Så var det dags för Khan att göra entré i Star Trek-sagan. En rollfigur som faktiskt blev allt viktigare i Star Trek-konceptet efter att själva tv-serien försvann. Han är ju en av huvudpersonerna i långfilmen Star Trek 2 – Khans Vrede, och blev sedan också återupplivad i rebootad version i Star Trek into darkness
Khan är en övermänniska, produkten av genetisk forskning och förädling av människorasen. Han var också en av härskarna och diktatorerna i det som blev det sista världskriget på Jorden. Det rasbiologiska krig som rasade mellan 1992 och 1996 (sic). Men när Khan förstod att kriget var förlorat fyllde han ett rymdskepp med sig själv och andra övermänniskor, försatte alla i någon sorts djupsöm, och lät skeppet fara ut i universum för att hitta en ny planet att kolonisera. I stället var det Enterprise som hittade skeppet, 200 år senare. Men Khans planer på världsherradöme kvarstår förstås.
Att man genom åren valt att återkomma till Khan är inte så märkligt. Space Seed känns som ett legendariskt äventyr redan vid första titten. Både Ricardo Montalban och hans rollfigur är så pass over the top att hela anrättningen får en känsla av matinéäventyr – eller kanske rymdopera, fast utan sång. Det märkligaste i avsnittet är ju att Khans planer på att ta över Enterprise egentligen bara gestaltas genom hans relation till Marla McGivers, historiker på Enterprise. Hon är värsta retro- och vintagefanatikern och verkar tillbringa den mesta tiden med att sitta på sitt rum på Enterprise och drömma om heroiska män från förr. Så när hon får chansen att hänga med en sådan på riktigt blir hon i det närmaste knäsvag. Eller i det närmaste, sättet som hon ser på honom är väldigt köttsligt redan från första början. Och hur börjar deras romans? Genom att Khan byter frisyr på henne! En övermänniska är alltså en straight man som inte bara kan erövra nationer och vinna stora slag, utan också är en fena på håruppsättningar.
Det är intressant att McGivers minst sagt passiva och undergivna roll i dramat faktiskt var en av stötestenarna under manusarbetet. Inte ens på 60-talet gick det att skriva ett så här urvattnat och svagt kvinnoporträtt utan att en del invändningar åtminstone restes. Att det däremot inte påverkade slutresultatet särskilt mycket är kanske ännu mer deprimerande. Till sist är det i varje fall Khans maktfullkomliga och våldsamma mansgrisande som blir hans fall. Men McGivers verkar inte riktigt kunna dra några slutsatser av det hon varit med om.
Det är också värt att nämna att det här faktiskt är ett av Star Treks mest dystopiska avsnitt. Berättelsen om jordens historia och om världskriget som hotade hela mänsklighetens överlevnad är ett avsteg från den framtidsoptimistiska grundton som Star Trek ändå oftast håller. Nu får vi reda på att Jorden höll på att förvandlas till en rasbiologiskt rensad planet. Sedan är det något med Williams Shatners spel mot övermänniskan Khan som känns stukat. Det framstår som om Kirk för första gången lider av mindervärdeskomplex – och det redan innan Khans generöst avslöjande gula skjorta kommer fram ur Botany Bays garderob.
Men vad har Kirk egentligen att vara stolt över? Ser vi tillbaka på debutsäsongen så här långt har ju faktiskt Star Treks resor till övervägande del gått till världar med krafter som vida överträffar Stjärnflottans. Till och med 1800-talsvärlden i The Return of the Archons styrdes ju av en dator med krafter som är betydligt mäktigare än något som Enterprise kan uppbåda. Den här gången överträffas Kirk på nytt, till på köpet av en annan människa – från 90-talet!!! Jag som tittare börjar ju undra vad mänskligheten egentligen har att erbjuda universum? Och varför försöker man inte snappa upp lite mer kunskap från alla dessa överlägsna civilisationer man kommer i kontakt med?
Bäst: Dr McCoys übercoola kommentarer när han får en kniv mot halsen när han ska undersöka Khan. Stoneface får en helt ny innebörd. Och skön omväxling från hans vanliga gnällande.
Sämst: Det går ju inte att undvika att lägga märke till att det är en stuntman i slagsmålsscenerna i maskinrummet. Att Uhura åker på stryk känns också ovanligt våldsamt för Star Trek.
Det kanske är lite väl petigt av mig, men jag tänkte reda ut en liten detalj åt dig, så att du inte blir förvirrad längre fram i projektet när tredje världskriget nämns. 🙂
Det här är det enda avsnittet i hela Star Trek (som franchise) där “Eugenics Wars” – eller genkrigen – refereras till som tredje världskriget.
I framtiden, iaf från och med början på nästa serie (The Next Generation), så nämns det kriget vid namn och räknas inte som ett världskrig. Men det kommer att pratas om ett tredje världskrig som istället utspelar sig på 2000-talet. Det är alltså inte samma krig.
Det blir lite förändringar i universumet, speciellt under TOS och i övergången till The Next Generation, i.o.m. att sakerna inte var uttänkta i förväg inför TOS och att mycket tid han passera mellan de två serierna. Det är improviserat världsbyggande, så det är väl ganska väntat med några “retcons”. 😉
Sen tror jag själv att Khans popularitet till mycket också berodde på Ricardo Montalbans alldeles suveräna gestaltning av honom, både i det här avsnittet och i filmen.
Vilka slarvers, som håller på med flera olika tredje världskrig. Men förstod nästan att det skulle bli mycket besvärligt någon gång när 90-talet inte känns så avlägset längre att få ihop alla tidslinjerna.
Tack för att du redde ut förvirringen åt mig i förväg!!
Definitivt ett av Bones’ bättre avsnitt; han får ju framstå som rätt korkad i många avsnitt, eftersom han brukar agera motpol till Spock, men han har en hel del fina ögonblick där han får visa att han har många bra egenskaper också; han är modig, han står för sina principer, han bryr sig om människor…
I allmänhet ett mycket bra avsnitt som tyvärr lider en hel del av den lumpna gestaltningen av Marla McGivers; som du säger är den lite svår att svälja ens me vetskapen att avsnittet har snart ett halvt sekel på nacken.
En kul detalj om avsnittet är att i tidiga versioner av manuset var skurken en framavlad supermänniska från Norden, vars namn var Ragnar Thorwald. Det var väl tur att det inte blev så, dels eftersom vi hade berövats på Montalban’s fantastiska framträdande, och dels eftersom “Wrath of Thorwald” inte har riktigt samma klang.
…men om jag vet någonting alls om svensk filmindustri på 80-talet så kan jag nog ge mig på att filmen hade fått heta “Rena Rama Ragnar-ök” här.
Vilket fantastiskt svenskt titelförslag! Är dock helt övertygad om att Thorfilmerna hade gått ännu bättre i Sverige om den svenska distributören hade fått lov att ha ordvitsar i titeln!!