VOY: Macrocosm. Det med de smittspridande virusflugorna.

I varje kvinnlig science fiction-skådespelares karriärplan så måste det ändå finnas en förhoppning om att någon gång få klä sig i ett litet linne och hänga ett riktigt stort gevär över axeln. Alien-vibbarna är uppenbara när Janeway i det här avsnittet ska rädda Voyager från en invasion av glupska virus. Otäcka varelser som är så pass snabbväxande att de efter ett tag blir stora som typ gäss (eller åtminstone som stora broilerkycklingar)  och flyger runt och infekterar sina offer med en vass gadd. Samtidigt som deras mindre bröder och systrar är små som flugor, men lika smittsamma. 

Jag skulle inte påstå att specialeffektavdelningen lyckats hundraprocentigt med de här flygande monsterna, men däremot är såren de kryper ur när de infekterat folk rätt räliga. Precis som det gula klegg som det flygande viruset både kan spruta ut och som skvätter åt alla håll när någon lyckas skjuta sönder dem. Blotta tanken på äcklighetsgraden hos virusmonstren tillsammans med ljudet av flugor räcker nästan till för att skapa lättare kväljningar. Men när de väl kommer i bild…nja, själv hade jag nog tyckt att de kunde varit lite mer slemmiga i konsistensen, även om de förstås bygger på någon form av verklig förlaga. 

Orsaken till att det blir just Janeway som ska rädda Voyager från virusinvasionen är att hon och Neelix varit iväg på ett diplomatiskt uppdrag. De har hälsat på de märkliga Tak Tak-erna (som delvis kommunicerar genom gester och rörelser), men när de kommer tillbaka till Voyager så är typ hela besättningen försvunnen. När man hittar dem är alla medvetslösa. Janeway hade väl gått samma öde till mötes om hon inte lyckats ta sig till sjukavdelningen där hololäkaren under virusutbrottets gång lyckats få fram ett motgift. Det stora problemet nu är hur man ska sprida botemedlet när det inte gick att röra sig på skeppet utan att bli attackerad av en av de där flygande grejorna. Och det blir inte enklare av att de där Tak Tak-erna mitt i alltihopa attackerar Voyager, fast beslutna att utplåna smitthärden ombord på skeppet. 

Holodäcket blir lösningen, Janeway gillrar en fälla med en massa mumsiga oinfekterade hologramkroppar där som lockar till sig en massa av de där flygande virushärdarna, och och kan sedan kasta in en giftbomb och utplåna rubbet (ja, jag tyckte också att det verkade lite för enkelt, men var samtidigt lite lättad över att slippa kolla på hela anticimex-rengöringen av Voyager.  

Det här är nog ändå en av de rakaste actionhistorier jag sett under Voyagers flagg. Det är också enormt kul att få se Janeway vara en actionhjälte (det påminner lite grand om när Picard fick vara Bruce Willis i Starship Mine). Det visar ju sig förstås att skådespelaren, Kate Mulgrew, inte alls var så tänd på den här idén, däremot. Så kanske är det snarare hennes producenter som ville göra en Ripley av henne (även om de förnekar det å det bestämdaste). Det finns ju alltid en risk att det blir lite kackigt när Star Trek ska försöka göra renodlade genreövningar. Men här blir det i alla fall ganska lyckat. Det är äckligt och obehagligt, men kanske inte sådär på allvar actionraffel. Läste på Memory Alpha att idén från början var att inte en enda replik skulle yttras i hela avsnittet. Det hade ju varit spännande på riktigt, tycker jag.  

Betyg 8/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 456 tv-avsnitt.