DS9: Heart of Stone. Det där Kira fångas i en stenlivsform och Nog vill söka till stjärnflottan.

ds9 heart of stone 4

Rubriken jag skrivit här ovanför är egentligen helt missvisande, för hela poängen med Heart of Stone avslöjas först under de sista minuterna av avsnittet. En avslutande twist som gör att det mesta som sagt och gjorts egentligen inneburit något annat.

ds9 heart of stone 2Men innan vi når så långt så är Heart of stone ett högst ordinärt avsnitt. Odo och Kira förföljer ett rebellskepp till en mystisk måne. Där springer de i tunnlar under jorden för att hitta skeppets pilot. Efter att de skilts åt för att leta var för sig blir Odo anropad av Kira, hon har fastnat i en sten. Eller, något som ser ut som en sten, men som är organiskt och sakta växer, och så småningom nästan omsluter henne. Odo försöker komma på något sätt att få Kira fri. Hon vill att han ska prata med henne. Ett desperat sätt att försöka glömma bort den där stenen som sakta håller på att omsluta hela hennes kropp. Det hela slutar ytterst dramatiskt när Odo till sist förklarar sin kärlek till Kira. Och hon säger att den är besvarad.

ds9 heart of stoneDet riktigt sorgliga är att Kiras ord inte har avsedd effekt på Odo. När hon säger att hon älskar honom, förstår han att något måste fel. Det svaret var så pass osannolikt att han inser att alltihopa var en bluff. Det är inte Kira han hängt med där i grottan, det är den kvinnliga überchangelingen från The Search. Alltså, en ur hans eget folk. Hon har valt att genomföra det här bedrägeriet för att försöka förstå varför Odo vill stanna hos människorna, istället för hos dem. Nu är hon nöjd, det hela som att hon drar slutsatsen att det hela egentligen handlar om att Odo är kär i Kira. Inte för ett ögonblick verkar hon ha funderat på en lite mer uppenbar orsak. Som att även en changeling kan ha lite svårt att förlåta att släkten kastade ut dem som ett ensamt barn i världsrymden.

ds9 heart of stone 5B-handlingen handlar, precis som i förra avsnittet,  på nytt om Nog, Jake Siskos ferengibästis på rymdstationen. Manusförfattarna verkar ha ganska stora problem med kontinuiteten när det gäller Nog. Efter att i förra avsnittet ha burit sig åt som en misogyn idiot, och bland annat försökt få sin dejt att skära upp hans mat, så har han den här veckan beslutat sig för att han vill bli den första ferengin i Stjärnflottan. Efter många om och men förstår till och med befälhavare Sisko att han menar allvar. För en ferengi som Nog, som är mer klipsk på teknik än affärer, finns det nämligen ingen bra plats i ferengiernas samhälle. Därför vill Nog göra något annat av sitt liv än passa upp på en sadistisk barägare (vilket ju är hans pappas jobb)

Berättelsen om Nogs förhållande till sin far, och avslöjandet av Odos stora kärlek till Kira är i sig intressanta, hjärtevärmande och fördjupande moment för rollfigurerna. Men särskilt spännande tv är det faktiskt inte. Paniken och det akuta i Kiras inlåsning bland all den där stenen hettar liksom aldrig till (trots att skådespelaren som spelar Kira ju faktiskt har grav klaustrofobi, på riktigt). Dessutom är den där stenen är verkligen ful som stryk. Nogs ambitioner är inte heller så imponerande. Jag menar, han verkar ju fortfarande lite för korkad för att någonsin kunna platsa i stjärnflottan.

Ett extra plus, däremot, för replikväxlingen om Vilix’pran. Äntligen en livsform ombord på Deep Space Nine som inte fortplantar sig exakt som människan…

SISKO: I see you’ve put in a request to reassign Ensign Vilix’pran from cargo inspection.
BASHIR: I think that would be best. Given his condition, I don’t want him coming in contact with any hazardous materials.
SISKO: His condition?
BASHIR: Vilix’pran is budding. His buds are undergoing individuation in just over a month.
SISKO: You mean he’s pregnant?
BASHIR: Twins.
SISKO: Reassignment granted. I’ll have make sure I offer my congratulations to the ensign next time I see him.
BASHIR: O’Brien and I are throwing him a baby shower in a couple of days. I think it would mean a lot to him if you were there.
SISKO: Are you getting him anything?
BASHIR: O’Brien’s building him a hatchling pond and I’ve put an order in with Garak for some new baby clothes.
SISKO: Count me in.
BASHIR: Aye, sir.

För övrigt ett måttligt engagerande avsnitt, för min del. Lite motigt nu att kollla på Deep Space Nine. Känns som gårdagens nyheter, jämfört med Voyager.

Och, förresten. Bara en sån där lite tråkig invändning från en som nu sett snart hälften av det här tv-seriekonceptet. En liten undran. Om man befinner sig nere i grottor på en geologiskt instabil planet på jakt efter en rebellpilot, är verkligen det första man gör att dela upp sig och gå var för sig genom grottorna?

Betyg: 5/10. 

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 344 tv-avsnitt.

DS9: Life support. Det där Vedek Bareil blir återuppväckt från de döda (i alla fall ett tag).

ds9 life support

När någon av Star Trek-serierna då och då försöker sig på att göra ett avsnitt i sjukhusdramagenren så är det sällan särskilt lyckat. Den rätta dramatiken vägrar infinna sig när läkaren mest står och yrar en massa technobabble och sedan står och pekar med ett blinkande verktyg mot sin patient. Förutom bristen på blod, svett och tårar så vet man ju lite som tittare att manusförfattarna vid behov alltid kan hitta på ett nytt botemedel eller behandlingsmetod. Det är ju science fiction, liksom.

ds9 life support 2Life Support är ett sånt här avsnitt, och mycket riktigt lyckas man slarva bort ett råmaterial som på pappret är extremt dramatiskt: Kiras pojkvän Vedek Bareil skadas under transporten från Bajor till Deep Space 9. Doktor Bashir dödförklarar först honom, men inser sedan att allt hopp inte är ute, och lyckas genom en metod som inbegriper en rad flummiga förklaringar (om än faktiskt godkända av en fackexpert) återuppliva honom igen. Den svage Bareil är en viktig spelare i pågående fredsförhandlingar mellan Bajor och Cardassien, och han prioriterar dem framför vila och hälsa. När Bashir upptäcker skadliga bieffekter av behandlingen väljer Bareil fortfarande att hellre ge sina sista dagar i livet åt förhandlingsarbetet än att sövas ner tills man hunnit kolla upp andra behandlingsmetoder.

Bareil pendlar mellan liv och död, måste välja mellan plikt och personlig hälsa, mellan sina åtaganden mot Bajor och sin kärlek till Kira. Och ändå blir det här inte alls särskilt medryckande. Inte heller de omvälvande fredsförhandlingarna framstår som särskilt spännande. Och seriens tuffaste bitch, Bajors nyvalda religiösa ledare Kai Winn, har förvandlats till ett veligt mähä (kanske också för att hon hade influensa medan man spelade in).

ds9 life support 3B-handlingen lämnar också ett och annat att önska, framför allt som bihandling i ett avsnitt där producenterna och manusförfattarna tar livet av en rollfigur. Intrigen här handlar om Jake, som ska gå på dejt med en tjej. Hans ferengipolare Nog tvingar honom att göra om den till en dubbeldejt, och som tack för besväret totalsabbar Nog hela dejten genom att uppföra sig som en riktig mansgris. Helt i linje med hur Ferengier behandlar sina kvinnor, bland annat får vi reda på att kvinnorna i deras kultur både skär upp och tuggar maten åt sina män. Under Deep Space Nines gång har vi successivt sett hur ferengierna blivit allt mer nyanserat skildrade, men det här avsnittet är verkligen en återgång till hur det var förr. Ännu konstigare är att kapten Sisko försvarar Nog och skyller hans kassa stil på ferengikulturen. Som om inte Nog skulle vara tillräckligt assimilerad för att förstå hur man ska bete sig mot det motsatta könet.

För mig var det här sällsynt oengagerande. Det känns som om man inte kunde bestämma sig för om man skulle göra det här till ett sentimental avsnitt eller ej. För min egen del hade jag gärna sett lite mer såpa i hanteringen här. Ska man ändå ta livet av en rollfigur så får det gärna vara lite mer stil på det, lite mer smärta och sorg. Eller så var det bara så att jag faktiskt inte var särskilt fäst vid Bareil. Kanske var han bara lite för perfekt och godhjärtad, precis som i det här avsnittet. Orimligheten i hans helgonlika självuppoffrande attityd gör honom faktiskt mer trist än hjältemodig. Lite tvivel hos honom hade nog gjort det hela intressantare.

Betyg: 4/10. 

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 343 tv-avsnitt.

VOY: Time and again. Det med Janeways och Paris tidsresa till planeten som går under och inte.

voy time and again

Ofrivilliga tidsresor var verkligen en het grej i januari 1995. I systerserien Deep Space Nine har vi precis varit med om en färd tillbaka till jorden 2024 i Past tense, där hela Jordens och Federationens historia riskerades på kuppen. I förra avsnittet av Voyager meckade man också med förhållandet mellan nu och då. Och så nu Time and away, där Janeway och seriens nya hearthrob Tom Paris visserligen bara färdas 33 timmar tillbaka i tiden, men det skulle kunna vara tillräckligt för att eventuellt kunna rädda civilisationen på en bebodd planet undan en nära förestående undergång.

voy time and again 2I avsnittets början skakas Voyager av en chockvåg. Den kommer från en enorm explosion på en närliggande planet, där nu allt liv har utplånats. Men medan Voyagers besättning undersöker ruinerna så sugs liksom kapten Janeway och Paris ett drygt dygn tillbaka i tiden. De befinner sig nu omgivna av folk som inte vet om att de ska dö (av någon anledning alla klädda i prideflaggefärger). Nu uppstår frågan, ska de berätta något eller inte? Janeway hävdar den heliga generalorder ett, att man inte ska ingripa i främmande planeters liv, medan Paris tycker tvärtom. Efter många turer, där man bland annat blir fångar hos den hemliga motståndsorganisation som jobbar mot det energibolag vars anläggning kommer att förorsaka hela den där jätteexplosionen, så bestämmer sig Janeway till sist för att skita i alla regler och försöka rädda planeten istället (att hon själv annars också kommer att omkomma spelar eventuellt också in i hennes beslut).

Det som är en klassisk prime directive-plot blandas med tidsrese-tropen, och det är en mix som i det här fallet blir rätt förvirrande. För på något konstigt sätt är det just Paris och Janeways resa i tiden som förorsakar den katastrof som de var tvungna att undersöka för att föras tillbaka i tiden. Jättekonstigt, när man tänker efter. Lite liknande hur man i förra avsnittet fick ett nödmeddelande från sitt eget skepp redan innan man skickade iväg det själv. Samtidigt så lyckas Janeway ändå på något sätt lyckas förhindra katastrofen och då återställs på något vis tiden, coh börjar om igen. Det här kanske låter rätt flummigt och weird, men det är faktiskt inte mitt fel. Man har verkligen gått upp ett steg i obegriplighetsfaktor med intriger som den här. Men, visst, att se Star Trek ska kanske vara en utmaning ibland.

voy time and again 3Det här är ett avsnitt där man också försöker etablera och fördjupa bilden av Janeway, och även bygga vidare på hennes relation till Tom Paris. Det är också ett avsnitt där man på allvar försöker etablera en telepatisk gåva hos Kis, kvinnan som Voyager lät följa med från planeten Ocampa i piloten, och som också är flickvän till Neelix. Hennes funktion i handlingen är dock inte riktigt genomförd, om något ställer hon faktiskt bara till med problem med sina gåvor. Ja, man kan säga att det är hennes instinkt som håller på att leda till att planeten går under. Hon är också den enda ombord på Voyager som har något som helst minne av den där kraftvågen som inleder avsnittet, eftersom hon väcks av ångesten hos alla de personer som dog i explosionen.

Jag är, som sagt, inte helt förtjust i tidsreseavsnitt, och den här gången blir faktiskt intrigen bara konstigare och konstigare ju mer man tänker på den. Hur underhållande jag än tycker att det är, så känns det mest av allt som en extremt ansträngd premiss. Ganska märkligt eftersom allt började på ett manusmöte med en extremt enkel idé: “Vad hade hänt om du varit i Dresden just innan bombmingarna under andra världskriget? Hade du varnat folk eller låtit historien ha sin gång?”. Samtidigt är det på nytt ett skickligt berättat avsnitt som håller spänningen och mysteriekänslan uppe, trots allt konstigheter.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 4/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 342 tv-avsnitt.

VOY: Parallax. Det där Voyager försöker kommunicera med sig själv.

voy parallax

Att åka runt i rymden och plötsligt stöta på någon form av gravitationsfartgupp eller sugas in i ett kraftfält av något slag känns redan lite som Voyagers vanligast förekommande intrigverktyg, och då är jag bara inne på tredje avsnittet i serien. I det här fallet går det inte riktigt att bara försöka accellerera sig ur problemet, eftersom man mottar ett nödanrop av ett annat skepp som ligger och håller på att sugas in i…ja, det är något med en stjärna och kvantumsingularitet, men helt ärligt förstår jag inte riktigt vad det är fråga om. Men det är i varje fall ingen bra grej att dras in i.

voy parallax 3Voyager försöker få kontakt med det främmande skeppet och på andra sätt undsätta det, men inget fungerar. Efter ett tag inser man att man egentligen står och tittar på en spegling av sitt eget skepp, och först då inser man också hur illa ute man själv är. Fast hela den här mystiska situationen mynnar egentligen mest ut i en historia om problemen med att få de två besättningarna på Voyager att smälta samman till en. Att det är lite problematiskt, är ju inte så konstigt. I normala fall skulle nog Federationen och Janeway mest av allt ha velat sätta allihopa från Maquisrörelsens skepp i finkan. I det här nya läget så har Janeway istället valt att göra rebellen Chakotay till försteofficer på Voyager. Nu lobbar han i sin tur stenhårt för att även någon annan av hans före detta besättning ska få chefspositioner ombord, framför allt B’elanna Torres. Ett lite vågat val då Torres har svårt att acceptera auktoriteter och kämpar med ett fruktansvärt instabilt humör (något som hon själv skyller på att hennes mamma är klingon). Det är ju inte helt normalt att slå sina arbetskamrater på käften, eller kasta krukor på sina gamla kompisar när man är förbannad.

voy parallax 2Maktkampen, motsättningarna och förhandlingarna mellan rebellerna och Federationsbesättningen är det som är det väsentliga innehållet i det här avsnittet. Men det är inte bara problematiskt. I försöken att hitta ett sätt att få loss Voyager från den där avfallskvarnen till kvantumsingularitet så klickar det på allvar mellan kapten Janeway och Torres. De bollar idéer och teorier som värsta radarparet och verkar vara på väg in i en härlig womance. Det innebär till sist att Torres går förbi kön med Federationsmannar och blir utsedd till ny maskinchef.  Så blev det ett ganska spännande avsnitt om personalpolitiken ombord, helt enkelt.

Två andra inslag i det här avsnittet är också värda att nämna. Min bredvidläsningsbok Star Trek Voyager Companion är upplagd lite annorlunda än de tidigare Star Trek-böckerna jag läst. Under rubriken Senor readings och Damage report så listar man hela tiden den tekniska statusen ombord. Efter att ha blivit förda till deltakvadranten, fajtats med kazoner och nästan dragits in i en singularitet så är Voyager inte i bästa skick. I det här avsnittets redovisning kan man bland annat läsa att matreplikatorerna ombord fortfarande inte fungerar, och att Torres får som sitt första uppdrag som maskinchef att försöka få igång warpdriften ombord igen.  Voyager utspelas inte i The Next Generations perfekta värd, utan man märker av skeppets och besättningens utsatthet. Ensamma på färd i en okänd kvadrant.

Det andra jag noterar är att man i det här avsnittet leker lite med tidsförskjutningar och tidsuppfattning. Att Voyagers besättning får nödropet från skeppet som man så småningom är en spegelbild, innan man ens själv skickat iväg sitt meddelande tyder på en värld där orsak och verkan inte alltid hänger ihop som det brukar. Eftersom jag sett även nästa avsnitt när jag skriver det här, så vet jag att det är ett tema som vi kommer att återkomma väldigt snart till. Det är tydligt att det här är ett ämne som fascinerar upphovspersonerna,

 

Så, för att summera: en rätt knepig och avancerad grundidé används för att effektivt fördjupa bilden av livet och konflikterna ombord. Trots rätt så mycket technobabble så berättas historien fortfarande med mer stuns och med lite större finess än vad som är brukligt i systerserierna. Jag tappar liksom aldrig koncentrationen eller intresset här. Ja, till och med den ibland förekommande sekundärskammen håller sig borta så här långt.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 3/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 341 tv-avsnitt.

VOY: Caretaker pt 1 & 2. Början på en ny era.

voy caretaker 2

Äntligen! Voyager! Som jag längtat! Det femte tv-formatet (ja, jag räknar den animerade serien som ett eget) i Star Trek-familjen kan börja!

voyager caretaker 3Det här är väl den serie i Star Trek-franchisen jag sett flest avsnitt av, förutom originalserien. Men till skillnad från originalserien så såg jag den här så pass sent i livet att jag faktiskt minns något mer än lösryckta fragment. Trodde jag i varje fall. För när jag nu ser Voyagers pilot så inser jag att jag egentligen aldrig riktigt förstått hur det hela hängde ihop på det där stora rymdskeppet. Och till min stora förvåning hur jag genast börjar tycka om rollfigurer som jag brukade avsky (ja, jag pratar om Neelix).

Men det allra starkaste intrycket efter dubbelavsnittspiloten The Caretaker är den enorma klasskillnaden. Det är som att Voyager spelar i en helt annan division än sina föregångare, förutom kanske originalserien. Här finns ett noga genomtänkt persongalleri, som ger plats för både utopisk idealism och konflikter mellan huvudpersonerna, samt en helt ny outforskad del av galaxen för våra nya hjältar att ta sig an och utforska.

För i och med starten av Voyager så görs det ju någon form av uppdelning mellan de olika serierna som vid den här tiden går parallellt på olika, konkurrerande, tv-kanaler. Deep Space Nine får ärva hela det gamla Star Trek-universumet: fiender, konflikter, politiska motsättningar och Federationspolitiken. Medan Voyager ganska raskt i det första avsnittet dras in i en mystisk kosmisk våg och hamnar i deltakvadranten, 70 000 ljusår från det man kallar hem. Och medan jag från början tänkte att det var Deep Space Nine som fått den bästa dealen här, så inser jag redan efter piloten av Voyager att det är precis tvärtom. Manusförfattarna till Voyager har nu full frihet att kasta sig ut i en ny del av galaxen, och verkligen dra dit ingen människa någonsin varit tidigare.

voy caretakerMen, precis som i piloten till The Next Generation så möter Voyager i det allra första avsnittet en varelse med större makt än de ens kunnat föreställa sig: The Caretaker, det mystiska väsen som transporterat skeppet till deras del av galaxen, och som försöker gottgöra för invånarna på planeten Ocampa att han sabbat hela deras atmosfär. Nu kidnappar han skepp från alfakvadranten för att hitta en ras han kan fortplanta sig med. För The Caretaker är gammal, trött och döende, och snart måste han lämna Ocampas befolkning utan beskydd och hjälp.

voy caretaker 6Jag är kanske inte helt förtjust i ramhandlingen i det här avsnittet, precis som jag tycker att en del av datoranimeringen verkligen suger. Men å andra sidan är jag mycket imponerad av hur man byggt ihop persongalleriet på skeppet. Det består av en blandning mellan Federationspersonal och besättningen på ett av Maquisrebellernas skepp, som också blivit kidnappat av The Caretaker. Det finns alltså en inneboende konflikt hos själva personalen ombord på Voyager, vilket också ger en möjlighet att ifrågasätta och bryta mot Federationens stelbenta regler under seriens gång. Ja, man har ju faktiskt helt och hållet tappat kontakten med hela Federationen, så det är upp till kapten Janeway och hennes personal att på egen hand lösa alla problem när de dyker upp.

Kapten Kathryn Janeway, ja. Hon spelas ju på ett fantastiskt sätt av Kate Mulgrew. En skådespelare som fick hoppa in i rollen först efter att producenternas förstahandsval Genevieve Bujold hoppat av (eller fått sparken) efter bara några dagars inspelning. Här kan man se en jämförelse mellan de två skådespelerskornas tolkning av sin rollfigur:

 

Janeway i Mulgrews tappning är en handlingskraftig och självsäker kapten. Men redan i pilotavsnittet får vi se hur hon också har en familj (en man och en hund) som dock inte följer med henne på skeppet. Hon påminner mer om den impulsive, känslosamme och kaxige Kirk än den mer intellektuelle och filosofiskt lagde Picard. Upplagt för okonventionella lösningar och oväntade beslut, helt enkelt.

voy caretaker 5Jag går igenom de övriga rollfigurerna lite mer grundligt i kommande blogginlägg, men redan nu är jag sådär lite hopplöst förtjust i läkarhologrammet. Tänkt från början som en utbildningsresurs på Voyager så fick han ta över huvudansvaret där borta i deltakvadranten. Hologramdoktorn är en folkilsken typ, även han mer besläktad med McCoy i originalserien än sina mer mjäkiga kollegor, Crusher i TNG och Bashir i DS9.

Avsnittet som helhet är fyllt av oväntade vändningar och olika överraskningar. Att man både hinner introducera ett helt nytt manskap och en helt ny dödsfiende (Kazoner) är inget annat än imponerande. Men framför allt är det den mest välbalanserade och genomtänkta piloten hittills i Star Trek-familjen, faktiskt. Snygga eleganta grepp är hur skeppet avgår från rymdstationen Deep Space 9 (serierna är ju faktiskt konkurrenter om tittarna), men också hur man faktiskt tar livet av en tidigt introducerad rollfigur, vilket förstås förstärker känslan av utsatthet i avsnittet. Det här ska bli riktigt kul att fortsätta kolla på!

Betyg: 9.

Star Trek: Voyager. Säsong 1, avsnitt 1 & 2/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 340 tv-avsnitt.

DS9: Past tense Pt 1 & 2. Tidsresan rakt in i amerikansk inrikespolitik.

ds9 past tense

Det här måste vara det mest politiska avsnittet i Star Trek-familjen hittills. Visst gjordes det en hel del avsnitt med samtidskommentarer inslag i originalserien, men Past tense känns nästan som en opinionsbildande film gjord inför en valkampanj. Så tydlig är kritiken mot ett USA på 2020-talet som bygger ghetton för sina fattiga och utslagna. Där får de leva i en slags parallell civilisation, innanför höga murar där säkerhetsstyrkor knappt ens försöker upprätthålla lag och ordning. Och har du väl kastats in där, är chansen att du ska komma ut extremt liten. Det finns helt enkelt inga arbeten att få på utsidan. Vad man byggt upp är ett system där de som blir över helt enkelt göms och glöms bort. De som är mer lyckligt lottade behöver inte ens se och konfronteras med dem som lever i utanförskap.

Det här är ett dubbelavsnitt, de två delarna visades med en veckas mellanrum. Men trots det, och trots att det är två olika regissörer som står bakom del ett och två, så är det här så pass sammanhållet att det känns som om de är gjorda för att ses i ett svep. Så jag gör inte två olika blogginlägg den här gången. Past tense känns helt enkelt som en helt annan sak än till exempel dubbelavsnitten i The Next Generation, som oftast producerades på var sin sida om säsongsuppehållet.

ds9 past tense 6Historien i Past tense använder sig av ett gammalt hederligt berättargreppet inom Star Trek. Det är på grund av krångel med transportören som Sisko, Dax och Bashir av misstag hamnar på Jorden år 2024. Ett rätt tufft samhälle. Att inte ha giltig legitimation på sig innebär att man genast kastas in i ett läger för lösdrivare, hemlösa och arbetslösa. Det ödet möter Dax och Bashir, medan Dax hittas av en miljonär inom tv-branschen som tar hand om henne och fixar allt hon behöver.

ds9 past tense 5Sisko är så pass inläst på Jordens historia att han snabbt inser att de  råkat hamna i San Francisco bara några dagar innan ett stort uppror bryter ut bland de internerade i lägret. En revolt som på sikt förändrar hela samhället, och leder till ett framtida samhälle präglat av humanism. Han inser också faran med att han och de andra på något sätt påverkar händelseförloppet. Det skulle kunna få allvarliga följder för framtiden på hela planeten. Så givetvis blir Bashir attackerad av någon idiot i lägret, och en man dör när han försöker gå emellan de två. Och mycket riktigt är det förstås Gabriel Bell, den person som utpekats som en hjälte under upploppet. Och i ett ögonblick har hela Jordens framtid förändrats. I framtidens 2300-tal så sitter Kira och O’Brien och inser att allt det som kallats för Federationen i deras tid på ett ögonblick har försvunnit. Inte ens en enda kommunikationssatellit kretsar kring Jorden.

Jag har egentligen ganska svårt för den här typen av avsnitt. Intriger som går ut på att tidslinjen förändras på grund av något som en resande i tiden uträttar i det förgångna, vilket sen påverkar den framtid hen kommer ifrån Jag fastnar liksom i funderingar där våra utskickade från framtiden också borde sluta existera i det förgångna, eftersom deras tidsresa inte är möjlig på grund av att transportörtekniken och Federationen aldrig utvecklades.  Säkerligen ett så pass grundläggande ifrågasättande att det finns hundra mer eller mindre avancerade teorier och svar på den. Men jag kan i alla fall deklarera att jag inte tycker att den där typen av historier är så himla spännande. Det blir gärna fyllt av ansträngda konstruktioner, i det här fallet måste man till exempek uppfinna en märklig tidsbubbla runt skeppet Defiant för att Kira och O’Brien ska kunna sitta där och sakna Federationen (även deras liv borde väl egentligen ha förändrats när Bashir och Sisko såg till att historien förändrades).

Men trots mina invändningar så måste jag ju ändå acceptera att några av Star Trek-konceptets finaste produktioner gjorts med historier som utspelas med precis den här typen av premisser. Legendariska The City on the Edge of Forever, och så de här två avsnitten, då. För det här är ju också något så fiffigt som en ren dystopi om Jordens framtid liksom intricksad i historien om den utopiska Federationen.

ds9 past tense 2Jag kan förstås lista en rad svagheter med Past tense. De klyschiga porträtten av de mer kriminella elementen i uteliggarghettot,och de löjliga tidsresorna som Kira och O’Brien gör till olika tidsåldrar på jakt efter sina kollegor. Men samtidigt märks det att det här avsnittet är gjort med genuint engagemang. Redan från början var tanken att göra något som relaterade till den stora mängden uteliggare som manusförfattarna och producenterna själva såg i Santa Monica och Los Angeles. Men ämnet kändes nog ännu mera aktuellt då det, medan man satt och filade på manus, dök upp ett förslag om att internera stadens hemlösa på ett område omgivet av höga stängsel dök upp i debatten.

ds9 past tense 4Och det här är faktiskt väldigt bra. Ett slags helgjutet berättande som jag ofta saknat i de “moderna” Star Trek-produktionerna. Dubbelavsnittsbudgeten utnyttjas också till att använda ovanligt många statister och bygga upp slitna stadsmiljöer, en slags realism uppstår som också känns rätt ovanlig i en serie som så ofta utspelas i blanka futuristiska miljöer.  Och, som jag sagt tidigare, för en gångs skull känns inte en tidsresa i serien bara som en ursäkt för att få dyka ned i utklädningslådan och kunna återanvända färdiga kulisser. Nej, här finns en mening, ett syfte och en tydlig vilja bakom avsnittet. Och jag skulle dessvärre inte vilja säga att den känns mindre aktuell idag än 1995. Tvärtom.

ds9 past tense 3Bonusfakta: Intressant att det till och med finns ett rasifieringsperspektiv i det här avsnittet, det är den vita kvinnan som lotsas in i överklassens skydd, medan araben och den svarte mannen sätts bakom lås och bom. Det här är också första gången man pratar om “Starfleet’s temporal displacement policy”, ska bli kul att höra om vilka reglementen man egentligen har kring tidsresor inom Federationen.

Betyg: Del 1: 9/10, Del 2 9/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 11 & 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 338 tv-avsnitt.