VOY: Dragon’s Teeth. Det där Voyager återupplivar ett livsfarligt krigarfolk.

Ett lite ovanligt anslag här. Två humanoider av en okänd art, en kvinna och en man, gör sig redo för att krypa ner i något slags kammare där de ska sövas ner. Runt omkring dem dånar ljudet av ett ihållande bombardemang, och vi hör dem prata om hur de kopplat bort några andra kammare som blivit skadade. Tydligen är det här en ras som riskerar att bli utplånade, och som tänker använda de här behållarna för att söva ner delar av folket under några månader. När striden är över kan de sedan återvända tillbaka till livet. Och kanske till kriget.

Det är en bra öppning, fast vidden av hela historien om de där varelserna, deras folk och vad kriget handlade om, får vi inte veta förrän längre fram i avsnittet. Först ska Voyager dras in i en märklig subrymdstunnel, och sedan bli attackerade av en annan typ av rymdvarelse än de vi såg i starten av avsnittet. Kaptenen på det här alien-skeppet är helt fixerad vid att hålla det nätverk av subrymdsautostrador som Voyager hamnat i hemligt. Hans kunde kanske filat på sin förhandlingsteknik. Att gorma till Janeway att hon ska sänka Voyagers sköldar så att all information om subrymdsnätet kan raderas faller inte i god jord.

Voyager tar sin tillflykt till just den planet som vi fick se en glimt av i avsnittets inledning, och upptäcker först resterna av deras civilisation och sedan deras biokamrar. Något har gått fel med datorn som styr de där plasttuberna med folk i, så de blev aldrig väckta utan bara fortsatte att ligga nedsövda. I nästan 900 år faktiskt. På eget bevåg bestämmer sig Seven of Nine för att återuppliva en av varelserna. Det kommer hon att ångra.

Till en början är allt trevligt och mysigt. Mannen i sarkofagen, Gedrin verkar sympatisk och pålitlig. Janeway får berättat för sig hur den här rasen, Vaadwaurerna, angripits av sina grannar och fått söka sin tillflykt till biokamrarna. Man bestämmer sig för att hjälpa Gedrin med att väcka resten av sitt folk till liv, mot att de förklarar hur Voyager kan använda subrymdstunnlarna för att snabbt ta sig till Jorden. Sedan får Vaadwaurerna ge sig ut på jakt efter ett nytt hem för sitt folk, är det tänkt.

Men det är något med namnet på folket som Neelix känner igen. Vaadwaur låter som ett ord som betyder foolish, dåraktig, på hans språk. När Naomi Wildman berättar att de nyvakna Vaadwaurer-kidsen hånar Neelix bakom hans rygg så börjar han forska vidare i det där ordets ursprung. Efter lite forskning i flera kulturers myter och sägner inser han att Seven of Nines tryck på återupplivningsknappen i det underjordiska sarkofagförrådet kan få allvarliga konsekvenser. Hon har väckt den sista spillran av Deltakvadrantens brutala gamla härskarras till liv. Och de har knappast blivit snällare av att ligga i biokammare under flera hundra år. Världsherravälde är deras mål, och att ta över Voyager är sättet som de tänkt sig att uppnå det på.

Jag gillar den här twisten, hur folket som man uppfattar som förföljda och hotade av utrotning egentligen visar sig vara de som förtryckt alla andra genom historien. Och trots att det ser rätt illa ut ett tag så löser sig nästan allt så småningom. Janeway spelar ut vaadwaurerna mot deras gamla fiender, tureierna, de som var ute efter Voyager i början av det här avsnittet. Genom att bussa dem på varandra kan man smita undan bägge sina nyfunna fiender. Det är just Gedrin som ser till att det blir ett lyckligt slut för Voyager. Liksom Naroq i förra avsnittet, så verkar det alltid behövas en alien som bryter mot sin regims regler för att Janeway och hennes skepp ska kunna fortsätta sin resa hem. Vilken flax att de nästan alltid råkar springa på just en en sådan snäll person på varje ny planet.

I avsnittets allra sista scen är Seven of Nine ångerfull kring vad hon satte igång när hon började återuppliva en av vaadwaurerna. Det hela blir till en liten teaser som tyder på att vi kommer att få se mer av de grymma vaadwaurerna framöver i serien.

SEVEN: By awakening Gedrin, I initiated a chain of events that nearly led to our destruction. I wanted to help revive a civilisation, not start a war. 
JANEWAY: You thought you were acting out of compassion. I might have done the same thing. But that doesn’t make it right, Seven. The repercussions of this could be catastrophic. 
SEVEN: Their technology is nine centuries out of date. Their plans for conquest are irrelevant. 
JANEWAY: They’re a resourceful species, determined. They’ll adapt. I doubt we’ve seen the last of them.

Jag var för nyfiken för att kunna hålla mig, och var tvungen att kolla i Memory Alpha om det blev någon fortsättning på den här historien. Till min stora besvikelse blir det inte så. I alla fall inte med vaadwaurer som huvudantagonist. Bu! De hade varit toppen för den här serien: smarta, listiga och totalt skoningslösa. Men tydligen förekommer de i varje fall i någon version av Star Trek-datorspelen.

Ett konstigt sammanträffande, till sist bara. När jag såg det här avsnittet hade jag precis börjat läsa den svenska SF-romanen Teonauterna av Sam Ghazi. I början av den inträffar en liknande händelse som i det här avsnittet. Det vill säga, en kvinna och en man lägger sig i sarkofager där de försätts i djupsömn. Men bara mannen vaknar upp, kvinnans sarkofag/biokammare har skadats medan mannen legat nedsövd vid hennes sida. Ingen stor sak det här förstås, händelser liknande de här har ofta beskrivits i SF-verk när det är sådana där djupsömnskammare inblandade. Det blev bara lite lustigt att se exakt samma skeende skildrat i vitt skilda verk under samma dag.

Som sagt så sörjer jag lite att jag inte får återse vaadwaurerna. Jag tyckte att de var lite coola, på ett ondskefullt sätt. Och kanske också en värdig fiende till Janeway. Men avsnittet i sig var förstås underhållande för det. Gillade verkligen hur vaadwaurerna gick från offer till gärningsmän på bara några minuter. Det är också svårt att inte göra lite associationer till Space Seeds och långfilmen om Khan, en annan story från Star Trek-universumet om riskerna med att väcka folk som ligger i sovkammare ute i rymden. Det kan vara så att man väcker en massa trubbel i och med att man öppnar deras biokammare.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 617 tv-avsnitt.

VOY: Riddles. Det där Tuvok tappar minnet. Och sin personlighet.

Två intriger här, om än tätt sammanflätade. På väg hem från ett uppdrag tillsammans med Neelix blir Tuvok attackerad av en främmande varelse. En märklig figur som liksom bara syns sådär halvt om halvt, semitransparent ungefär. Efter överfallet tappar Tuvok minnet, och hela hans personlighet verkar också fullkomligt rebootad. Neelix, som ju var med på skytteln när attacken inträffade, känner enorm skuld över det som hänt, och bestämmer sig för att på sig ansvaret för Tuvoks rehabilitering. Och upptäcker att den “nye” Tuvok i längden är betydligt roligare att hänga med än originalupplagan. Glad, pigg och sugen på att testa nya grejor – som att baka kakor. Och, framför allt, han beter sig hyfsat mot Neelix, snarare än det tysta förakt som Tuvok brukar visa.

Samtidigt ger Janeway sig ut på jakt efter de som attackerat Tuvok, tanken är att på det sättet hitta ett sätt att återställa hans minnen och personlighet. Till sin hjälp får hon en kesat som Neelix kontaktat efter att haft lite business med den planeten. Hjälparen i nöden är en detektiv vid namn Naroq, en man med helt egna teorier och arbetsmetoder. Han är typ säker på att Tuvok råkat på en Ba’Neth. Ett folk som hatar främlingar så mycket att ingen ens är riktigt säker på att de finns. Men om de finns så är de antagligen väldigt förtjusta i att hacka främlingars databaser, för det var det de gjorde på Delta Flyern.

Genom spår från främlingarna på Delta Flyern så kommer man på ett sätt att scanna efter främlingarnas skepp. Det visar sig att de ligger precis intill Voyager, men fram tills nu varit helt osynliga för skeppets sensorer. Och genom lite dekorationer på en tårta lyckas även den nye Tuvok få till ett diagram som motsvarar frekvensen på deras osynlighetsmantel. Och så bidrar den där Naroq med lite maskinvara för att spåra upp Ba’Netherna. Och efter lite förhandling (vi kan ge er vår forskning, men om ni inte går med på affären så tänker vi berätta för alla var ni finns) så får man informationen som behövs för att “återställa” Tuvok. Alla är glada, utom Tuvok. Han är inte direkt supersugen på att bli sitt gamla jag.

NEELIX: You’re having pre-operative jitters, that’s all. Don’t worry, everyone gets them. Just think about it. In a few hours, you’ll be yourself again. 
TUVOK: I am myself. 
NEELIX: But you’ll be able to do all the things that you used to do. Work on the bridge, advise the Captain. 
TUVOK: I want to be able to have fun. With you. I won’t be able to, will I? 
NEELIX: Well, you won’t call it fun. You’ll call it deriving satisfaction. But it’s basically the same thing. You’ll still experience emotions. 
TUVOK: But I won’t express them. 
NEELIX: Probably not. 
TUVOK: Then how will you know how much I enjoy being with you? 
NEELIX: You’ve just told me. 
TUVOK: We’ll still be friends? 
NEELIX: Of course. 
TUVOK: Even if I merely tolerate you? 
NEELIX: I’d be lying if I told you that things between us will stay the same. 
TUVOK: Well, why? Why do you want me to go back to the way I was? 
NEELIX: Because this crew needs its tactical officer on the bridge. And I wouldn’t be a very good friend if I ignored that just so that you’d be nicer to me.

Det känns ju extra viktigt här att påminna om Tuvix. Att de här två personerna under en period blandades samman i transportören till en och samma person. Det kan ju vara ett skäl till varför Tuvok blir så himla irriterad på Neelix i vanliga fall. Ja, man kan eventuellt till och med se det här som en fristående fortsättning på Tuvix-avsnittet. Man laborerar ju lite med samma ingredienser, om en på ett mesigare sätt. Det här är något av en utspädd sequel, inget i hela Voyager-serien går ju egentligen upp mot Tuvix.

Det går samtidigt att sortera in det här avsnittet i en lite längre intoleranstråd av avsnitt som jämt handlar om hur tråkig, stel och asocial Tuvok är. Att acceptera andra för vad och hur de är verkar inte helt okomplicerat, ens i en utopisk framtid som Star Treks.

Att skriva in Naroq i den här storyn känns som ett mjukt sätt att försöka lätta upp klaustrofobin ombord på Voyager. Om alien of the week är semitransparent och jättehemlig, så måste man kanske slänga in en ny alien i grytan för att pigga upp saker och ting en smula. Å andra sidan kan det ju också ses som ett tecken på Voyagers allt mer avslappnade förhållande till de planeter och civilisationer man möter i den här delen av Deltakvadranten. Här behöver man tydligen inte gå i väpnad konflikt hela tiden.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 616 tv-avsnitt.

VOY: Alice. Det där Paris blir förförd av ett rymdskepp.

Det här är den tredje och avslutande delen i litet minisjok av ganska absurda Voyager-avsnitt. Här lyckas Paris tjata till sig ett rymdskepp när Voyager shoppar hos en skrothandlare i rymden. Det är en snygg liten maskin som han lägger vantarna på, men den är dessvärre också försedd med en artificiell intelligens som vet hur man manipulerar omgivningen. Möt Alice, AI-världens motsvarighet till en femme fatale.

Skeppet dator lyckas ganska snabbt linda Paris runt sitt virtuella lillfinger. Genom den neurologiska uppkopplingen till skeppets system så blir han ett lätt offer för olika former av påverkan. Det börjar med att han börjar använda en kostym som tydligen passar bättre till skeppet. Det följs av att han ställer in sina Kapten Proton-holoäventyr och blir iiriterad när B’Elanna har lite åsikter kring skeppets funktioner (skeppet verkar hålla med, och passar till och med på att ge henne en liten elchock när hon är på väg ut). Sedan accelererar det. När det behövs reservdelar till skeppet så stjäl han dem från olika maskiner på Voyager. Och skeppets persona har nu också börjat uppenbara sig för honom, som en attraktiv kvinna förstås. Och hon kallar sig för det namn som Paris gett skeppet, Alice.

Men tro inte att det slutar där! När Torres letar efter stulna bränsleceller i rymdskeppet så försöker “Alice” döda henne genom att tömma hytten på syre. Och när Paris börjar bli lite tveksam och slutar lyda Alice så visar det sig att hon på ett ögonblick kan framkalla vad som mest liknar omedelbar migrän hos honom. Paris har till sist inte längre någonting att sätta emot. Han förminskas till en lydig pilot, i en dräkt som är kopplad till skeppsdatorn och som gör honom till en del av dess gränssnitt. För nu vill skeppet dra bort från Voyager.

Så här långt in i avsnittet är jag rätt nöjd, och tycker att det är lite fnissigt fånigt med en intrig som går ut på att Paris är otrogen med ett rymdskepp. Men resten av handlingen blir faktiskt lite väl klyschig för min smak. Som att skepp-AI:n på något sätt fortfarande har en närvaro i den där skrothandlarens hjärna som först sålde skeppet (han har en egen version av “Alice” som visar sig för honom när han försöker berätta om skeppets manipulativa sidor). Eller när hela äventyrets upplösning består av en scen där Torres och Alice slåss om Paris uppmärksamhet och kärlek, sittandes på varsin sida om honom i skeppet. 

PARIS: Alice needs me.

TORRES: So do I. 

ALICE: Nice sentiment, but it’s a lie. Your family will do anything to keep us apart. Don’t listen to them. 

TORRES: Tom, it’s me. B’Elanna. Alice is an illusion. 

ALICE: I’m giving you what you always wanted, something they can never do. Does that sound like an illusion? 

PARIS: I can’t think. Leave me alone, both of you. 

ALICE: They’ve accessed our systems. They’re trying to disable my shields. Stop them. 

TORRES: Focus on me. Listen to me. 

ALICE: My shields are failing. Do something. 

TORRES: It’s time to come home. 

ALICE: Tom. 

PARIS: No! 

Tyvärr får vi aldrig veta så mycket om Alice. Hon blir mest bara en homewrecker i digital tappning. Synd, för jag var nog ändå lite nyfiken på den där partikelfontänen som Alice ville att skeppet skulle åka in i. Och varför hon var beroende av en människa, och inte kunde styra skeppet själv. I stället känns Alice mest som ett lätt moraliserande avsnitt med ett budskap i stil med: “ge dig inte i lag med andra kvinnor, det slutar med att de spänner fast dig i ett skepp, kör in ledningar i din hjärna och försöker ta över din tankeverksamhet”. Fast i grunden är det väl snarare ytterligare ett i en lång rad av AI-fobiska berättelser som hela tiden dyker upp i de olika delarna av Star Trek-franchisen.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 615 tv-avsnitt.

VOY: Tinker, Tenor, Doctor, Spy. Det där hololäkarens dagdrömsexperiment blir verklighet.

Temat med drömmar och en allmän osäkerhet kring vad som egentligen är på riktigt av det man ser i ett Voyager-avsnitt fortsätter. Direkt efter det klingonska dödsriket i Barge of the Dead får vi nu följa med in i hololäkarens dagdrömmar. Han har mixtrat med sitt program för att bli mer mänsklig, och givetvis blir resultatet knas.

Dagdrömmar. Det låter kanske inte som en jättefarlig sak att lägga in i ett datorprogram, men i hololäkarens fall går det ganska snart fel. Drömmarna börjar i och för sig med mestadels rätt gulligt innehåll, som till exempel att bota Tuvok när han hamnar i ett oväntat tillstånd av Pon Farr mitt på en party på Voyager. Men sedan accelererar det snabbt, och övergår till mer avancerade fantasier där han till exempel tar över som kapten och besegrar borgerna med ett påhittat vapen, en “photon cannon”. I takt med att drömmarna börjar bli allt mer storslagna så börjar hololäkaren också få det allt svårare att kontrollera dem. Stup i kvarten försvinner han in i något fantastiskt äventyr, som han också börjar få svårt att skilja från verkligheten.

Det här låter kanske som ett ganska typiskt avsnitt med Pinocchiosyndrom-tema, men de allt mer ambitiösa Voyager-producenterna har skapat ytterligare ett lager i berättelsen. En fientligt inställd typ av aliens ligger nämligen och spejar på Voyager på avstånd. En ur alienbesättningen, Phlox, lyckas få kontakt med hololäkarens databas och använder den som ett sätt att få en inblick i livet ombord på Voyager (främst är han intresserad av hur farlig dess besättning är och hur mycket vapen de har). Problemet för den stackars alienspejaren är ju att han sitter och tjuvkikar på en hololäkare som helt förlorat kontrollen över sina allt mer storhetsvansinniga dagdrömmar. Inte den mest tillförlitliga researchen inför ett en eventuell attack på Voyager.

I hololäkarens dragdrömmar är han nämligen hjälten som löser alla problem, oavsett hur komplicerade de är. Inte bara tar han över ledarskapet för hela Voyager och krossar påhittade fiender med uppdiktade vapen, dessutom är kvinnorna ombord som galna i honom i hans fantasier. Vilket förstås blir väldigt pinsamt för alla inblandade när man lyckas gestalta hololäkarens drömmar på ett holodäck. B’Elanna får till exempel se en kopia av sig själv gråta efter att ha blivit dumpad av hololäkaren. Medan Seven upptäcker en fantasi där hololäkaren gör ett nakenporträtt av henne. (Att man ens gick in och började övervaka hololäkarens hjärna på det här sättet beror på att han höll på att klättra rakt in i warpkärnan när han efter en dagdröm var fullt övertygad om att det var det enda sättet att rädda Voyager på).

Det är slutet på det här avsnittet som jag irriterar mig på. Jag tycker att det är lite orimligt att Phlox, spejaren på det främmande alienskeppet, blir så pass investerad i hololäkaren och hans öde att han hjälper till att rädda Voyager från sitt folks attack. I avsnittet motiveras detta med att han är rädd för att felaktigheterna i de rapporter som han lämnat till sina överordnade ska upptäckas. Men här finns också en ton av beundran, det verkar som om Phlox drabbats av en distans-bromance kring hololäkaren, Det blir en smulta töntigt.

Och så knyts allt samman med ett lite tramsigt slut där hololäkarens fantasier om fotonkanonen blir just det som räddar Voyager från fiendens attack. Han får till sist leva ut sin fantasi, och det blir den som räddar hela skeppet och besättningen på riktigt. Fast kanske blir det inte bara en engångsföreteelse. Hela den här incidenten har förändrat en hel del ombord på Voyager. Janeway har (ytterligare en gång) blivit påmind om att hololäkaren har mer djup och kompetens än hon vanligtvis tar in. Därför drar hon igång ett forskningsprojekt kring hur man ska skapa den databas som hololäkaren själv föreslagit. ECA, emergency command hologram. Det var väl på tiden, tänker jag, som på nytt känner att det här avsnittet kommer lite för sent i serien. I mina ögon har hololäkaren redan gjort sig förtjänt av den här möjligheten. Att bara lita på att de biologiska livsformerna ska kunna ta hand om skeppet gör det faktiskt alldeles för sårbart.

Två saker tycker jag lite extra om i det här avsnittet. 1. Att Phlox folk detaljstyrs av en hierarki som de tillfrågar genom en datormaskin, som sedan säger ja eller nej. Samt hololäkarens fantasiscen som besättningen smygtittar på via holodäcket. där han målar av Seven of Nine naken. Janeways kommentar: ” He does the hands very well”.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 614 tv-avsnitt.

VOY: Barge of the Dead. Det där B’Elanna räddar sin morsa från det klingonska helvetet.

Äntligen börjar man flippa ut ordentligt i den här serien också. För jag hade verkligen inte väntat mig att stora delar av handlingen i det här avsnittet skulle utspelas på det skepp som enligt klingonsk mytologi för de fördömdas själar till deras version av helvetet, Gre’thor. En smula oväntat, trots allt.

Det är under en nära döden-upplevelse som B’Elanna får de här mytologiska uppenbarelserna. Det sker när hon är ute på uppdrag och hennes skepp blir skadat varpå hon tappar medvetandet. Det är då hon får visioner om hur inte bara hon själv är dömd till att tillbringa efterlivet i helvetet. Nej, B’Elannas ointresse för klingonsk kultur och religion har även dömt hennes mor till helvetets plågor. Och det kan man ju inte acceptera. Inte när verklighetens morsa befinner sig långt bort i en annan kvadrant, och man inte har en aning om hon faktiskt gått och kolat medan man varit borta. Då kvittar det om alla omkring en säger att man hallucinerat fram de där mytologiska scenerierna, eller har andra mer logiska förklaringar till det man varit med om. Mamma måste alltid räddas!

Så B’Elanna är fast besluten om att återvända till det där klingonska dödsfartyget, även om det innebär att hon måste övertyga Janeway, hololäkaren och pojkvännen Paris om att låta henne försättas i ett tillstånd av akut syrebrist för att kunna ta sig dit. När hon på nytt tappat medvetandet hamnar hon återigen i den klingonska mytologiska världen, där hon förstås befriar sin mamma från den skam som lett till att de bägge skulle förvisas till helvetet. Fast när allt är över säger morsan något som tyder på att hon kanske inte alls har dött. Att de två kanske kan ses igen i alfakvadranten. Vilket förstås gör att det här avsnittet på ett väldigt obestämbart sätt placerar sig någonstans mellan (mar)dröm och verklighet.

Barge of the Dead är ett rätt surrealistiskt avsnitt. Bland annat eftersom man använder sig av greppet med en dröm i drömmen. Det är inte förrän sisådär 20 minuter in på avsnittet som vi som åskådare får reda på att allt vi hittills sett är en dröm. Något som vi kanske i och för sig börjat ana eftersom hela Voyagers besättning hänger sig åt någon form av klingonsk kulturhysteri, som bland annat utmynnar i en temafest där man bland annat serverar replikerat blodvin och levande mat. Och om inte det fick en att bli lite misstänksam så borde kanske scenen där en klingonsk krigare uppenbarar sig på festen och har ihjäl alla där gör en lite betänksam. Ja, förutom det faktum att B’Elanna en stund senare är på väg till helvetet. Drömmen är till och med tvådelad, så först berättar den klingonska krigaren för B’Elanna att allt som nyss hände på Voyager var en dröm. En stund efter det vaknar hon upp i sjukstugan och får reda på att allt som nyss hänt var en dröm.

Ju konstigare desto bättre, tycker jag. Själv var jag extra förtjust i sekvensen där personalen ombord på Voyager försöker övertyga B’Elanna om att Voyager är hennes personligt anpassade version av helvetet. Det ska liksom vara det som är straffet, att få leva på det här skeppet i all evinnerlighet. (En känsla som också måste vara bekant för de som är inne och arbetar på femte säsongen av en tv-serie).

Förutom en inblick i klingonsk mytologi så är ju egentligen allt som händer i Barge of the Dead ett slags extrem självhjälp för B’Elanna. Här tvingas hon konfronteras med sin taskiga attityd mot både morsan och resten av besättningen på Voyager. Och hela resan till det klingonska dödsriket tur och retur verkar befria henne från den ångest som alltid plågar henne. Hennes ständiga försvarsposition, och ovanan att jämt attackera alla omkring henne. På det sättet kan man ju se Barge of the Dead som ett slags fri fortsättning på Juggernaut där Torres dåliga humör är ett huvudtema. Här kommer extremterapin med mytologiska metoder.

Jag gillar ju när avsnitt flippar ut på det här viset. Det känns på något vis som något som sker när alla de “normala” idéerna tagit slut och det plötsligt finns plats för konstiga, skruvade berättelser. Sådana som nästan är lika njutbara oavsett om de är floppar eller mästerverk. Men det skruvade innehållet i det här avsnittet kan också vara ett resultat av att Deep Space Nine-veteranen Ronald D Moore stod bakom det här avsnittet. I den serien kunde ju snart sagt vad som helst hända.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 613 tv-avsnitt.

VOY: Survival Instinct. Det där Sevens gamla borgkollegor vill få tyst på rösterna i huvudet.

Inledningen av den sjätte säsongen av Star Trek: Voyager cementerar verkligen Seven of Nines ställning som seriens verkliga stjärna. Hon, jämte Janeway, är den överlägset mest fascinerande rollfiguren i serien. Men där Janeway är lite låst i rollen som kapten så gör Sevens backstory henne till ett ypperligt ämne för massor av udda storylines. På sistone har vi till exempel fått se hur borgerna ville ha henne tillbaka i sitt kollektiv, och hur såväl en think tank som kapten Ransom försökt värva henne till sina team. I Survival instinct är det några avhoppade medlemmar från den borgska familjebildningen som hör av sig. Tre ex-borger som behöver Sevens hjälp för att separera sina medvetanden. De har fastnat i ett litet mininätverk där de ständigt är uppkopplade till varandras hjärnor.

Intrigen utspelas på ett Voyager där stämningen är ovanligt festlig. Man har anlagt en rymdstation och arrangerar öppet hus på sitt rymdskeppet. Janeway, som i förra avsnittet verkade på väg att tappa förståndet, är nu en mysig lektant som till och med har överseende med ett visst antal stölder ombord. En bieffekt av den stora mängden nyfikna besökare som strömmar genom skeppet. Vem bryr sig om sånt när man har fullt upp med att upprepade gånger fastna i en växt som man fått i gåva av någon främmande civilisation, eller försöka ta reda på hur man använder ett enormt skrymmande religiöst redskap från en religion man inte känner till? Inte ens när Kim och Paris hamnat i slagsmål på en bar tappar hon humöret, utan delar ut bestraffningen med glimten i ögat och en “boys will be boys”-attityd.

Men bland gästerna som besöker Voyager finns tre före detta borger. Från början smyger de mest runt och diskuterar sin hemliga plan på telepatisk väg. Men vi förstår att det är något som inbegriper Seven of Nine. Men det är också lite konstigt att ingen reagerar på de tres närvaro. De har ju ändå stora ärr i ansiktet, och på i alla fall en av dem ser man ju nästan att det är från borgpryttlar som opererats bort. I varje fall borde väl Seven ha reagerat när en av männen erbjuder henne att köpa sina egna gamla borg-reglage i en snabb affär. Genom flera flashbacks får vi som tittar i alla fall reda på att de här individerna en gång tiden, tillsammans med Seven of Nine, tillhörde borgernas Unimatrix 1. Ja, man skulle nästan kunna kalla dem för hennes familj, för det här är Two, Three och Four of Nine.

Skälet till att de söker upp Seven of Nine är att trions telepatiska kontakt uppstod under ett av deras gemensamma uppdrag som borgdrönare. Och nu försöker de komma på ett sätt att stänga ner nätverket. De står nämligen inte längre ut med att ha varandras tankar babblande på en gemensam kanal i medvetandet. Det är en sak, får vi veta, att ha ett gigantiskt borgkollektiv som surrar i bakgrunden av ens medvetande. Men att ha några få röster där är mycket mer intimt och påträngande.

När alla fyra fogar samman sina respektive minnesfragment uppenbaras sanningen. Att det var Seven som tvingade på de tre andra det där nätverket. Det var ett sätt för henne att förhindra myteri när gruppen hade kraschlandat på en ogästvänlig planet och tappat kontakten med den borgska modermatrisen. Då bubblade minnena från deras tidigare liv upp till ytan, precis som hatet mot borgerna. Men genom att få igång det där mini-nätverket kunde Seven göra dem alla till lydiga borgdrönare på nytt. Men det ingrepp som Seven gjorde på sina drönarkollegor har skadat dem för livet, och den telepatiska kontakten har visat sig vara omöjlig att bli av med.

Avsnittets upplösning är ett slags sjukhyttens Sophie’s Choice. De tre ex-borgerna är medvetslösa efter en neurologisk chock och hololäkarens diagnos är inte särskilt positiv. Ett ingrepp som skulle bryta kontakten mellan de tre skulle förkorta deras liv avsevärt. Kanske skulle de leva i en månad till bara. Hololäkaren verkar tycka att det skulle vara bättre att lämna tillbaka de tre rymlingarna till borgerna. Om de återintegrerades i deras system skulle de säkert kunna leva sin fulla livstid där. Men det är upp till Seven att bestämma hur han ska göra, tycker hololäkaren. Hon är ju den enda som vet hur det är att vara borg.

Mot slutet av avsnittet får vi reda på att Seven fattade rätt beslut. Lättnaden hos de tre ex-borgerna är enorm. Och de ser fram emot att själv få bestämma hur och var de få dagarna i frihet ska tillbringas. I någon form av ensamhet, till sist.

Det som är unikt för det här avsnittet är framför allt återblickarna, där vi för en gångs skull får se Seven of Nine i full action som borg. Det var också intressant att få reda på att det finns fler ex-borger än Seven och de där som Chakotay hängde med för några säsonger sedan. I just det här fallet lyckades de tre tydligen fly från kollektivet tack vare att man kunde kommunicera med varandra telepatiskt på en “egen kanal”. Precis den gåva som de nu ville bli av med.

Det här är den typen av avsnitt som berättar en ganska enkel historia på ett rätt så komplicerat sätt. Man gör den helt enkelt lite bättre med alla flashbacks och olika vändpunkter. Och trots att man på nytt återvände till Sevens förhållande till borgerna så lyckades man göra en helt ny story av ämnet. Här finns också en något krystad bihandling/utveckling kring Seven och familjebegreppet som jag däremot inte riktigt köper. Det här att hyperintelligenta Seven ska lära sig de viktiga delarna om att vara människa från ett litet barn, Naomi Wildman, som väl på något sätt symboliserar Seven vid den ålder då hon blev assimilerad, känns lite förminskande. Som att man hela tiden måste tona ner och underdriva denna fantastiska rollfigurs kapacitet och smartness.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 612 tv-avsnitt.

VOY: Equinox Pt 2. Det där Janeway nästan tappar det i jakten på Ransom.

Jag gillade första delen av den här historien. Men upplösningen är faktiskt snäppet vassare. Framför allt när Janeway på allvar verkar hålla på att tappa det. Blir bindgalen. Sätter sina befäl i arresten när de säger emot henne. Så fullständigt uppfylld är hon av jakten på kapten Ransom och hans skepp Equinox. (Den där alienvarelsen från som såg ut att döda henne i slutet av förra säsongen lyckades förstås inte).

Ett exempel på hur Janeways ilska yttrar sig får vi när hon förhör en besättningsmedlem från Equinox som man lyckats kidnappa. När han inte vill svara på hennes frågor sätter hon honom i ett lastrum och avaktiverar sköldarna. Det vill säga, hon tänker kolla hur nära han pallar att de mordlystna arga rymdvarelserna kommer innan han bangar och berättar allt. En förhörsmetod/tortyr som Chakotay inte kan acceptera. Efter att han har ingripit och räddat snubben från varelserna så har han och Janeway ett allvarligt snack. Bägge vägrar att ge sig och hon degraderar honom och sätter honom i husarrest (eller ska man kanske kalla det för hyttarrest?) Troligtvis den allvarligaste brytningen mellan de två under hela serien. Hade gärna sett den här konflikten fördjupas, men Janeway är uppenbarligen inte så sugen på att diskutera i det här läget.

JANEWAY: We’ve had our disagreements, Chakotay, but you’ve never openly opposed me. 

CHAKOTAY: You almost killed that man today. 

JANEWAY: It was a calculated risk and I took it. 

CHAKOTAY: It was a bad call. 

JANEWAY: I’ll note your objection in my log. 

CHAKOTAY: I don’t give a damn about your log. This isn’t about rules and regulations. It’s about right and wrong. And I’m warning you, I won’t let you cross that line again. 

JANEWAY: Then you leave me no choice. You are hereby relieved of duty until further notice. 

CHAKOTAY: What’s happened to you, Kathryn? 

JANEWAY: I was about to ask you the same question.

Men det är fler i besättningen som häpnar över hur Janeway gått från mysig kapten till värsta despoten på bara några dygn. Även Tuvok hotas med samma behandling som Chakotay när han opponerar sig mot Janeway. Den här gången går hon in i en förhandling med de arga flygande rymdvarelserna och lovar dem att de ska få Equinox om de bara slutar att attackera Voyager.

Det finns ju något av en skuggjagstematik här. Att Janeway blir så ursinnig eftersom hon och Ransom varit med om liknande saker, men valt helt olika lösningar. Eller om det som kanske stör Janeway är att hon inser att hon själv, under andra förhållanden, kanske skulle ha fattat liknande beslut. Det komiska i det hela är ju att Janeway i sin ursinnighet över Ransoms moraliska brister själv utvecklas till en känslostyrd och reglementestänjande kapten.

En annan orsak till Janeways extremt stora ilska kan ju vara att hennes ställföreträdande dotter, Seven of Nine, finns på Equinox. Hon arbetade i skeppets maskinrum och blev kvar där när Equinox rymde från Voyager. Nu är hon fånge på kapten Ransoms skepp, men lyckades sätta deras aliendrivna rymddrift ur funktion innan hon blev nerslagen. För att använda den boostade warpdriften behövs det nu koder som bara Seven kan, och som hon förstås vägrar att ge till Ransom. Vilket leder oss till nästa person som visar oväntat mörka sidor i det här avsnittet:

Voyagers hololäkare är ju också fånge på Equinox, men efter att besättningen där kopplat bort de etiska drivrutinerna hos honom (precis som de gjort med sin egen läkare, han som nu befinner sig på Voyager) får vi se en ny och brutal version av även detta hologram. Allra läskigast/mest fantastiska är väl scenerna där hololäkaren rotar runt i Sevens hjärna för att få reda på några koderna, samtidigt som han får henne att sjunga duett med honom till My darling Clementine. En blinkning till HAL och Daisy Bell (A bicycle built for two)?

Till sist får Ransom nog av allt dödande ombord. Och det som (inte helt trovärdigt kanske) får honom att ändra åsikt är när Seven of Nine dyker upp i det fattigmansholodäck som man har ombort på Equinox, ett slags avancerad VR. När Ransom kopplat upp sig till den fridfulla strand där han brukar kunna hitta lugn och ro mitt i kaoset ombord på skeppet, så dyker det plötsligt upp en kvinna där. Snart inser han att kvinnan i hans simulering är Seven. Hon gömmer sig i programmet, säger hon. Men hennes uppmaningar till Ransom om att tänka om i den virtuella verkligheten verkar vara droppen för Ransom. Han ångrar sig, och kontaktar så småningom Voyager och söker fred. Något som resten av hans besättning inte accepterar. Myteri ombord, men vad hjälper det när Janeway och Voyager hinner ifatt Equinox.

Det hela slutar med att Equinox går under, med sin kapten ombord. De snällaste ur besättningen transporteras dock ombord på Voyager. Janeway erbjuder sig att rädda även Ransom, trots sin deal med rymdvarelserna. Men:

RANSOM [on viewscreen]: Things didn’t work out exactly as I planned, but you’ve got everyone worth getting.

JANEWAY: We’re beaming you out of there. 

RANSOM [on viewscreen]: This ship is about to explode. I’ve got to put some distance between us. I’ve accessed helm control. 

JANEWAY: You can set auto-navigation and then transport to Voyager. 

RANSOM [on viewscreen]: There’s no time! You’ve got a fine crew, Captain. Promise me you’ll get them home. 

JANEWAY: I promise. 

De spillror av Equinox besättning som nu finns på Voyager får en ordentlig avhyvling om förbrukat förtroende. Det kommer att ta tid innan Janeway kan lita på dem igen, förklarar hon. För resten av relationerna ombord verkar däremot sviterna från den här krisen vara ganska minimala. Chakotay och Janeway verkar vara vänner igen. Det vill säga, man behöver inte ta ställning till den här konflikten i de kommande avsnitten av den här säsongen. På sajten Memory Alpha läser jag hur förbannad Ronald D Moore var över det här. Han jobbade ju tidigare med Deep Space Nine, men när den serien gått i mål fick han flytta över till systerserien Voyager i stället. Ur hans perspektiv, som kom från en serie sammanhängande storylines, var slutet på det här avsnittet inget annat än ett svek.

I remember writing in the margins, ‘This is a total betrayal of the audience. This is wrong. You can’t end the show like this. If you are going to do all this other stuff, you can’t end the show like this, because it’s not fair, because it’s not true, and it just wouldn’t happen”.

Moore blev inte så långvarig på Voyager, kanske för att han ville göra en annan serie? Själv håller jag med om en del av hans kritik. Men tycker samtidigt att även Deep Space Nine ofta var en inkonsekvent serie. Jag uppfattar nämligen inte det där sveket som så gigantiskt, utan tycker tvärtom att andra delen av Equinox är något av ett mästerverk.

Jag tyckte att det var ovanligt spännande, dynamiskt och mörkt. Jag har ju också en viss förkärlek för de avsnitt där folk blir galna, koleriska och mister humöret. För min del hade man gärna fått ta bort det där “nu ska vi dra ett streck över allting”-slutet. Men det är, på gott och ont, något som förekommer väldigt ofta inom Star Trek. Den biten har jag oftast överseende med numera.

Betyg: 10/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 611 tv-avsnitt.