DS9: Our man Bashir. Det där Bashir lever ut sina Bond-drömmar på holodäck.

ds9 our man bashir 2

Ett holodäcksäventyr där Bashir lever ut sina fantasier om att vara James Bond… Alltså, man kan väl säga att jag var en smula förskräckt efter anslaget i det här avsnittet. Skräckslagen, nästan. Gissade att det här var Deep Space Nines version av de andra seriernas ganska så irriterande Robin Hood och Beowulf-avsnitt. Men de där farhågorna var faktiskt onödiga. Här nöjer man sig inte bara med att leka Bond och hemlig agent, utan väger ihop det med en bihandling som tar upp en problematik som nog bara ökat i angelägenhet sedan det här avsnittet gjordes. Ett av vår tids största irritationsmoment, och en källa till evig oro och frustration. Men det är inte bara jag som kämpar med ett evigt underskott på minne på min telefon, ipad, dator och jobbmail. Till och med rymdstationen Deep Space Nine långt in i framtiden har samma brist!

ds9 our man bashir 4När ett av rymdstationens skepp utsätts för ett terrordåd (hela skeppet exploderar) så fastnar Sisko, Kira, O’Brien, Worf och Dax i ett sånt där transportörlimbo – lite mittemellan de olika maskinerna, liksom. För att spara datan om deras personer som fortfarande flyter runti sajberspejsen måste man snabbt som attan ge Deep Space 9:s dator ordern att rensa sina minnen och spara besättningsmedlemmarnas existenser där i stället. Minnena hamnar tydligen lite här och var på skeppet, och själva de fysiska kännetecknen hamnar i Quarks holosvitsdator. Därifrån migrerar de in i Bashirs holoagentdrama. Nu blir den svåra uppgiften för Bashir inte bara att spela en hemlig agent som ska sätta dit skurkarna. Nej, huvuduppgiften blir att hålla alla besättningsmedlemmarna vid liv inne i holohistorien.  Dör de finns risken att de också raderas för gott från datorminnet. Det hela blir förstås inte lättare av att några av dem har tilldelats roller som mest av allt vill ta livet av Bashir.

Även om det som vanligt är kul att se de nu välkända skådespelarfejsen i lite annorlunda roller, så handlar det här avsnittet egentligen mest om Bashir och Garak. Cardassiern tar sig olovligt in i Bashirs holostory, och genom hela storyn vill han gärna förklara för Bashir hur det är att vara en hemlig agent – på riktigt. Allt ställs på sin spets när Garak vill stoppa holoprogrammet för att rädda sitt eget liv (den där säkerhetsspärren är utslagen igen),, men Bashir faktiskt skjuter på honom – kanske till och med för att döda.

ds9 our man bashir 5Jag tycker att Our man Bashir är en rolig bagatell. Ett klassiskt holodäcksavsnitt, men med tillräckligt många nya twists och komplikationer för att det hela ändå ska kännas fräscht. Några extra pluspoäng för de vettlöst fjantiga namnen som alla har i holoäventyret. Mest är det kvinnsen som får heta roliga saker: Honey Bare och Mona Luvsitt. Galningen som vill dränka världen (Sisko) får heta Noah. Bara en liten smula av den sexism som man lyckas komma undan med genom att skylla på genren. Our man Bashir leker nämligen inte bara med James Bond-filmernas konventioner, utan också andra agentfilmer och -serier från 60-talet.  Som Star Trek-nörd hade jag gärna sett en tydligare blinkning åt Mission: Impossibles håll. Det var ju Lucille Balls produktionsbolag Desilu som producerade de första säsongerna av både den serien och Star Treks originalserie.

Om jag någonsin ser om det här avsnittet, så ska jag kolla in scenerna mellan Nana Visitor (Kira) och Alexander Siddig (Bashir) lite noggrannare. Det här var första avsnittet som spelades in efter att de två blivit tillsammans, nämligen.

Sedan kan man förstås också notera den accelererande våldsspiralen i serien i det här avsnittet, Federationens skepp utsätts alltså för ett sabotage som en cardassisk organisation står bakom. Terrorismen kommer från Cardassien.

Betyg: 8/10. 

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 404 tv-avsnitt.

 

DS9: The Sword of Kahless. Jakten på den försvunna Bat’lethen.

ds9 swordNär Worf nu flyttat in i Deep Space Nine-universumet, så följer också hans komplicerade förhållande till klingonimperiet med. Det har ju varit flera jobbiga turer kring hans familj och ära och rätt att få vara en del av det klingonska samhället i The Next Generation. Hans medverkan i Deep Space Nine introduceras i samma stil. I The Way of The Warrior blev han ju på nytt utkastad från allt som är klingonskt. Kanske inte så märkligt då att Worf i det här avsnittet med liv och lust ger sig in i jakten på en gammal klingonsk artefakt, den skulle ju kunna fungera som hans återinträdesbiljett till den klingonska makteliten.

ds9 sword 2Den som ger honom den här möjligheten är Kor, en av klingonseniorerna från Blood Oath, och på många sätt känns det här som en ren uppföljare till det avsnittet. Samma äventyrskänsla, halvtaskiga slagsmålsscener och irriterande huvudperson. Hur som helst, Kor har fått nys om var den legendariske krigaren Kahless försvunna Bat’leth finns – ett mytomspunnet vapen som väl kan sägas vara klingonernas motsvarighet till den heliga graalen. Han vill ha med sig Dax på äventyret, och Dax vill ha med sig Worf. Men efter en fylleslagsliknande kickoff med sitt nya resesällskap på Deep Space 9 blir Kor överfallen på sitt rum, Han blir elchockad medvetslös och sedan scannad på sina minnen – det är fler som är ute efter den där magiska bat’lethen.

Det gör mig lite ont att skriva det här, men det här avsnittet var bitvis outhärdligt tradigt för mig. Kapplöpningen med det andra klingongänget om vem som först skulle lägga vantarna på bat’hlethen kändes väl cirka som standardupplägg 1A, liksom dess inramning –  grottor, grottor, ständigt dessa Star Trek-grottor. Inte helt oväntat blir Kor och Worf så småningom oense om vem som ska få använda bat’lethen för att ställa sig in hos de klingonska ledarna. Det gamla vapnet verkar till och med ha samma effekt som ringen i Sagan om ringen, för både Worf och Kor blir allt mer förryckta av de möjligheter som den heliga bat’lethen kan ge dem. Den annars så korrekte Worf försöker till och med ta livet av Kor när den stackars gamlingen hänger på kanten av ett stup, genom att övertala honom att stå på en instabil klipphylla.

KOR: You call that a ledge?
WORF: It would’ve been sufficient.
KOR: For a Degebian mountain goat, not a Klingon warrior. You were going to let me fall. You wanted me to die so you could keep the Sword for yourself.
WORF: And you were willing to take the Sword to your death and rob our people of their future.

Jag gillar Worf, verkligen. Men han har inte varit sig själv sen han kom till Deep Space 9. Och nu är han till och med någon som försöker ta livet av sina fiender på ett väldigt icke-ärofyllt sätt. Jag är chockad. Men däremot inte lika överraskad över att jag inte gick igång på det här avsnittet. Det är tydligen något med klingonsk mytologi och maktkampen om dess imperium som mest känns tråkigt och jobbigt att se på. Klingonerna är groteska, primitiva och skrikiga, huvudpersoner i ett drama där alla kopplat bort jaget och överjaget, och detet får löpa amok. Till och med ferengierna är mer nyanserat skildrade vid det här laget. Jag blev dessutom rätt besviken och förbannad på upplösningen. Här har man pinat sig igenom ett rätt kasst avsnitt, bara för att se hur hela den kamp man följt var förgäves. När Dax, Kor och Worf inser att bat’lethens symbolvärde går att missbruka, så tycker de att det därför är bättre att bara slänga ut den i rymden lite på måfå, än ta den till klingonernas kejsare – en lite sämre och mindre symbolladdad lösning än i Sagan om ringen.

WORF: But are we ready for it? The Sword turned you and me against each other. Imagine how it would divide the Empire.
KOR: Just let me hold it one last time.
WORF: The Sword is not meant for us. It was never our destiny to find it.
KOR: You’re wrong. It was our destiny to find it. It just wasn’t our destiny to keep it.

Om bat’lethen nu är så helig så dyker den väl upp igen, verkar man resonera. Jag hoppas verkligen inte det.

Det är något allvarligt fel med ett avsnitt som så tydligt placerar sig i äventyrsfacket, men där jag blev mest upphetsad av att få se en glimt av Siskos blå rakapparat. Det enda som räddar det här från ett riktigt bottenbetyg är att jag i grunden ÄR intresserad av Worf. Det är resten av klingonerna som hela tiden gör mig besviken. Bu!

Betyg: 4/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 403 tv-avsnitt.

 

VOY: Maneuvers. Det där Seska försöker skapa en Kazonallians mot Voyager.

voy maneuvres 7

Så var det dags igen för det beprövade signalspaningsintrigtricket. Det vill säga, Voyager (eller annat Star Trek-federationsskepp)  snappar upp en märklig signal, söker upp dess källa och hamnar i ett bakhåll. Som jag nämnt tidigare, en av de vanligare konventionerna i Star Trek-manus. Men det är väl också att beteckna som ett av de absolut tröttaste uppslagen som Star Trek-manusrummen kan prestera. I det här fallet rör det sig dessutom om en fälla som man, inom Voyager-universumets egna rimlighet, borde ha genomskådat.

Visst, jag kan väl förstå att alla på Voyager blir superglada och upphetsade över att man snappat upp något som verkar komma från en radiosändare utskickad av Federationen. Att man tänker att det här kan vara första ledet i en räddningsaktion, och genast börjar drömma om att snabbt få komma hem till alfakvadranten. Men borde man inte istället någon gång under de månader som gått ha funderat över vad som egentligen hänt med Seska? Hon som var den till bajoran förklädda cardassiern som blev tagen på bar gärning när hon försökte kränga replikatorer till kazonierna. Och som vet att en signal från en Federationssändare skulle få alla ombord på Voyager att fullständig tappa omdömet. När man på Voyager upptäcker att sändaren man letar efter befinner sig mitt inne i ett vätemoln (det universella standardknepet för ett bakhåll) borde man väl verkligen ha varit lite mer vaksamma än man är nu.

voy maneuvers 6För det är ju mycket riktigt Seska som ligger bakom den här ytterst välplanerade attacken på Voyager. Hon har lierat sig med en av de kazonska ledarna och tar sig in i Voyager genom att krascha rakt in i skeppet. Målet är att stjäla en av transportörerna, ett första smakprov för kazonerna på den teknik som finns ombord på Voyager. Nästa steg är att skapa en kazonsk allians för att på nytt attackera federationsskeppet och sno resten av dess prylar. Och efter det tänker sig den kazonska ledaren Culluh (eller om det är Seskas plan, egentligen) att samtliga kazonklaner ska enas under honom.

Det är nu som det blir rena rama såpan av Maneuvers. Chakotay (som ju tidigare varit tillsammans med Seska) tar attacken extremt personligt och bestämmer sig för att på egen hand sno åt sig en skyttel och rädda situationen – det vill säga ta tillbaka eller förstöra den där transportörenheten och därmed hindra spridningen av Federationsteknik i deltakvadranten. När han kommit fram till kazonernas skepp skickar han ett videomeddelande till Voyager som går i stil med: “jag fixar det här, försök inte att komma och rädda mig – antagligen är jag redan död”. Men den där filmen leder bara till nästa känslostyrda utbrott i besättningen. B’Elanna är ju upp över öronen förälskad i Chakotay, och lyckas prata omkull Janeway så att hon till sist går med på att försöka sig på ett räddningsuppdrag.

voy maneuvers 2Det här avsnittet rymmer en hel del kul. De sexuella undertonerna när Chakotay och B’Elanna i avsnittets början åker i hissen efter att de tränat ihop. Brutaliteten när Culluh avrättar sina fiender genom att transportera dem rakt ut i rymden. Siskas förhör av Chakotay – där han försöker göra kazonledaren svartsjuk genom att slutshamea henne genom att prata om födelsemärket hon har på magen inför hennes nya pojkvän Culluh (risky att nämna detaljer om kroppen dock på en person som just håller på att göra en transition från bajoran till cardassier). Siska får sin hämnd när hon tar fram en jättestor spruta och kör in den i hans nacke. Jag gillar också att vi nu får se ännu fler kazonska klaner och deras olika frisyrer. Jag har verkligen ändrat åsikt, deras hår är bland det bästa i hela Voyager. I Maneuvers får vi se Nistrim, Mostral, Hobii, Oglamar och Relora-klanerna. Det var väl bara Ogla som saknades, vad jag vet.

voy maneuvres 5Det finns förvisso också en del uppenbara svagheter i Maneuvers. Janeway och Voyagers crew har inte direkt gjort sig kända för sin list. Oftast så dundrar man bara in med sitt skepp och litar på sin tekniska överlägsenhet för att klara krisen. Den här gången har Seska verkligen förutsett alla Janeways beslut och jag blir lite irriterad på att Voyagers ledningsgrupp liksom inte ens hade ett möte och diskuterade sin taktik innan man for iväg (så gjorde man ju alltid i The Next Generation). Lite symptomatiskt för planlösheten känns det också när en stor del av replikerna i slutet av avsnittet bara består av olika variationer på att Janeway frågar B’Elanna om hon har knäckt Seskas olika skyddsfält och skit (det är ju också ett av de mest klassiska manusuppläggen i Star Trek: Kapten “har du fixat problemet”. Bild på besättningsmedlem som trycker på förtifem knappar “snart. kanske om fem minuter/en timme/två månader”. Kapten: “du måste fixa det nu” – detta upprepas sedan så pass många gånger så att man kan fylla speltiden för avsnittet).

Med Siska har Voyager-producenterna verkligen skapat en klassiskt (läs: en smula klyschig) makthungrig femme fatale. Hon använder en kombination av sex, manipulation och strategiskt viktig know how för att linda kazonledaren runt sitt lillfinger. Men hon måste hela tiden vara försiktig, så att Culluh fortfarande är övertygad om att det är han som styr och ställer. På samma intriganta sätt lyckas hon också göra hela den här konflikten till ett emotionellt laddat drama med Chakotay – annars skulle han ju inte ha gjort något så pass överilat som att ensam dra till kazonskeppet utan att prata med Janeway först. Men det är i avsnittets slutscener som jag verkligen får känslan av att det här manuset är skrivet av någon nyseparerad man (som eventuellt också har en uppslitande vårdnadstvist bakom sig). Att Seska snott dna från Chakotay, för att sedan göra sig själv gravid med hans barn är en minst sagt bisarr twist i den här historien. Nu verkar Seskas handlingar ha allt mindre ha med makt och överlevnad att göra – nu är det Chakotay som är den främsta måltavlan. Och den ska tydligen utkämpas med livmodern som vapen. Är hela hennes avhopp från Voyager till och med en reaktion på att hon blivit ratad av Chakotay?

voy maneuvers 7För Janeway blir kaptensjobbet bara mer och mer komplicerat. Nu har hon inga relevanta disciplinära åtgärder att sätta in på sitt skepp, ensamt i deltakvadranten. Trots att Chakotay så uppenbart har brutit mot alla upptänkliga regler i det här avsnittet, så behöver hon fortfarande honom mer än hon har utrymme att bestraffa honom. Krånglig sits.

Maneuvers är ett lite ojämnt avsnitt som trots allt fyller den ofta eftersatta actionkvoten med råge. Ett extra pluspoäng för att man fick se så många olika kazonklaner , och deras olika frisyrer, på en och samma gång i det här avsnittet. Kanske är det en inspirationskälla till nästa säsong av Discovery – har ju förstått att det är dags för klingonerna att låta sitt hår växa ut nu.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 402 tv-avsnitt.

VOY: Cold Fire. Det med den andra caretakern och Kes mentala kaffekokarkrafter.

voy cold fire 3

Jag fastnade inte riktigt för det här avsnittet. Kanske för att jag börjar bli trött på de EVIGA motgångarna för Voyager och hennes besättning. Och jo, jag inser vid det här laget att även de kommande fem säsongerna troligtvis kommer att vara fyllda med bekymmer. Minst sagt. Hur ska man palla med? En liten tröst är väl att Voyager åtminstone inte är lika ångestfylld som Battlestar Galactica, som ju i slutet av varje avsnitt listade hur många som människor som fanns kvar på de där skeppen som transporterade spillrorna av mänsklighet genom rymden. Men egentligen hade man med lätthet kunnat ha byggt upp samma undergångskänsla i den här serien. Voyager är extremt sårbar, maten är ransonerad och man mister skyttlar som andra…eh….ja, väldigt ofta i varje fall. Men jag förstår att man inte valde den vägen. Det hade ju känts lite krystat med skämten om Neelix matlagning mitt i ett dystopiskt drama.

Men ganska mycket feel bad blir det allt i Cold Fire, som drygt en tredjedel in på andra säsongen visar sig vara en direkt fortsättning på storylinen i seriens allra första två avsnitt. Det är verkligen lite märkligt med den här med principen om “fristående” avsnitt. Tydligen är det okej att göra en fortsättning på en plot som man inte diskuterat på ett helt år, men något väldigt vågat och annorlunda att ha tre avsnitt i följd som handlar om samma historia. I det här fallet har man ändå lite i smyg – på ett ovanligt elegant sätt – smygrekapitulerat lite av seriens första avsnitt i holodoktorsavsnittet nyss.

För att få lite mer sammanhang gick jag tillbaka till mitt eget gamla blogginlägg om Voyagers pilotavsnitt. Jag var väldigt positiv då, men undrar om inte det handlade om nyhetens behag till stor del. Så här i efterhand känns hela ploten i The Caretaker (det vill säga grundförutsättningen för hela Voyager-serien) krånglig och konstig. Svårt att riktigt få något grepp om The Caretaker, som dessutom är en rätt så creepy typ av alien. Jag menar, en mäktig varelse som kidnappar exemplar av alla raser han kommer i kontakt med för att hitta någon att para sig med. Väldigt rape-igt. Får Sju brudar – sju bröder-vibbar, faktiskt. På ett dåligt sätt.

voy cold fireI Cold Fire har Voyager lyckats snoka rätt på Caretakerns kvinnliga motsvarighet Suspiria (fortfarande oklart om hon den första caretakerns dotter, eller hans tilltänkta barnbrud). Tanken är att om Suspiria har liknande krafter som den första caretakern, så kanske hon kan föra Voyager tillbaka hem igen. Men det är inte som att Janeway kan köra upp med sin kärra intill Suspiria och bara börja snickesnacka. För att överhuvudtaget kunna komma i kontakt med Suspiria så måste man först bli polare med hennes skyddslingar. Ett gäng ur 0campafolket – samma ras som Kes – som bor på en rymdstation. ocampakolonins invånare är till en början extremt skeptiska till Voyager.  Först när de får reda på att Kes finns ombord så går man med på ett möte.

Men det är inte som att Voyager hamnat i vänliga farvatten, direkt. Planen från ocampaklanen på rymdstationern är att försöka värva Kes till sitt gäng. Och det är givetvis frestande. De har enorma telepatiska krafter och har – med Suspirias hjälp – till och med kunnat öka sin livslängd. De fungerar lite som lockbetet, för så småningom förstår vi att Voyager med besättning ska överlämnas till Suspiria. Och att hon är ute efter hämnd, eftersom hon tror att Voyager dödade den första caretakern.

Suspiria i all ära, men det här är egentligen ytterligare ett avsnitt där Kes står i fokus. Som när representanten för ocampaklanen på rymdstationen ger henne en intensivkurs i praktisk telepati, med lite olika utfall. Nu kan hon med blott tankens kraft värma upp kallt kaffe, bränna ner hela sin grönsakodling samt få Tuvoks blod att koka (det senare var en olyckshändelse). Och det är ju bra, eftersom Kes börjar visa sig vara det enda effektiva vapen som Voyager har i sin arsenal. Hon räddar skivan, den här gången också.

voy cold fireEgentligen borde jag ju älska det här avsnittet. Bitvis är det rena rama skräckfilmen (livlösa kroppar som hänger i taket och droppar blod, en ung “firestarter” (Kes) som inte riktigt kan kontrollera sina mentala krafter och håller på att döda Tuvok, Suspirias val att materialisera sig som ett ont barn på Voyager). Som engagerad krukväxtodlare så började jag givetvis också fundera kring hur det skulle vara att ha en mentalt sofistikerad ocampa på hembesök några gånger. Hen skulle kanske kunna rädda min gulnande Monstera och få Streptocarpusen att överleva vintern – även faunan går ju att påverka med telepati.

Trots allt det där mysiga så lämnade avsnittet mig en smula likgiltig. Kanske för att jag faktiskt tycker att det är helt obegripligt med den här delen av plotten. Och att både den första caretakern och Suspiria är rätt trista fenomen. Däremot gillade jag verkligen att vi får reda på hur Voyager blivit deltakvadrantens snackis sedan sin ankomst dit. Och ryktet är knappast lysande. Tvärtom – Voyager är dödens skepp.

TANIS: Captain, are you aware of how your ship is regarded? That when Voyager appears people fear destruction.
OCAMPA: Your ship is known as a ship of death.
JANEWAY: What?
TANIS: You’ve established quite a reputation. You killed the Caretaker, declared war on the Kazon, raided planets for their resources
CHAKOTAY: None of that is true. We never attacked anyone except in self defence.
TUVOK: And we did not kill the Caretaker. He died of natural causes.
JANEWAY: Mister Tanis, please try to understand. We only want to find the entity we’ve been looking for.

Så pass dålig stämning. Naturliga orsaker och självförsvar låter som bortförklaringar i mina öron Vem i Deltakvadranten vågar lite på Janeway? Ingen. Men Suspiria sveper i varje fall iväg med måhända ett lite bättre intryck av Federationen och Stjärnflottan. Kanske kan det bli ett lite mer najs möte nästa gång de ses.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 401 tv-avsnitt.

DS9: Little green men. Det där Quark och de andra kraschlandar i Roswell. På 40-talet.

ds9 green men

I all sin enkelhet är faktiskt det här avsnittet smått genialiskt. Att koppla samman Deep Space Nine med myterna och konspirationsteorierna kring Roswellincidenten 1947 blir svinbra. Här får vi äntligen reda på hur allt hänger ihop. Att de små gröna männen som störtade i New Mexico i själva verket var ferengierna Quark, Rom och Nog som rest tillbaka i tiden efter att deras rymdskepp utsatts för sabotage.

ds9 green men 2De tre vaknar upp i ett undersökningsrum som fångar hos den amerikanska militären. Armébossarna vet inte riktigt vad man ska göra med utomjordingarna, och några trevande försök till kontakt uppstår (bland annat den famösa scenen där människorna härmar alla Quarks rörelser, som till exempel slå sig själv i pannan). Problemet är att ferengiernas universalöversättare strejkar. Jag visste faktiskt inte att de satt i öronen – fast alla andra platser vore ju i och för sig märkligare.Här uppstår ett av de få stunder i serien då vi för en gångs skull får vi faktiskt höra hur människor ofiltrerat uppfattar ferengiernas språk, och tvärtom. Sedan är det en annan sak att jag inte förstår en apparat i örat kan göra så att även människorna förstår ferengiernas snack. Jaja, jag släpper det.

ds9 green men 4När översättarna väl börjar fungera så reagerar våra ferengiska vänner ytterst olika på den prekära situation man hamnat i. Quark ser förstås genast möjligheter till affärer, och har redan planer på hur han ska göra sig en förmögenhet på att sälja modern teknik till 40-talets Jorden (och i ett senare skede också ta över ferengiernas territorium). Nog är den som har läst på om Jordens historia, och har redan blivit så pass Federationsindoktrinerad att han oroar sig för brott i tidslinjen (snygg passning när Nog upptäcker en rest från Siskos resa i tiden i sin guidebok om Jorden). Rom är den som kommer på de avancerade tekniska lösningarna som ligger bakom tidsresorna, för mest av allt vill han bara komma hem igen.

40-talets upplaga av mänskligheten må sakna en del tekniska landvinningar, men de känner igen en skitsnackare när de ser en. Quarks inte så diskreta försök att utnyttja sin situation gör att han snabbt hamnar i det föraktade bilförsäljarfacket. Att hota med att sälja sina idéer till ryssarna istället fungerar inte heller så bra, hade inte Odo varit fripassagerare på ferengiernas skepp så hade nog de tre antagligen slutat på obduktionsbordet. Men Odo dyker upp och hjälper till att fixa allt. Att han är så pass pepp på att sätta dit Quark för smuggling att han smyger sig ombord på hans skepp visar sig bli ferengiernas lycka. Liksom det faktum att de två människor som fått i uppdrag att ha kontakt med ferengierna visar sig vara fredsälskande typer som drömmer om en allians mellan planeter i framtiden. Sedan är det ju, trots allt, fortfarande lite märkligt att man alltid lyckas resa fram och tillbaka till exakt rätt plats i tiden i Star Trek –trots att själva resandet inte går att kalibrera. Men det får jag väl, eventuellt, också ha lite överseende med. Det skulle ju bli så enormt röriga storylines annars.

Den fjärde, lite roligare, säsongen fortsätter alltså med ytterligare ett smart och underhållande avsnitt. Det känns verkligen som om Deep Space Nine-skaparna släpper loss nu. Flera rätt så flippade manusidéer har blivit verklighet och experimentlustan verkar vara stor. Dock lite svårt för mig att avgöra om det här handlar om extremt gott självförtroende eller att serien befann sig under så pass mycket nedläggningshot att man bestämt sig för att förverkliga alla kul grejor man kommer på – må det bära eller brista.

Gillar också att man äntligen lyckats karaktärsutveckla ferengierna i serien nu. Quark har ju sedan länge fått nyanser och personlighetsdrag, men sedan det där jobbiga familjeavsnittet i slutet av säsong tre, så har även hans bror Rom blivit något annat än en korkad kliché. Han tar fajterna med sin bror allt oftare, framför allt när det gäller Nogs karriär inom stjärnflottan. Något avgörande har också hänt med Roms intelligens, en utveckling som gått så snabbt att man till och med kommenterar den i manus i det här avsnittet:

QUARK: When did you get so smart?
ROM: I’ve always been smart, brother. I’ve just lacked self-confidence.

Sista scenen i Little Green Men, där Odo drar iväg med Quark till arresten säger också något om Roms utveckling. Rom njuter av det där, och jag får känslan av att om han fick bestämma så skulle Quark aldrig komma tillbaka.

Är lite konfunderad när det är dags för betyg. Jag trodde att jag egentligen inte gillade tidsreseavsnitt, men det visar ju sig att det bara är dåliga tidsreseavsnitt jag har svårt för. Och just Deep Space Nine har lyckats väldigt bra med sina. Så även den här gången.

Betyg: 9/10

PS: Små, små delmål är viktiga för att hålla uppe discipinen i det här projektet. Så när jag nu kommit igång med skrivandet igen, kan det ju vara på sin plats att uppmärksamma mig själv och er om att jag I och med det här blogginlägget passerar jag 400-avsnittsgränsen (enligt min räkning åtminstone). Nästa mål som är inom räckhåll, är att ha mindre än hälften av Deep Space Nine kvar att skriva om.. Bara några avsnitt till så är jag där.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 400 tv-avsnitt.

VOY: Tattoo. Det där Chakotay hittar sitt urfolks “gudar”.

voy tattoo 6

Ett blogginlägg om dagen var målet under sommaren. Det gick hyfsat lätt så länge jag hade semester. Den här veckan jobbar jag med programverksamhet under Pridefestivalen, och plötsligt finns det visst ingen tid kvar, varken för att sova eller för att skriva om de här fantastiska serierna. I alla fall fram tills nu. För även mitt under den fetaste festen måste man ibland dra sig undan och skriva lite blogg om äventyr i rymden. Framför allt när man till och med under Pridefestivalen springer på bloggläsare som otåligt väntar på att man ska hinna fram till säsong sex av Deep Space Nine. Eller i alla fall en läsare. Så, det här tidiga morgonblogginlägget är för dig, Luka.

Så var det på nytt dags för Star Trek att predika: Gud är en alien! Den här gången är det Chakotay som får träffa samma ras av rymdvarelser som en gång i tiden besökte hans förfäder på Jorden.

voy tattoo 4Urfolksromantiken är i regel ganska tät kring Chakotay i Voyager. Hans riter, drömresor och andliga perspektiv ses med stor respekt bland hans kollegor ombord. Och för serieskaparna verkar han fylla någon slags andlig kvot i serien – ingen annan på Voyager verkar ju ha någon fast religiös övertygelse. Men i Tattoo får vi genom en rad flashbacks se en helt annan Chakotay. Här möter vi en ung, upprorisk yngling som tycker att farsans andliga intresse är världsfrånvänt och meningslöst, och att den febriga pilgrimsfärd där hans pappa söker efter sin stams släktingar på Jorden mest känns pinsam. Det är tydligen först efter faderns död som Chakotay inser att han burit sig åt som en idiot, och därför låter tatuera in samma mönster över ena ögat som både pappan och de där kusinerna på Jorden, gummiträdets folk, hade. Och det är ju tur, för det är just den där tatueringen som gör att ett gäng skeptiska aliens i deltakvadranten faktiskt tar honom på allvar. De har ju samma mönster i sitt ansikte.

Rymdvarelserna som Chakotay stöter på i det här avsnittet besökte Jorden för 45 000 år sedan, och puffade liksom på utvecklingen hos en primitiv stam (Chakotays förfäder, bland annat) så att de skulle ge sig ut och upptäcka världen. Legenden om rymdvarelsernas besök bevarades hos urfolket, som kallade dem för sky spirits. Men bandet mellan Jorden och deras välgörare bröts när urfolken i stort sett försvann (vad de inte visste var att till exempel Chakotays stam flyttade till en planet i närheten av Cardassien) och jordens befolkning struntade i ekologisk hållbarhet och istället begick rovdrift på naturtillgångarna. Så när Voyager kommer farandes genom rymden till rymdvarelsernas planet och skickar bossiga meddelanden om att man gärna vill påbörja lite brytning av ett sällsynt mineral där, så är det inget välkommet besök. Rymdvarelserna sig oanträffbara, sätter igång åskväder när Voyager försöker använda transportören och håller nästan på att låta Janeways skepp förlisa i ett oväder. Allt för att inga människor ska kunna landstiga och börja exploatera deras planet.

voy tattoo 5Det är bara Chakotay som planetens invånare överhuvudtaget är intresserade av att prata med. Orsaken är den där tatureringen. Det är också Chakotay som spårat upp det här märkliga folket och deras hemplanet, efter att ha känt igen en mycket speciell symbol under ett uppdrag. Samma symbol som han såg med sin far på Jorden under jakten på gummiträdsfolket. Och det är också Chakotay som räddar Voyager när Janeway försöker landa på planeten. Han ger sitt ord på att mänskligheten har förändrats, stormen upphör, och han får till och med ta med sig lite av det där mineralet med sig till Voyager. Men något officiellt statsbesök av Federationen blir det inte – man vet ju inte hur det slutar med de där homo sapiens, liksom.

voy tattoo 2I Tattoo finns också ett försök till en b-handling. I den bestämmer sig hololäkaren på Voyager för att testa hur det är att ha en 29-timmars influensa – detta efter att bland annat Kes klagat på hans empatilösa bemötandet av patienterna (han tycker att folk gnäller för mycket och i onödan). Doktorn programmerar in sjukdomen i sitt system, och står ganska stoiskt ut med influensan, om än med en del snörvel och nysningar. I varje fall fram till att de där 29 timmarna gått och influensan sedan ändå inte försvinner. Det visar sig vara Kes som ändrat sjukdomsförloppet i doktorns program. Hon tycker, helt korrekt, att doktorn inte får rätt intryck av ett sjukdomstillstånd om han vet när influensan tar slut. Så hon adderade visst några timmar, för att ge honom den rätta känslan av panik och uppgivenhet som en sjukdom kan ge.

Jag gillar den fördjupning kring Chakotay som Tattoo ger. Lite sprickor i fasaden. Som att hans andliga uppvaknande kom rätt sent. Så pass sent att man kan misstänka att hans  stora intresse för sitt folks ritualer är ett sätt att kompensera för att han inte hade tron som ung. Lite som på samma sätt som Worf försöker vara en mönsterklingon, eftersom han missade så många år av klingonkultur när han växte upp bland människor. Här finns också ett sympatiskt ekologiskt budskap. Men det är ändå något som inte klickar. De där flashbacksen känns rätt kackiga, den unge Chakotay är bara irriterande. Och det där urfadersansiktet som dyker upp ibland i bild är lite väl kackigt. Så ett sympatiskt avsnitt, som liksom aldrig riktigt lyfter för mig.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 399 tv-avsnitt.

DS9: Starship down. Det med u-båtsjakt i rymden och en grundkurs i kapitalistiskt kickberoende.

ds9 starship down 2

Starship Down lyckas rymma alla de beståndsdelar som definierar Deep Space Nine.  Här finns actionscenerna, där Siskos Defiant försöker förhindra att blodtörstiga Jem’Hadar-attackplan ska hämnas på skeppen från Karemma för att planeten gör business med Federationen – Jem’Hadars handelsblockader är ju av princip extremt våldsamma. Uppdraget tar dem långt ner i en planets atmosfär, där man inte kan se någonting utan får förlita sig till ekolodsliknande mekanismer. Det påminner bitvis ganska mycket om det där fina u-båtsavsnittet Balance of terror i originalserien (från början var det till och med tänkt att delar av avsnittet skulle utspelas med Defiant under vatten).

ds9 starship downHär finns också plats för humorn, som vanligt kanaliserad via Quark. Han blir ertappad när han försöker lura både Federationen och de lite extremt ärliga och korrekta Karemmerna på pengar. När han försöker charma Karemmernas representant Hanok för att ändå få fortsätta att göra affärer så lyckas inga av hans vanliga trick. Men så kommer det en torped igenom Defiants vägg, en torped som inte exploderar. Genom att desarmera den ihop med den skeptiske mannen från Karemma så lyckas Quark trigga någon slags speldjävul i Hanok.

HANOK: That was exciting. 
QUARK: Feels good, doesn’t it? 
HANOK: Yes. 
QUARK: That’s how it works. The bigger the risk, the bigger the win. You know, there’s another risk you could take. Staying in business with me. 
HANOK: You never give up, do you? 
QUARK: No. I tried to cheat you, and I lost, but that doesn’t mean I’m going to give up the game. Come on, Hanok. What do you say? You want to keep playing? 
HANOK: Let’s talk about these Bolian currency fluctuations.

Till slut finns här förstås också rikligt av den pågående såpan på Deep Space 9, den som består av besättningens relationer till varandra. Här blir Bashirs och Dax före detta flirt plötsligt verbaliserad när de blir instängda i ett litet utrymme med begränsad tillgång till syre. Worf får lite coachning av O’Brien om hur man leder en besättning utan att vara sjukt stel och fyrkantig. Medan Kira och Sisko på sitt håll lyckas reda ut varför deras förhållande är så spänt – jag antar att det lätt blir så när ens underordnade tror att man är en religiös budbärare. Att det skulle krävas ett hårt slag mot huvudet och en misstänkt hjärnskakning för att de skulle få det där utrett är väl också typiskt för de där två. Uppskattar verkligen att man in det här avsnittet valt att inte längre begränsa sig till en rak b-handling utan istället låta en rad olika trådar och relationell utveckling ske parallellt.

Ett varierat och välstrukturerat avsnitt, tycker jag. Ett lite stelt sätt att säga att det höll mig underhållen och nyiken genom hela storyn. Jag blir ju alltid lite extra tacksam när Star Trek-avsnitten faktiskt bjuder på lite action, men kunde samtidigt inte låta bli att sitta och flabba när Quark och Hanok får en gemensam fnissattack bredvid den armerade torpeden. Fortsätter att känna att den här fjärde säsongen känns mycket lovande, när vi nu klarat av den första fjärdedelen.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 398 tv-avsnitt.