Cause and effect. Måndag hela veckan i tidsrymdloopen.

tng cause 5

Men, jag tror minsann att alla överträffade sig själva i Cause and effect. Bara modet att låta ett avsnitt börja om och börja om och börja om i sådär 20 minuter utan att man förklarar vad det handlar om kräver visst mod och tro på tittarnas tålamod. För det tar nästan halva avsnittet innan intrigen egentligen tar fart.

tng cause 3Jag älskar det här, och tycker att det här är ett av de bästa avsnitt jag sett i The Next Generation. Satt och log sönder ansiktet, så kul tyckte jag att det var att man var så konsekventa och inte fegade ur. Att låta Enterprise sprängas i bitar redan i teasern före vinjetten är ju det ultimata sättet att starta ett avsnitt på. Det kan man inte göra mer än en gång i en serie, men den här gången var det verkligen ett perfekt val.

Vad det handlar om är alltså en variant på Måndag hela veckan/Groundhog Day. Enterprise har fastnat i en loop i tidsrymden, en loop som slutar med att skeppet går i tusen bitar. Sen börjar allt om igen, ett drygt dygn tidigare. Men till skillnad från Bill Murray-filmen så minns ingen här vad som har hänt tidigare. Inte till en början i varje fall. Men ganska snart börjar Beverly Crusher få känna déjà vu, och hon hör ekon av tidigare varv i loopen i sitt rum på natten. Efter någon upprepning kan hon känna på sig att ljuden kommer att komma så pass långt i förväg att hon har sinnesnärvaro nog att spela in dem.

Eftersom många har samma känsla som Beverly är det här inget som är svårt att presentera på skeppets morgonmöte. Nu ska bara besättningen ombord på Enterprise  försöka ta sig ur loopen och förhindra skeppets undergång, samtidigt som man inte minns något av det som hänt när loopen startar om. Klurigt, eller hur? Själva lösningen är ganska ointressant, det är uppbyggnaden fram till den som är intressant. Och, förstås, öppningen på det sista pokerpartiet. Pokern brukade tydligen var ett sorts dragspel som man tog till när ett avsnitt var för kort, den här gången är den extremt betydelsebärande.

tng cause 4Själv undrar jag över väldigt värdsliga ting när jag ser det här avsnittet. Vad är det till exempel som doktor Crusher dricker innan hon går och lägger sig? Sömnmedel? Är det sprit? Antyds det i de här scenerna att Beverly går och skåpsuper på kvällarna innan det är läggdags? Är det i så fall förklaringen till det lite senila nynnandet hon håller på med när hon fixar med sina blommor? Och det lilla hårbandet som hon pyntat sig med innan sänggåendet?  Ännu lite märkligare är det förstås att man från författarhåll låter just Crusher få den första känslan av déjà vu. Lite stört eftersom det redan finns ett helt avsnitt som bara går ut på att hon går runt och minns saker som alla andra glömt.

tng causeAvslutningsvis vill jag också beskriva lite av den eufori som jag känner när Kelsey Grammar (Frasier) dyker upp i den allra sista scenen. Så bra som den buttre kapten Bateman. Mer sur och avmätt har jag väl inte sett någon federationskapten vara.

Betyg: 9/10.

 

 

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 220 tv-avsnitt. Det här är också mitt fyrtiofjärde inlägg i årets #blogg100-utmaning.

10 thoughts on “Cause and effect. Måndag hela veckan i tidsrymdloopen.

  1. Hoffa says:

    Det här gillar jag verkligen, jag skulle vilja se en fan edit där man precis när Enterprise är på väg att explodera klipper in till en sur Picard på bryggan som säger något i still med “Vad bra det går!”

    Håller med om 9 av 10 och som detalj, Det här är en rätt originell ide när avsnittet görs. Det är från 1992 och Groundhog day är från 1993 så konceptet var inte så söndertjatat som det blev senare.

    Like

  2. MatsN says:

    Det är ganska många år sedan jag såg TNG senast och det är ganska många avsnitt du skriver om just nu som jag inte minns alls. Men det här minns jag! Mitt favoritsavsnitt av TNG, ja kanske mitt favoritavsnitt av alla Star Trek-serier faktiskt.

    Like

  3. LDL says:

    Det var på tiden. Med tanke på att vi är mitt inne i TNGs bästa år så var jag lite överraskad att mitten på S05 innehöll en så lång sekvens utan några riktiga toppavsnitt. Det blir väl kanske så när man producerar så många avsnitt per säsong, men jag blir ändå lite besviken. Men nu så! Det här avsnittet är suveränt. Det är ett ikoniskt avsnitt för TNG, och ett av de bästa i serien rent allmänt. Jag skulle t.o.m. säga att det är ett ganska ikoniskt avsnitt för Star Trek överlag när det kommer till tidsparadoxer. Därmed kan jag bara ge det 9/10. Väldigt nära en tia.

    Det här med att ta en en simpel, high-concept idé och bygga ett helt avsnitt på det är ju väldigt typiskt TNG och det görs ganska bra dessutom. Vi har ju haft ett par stycken tidsparadox-avsnitt tidigare som varit helt okej, men som inte riktigt fick till det ordentligt. Kanske kan man göra ett undantag då för 3×15 Yesterday’s Enterprise som ju var riktigt bra, men det bygger ju även på mycket annat än bara tidsparadoxen. Nu fick de äntligen till det.
    Man fick se Enterprise sprängas på ett finurligt sätt, så att de ändå kunde vrida tillbaka allt till slut, precis som de gillar att göra. Precis som du nämner så handmatas man inte med vad som händer, utan man får försöka lista ut vad som händer på egen hand och i takt med rollfigurerna. Dessutom hade ju det här med att repetera samma saker om och om igen kunnat bli väldigt tråkigt, men genom att faktiskt filma om scenerna ur nya vinklar och med små skillnader varje gång så höll de intresset. Om man ska säga något negativt så kanske det var lite konstigt att de tydligt kunde höra röster från tidigare omgångar och lösningen var väl inte heller den allra smartaste, men som du själv skrev så var ju inte lösningen det som var det viktiga i det här avsnittet. Själva lösningen var också bland det sista som Braga skrev, så det kanske var lite påtvingat. Att Grammer (Frasier) dök upp på slutet var dessutom en fin liten bonus.
    Jag är faktiskt lite positivt överraskad av att du faktiskt tyckte små mycket om det här avsnittet. Normalt sett så brukar du väl vara ganska måttligt road av tidsresor, tidsparadoxer och allt vad det är. Kul! Kvalitet övervinner allt? 🙂

    Precis som Hoffa redan har påpekat så refererar de allra flesta till Groundhog Day när de pratar om den här typen av tidsparadoxer och så även här, men det här avsnittet sändes faktiskt ett år tidigare än Groundhog Day. Så här måste vi ge dem pluspoäng för originalitet. 😉

    Avsnittet skrevs från grunden av Brannon Braga, som ville göra ett tidsreseavsnitt som han alltid tyckt om. Han ville dock undvika de vanliga klichéerna kring såna, och på det fanns ju det vanliga problemet för TNG-författarna att Gene Roddenberry inte ville ha tidsresor i serien. Gene må ha gått bort vid det här laget, så jag vet inte hur mycket de höll fast vid denna regeln, men kvar i hans ställe var ju Berman som försökte upprätthålla Genes visioner och regler. Kanske var det därför som Braga, precis som de gjort flera gånger tidigare i TNG, tvingades gå ifrån tidsresandet och istället kringgå regeln genom att skriva en tidsparadox istället.
    Det ska även sägas att jag inte alltid varit så snäll mot Braga, då han överlag visade sig producera avsnitt med väldigt olika kvalitet. Både vissa av de bästa, som här, och vissa av de sämsta. Men det här är ju självklart en av höjdpunkterna som han skrev, och det var förmodligen p.g.a. den här typen av avsnitt som han fick jobba vidare inom Star Trek och få allt mer ansvar i framtiden.
    Man prisar regissörsarbetet väldigt mycket i det här avsnittet och det var ju ingen mindre än seriens egne Jonathan Frakes som regisserade det här. Han ska tydligen redan ha förberett sig under inspelningen av det föregående avsnittet, The Outcast, och ska även ha tänkt och funderat mycket på de här repeterade scenerna även under sin fritid. Han ville försäkra sig om att avsnittet höll kvar tittarnas intresse och att det inte blev långtråkigt. Han fick även en direkt order av Rick Berman att inte återanvända filmmaterial, vid de olika omgångarna av samma scener. Berman ville absolut inte att det här skulle ses som en clip show. Kanske mindes han fortfarande reaktionerna på 2×22 Shades of Gray.

    För övrigt var det som sagt så att Kelsey Grammer var med i slutet på det här avsnittet. Gammer som tydligen var ännu ett Star Trek-fan som under den tiden spelade in Cheers i närheten. De föreslog den här rollfiguren för honom och han kunde inte tacka nej till den möjligheten. Även om det givetvis var stort redan då att ha med Grammer, som blivit väldigt känd iom Cheers, så var detta året innan serien Frasier började sändas. Med andra ord så blev han ännu mer känd och populär under de nästkommande åren och hans medverkande i det här avsnittet kändes ännu tyngre när man såg tillbaka på det.
    Någon annan som bjöds tillbaka var Kirstie Alley för att återigen spela Lt. Saavik som skulle vara stationerad på Grammers skepp. Saavik som ju var med i flera av TOS-filmerna, där hon spelades av just Alley i ST:TWoK. Det var dock inte möjligt p.g.a. att Kirstie Alley redan var upptagen när avsnittet skulle filmas. Jag läser också att det tydligen skulle ha varit ett kontinuitetsfel om det hade hänt, då USS Bozeman ska ha fastnat i loopen flera år innan ST:TWoK utspelade sig, där hon ju var med.

    En sista kul detalj om det här avsnittet var att man ville göra något speciellt, då det var första gången som man tilläts att spränga Enterprise. Man bestämde då för att man inte bara ville lägga över en explosion i post-production som man brukade göra, utan att man ville bygga ett par Galaxy-class modeller för ändamålet som man sen skulle spränga fysiskt. När det gjordes så var Gary Hutzel – som jobbade med effekterna på serien – klarsynt nog att gå runt och plocka ihop modellbitarna. Han tänkte för sig själv att de förmodligen skulle bli användbara i framtiden och visst blev de det. De ihopsamlade modellbitarna användes sen som mall för att i framtiden producera en ny Galaxy-class modell som kom att dyka upp i DS9.

    Like

    • LDL says:

      Det tror jag inte. Vi får veta att “framtida Picard” övergett sitt skepp och att det kanske gått förlorat, men vi får aldrig se något hända.

      Like

  4. Hoffa says:

    Nu kollade jag, scenen jag minns är ungefär 18 min in avsnittet när det tittar på datan de får från Picard nummer 2:s skyttel. Där ser man på skärmen i Observation lounge hur Enterprise försvinner i en stor explosion efter att Picard 2 lämnat skeppet i framtiden. Dock är det ju diskutabelt om detta verkligen händer efter som det vi ser är en möjligt framtid som inte inträffat än. (Åh dessa tidsparadoxer.)

    Like

    • LDL says:

      Hmm. Jag tog faktiskt och kollade upp det och visst fanns det någon primitiv video som verkade visa Enteprise förintas. Jag vet inte hur de resonerar. Om det hade med tidsparadoxen att göra så borde väl det räknas lika mycket som det här avsnittet.
      Iom att det såg ut att vara en ganska snabb och odetaljerad effekt som de visade så kanske de helt enkelt aldrig räknade det som att de faktiskt sprängde skeppet. Alternativt så kanske det varit en återanvänd effekt till någon grad, det är inte omöjligt det heller. Vad som är säkert är dock att de verkar räkna detta avsnittet som det första där de sprängde Enterprise. Konstigt. 😛

      Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s