där med röstkommandon som ju används så flitigt i alla upplagor av serien. Hur säkert är det egentligen? Är det inte för lätt att kopiera? Och när man anger sin säkerhetskod, med hög röst inför andra, får man då tillsänt sig en ny via mailen eller något?

För första gången får också federationen smaka på sin egen medicin när det gäller kosmetisk kirurgi. På Enterprise opererar ju personalen om sig hela tiden för att kunna röra sig undercover på andra planeter, men det här är mig veterligen första gången som det omvända har uppdagats (även om ju Darvin i The Trouble with Tribbles är en förklädd klingon). Och den här cardassiske agenten lär ju inte ha varit den första och enda som är förklädd till människa. Det kan ju förklara hur deras underrättelsetjänst kan veta precis allt som försiggår inom Federationen.  Men det var fler första gånger i det här avsnittet: . Första gången Deep Space Nine far till Cardassien. Första gången Sisko-skådespelaren Avery Brooks regisserar ett avsnitt. Och första gången som O’Brien tvingas näcka framför kameran. Allt enligt The Star Trek Deep Space Nine Companion.

ds9 tribunal 6Hur roligt får man ha i Star Trek, egentligen? Ja, det är nog den frågan som jag tar med mig från det här avsnittet. Jag tror gränsen går alldeles precis här. Det där med humorn (som den här gången dessutom fungerar) mitt i ett rätt allvarligt drama gör att ett avsnitt som Tribunal osar självsäkerhet från producenternas sida. Man vågar ta risker och man vågar ta sig an ämnen på oväntade sätt. Samtidigt går det inte att komma ifrån att en del av cardassiernas stenhärda image går förlorat i och med det här avsnittet. Inte bara är deras rättsväsende ruttet och orättvist, det är också lite fånigt och korkat. Som detaljen att hela rättegången sänds i cardassisk tv, vilket innebär att domaren verkar sitta och tänka på underhållningsvärdet samtidigt som hon håller i rättegången. Plötsligt framstår cardassiernas domare mer som en nervös mellanchef i tv-branschen än en blodtörstig fiende.

Kanske är jag avtrubbad efter att ha sett så många mediokra avsnitt på sistone, men det här tyckte jag faktiskt var riktigt, riktigt bra! Jag tror inte jag satt och stönade förläget av sekundärskam en enda gång, faktiskt. Jo, kanske lite i scenerna mellan herr och fru O’Brien. Familjedrama kanske inte är den genre som Star Trek-producenter är bäst på.

Betyg: 9/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 325 tv-avsnitt. 

 

TNG: All good things, pt 1 & 2. Avslutningsavsnittet som både är en prequel och återförening.

tng all good things

Det är slut nu! Det är äntligen slut nu!! Ja, förutom en och annan långfilm lite längre fram i tiden, kanske. Men det viktiga här och nu är att jag till sist nått slutet på The Next Generations sju år långa uppdrag. Den första av de tre massiva sjusäsongsserierna är till ända. Över. Förbi. Märks det att jag är mer glad än sorgsen över att jag sett klart på serien?

Det tog mig nästan på dagen 23 månader att komma igenom de 176 (eller om det är 178) avnitten i serien (fast då hann jag också med två säsonger Deep Space Nine, samt några långfilmer och böcker också). Jag tror att ett av skälen till varför det tagit sån tid att komma igenom The Next Generation är att det ofta känts som om man inte riktigt visste vart vi var på väg. Alltså, på ett plan är det så i serien – resandet med Enterprise sker på måfå och det verkar inte finnas något stort, övergripande uppdrag att hålla sig till. Inte ens det där gamla, att söka kontakt med nya livsformer, tar upp särskilt mycket av speltiden. På ett annat plan stämmer det också in på hela serien. Vi hade de första, svajiga, Roddenberry-styrda åren. Vi har gisslet med de avslutade avsnitten, vilket lett till att man inte vågat, velat eller orkat fatta beslut som skulle få konsekvenser för framtida säsonger (se förhållandet mellan Worf och Troi, till exempel). Det är också en serie som redan från början sattes i en tvångströja med begränsningar och arv från sina föregångare, och som aldrig riktigt lyckades skaka av sig självbilden om att man ska ge en en optimistisk och positiv vision om framtiden och mänsklighetens möjligheter – även om det inte alltid blir så bra tv-dramatik.

tng all good things 3Med detta sagt så är det ett rätt stiligt manusbygge man fått ihop till det avslutande dubbelsavsnittet. I All good things lyckas man skapa den där verkliga kinderäggseffekten. Man knyter samman seriens första avsnitt med säsong sju och får samtidigt till en återträff 25 år in i framtiden. Och det är stackars Picard som kastas mellan de tre tidsplanen, och försöker få rätsida på om han bara blivit senil där han hoppar mellan olika tidsperioder, eller om hans faktiskt är indragen i något där hans beslut slutligen kommer att påverka hela mänsklighetens chans till överlevnad.

En bra bit in i det här upplägget sitter jag nästan och gapar av förvåning. Efter en rad halvbra avsnitt så nästan osar det av genialitet om det här manuset. Att mitt gamla hatobjekt Q gör en comeback kan jag ha överseende med, han utgör ju trots allt länken mellan seriens början och slut. Plus att det på något vis känns logiskt att den där rättegången som inleddes för sju år sedan skulle kunna få sitt avslut nu. Att det är lite svårt för mig som tittare att i varje klipp genast identifiera exakt vilken tid vi befinner oss i när tidshoppen sker mitt i meningar och sånt där, det tycker jag bara är kul. Jag kan bara tänka mig de olika excelarken som sattes samman för att snabbt indikera var vi befinner oss  i tid – framför allt förstås i skiftena mellan första och sjunde säsongens tidslinjer, som ju är mest lika varandra. Att låta Denise Crosby och Tasha Yar på nytt återvända till serien här kändes ju för en gångs skull helt motiverat, hela hon är ju en väldigt tydlig tidsmarkör.

Manusarbetet kring det sista avsnittet skedde under stor press, samtidigt som alla också ville att det skulle bli något spektakulärt och minnesvärt. Manuset skrevs om in i det sista och många idéer fick strykas helt eller skäras ner på vägen till färdigt avsnitt. Bland annat hade man från början tänkt sig att trycka in även en fjärde storyline om borger i det här avsnittet och en bisarr scen där Geordi och Picard i framtiden försöker stjäla Enterprise från ett museum. Men även utan de ingredienserna så är det här rent strukturellt nog det mest komplicerade som gjorts inom Star Trek-universumet.

tng all good things 2Det här var också ett avsnitt som producenten Michael Piller var inne och styrde och ställde i, till mångas missnöje. Mer technobabble och mindre utforskande av rollfigurerna var en av konsekvenserna, men också förändringar som gav en starkare intrig och mer action. Själv tycker jag nog att själva grundidéerna i avsnittet räcker långt, och börjar tappa intresset när man fastnar i långa förklaringar kring antitid, och parallella skeenden involverande tachyonpulser i de tre olika tidsplanen som samverkar på ett katastrofalt sätt.

tng all good things 5Det är när jag inser att hela handlingen i de här två avsnitten är ett test för att ta reda på om Picard och mänskligheten har en utvecklingspotential tillräckligt stor för att låta dem existera som art som jag faktiskt tröttnar lite. Ytterligare en intrig kring något som egentligen inte utspelar sig i verkligheten, utan bara i Q:s testbubbla? Ännu ett slut där i stort sett hela handlingen nollställs och vi befinner oss ungefär där vi började (de scener vi sett av framtiden är ju bara en av många möjiga framtider)? Så blir det allra sista avsnittet av The Next Generation en näst intill perfekt illustration av hela seriens problem, att hyfsat djärvt faktiskt ta sig någonstans. Antingen det, eller ett bevis på att jag inte är tillräckligt utvecklad mentalt för att ta till mig det här avsnittet, och i och med det eventuellt ett bevis för att Q och hans överordnade borde utrota mänskligheten?

tng all good things 4Men visst finns det en hel del underbara saker här: Patrick Stewart som den gamle, nästintill senile, Picard är urbra. Att han och doktor Crusher faktiskt verkar ha fått till det och till och med hunnit gifta och skilja sig känns som en lättnad. Precis som att det känns schysst hon numera är kapten över ett eget skepp (om än med en väldigt dåligt ålderssminkad Gates McFadden på bryggan. Tydligen hade hon väldigt känslig hy, så hennes smink gled liksom av ansiktet under dagen, vilket ledde till en total omsminkning någonstans vid halvtid på varje arbetsdag).

Som helhet ett avsnitt som trots vissa problem faktiskt både lyckas förvåna, chocka och irritera, och det är väl en rätt härlig kombination.

Betyg: 9/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 25 & 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 324 tv-avsnitt.

 

 

 

DS9: The Collaborator. Det om valkaikampanjen på Bajor.

tng collaborator

Jag vet inte riktigt hur det är ställt med integritet och rättssäkerhet och sånt där på Deep Space 9, för det verkar bara vara jag som reagerar på att Kira i det här avsnittet håller i en undersökning om snubben hon ligger med? Borde hon inte ha lämnat över ärendet till någon annan? Tycker hon inte själv att en replik som:

All right, I’ll keep looking. But one way or another, I am going to prove to Winn that you are innocent.

är en smula problematisk?

tng collaborator 3Winn är alltså den där småtokiga religiösa ledaren som låg bakom planerna för ett attentat i förra säsongen. Och Kiras älskare, vars eventuella inblandning i en cardassisk massaker hon ska utreda, är alltså Vedek Bareil. Han som förväntas bli vald till ny kai, det vill säga bajors högsta religiösa ledare. Ja, det här är alltså ett avsnitt som mest kretsar kring Barjoransk politik, framför allt då intrigerna och maktkampen inom de religiösa ledarna.

tng collaborator 5Det är imponerande vilken tro man ändå har på de som följer den här serien, det här avsnittet kretsar ju kring hur Vedek Bareil försöker skydda hedern för en person som senast syntes i serien i slutet av förra säsongen. Fast kanske är det bara en av sakerna som gör att The Collaborator främst känns som ett rekapitulationsavsnitt. Minns ni den tossiga religionen på Bajor? Kommer ni ihåg den där märkliga lådan, Orben, som man kan kolla på knarkiga visioner i. Men framför allt är ju syftet med det här avsnittet att se till att den skitjobbiga Vedek Winn vinner valet och blir ny Kai. På det sättet skapas förutsättningarna för en uppsjö av möjliga intriger kring motsättningarna mellan Bajor och Federationen. Att man inte kom på det förrän i arbetet med det här avsnittet – från början var planen var att Bareil skulle vinna valet  –är nästan på gränsen till tjänstefel.

tng collaborator 4Det kvittar hur många mystiska visioner från Orben man kastar in, eller sexiga hångelscener mellan Kira och Bareil – det maskerar inte att den här deckarhistorien bitvis går på tomgång.  Winn är så säker på vad som ska hända att hon till och med låter Kira undersöka saken – och det gör förtar en del av spänningsbygget. Men man kan också se det här avsnittet som ytterligare ett bevis på hur Deep Space Nine inte längre ens låtsas vara en serie med fristående avsnitt. Det här är ju helt uppenbart en del av en längre och sammanhängande intrig, både framåt och bakåt.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 322 tv-avsnitt. 

TNG: Preemptive Strike. Det med Ro Larens daddy issues (och planerna på att utplåna av Maquis)

tng preemtive 3

Jag är extremt kluven till det här avsnittet. Första halvan var nämligen lite av en cringefest för mig. Alltså, jag tyckte att det var kul att man bestämt sig för att skriva in Ro Laren i serien igen (har verkligen saknat hennes dynamik och uppkäftighet ombord), men så typiskt att hon får vara ungefär fem minuter ombord på Enterprise innan hon skickas iväg för ett undercoveruppdrag för att infiltrera rebellrörelsen Maquis.

tng preemtive 5Men det är i scenerna efter det som det här avsnittet blir så töntigt att jag faktiskt var tvungen att ta en liten paus för att orka igenom det. Tror jag sett hundra scener i olika kriminal- och spionserier där någon ska infiltrera en organisation – men vete fan om det här inte är det sämsta genomförandet av den situationen jag ens stött på. Så här: Ro Laren går in på en bar, gömmer sig när Worf och Data kommer in genom att hångla med en vilt främmande person. När Worf och Data frågar om en mörkhårig kvinna  – eftersökt för att ha dödat en cardassier – har synts i baren så svarar en man som sitter och dricker där att hon redan har gått därifrån. Federationsdelegationen (som uppenbarligen aldrig söker igenom baren och som inte kan upptäcka en mörkhårig kvinna om hon råkar hångla med någon) lämnar stället utan att ha löst sitt fejkade uppdrag. Ro Laren mannen vid baren för hjälpen, och mindre än fem minuter senare är hon nedsövd och på väg för att träffa celledare i Maquis. Lite väl enkelt, va? (För att inte tala om att man sedan använder den SKITSMARTA hångelundercovergrejen EN GÅNG TILL när Ro Laren ska ha ett hemligt möte med Picard i typ samma bar – hon ska tydligen låtsas vara prostituerad eller något?)

tng preemtive 2Men sen, i andra halvan av avsnittet, så händer det något. Det visar sig att intrigen utvecklar sig och egentligen handlar om Ro Laren val mellan två olika fadersfigurer: den stränge och korrekte Picard samt den älskvärde och varme Maquis-ledaren Macias (som dessutom kryddar allt han säger med detajer om maträtter och musikinstrument som hela tiden påminner Ro Laren om hennes riktiga pappa). När Picard sedan presenterar en ovanligt avancerad plan, där Enterprise och Federationen ska lägga sig i bakhåll och utplåna hela Maquis – ja, då fungerar det inte längre för Ro Laren. Hon hoppar av mitt under hela operationen, och Picard och de andra får stå där med lång näsa. Allt sammanfattas i sista scenen

RO: It’s been a long time since I really felt like I really belonged somewhere. Could you tell Captain Picard something for me?
RIKER: Of course. What is it?
RO: Tell him I’m sorry.
RIKER: So long, Ro. Take care of yourself.
RO: Goodbye, Will. Energise.

Riker är sådär märkligt oberörd av Ros val. Som att han respekterar det, trots att en hel jättelik militäraktion just gick om intet. Han försöker sedan förklara det hela för Picard:

RIKER: She seemed very sure that she was making the right choice. I think her only real regret was that she let you down. Here’s my report.

tng preemtive 4Han möts av tystnad och lämnar rummet. Och det är då vi får se Picard, med den mest sammanbitna min jag någonsin sett tror jag. Alltså rös av hans ansiktsuttryck. Det var liksom värt hela avsnittet för att få se.

Ro Larens dilemma, Picards starka (om än tillbakahållna reaktion) och känslan av att Federationen håller på att tappa det när man faktiskt attackerar sina egna, gör det här till ett minnesvärt avsnitt. Ja, det innehåller den svärta som The Next Generation så ofta saknat. Jag som drabbats av viss Star Trek-fatigue på sista tiden blir så glad över detta att jag faktiskt struntar i den kackiga inledningen drämmer till med ett riktigt högt betyg.

Betyg: 9/10. 

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 321 tv-avsnitt.