Äntligen släpper Voyager-författarna till lite och låter ett avsnitt handla väldigt mycket om sex. Fast, eftersom det här faktiskt fortfarande är Star Trek, så styrs sexdriften förstås av något som mest är att likna vid ett livsfarligt sjukdomstillstånd. Sjukdomar är ju ett stående inslag i den här tv-serien, sexualitet känner man sig oftast lite mer obekväm inför.
Det är den annars så behärskade (ja, nästan beskedlige) Vorik som lyckas smitta B’Elanna med sin Pon Farr-kättja. Det är något i stil med att han skapar ett telepatiskt band till henne när han redan är, hur ska vi kalla det….uppspelt. Eller kanske är “galen av brunst” rätt sätt att beskriva det som händer. Eller faktiskt bara kvinnomisshandlare, rakt av. Den där mentala kopplingen uppstår ju när han faktiskt överfaller B’Elanna efter att hon tackat nej till hans frieri. Pon Farr- överföringen drar sedan igång hennes klingonska gener som skapar en egen, och högst labil, version av det vulcanska parningstillståndet.
Det här är ett ganska bra exempel på hur Star Treks manusförfattare ofta handskas med sexuella inviter och knullande (förutom när det gäller Kapten Kirk). Man gör det till en avvikelse, en anomali, hos de annars så behärskade och perfekta Starfleetmedlemmarna. Gärna förknippat med sjukdom eller sinnesförvirring. Ta till exempel när stackars Kes hamnade i sin parningsperiod för någon säsong sedan, få i den här serien har sett mer dödssjuka ut än hon gjorde då. Eller här, där både Vorik och B’Elanna blir personlighetsförändrade när åtrån får dominera och bestämma.
En fascinerande sak här är att pon farr tydligen är något som man inte talar högt om, ens vulcaner emellan. Det anses som oerhört pinsamt och skamfullt att en vulcans logik och mentala kontroll ersätts av enbart instinkt och drifter. Bäst att inte låtsas om att det blir sådär vart sjunde år, tydligen. Inget ämne lämpligt att avhandla runt fikaborden på Vulcan, alltså. Eller med utomstående. Eller med någon alls. #pratainteomdet.
Hade Vorik kunnat prata om att han var på väg in i sin brunstperiod hade troligtvis det mesta av det här avsnittets händelser kunnat undvikas. Tystnadskulturen ställer också till det för Voyagers hololäkare när han försöker behandla Pon Farr-utbrottet. Det kan tydligen utvecklas till ett livshotande tillstånd. Ja, man kan åtminstone få allvarliga hjärnskador om man varken får ligga eller slåss medan man är i “tillståndet”. Därav B’Elannas desperation när Tom Paris, antagligen för första gången i sitt liv, tackar nej till sex. Nu, när hon faktiskt behöver ligga för att inte bli hjärnskadad, så bestämmer han sig för att vilja vänta med sexandet tills han vet att det är vad B’Elanna verkligen vill, och att det inte bara är hennes drifter som talar. Äntligen, en man som inte bär sig åt som ett as utan helgar samtyckesprincipen. Eller är det bara den gamla vanliga moraliserande skillnaden mellan kärlek och se som han hänger upp sig på?
Å andra sidan, det här är en nödsituation. Så ganska snart är de två trots allt på väg att ge sig på lite “hårda tag”-sex tillsammans, men blir avbrutna av en vansinnigt svartsjuk Vorik. Det blir inget sex, i stället slåss B’Elanna och Vorik med varandra, vilket kanske är den bästa lösningen för alla inblandade.
I en epilog så inser vi däremot att relationen mellan B’Elanna och Tom Paris fortfarande är stel efter det som har hänt. Hon som hävdade att hon inte vågade besvara hans känslor, har på nytt krupit in i sitt skal.
I serien av iakttagelser kring sex och holodäcket noterar jag att hololäkaren praktiskt taget tvingar Vorik att ha sex med en hologramtjej i det här avsnittet. En företeelse som, lite motsägelsefullt, både verkar vara en självklarhet och ändå något som hololäkaren måste föreslå på ett menande sätt. Fortfarande ytterst oklart om det är socialt accepterat att använda holodäckets personer som någon form av digitala sexdockor inom Stjärnflottan. Och är detta i så fall officiellt sanktionerat från Federationens sida? Kan sexet till och med vara själva syftet med holodäcket från början? Jakten på ledtrådar går vidare.
Jag kanske ska nämna den rätt så menlösa b-handlingen också (eller om det kanske är a-handlingen, svårt att avgöra). Voyagercrewen letar i varje fall efter “gallicite”, och hittar en planet med övergivna gruvor. Som sedan visar sig inte alls vara övergivna, utan i dem finns resterna av planetens befolkning. De gömmer sig för en övermäktig fiende som en gång i tiden attackerade dem och höll på att utrota hela folket. Vem det var får vi veta i avsnittets sista scen då man hittar liket av en….borg!
Jag tyckte att det här var ett rätt kul avsnitt. Men komplicerat. Även om det här är gjort före #metoo så har man verkligen varit tvungna att balansera hit och dit för att inte sluta i något som är väldigt likt sexuella övergrepp eller sexuellt utnyttjande. Det är liksom inte avslappnad hippiestämning och fri kärlek som kännetecknar Pon Farr. Tvärtom, det är mer tvångsmässigt, våldsamt och plågat. Märkligt blir det också när Tuvok typ nästan ger order till Paris om att ligga med B’Elanna. Bonusfakta: från början var det meningen att Tuvok var den som skulle gå in i Pon Farr, men det ansågs som för vågat, eftersom han ju är gift och har barn i en annan del av galaxen. Kåtslag kan man eventuellt hantera i en sån här tv-serie, men inte otrohet.
Oavsett är det faktiskt alltid lite skönt att se avsnitt där huvudpersonerna för en gångs skull agerar lite mänskligt (skrev den uppenbart inkonsekventa person som blev jätteupprörd när Sisko agerade utanför protokollet i förra avsnittet, men det jag menar med mänskligt här är väl mer drifter, sex och andra mer privata grejor).
Lite extra bonuspoäng för en bra “mjuk” cliffhanger. Det är annars nästan bara i dubbelavsnitten som man använder sig av cliffhangers i Star Trek–serierna, men här kom det! Att hitta ett borglik indikerar ju att dessa kramgoa figurer snart kommer att dyka upp i Voyager, även om det kanske inte måste hända i nästa avsnitt (vilket det i och för sig gör, men å andra sidan var det här och förra Voyageravsnittet producerade i omvänd ordning, något som gör att den lite speciella stämning som finns mellan B’Elanna och Vorik i det avsnittet egentligen beror på det som hände här). Sedan är det ju svårt att inte bli nostalgisk och börjar längta till att börja om från början och se alla avsnitt igen, bland annat originalseriens lätt homoerotiska Pon Farr-avsnitt.
Betyg: 8/10.
Voyager. Säsong 3, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 464 tv-avsnitt.
Plotten i det här avsnittet kretsar kring det i Star Trek-sammanhang så älskade ämnet tidsresor – fick nästan lite déjà vu med tanke på att jag nyss skrev om samma sak i blogginlägget om 
Att Voyager hamnar mitt uppe i 90-talet är resultatet av att en kapten Braxter från framtiden försöker manipulera tidslinjen. Han dyker upp i en tidsspricka i deltakvadranten och hävdar att Voyager sabbat livet på Jorden och hela solsystemet någon gång på 2800-talet. För att förhindra att det där sker måste han utplåna Voyager anno år 2373. När Janeway inte omedelbart köper hans argument och offrar såväl skepp som besättning utbryter eldstrid, och då dras både Braxton och Voyager in i den där sprickan, men de spottas ut i olika tidsåldrar. Braxton år 1967 och Voyager 1996. Braxtons närvaro har alltså under nästan 20 år kunnat skapa nya tidsparadoxer.
Men antingen håller jag på att bli avtrubbad, eller så avhandlas ämnet med ovanligt lätt hand i det här avsnittet, för jag har roligt nästan hela tiden under Future’s End. Vare sig det handlar om skildringen av 90-talets LA (som då var en drift med samtiden, men som nu känns fantastiskt uråldrig) eller det faktum att Voyagers besättning faktiskt står inför en fiende som har tillgång till teknik som är vida överlägsen deras egen. Plötsligt framstår Voyager och hennes crew som uråldrig och gammalmodig i sina fula pyjamaser (det vill säga exakt som den 90-talsvision av framtiden den faktiskt är). Braxtons skepp har nämligen hittats och slaktats på tekniska innovationer av en entrepenör, Henry Starling. Hans företag må bygga på framtidens teknik, men namnet på det är verkligen komprimerad 90-talsondska: Chronowerx.
Fynden av intressanta personer som dyker upp i Star Trek-biroller fortsätter här med en ung Sarah Silverman. Hon är den där typen av tjej som jobbar på rymdobservatorium och gillar pizza och b-filmer (vad jag saknat den här 90-talsstereotypen). Det här leder osökt till mina observationer kring filmarvets framtid i Star Trek-serien, och här dyker det upp ny information. Jag har ju tidigare skrivit om att man gärna sätter upp Shakespearepjäser och diggar klassisk musik på olika håll inom Star Trek-universumet, men att film och tv inte riktigt verkar ha överlevt in i framtiden. Nu visar det sig att det inte stämmer. Paris visar sig till exempel vara expert på b-filmsskräckisar. TV-produktioner verkar däremot ha försvunnit ur kulturarvet. Det är väl därför som Neelix och Kes står förtrollade framför åsynen av 90-talets tv-utbud (å andra sidan kommer ju just de här två personerna inte från alfakvadranten och har kanske haft minimala möjligheter att fördjupa sig i Jordens populärkulturhistoria). Det verkar ändå stå hyfsat klart att tv-dramat ersatts av holodäcksäventyr.
När avsnittet tar slut sitter jag storögt och undrar vad jag just var med om. Är det bara jag eller är det här plötsligt ett avsnitt på en helt ny nivå.Allt kan väl inte bara handla om att man får se Paris i linne, jag tycker ju till och med skämten är ovanligt roliga, eller är det bara jag som uppskattar kommentarer som “Oh, Vulcans. Deep down you’re all a bunch of hypochondriacs”. Eller fascinerande bonusinfo om framtiden, som det faktum att hela Los Angeles-regionen tydligen sjunker ner i havet under ett jordskalv 2047 (ger en viss ödesmättad ton till det glättiga LA-livet) och blir ett jättelikt korallrev. Det här är ju riktigt, riktigt kul och bra. Som att man äntligen fått resurserna att göra tv på en modern nivå.
Förresten, har ni tänkt på att Voyager på sistone börjat planethoppa som aldrig förr. Konceptet “Alien of the week” är allt oftare utbytt mot “Planet of the week”. Hur man får kontakt med alla dessa civilisationer och vad man pratar om under det alla första samtalet hoppas däremot oftast över. Men ett allt mer positivt mottagande verkar åtminstone antyda att Janeway och hennes besättning lyckats skaka av sig det där dåliga ryktet som kazonerna tidigare spritt om dem. Den här gången har man till och med fått en urtjusig inbjudan till nechaniernas planet för att kolla in deras religiösa platser och föremål. Det är då Kes springer rakt upp på det där altaret och får en så pass stark biogenisk chock att hon tappar medvetandet. Voyagerbesättningen faller då genast tillbaka i gamla vanor och blir buffliga mobbare som försöker skrämma alla till lydnad. Man kan försöka vara hur öppna och ödmjuka som helst i teorin, men så fort det händer något som sätter deras besättning i fara så förvandlas man väldigt snabbt till en besättning med herrefolksmanér som står över andra kulturer. Att det eventuellt var Kes som gick lite för långt när hon på egen hand gav sig iväg för att utforska planetens allra mest heliga plats låtsas man inte om.
Genom ett gediget researcharbete lyckas till sist Neelix hitta en möjlig lösning. Det finns en gammal sägen på planeten om en kung, Nevad, vars son råkat ut för samma typ av olycka som Kes. Efter att kungen vädjat hos munkarna så fick han till sist genomgå deras ritual för att få kontakt med andarna. Den öppnar sedan tillgången till altaret – tydligen kan en rättrogen vandra genom den där skölden utan att bli skadad. Efter att kungen fått lägga fram sin ansökan om nåd direkt till andarna så blev sonen sedan frisk igen. Janeway testar samma grej, men har egentligen en mer naturvetenskaplig baktanke. Hon har en sond under huden som ska beskriva den fysiologiska förändring som ritualen borde innebära, och som sedan gör att man kan gå igenom barriären. På det viset tänker hon att man ska hitta en medicinsk behandling för att bota Kes. Så mycket för andligt sökande, liksom. Men för en gångs skull verkar kvinnan med universums största duktig flicka-komplex stöta på problem.
Det är svårt att vara en överpresterande duktig flicka när man ska försöka sig på det här med andligt sökande. Vad exakt det är som gör att Janeway lyckas övertala gubbarna och gumman till att hjälpa henne förstår jag inte. Sedan kanske inte det här avsnittet är så svårt att hitta symboliken i. Den där skyddande skölden vid altaret fungerar väl som ett slags trosbekännelse. En högst konkret manifestation av andarnas krav på övertygelse och tillit. Fast det känns ändå lite grovt att döda de som inte tror tillräckligt mycket. Å andra sidan tvingar det här till och med Janeway att infoga sig i den religiösa ordningen, så man får väl se det här avsnittet som ett slags bevis på vetenskapens tillkortakommanden gentemot andligheten. Till Kes stora lycka visade det sig att just de här andarna gillar dominanta och envisa kvinnliga kaptener.
Själv tyckte jag att det här var ett ganska gäspigt avsnitt. Ju mindre new age man blandar in i Star Trek, desto bättre. Men det var roligt att se Becky Ann Baker som Janeways följeslagare på den andliga resan. Jag kände faktiskt igen henne från rollen som riktigt tradig morsa i Freaks and Geeks, men hon har ju också spelat en lite rivigare mamma i Girls (där är hon ju mamma till Lena Dunhams rollfigur).