ENT: Judgement. Det där Archer står inför rätta i en klingonsk domstol.

Så var det dags igen. Bara två avsnitt efter att Archer suttit i en fångtransport anklagad för att vara en smugglare, så har han hamnat inför klingonsk domstol i stället. Det är inte lätt att vara människa i den här galaxen, tänker jag. Inte bara för att man hamnar i trubbel hela tiden, alla utomjordingars rättssystem är dessutom groteskt ineffektiva och orättvisa. Som nu, i en rättegång där Archer från början inte ens får ge sin sida av historien utan ska dömas utifrån vad andra påstår att han sagt och gjort.

Det nöjer han sig förstås inte med, utan i det som är avsnittets minst trovärdiga vändning så lyckas han på bara några minuter inspirera sin försvarsadvokat, Kolos, att ta strid emot systemet. Tydligen var rättssäkerheten bättre förr i det klingonska imperiet, så försvararen hänvisar till lite gamla regler och lyckas övertala domaren till att låta Archer vittna.

Archer är alltså anklagad för att ha hjälpt flyktingar från en klingonsk koloni, som kommit till hans skepp utmattade och uthungrade. Fast klingonerna kallar de här personerna för rebeller, och hävdar att Archer har varit medskyldig i en konspiration mot det klingonska imperiet. Det blir lite Demonernas Port/Rashomon i början av avsnittet, när ett klingonskt befäl och Archer ger helt olika versioner av det som hänt. I Archers version har han gett humanitär hjälp till flyktingar i nöd. Folk som till sist tröttnat på att vänta på hjälp och förnödenheter från klingonerna som ockuperat deras planet, där de verkar ha lämnats åt sitt öde.

Men trots det övertygande vittnesmålet och en advokat som gör sitt jobb för första gången på åratal så menar domaren att Archer är skyldig. Tack vare att Archer faktiskt uträttat en del fint åt klingonerna (som när han räddade ett skepp som höll på att gå under) så slipper han dödsstraff. I stället får han livstids i en dilithiumgruva. En plats där ingen överlever längre än sex månader.

När advokaten opponerar sig mot domen så får han också följa med ner i gruvan. Sedan blir Archer räddad, men advokaten stannar kvar. Fast besluten att ta sitt straff:

KOLOS: I’ve been an advocate for fifty years, and I spent the last twenty of them standing in that tribunal playing my part, holding my tongue, and all the while honourable men were being sent to places like this without the benefit of a defence. And then I was assigned your case. You told me that on your world a few courageous people made a difference. I’m not sure I have the courage, but I know I’ll never be able to restore honour to my people living as a fugitive.

ARCHER: You realise what that means. You said most prisoners here don’t survive a year.

KOLOS: Most prisoners here have very little to live for.

Ett avsnitt som var betydligt mer underhållande än jag först trodde. Fast vid närmare eftertanke så brukar ju rättegångsdramatik i rymden vara rätt kul – som i Star Trek VI, som det här avsnittet påminner en hel del om. Min invändning här är väl några frågetecken som aldrig rätades ut. Som varför Kolos bestämde sig för att bryta med systemet just den här gången, varför domaren lyssnade på honom när han gjorde det, och vad Kolos tror att han kan förändra genom att fortsätta att tjäna sin straffarbetesdom? Eller hur det kan verka så extremt enkelt för Reed att bara spatsera rakt in i ett klingonskt fängelse och ta med sig sin polare ut igen. Lite mer schematiskt än djuplodande, helt enkelt. Men samtidigt ett avsnitt utan så mycket dödtid. Det går undan här.

Kan för övrigt lägga till en notering om maten i det här avsnittet. Som att stackars Archer inte gillar maten man får i klingonska fängelser. Han uppskattar helt enkelt inte den bit Tarq han får sig tilldelad, trots att Phlox intygar att den är full av näring. Och så dricker man blodvin här, första gången i tidslinjen som en människa gör det!

Betyg: 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 706 tv-avsnitt.

ENT: The Crossing. Det med ljusknippena som är bodysnatchers.

Jaha. Ett sånt där avsnitt igen. Med aliens som är ljuskällor som flyter runt i rymden. Sådana har vi sett ett gäng av under vår resa genom Star Trek-rymden. Aliens som ofta också kan ta sig in i folks hjärnor och ta över deras medvetanden. USP:en den här gången är väl att de här ljusen har ett eget rymdskepp, och att de bjussar sina offers hjärnor på en mysig äventyrsstund när de tagit över dem. En lite knarkig tripp i utbyte mot en kropp, helt enkelt.

Det hela utvecklas till en Invasion of the Bodysnatchers-doftande historia. När de där ljusvarelserna tar över medvetandet hos besättningsman efter besättningsman blir det svårare och svårare att veta vem som är vän och vem som är fiende. Trots att de där ljusknippena hävdar att de bara vill bjussa besättningen på lite softa upplevelser så framgår det ganska snart att de inte är beredda att få ett nej som svar. I samband med detta bjuds det också på några varianter av vad som väl måste vara säsongens minst upphetsande actionscen: man som springer från ett datoranimerat tomtebloss.

Producenterna får också en chans att återanvända kulisserna från The Catwalk, eftersom man lämpligt nog upptäcker att de där ljusskenen inte kan ta sig in i den där korridoren på egen hand – så där är besättningen säker. T’Pol bestämmer sig då för att på egen hand försöka mentalt fånga in och fråga ut ett av ljusskenen om vad det egentligen är som är på gång. Efter ett ögonblick av stor mental koncentration upptäcker hon att ljusskenens skepp är fallfärdigt, och att deras enda sätt att överleva på är att sno besättningsmännens kroppar och dra iväg med Enterprise i stället.

Här hade jag väntat mig något gulligt upplägg, där Tucker åker över till ljusskenens skepp och hjälper till att laga det. I stället gasar Archer ihjäl alla “infekterade” besättningsmän, för att sedan återuppliva dem – efter att rymdvarelserna gett tillbaka kropparna till sina rättmätiga ägare. Och sedan spränger man rymdvarelsernas rymdskepp i bitar. No mercy för ljusskenen, alltså.

För övrigt kan vi väl också notera att de där ljusknippena är mycket intresserade av jordlingsmat, och gillar bröd jättemycket. Att det i den här typen av historier nästan aldrig är kaptener som drabbas av den här typen av mentala övertaganden. Och att det blir riktigt creepy i det här avsnittet när alien som kontrollerar Reed hälsar på i T’Pols rum, intresserad av kvinnans fysiska former!

REED: You are very beautiful. Are you aware that you are the most attractive woman on board this ship?

T’POL: Do you think it’s appropriate for you to be here at this hour?

REED: Would you mind taking off your clothing? I’d like to learn more about your anatomy.

T’POL: Have you been drinking?

REED: If we are to engage in mating, it would be easier if you disrobed.

(—)

REED: If you came to us, you could experience what it’s like to be male. Wouldn’t that be helpful to you?

T’POL: I’ve never thought about it.

REED: You should. We’re capable of letting you experience anything you wish for. It would be a shame not to take advantage of that.

Det finns massor av möjligheter med en sån här historia, men upphovspersonerna väljer verkligen lösning 1a. Ingen fördjupning kring vad de där ljusknippena är, de vändpunkter som finns i berättelsen är dessutom förhållandevis förutsägbara och lättgenomskådade.

Det känns som om Enterprise på sistone börjat handla mindre och mindre om utforskande och upptäcksresande, och allt mer om att försöka överleva och uthärda en fientligt inställd galax. Det blir lite enahanda till sist, framför allt eftersom man aldrig försöker skapa en kontext kring de aggressiva varelser man stöter på, utan handlingen fokuserar mest på det lite mer rafflande i intrigen. Det är nästan så att jag börjar sakna den där naive Archer från seriens början, och hoppas att han ska få upptäcka något mysigt och välvilligt inställt snart. Någonstans där han kan undersöka i lugn och ro utan att behöva bli attackerad från något imperium som bestämt att någon skruttig planet tillhör dem. ¨

Betyg: 3/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 705 tv-avsnitt.

ENT: Canamar. Det där Archer och Tucker åker dit för smuggleri.

Vad är dealen? 

Canamar känns som en slags fattigmansversion av Con Air (om än förlagd till rymden). Archer och Tucker har varit på besök på Keto-Enol, men fastnar i en kontroll på vägen hem. Utan att förstå varför så anklagas de för smuggleri och hamnar på en fångtransport på väg mot vad som verkar vara en summarisk rättegång och ett långt fängelsestraff.

T’Pol och de andra hittar Archers och Tuckers tomma skyttel, och lyckas efter en viss ansträngning få de motsträviga enoliska tjänstemännen att lokalisera Archer och Tucker i sitt kriminalregister. Efter lite påtryckningar verkar det som om de Enoliska myndigheterna ska frige dem, men dessvärre kommer ett myteri på fångtransporten i vägen. Och de två myteristerna, Kuroda Lor-Ehn och en kumpan vars namn vi aldrig får reda på, har inga som helst planer på att låta någon av medfångarna få lämna transporten levande. Tvärtom tänker de låta hela skeppet krascha, så att myndigheterna ska tro att även Kuroda och hans bästis är döda.

Allt ordnar sig förstås till slut. Archer säljer in sig själv som pilot, och lyckas få iväg ett meddelande till Enterprise. De lyckas i sin tur kapa ett skurkskepp och hjälper alla ombord att fly. Ja, alla utom Kuroda som in i det sista slåss och brottas mot Archer. Till sist måste Archer (orimligt motvilligt) lämna Kuroda kvar på skeppet som störtar mot en planets yta.

Några nya kontakter?  Det kanske roligaste med det här avsnittet är att det finns så många sorters aliens representerade på fångtransporten. Tyvärr hittar jag ingen lista med namn på dem. Den pratglade Zoumas, till exempel, har ett coolt utseende men vilken sorts alien han är finns det ingen uppgift på när jag söker på nätet. Lite synd, för han är faktiskt avsnittets egentliga höjdpunkt.

Enolierna är också en ny bekantskap, men en som alla inblandade fick nog av under det här avsnittet. Och Kurodas namnlöse kumpan är från Nausicaa, men de träffade vi ju redan under förra säsongen.

Personlig utveckling: Det går verkligen lite dåligt med Enterprisetittandet för mig just nu. Kanske är jag i desperat behov av jullov även från Star Trek, för just nu så känns det väldigt motigt. Jag har ju tidigare nämnt att jag saknar bra b-handlingar i den här serien. De där lite mindre viktigare intrigerna som å andra sidan fördjupade och utvecklade alla biroller i serien. När man nu försöker göra Enterprise till en mer actionbetonad serie, och därför slopar b-handlingarna, så blir rollfigurerna samtidigt ganska tomma och innehållslösa. Enterprise har inte direkt världens roligaste line-up med karaktärer till att börja med, och det blir verkligen inte bättre med avsnitt som det här. Man överskattar helt enkelt hur bra action man gör. Slagsmål och shoot-outs har aldrig varit Star Treks styrka, och blir det inte heller här. Oavsett hur många kullerbyttor man koreograferar in i brottningskampen mellan Archer och Kuroda.

Matvanor: På fångtransporten serveras man äcklig mat, givetvis. Men vad den heter fick vi aldrig heller reda på.

Sexytime: 

Transportörtrubbel: Eftersom det är en fångtransport med förstärkta sköldar så kan man inte transportera ut Archer och Tucker från skeppet.

Det här kändes precis som… det känns när man har riktigt tråkigt. Visst var myteriet en extra twist (om man inte sett Con Air), men myteristernas plan var lite för enkel och tråkig. Precis som upplösningen. Om man nu ska göra avsnitt med bara en huvudhandling så får man väl för fanken spetsa till den lite mer.

Betyg: 3/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 704 tv-avsnitt.

ENT: Future Tense. Det med skeppet från framtiden.

Vad är dealen? Ytterligare en liten fristående pusselbit i historien om “The Temporal Cold War”.

I Future Tense upptäcker Enterprise en skyttel som ligger och driver i rymden. När man undersöker den närmare inser man att 1. Piloten, vars lik återfinns i det närmaste mumiferat inuti skytteln, har en genuppsättning som tyder på att han är en produkt av flera generationer av korsbefruktning (bokstavligt talat) mellan olika sorters rymdvarelser. Bland annat människor och vulcaner. 2. Skeppet är mycket större inuti än utanpå. Fast det knappt tar någon plats alls på Enterprise däck så innehåller det minst två våningar på insidan. 3. Två olika gäng söker upp Enterprise och hävdar att skeppet är deras. Först, ganska väntat, ett antal sulibaner – alltid intresserade när det handlar om teknik som är mystisk och kanske inte riktigt hör hemma i Enterprises samtid. Men efter ett tag anländer också en grupp med skepp från Tholia.

4. Archer letar upp den där databasen från framtiden som en tidsresenär lämnat kvar på Enterprise. Där hittar han skytteln och bevis för att den kommer från framtiden. 5. Medan sulibanerna och tholierna börjar slåss mot varandra lyckas man få iväg en signal från någon form av sändare från den mystiska skytteln. Förhoppningen är att någon från framtiden ska hämta hem skeppet, vilket de gör. Allt slutar med frid och fröjd, utan att vi egentligen förstått alls hur något hänger samman egentligen.

Några nya kontakter? Eftersom Enterprise är en prequel så gör tholierna sin first contact här. Mest spännande är att tholierna verkar gilla att ha det jättevarmt på sitt skepp, och att deras läten påminner om när någon drar med sina naglar på svarta tavlan. Ungefär. I avsnittet tolkas de som extremt aggressiva, men jag fick ändå för mig att de kanske var lite omtänksamma mot folket på Enterprise. Ville rädda dem från att smittas av eventuella tidsavvikelser från skeppet (vilket också sker). Men det kanske bara var en smart bluff för att komma över skytteln?

Sexytime:  Tanken på att det går att skaffa barn trots att föräldrarna inte är samma sorts varelser verkar ändå sätta igång olika tankar hos både T’Pol och Archer.

Ordväxlat: Och på nytt börjar Archer prata om….öronen. Precis som i förra avsnittet.

T’POL: Few Vulcans have ever chosen to mate with another species.

ARCHER: Worried about contaminating your genome with a little human DNA?

T’POL: There are significant biological differences between the species. It’s unlikely we could reproduce. Humans and Vulcans.

(—).

ARCHER: If a human and a Vulcan did have a child, I wonder if he’d have pointed ears. 

T’Pol vs Mänskligheten: Var det här ytterligare ett steg i upptakten till att Archer och T’Pol ska ligga? Och hur många säsonger kommer man i så fall att vänta innan de gör det? Parförhållanden i Star Trek brukar ju sluta som rätt tradiga storylines. Den här spänningen vill man nog dra ut på lite grand…

Det här kändes precis som… 

Åh. jag är inte helt säker på att det här med tidsloopar är en bra idé när de görs så tråkiga som i det här avsnittet. Framför allt när de planeras mot finalen på själva avsnittet – där det ska vara som mest spännande.

Den mystiska skytteln från framtiden stör nämligen tidsflödet under det här avsnittet och både Tucker och Reed respektive Reed och Archer upplever hur historien upprepa sig i en loop. De börjar känna igen den andres ord och kan avsluta varandras meningar. Men en bit in på andra loopen i det här avsnittet tröttnade i varje fall jag på det här tricket. Började snart överväga om loopandet var något man tog till för att man fylla ut speltiden i ett avsnitt vars manus bevisligen är något tunt. “Jamen bra. Vi spelar in att Archer och Reed gör om allting tretton gånger, så kan vi använda oss av loopen så pass många gånger att vi verkligen får ihop ett helt avsnitt”.

Tyckte däremot att det var roligt att T’Pol fortfarande inte tror på det här med tidsresor. Det kvittar hur mycket konstiga saker som händer, hon hävdar ändå att det inte finns någon logisk slutsats som säger att man kan resa i tiden. Ibland önskar man att manusförfattarna till den här serien var mer som T’Pol

Ett över medel-avsnitt. Känner att jag är ganska kluven till hur storylinen om det där kalla kriget om tidslinjen flyter på i den här intrigen. En del av mig uppskattar verkligen den här typen av utvikningar som ger en känsla av att Enterprise och dess besättning bara befinner sig i utkanten av en mycket större konflikt. Samtidigt som en annan del av mig blir frustrerad över att vi samtidigt står och stampar kring vem det är som i framtiden styr och ställer med sulibanerna, och hur det går med tidspolisens försök att hindra hens framfart.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 703 tv-avsnitt.

ENT: Cease fire. Det där Archer ska medla mellan andorier och vulcaner.

Andorierna och deras impulsive boss Shran är tillbaka. Den här gången är det en mer än hundra år gammal konflikt mellan dem och vulcanerna om en liten, strategiskt placerad, planet som gör att Shran vill kalla in Archer som medlare.

Tyvärr motarbetas Shran av sin närmsta kvinna, en raffigt friserad quinna med namnet Tarah, som både beskjuter Enterprises skyttel och står och vulcanernas sändebud. Dålig stil! Men Archer avslöjar henne, och får till sist till och med vulcanerna och andorierna att sitta vid samma bord och tala med varandra.

Vi kan väl nöja oss med ungefär den där beskrivningen? För det här var ett supertråkigt avsnitt, till och med pang-pangandet och en slagsmålsscen med Tarah såg värre ut än vanligt. Det enda roliga var början på den här passagen, där den vulcanske diplomaten Soval undrar varför människor är så fixerade vid vulcanernas öron (detta efter att Archer just dragit ett måttligt roligt öronskämt)

SOVAL: What is their fixation with our ears?

T’POL: I believe they’re envious.

SOVAL: Do you realise you’ve picked up a slight human accent? You were one of the most promising members of my staff, T’Pol. If you’d stayed in San Francisco, you’d be the Assistant Counsel by now. You might even have a diplomatic posting of your own.

T’POL: I am aware of that.

SOVAL: Then why have you remained on Enterprise?

T’POL: We believed they needed our help when they first developed warp drive. That hasn’t changed.

SOVAL: Captain Archer’s record is evidence of that, but there are others who can assist them.

T’POL: I find the work gratifying.

SOVAL: Gratification is an emotional indulgence. You disagreed with our recommendation that Archer’s mission be cancelled after the tragedy at Paraaga Two. Why?

T’POL: I was onboard Enterprise at the time. I felt my opinion would be welcomed.

SOVAL: You believed you knew better than the High Command? That sounds a great deal like another emotion, arrogance. Perhaps it’s time for you to consider another assignment.

T’POL: Just because Captain Archer has earned my respect doesn’t mean I have been contaminated by his emotions.

Ja, visst är det något skumt på gång här? Det antyds oftare och oftare att Archer och T’Pol har någon form av connection. Det är också nästan lite rörande att se hur smickrad Archer är över att få uppdraget att medla mellan de här två arga motståndarna. Han börjar genast se hur medlande och diplomati kan bli mänsklighetens framtid ute i galaxen. Sedan blir hans skepp nedskjutet.

Trots att det här bara är tredje (eller möjligtvis fjärde gången) som vi återkommer till konflikten mellan vulcanerna och andoriern Shran så är jag redan skittrött på den. Jo, jag förstår att man i bästa prequel-anda kanske måste slutföra den här storylinen så att andorierna så småningom ska kunna bli fullvärdiga medlemmar i Fedarationen. Men, det gör inte det här avsnittet, och dess förutsägbara intrig, särskilt mycket roligare.

Tack, men nej tack

Betyg: 1/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 702 tv-avsnitt.

ENT: Stigma. Det där T'Pol kommer ut som neurologisk vulcan-aids-smittad.

Vad är dealen? T’Pol har fått en neurologisk sjukdom, Pa’nar-syndromet, en följd av att hon blev mind-meld-våldtagen i förra säsongen. Stigmat kring sjukdomen är stort så hon vill hålla sitt tillstånd hemligt. Men sjukdomen fortskrider och hon behöver behandling. När doktor Phlox försöker förhöra sig hos vulcanerna om eventuella botemedel så förstår de ändå snabbt vad som ligger bakom, och T’Pols hemlighet är avslöjad.

Pa’nar-syndromet kan bara överföras genom mind-melds, något som vid den här tiden ansågs vara en “onaturlig aktivitet” på Vulcan. Därför är inte vård eller eller botemedel för syndromet något som vulcanerna prioriterar. Trots att det skulle hjälpa T’Pols sak så vägrar hon berätta att hon fick syndromet genom en mind meld som tvingades på henne. Hon tycker att dubbelmoralen med den typen av medlidande skulle vara för ologisk att palla med.

Men hennes case sätter ändå saker och ting i rullning. Yuris, den yngsta läkaren i den delegation som Phlox varit i kontakt med, smugglar till T’Pol lite medicin, och kommer sedan ut som mind melder under ett möte: “There is no simple definition of intimacy. Those of us capable of mind-melds are no different than you are”. Det är också Yuris som berättar att T’Pol blev mind meldad mot sin vilja.

Stigma är alltså Enterprises stora aids-avsnitt. Allt stämmer ju in. Den skamfulla sjukdomen som prioriterats bort av myndigheter som anser att de som smittats får skylla sig själv. Ja, det är var till och med Star Treks bidrag till en aids-informationskampanj som tv-bolaget Viacom drev. Ganska snyggt utfört tycker jag, utan att bli för plakatigt. Och fick vi kanske här också en förklaring till att T’Pol verkligen sett helt sjuk ut under hela den här säsongen?

Några nya kontakter? Inte vad det talas om, däremot besöker man en stor interstellär läkarkonferens. Men tydligen gör man inte några nya bekantskaper där.

Personlig utveckling: Att T’Pol envist vägrar att avslöja att hon blivit tvingad in i en mind meld visar på en moralisk principfasthet som är imponerande. Hon tycker att stigmat kring sjukdomen är så ologiskt att hon inte vill komma ut som ett “oskyldigt offer”. Å andra sidan blir väl i så fall inget bättre av att hon inte berättar något alls?

Sexytime: Avsnittets b-story är hur Phlox fru Feezal raggar på Tucker. Rätt hårt, till och med. Han är först smickrad, men blir sedan allt mer obekväm. Inte för att han inte är sugen, utan för att han inte vill ligga med, som han uttrycker det, en annan mans kvinna. Phlox är däremot oerhört frisinnad, och tycker tvärtom att Tucker ska ta chansen.

Ordväxlat:

TUCKER: Feezal, I mean, Mrs. Phlox, is a lovely woman, and she’s very smart. She knows more about quantum optics than anyone I’ve ever met.

PHLOX: She is remarkable.

TUCKER: Remarkable, yeah, she sure is.

PHLOX: Was there something else?

TUCKER: Yeah, there is. You got to understand, I’ve been a perfect gentleman. Absolutely nothing’s happened. She’s trying to. She’s, she’s, er, making advances, if you know what I mean?

PHLOX: Sexual advances?

TUCKER: I’m afraid so.

PHLOX: Has she offered to give you a rose petal bath?

TUCKER: No, no, no. Nothing like that.

PHLOX: Oh, any man would be a fool to ignore the romantic overtures of a healthy Denobulan woman. Don’t you find her attractive?

TUCKER: Sure. I mean, no, she’s your wife.

PHLOX: What does that have to do with it?

TUCKER: She’s your wife?

PHLOX: Oh, nonsense. Nonsense. You’re too concerned with human morality. I thought you wanted to learn about new cultures. Isn’t that why you joined Starfleet?

TUCKER: Why, of course it is. But I was brought up believing you don’t play around with another man’s wife. I don’t think I’m ever going to change my mind about that.

PHLOX: As you wish. Your loss.

T’Pol vs Mänskligheten: Mänskligheten är inget problem, utan här handlar det snarare om det snäva handlingsutrymmet inom den vulcanska kulturen. På nytt hotar den vulcanska ledningen med att förflyta T’Pol från Enterprise. Något som sedan dras tillbaka när man förstår att hon inte är en “riktigt” mind melder.

Det här kändes precis som… Snyggt utfört “avsnitt med ett budskap”. Och samtidigt som vi kan förfasa oss över hur stelbent och konservativ vulcanerna är så framstår mänskligheten som pryd och trångsint när Tucker inte fixar att Phlox fru stöter på honom.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 701 tv-avsnitt.

ENT: Dawn. Det där Tucker bondar med en fiende. Och tar av sig tröjan.

Vad är dealen? 

Ibland måste man bli kompis med sin värsta fiende för att kunna överleva. Det är läxan som Tucker försöker lära ut i det här avsnittet., där han är skeppsbruten på en måne tillsammans med någon som mest verkar vilja döda honom.

Jodå, Archer och hans kumpaner är inne i ett sånt där motigt skov igen. Alla de träffar på är aggressiva och fientligt inställda, verkar det som. Framför allt eftersom man på nytt lyckats irra in på någon annans territorium (finns det inget effektivt och tydligt sätt att markera gränser i rymden som alla kunde komma överens om?).

Tucker är ute och flyger på egen hand när han blir attackerad av ett främmande skepp. Bägge skeppens motorer går sen i baklås, och de måste bägge nödlanda på en närbelägen måne. Men aggressionen från den okände fienden tar inte slut med det, utan Tucker måste använda sig av stor list för att till sist själv fånga och fängsla rymdvarelsen. Och sedan få honom att hjälpa till med att bära en sändare upp på ett berg, där signalerna eventuellt kan nå fram till Enterprise.

Parallellt med det här lyckas Archer komma överens med ett arkoniskt moderskepp om att de ska hjälpas åt för att hitta de två skeppsbrutna. Planeten som incidenten hände vid har nämligen massor av månar, så ska man hitta någon levande är det nog bäst att hjälpas åt. Det tycker till och med arkonierna.

Några nya kontakter?  Det är första gången som människor stöter på folk från Arkonia, vulcanerna har däremot lite beef med dem sedan tidigare.

T’Pol vs Mänskligheten: T’Pol berättar att vulcanerna tidigare varit i kontakt med arkonierna, men att kontakten brutits. Arkonierna var inte lika tålmodiga som mänskligheten när vulcanerna inte ville släppa ifrån sig all kunskap och teknik på en gång. Nu är läget lite spänt, verkar det som.

Faktum är att T’Pol vid avsnittets slut måste ge Archer lite beröm. Hans samarbete med arkonierna gick bättre än någon av vulcanernas kontakter med dem på sistone.

Vårdslöst beteende?  Det är väldigt många avsnitt som börjar precis på det här sättet. Någon lallare som är ute på egen hand i en skyttel och blir attackerad. Är utflykterna verkligen värda att man hamnar i trubbel hela tiden? Och kan inte manusförfattarna hitta på några mer spännande uppslag?

Personlig utveckling:  Det här är väl ett Tucker-avsnitt, även om det egentligen bara förstärker saker som vi redan visste: Att han har ett enormt tålamod och kan laga teknik från snart sagt varenda civilisation i galaxen. Men fullt så fiffig som i det här avsnttet, när han ska locka arkoniern på avvägar genom en inspelning, har han nog aldrig varit. Jo, just det. En sak till stämmer ju in på Tucker i den här storyn: att han är godtrogen. Till exempel lite för snabb med att tro att det råder vapenvila mellan honom och arkoniern, så han måste därför uppnå vänskap och respekt genom slagsmål i stället.

Matvanor: Det är väl mest vattenfrågan som är i centrum här. Arkonierna sörplar i sig någon mörk sörja som är odrickbar för Tycker. Medan de verkar vara helt ointresserade av vatten. Det betyder att ingen av de två skeppsbrutna kan hjälpa den andre när det börjar bli bastutemperaturer på månen som de kraschlandat på.

Sexytime: Så varmt blir det att Tucker snabbt tar av sig tröjan. Det verkar dessvärre inte väcka särskilt mycket lust hos arkoniern.

Transportörtrubbel: När Archer får Tuckers signal vill han transportera upp honom till Enterprise. Men då det inte går att använda tekniken på den arkoniske piloten så väljer Tucker att avstå och vänta in den arkoniska transporten. För mellan de två forna fienderna har nu någon form av respekt vuxit fram, när de sitter där på klippan på den där månen. Och det verkar nästan vara ömsesidigt, ui alla fall utifrån vad arkoniern säger när det är dags för honom att lämna Enterprise sjukstuga:

Ordväxlat:

TUCKER: How’s he doing?

PHLOX: Why don’t you ask him yourself? The Universal Translator is online.

TUCKER: They told me another ten minutes of sunshine, and we’d have been cooked.

ZHO’KAAN: Tarattaash.

TUCKER: I thought you said the UT was working.

ZHO’KAAN: I believe you promised me some Tarattaash.

(Zho’Kaan makes the universal drinking gesture.)

TUCKER: You mean the brown stuff you were drinking? Won’t take a minute. Anything else while I’m at it? Our chef is making something called chicken Marsala tonight.

ZHO’KAAN: Tarat

TUCKER: Tarattaash. Got you.

ZHO’KAAN: Trip. When I fired at your vessel. I’m grateful I didn’t destroy it.

TUCKER: That makes two of us.

Det här kändes precis som… ett extremt enkelt och rakt berättat avsnitt. Men med tillräckligt mycket action för att fylla programtiden utan särskilt mycket dödtid. Fiender som blir BBF, en liten berättelse om hur mycket slagsmål det egentligen behövs för två män från olika civilisationer att bli kompisar. Som när Kirk träffade Gorn, fast med en något trevligare alien.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 700 tv-avsnitt.

ENT: The Catwalk. En storm, desertörer och en attackerande alienmilis. Och så ett chickenrace in i en rymdtromb

Vad är dealen?  Enterprise tar emot några aliens från Takret som söker skydd från en kommande neutronstorm. Men Enterprise är inte världens bästa flygande skyddsrum. För att inte stormens strålning ska skada besättningen måste de (plus takreterna) flytta in på “the catwalk” i åtta dagar. En underhållskorridor vid warpgondolerna som är den mest skyddade platsen ombord, och nu får bli ett provisoriskt och trångbott hem. Man bygger också en provisorisk brygga där, för att kunna styra skeppet på distans.

Men medan besättningen sitter och kurar i sitt skyddsrum så får Enterprise oväntat besök, utan att någon ens först märker det. Delar av den takretiska milisen som är på jakt efter besättningen som flytt till Enterprise. Och när de ändå är där tänker de sno Enterprise också, som en liten bonus. De försöker envist få kontroll över skeppets styrsystem, utan att ana att resten av besättningen hukar uppe vid motorerna,

Läge alltså för kapten Archer och en av hans mer avancerade planer. Archer får på nytt spela teater, den här gången en ensam, döende kapten som hellre låter skeppet gå under än ser det stulet av aliens. När takreternas befäl inte låter sig skrämmas fjärrstyr man skeppet från den provisoriska bryggan mot en rymdtromb. Så pass nära att takreterna till sist evakuerar skeppet.

Några nya kontakter? 

Det visar sig att den första besättningen med takreter var ett gäng desertörer och avhoppare. När de insåg att milisen i praktiken fungerade som ett gäng pirater ville man inte vara med längre. Men tydligen tolererar inte milisen att någon hoppar av…

Matvanor: Det blir lite uppståndelse när de takretiska avhopparna bestämmer sig för att ordna en barbecue precis intill någon känslig teknisk anläggning. Ajabaja! Annars är det mest lite gnäll när det gäller maten i det här avsnittet. Reed är inte så förtjust över att få pot roast tre dagar i rad.

Ordväxlat:

REED: Oh, what I wouldn’t give for a shower right about now. When this hand’s over maybe you could look into building one.

TUCKER: Would you like a sauna while I’m at it?

REED: You knew we’d be stuck in here for over a week. You might’ve given it a little thought to making it tolerable.

TUCKER: I only had four hours, Malcolm. You’re lucky we’ve got a toilet.

REED: Well, I obviously overestimated your people’s abilities when it comes to indoor plumbing.

TUCKER: You want to take a shower? Build one yourself.

Sexytime: Nope. Catwalken erbjuder ingen avskildhet överhuvudtaget, så allt flirtande ligger nere den här veckan.

Det här kändes precis som…tja, faktiskt inte likt så mycket annat jag sett. Jag, som ju saknat b-handlingar och ett lite högre tempo i berättandet, är mycket nöjd över hur man konstruerat intrigen här. Så många problem som samverkar och avlöser varandra i The Catwalk.

Först stormen, ett stort problem i sig – vars lösning visar sig vara både trångbodd och säkerhetsmässigt tvivelaktig. För när man sitter i ett skyddsrum och gömmer sig för strålning så märker man ju inte att man blivit bordade av fiender.

Takreternas milis öppnar upp för en andra nivå av problematik. Och de är inte bara ute efter desertörerna, utan vill även stjäla Enterprise. Och välorganiserade. Och smarta. Och brutala.

Det är dessutom extra svårt för Enterprise besättning att slåss mot takreterna på ett någorlunda jämbördigt sätt, eftersom människor är mycket mer känsliga för stormens strålning än inkräktarna. Även om de har skyddsdräkt på sig så finns det en gräns för hur många minuter man kan utsätta sig för strålningen. Några sådana problem har inte takreterna.

Och Enterprise besättning kan inte heller gömma sig i sitt skyddsrum, för när takreterna drar igång motorerna så kommer alla på catwalken att bli stekta.

Mycket klurigt dilemma alltså, som dessutom kryddas med lite klaustrofobi på catwalken, ett stenhårt takretbefäl och lite chickenrace för att skrämma bort de ovälkomna besökarna från Enterprise.

Fartfyllt och omsorgsfullt konstruerat problematik här. Det tyckte jag var kul. Och det blev bara lite extra kul av att till exempel Reed blev en bitch av att bo i kollektiv under några nätter. Gillar när det äntligen lite sprickor i fasaden hos de där präktiga Starfleet-typerna.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 699 tv-avsnitt 

Star Trek: Nemesis. Långfilmen om Picards klon, Datas brorsa och den livsfarliga dödsgasen.

Vad är dealen?

Nemesis är den tionde Star Trek-filmen och den fjärde Next Generation-rullen. Den innebär också det egentliga slutet för en era av minst sagt ojämna filmsatsningar, där originalseriens och The Next Generations-besättningarna avlöst varandra på vita duken. I mitt huvud var det sedan en låååång paus innan nästa film, J J Abrams reboot, kom till. Men tydligen inte. Det dröjde faktiskt “bara” sju år innan det var dags för nästa fas av Star Trek-på bio. När det gäller berättarstil, det visuella uttrycket och effekterna känns det däremot som om flera sekel förflutit mellan Nemesis och nya Star Trek.

Rent intrigmässigt händer det däremot en hel del i Nemesis:

*Ryker och Troi gifter sig.

*Picard upptäcker att någon har gjort en klon av honom

*Data upptäcker att han har en korkad kopia

*Romulanernas beslutande råd gasas ihjäl av ett nytt domedagsvapen.

*Romulanerna upptäcker att det var en dum grej att döda hela sitt beslutande råd och lämna makten åt en galen klon av kapten Picard.

*Den galne klonen vill totalförstöra Jorden, men också få en transfusion eller något liknande från Picard eftersom klonkroppen håller på att falla sönder.

*Picard besegrar till sist sin klon, men Data får offra sitt liv för att Picard ska kunna överleva.

Till en början är jag glatt överraskad av tonen i den här filmen. Det kändes ändå lite oväntat att man här försökte göra Star Trek till någon form av machoactionsåpa. Picard kör ett lite härligt bröllopstal, det är en massa skämt om att alla måste vara nakna på den kompletterande bröllopsceremonin på Betazed, varpå filmen nästan peakar i grabbighet när Picard, Worf och Data samlar ihop en massa androiddelar med en härligt fet truck i en öken.

Men introduktionens glädje byts sedan ut mot superskurksmörkret. Du vet, någon bleksiktig maktgalen nisse som är beredd att utplåna hela planeter för att uppnå världsherradöme. Men influenserna från Star Wars slutar inte där. För den där maktgalne personen, Shinzon, råkar också vara Picards klon – det närmaste vår åldrade kapten lär komma en egen son. Så vi har alltså en reversed Luke/Darth Vader-situation med en klontwist. Och som för att göra den där klonen ännu mer obehaglig så har han en hangup på Deanna Troi och använder sig av en telepat för att kunna ligga med henne mentalt. Jisses!

I ensemblen ingår det ytterligare en dubbelgångare, den korkade Data-kopian B-4. En av prototyperna till Data och hans onda tvilling Lore. Och det verkar inte som om man lärt sig något alls av upplevelserna med Lore, utan man sätter ihop B-4 ombord på Enterprise, och låter till och med Data föra över alla sina minnen till honom. Givetvis har B-4 ett separat minne som slår igång när ingen annan ser, och där har Shinzon gett honom instruktioner om att stjäla och föra över massor av information om Stjärnflottan till romulanerna.

Ska jag vara helt ärlig så tappade jag intresset sådär en halvtimme in i filmen. Det kändes som så mycket väsen för ingenting. Som det moraliska dilemma som Picard hamnade i efter mötet med sin klon: “skulle jag också kunna bli en maktgalen despot om jag haft en annan bakgrund”. Ganska grunt och enfaldigt utfört. Dessutom har vi väl redan rett ut Picards alternativa karriärs- och livsvägar i två avsnitt av The Next Generation (både The Inner Light och Tapestry). Tanken kan alltså inte ha varit helt ny för honom.

Och poängen med att Shinzon vuxit upp på planeten Remus, där befolkningen ser ut som små orchliknande djävlar? Här tar man verkligen i med allt vad man har. Som i den utdragna sekvensen på slutet där man räknar ner till att Shinzons domedagsvapen. thalarongasen, ska bli färdig att avlossas mot Enterprise. Här blev jag mest fascinerad över vilket segt vapen det där är, och ineffektivt. Medan filmens känslomässiga trauma, att Data offrar sitt liv för att kunna rädda Picards, var väldigt snabbt överstökat. Men så var han ju heller inte riktigt död. Han hade ju faktiskt redan gjort en säkerhetskopia av sig själv på den lite korkade androiden B-4. Så jag antar att det är B-4 som dyker upp i den nya Picardserien? Datas minnen och personlighet verkar redan ha tagit över B-4:s kropp i en tecknad fortsättning på det här äventyret.

Det är tydligt att man krämat på för att göra Nemesis till en fet rymdfilm, och bitvis får man mycket pang-pang, explosioner och en fet rymdskeppskrock för pengarna. Men samtidigt förlorar man också det Trekkiga med det hela. Här finns inte riktigt någon läxa att lära, eller någon filosofisk tanke. Knappt ens något fint avslut för The Next Generation-fansen. Hade en regissör som brydde sig om fansen låtit Wesley Crushers repliker klippas bort? Eller accepterat att favoritrollfigurer som Troi och Beverly Crusher nästan inte fick något utrymme alls i filmen? Nemesis känns som en film som försöker bli en tuff, hård och vuxen rymdfilm, men tappar bort hela sin Star Trek-själ på vägen (och lyckas väl inte något vidare med de tidigare nämnda ambitionerna heller). Men jag tycker inte att filmen är fullt så fasansfull som vissa fans låtit påskina. Mest lite långtråkig bara.

Ett lite snöpligt slut på The Next Generation, som tydligen tillsammans med Enterprises ytterst modesta framgångar ledde till att primäruniversumet började sjunga på sista versen….

Betyg: 4/10.

Det här är den tionde av 13 producerade Star Trek-filmer. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom sett 698 tv-serieavsnitt.

ENT: Precious Cargo. Det med en kidnappad prinsessa på vift.

Vad är dealen? 

Så blev det lite old school, här i Enterprise. Alltså nästan 60-talsgammalmodigt när man knåpat ihop en sån där historia om hur mannen av folket räddar en prinsessa. Hon är bortskämd och krävande, medan han blir surare och vresigare på hennes tjat samtidigt som han ensam måste se till att de överlever. Givetvis slutar alltihopa med att de ligger med varandra. Eller i alla fall hånglar intensivt, några exakta uppgifter om sexuella aktiviteter ges inte.

Det hela börjar som en variation på ett nu ganska känt tema i Enterprise. Det där kapten Archer tror alla om gott, bara för att inse lite för sent att han blivit lurad. I det här fallet är det ett skepp som behöver hjälp med reparationer, de har en passagerare nedsövd i en stasis-kammare, och den har börjat krångla.

Tucker hjälper till och mekar och har sig, men “passageraren” vaknar i förtid. Hon visar sig vara en bortrövad prinsessad, kidnappad av de två retellierna på alien-skeppet som hoppas på en fet lösensumma. Tucker verkar inte riktigt förstå något av det som händer innan han blir nedslagen av den ene retelliern. Han ser snabbt till att fly med sitt skepp, med både Tucker och prinsessan ombord. Däremot tvingas han lämna kvar den andre retelliern på Enterprise, men Archers utfrågningar av honom leder ingenstans. Han hävdar bestämt att han inte har någon som helst aning om vart skeppet han kom med är på väg.

Tucker och prinsessan Kaitaama lyckas i alla fall fly från det retelliska skeppet i en lite för trång räddningskapsel, och landar på en träskplanet. Här blir det först en massa bråk och sedan en massa hångel. Parallellt med det här spelar T’Pol och Archer teater för den kvarlämnade retelliern. Man låtsas att Enterprise är i T’Pols våld och att hon har för vana att avrätta de som uppfört sig illa. Det tar inte superlång tid innan deras fånge har skvallrat om hur man kan hitta det retelliska skeppet.

Till sist räddas i alla fall Tucker och prinsessan av Archer och de andra på den där träskplaneten. När det är dags för Tucker och prinsessan att ta farväl utlovar hon honom mer hanky panky om han kommer och hälsar på henne efter att hon blivit drottning. Då tänker hon nämligen avskaffa de fåniga reglerna om sexuell avhållsamhet som hon nu lyder under. Tror aldrig jag sett Tucker le så här brett under hela serien som efter det beskedet. Själv satt jag mest och himlade med ögonen av alla unkna Kirk-vibbar jag fick under det här högst förutsägbara avsnittet.

Ordväxlat:

TUCKER: So, when do you ascend?
KAITAAMA: Two hundred and forty six days.
TUCKER: It’s a long shot, but maybe Enterprise will get the chance to visit Krios Prime before then. Of course, from what you’ve told me I doubt your family would let me see you.
KAITAAMA: I doubt they would, but once I’ve been made First Monarch I’ll have the authority to change the rules.
TUCKER: What kind of changes?
KAITAAMA: Come visit me. Perhaps you’ll find out.

Några nya kontakter? Retellierna är väl helt nya i Star Trek-sammanhang, medan prinsessan Kaitaama kommer från Krios Prime, en planet som dyker upp senare i tidslinjen i The Next Generation. Det vill säga, Enterprise-manusförfattarna har här skrivit in ytterligare en first contact i Star Trek-tidslinjen.

Vårdslöst beteende? 

Det känns lite korkat att fortsätta med att skicka över ensamma besättningsmän till främmande folks rymdskepp för att göra reparationer. Blir de inte med barn så kan de bli nedslagna och kidnappade – som här.

Personlig utveckling: Prinsessan Kaitaama går från att vara superjobbig, egoisist och självupptagen till att bli superkåt på Tucker. Det här manuset vinner inte pris för årets karaktärsutveckling, direkt.

Sexytime: Grovhångel när både Tucker och prinsessan är dyblöta efter att ha ramlat ner i träsket. Det är förspelet till….ja, vi vet inte exakt. Mer än att Archer ler menande när han upptäcker Tucker i småbyxor och prinsessan i underkjol när det är dags att rädda dem.

Men visst var det mer passion och lust i det här avsnittet än nägonsin tidigare i Enterprise? Det känns som om andra säsongen har som minimistandard att Tucker tar av sig tröjan i åtminstone vartannat avsnitt.

Matvanor: Mest olika former av nödproviant för prinsessan och Tucker, medan retellierna bjuds på finmiddag hos kaptenen i början av avsnittet.

Det här kändes precis som… något gammalt generiskt manus som blivit lämnat kvar längst ner i någon gammal flyttlåda. “Kärlek börjar med bråk”-plotten är ju gammal som gatan, men kan göras ut med lite olika finess. Bra exempel finns i allt från Så tuktas en argbigga till den första Star Wars-filmen. Men här har man verkligen inte brytt sig om att ge avsnittets prinsessa någon som helst form av koll eller sympatiska sidor. Det behöver man förstås inte, men någon personlighet överhuvudtaget kanske hade varit kul?

Precious Cargo har också band till två tidigare Star Trek-avsnitt med liknande tematik. Originalseriens Elaan of Troyius handlar också om en bråkig prinsessa som måste fostras av Kirk, medan Next Generations The Perfect Mate handlar om en kvinna från Krios. I bägge de här gamla avsnitten går dock intrigen ut på att kvinnorna ska giftas bort i arrangerade äktenskap –så den här uppdaterade versionen är i varje fall bättre på det sättet. I de två lite äldre avsnitten är kvinnorna också utrustade med magiska krafter för att förtrolla männen på. I Enterprise-upplagan verkar det räcka med att Tucker inte fått ligga på mer än ett år för att romansen ska vara biff.

Jag tänker att Discoverys prinsessa Po är den uppdaterade versionen av den här kvinnorollen. Hon är aggressiv, anarkistisk och ett geni. Lite annat stuk på den rollfiguren, helt enkelt. För Precious Cargo känns väldigt gammalmodigt, förutsägbart och föråldrat. Och dessutom lite tradigt. Actionscenerna var, precis som i de senaste avsnitten, bättre här än i förra säsongen. Men det som utspelades mellan dem var lite för tramsigt för min smak (den där lilla charaden som T’Pol och Archer höll på med under förhören av sin fånge var bland det mer pinsamma jag sett i den här serien).

Betyg: 2/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 698 tv-avsnitt .