Star Trek: The Motion Picture. Den sega återkomsten. (1979)

st the motion picutre

Om du mot förmodan inte sett den här filmen, så kommer den stora spoilern redan i den tionde meningen i det här blogginlägget. Och sen bara fortsätter jag att tjata om och om igen om filmens viktigaste vändning. Bara så du vet.

Jag minns att jag någon gång för länge sedan, uttråkad på någon sorts tillställning hos en släkting eller något liknande fastnade framför Star Trek: The Motion Picture på tv. Jag kommer ihåg den som en evighetslång film. Att jag kunde gå ifrån den ett tag, prata med folk och äta lite, och när jag sedan kom tillbaka till tv:n så höll Kirk, Spock och de andra fortfarande på att sakta flyta fram genom rymden för att få kontakt med ett gigantiskt kraftfält i rymden på väg mot Jorden. Ett sånt där farligt, som visat sig ha förmågan att sluka såväl klingonska krigsskepp som hela rymdstationer.

st motion picture 3Men mitt till en början lite loja intresse för filmen förvandlades snabbt till fascination i samband med upplösningen. Då avslöjas identiteten på den mystiska V’ger – varelsen/kraften som kontrollerar energifältet/skeppet. Det visar sig att V’ger är en Voyager-sond (om än med löpnumret VI – i själva verket skickades det bara ut två stycken), men eftersom smuts täckt bokstäverna o, y och a på namnskylten så kallar den sig numera för V’ger. Sonden har under sin färd ute i rymden lyckats utveckla en artificiell intelligens och i ett anfall av en existentiell ångest har den nu börjat söka efter meningen med tillvaron och sin skapare. Eftersom V’ger verkat ha fått den där artificiella intelligensen på en “maskinplanet” den besökt på vägen, så kan den inte förstå poängen med människor – varken på Jorden eller på Enterprise. V’ger kallar människor för kolbaserade skadeangrepp. Skadedjur, helt enkelt.

st motion picture 4Vi har alltså att göra med ytterligare en variation på Roddenberrys favorittema i Star Trek – det om artificiell intelligens. Och V’ger är en ganska tydlig kombination av två andra självsvåldiga maskiner som vi sett tidigare i olika Star Trek-serier. Den ena är den blodtörstiga sonden Nomad, utskickad från Jorden för att söka efter liv, men någonstans på vägen omprogrammerad så att allt liv som inte är perfekt måste utplånas – och mänskligheten håller förstås inte måttet.

V’gers syn på mänskligheten påminner också om den krisande stordatorn i Once upon a planet. Den som ser maskiner som högre stående än människor. I The Motion Picture finns det dock ännu mer av en tydlig existentiell kris hos den artificiella intelligensen. En längtan efter ett större sammanhang, ja rentav ett behov av andlighet. Kanske kan man också se The Motion Picture som ett försök till en möjlig lösning kring motsättningen mellan maskin och människa. När de två slutligen förenas i filmens upplösning spånar Spock kring att det här kanske är människans nästa evolutionära språng. Men jag har på känn att det där med trångsynta datorer kommer att återkomma längre fram i franchisen.

st motion picture 6För mig var det där med Voyager-sondens återkomst trots allt filmens stora styrka. Precis som några av Nasa-föregångarna i Pioneer-serien var nämligen Voyager I och II utrustade med budskap till den som skulle råka hitta sonden i världsrymden. Lite som en sorts interstellär flaskpost. När jag var liten och lästa om Pioneer och Voyager var det förstås kittlande att man skickat med ett meddelande till eventuella livsformer på andra planeter. Hoppfullt, rentav. Det betydde ju att forskarna på Nasa trots allt trodde på intelligent liv någonstans där ute. Men med min redan då väldigt dystopiska världsbild så oroade jag mig förstås också. Precis som astronomen och nobelprisvinnaren Martin Ryle funderade jag på om det egentligen inte var ganska  korkat att skicka med information om var vi finns till eventuellt fientliga civilisationer där ute. Så man kan väl säga att handlingen i The Motion Picture verkligen slog an en sträng hos mig. Berättelsen om när Voyager återvänder till Jorden med en intelligens som är överlägsen människornas påminde rätt mycket om grubblerierna jag sysselsatte mig med på mitt pojkrum.

1979 --- Cast members on set of the 1979 film Star Trek: The Motion Picture include from left: George Takei, Stephen Collins, Persis Khambatta, Majel Barrett (in back), William Shatner, Grace Lee Whitney (in back), James Doohan, Leonard Nimoy, DeForest Kelley, Walter Koenig, and Nichelle Nichols. --- Image by © Steve Schapiro/CorbisNär jag igår såg om The Motion Picture (för tredje gången) så är det ju långsamheten och det pompösa anslaget som är det mest anmärkningsvärda. När Kirk åker ut till den nyrenoverade Enterprise så kan kameran liksom inte se sig mätt på skeppet. Det är lite som om man försöker låtsas att Star Wars aldrig hände. En annan teori som dyker upp i huvudet är att det är en av modellmakarna som fick ansvaret för final cut (“nej, men några minuter till av åkning längs Enterprise kan vi väl ändå kosta på oss efter allt arbete som vi lagt ner”). Det är inte för inte som filmen går under smeknamnen Star Trek: The Motionless Picture, eller Star Trek: The Slow Motion Picture. Om man vill ha en mer komprimerad version kan man ju till exempel se på den här tiominutersvarianten.

En del brukar skylla kackigheten på regissören Robert Wise, och lite hånfullt dra upp att han tidigare gjort filmer som The Sound of Music. Men i de texter som jag läst så verkar det snarare vara Wises förtjänst att det överhuvudtaget blev en färdig film, det var han som fick jämka och ena de många och starka viljorna i projektet för att ens få ihop ett inspelningsbart manus (inte bara Gene Roddenberry utan också William Shatner och Leonard Nimoy hade många synpunkter som ledde till förändringar ända in fram till inspelningsögonblicket).

Som helhet är The Motion Picture trots allt hopplöst föråldrad, och var nog det redan vid premiären 1979. Specialeffekterna känns lama och manuset är otroligt trögflytande. I scenerna kring V’ger ser det till och med ut som om någon fick panik under klippningen och helt enkelt speedade upp vissa tagningar. Att filmen sedan gick fantastiskt bra på bio, och blev den återupplivning av franchisen som Star Trek behövde är faktiskt inget mindre än ett mirakel.

Och som fan kan man ju tycka att det är värt biljettpriset bara för att få se Grace Lee Whitney göra en kort cameo i transportörrummet. Däremot tolkar jag det som ett uttryck för William Shatners och kapten Kirks vikande popularitet när rollfiguren faktiskt är osympatisk genom hela den här filmen. Han fuskar sig tillbaka till tjänsten som kapten på Enterprise, en uppgift som han verkar synnerligen inkompetent för. Charmen fungerar liksom inte längre.

Under researcharbetet för det här inlägget snubblade jag förresten över den här underbara lilla redovisningen över den homoerotiska kärnan i Star Trek: The Motion Picture.

Betyg: 4/10

Star Trek:The Motion Picture. Långfilm 1/12,. Så här långt har jag alltså sett 1 långfilm och 102 avsnitt i min Startrekathon. 

8 thoughts on “Star Trek: The Motion Picture. Den sega återkomsten. (1979)

  1. LDL says:

    1. Pengar.
    Filmen drog som sagt in en del pengar, mycket förmodligen p.g.a. återupplivningen av Star Trek och SciFi-trenden rent generellt. Men jag tycks minnas att den även hade en rätt rejäl budget och med det betydligt högre förväntningar. Vad jag minns (är egentligen på semester :D) så var det alltså långt ifrån den ekonomiska succén som man jade förväntat sig, vilket delvis ledde till förändringar inför nästa film.

    2. Filmen.
    Filmen är ju ofantligt seg, det är den. Inte bara specifika delar av filmen som är som i slow-motion, utan även helt onödiga scener. Scener som utanvidare hade kunnats klippts bort utan att någon märkt det på handlingen. Realistiskt tror jag att man lätt kunnat klippa bort och snabba på dialogen och handlingen så att det blev runt 1,5h. Och oj, ser man på, precis som du sade i förra inlägget så var filmen egentligen anpassad från ett dubbelavsnitt på 2h.
    Filmen har vissa positiva egenskaper; upplösningen med V’Ger, känslan av hur enorm rymden är och en viss Star Trek-känsla genom att försöka göra filmen mer intellektuell än bara ett (rymd)action-äventyr. Även specialeffekterna var nog ganska bra på den tiden, även om de överdrev något enormt för att visa upp dem.

    3. Kirk.
    Jag är inget större fan av Kirk från TOS, även om jag inte nödvändigtvis tycker illa om honom. Men herregud vilket inkompetent, arrogant arsle han är i den här filmen (rent utsagt)! Ofantligt osympatiskt!
    Efter allt han gjorde här för att på sätt och vis gå tillbaka från Admiral till Captain och därmed få sitt skepp, så får vi iaf hoppas att han inte är tillbaka som Admiral utan skepp i nästa film (!!!). 😛

    Like

    • Har funderat lite på det du skriver: 1. The Motion Picture drog in mer pengar än Khan, men hade också en mycket större budget. Jag har förstått det som att Paramount gärna ville att The Motion Picture skulle kunna betala hela utvecklingskostnaden av det nedlagda Phase II – och det lyckades man inte med.
      2. The Motion Pictures manus har nog minst lika mycket att göra med den första, ursprungligen planerade filmen som dubbelavsnittet. Det är liksom en sammansmältning av flera olika manus och idéer, och omskriven in i det sista – ibland flera gånger på själva inspelningsdagen. 3. 😉

      Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s