Jag brukar ju initalt ha väldigt svårt för avsnitt med Q-varelser, men sedan vekna någonstans mitt i episoden och tycka att det kanske ändå finns någon filosofisk aspekt som inte hade kunnat belysas på något annat sätt än att en supermäktig varelse iscensätter practical jokes med en stackars besättning på ett rymskepp. Men den här gången…hände inte det. Jag blev bara mer och mer irriterad.
Redan när Q först gör entré tycker jag faktiskt att det är lite obehagligt. Q uppvaktar Janeway på hennes rum och förklarar att han vill skaffa barn med henne. När hon tackar nej och försöker kalla på vakter så visar det sig att han blockat signalen från hennes kom-sändare. Så där sitter hon, inspärrad på sitt rum med en av universums mäktigaste varelser – som inte bara vill ligga med henne utan ockås använt sina krafter till att göra om hennes säng till en uppkastning i röd satin. Redan 1996 borde det här väl ändå ha känts ganska rapeigt, eller? Framför allt eftersom Q inte ger upp efter att ha fått nej den första, andra och tredje gången han ställer frågan. Jo, jag fattar att det är tänkt att vara komiskt och skoj, det här. Men hos mig gör det mest lite ont i magen. Hela den vitsiga dialog som man skrivit mellan Q och Janeway missar sitt mål om man hela tiden tycker att Janeway borde ropa “Stopp, min kropp!” i stället.
Janeway är ju inte dummare än att hon förstår att det är något Q är ute efter, förutom hennes livmoder. Efter en rad misslyckade uppvaktningsförsök så förklarar han till sist syftet med babyfebern. Efter att en Q tilläts ta sitt liv (i avsnittet Death Wish ) så har nu ett krig brutit ut mellan de olika Q-varelserna – individualism och separatism står mot ett mer kollektivt tankesätt. Q:s tanke är att tillsammans med Janeway skapa ett nytt släkte, där människans fredlighet och konfliktlösande egenskaper skulle kombineras med Q:s makter. Det här är ju lite konstigt, eftersom Q redan första gången han dyker upp i serien anklagar mänskligheten för allt utom att vara fredsälskande. Hur som helst så förklarar Janeway att den typen av kunskaper och inställning inte är genetiska, utan förs vidare från föräldrar till barn. Dessutom, borde inte Q skaffa barn med den där kvinnliga Q-varelsen som står och surar i ett hörn på bryggan på Voyager snarare än uppvakta Janeway?
Ja, sen händer det en massa. Q förflyttar sig själv och Janeway till en amerikanska inbördeskriget-miljö, för att typ göra kriget mellan de olika Q:na greppbart för en enkel mänsklig existens. De håller på att bli avrättade, men blir räddade av Voyagergänget som kört rakt in i en supernova för att komma in i Q-världen. Det finns någon form av lärdom som ska dras, om hur krig kan leda till förbättringar, men att det är ännu bättre att Q:na skaffar barn med varandra. Men uppriktigt sagt har jag redan tröttnat vid det här laget. Q har i varje fall sex genom att nudda varandra med fingrarna.
Tydligen så tyckte alla som var med att det här blev ett jättebra avsnitt (ett av producenten Jeri Taylors favoritavsnitt till och med). Jag kan ju inte säga att jag direkt håller med. Jag förstod nog inte riktigt hur det där med att skaffa barn skulle göra slut på Q-kriget, och inte heller varför Q ska trakassera just stackars Janeway med sin tickande “kosmiska klocka” (okej, just det skämtet var faktiskt lite roligt).
Det enda jag egentligen tar med mig från det här avsnittet är att den där väldigt stillsamma åtrån som pågår mellan Janeway och Chakotay verkar fortsätta att göra sig påmind. Dessutom är det också värt att notera att hololäkaren fortsätter att använda sig av den där portabla hologramprojektorn från Future’s End, samt att Kes och Neelix inte verkar ha det så bra ihop efter att hennes kropp intogs av en gammal krigsherre.
För mig var The Q and the grey mest en jävla soppa. En tramsig soppa, till och med. Jag säger nej tack till fler berättelser om Q:nas fortplantning, Q-intriger som utspelas i gamla dammiga kulisser och uppvaktningar som skulle platsa i en artikel om metoo-övergrepp.
Betyg: 2/10.
Voyager. Säsong 3, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 455 tv-avsnitt.
